
Gutenberg · ebook 50367
Stjärnornas kungabarn 3: Makalös
by Zacharias Topelius · Swedish · public domain in the US
Stjärnornas kungabarn 3: Makalös by Zacharias Topelius is a Swedish public-domain text held from Project Gutenberg (ebook #50367). Alb. Bonniers boktryckeri 1900.
TREDJE DELEN
STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.
STOCKHOLM.
Alb. Bonniers boktryckeri 1900.
TREDJE DELEN.
MAKALÖS.
- Före striden.
Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan!
Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka.
Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld.
Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.
I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt.
Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem -- och sådana funnos till många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa Skottland -- sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring.
Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke undantagsvis, utan nästan som regel.
Alla större arméer, de kejserliga och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor, ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve.
Var fältherren sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för sin kost och förplägning.
Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät, men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret.
När ett kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten, uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta dem öfvergå floden.
Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.
Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade Danmark, tillintetgjort Gallas' här, som skulle instänga honom i Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas' härar, smälta bort i hunger och elände.
Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke, 16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender.
Allt hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.
Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.
Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod, redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde forceras utan stor risk och betydlig manspillan.
- Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas
från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det han missnöjd instack kikaren i fodralet.
Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga, flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget öfver läpparna läto ana fältherren.
- Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår
flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor Mortaigne.
- Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men
försiktigare skotten, generalmajor Douglas. -- Vi hafva ingen öfversikt.
Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.
En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och pekade på en mörk kulle i sydost.
- Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss
besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.
Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke öfverbefälhafvaren.
- Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig
lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre generalerne. -- Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni, Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp, Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin post!
Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort sin plan.
Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för att rekognoscera svenskarnes ställning.
- Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina
generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. -- De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken fram eller tillbaka.
- För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den
erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. -- Vår ställning är den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad flykt.
- Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade
häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth, som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot fransmännen.
- Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. --
Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz, vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri och det bästa regemente ni kan umbära.
Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel, hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade, växte intet gräs mer.
Han var den kejserliga härens klubba; han hade stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig till fältherre: han förstod endast att döda.
Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och svarade:
- Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka
den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver oss segern.
Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.
- Hund -- röt han till tjenaren -- du har gifvit mig smält bly.
- Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske
generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska färgerna, svart och rödt.
Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade, som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta sorten.
Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig, strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens skuggor.
- Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i
alla leder, när han åter befann sig i mörkret.
Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare vid strupen.
- Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in!
- Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians
pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått sig att insläppa en främmande kvinna.
Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet.
Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för kölden och väntade aflösning.
Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste, men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade lugnare, men ännu i upprörd ton:
- Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller
ditt?
Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.
- Ers nåd -- sade han, ännu hviskande -- var det hon? Var det icke
snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en stor seger i morgon?
Grefve Götz försjönk i tankar.
- Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. -- Det är
länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.
- Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande
tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt, att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...
- Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag
visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå den andre emot. Det förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden, Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?
- Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela
natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers nåd hörde mig icke, anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen öfverskyla den andra.
- Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man
affyrat en kanon tätt vid hans öra. -- Klockan är half fyra! Usling, det blir din död!
Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjärnströdda himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingången till tältet.
- Fort till öfverste von Seiffern med order att låta sitt regemente
besätta kullen där i sydväst! Åtta kanoner och fyra skvadroner ryttare följa. De infama paddorna hade bort stå där för en timme sedan!
- Jag har sedan en timme afbidat ers excellens' order, vågade
adjutanten anmärka.
Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att själf leda den viktiga, den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch, rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.
- Slaget vid Jankowitz.
"Bära sig åt som Götz vid Jankowitz."
Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vikten af den allt beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 Februari skickade han en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri.
Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder nu stodo utsträckta från väster till öster mellan byarna Jankowitz och Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut.
Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men verkställdes med denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än engång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen, likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjärn, stod ordnad i dalen nedanför höjderna, beredd att möta sin fiende.
Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lämna sin fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från väster till öster, norrom svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Där blef en kapplöpning mellan hans folk och den svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne hunno förut; deras kulor begynte vid Götz' anryckande bortsopa hästar och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och sökte skydd i skogsdungen.
Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste sig flyende öfver dalgången.
Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng, nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af järnklädde krigare. Hans svärd nedmejade utan åtskillnad flyende egne och anstormande fiender.
Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans häst tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig hämnare hade utmätt hans stund och sände honom från fjärran eldgap ett järnklot, som mänskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, där en svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lämningar, blandade med den svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet för att minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid Jankowitz».
Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor, till följd af terrängen. Samlade rörelser voro omöjliga. Enskilda truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.
Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade ställning hade lämnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade, om han ej borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann, mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela linien.
Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth med sitt tappra bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest skottar och tyskar, samt två skvadroner finske ryttare under öfverste Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas första treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld, drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så beundrad och älskad hjälte, som Johan de Werth.
Hvar hans bruna häst frustade och hans röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom, där var furie, som man den tiden så gärna uttryckte sig. Fången, slet han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan.
Hela svenska vänstra flygeln sviktade under hans hugg och var nära att sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade hjälten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, högg in på det bajerska fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern, ville de Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen.
Han gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde honom icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann sitt rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen.
Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig Götz' slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds reserv. Här stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt själfsvåld och alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de hämnas hans skugga.
Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trängde allt undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.
Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse, att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgått ställningen och oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete, som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska härens tross, som var lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor, kvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas jämmerrop och började med van hand plundra.
I detta deras käraste nöje stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem att lämna vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen.
Snart visade sig en skvadron af kurlänningarne och kom i rätt tid att befria Torstensons maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.
De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken ögonblickligt lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära.
Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten att i dag skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre hård än på båda flyglarna, men blodigare, därför att de stridande trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan skogshöjderna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen, skymningen skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.
Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på Torstensons order, båda åt norr, så att de, i förening med sin center, inneslöto den kejserliga centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en halftimme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes, omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga jungfruns löfte.
När han såg slaget förloradt, ville han smyga sig genom de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången och kom att bevittna sin motståndares seger.
Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man antager, att de kejserlige förlorat 4,000 fallne, hvaribland en fältmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker?
Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af 32,000 stridande 18,000, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne blefvo 4,000 man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren själf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay.
Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner, hans hela tross och en stor mängd fanor blefvo segrarnes byte.
Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfyllde i hans spår alla vägar till Wien. Äfven där kände man sig ej mera säker, ty hotande nalkades fursten af Siebenbürgen, och mången sökte sin räddning längre söderut. Kejsaren stannade modigt kvar för att samla bundsförvanter kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början illa.
Kurfursten af Sachsen slöt separatfred med svenskarne, Bajern ansattes af Turenne, Spanien af den store Condé, påfven vägrade penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske, vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor.
- Slagfältet.
En gärning i mörkret ... engång måste han komma i dagens ljus.
Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna.
Vinden hven isande kall, bivuakeldarna brunno, månen steg röd öfver skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än där mörka leder af ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar. En del af den utmattade svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt.
Johan de Werth var icke att tro; det sades om honom, att han aldrig sof, innan han aftvått ett nederlag med en seger.
De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en vattenpöl, endast så nära elden som möjligt. Snart voro de försänkte i djup sömn, intill dess att de åter vaknade af köld på den bortvända sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter.
Andra fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus i tallarna, tystnade småningom.
Man hörde numera endast de svaga tonerna af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en döendes sista klagande suck, där han låg öfvergifven på fältet, eller tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.
Borta vid skogsbrynet, där striden stått het och de fallne lågo i högar, rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen emellan blodpölarna, trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och där låg en svårt sårad, som ännu gaf tecken till lif.
Marodören tilltäppte hans mun med sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor, afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett silfverkors eller en fylld börs. Då hände sig, att marodören, där han låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst dolkstygn i ryggen.
Det var en annan liktjuf, som, girigare än han själf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart därpå låg den förste röfvaren själf blödande bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor tömdes af andra händer.
Nattens milda måne, du som så blek och lugn ser ned från din höjd på mänskornas strider, hvilka missdåd har du icke bevittnat och bevittnar ännu på de slagfält man kallar ärans!
Vid en bivuakeld på vänstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets inbrott vidpass trettio ryttare af det skotska covenantet under böner och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal, kände Anden mana till vittnesbörd midti den ogudaktiga hop, bland hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika.
Det var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla testamentets krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skottland och England kring Carl I:s fallande tron. Äfven desse besoldade knektar kände sig strida mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte mot döden med Herrens och Gideons svärd.
Kvarlefvan af de två glesnade finska skvadronerna bivuakerade vid skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af dess tröghet kunde förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade dem. En ung fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och anslog en psalm för segern. Melodin stämde ej illa med skottarnes; det var icke första gången under trettioåra kriget, som den skotska och finska lofsången gemensamt prisade Gud.
Vid foten af den kulle, där Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde, två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare, skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda, nyss fiender, men nu liggande lika hjälplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock höra bredvid sig en lefvande varelse.
- Lefver du, kamrat? frågade stallmästaren med matt röst på tyska.
- Som man kan lefva på ett stekspett, svarade svensken, som nödtorftigt
lärt sig samma språk.
- Har du en hand kvar och ett finger att trycka af en laddad pistol?
... Jag har ingen, jag.
- Har du så brådt till påfvens skärseld? genmälde svensken. Jag tycker,
att du fått nog.
- Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt!
Ett misstänkt prasslande i buskarna gaf tillkänna, att hans fruktan icke var ogrundad. Själfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under trädens skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg därifrån.
- Kamrat -- började åter stallmästaren -- har du en fältflaska? Jag
försmäktar af törst.
- Jag likaså, sade ryttaren. Min flaska är tom som min ficka, men
bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit.
Det lyckades honom med osägelig möda och ett bredt blodspår, där han kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han åter och låg en stund sanslös. Därpå vaknade han, fyllde sin stormhatt med blodigt vatten, drack och kände sig vederkvickt.
- Skall jag låta papisten gå törstig i skärselden? tänkte han vid sig
själf. -- Fulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu på Morskers rygg!
Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i stormhatten.
- Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet! sade
ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars färger den sårade bar.
Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma:
- Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett pater noster för
dig.
- Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt pater
noster! genmälde ryttaren. Axelson heter jag, mig till heder och ingen skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.
- Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med draken om din
själ, svarade olyckskamraten. Men jag beder dig, tala icke så stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans kropp ligger i trasor därborta, men var aldrig säker, han går igen, han.
Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?
- Spike mig, om jag varit i det förhäxade landet, men nog har jag haft
att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad gjorde din herre i Finland? Var det ett äkta fähundsstreck, eller slog han bara ihjäl en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda blybiten sitter mig som en mara i ryggen.
- En präst, Axelson, en präst! Skicka mig en präst, jag har icke långt
kvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt, Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla drifvorna.
Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut, för dem hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och tröja, som vi köpte af fiskarefolket för att vi skulle resa säkre för röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess att vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark, hon. Jag körde ... hästarna stegrade sig ... aldrig har jag så piskat hästar förr, men de stegrade sig.
Då måste jag ju se henne, där hon reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton år.
Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne: »Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon, som du vid denna tid på natten lämnat öfvergifven i drifvan.» Då har där gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lämna mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen, som utkastade henne, det var den, som piskade hästarna och körde ifrån henne bort i vinternatten ...
Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.
- Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck, mumlade Axelson
trohjärtadt. Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått dit, där han nog får värma sig. Gud hjälpe den stackaren; när allt kommer till boks, är det inte så helt med någon af oss. Tänk på dig själf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck med östgötatöserna här i denna syndiga världen!
Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex soldater med bårar och lyktor, samme unge präst, som kort förut upptagit psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde vederfås.
Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den fallne med lyktan.
- En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren!
Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han:
- Med förlof, är icke ers vördighet präst?
- Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ, svarade
fältpredikanten.
- Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och
håller ej den usla lifshanken hop, så läs en bön för min fattiga själ.
Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som lärer få badstugan varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk kvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på prästen.
Götz' svårt stympade stallmästare undersöktes och kvicknade till, när han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparna återgaf honom för en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset föreställde han sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt.
- Ave Maria, gratia plena, dominus tecum! började han.
- Min vän -- sade prästen, lutande sig öfver honom för att uppfatta de
svaga, afbrutna orden -- har du något på ditt samvete, så fördölj det icke, ty din stund är nära, och din frälsare lefver!
Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig tankegång.
- Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet ... Estland ...
sedan rättrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu år ... råkade i tvist med min broder om en yxa ... slog ihjäl honom på fältet ... rymde till grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han stred då mot kejsaren ... följde honom till Marienburg ... svenska kungen var där ... en rik jude lånade kungen pengar ... Min herre och judens dotter ... ungt folk ... hon nästan ett barn ...
Grefven bortröfvade henne i skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ... förde judinnan med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk präst, en judinna ... hvad skulle det hålla? ... ledsnade ... Feldmann, för henne tillbaka till juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många skatter kvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Viborg ... Reste till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ... släden ... drifvan ... Pater noster, qui es in cælis ... sanctificetur nomen tuum ...
En blodström forsade fram ur den sårades mun och tillslöt för alltid dessa läppar, som ljugit så mycket och dock fingo, till lön för sin sista sannfärdiga bekännelse, helga den Allsmäktiges namn.
Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet, gjorde korstecknet öfver den fallne påfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar bortburo den ännu lefvande sårade:
- Den af oss, som icke syndat, må kasta första stenen på denne syndare.
En gärning i mörkret har aldrig kommit till människors kunskap, och si, där ligga många år och ett helt lif emellan, men den gärningen måste engång komma i dagens ljus. Han tränger sig fram öfver våra döende läppar, han uppstår ur grafvarna för att anklaga oss inför Gud.
Rättfärdige hämnare, hvilket ansvar och hvilken dom!
I detta ögonblick syntes en jättelik skugga afteckna sig på skogshöjdens krön mot den månljusa horisonten i öster. Var det Götz' blodiga vålnad, eller var det ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade sitt verk i dalarna?
Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga natt, som för så många sårade hade synts evighetslång. En del af desse olycklige blefvo nu uppsökte och förde till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig själfva fram till förbindningsstället. Många förgingos utan omvårdnad.
De lefvande och helbrägda hade annat att göra. Det var icke nog att vinna en seger; den skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så långt det var rådligt; ännu voro många fångar att taga, mycket byte att eröfra. Hvad skulle man företaga med de flera tusende kvinnor och barn, som åtföljt den slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror på flykten? Somliga fingo ett barmhärtigt brödstycke af de tagna förråden och drefvos därefter bort att tigga, stjäla eller dö af hunger i skogsbygderna.
Andra öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som herrelösa hundar. Åter andra sammanrotade sig i band vid utkanterna af lägret, plundrade hvad de öfverkommo, ertappades och nedhöggos af de förbittrade trupperna.
Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila. Befälet hade ett mödosamt arbete att samla sina skingrade leder, räkna, ordna, förpläga dem som ännu befunnos i stridbart skick, utdela nödiga order och fördela i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk tjenst. Deras antal var stort och uppgick till mer än hälften af fångarne. På detta sätt fyllde ofta en segrande här de luckor, som striden efterlämnat.
Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den högstbjudande, lika godt hvem, endast där var att vinna sold och byte.
Det stora flertalet af dem som utsögo det olyckliga Tyskland voro själfve tyskar. Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas länder.
Sedan Torstenson uppfyllt en segrares mest brådskande pligter, var hans första omsorg att uppsöka sin maka, som i går varit så nära att råka i kejserlig fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högkvarteret, upptagen af de sårades vård och förplägningen af ett talrikt följe. En fältherres gemål i fält måste vara beredd på mödor och faror. Hon hade på sin lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt rörde sig vid arméernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande äfven många bekymmer.
Hennes lägerplats var på engång ett lasarett, en bespisningsanstalt och ett litet hof, där hon regerade som en drottning, omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster Sofi. Hennes porträtt i den svarta dräkten, prydd med ett band af hvita pärlor, kvarlämnar intrycket af en ordningsälskande, klok och beslutsam husmoder, hvars lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och fasthet.
- Jag har en ung man att tacka för min befrielse och anbefaller honom i
gunstig åtanke, yttrade fru Beata till sin gemål fältmarskalken efter det första återseendets frågor. -- Det var han som, i spetsen för trossbetjeningen, uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjälp hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är han? fortfor hon, skådande kring sig i den stora, folkfyllda stugan.
- Han har gått ut att se om sin häst, svarade en blesserad trosskusk,
som med möda uppreste sig i ett hörn af stugan.
- Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom!
Den kallade kom. Det var en smärt yngling om aderton år, i hast förbunden och blek af blodförlust. Hans vänstra öga och högra hand voro betäckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes ett stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko.
- Ditt namn? frågade fältmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta
ärr engång förut.
- Benjamin Zevi, svarade ynglingen med nedslagna ögon.
- Att döma efter din dräkt, en jude?
- Ja.
- Jag har sett dig förut under ett annat namn och en annan dräkt.
Allt blod, som den unge juden ännu hade kvar, rusade upp till hans kinder.
- Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas af ers excellens
till sergeant vid nylänningarne efter andra slaget vid Breitenfeld.
- Hvad? Och nu jude?
- Jag var blind och fick afsked. Min morfar är jude. Han sände mig på
en beskickning till Prag, när vi oförväntadt stötte på fiender och nödgades söka skydd hos svenska trossen.
- Skada! Det hade kunnat blifva något af dig. Du stred med Slange vid
Breitenfeld, och nu säges du hafva förhållit dig tappert i går. Begär en ynnest af mig!
Ynglingen störtade till hans fötter.
- O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt mig dö för er!
- Han talar i feberyrsel! anmärkte en ung adelig jungfru, som steg fram
ur folkhopen och vördnadsfullt hälsade fältmarskalken.
Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade följt hans maka från Sverige öfver till Holstein, delat hennes resor och mödor, vunnit hennes och fältmarskalkens ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter. Fru Beata hade utbedt sig detta välbehöfliga sällskap af sin syster, presidenten Kurcks gemål, fru Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att utverka ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning på Riseberga.
Det hade kostat presidentskan ej liten möda och öfvertalningskonst att härtill förmå en så fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga, men hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra sig om en bortflydd son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurck, hade i kriget glömt både moder och fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat, och fästmön utsändes för att tända den åter. Fåfänga omsorger! Gustaf Kurck stred icke i Torstensons här, hans trolofvade tog ej ett steg för att uppsöka honom. För en älskare fanns ingen plats i Hagars hjärta.
Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi, stirrade på sin tvillingssyster som på en synvilla. De hade icke återsett hvarandra sedan i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem hade väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt situationen. Att röja sin skyldskap med denne unge jude hade varit att aflyfta slöjan öfver hennes förflutna lif; det hade varit att åter ifrågasätta det nya namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat en anförvant till familjen Kurck.
- Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld
och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida ännu för drottning Kristina, utbrast den sårade häftigt, med en harmfull blick på den okända, som så förunderligt liknade hans syster Hagar.
- Ditt vänstra öga är utslaget, du har förlorat två fingrar af din
högra hand. Begär en annan belöning; du kan icke strida mer! yttrade fru Beata De la Gardie medlidsamt.
- Jag har ett öga och tre fingrar kvar, var det stolta svaret.
Fältmarskalken betraktade honom med en vacker blick.
- Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper soldat. Gå till
fältskärn, min son; du behöfver honom. Kom åter, när dina sår äro läkta; jag skall hafva dig i åtanke.
Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans halfslocknade blick dröjde ännu vid Hagar.
- Är det hon? sade han tyst vid sig själf.
Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han upptäckt andra känslor. Hon var en af de tre, som ej kände kärleken, ej kunde försaka sig själf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade lärt sig att gråta invärtes.
Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på detta besök och satt åter till häst, när Hagar Ryning bad honom tillåta ett hastigt ord.
- Hvad är det? Var kort!
- Eders excellens täcktes bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han
är dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han skall anse sig kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett skyddsbref för hans morfaders hus, när svenska hären inrycker i Regensburg.
Torstenson eftersinnade.
- Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka mig, när de gå miste om
ett så fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se här!
Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt blad ur ett litet plånhäfte, som han ständigt bar under kyllern för att hafva till hands vid en skyndsam skriftlig order. Nästa ögonblick galopperade han bort till en annan del af det vidsträckta slagfältet.
- En fältflamma och ett fältlasarett.
Oförstörbar ... född till makten, som jag och den tredje.
Det gör mig ondt om den unge juden, sade fru Beata De la Gardie till Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans tarfliga kammare, hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. -- Se till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?
- Jag skall besöka honom hos fältskärn. För två eller tre år sedan såg
jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten Kurck.
- Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref?
- Judarnes konung i vår tid, ers nåd, eller det som måhända är mer:
konungarnes jude. Utan honom, utan hans guld, kan ingen armé rycka i fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför.
- Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten,
det vore att lägga världen i guldkedjor!
- Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara
den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott icke att göra guld. Påminner sig ers nåd huru en så stor fältherre nödgades 1641 i November och December ligga två månader overksam vid Winsen i Lüneburg?
- Jag påminner mig det. De weimarska trupperna öfvergåfvo hären.
- Och weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin
sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya segrar.
- Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke
är falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och nytt charpie! Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.
Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i stugan högljudda röster. Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat tillfället att, äfven han, efterfråga huru fältherrens gemål befann sig efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra pfalzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet.
Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het, att han lika ofta slagits för lifvet som för segern, att de fleste officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han själf blott genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande om en sax för att jämna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde lika litet till hattmakare, som till hårfrisör.
Men han omtalade icke det tredje kulhålet i sin lifrock under harneskets armveck eller den fjärde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en blånad i hullet, utan att där kvarlämna ens en blödande rispa.
Hans munterhet gällde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som tappat stigbyglarna under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med den framgång, att både han och kanonen blefvo kvarsittande i dyn.
Men -- tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna förhoppningar -- hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en kvinnas löften?
Hagar hade ej varit flicka och nitton år, om hon motstått frestelsen att kasta en förstulen blick på denne unge hjälte, som så litet tycktes akta faran och döden.
Pfalzgrefven Carl Gustaf var då tjugutre år, till växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som senare porträtter afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn mörklagd; svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna; kloka, djärfva blå ögon, buktig örnnäsa, framstående grof haka och stor mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala mustascher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk.
Sådan finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget vid Jankowitz, i gul-kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af fursten eller hofmannen såg man knappt något mer än den obesvärade hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos damer, där han vet sig vara gärna sedd och är viss att behaga.
Äfven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet, som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju tillbragt mången ledig kväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken och dennes gemål. Den unga intelligenta för detta bokvårderskan hos drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det beständiga vapenskramlet och kurlänningarnes dryckeslag.
Det hade roat honom, själf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna af drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen ungmö. Men låg där under hans skenbart oförställda frågor en god del diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försiktiga. Hagar Ryning hade icke låtit aflocka sig mer, än hon själf fann rådligt, och därmed hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i hvilket drottningens person var den dominerande insatsen.
En för detta hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den unge pfalzgrefven. Hon behandlade det med en världsdams fina takt, men det roade henne att genomskåda frågornas afsikt och gäcka den högborne friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål.
Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga kvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en tjugutreårig krigares fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes stolthet varit fullt jämförlig med hans.
- Hvad menar han? sade hon stundom till sig själf. -- Den lille
pfalzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans rodocka.
- Se här hvad jag söker! yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i
kammaren. -- Er sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att jämna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är farligare än en kula.
Hagar tog saxen och utjämnade skrattande stället, som anvisats henne, där kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa hvassare. En lång, svart lock, närmast till kulans offer, föll ljudlöst till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:
- Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat
i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige.
- Hvad? Så ung och redan en häxa, som spår?
- Jag är född finska, ers nåd.
- Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad
lofvar ni då i utbyte åt mig?
- Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat.
- Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den
första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af kunglig hårfrisös. Auf Wiedersehen till nästa seger! Mig hedrar ni med eder sax, men andra torde behöfva edra bindlar.
Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig, fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon tyckte icke om dessa blinkningar.
En timme därefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och blodig uppöfver armarna; hvad han ej själf medhann fingo hans barberaregesäller uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa rader på halm, dels i ett stall, dels i tält, dels på den frusna, blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederkvickt, att han ville gå ut att se efter sin häst.
- De stjäla min Jehu, klagade han.
- Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu.
Känner du mig?
Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager.
- Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel!
Du kan icke vara Hagar, du.
- Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida
världen har du ingen trognare vän.
- Jo, jag har.
- Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett
öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon mönsterrulla. Men -- och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen -- jag skall säga dig något bättre. Du skall blifva helbrägda, Benjamin. Du skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill stjärnornas stund. Stjärnan vill icke, att du skall strida i fält.
Därför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort därefter red du till Stockholm. Där låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor därefter reste du öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind, och fick du icke din syn?
Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit, men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjärnornas varningar. Åter finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå hälsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och människor vanmäktiga.
Dig dödar ingen, förrän stjärnornas stund är kommen. Märk nu hvad jag säger dig. Huru länge tror du att ödet eller stjärnorna skola fördraga ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr än den skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer, behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en Simson i styrka, skall du stupa då för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns andedräkt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje!
- Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall
jag tro dig! suckade ynglingen bittert.
- Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig
eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att stjärnorna tvinga dig in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat än rida och slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne bland dina undersåtar.
- Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma läxa af Rachel,
men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.
- Hvem är Rachel?
- Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke
det?
- Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill
minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han kände oss. Förstår du då icke, att världen ligger för dina fötter, om du vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Därtill behöfves ej mer än tre fingrar, blott hufvudet vill.
- Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig?
- Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås
med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader förstår det första, vi det andra.
- Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.
- Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl: lär dig räkna för att
bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon!
När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens herre.
- Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde och lätt hänförde
ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.
- Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jämlike,
hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i drömmen.
Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en ung präst, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon fann ingen utgång och kunde ej störa detta rörande afsked till ett flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade prästen. Ett minne från längesedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.
- Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf.
När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå utom området för allt världens kif, såg han upp. I hans blick dröjde ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett öga som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde henne ur tältet.
- Magister Luth! sade hon och vände sig om.
Han hade varit en herretjenare, han som andra unga präster, hvilka berodde af patroners gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena herren öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande jungfruns tilltal med en djup bugning.
- Hvem är jag? sade Hagar gladt.
- Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett så många döda och
lefvande.
- Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i
Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal slog romarne vid Cannæ, och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin lust, uppramlade Hagar ett barns slabbrande läxor från den tid hon lärde räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth.
- Hvad? -- sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar --
aldrig kan det vara lilla Hagar?
- Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera
för er: nominativus mensa, genitivus mensæ, dativus mensæ ... Ni ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för början. Slutet står skrifvet i »himmelens trappor».
- Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag
är hjärteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af Herren för all mänsklig lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i andeliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?
- Jag har läst biskop Erikssons postilla och gått i skriftskola med
jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande. Men ni skall berätta mig något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, efter vi lära uppbryta härifrån redan i morgon.
- Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog
af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni lära er att dö för er tro, så gå till de skotske covenanterne. Akta intet därpå, att de predika Calvins läror! Reformerte, lutheraner eller katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han hade begått en ogärning i Finland ... han hade kastat en stackars kvinna ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle missgärningsmän.
- Hvad säger magistern? Han hade kastat en kvinna ur släden? I Finland?
Väl icke för många år sedan?
- Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod
honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi skola alla stå till räkenskap inför hjärterannsakaren.
- Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta
mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?
- Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt
under biktens insegel.
- Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en
ogärning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem med den dödes bekännelse?
- Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i världsliga
ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?
- Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönliga trådar, med
hvilka en missgärning drages ur nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni torde få höra mera därom.
- Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna kväll
får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära!
Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på fältet.
En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.
- Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud
beskydde eder.
- Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder så långt ut bland
ondskans makter, för att visa eder vägen till Kristi kärlek.
Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd af en tjenare, till byn Wotitz.
- Hjärta och statskonst.
Vet du hvad kärlek är?
Om man får tro almanackan -- och almanackor hade man i Sverige sedan Sigfrid Aronus -- bär Mars månad ett janusansikte. Vakthafvande på gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör ännu sina pärlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda vattenspeglarna och töa för middagssolen; här och där låta flödvattnen ana en börjande sjö, lärkans första drillar hälsas af ung och gammal, luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif.
Mars är ett barn, som profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig jublande fast vid låset och svänger med dörren.
En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax efter middagsmåltiden, åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets höjder.
Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig försiktighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar, hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.
Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer, hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen och furstinnan inom täckslädens väggar.
Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan.
Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro säkra för lyssnare.
- Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min
barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn, men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på rännarebanan?
- Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.
- Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag
gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår, att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.
- Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?
- Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på
katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?
- Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.
- Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är
ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas, kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?
- Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna
hederstitel af drottningen.
- Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger
du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett synålsöga?
Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver Brunnsviken. Kristina skrattade.
- Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt
artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar; han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej explodera på isen! Enfin ... grefve Magnus begär din hand.
- Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska
huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen paus. -- Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.
Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.
- Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför backen, och här är en
stjälpa.
Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken hennes kusiner voro de närmaste offren.
- Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud,
hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver du flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men detroniserad ... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya koturner.
Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?
- Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom!
- Men det är just därom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af
kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är inte tillständigt att lyssna på pigskvaller, men det är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente män och min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt detta går inte i vår svenske Per Jönsson.
Det måste finnas ett annat skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom ... med den samme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser alltför nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om denna sedelärande fabel?
- Enfaldigt skvaller!
- Tror du? Men om jag i min hjärtekammare skulle tänka därpå? Vox
populi vox Dei. Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ... så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig gemål åt Sveriges drottning? Och är jag inte suverän öfver min hand såväl som öfver mitt hjärta?
- Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den
tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare, hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.
- Oratio panegyrica pro domo! Ett loftal för husets bästa. Skada, att
du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la Gardie är inte nog högättad för dig. Således är jag tvungen att förbättra hans franska blod och upphöja honom till min sida ... Grefve Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!
Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de körde upp från isen till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes rädda steg mellan vattengölarna. När de höga damerna ånyo befunno sig i släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade häpen sin kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar.
Grefven af Nassau satt icke sadelfastare i hennes hjärta, än att en välriktad lans kunde kasta honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter sätta hela pfalziska husets framtid på spel, detta var mer än en syster och dotter kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter sin nådiga kusins önskan och vilja.
- Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min
skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor uppoffring. -- Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min tron, och du underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar.
Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst, som när den samma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med öfverste De la Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad kärlek är?
- Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjärta, svarade
furstinnan oskyldigt.
Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.
- Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften
öfvertygande. -- Man skall aldrig gifva sig helt bort, man skall behålla sig själf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma, såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring.
Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan två, hvilka ömsom gifva och få, med villkor att behålla sig själfva. Så och så mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver intet.
Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så därtill i bästa fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda egenskaper, som göra att människor kunna fördraga hvarandra. Det är mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!
- Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår
jag ju icke.
- Det kan vara godt, att du och många dina likar inte förstå det. Huru
skulle skapelsen utan eder äga bestånd? Famla efter en drömbild, bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig själf och ingen annan.
- Men din mor och min mor tillhörde icke sig själfva ...
- De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma på en tron.
- Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en
drottning känner sitt hjärta klappa.
- Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa för sitt folk, för
äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti att värpa ägg. Man får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig själf ...
- Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...
- Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie,
jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen.
Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon.
Skall han underkasta sig detta?
- Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära,
som du kan binda hans kärlek.
- Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din
lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han ingår på mina villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig vid världarnas styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!
- O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en blick på en annan
kvinna! Låt mig kyssa din hand!
- Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten Doxa,
hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjärta för ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en afskyvärd tillbedjares hyllning?
- Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga furstinnan, i det
grefven af Nassau sjönk under horisonten, som hade han aldrig höjt sitt välfriserade hufvud däröfver.
- Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. -- Öfverste
De la Gardie -- fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand -- jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte stjälpte i backen. Jag väntar er klockan sex för en tidning af vikt.
Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg, utan att bevärdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.
- Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot
Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behåller min frihet och vinner ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ...
Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en drottning kan vara kvinna ... att jag kan förgapa mig i en vacker karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr.
Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig?
Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste åderlåtningen. Fiken ... mina skor!
- Hjärtandes -- utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren
och hoftjensten -- är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan.
Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för regementet.
- Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde
drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma gång utlägga en snara. -- Fiken -- tillade hon med låtsadt allvar -- jag råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig klockan sex.
- Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en
kammarpigas naiva påflugenhet. -- Jag trodde inte, att han är herre i detta huset.
- Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina,
som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.
Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad.
Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt.
Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade, hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde Kristinas och Kristina själf.
- Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.
Tre år ännu skall jag stiga; därefter står jag högst på himmelen.
Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om.
Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo ut att nedgöra hvarandra -- de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu går genom alla danska hjärtan den välkända folksången:
Kong Kristian stod ved höjen mast
i rög og damp;
hans værge hamrede saa fast,
at götens hjelm og hjærne brast ...
Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp, hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter.
Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer; natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken, splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig.
De kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är endast en man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.
- Ännu -- sade han -- har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt
folk!
Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika fröjdebetygelser af danskar och svenskar.
Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.
- Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman
Fleming, som stod vid hans sida. -- Jag dör som Danmarks fiende; låt se, att du dör som jag har dött!
Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter freden, bar sin lille sonson till dopet:
- Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina
gamla armar!
Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.
Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan penningar.
Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom, men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645 sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro, Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder.
Vid småländska änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte, hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen.
Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå, att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare.
Förgäfves; kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?
Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt.
Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:
Högt ärade Herr Riks-Canceller!
Därtil med at jag dageligen finner så stora difficulteter i fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel et så stort väsende, at continuera, hvilket icke utan hazard, at taga de conditiones, som nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock besinnas, huru svårt det vil falla, at supportera den calumnien som Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, så väl som hos främmande, hvilka alla, där Freden ginge i sär, skulle imputera skulden til allas vår outsläckeliga ambition, den der sig på sjelfva orättvisan funderade, och ingen annan finem hade, än en begärlighet, at dominera.
Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om Holländarens cooperation, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne conditiones icke blefve accepterade skulle de söka at blifva arbitri belli & pacis, så at deras jalousie, något oförmodeligt hos dem causera kunde; oansedt jag förtiger hvad af Polacken practiseras kan. Sedan det sista och förnämsta är, at contentera sin egen conscientie, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man sig til alla skäliga Fredsmedel accomoderat hafver.
Upsala d. 24 Juni 1645.
Eder
välbenägen
Christina.
Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde, energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han, hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd.
Per Brahe var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer; hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor sjöledes till Vesterås.
Biskop Johannes var den ende man i riket, som öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.
Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan, fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten, undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett ljudeligt amen.
- Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla
sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig stofthyddas krämpor. -- Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare, som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom!
Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger för Guds folk och till efterdöme för hans församling.
- Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på
latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. -- Länge har jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare, där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.
- Pulvis et cinis, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog
biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och öfvergick till det svenska tungomålet. -- Det finnes ingen bättre bot för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade fröken Kristina, så länge de lefva.
Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.
- Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem
till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år, eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år, student. Nå, hvad skall du blifva, min son?
- Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]
- I hören det väl, nådig fröken -- smålog den gamle -- att äpplet intet
vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig konungen har värdigats bära pilten till dopet ... Heus puer! Förstår du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?
Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig bugning.
- Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och
kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes, skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i kristeliga dygder, fröken Kristina!
[Fotnot 1: Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.]
[Fotnot 2: Teologie professor i Upsala 1654.]
[Fotnot 3: Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.]
I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror, igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet.
Det svarta sammetslifstycket var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt.
Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat, måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i domkapitlet eller vid läsförhöret.
Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda, hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.
[Fotnot 4: Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef sedan den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars Atlantica beherskade ett helt tidehvarf.]
- Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den
nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets angelägenheter, yttrade drottningen.
- Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock
krankheten, genmälde biskopen.
Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid.
- Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek
eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att vilja bese din mjölkkammare ...
- Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak,
genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. -- Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.
- Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt
besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om fem minuter! ...
Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.
- Eders högvördighet -- sade drottningen rakt på sak, när de åter voro
i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i statsangelägenheter -- hvad sägen I om början af min regering?
- Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade
till Johannes' lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike: vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem fattigom varder predikadt evangelium.
Icke så, att något människoverk är att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala, skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid står till att skåda på någon tron i Europa.
Världen är allaredan uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska, vare sig i fred eller örlog.
Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.
- Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid
mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja knota.
- Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård?
Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på torget.
- Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore
för alla en lisa.
- Det är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka
vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona, prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i himmelen och en på jorden.
- Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers
högvördighet.
- Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds
utkorade, slut fred!
- Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor
där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för nästa Wallenstein?
- Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften.
Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!
- Men rikskanslern vill inte.
- Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?
Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.
- Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och
Skotland?
- Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört,
att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter och villomeningar. Där måste vara auctoritas i kyrkostyrelsen; annars få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.
- Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna.
Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad tror ers högvördighet om Sveriges rike?
Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.
- Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet,
skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.
- Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som
hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt stöd för konungamakten. -- Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men -- tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning -- det var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson Oxenstjerna.
Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i kyrkorna för fredens snara afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för egennyttiga syften fördröjde fredsslutet.
Lika själffallet var, att cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla stift.
Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu ett ord osagdt.
- Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder
kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ...
- Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter.
- Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under
förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var, och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...
- Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men
strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.
- Jag är drottning Kristinas stjärna -- sade den lysande strålen -- och
jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.
- Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers
högvördighet.
Den gamle betraktade henne forskande.
- Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet
längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge.
Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann i mörker.
- Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda
drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder eders högvördighet denna drömmen på mig?
- Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det
märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran.
Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall.
Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i evighet.
- * * * *
Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd, men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.
- Andra och tredje skyddslingen.
Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?
Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst, återvändt till Sverige i Oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande krigsära. Han stod i hög gunst och övferhopades, enligt Kristinas vana, med vedermälen däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve, fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt med behofvet af hvila.
Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det mest lysande sätt, och emedan han kvarstannade i Stockholm för att i rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.
Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefväxlade med drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar.
På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas fred och folkens öde.
En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver härarnas ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. Sverige, anmärkte hon, underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred.
Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende?
Hvarför hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som Sverige begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill.
Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?
Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden, syntes henne vara ett högre mål än tillfällig vinst. Likasom hon icke ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad, men framstår tydligare, om man jämför hennes statskonst med efterträdarnes, tionde och tolfte Carls.
Historien har hakat sig fast vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt, men man skulle ej glömma, att äfven i hennes själfviskhet låg någonting storartadt: det att vilja själf vara allt, tänka allt, kunna allt och -- slösa allt.
Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat för ett förhastadt eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som genomgick Kristinas regering.
Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte, som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar.
Rikskanslern ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England, där konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige följa så frestande föredömen?
- Har ni glömt, min grefve -- fortsatte drottningen, utom sig vid
tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid rådets sammanträde -- har ni glömt, att våra svenske lorder nu också börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?
- Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson lugnt.
- Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern
företog sig att mästra Johannes Matthiæ för hans Idea boni ordinis in ecclesia Christi?
- Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt i denna
idean. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om tron.
- Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu
vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes Matthiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än ordaförstånd. När jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i riket. Där jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk, att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme präster och inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det sätta på papper, ville jag gifva en gård därför.
Men ingen klerk törs därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt emot, och mina skrifvare gapa på slikt som son på väderkvarnen.
- Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes' Idea,
svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru därmed hängde samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop Lenæus kunnat invända däremot.
- Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges
rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men där sitter biskop Johannes själf inte säker vid styret.
- Min huspredikant är för god klerk för att stöta sig med det
högvördiga ståndet. Idea försvarades af en annan, som intet är rädder.
Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.
- Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon
bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon uppmärksamhet.
- Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne
till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös, aldrig försagd.
- Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som
jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud, åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna?
Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.
- Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka
släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga ätten Götz.
- Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel! Det fattades ännu.
Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill öfverlägga när det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.
- * * * *
Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i drottningens studerkammare.
Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas så olika lottade, men engång så nära förbundna gunstlingar stått ansikte mot ansikte med hvarandra. Hagars hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera ceremoniös än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande.
Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit invärtes sedan sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. Hon måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att vara något, endast hennes drottning förblef allt. Kristina älskade och beundrade intelligensen, med villkor att den ej ställde henne i skuggan.
Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som underdånig.
- Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga, började drottningen,
utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det närvarande. -- Du hade engång studerat stridsskrifterna för och emot Calvins läror?
- Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu
vara glömdt.
- Å, du glömmer ingenting, du. -- Och en flyktig solblink af den forna
vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. -- Det är sant, du bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla fundamenter öfverensstämmer med Luther?
- Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har läst Idea boni ordinis
in ecclesia Christi, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.
- Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken
Idea, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du sätta mig detta på papper?
- Om nådig fröken befaller, vill jag försöka't. Men mot en tolkning
ställes en annan.
- Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?
- Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa
allting ur bibeln.
- Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet?
- Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det
ordet doxa!
Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit isen.
- Doxa du! Hvar har du lärt dig en så slipad teologi, att du kan bevisa
hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i jesuiternes skola, efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får absolution, med villkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken Idea. Sätt dig nu här och bevisa mig, att detta stället ... och detta ... och detta, som vår superintendent i Kalmar så illa utmålar, är allt till punkt och pricka fullkomligt renlärigt.
Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon teolog kunde önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen.
Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta skriftgåtor, som hon själf så förgäfves bemödat sig att tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskanslern och rådet, hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den och huru klar Idéernas oskuld!
- Hagar Ryning -- inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie
- jag utnämner dig till Sveriges ärkebiskop i survivance efter Lenæus.
- Jag tackar underdånigst för en så stor ära -- svarade Hagar med en
djup nigning -- men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min kjol under kåpan.
- Nej, om kjolen är obekväm för en drottning, är hon sidvördig för en
biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare.
Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än krigsfolket. Med desse trångbröstade präster och baksluge statsmän måste jag tala knappnålar eller hyckla. Kvinnorna ... fråga dem hvad brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att bo i slottet, du duger inte till hofjungfru, du är för spansk; men om jag stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk.
Vill du göra mig heder?
I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju ej för andra gången bortskänka sig själf.
- Godt -- fortfor Kristina åter med höghetsblicken -- svara mig inte!
Det är bättre att tiga än ljuga. Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Inte glömmer jag hvem jag är och hvem du är. Minns detta, och var mig sedan tillgifven, om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurck; du vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva din herre mycket mer än jag är din drottning?
- Gustaf Kurck är borta i kriget, svarade Hagar likgiltigt. Det sägs,
att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke däröfver. Men det skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor godhet och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas tro min försäkran, att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och -- tillade hon sakta -- hvem jag är.
Kristina betraktade henne forskande.
- Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skämtande. -- Vill du inte
säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det inte, eller var det ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge.
Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya anförvanter i Tyskland? Minns du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt dig en far, ett namn, ett fäste i världen? Jag tänker du kunde, till lön för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen.
- Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma
gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en döende papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt öfvergaf min mor hjälplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz, som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi, hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt före giftermålet.
Jag äger denna attest och har, på grund däraf, sökt i Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz och efterlämnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra rättigheter, emedan min moders dopattest ej kunnat återfinnas och hennes egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt äktenskap.
- Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slakta några
hundra tusen människor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och ägodelar!
Det går inte, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske.
Är det Kurck eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna?
- Ingen af dem vill höra talas därom. Jag har en mäktigare
förespråkare: min morfader Ruben Zevi.
- Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag! Jag vore i stånd att
beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar?
Men det går inte, min grefvinna in spe, det går inte. Är penningen stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar tio öre för dina böhmiska luftslott, därest jag ej inför dina rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka därpå ... Hvad gör den narren din bror?
- Han hade äran förlora sitt vänstra öga och hälften af sin högra hand,
när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi.
Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.
- Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten -- frågade
hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben, hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka därpå -- hvad är bättre, att tro allt eller att tro intet?
Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig öfverlägsen, när hon svarade:
- Att tro intet.
Så flyktigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma tankfulla ton:
- Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig
koja. Det ena är snart den rikaste man i världen, det andra går steg för steg uppåt och ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron.
Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas konung och därmed födda till makten. De tro således på stjärnornas inflytande.
- De tro ej därpå, nådig fröken, de veta det. Hela deras lif
vittnar därom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon aning därom.
- Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till
makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från sina inbillade höjder, som de uppstigit dit -- om en senare del af deras lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit omhuldad af lyckans gunst -- hvad då? Detta kunna de icke veta, och därför veta de realiter intet; de tro, och deras tro kan svika. Man skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända.
- Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka veta och
tro. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en stjärnas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och hvar jag slutar. Jag vet endast, att jag är till, emedan jag är en tänkande varelse.
- Cogito, ergo sum. Du har läst Cartesii nyss utgifna Principia
philosophiæ.
- Ja, nådig fröken.
- Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår
tids störste tänkare. Du vet ingenting annat, än att du är till. Du vet ingenting om den värld, som omgifver dig; du vet ingenting om dina stjärnor och deras inflytande; du vet ingenting om världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra människors inre eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en tro och kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka tro och veta.
Nej, det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste du tro allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjärnornas inflytande. Jag vet lika mycket som du, men jag tror mindre än du, jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas konung. För hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot, och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll på himmelens fäste, och jag skall i morgon vara den samma ändå.
- Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare,
och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre skickelse.
- Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än försynens styrelse.
Mig skall du inte undervisa. Men -- tillade hon blidare -- du är nu engång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen.
Jag känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan bortföra i dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en som ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om Idea boni ordinis! Jag förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och att jag stundom får skratta åt dig.
Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes förbittring och förödmjukelse.
- Hade jag sagt: tro allt, skulle hon hafva svarat: tro intet!
Kristina hade återvunnit hela sin själftillräcklighet. Det var nu hon som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att frukta bland kvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt, Cartesii filosofi. Men i denna själfviska seger blandade sig en högtänkt beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om där dock funnes i själfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i stjärnorna, att min faders dotter skulle eröfra norden ...
Sade mig inte stjärnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjärna, att jag skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade han; därefter falla.
Det är nu tredje året ... Nonsens, inbillningars gyckel! Lysa inte stjärnorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla?
Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på allt, utom på sig själf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke som ännu uppstigit i en människas bröst. Ingen visshet utom mig själf.
Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas intryck. Och allt sviker mig, utom jag själf. Detta är mer än filosofi, det är regeringskonst ...
Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka därpå. Fiken inträdde.
- Hvad vill du?
- Nådig fröken ringde.
- Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och
människor! Tanken är ett världshaf; det går mig som Hagar Ryning.
Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning, Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta.
Ebba skall blifva förtjust ...
- Gyckel och sidenband.
Min gemål skall han icke blifva, men törhända konung af Sverige.
Riksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i drottningens kabinett. Maj 1648.
- Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på
mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan; endast om punkt 4, tronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i detta slags ärenden bör vänstra handen ej veta hvad den högra skrifver.
När ämnar grefven öfverresa till Finland?
- Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stanna
i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.
- Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt
undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska folk.
- Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort
af finnarne de tappraste soldater i världen näst svenskarne, och vår nu regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten.
Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta landet, när vi få fred och ordning.
- Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte långt borta. Lyckosamt
regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!
Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på företräde.
- Marie -- sade drottningen på tyska med en skämtsam nick -- är du nu
nöjd?
- Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig, svarade
furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.
- Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre
och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du inte grefvinna af Nassau?
- Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt
tillsamman.
- Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för
makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Därför frågar jag dig: är du nöjd med mig?
- Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam?
- Jag vill minnas du grät engång krokodiltårar öfver en så vådelig
mesallians, som att förena ditt kungliga blod med De la Gardiernes.
Mötte du inte grefve Brahe i dörren?
- Jo. Hvarför så?
- Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga?
- Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det.
- Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar
ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs kyrktorn gör blott om söndagen.
- Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ...
- Så vet din man det i kväll, Stockholm i morgon och världen i
öfvermorgon. Men gör nu engång inte som Jakob, gör hellre som tornet Tre kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.
- Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj?
- Ett giftermålskontrakt.
- O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt
Sveriges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten af hans känslor! Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så upphöjd, så trofast tillgifvenhet!
Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.
Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.
- Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter sutto, förtroligt som
förr, vid hvarandras sida. -- Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför har jag utsett en värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt, däri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt Torshälla och Eskilstuna till smör på brödet.
- Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet emot
hans efterlängtade lycka att få äga dig själf.
- Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men
det är ju inte fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju henne och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjärtas val.
Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig att skratta.
- Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen
föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel.
- Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. -- Du tror då, att
... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet, att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka på tronföljden.
Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna sig sårad.
- Jag beder dig, Kristine -- sade hon, uppstående med högröda kinder --
skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!
Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina själf.
Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke i tusen bitar, när hon så funne för godt.
Brahe hade fått ett så viktigt förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en avis. Var han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet sade: emot, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala för förbindelsen.
Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam om sin drottnings ynnest.
Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder.
Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var svartsjuk.
Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet -- utan tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf -- som tycktes vara underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd stil i blyerts tecknade ord på tyska:
»Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin halskrage!»
- Fiken -- sade drottningen uppbragt till kammartärnan -- hvem har
understått sig att lägga en biljett på mitt bord?
Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något värre.
- Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt
kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.
- Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade
drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.
Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon ville vinna.
Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare, teologi, filosofi och matematik.
Samma morgon, när den anonyma biljetten fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på allt, utom på sin egen tillvaro.
Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya, af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i allt tycktes ej hålla profvet i dag.
Hon ertappade sig skrattande på ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf hvad han sade.
- Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att
föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga dem utan att följa och utspionera dem.
- Har du hört -- inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne -- att en
italienare vid namn Torricelli har uppfunnit vacuum? Näst konsten att finna allt, är intet beundransvärdare än konsten att finna intet.
- Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var
konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades barometer. Med dess tillhjälp mätte man luftens tryck.
- Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris.
Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta.
Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill ihågkomma denna term.
- För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i
seglet, anmärkte Hagar.
Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:
- Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har
redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare, skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru kom du till jesuiterkollegium?
- Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som
lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.
- Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!
- Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en
vilde!
- Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin.
Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens skägg?
- Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens
skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.
- Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk,
att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?
- Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när,
hvarken lutherskt eller katolskt.
- Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får
jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt Britas oxeltand.
- Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den
äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.
- Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande,
fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.
Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades purpurröda.
- Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att
finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.
- Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå
faran. -- Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz.
En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår, och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.
Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra, och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.
- Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna
ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. -- Jag dödar dig icke, eländiga ... jag föraktar dig!
Och hon stötte henne häftigt tillbaka.
Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:
- Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.
- Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter
ringklockan.
Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin slutna hand.
- Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt,
såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj.
Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig, mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan återställdes till hennes disposition.
Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam.
Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu talade sanning.
- Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att
svalna.
- Allt, nådig fröken.
- Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde
Sveriges krona?
- Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som
icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder sig.
- Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt
mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.
Hagar upptog hårlocken.
- Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till
min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.
Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.
- Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.
- För hvad, nådig fröken?
- För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till
sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt.
- Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon
kallats en sköka?
Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.
- Bokråtta, du i din förlegade lärdom -- utbrast Kristina, ånyo
uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen -- du usla lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med mig? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!
- Får jag svara nådig fröken?
- Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon
ej mera i Stockholm.
- Eders majestät -- svarade Hagar med en kall bugning -- jag skall i
morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter jag icke trampa mig.
Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat, få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet, sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min nådiga drottnings ynnest och tillit.
Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade, glimmade ännu en half sekund och försvann.
Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde gå utan hinder.
En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant, ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna fördraga hvarandra.
Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta, om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.
- Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall
han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.
- Ett lejonmöte.
Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?
Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen.
Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon från en uppslagen bok och svarade:
- Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte
sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes krig i kropp eller själ.
Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra, oaktadt hennes skenbara lugn.
Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer.
Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting skulle ske denna kväll -- hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.
Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens högra sida. Han hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke heller fullt orätt i tvisten om Idea boni ordinis. Han hade utarbetat och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under förbehåll att Formula concordiæ infördes bland svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens lag öfver alla andra.
Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:
- Ännu har denna hand inte undertecknat Formula concordiæ och lärer
ej heller göra't.
- Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart
tillfredsställd. -- Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.
- Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende.
- Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark
som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas allting, lider allting.
- Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i
denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.
- Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade
biskopen mildt.
- Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där
ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl, lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting.
Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen; växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös kärlek.
Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu?
Ett lejon, som gick med förbundna ögon.
Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal.
Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, att hon bjöd honom plats vid sin vänstra sida. Höger och vänster ha alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.
Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar.
- Eders kärlighet -- sade hon -- har låtit förmärka genom doktor
Johannes och grefve Magnus sin intention att ändteligen få min kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan allt fagert snack eller compliment.
Pfalzgrefven bugade tigande.
- Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något
hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant ske skall.
Tystnad. Drottningen fortfor.
- Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan
i världen taga till äkta, än eders kärlighets person.
Stum bugning.
- Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och
säkerhet söka declarera eders kärlighet till successor och arffurste till riket.
Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket och så litet.
Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville säga och väntade svar.
- Högre -- tillade hon -- kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet
därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.
- Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda
om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven i en ton af svikna förhoppningar.
- Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva
ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin consummation och stadfästelse, inföll Kristina.
Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne undersåtars hjärteliga förnöjelse.
- Jag säger ju eders kärlighet -- återtog drottningen lifligt -- att
jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag insistera, att jag intet besluter af consideration hvarken för eders kärlighets eller för min person, utan af égard till publicum bonum och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i Tyskland till eders kärlighets direction som generalissimus, det sker allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända skulle.
- Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde
pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min intention har allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.
- Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera
otålig. -- Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig.
Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock det; är det satisfaction nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?
- Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders
majestät. Mitt facit har intet annat varit, än den lyckan att äga eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd, när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.
Nu tog Kristina eld.
- Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än
mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han aldrig i tiden vara content. Den Gud hafver satt till något högre i världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande.
- Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid
min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen affection hafver till min person, så att jag därom desperera måste.
Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada; men si, jag har intet varit därtill capable. Fastmer har jag däraf dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig dens misshag, som jag mest ville behaga.
Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade sig, tackade för så mycken affection och försäkrade, att hon kände hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.
- Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall
göra sig värdig båda genom sitt comportement i kriget.
- Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan
intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka mig så länge nådigst behagas, men därefter dimittera mig ur tjensten, intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.
Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.
- Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta
barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt mindre mig själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens har vett att begripa skillnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet obligerad af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger honom att vänta, men han refuserar! Hvad är detta för fräcka discourser?
Ändock han skulle dö i en sådan espérance att varda utsedd till min gemål och aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för hela världen?
Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.
- Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång vara i folkets mun
såsom den där djärfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en korad drottning, genmälde pfalzgrefven stolt.
- Är detta en jämförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag
tracterade Erik Oxenstjerna? inföll Kristina ytterst vredgad, stod upp, men satte sig åter. -- Den, som ej bättre vet åtskilja personer och anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor han fått af Gud att densamma bruka.
Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.
- Eders majestät -- sade han -- talar om sitt dödliga frånfälle och min
succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att söla mina händer i deras blod.
- Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag
förekomma! Märk, att jag säger eders furstliga nåde: ingen oreda skall förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt tillstöter.
- Jag förstår det intet. Är ers majestät så indifferent för min
person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af en particular affection för någon annan moveras från den mig nu gifna förtröstan framdeles.
Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.
- Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill
utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen fiende är, fast mera en ärlig vän, och därnäst, att min position ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa; ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag strax i början förelagt? Märk: primo: intet ja och intet nej för min person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; secundo: att jag ingen annan tager än eders kärlighet, om jag gifter mig; tertio: om jag intet gifter mig, declareras eders kärlighet till min efterträdare ...
Är detta nog? Lägg märke till att jag intet tillbjuder detta två gånger.
Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.
Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna ville vika från sin position. Vreda ord omväxlade med löjen och hot på ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig utkämpats i Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke besegradt, icke tillfredsställdt, men resigneradt att lyda och vänta.
Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna, framställas som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfalzgrefven skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl Gustafs succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det märkeliga mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och tillgifvenhet.
Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.
- Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit på ett lejon?
- Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet
under en gäspning.
- Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna; där hjälper intet
annat än glödande järn. Något som bränner och något som lyser. Jag har försökt det, jag.
- Och du har tamt odjuret?
- Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man får se huru länge. Där
måste vara ett stadigt galler.
- Du förstår rida, du.
- En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid
Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger har hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon har ju lämnat staden?
- Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i
Ryningska huset, men ännu mer i det Kurckska. De höllo af otäckan.
- Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt
i kjol, men därhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns ögonblick, när jag velat vara hon.
- Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?
- Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka
kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om igen till samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle ett lejon bry sig om en förgylld spilta? Vi två skulle rida genom världen. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena, mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag har han tänkt endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart ... för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag håller tygeln!
Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.
- Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.
- Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det,
som vågar det, men inte före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ... den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jämlike ... Nej, inte en jämlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben.
Jag kastar honom på elden.
- Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min
drottning.
- Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Där finnas
för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig din gunst med en annan kvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att sofva.
Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnas mästersmeder fortforo att hamra på städet.
- Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej
hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ... hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... afsäga mig kronan?
- Ruben Zevis sändebud.
Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred.
Vidpass en månad efter det konkordat, som i Maj 1648 afslöts i Stockholm mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare, nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg, sköljde grus och småsten från vallarna, skurade gatorna och rann i strida bäckar ned till den uppsvällda Donau. Dagsljuset inföll så sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt.
Han hade föga åldrats, sedan han för sex år tillbaka uppträdde i Finland och Stockholm. Dessa genomträngande bruna ögon, som tycktes utspeja världens dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda fjärrglas; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande.
Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och världen.
Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät, som omspunnit troner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt, denna järnbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta massiva järnskåp, hvari de viktigaste papper med påfvars, kejsares och konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en liten hylla med Gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena var skrifstol.
Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan fyra ögon.
Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, en annan till det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre kontorets utgång. Detta sistnämnda var en stor sal och inrymde tolf massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul, som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo post och kurirer alla tider på dygnet.
Tidningspressen var ännu i sin första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud, emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog rapporter.
Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De gällde fredsunderhandlingarna. Van att beherskas, röjde hans uppsyn föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben Zevis ledband. Venedig däremot intrigerade och lismade sig fram i tre världsdelar.
- Benjamin! ljöd chefens röst i språkröret.
Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett denne unge man sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman, enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om icke det bruna ärret på vänstra tinningen och ett eget spelande drag i det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i världen. Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg, att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej kunde ändra.
Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader, beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag som ålades honom.
Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes tränga in till bottnen af en människosjäl.
- Benjamin, sade han, du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade
ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du nu man?
- Pröfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så
oväntad fråga.
- Jag har pröfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du har under första
hälften af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara dig för de filistéers trug och ditt hjärtas ostadighet. Joas, som stod efter ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss.
Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tillsvidare fylla sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall blifva min kompanjon och Rachels herre.
- Befall; jag lyder.
- Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det.
Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss själfva till vara.
Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag samtycker således till fred, men på vissa villkor. Israel skall engång få borgarerätt i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har denna rätt i Nederländerna. På dessa villkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars frukt.
Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina egna portar ...
- Se här kartan! -- fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens
grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med rödt bläck markerade punkter, där huset Zevis agenter stodo redo att utföra chefens order. -- Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min armerade galer Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel.
Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Därifrån viker du åt höger, seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Där mutar du storvesiren Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans böneskriftmästare och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och öfverlämnar i storvesirens egen hand medföljande bref. Det innehåller allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af min skickligaste tolk. Det är nödigt att du känner ställningen och är beredd att svara på frågor.
Vet då, att det nu är en svår tid och partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört en blodig strid om förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som storvesir i spetsen för styrelsen.
Denne Kuprili är son till en fransk renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot villkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö.
Venedig skall nödgas försvara en så kostbar besittning, Medelhafvets pärla, till det yttersta, och icke en scudo skall återstå republiken för att diktera freden i Tyskland.
Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken att han förstått.
- Vänta! fortfor bankiren. Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du
fråga hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så viktigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den höga ställning som världens beherskare, hvilken du efter mig skall intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina skatter.
Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat, Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade banditer, som skola misstänka din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af trettio välbeväpnade män under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke med ormens smidighet slingrar dig igenom, där ditt mod gagnar till intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder.
Och när du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes snikenhet och storvesirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än detta, och det är därför du måste lära känna de otrogne turkarnes land ...
Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han borde inviga denne hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och yttersta mål.
- Ännu kan du icke bära det, sade han slutligen. Men så mycket vill jag
anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla jordens folk under Davids spira. Du är kallad att däri taga en lysande andel, och därför, min son, gör dig därtill beredd! Jag vill, att du skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk.
- Min herre och mästare, frågade Benjamin ödmjukt, kan jag icke medtaga
min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag.
- Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes land. En kvinna
kan icke gå där du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel.
- Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall
lyckas, där jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå väl!
- Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är
ett annat än ditt. Hvarför tror du att jag slösat en million för hennes usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!
- Så osjälfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta
själf! sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. -- Och af en sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen sända Jerobeam?
Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina order om galeren, som skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed hade hon redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp.
Hon sökte sin ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det rikaste hus i världen, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den mäktigaste magnat kan umbära.
- Fader -- sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda som hade
tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal -- här är en resande, som ej velat störa dina viktiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa fållen af din kaftan.
Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann Hagar, som ödmjukt hälsade honom med den bland judarne brukliga österländska vördnadsbetygelsen.
- Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter Hagar har lämnat sin
post bland hedningarne?
- Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen
af Sverige har skymfat mig och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag afvaktar dina befallningar.
Juden höjde föraktligt på axlarna.
- Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon
vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig den skymf, som icke vi underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod att aflocka hedningen Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar om jag i morgon vågar sända honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är icke du en man?
- Därför -- svarade Hagar småleende -- därför att en kvinna stundom kan
uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till Konstantinopel! Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag kan icke vara din dotter utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja Benjamin!
Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.
- Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till
sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt folks stora framtid!
- Du har Rachel.
Juden log sorgset.
- Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida
brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat, ej blott i orden?
De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska arfvet. De kände, att de kunde vara fiender och i kampen om ett omäteligt inflytande borde måhända vara det. Men Rachel var eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också kunde vara vänner, helst det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra utan skrymtan, om också utan varmare känslor.
- Det är godt, mina barn, sade den gamle tillfredsställd. Huset Zevi
har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks sak ute i världen. Edra olika gåfvor lämna intet tvifvel om valet.
Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar, jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer.
- Min fader, tillåt mig välja, om jag väljer!
- Du, som engång valt en adelsglop, icke värd en sikel fullhaltigt
mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare än den unge Texeira i Hamburg, sin faders son.
- Jag beder dig, fader, låt mig välja!
- Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?
- Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver
alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna, torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan, en onämnd, har gjort så före mig ...
- Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt
i tidernas tider! utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt hat, som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. -- Låt oss icke mera tala därom. Du vill resa till österlandet?
- Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och människor.
- Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nåväl, du skall
åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång utsända Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din ängel till altaret och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.
- Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du
älskar din dotter, så visa någon huldhet mot dem, som varit goda mot mig. Du känner presidenten Kurck, du har sändt hans gemål en frikostig gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans husfru. Alla dessa har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till mig: »Hvar du i världen går, skall jag bedja för dig» ... Hon kan bedja, hon kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina» ...
Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!
- Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden
skyndar; red dig till afresan!
- Budskap till österlandet.
De hade varit intet; de ville blifva allt.
Galeren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva stockar af ek och furu, som sjunkit med nedra änden och stodo med den öfra upprätt i vattnet.
Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau bättre än Medelhafvet, lämnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, där en pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galerens lopp. Vid mörkningen sökte galeren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på lur och äntrade i sina lätta båtar de oförsiktige seglare, som lagt sig för nära dessa ogästvänliga kuster.
Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta små farkoster smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt försvinna i mörkret. Galeren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla otrefliga nattspöken.
Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau, Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne.
Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring världen trådar af finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens intriger?
Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horisonten, de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade Pressburg, Komorn och Buda-Pest. Hvarje kväll, när man ankrade, infunno sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhämtade order. O, dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjärnor, sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas drillar, afbrutna stundom af fårhjordarnas ensliga bjällerklang och herdarnes anrop!
De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjärnorna? Kristina hade haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste, hvarken hos Israels Gud eller de kristnes frälsare. De voro ense att underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin vältalighet för att höja sin flyktige broder upp till sig. Dem kunde ingen döda och ingen emotstå före stjärnornas stund.
De måste beständigt stiga i makt, tilldess att världen låg för deras fötter och människorna kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville blifva allt.
- Men Rachel får mig till hvad hon vill, invände Benjamin oskyldigt.
- Rachel är en af dem, till hvilka Moses' Gud sade: föröken eder och
uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej nedsjunka till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig!
Ty när de förökats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestämmelse, som plantan och djuret. Vi tre -- du känner den tredje -- ha fått en annan lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.
Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss' inflöde blifvit betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit på turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster Valakiet. På båda stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar.
Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer.
Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galer. Därpå var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt igenom. Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen tillbakaslogos, de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna i floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets vida hafsspegel genom Sulinamynningen.
- Hagar -- sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig
på öppna hafvet -- läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag engång lärde af konstberidarne.
Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade italienska ord: I natt klockan 2. Den, för hvilka dessa ord voro ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.
Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men bland roddarne och besättningen funnos åtta italienare, sexton tyskar och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post, natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en röklukt från lastrummet.
Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke ens aktades värdt en krigsrätt.
En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att själf hoppa i hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt, dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot Ruben Zevi.
Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag i början af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar användt att med tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.
Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul, var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka här och där sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig och jättestor, reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan -- Aja Sofia -- sin förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s tron, men i de kvarstående, trångt byggda stadsdelarna vimlade täta folkhopar af alla Västasiens och Europas tungomål.
Trotsande alla ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underb
Edition notice Project Gutenberg source, credits & licence
The reading text above is the public-domain work. The Project Gutenberg header, production credits and licence are kept here as provenance rather than shown before the book.
Front matter as received (title page, contents)
SAMLADE SKRIFTER
AF
ZACHARIAS TOPELIUS
SEXTONDE DELEN
STJÄRNORNAS KUNGABARN
TREDJE DELEN
STOCKHOLM
Albert Bonniers förlag.
STJÄRNORNAS KUNGABARN
EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR
AF
ZACHARIAS TOPELIUSHeader as received
The Project Gutenberg eBook of Stjärnornas kungabarn 3: Makalös
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.
Title: Stjärnornas kungabarn 3: Makalös
Author: Zacharias Topelius
Release date: November 2, 2015 [eBook #50367]
Most recently updated: October 22, 2024
Language: Swedish
Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/50367
Credits: Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Books project.Full Project Gutenberg licence
Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.
Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.
START: FULL LICENSE
THE FULL PROJECT GUTENBERG™ LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.
Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg
electronic works
1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg
electronic works. See paragraph 1.E below.
1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg License when
you share it without charge with others.
1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.
1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg™ License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you
are not located in the United States, you will have to check the laws
of the country where you are located before using this eBook.
1.E.2. If an individual Project Gutenberg electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.3. If an individual Project Gutenberg electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.
1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg.
1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg License.
1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg License as specified in paragraph 1.E.1.
1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg electronic works
provided that:
• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
the use of Project Gutenberg works calculated using the method
you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
to the owner of the Project Gutenberg trademark, but he has
agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
within 60 days following each date on which you prepare (or are
legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
payments should be clearly marked as such and sent to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
License. You must require such a user to return or destroy all
copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free
distribution of Project Gutenberg™ works.
1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.
1.F.
1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.
1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.
1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.
1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.
1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg work, and (c) any
Defect you cause.
Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg
Project Gutenberg is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.
Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.
Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.
The Foundation’s business office is located at 41 Watchung Plaza #516,
Montclair NJ 07042, USA, +1 (862) 621-9288. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact
Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation
Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.
The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.
While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.
International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.
Section 5. General Information About Project Gutenberg electronic works
Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg eBooks with only a loose network of
volunteer support.
Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.
Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.
This website includes information about Project Gutenberg,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.Source: Project Gutenberg ebook #50367. Public-domain status is recorded per item; the licence text above is reproduced unchanged.