← catalogue

Stjärnornas kungabarn 2: De tre

by Zacharias Topelius · Swedish · Gutenberg #49997 · 462,673 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of Stjärnornas kungabarn 2: De tre
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Stjärnornas kungabarn 2: De tre

Author: Zacharias Topelius


        
Release date: September 17, 2015 [eBook #49997]
                Most recently updated: October 24, 2024

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/49997

Credits: Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
        Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
        book was produced from scanned images of public domain
        material from the Google Books project.


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK STJÄRNORNAS KUNGABARN 2: DE TRE ***

                           SAMLADE SKRIFTER

                                  AF
                          ZACHARIAS TOPELIUS

                            FEMTONDE DELEN

                        STJÄRNORNAS KUNGABARN

                             ANDRA DELEN

                            G. W. EDLUND.
                             HELSINGFORS.




                        STJÄRNORNAS KUNGABARN


                     EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
                    FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR

                                  AF
                          ZACHARIAS TOPELIUS

                             ANDRA DELEN

                            G. W. EDLUND.
                             HELSINGFORS.

                              STOCKHOLM.
                   Alb. Bonniers boktryckeri 1899.




                             ANDRA DELEN.
                               DE TRE.




                         1. Vågornas lekboll.


                                             Spegla dig i din motbild!

Den 16 September 1642 gick hennes majestäts örlogsbrigg Andromeda till
segel från Åbo med destination till Norrköping, för att där utbyta sina
sexton malmkanoner mot lika många järnkanoner af billigare metall och
den förbättrade konstruktion, hvilken kronans kommissarie herr Louis De
Geer nyligen begynt tillverka efter modeller från holländska flottan.
Andromeda hade rykte om sig att vara en af kronans styfvaste sjöbåtar
och fick nu tillfälle att visa sin öfverlägsenhet. Hon befann sig på
höjden af Gotska Sandön, midti Östersjön, när hon öfverraskades af
dagjämningsstormarna och nödgades ligga hårdt upp i vinden för att hålla
kurs på det gentemot liggande Norrköping. Östersjön är, som bekant, ett
lättsinnigt haf: det uppröres lätt och kan lika hastigt åter lugna, men
efter ett utbrott af vresigt lynne äro dess kuster betäckta med
spillror.

Det var middagstid, regnbyar, och sydvästvinden, som hade fritt spelrum
öfver den vida flackan af öppet haf i söder, tillväxte i raseri, när han
pressats tillsamman i Kalmar sund, slekt Ölands kalkdamm och tagit ett
bocksprång öfver nordvästra kusten af Gotland. Det gick hög sjö,
Andromeda låg för styrbordshalsar och sökte förgäfves komma under skydd
af svenska vallen. Hon krängde starkt, doppande sina rår i den hvita
vågen. Däcket låg snedt; där behöfdes balanserkonst att röra sig och att
lyda en order. Allt hvad löst låg ombord rullade öfver åt läsidan; den
ena sjön efter den andra slog fräsande öfver babords bog. Men fram
skulle Andromeda; hon var af finskt virke, byggd på Räfsö varf utanför
Björneborg. Och likasom detta icke hade varit nog att intyga hennes
nationela halsstarrighet, fördes hon af unge Herman Fleming, hvars hela
släkt var känd som den envisaste af alla envisa finnar.

Herman Fleming var son till den berömde riksamiralen Klas Fleming och
från barndomen uppfostrad till sjömansyrket. Stadd på utrikes resor för
att utbilda sig till sin faders efterträdare, hade han, tjugutre år
gammal, denna höst tillfälligtvis besökt Villnäs gård i hemlandet, när
Andromeda kommenderades till sjöss, och utbedt sig att få föra briggen
öfver till Norrköping. Det var hans första lärospån som befälhafvare;
fram skulle båten, och fram skulle han, om det ock blåste stickor.

Den unge sjömannen liknade icke sin älskvärde fader; han var tvär och
frånstötande, sådan han sedan gjorde sig hatad af sitt stånd som
reduktionsman och en af de mest inflytelserike stormännen under Carl
Gustafs regering. Men han var klok, förslagen och djärf, han kunde
trotsa ett tidehvarf, såsom han nu brottades mot Östersjöns vågor. Han
hade nyss öfvertygat sig, att kanonportarna i lä voro tätt tillslutna.
Nu satt han med ett tåg om lifvet på akterdäck, med den stadiga, trumpna
blicken riktad än på rorkarlen, än på den i en masurbytta likaledes
fastsurrade kompassen.

-- Hvad nu, Parainen? utfor han häftigt mot rorgängaren. -- Fäller du
af? ... Fäll i Helsingland icke, karl! Lofva!

-- Focken lefver, var det lakoniska svaret.

Parainen var en gammal väderbiten för detta strömmingsfiskare från
Pargas och hade smakat saltvatten alltsedan han förmådde lyfta en åra.

-- Skot an där borta! ... Och du, becktröja, håll strecket! Västsydväst
till västen! Han friskar i.

-- Han går mera på syd, när vi preja vallen, djärfdes rorgängaren
anmärka, i det han med ett fnurrigt grepp lydde kommandot och lofvade
upp.

Briggen reste sig stampande med en våldsam ryck mot vågsvallet och
krängde strax därpå för en ny vindstöt. Seglen backade, en störtsjö,
högre än sina föregångare, slog öfver bogen och öfverstänkte en kvinnlig
varelse, hvilken satt längst fram vid bogsprötet och skyddades af den
sammanrullade ankartrossen.

I detsamma hördes ett brak. Däckskanonen i lovart ytterst mot fören hade
lossnat i sina surrningar och rullade med lavetten tungt mot läsidans
reling. Ett ögonblick ännu, och han skulle med sin ofantliga tyngd hafva
krossat bordläggningen, lösryckt en spant ur briggens sida, tagit
öfverhalning och störtat i hafvet. Men i rätta sekunden kastades i hans
väg ett ekblock, som legat i närheten, och detta lyckades hejda
kolossens lopp.

-- Fäll! ljöd kommandot.

Briggen föll af två streck för vinden och reste, likasom dragande andan,
sina rår ur vågsvallet.

Befälhafvaren skyndade med några matroser till fören och lyckades häkta
förrädaren, som så när hade vållat briggens undergång. Det var ett
snabbt, men tungt arbete. För hvarje ny krängning gjorde den upproriska
kanonen försök att slita sig lös. Han stegrade sig, han stångades som en
sårad buffel, han krossade båtsmannens lår och klämde blod ur
styckjunkarens naglar. Ändtligen var han fången. Man såg till, att de
öfrige bufflarne ej fingo göra leken om, och Andromeda var räddad.

Herman Fleming betraktade ekblocket och den kvinnliga skepnaden, som
stod darrande bredvid honom, höljd i en våt läderkappa.

-- Det var ett raskt tag, det där med ekblocket! anmärkte han med
blidare ton, än han vanligen brukade. -- Hvad gör du här?

-- Jag läser, svarade skepnaden, kastade tillbaka en flik af kappan och
lät se ett ungt, vackert flickansikte, som skrattade för att dölja ett
par förstulna tårar af skrämsel.

-- Läser? Midti störtsjöarna? frågade den unge befälhafvaren med
oförställd förvåning.

-- Det var för mörkt där nere, och tiden blef lång, sade flickan.

-- Det kallar jag att vara läshungrig. Hvad är det du läser? Förmodligen
Sankt Britas underverk?

Och Fleming tog småleende en genomblött bok, som flickan ej hann nog
hastigt dölja under sin kappa.

-- Latin! _Tacitus!_ utropade han vid en blick på titelbladet. -- Läser
_du_ latin? Men hvem är du då? Är du -- och han antog en aktningsfullare
ton -- är ni en af jungfrurna Kurck?

Hon svarade icke. Hon slank lätt som en ekorre in i den trånga
kajuttrappan akterut och var försvunnen. Andromedas förvånade unge
befälhafvare hade ingen tid att följa henne; briggen tog i anspråk hela
hans uppmärksamhet. Han beslöt att vid första tillfälle göra sig närmare
underrättad om de passagerare han tagit ombord i Åbo.

Andromedas befälhafvare kände den förnämste bland dem, presidenten i Åbo
hofrätt, riksrådet Jöns Knutsson Kurck, hvilken nyligen blifvit utnämnd
till lagman i Västergötland och Dal samt begagnat tillfället att
öfverresa till Sverige med kronans fartyg, som erbjöd mera bekvämlighet.
Fleming hade äfven betygat sin vördnad för presidentskan, den förnäma
och fint bildade Sofi De la Gardie, och för äldsta dottern jungfru
Barbro, som sades vara förlofvad med herr Gustaf Evertsson Horn. Men
Herman Fleming var ingen damernas riddare och vårdade sig föga om en
bekantskap med presidentens öfriga talrika följe. Han hade åt familjen
Kurck och dess tjenare afstått sin egen kajuta och allt disponibelt rum
på akterdäck, medan han själf nöjde sig med en styrmanshytt midskepps,
tyckande sig därmed hafva bevisat passagerarne all den höflighet, som
tillkom deras höga samhällsställning. Fartygets akterdel var, enligt
dåtidens bruk, upphöjd, såsom i våra dagar en holländsk koff, och
lämnade utrymme för två kajutor öfver hvarandra. I den öfra, som var
försedd med ljusa, men nu mot vågsvallet tillbommade fönster, bodde
familjen Kurck i fyra sidoafdelningar, mellan hvilka låg en liten
salong, den så kallade kajutkampagnen. I den undra kajutan, som upptog
några trånga och mörka sofplatser mellan förrådsrummen, logerade
tjenarne. Andromedas passagerare hade nu lefvat instängda under hårdt
väder på sjette dagen i denna sjömansbostad, försedde från Åbo med alla
förnödenheter, som den rike presidenten ej ville umbära ens under en
sjöresa.

All förtänksamhet å passagerarnes sida för deras välbefinnande kunde
likväl ej hindra, att ju deras nödtvungna arrest var allt annat än
angenäm. »Fängelse med möjlighet att drunkna» -- lydde den korta
beskrifning, som C. A. Ehrensvärd ett århundrade senare gaf om en
sjöresa. Familjen Kurck fick erfara alla obehagligheterna af en sådan
tillvaro. Det är icke nöjsamt att se golfvet i sin bostad uppresa sig
nästan vinkelrätt, medan väggen antager skepnaden af ett golf och
öfverplaggen på motsatta väggens knaggar resa sig spöklikt ut i vinkel
mot väggen. Det är lika litet behagligt att vid en måltid få fat och
tallrikar med deras innehåll i sin famn eller att väckas ur en orolig
sömn af motsatta sidans bord, stolar och tvättkommoder, hvilka företaga
sig utflygter på egen hand mot den sofvandes bädd. Där kunde ju icke
allt fastläsas, spikas eller surras med rep. Presidenten Kurck hade
nöjet att se sina mårdfodrade kragstöflar, dem han medtagit för
höstkylan, företaga en promenad, utan innehåll af fötter, från hans säng
till den motstående vägglisten och därefter, genom ödets underbara
skickelser, lika fotlösa vandra tillbaka till hans säng igen. Utan
tvifvel var det rådligast att vid en så ostadig tillvaro blifva liggande
där man engång låg, hvilken försiktighet familjens medlemmar också
tålmodigt underkastade sig, med de få variationerna af en dryck vatten
eller en bit sill i stället för de medförda läckra anrättningarna, utan
att dock lyckas förekomma allt inre uppror. Men de olyckliga tjenarne
och kammarpigorna, hvilka, själfva redlösa, måste våga sig ut på dessa
golf som voro väggar och väggar som voro golf, för att betjena sitt
redlösa herrskap, sågos ofta stupa under bördan af sitt nit och
krumbukta sig utan all skyldig respekt i de mest vidunderliga
ställningar.

Under all denna bedröfliga vedermöda på Östersjön hade endast en bland
passagerarne fötter, händer och hufvud nog i sin makt för att icke blott
reda sig själf, utan ock vara en försyn för sina illa medfarne
reskamrater. Det var samma unga flicka, som nyss visat så mycken
rådighet vid Andromedas bog och som stundom fick den vederkvickelsen att
smyga sig upp på däck för att där, midt under störtsjöarna, fördjupa sig
i en kär bok. Hennes smärta, behagfulla gestalt var som byggd på
stålfjädrar. Ingen krängning, intet sluttande plan bragte henne ur
jämnvikten: hon tycktes skapad att gå i taket, såsom en fluga. Och hon
var öfverallt, där hon behöfdes bäst -- än hos herre, fru och barn, än
hos de fotfallne tjenarne, än med en bägare vin eller vatten, än med en
styrkande matbit, än med en handräckning, där ingen annan förmådde det,
än åter med ett muntrande ord, en förhoppning om snart slut på
vedermödorna. Tjenade hon sina nödställda likar af ömhet, af deltagande,
af ett tjenstvilligt hjärtelag? Kanske, kanske icke. Människohjärtat
innesluter många fördolda djup. Var det deltagande, så var det måhända
blandadt med andra känslor. Det smickrar ungdomens stolthet att ensam
stå rak, där alla andra stappla och falla. Det är också en
öfverlägsenhet att ensam förmå tänka och handla med hufvud, hand och fot
till sitt fria bruk, när alla öfriga ligga ofria, bundna i vanmakt.
Utred denna psykologiska gåta den som förmår! Fullkomlig själfförsakelse
är den högsta, men också den sällsyntaste af alla dygder. Det finnes
blott _En_, som kunnat det helt. »Jag såg lifvets träd, och dess löf
voro alla förvissnade, blott _ett_ var grönt.»

Skymningen inbröt. Flickan trädde in i den öfra kajutan, hvilken
belystes endast af en dinglande taklampa, och förnam genast en häftig
ringning, som påkallade hennes bistånd. Det var presidentskans
ringklocka. Den nådiga frun låg där hjälplös och gråtande, nervöst
otålig i den öfvergifna belägenhet, som för henne var så ovanlig.

-- Finnes här ingen lefvande varelse? Jag har ringt en half timme, och
ingen hör mig. O, jag dör, vi förgås, och de stackars barnen, lefva de
än? Gå, Hagar, se åt, om de äro vid lif, och hjälp dem, du, som ensam
kan röra dig! Min Gud, hvarför skulle vi gifva oss ut på detta
förskräckliga haf? Fartyget går i stycken, det kan ej uthärda, vi skola
aldrig se Sverige mer, det är ute med oss!

Hagar -- ty det var hon, det var hafvets vilsna spån, lekbollen för
lifvets vågor, den fader- och moderlösa från Kaskas torp -- Hagar sprang
till barnens hytt, fann dem sofvande, fann guvernanten i det
bedröfligaste läge på golfvet, men utan fara för lifvet, och återvände
till presidentskan med denna lugnande underrättelse.

-- Unga jungfrurna sofva, mademoiselle de Meran är sjösjuk, det är ingen
fara alls, nådig fru. Vi närma oss svenska kusten; före dagningen ha vi
lugn sjö, och i morgon äro vi lyckligt i Norrköping. Hvad befaller ers
nåd? Några droppar _essentia dulcis_? Eller kanske en bit stekt sill?
Ers nåd har ej spisat något sedan i förgår.

-- Hagar -- sade den hjälplösa frun, midt under gråt och suckar
bemödande sig att lägga band på sin otålighet -- jag har ej alltid varit
god mot dig, och du har fel, barn, stygga fel ... Men jag har låtit dig
känna din ställning mer än jag bort. Ser du, det är för att presidenten
varit för svag för dig, och det har ej varit nyttigt för dig ... Du är
ett underligt barn, Hagar ... Jag inbillar mig ibland, att du har ett
hjärta ... som nu ... Jag är stundom nära att hålla af dig ... som nu,
när du ensam tjenar och uppmuntrar oss alla. Kom hit, jag vill kyssa dig
... så! Hör åt, om presidenten behöfver något ... och gå sedan till
barnen, lämna dem icke! Jag fruktar, att om vi än en gång upplefva en så
fruktansvärd stöt, som för en stund sedan, skola de små kastas ur
bäddarna och slå ihjäl sig.

Hagar gick med en undrande, ovan känsla. Hon hade för två år sedan
upptagits som ett värnlöst barn i presidentens hus. Den nådiga frun hade
icke varit elak emot henne, men alltid lika kall, lika fordrande, lika
tillrättavisande, som presidenten varit eftergifven och nästan faderligt
öm mot sin guddotter. Presidenten Kurck var lika lärd, som han var
mäktig och rik; han kunde ej dölja sin svaghet för detta begåfvade barn;
han gjorde allt för att bereda henne den undervisning hon så högt
efterlängtade och som stod att få hos den nya akademins professorer i
Åbo. Men under allt detta hade Hagar i det förnäma huset varit ett
mellanting mellan fosterdotter och tjensteflicka, i studerkammaren en
prinsessa, i familjen mindre än guvernanten, mindre än kammarjungfrun,
afundad, klandrad, misstänkt af tjenarinnorna, som rättade sig efter den
nådiga frun, smickrad af tjenarne, som följde sin herres föredöme.
Barnen stodo på Hagars sida; de äldre sönerne för, döttrarna mot. Hennes
öde var att misshaga sitt eget kön och behaga det andra.

Hon följde familjen Kurck till Sverige i samma ovissa mellanställning af
hälften fosterdotter, hälften domestik, klädd som döttrarna och delande
familjens måltider, men i öfrigt skickad i alla sysslor med tjenarne. Nu
glömde hon allt för glädjen att få se något nytt och storartadt, att få
se detta Sverige och dess hufvudstad, hvilka icke blott för det
aflägsna, underordnade Finland, utan ock för månget mäktigare europeiskt
land vid denna tid hägrade på afstånd som en vagga för hjältar, en
strömmande källa af kraft och snille.

När Hagar trädde från hytten ut i kajutkampagnen, mötte henne en löjlig
syn af mänskligt elände. Pressad af vinden, hade briggen fortfarit att
kränga betydligt, sopande hafvet med sina rånockar i lä. På kajutans
lutande golf kraflade en mänsklig varelse, badande i en rödaktig vätska,
som luktade starkt krusmynta, ett då vanligt preservativ mot sjösjuka.
Hagar igenkände hofmästaren Antonius Pape, nu som alltid väl friserad, i
krås, livré, knäbyxor, silkesstrumpor och skor med silfverspännen, såsom
etiketten fordrade vid presidenten Kurcks hof, men i en allt annat än
hofmässig belägenhet. Bredvid honom låg en sönderslagen karaff, hvars
skärfvor sårat hans högra hand och som troligen innehållit rosenvatten,
prepareradt med mynta. Den olycklige hade, i ett öfvermått af nit,
fördristat sig ut på det hala för att bereda sin husbonde en
vederkvickelse och låg nu där som en halshuggen tupp, hvilken fläktar
med vingarna, ur stånd att resa sig.

-- Hvad är det? hördes presidentens röst från hytten.

-- Ack, nådig herre, förlåt, jag är dödens man; jag blöder ihjäl!

-- Det är icke farligt, det är en rispa i handen, försäkrade Hagar,
under fåfänga försök att uppresa den fallne.

-- Ack, du söta lilla ängel, hjälp mig nu i min sista stund; du ser ju
mitt blod rinna i bäckar på golfvet! kved den olycklige hofmästaren, i
det han grep flickans hand och för hvarje rullning af fartyget åter
tumlade kull med hufvudet ned i läsidans grop. -- Hjälp mig på fötter,
kära kattunge, eller låt mig åtminstone dö med hufvudet uppåt, jag har
redan fått slag! Du är ju så godt som mitt eget gudbarn; jag har varit
med på din kristning, du lilla välsignade tatterska!

I detsamma erinrade han sig, att hans herre med mera skäl kunde göra
anspråk på titeln af gudfar, och tillade:

-- Ja, jag menar hans nåds guddotter, och si därför måste du hjälpa mig,
när jag låter mitt lif för min husbonde ...

-- Pape skulle krypa långs väggen till trappan, så skall jag hjälpa
honom till hans säng; icke dör han af den rispan, tröstade Hagar med
illa dold munterhet.

Hofmästaren följde rådet och lyckades slutligen uppnå den säkra hamn,
som han aldrig bort öfvergifva.

Hagar knackade på presidentens dörr.

-- Stig in!

Den mäktige magnaten låg där lika hjälplös som hans ringaste tjenare,
men han behöll sitt klara hufvud och var klok nog att i stillhet invänta
bättre tider.

-- Befaller ers nåd något? Hennes nåd är orolig för ers nåds hälsa.

-- Säg henne, att jag mår väl och beder henne gifva sig tålamod. Huru
befinna sig barnen?

-- De hafva ätit en smörgås och sofva redan.

-- Godt, vi böra snart få sikte på svenska vallen. Fartyget tog en törn
för en timme sedan?

-- Briggen lofvade för tvärt, seglen backade, en kanon tog öfverhalning.
Det är öfver och ingen fara.

-- Huru gammal är du? frågade presidenten, som nu hade god tid att tänka
på allt.

-- Jag var tretton år och ett halft, när ers nåd sade till mig: Du får
läsa!

-- Således snart sexton år. Hagar, det är tid att du får ett tillnamn.
Hvad vill du heta?

Hagar teg. Det var samma fråga hon engång ställt till sin bror; det var
lifvets adresskort, namnstämpeln, som engång skulle tryckas på
framtidens hvita blad. Och hon hade velat svara, som brodern svarade:
kalla mig _Ingen_! Men hon svarade efter en stunds tvekan:

-- Ers nåd vet det bättre. Jag är hemma från stjärnorna.

-- Du har ett mödernearf, återtog presidenten. Låt se ... om du skulle
kalla dig Ring ... Hagar Ring? Jag vill tänka därpå. Godnatt.

Sedan Hagar framfört budskapet att hans nåd befann sig väl, tog hon sitt
nattläger på golfvet utanför barnens dörr med den våta läderkappan under
sitt hufvud. Briggen fortfor att kränga, och taklampan, som följde dess
rörelser, spred ett flämtande, oroligt sken i den mörka kajutan. Den
trötta flickans tankar domnade bort, och snart låg hon försänkt i
ungdomens lyckliga sömn, Lethes glömska, där alla sorger försvinna.

Fram mot morgonen begynte gycklande drömmar sin vanliga lek. Hagar var
åter ett spån, som flöt i det vida hafvet. Våg jagade våg i ändlösa
rader och öfversköljde henne med skum. Än steg hon högt mot himlen, än
låg hon åter begrafven i djupa dalar, värnlös, viljelös, maktlös,
vågornas byte. Om hon dock kunde gripa fatt i en klippa, när hafsfloden
gick förbi, en klippa, en köl, ett flytande vrak! Hon behöfde ett fäste.
O, hvar fick hon ett fäste i vida världen?

Hagar var ett barn, sjön hennes vagga; hvarför upphörde vaggan att
gunga? Hon hörde i sömnen ett rasslande dån från briggens förstäf och
vaknade strax därpå af en förunderlig stillhet. Hon vidrörde med handen
kajutans golf; det låg nu i vågrät plan; det lutade icke mer. Hon satte
sig upp och öfvertygade sig vid lampans matta sken, att hennes hand icke
bedragit henne. Allt var tyst, allt sof. Icke ett ljud af gnisslande
tåg, icke ett brus af böljor och storm.

Nyfiken stod hon upp och gick ut till kajutans trappa för att erfara
hvad detta betydde. Det var ännu mörkt, men himlen var stjärnklar. Hon
kunde på något afstånd urskilja en dunkel rand, som höjde sig öfver
hafvet. Dess betydelse kunde ej missförstås; det var svenska vallen, det
var kusten af Östergötland. Briggen Andromeda hade ankrat, sannolikt för
att invänta dager vid inloppet till Norrköping, och red nu för sitt
ankare i en lätt bris, som knappt krusade vattenytan. Parainens
förutsägelse hade gått i fullbordan: sydvästen hade i kustens närhet
gått öfver på syd och tillåtit briggen att hastigt närma sig målet för
sida-vind.

Nattluften var sval. Hagar gick in för att kasta sin kappa öfver sig och
återvände till trappan. Briggens däck syntes öde; endast benet af en
halfsofvande utkik stack fram öfver märskorgen. Masterna reste sig med
sin spöklika tackling i okända höjder och skuggade däcket. Kanonerna
sofvo som lydiga barn: de behöfde ej mer sina starka surrningar.
Utsikten öfver den stjärnklara himlen och det mörka hafvet var
praktfull. Hvarje tindrande stjärna tycktes droppa ned i vågsvallet,
försilfra dyningens glittrande rygg och därpå åter försvinna i skuggan.

Hagar hade älskat stjärnorna så långt hon mindes tillbaka. Stod hon icke
i en hemlighetsfull släktskap till dessa nattens strålande lyktor? Hade
de ej varit hennes förtrogna allt från Turholmens ensliga berg, när hon
ville lära sig känna himmelens trappor? Ja, hon förstod dem, och de
förstodo henne bättre än människor, bättre än hon själf. De rannsakade
hennes outgrundliga inre, de kände den oroliga, törstande, sökande,
längtande, forskande, fridlösa ande, som bodde i henne, och de visste
dess mål, som hon själf icke visste. Hon hade vuxit bort från sin första
fostermoders fromma barnatro; hon sökte icke, eller trodde sig icke mera
söka den Gud, som utstrött på fästet dessa skinande världsklot. Hon
sökte med vetandets hela törst det oändliga utom henne och inom henne,
men det antog icke mera för henne en personlig gestalt; det förlorade
sig i tillvarons dunkla djup, i företeelsernas oöfverskådliga mångfald.
Hvarifrån kom hon? Hvart gick hon? Var hon hemma från stjärnorna,
hvarför var hon då här? Och gick hon till dem tillbaka, hvem gaf henne
vingar? Intet svar, intet fäste. Hvem var hon? Hvarför fanns hon i
världen? Hon sökte i det förgångna och i det närvarande. Öfverallt fann
hon endast den flytande spånen, vågornas lekboll, stjärnornas hittebarn.

Så underligt det kan tyckas, tänker man sådana tankar mera vid femton
år, än vid femtio. Men Hagar hade icke varit ett barn på ungdomens
gräns, om hon länge förmått irra i dessa öde tankerymder. Hon stirrade
på den stora, klara stjärnan, hennes lifs stjärna, med hvilken hon varit
förtrogen allt sedan augustikvällen på berget vid Hållviken. Svara mig
du, ty du måste veta det! ... Stjärnan såg tillbaka på henne och likasom
flöt in i henne. Hon tyckte sig simma i ljus; hennes tankar förlorade
sig åter i halfvakna drömmar ...

Stjärnan -- icke hon på himmelen, utan hon, som flutit in i den
drömmande flickans själ -- fick ord och sade till henne:

-- Jag är din och din broders stjärna och ännu en tredjes. Utan mig
skulle du hafva förgåtts i vinternatten, förrän du skådat dagens ljus.
Utan mig skulle du hafva bundits i vanmakt och mörker vid den torfva,
som såg dig födas. Utan mig skulle du hela ditt lif igenom vara hafvets
flytande spån och aldrig finna en hamn för din längtan eller ett mål för
din tillvaro. Vet du icke, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges
kraft, som beskyddar dig, hvar du i världen går -- en stråle af Hans
ljus, som skall vägleda dig i tankarnas skuggspel? Sök! sök! sök, och du
skall finna till sist, men sök i Hans ljus och icke i ditt, ty ditt eget
är mörker! Se, jag har gifvit dig din första bok, och jag skall ännu
gifva dig många. Men mitt väsen är kraft och icke kärlek; begär ej, att
jag skall gifva dig hvad jag icke är utsänd att gifva. Själf må du göra
dig däraf förtjent; jag lämnar dig nu. Se, den tredje, som jag
beskyddar, är nära, och jag har gifvit denna ande i stoftet samma gåfvor
som dig, med större makt att bruka dem i den Allsmäktiges tjenst. Spegla
dig i din motbild, men tag dig till vara; makt är missbruk! Farväl!

Morgongryningen ljusnade i fjärran vid Lifflands kuster, stjärnorna
bleknade bort, och ännu sof Hagar, hafvets irrande spån, i trappgången
till Andromedas kajuta.




                        2. I Kolmårdens skog.


                                 De stodo hotande, öga mot öga, som två
                                   örnungar, hvilka stött vingarna mot
                                                  hvarandra i flygten.

Hitåt! _En avant!_ ... Där ... i enrisbuskarna! ... Axelson, genskjut
honom! Hvar är Martens? Ah, de odågorna, alla blifva de efter! ... Ser
du honom? Han måste vara där. Han hade varit såld, om ej de fördömda
buskarna skymt honom ... Locka hit Bella, drif honom ut! ... Jag skall
låta hänga det infama kopplet, som drifver harar, när jag har mickel på
tjugu steg ... Hvad? Du ser ingenting? ... Där ... där! Fyr! ... Bom?
Skjuta på spindelväfvar! ... Han försvann mellan stenarna ... _Adieu,
mon plaisir!_

Den lätta röken af två skott höjde sig i luften, medan en smärt, gul
skepnad, som knappt kunde urskiljas mellan höstens gulnande löf, slank
kvickt uppför den nära skogsbacken.

Orden voro en flickas, som till häst banade sig väg öfver vindfällen och
snår i Kolmårdens skogar. Hennes kinder blossade, hennes svarta barett
hade bortsopats af en hängande gren; hennes upplösta hår fladdrade fritt
under den häftiga ridten. Hon märkte icke, att hennes löddriga häst, som
stegrade sig för sporren, hade vrickat sin ena framfot.

-- Hvad nu, Caballero? fortfor hon, under fåfänga försök att sporra sin
vackra, haltande andalusier uppför backen, där villebrådet försvunnit.
-- Du vill inte, du? Men _jag_ vill! -- Och hon lade en otålig,
förnärmad herskarinnas hela tonvikt på detta _jag_.

Åter stegrade sig andalusiern och denna gång så häftigt, att en mindre
van ryttarinna blifvit ohjälpligt kastad ur sadeln. Den unga flickan gaf
honom slag på slag med ridspöet, likasom hade sporren icke trängt nog
djupt in i hans blödande sida. Men förgäfvet. Det ädla djuret skälfde i
alla leder och kunde icke förmås att taga ett steg framåt.

Hon steg af och höjde ånyo sitt smidiga spö, när ridknekten, som åtföljt
henne trettio steg på sidan, närmade sig.

-- Caballero haltar, han har vrickat sin vänstra framfot, anmärkte
knekten vördnadsfullt.

Det höjda spöet sänktes utan att slå, och ryttarinnan genmälde,
skrattande för att dölja en känsla af blygsel:

-- Haltar han? Mickel har tur i dag. Hela naturen har anlagt hans gula
livré, och se, nu har han bitit min häst i foten! Hvar är kopplet? Och
hvar äro jägarne?

-- De följde hundarna, som drefvo upp haren, när nådig fröken såg räfven
och vek tvärt åt sidan. Nådig fröken rider så, att ingen där lätteligen
följa kan. Jag råkade vara närmast.

-- Godt, Axelson. Hvad skola vi nu göra med Caballero? återtog flickan,
i det hon räckte tyglarna åt knekten och kastade sig vårdslöst ned på en
mossklädd sten, medan hennes barm ännu höjde och sänkte sig efter
ridtens ansträngning.

-- Herr Klas och jägarne torde hört skotten, genmälde knekten, men det
töfvar allt, förrän de hinna hit. Vill nådig fröken vara så nedrig och
rida min häst? Morsker lyder nog tygeln och bär så lätt som en
vippgunga. Jag skall ombyta sadel och leda Cabellero till staden. Han
lärer fuller få stå en eller två veckor i stallet.

Den unga flickan sträckte ut handen efter en rönnbärsklase, som hängde i
närheten, smakade på bären, men fann dem sura och kastade bort dem.
Hennes lifliga drag antogo ett gäckande uttryck.

-- Så? Du tror, att herr Klas skall finna mig, när han hört skotten? Men
om han _inte_ finner mig? ... Jag tager din häst, Axelson ... nej, du
behöfver ej byta om sadel ... och rider ensam till staden. Led Caballero
hvart du behagar. Och när du möter våra jägare, så säg dem, att du
funnit mig kastad ur sadeln och död någonstädes i en bergsklyfta. Hvad
händer ej på en räfjagt? De finnas nog, som sjunga _tedeum_ för denna
nyheten. Håll god min, se ömklig ut, och pressa fram några krokodiltårar
... Å, det blir gudomligt; du skall sedan berätta mig huru de grimasera!
En skön lifvakt! Kungen i Frankrike har ej en bättre. Ja, gör så,
Axelson, du skall få en guldkedja, om du skrämmer dem från förståndet.

-- Inte kan nådig fröken rida ensam till staden i den stiglösa skogen,
och mig kan detta putset kosta min hals, understod sig den bekymrade
knekten att invända.

-- Din hals? Nå än sen? Det finns skrikhalsar nog i Sverige dig förutan.

Och flickan skrattade så uppsluppet gladt, som man endast skrattar vid
femton år.

-- Skulle jag lämna nådig fröken allena! ... Det är si och så med
Kolmården, som hvar man vet. Folk säger, att när här är mörkt, hör en
sitt namn ropas i alla buskar, och i solsken rumstera här stigmän ...
Den, som här gångar in, gångar inte så lätt ut igen ... Han kan hittas
nedgräfd i mossen.

Flickan reste sig och höjde, halft hotande, halft skrattande, ridspöet.

-- Lyder du, eller lyder du inte? Hvartåt är staden?

-- Vi hafva marmorbruket i öster, Bråviken i söder och Björnsnäs i
väster, rätt till höger om solen. Därifrån går vägen till staden rätt
söderut. Men dit är en god mil och intet annat än villsamma gångstigar
...

I stället att svara, omladdade jägarinnan sitt gevär, kastade det öfver
skuldran, steg med ett lätt hopp i knektens sadel och var i begrepp att
rida sin väg, när hon erinrade sig, att ett intåg i Norrköping på detta
sätt, i en manssadel, dock ej vore rätt förenligt med hennes rang och
kvinnliga värdighet.

-- Byt om sadlarna! befallde hon och steg åter ned.

Knekten nödgades lyda. Innan kort såg han sin unga herskarinna aflägsna
sig i muntert skridt på hans Morsker, följande en knappt märkbar
gångstig åt väster, i det hon skrattande förnyade sin förra befallning:

-- Vid ditt lif, Axelson, kom ihåg, att jag är död i en bergsklyfta! Gif
akt på grimaserna! Tänk på guldkedjan!

-- _Hon_ död i en bergsklyfta! upprepade knekten förargad. Är hon
kollrig? Hvad är detta för ledingens konster! Jäkeln, det har skogsrået
satt i henne! De skulle slå mig på fläcken i järn; jag skulle kantänka
hafva tagit mutor af påfven och skuffat henne i klyftan. Och innan de
blifvit underkunnige om _causan_, som herr Klas brukar säga, skulle de i
blanka rappet hafva slagit mig brun och blå och hängt mig som en galen
hund i närmaste ek. »Nä, inte för ölt smör i Smauland», sa' göingen. Jag
binder Caballeron vid rönnen, efter han inte kan gå, och gifver mig af,
allt hvad skacklarna bära, till följet. Vi måste få fatt henne, innan
något otyg händer för hennes upptåg i denna förbannade skogen. Fy,
fulingen, här är ramt!

Medan Sven Axelson skyndade, illa till mods, att uppsöka jägarne, blir
det tid att följa den unga ryttarinnan på hennes äfventyrliga ridt i den
illa beryktade skogen. Kolmården var då och långt in i nyare tider det
mellersta Sveriges vidsträcktaste, oländigaste skogstrakt, sträckande
sig öfver sydvästra delen af Södermanland och nordöstra delen af
Östergötland ned emot Bråviken. Denna vildsköna, men ofruktbara och
glest befolkade nejd ansågs vimla af vättar och erbjöd i verkligheten en
fristad åt mången skogsriddare, som hade sina skäl att icke nalkas
städerna Nyköping och Norrköping allt för närgånget.

Det var en halfklar septemberdag, ungefär middagstiden; luften
sommarlikt varm och strålande lugn efter regnbyar, som rasat de förra
dagarna vid Östersjöns kuster. Ryttarinnan fortsatte sorglöst sin ridt i
den anvisade riktningen, gnolande på en tysk ballad, mera för
tidsfördrif än för nöje, ty hennes osäkra röst förrådde inga musikaliska
anlag. Hon andades med välbehag skogarnas barrdoft; hon kände sig lätt
om hjärtat och glad till mods. Jagtens spännande otålighet var förgäten;
här var frihet från alla band, ingen odräglig vakt, ingen snärjande
konvenans. Hvem anmärkte här, om hon blottade i värmen sin skuldra eller
gaf fritt lopp åt sina själfsvåldiga nycker? Band efter band löste sig i
hennes enkla, nästan tarfliga riddräkt, och hon såg sig icke tillbaka,
när hon tappade under ridten sin ena sko, likasom hon förut tappat
baretten.

Om hon varit en älskarinna af naturen, hade hon troligen stannat vid
någon af dessa fängslande utsikter, hvilka nejden erbjöd, där den täta
skogen stundom afbröts af en dalgång, genom hvilken en bäck sorlade och
ett förtrollande perspektiv af höjder och dälder öppnade sig. Men hon
red förbi, utan att bevärdiga sitt lands skönhet med en blick. Hon
framtog en bok i duodesformat, med permar af pergament. Hon försökte att
läsa, där marken var jämnare, men det lyckades henne icke. Hon försjönk
i tankar, som ofta stördes af nödvändigheten att böja undan en hängande
gren af slokbjörken, att återfinna gångstigen, som förlorade sig i
snåret, eller att spränga öfver en mötande sumptrakt, en stängande
skogsbäck. Hvad tänkte hon? Tankarna funno inga ord, men ett desto
lifligare minspel, som beständigt förändrade hennes rörliga anletsdrag.
Än skrattade hon högt, än slog hon vredgad trädstammarna med sitt
ridspö, likasom ville hon bestraffa en förolämpning, än åter stannade
hon för att lyssna om någon förföljde henne. Man kunde ej misstaga sig
om denna flickas häftiga lynne och rika inbillningskraft, men hon
tycktes växla gestalt med hvarje rörelse. Nästa ögonblick kunde man åter
se henne kall och lugn beräkna den väg, som snarast borde föra henne
genom den villsamma skogen.

Hon behöfde en säker blick. Gångstigen, i början tydlig, förlorade sig
snart mellan mosstufvor och dungar af ormbunkar eller enris, för att
åter blifva märkbar på andra sidan om ett snår eller en bergklack. Hon
borde icke vara långt från Björnsnäs, och ännu visade sig intet spår af
människoboningar, icke ett gärde, icke en lada, icke en koskälla. Några
hvitnade ben lågo vid sidan af gångstigen. Var det djurs eller mördade
människors ben? Ryttarinnan skrattade åter -- hon skrattade ofta.
Axelson hade lyssnat på löjliga folksägner. Hon kände sig icke det
minsta rädd, men hon öfvertygade sig, att där var krut i fängpannan på
hennes gevär.

Då hördes på afstånd ett hundskall. Det var Bella, som åter uppdrifvit
en hare. Axelson måste ha uppnått jagtsällskapet. Man jagade icke mer,
man sökte henne, död eller lefvande. Om den dumme knekten dock förstått
att uppskrämma jägarne, såsom hans order lydde! I alla händelser skulle
de ej finna henne utan hatt och sko, de skulle darra för hennes lif och
för sina egna. Hon påskyndade ridten.

Skogen blef åter tätare, snåren ogenomträngligare, gångstigen var
förlorad. Hon nödgades stiga af och leda sin häst mellan trädstammarna
med solen till vägvisare.

Nu kom hon till en å, som var för bred för ett hästsprång. Ingen bro;
stranden var sumpig. På åns andra strand stod en trasig pojke, metande
foreller. Hon tillropade honom att anskaffa en båt. Han förstod henne
icke; han betraktade henne förvånad och stum. Hästtramp och röster
hördes ej långt bakom henne i skogen.

Hon framsökte en liten börs ur sin kjolsäck och kastade öfver ån en
silfverdaler, som nedföll vid gossens fötter. Nu förstod han henne,
sprang ett stycke långs stranden och tecknade, att hon borde följa
honom. Hon red efter anvisningen, kom till ett vadställe och var snart
öfver på andra sidan. Här öppnade sig en smal körväg; hon följde vägen
och nalkades en kolmila. Kolaren stod vid milan och betraktade henne,
lika förvånad som gossen. Hon hann icke fråga honom, förföljarne voro
redan vid ån. Hon gaf hästen sporrarna och fortsatte sin brådskande
ridt.

Skogen glesnade, en hägnad, en åkertäppa, en bondgård visade sig. Hon
tänkte ett ögonblick på att fly till gården, men ändrade plan och jagade
framåt, utan att dröja. Nej, de skulle ej fånga henne; hon skulle före
dem uppnå staden, om hon ock skulle rida ihjäl Sven Axelsons Morsker.

Då öppnade sig en vid utsikt öfver Bråvikens vattenspegel, som skimrade
i solskenet. Icke en krusning störde dess blanka lugn. En örlogsbrigg
låg ankrad tätt invid en lastbrygga för kolpråmar och torkade sina våta
segel.

Denna syn ingaf ryttarinnan nytt mod. Uppnådde hon icke staden, ville
hon låta hästen löpa och själf söka ett gömställe. De skulle ej fånga
henne; denna triumf ville hon icke unna dem.

Hon fortfor att jaga hejdlöst framåt, när, vid en tvär krökning förbi en
klippa, hästen skyggade åt sidan för ett föremål, som låg utsträckt i
gräset vid klippans fot. Oförberedd på denna hastiga vändning, vacklade
ryttarinnan i sadeln och föll handlöst i armarna på det liggande
föremålet, en flicka, såsom hon själf.

Fallet var lika häftigt som oväntadt. De båda flickorna stötte sina
hufvuden mot hvarandra, och den främmande uppgaf ett rop af
förskräckelse. Ryttarinnan släpades ett stycke med foten intrasslad i
stigbygeln, men lyckades göra sig lös och reste sig genast därefter med
af vrede purprade kinder.

-- Du där, du, hvarför skrämmer du min häst?

Och det vredgade ordet åtföljdes ögonblickligen af ett slag med
ridspöet, som lämnade en röd strimma på den slagnas blottade hals.

Den främmande flickan hade icke förr hämtat sig från sin bestörtning,
innan hennes vrede upplågade lika hastigt som ryttarinnans.

-- Och du där -- slår du mig för att du rider som en galning och icke
ser framför dig? utropade hon, lika blossande röd, i det hon ryckte till
sig ridspöet och försökte att bryta sönder det. Men spöet var af flätad
rotting med silfverskaft och brast icke, när det böjdes.

-- Våga att slå mig engång till! fortfor den förorättade i samma
uppretade ton.

De stodo några ögonblick hotande, öga mot öga, som två örnungar, hvilka
stött vingarna mot hvarandra i flygten. Båda befunno sig på samma gräns
mellan barnet och ungmön, femton eller sexton år; båda häftiga, stolta,
djärfva, båda mätande hvarandra med samma mörka, blixtrande ögon. Det
var yttre likhet och inre själsfrändskap mellan dem; jägarinnans
riddräkt var knappt dyrbarare än den obekanta flickans svarta
kamlottsklädning, och båda röjde nästan samma likgiltighet för den
vårdade toilett, som vid deras ålder vanligen är af så mycken vikt. Lika
utbildad för sin ålder, var den obekanta flickan längre till växten och
hennes drag mera regelbundet vackra, hvilket företräde ersattes af
ryttarinnans säkrare hållning och den öfverlägsna bestämdhet, som röjer
vanan att befalla och blifva åtlydd.

Axelsons skrämda häst hade galopperat bort med den toma sadeln. Det var
så lugnt, så tyst, att icke ett löf prasslade, icke ett vågsvall sorlade
mot strandens kiselstenar. I detta tysta lugn hördes nu trampet af
hästhofvar på vägen.

-- Göm mig! Göm mig! utropade ryttarinnan plötsligt, i det hennes vrede
ögonblickligt gaf vika för en barnslig otålighet att ej blifva upptäckt
af detta jagtsällskap, som hon föresatt sig att trotsa. Och när den
andra stirrade på henne, utan att förstå en så obegriplig begäran,
sprang hon hastigt bakom en hasselhäck, som betäckte sluttningen och
dolde henne för de förbifarande. Nyfiken, men med lika förändrade
känslor, afbidade den andra hvad nu skulle följa.

En ryttareskara närmade sig på körvägen. Det var sex eller åtta grant
utstyrde herrar, åtföljde af sina ridknektar. Efter dem redo två
kammartärnor i bedröfligt skick, krampaktigt hållande sig fast vid
hästarnas man. Efter dem följde åter två andlösa, förskrämda, adeliga
jungfrur med sina kavaljerer och sin betjening. Hela denna skara af mer
än fyrtio jägare och jägarinnor följde den flyendes spår, som förrådts
af kolaren. Lyckligt nog för den flyddas inkognito, hade hundarna
kopplats i skogen och blifvit långt efter förföljarne.

-- Har du sett drottningen? frågade den främste ryttaren flickan vid
hasselhäcken.

-- Nej, svarade flickan, i det att hon ställde sig framför häcken, där
denna var glesast. Och hon kände en lätt darrning ila genom sina leder.
-- Drottningen? Hvarför skulle en drottning dölja sig? Är det förräderi?
...

-- Hon måste ha ridit här förbi, återtog den förnäme herrn, i det han
tvekande höll ett ögonblick stilla.

-- Jag ser hofspåren af Morsker. Han har skyggat åt sidan här, anmärkte
Sven Axelson, som öfverlämnat Caballero åt en kamrat och ledde på dennes
häst efterspaningarna.

-- Sicken en, var det hon? utropade flickan med en mer än låtsad
förundran. -- Ja, hon red nyss här förbi och tog vägen åt Åby.

-- Framåt! lydde kommandot.

-- Men Morsker har skyggat här! upprepade Axelson envist.

Ingen hörde honom. Jägare, knektar, jungfrur och tärnor galopperade
vidare.

De hade alla en icke så liten anledning att genomleta land och rike för
att återfinna den de sökte, ty flyktingen var ingen ringare person än
Sveriges unga drottning Kristina, då redan väl bekant för sin energi,
sitt goda hufvud och sina nycker. Hvarför hon tillställt allt detta
alarm med sin omotiverade flykt från jagtsällskapet, visste hon troligen
icke själf. Hon var förtretad öfver en misslyckad räfjagt, och det roade
henne att förtreta andra. Man har sagt om Kristina, att hon aldrig varit
ett barn. Det är ett af de misstag, hvartill man så lätt förledes af en
brådmogen utveckling. Hennes förstånd, hennes fattningsgåfva flög med
fjärilvingar snabbt öfver barndomens råmärken, men i lynnets grund och i
oförmågan att beräkna handlingens följder hade hon följt barndomens
utvecklingslagar. Och nu skulle hon snart fylla sexton år; nu kände hon,
vid ungdomens portar och med dess frihetslystnad, hela kontrasten mellan
det tvång, hvarunder hon ännu måste böja sig, och den nästan enväldiga
konungamakt, hvartill hon ansåg sig född. Denna omgifning, som på samma
gång smickrade och omsnärjde henne, skulle erfara, lika godt huru, att
hon hade en vilja för sig och kunde handla därefter. Misstrogen var hon
därtill. Hon hade fått den föreställningen, att visse maktägande ej
ogärna skulle se, om något olycksfall drabbade henne, hvarefter de kunde
styra Sverige henne förutan. Och det roade henne att gäcka sådana
förhoppningar.

Nu framträdde hon från hasselhäcken med ett harmset utrop öfver det
bakvända, nötaktiga sätt, på hvilket Axelson hade utfört hennes
befallningar. Hon var icke så sparsam på grofva uttryck, som man kunnat
förvänta af hennes rang och uppfostran, den unga Kristina. Hon hade lärt
något också af ridknektarne, efter hon ju red som en pojke i sadeln och
visade en så utmärkt skicklighet i alla kroppsöfningar.

-- Jag lurade dem! sade den andra flickan, som, i första förtjusningen
öfver sin lyckade list, glömde hvem hon hade framför sig.

-- Å, du skulle ej spela illa i en fransk komedi, du! svarade
drottningen, i hvars lifliga, ombytliga håg den senare väntjensten
hastigt utplånat den förra vreden. -- Värker ditt hufvud? tillade hon,
när hon såg, att flickan tryckte en våt näsduk mot tinningen.

-- Inte mycket, men nog var det hårdt mot hårdt, när vi två stötte
samman.

Och hon hade så när tillfogat: Värker icke _ditt_ hufvud? Men nu ihågkom
hon det otroliga, att hon hade en drottning framför sig, och nedstämde
den förtroliga tonen till en ödmjuk fråga om den nådiga fröken skadat
sig. -- Drottningen var den enda, som då hade rätt att kallas fröken,
hvilket var det vanligaste tilltalsordet vid icke officiela tillfällen.
Ännu kallades adelns döttrar jungfrur.

-- Tror du, att _mitt_ hufvud är af kork? genmälde den unga drottningen
muntert. Men herrarne där skola finna min lösa häst och vända tillbaka.
Visa mig en utväg att komma till staden före dem!

-- Nådig fröken skulle låta ro sig dit.

-- Ro? Det är bra. Hvar får jag en båt?

-- Andromeda ligger vid lastbryggan. Jag skall begära en båt af herr
Herman.

-- Godt. Säg, att jag befaller nu genast en båt med sex roddare och två
marinsoldater till min eskort! Hvarför har ej Andromeda gått upp till
staden?

-- Vi fingo på morgonen stiltje och motström. Det var omöjligt att komma
längre.

-- Alltså en båt. Skynda dig! Tror man dig inte, så tag här min ring!
Men intet ord att jag fallit! Den eländige Morsker, jag skall låta
skjuta honom! Intet ord därom, förstår du? ... Vänta! Din hatt och din
högra sko! Jag har tappat mina i skogen.

Läsaren har redan anat, att det var nattens barn Hagar, som begagnat
Andromedas ofrivilliga rast för att andas landtluft i bryggans närhet
och därunder råkat ut för detta sällsamma möte. Och Hagar var genast
färdig. Barfota och utan hatt, sprang hon till örlogsbriggen att utföra
drottningens order.

Denna begagnade tiden att ordna sin dräkt i det möjligast presentabla
skick. Kristina var lika mån om sin kungliga värdighet, som hon var
likgiltig för toilettfrågorna, när en sträng konvenans icke fordrade
det.

Ajusteringen var så fumlig och brådskande, som man kunde förvänta af en
prinsessa, hvilken hvarken vants att betjena sig själf eller bryr sig om
huru det lyckas. Klädningen tillknäpptes och utslätades med några
hastiga handstrykningar, men behöll än här, än där ett strå eller ett
löf från skogen. Håret uppknöts så godt det i hast lät sig göra. Hagars
hatt och sko passade förträffligt, men skon hade klackar enligt dåtidens
bruk, och Kristina tålde ej klackar. Utan betänkande uppdrog hon sin
jagtknif ur kjolsäcken och var upptagen af det mödosamma arbetet att
bortskära klacken, när Hagar återvände, följd af herr Herman Fleming.

-- Slupen afbidar eders majestäts vidare order, anmälde herr Herman med
styf sjömanshonnör.

-- Godt, jag är strax färdig, svarade drottningen med en vårdslös
hälsning. -- Hjälp mig, du ... Hvad heter du?

-- Hagar.

-- Hjälp mig med klacken, du! Sådant dumt påhitt att göra människor
halta!

Och Hagar förenade sina bemödanden med drottningens att bortskära
klacken. Men klacken var fästad med järnpliggar och motstod deras
anfall. De måste anlita den förvånade sjömannen, som ändtligen lyckades
afskära det motspänstiga föremålet, med den framgång, att en bit af
skons häl delade klackens öde.

-- Nu kan jag gå, sade drottningen tillfredsställd, profvande skon. --
Se här, barfot! -- Och hon räckte Hagar ett guldmynt.

Hagar kände sig förödmjukad.

-- Med nådig frökens tillåtelse vill jag gifva den granna penningen åt
Norrköpings fattiga, svarade hon.

-- Är du högfärdig? -- Och Kristina genomborrade sin medtäflerska i
stolthet med en blick af förakt.

-- Min sko vore ej värdig en så hög ära, om den såldes, svarade Hagar, i
det hon återlämnade den kungliga ringen.

Drottningen vände henne ryggen och tog Herman Flemings arm för att gå. I
detsamma trampade hon på en bok.

-- Jag har tappat min Tacitus, sade hon.

Fleming böjde sig ned, upptog boken och räckte den åt drottningen.

-- Det är Tacitus, anmärkte han, grimaserande med sitt trumpna löje och
en blick på Hagar, ty han igenkände det våta föremålet från Andromedas
förstäf.

-- Men detta är icke _min_ bok! utropade Kristina. Denne romare var
vackrare inbunden, än hennes egen.

-- Förlåt, sade Hagar, den är min.

Om hon vid dessa ord röjt det aflägsnaste spår af triumf eller högmod,
hade där åter stött kant mot kant, och den lärda unga drottningen skulle
lika litet förlåtit en täflan i lärdom, som en täflan i stolthet. Men
hvad än Hagar kände, förstod hon att dölja det. Hennes ord voro en
skolflickas, ingenting mer.

-- Och _du_ läser Tacitus? frågade drottningen -- samma fråga, som
Fleming gjort.

-- Det är mycket där, som jag ännu ej rätt förstår, lydde det kloka
svaret.

Tacitus har alltid, för tankens djup och uttryckets koncentrerade
korthet, ansetts såsom en af de mest svårläste romerske häfdatecknare.
Kristina visste detta af egen erfarenhet.

-- Du kan följa med mig till staden, sade hon, åter ögonblickligt
omstämd. -- Jag vill se huru du reder dig med den benige herren.

Anblicken af några ryttare på afstånd påskyndade drottningens steg.
Innan kort satt hon i slupen, som med snabba årtag förde henne till
Norrköping. Fleming och två marinsoldater hade äran eskortera hennes
majestät till staden. Hagar bevärdigades med en plats på slupens förtoft
och besvarade några flyktiga frågor om sin person. Svaren glömdes lika
hastigt som frågorna; hafvets spån dref åter ut i okända böljor.

Presidenten Kurck med familj hade nyss vid en lukullisk middagsmåltid
sökt återhämta sina krafter efter sjöresans besvärligheter, när de
öfverraskades af betjeningens rop, att drottningen var på lastbryggan.
Hon skulle måhända hedra briggen med ett besök. Hvad ville de göra i sin
_deshabillé_? De riskerade en titt på däcket och hunno i rätt tid
uppfånga en skymt af en viftande näsduk i slupens förstäf, när den
kungliga gästen redan var långt ute på Bråviken.

-- Det är Hagar! utropade lilla Katarina Kurck, som tio år därefter blef
drottningens hofjungfru.

-- Hagar? Omöjligt, försäkrade presidenten. Hon är i skogsbacken. Jag
har skickat Pape att kalla henne till måltiden.

-- Du öfverser alltid med hennes försummelser, anmärkte presidentskan.

-- Här kommer Pape ... Nå?

-- Hagar bad mig anmäla för hans nåd, att hon fått befallning följa
hennes majestät till staden. Jag hann med möda kasta åt henne ett par
skor, rapporterade hofmästaren, som nu hade återvunnit hela sin
officiösa värdighet.

Presidenten kunde icke undertrycka ett smålöje.

-- Sofi -- sade han till sin maka -- det skulle icke förundra mig, om
skickelsen engång fört dessa två snärtor tillsamman. De äro som stöpta i
samma degel och dessutom födda samma natt. Men känner jag dem rätt,
skola de icke länge förlikas. En drottning och en tattarunge! Ödet kan
skämta rätt sällsamt ibland ... Pape, anskaffa en säker båt! Vi skola
låta ro oss till Norrköping.




                           3. Spartanskor.


                                    Afundas icke en drottning! Jag vet
                                   det nu ... jag har debuterat i dag.

Förutom de sex första barndomsåren, är måhända året 1642, Kristinas
sextonde, det som är minst kändt och minst omtaladt af denna drottnings
brokiga lif. Hon var icke mera det underbarn, som väckt så mycken
uppmärksamhet, men ännu icke den ungmö, som snart skulle förvåna
världen. Hennes studier voro afslutade, hennes karakter i görningen. Hon
var arftagarinna till en krona, som med hvarje seger tilltog i glans,
men hon bar den icke ännu, dess makt tillhörde riksförmyndarne; hon
själf stod väntande i dess skugga. Hennes personlighet syntes nästan
glömd för hennes värdighet, som ej kunde glömmas. Allas blickar voro
riktade på kriget i Tyskland, på Torstensons strider, faror och segrar,
på det franska förbundet och Danmarks misstänkta hållning. Men just
under detta Kristinas sextonde år föregick inom henne själf denna
obemärkta, men betydelsefulla förändring, som med makten af en naturlag
flyttade drottningen-barnet, alldeles som andra vid hennes ålder, från
morgonrodnaden in i det fulla dagsljuset, från barndomens drömmar och
hugskott in i ungdomens brus af svällande lifskraft.

Norrköping, vid Motala älfs utlopp i Bråviken, var före Gustaf II Adolfs
tid endast en marknadsplats för den rika östgötabygden, men växte genom
Louis De Geer, kungliga privilegier och sitt gynnsamma läge snabbt till
Sveriges förnämsta fabriksstad. Dess 4,000 invånare voro mot slutet af
September 1642 såsom fallne ur hakarna i anledning af ett då timadt
kungligt besök. Den ännu omyndiga drottning Kristina var vid den ålder,
att hon borde förvärfva sig någon kännedom om sitt rike och källorna för
dess välstånd. Hon anträdde en resa till Norrköping, åtföljd af
rikskanslern och flera af rådet, sin öfverhofmästarinna fru Beata
Oxenstjerna, gift med Karl Bonde, sin kusin pfalzgrefvinnan Marie
Eufrosyne, sin jämnåriga, jungfru Ebba Sparre, samt en talrik svit. Det
var dagar för nytta och nöje. Drottningen besökte järnverken,
harnesksmedjan, fabrikerna och andra märkvärdigheter. Hon var lärgirig,
hon frågade oupphörligt, hon ville veta tillgången vid dessa underbara
förädlingsprocesser, som det svenska järnet undergick. Slutligen
tröttnade hon, alldeles som andra vid hennes ålder, och då tillställdes
för hennes nöje jagten i Kolmården.

Utgången är bekant. Kammarherren Klas Wrangel, som anförde jagten, ville
uppdrifva elgar, men skogen var därtill för vidsträckt och tiden för
kort. Man nöjde sig med harar. Drottningen sköt från sadeln i fullt
språng en jösse. Detta var icke nog, hon upptäckte räfven, räfven bedrog
henne, hon bedrog jagtsällskapet, och änden blef kullerbytta.

När Kristina återvände till staden, syntes hon blek och utmattad. Det
var dock ingen barnlek, detta fall från hästen och släpande vid
stigbygeln. Hon låtsade icke därom under första ifvern att gäcka
förföljarne, men när spänningen var förbi, återtog naturen sin rätt. Hon
kände en olidlig värk i hufvudet, bröstet och ryggen; hon inbillade sig,
med sin lifliga fantasi, att hon afbrutit ett refben. Med möda
tillryggalade hon vid Flemings arm den korta vägen från hamnbryggan till
De Geers hus, där hon bodde vid torget.

Här omhändertogs hon af fru Beata Oxenstjerna och väckte ej ringa
bestörtning. Kristina älskade ej denna sin tuktomästarinna, som med alla
en husmoders dygder förenade ett sträft sätt och icke dolde, att hon
ogärna underkastade sig detta ömtåliga uppdrag af riksförmyndarne. Hela
hofstaten kom i rörelse och skrämdes ytterligare af de återvändande
jägarne, som ej kände drottningens fall eller orsaken till hennes
försvinnande, men desto bättre kände Kolmårdens dåliga rykte. Sven
Axelson hade låtit undfalla sig halfkvädna ord om någonting, som skulle
ha timat i bergsklyftan. Det skulle ha skett, men ändock icke skett:
därpå blef ingen klok. Hofläkaren efterskickades och föreskref
åderlåtning. Intet refben befanns brutet, men åtskilliga skråmor
upptäcktes på rygg och axlar samt en blånad på högra tinningen. Kristina
vägrade att angifva deras orsak. Man skulle icke få den triumfen att se
henne straffad för en nyck.

Furstinnan Marie Eufrosyne var likaledes af oro och skrämsel illamående.
De två kammartärnorna, hvilka medföljt för drottningens närmaste
uppvaktning, befunnos halfdöda af ridten och fruktan för straff. Morsker
hade återfunnits betande i en skogsbacke. Vidunderliga rykten gingo från
mun till mun. Fröken Kerstin hade blifvit bergtagen, eller hade hon med
nöd undkommit stigmän. Hon hade blifvit förhäxad -- »krossad», som
termen lydde i folkspråket. Jägarne erinrade sig den okända flickan, som
ledt dem på villovägar åt Åby, och funno henne skäligen misstänkt. Hon
måste förhöras. Men hvar finna henne?

Hon fanns icke långt borta. Ingen hade haft tid att tänka på Hagar.
Okänd i ett främmande land, vågade hon icke tränga sig in i drottningens
bostad och satt, väntande vidare befallningar, på trappan till huset.
Här igenkändes hon af Sven Axelson. Han hade ej glömt, att Morsker
skyggat vid det ställe, där flickan stått invid hasselhäcken.

Hagar öfverraskades oförberedd, frågades, men behagade icke svara. Hon
ihågkom drottningens lifliga önskan att dölja sitt äfventyr och förteg
ståndaktigt allt, utom den befallning hon fått att medfölja till staden.

Hon fördes till fru Beata, som tog henne för en finsk kammarpiga.

-- Så ja, sade den stränga frun, sedan hon fått veta hvad hon trodde sig
behöfva om Hagars person. -- Du är finska, du? Vet du hvad man säger om
dig? Man säger, att du är en trollpacka, som understått dig att bruka
onda anslag. Och vet du huru man straffar trollpackor? Man piskar dem
med ris och bränner dem på bål. Betänk detta, du illmariga stycke; ljug
icke, svara på mina frågor! Hvad har händt fröken Kerstin i skogen?
Hvarför återfanns hennes häst med tom sadel? Hvarför är hon sårad?
Hvarför ljög du för herr Klas, att hon ridit till Åby?

-- Jag trodde, att jägarne hade ondt i sinnet, svarade flickan på sista
frågan, utan att inlåta sig på de öfriga.

-- Nå vidare! Jag vill veta hvarför fröken är sårad och hvem som sårat
henne.

-- Hon har törhända stött sig mot träden. Där är svårt att rida i
Kolmårdens skog.

-- Undflykter! Du vet mer än du vill bekänna. Får jag svar eller får jag
icke?

Hagar teg.

-- Axelson, hämta ris!

Axelson var ej sen att hämta ett hasselspö, som i den gamla goda tiden
alltid fanns till hands för loflig husaga.

-- Nå -- sade fru Beata betydelsefullt -- får jag nu svar?

Hagar fortfor att tiga. Den som minns Hagar och Bennu i Kaskas torp vet,
att Dordej aldrig vågade hota dem med ris, emedan de däraf blefvo blott
sjufaldt värre.

-- Apollonia -- fortfor fru Beata till en handfast kökspiga, som stod
nyfiken i dörren, halft skrämd, halft jubilerande öfver den unga
trollpackans rättvisa näpst -- lös upp flickans klädning och blotta
hennes skuldror!

Apollonia närmade sig. Hagar sprang tillbaka, grep en väfsked, som stod
vid väggen, och utropade:

-- Våga att röra mig! Jag är här på drottningens befallning, och ingen
annan än hon har rättighet att förhöra mig!

Drottningen var visserligen omyndig ännu och stod under sin
öfverhofmästarinnas tukt, men hon var dock en drottning. Fru Beata
besinnade sig.

-- För häxungen till källaren, och tillbomma dörren! Hon begär
rannsakning; hon skall få den, så det hviner om öronen. Du där --
tillade hon till flickan -- tänk på profossen! Och tänk på bålet! När du
betänkt dig, så bulta i taket! Man skall höra dig i köket, och jag vill
då se om jag kan göra något för dig.

Hagar fördes trotsig, men utan motstånd, till husets källare, under
hvars fuktiga hvalf hon knappt kunde stå rak, och instängdes på
förbättring. Fru Beata hoppades, att hon snart skulle falla till föga.
Adelns privilegier gåfvo den stränga, men rättvisa frun en domsrätt, som
icke ens konungamakten vågade vidröra. Man omtalar, just från 1642, att
rikskanslern låtit straffa en tjenare, oaktadt drottningens förbön.

Kristina låg i feber, förorsakad mera af nervskakningen, än af yttre
eller inre kroppsskador. Ebba Sparre satt vid sin kungliga väninnas
sida.

-- Lider du mycket? frågade hon, i det hon tvättade med blyvatten en
skråma på den sårades högra skuldra, som höjde sig märkbart öfver den
vänstra. Den vackra Ebba kallade i enrum drottningen du.

-- Det är ingenting, sade Kristina. Jag kom likväl till staden förr än
ni.

-- Men så du förskräckt oss! Dora ligger till sängs, Sidonia hostar
blod. De stackars tärnorna redo ihjäl sig af skrämsel. Hvarför red du
ifrån oss?

-- Hvarför kunde ej Wrangel uppdrifva en elg? Man ledsnar vid dessa
eländiga harar. Jag fick sikte på räfven, och sedan ... det var min lust
att själf leka villebråd. Det är godt att öfva sig. Många hundar gläfsa
på kronan.

-- Tillåt mig badda din tinning! Hvarifrån fick du blånaden där?

-- Jag kindpustade skogsrået och han torde ha klöst mig.

Ebbas bestörta uppsyn röjde, att hon icke ansåg detta alltför otroligt,
när i detsamma deras samtal afbröts af fru Beata. Hon fann rådligast
förbjuda den febersjuka att tala.

-- Läkaren -- hviskade hon till Ebba -- vill veta hvar och huru
drottningen skadat sig. Har hon yppat något för dig?

-- Hon säger, att skogsrået klöst henne, svarade Ebba Sparre oskyldigt.

-- Tokprat! Men i våra dagar hör man ju mycket talas om häxekonster. Jag
har tagit en misstänkt person i förvar; säg intet därom! Den sjuka bör
lämnas i ro.

Likasom för att gäcka denna föreskrift anmäldes kort därpå rikskanslern,
och honom kunde tillträde icke förmenas.

Den berömde Axel Oxenstjerna, konungen utan namnet, var vid denna tid
femtionio år gammal. Högrest och kraftfull, med grått hår, hög panna och
blå ögon, bar han ännu på kinderna ungdomens skära rodnad. Man förstod,
att denne man kunde befalla: han var ju »den axel, kring hvilken världen
(läs: samtiden) rörde sig»; men han kunde äfven vara personligt
älskvärd, och inför sitt konungahus var han det alltid. Han hade redan
haft mer än en besk sanning att säga sin unga drottning, och han skulle
senare nödgas säga henne långt flera; men han glömde aldrig, att han
talade till »den store Gustafs dotter».

Rikskanslern dolde icke sitt missnöje med Kristinas obetänksamma
jagtäfventyr och kom för att säga henne det.

-- Jag förnimmer, sade han, med fast mycken bedröfvelse eders majestäts
ohälsa af så skadeliga nöjen och vet där intet annat råd till, än att
taga en lärdom af det som nu engång intet kan göras ogjordt. Är ock
eders majestät nu lyckligen kommen till den ålder, när förståndet bör
råda och I själfve veten huru kostbar eder höga person är att akta för
hela rikets välfärd. Där är sannerligen intet så ädelt villebråd i
Sveriges skogar, att ju det kunde gå upp emot en enda skråma, som eder
rör, ty där som I icke akten edert eget hull i ungdomens hastiga mod,
mån I betänka, att I hören med kropp och själ Gud och Sveriges allmoga
till. Och jag vill nu intet hafva sagt detta till att bedröfva eder,
nådigaste fröken, efter I ju liden själfver af skadan, det jag nu hoppas
och beder till Gud, att snart skall hafva en hugnelig öfvergång. Utan
mån I till framtida bättre eftersyn taga det gunstigt upp, såsom det
kärligen och med all skyldig vördnad eder sagdt är af eder och eder
store faders trogne tjenare, den intet bättre i världen vet, än att hans
nådiga drottning må komma till ett lyckosamt regemente här i tiden och
till de utvaldes ro efter detta.

Hvarpå han med ett blidt småleende kysste drottningens hand, likasom för
att afbedja hvad där kunde vara förnärmande i hans tillrättavisning.
Axel Oxenstjerna var så van att väga sina ord, hvilka ju på denna tid
lågo tungt i Europas vågskål, att en stenograf eller en tryckpress från
våra dagar icke behöft lägga en bokstaf till. Om det fanns någon dödlig,
för hvilken den faderlösa Kristina kunde och borde hysa en dotters
känslor, var det visserligen denne man, den främste bland hennes
förmyndare, hvilken icke blott bar hennes kronas bördor, utan allt från
hennes späda år varit för sin drottning en faderlig rådgifvare. Och hon
kunde icke undgå att vörda honom; han var verkligen den ende, för
hvilken Kristinas själfrådiga lynne böjde sig, den ende som hon -- ännu
åtminstone -- icke vågade motsäga. Men att älska honom som en fader, att
böja sig med en dotters frivilliga lydnad under hans råd, det kunde hon
icke. Därtill var han henne för öfverlägsen, och nyckeln till Kristinas
gåtfulla personlighet, sådan denna begynte antaga bestämd gestalt i
hennes sextonde år, var ingen annan än den, att hon icke tålde någon
bredvid sig, långt mindre öfver sig. Hon kunde högakta, värdera,
beundra, älska, ja, ända till blindhet älska den ene eller andre, som
hon ansåg värdig sin aktning eller sin kärlek, ty de hafva farit mycket
vilse, som sagt, att hon aldrig kunde älska någon eller något annat än
sig själf. Men hon kunde det endast med det villkor, att detta något
eller någon var henne underlägset. Att stiga i hennes ynnest, det var
icke blott att visa de egenskaper, som hon uppskattade högst, det var än
mer att stå under hennes egen nivå; att falla i hennes gunst, det var
att vilja vara hvad hon var eller däröfver. Hon begärde icke
underdånighet, ehuru det i lynnets häftighet stundom tycktes så, ty
förödmjuka sig kunde också en slaf, och hon föraktade slafvar. Hon
behöfde och hon fordrade att vara denna »makalösa», som hon sedan blef,
ett uttryck, i hvilket man läser devisen på hennes ensliga storhet.

Hon satte sig upp och svarade i en lätt ton, som motsades af hennes
feberglänsande ögon:

-- Jag red för häftigt, det är trötthet och går snart öfver.

Rikskanslern betraktade henne forskande. Han befarade ett nytt utbrott
af dessa hastiga sjukdomsfall, för hvilka Kristina varit utsatt under
sina växande år.

-- Det är rådligast att nu hvila, förmanade han. Kommissarien De Geer
väntar där ute att förnimma huru det förhåller sig med hälsan. Hans
underdåniga önskan är att i morgon hedras med sin nådiga drottnings
besök på Finspång. Jag skall svara honom, att det må uppskjutas. Resan
gör omak.

Kristina reste sig upp i bädden.

-- Eders kärlighet täckes svara kommissarien, att jag med nöje skall
mottaga hans inbjudning i morgon, yttrade hon. Är fältmarskalken Horn
anländ till Norrköping? Jag vill minnas, att han väntas i dag.

-- Han anlände på förmiddagen, svarade rikskanslern, förvånad att se den
sjuka så hastigt vid krafter.

-- Jag önskar se honom, jämte eder och De Geer, vid taffeln i kväll
klockan sju.

-- Nej, det kan eders majestäts nuvarande svaghet omöjligt tillåta,
vågade fru Beata invända.

-- Min svärson Horn kan få den nåden att följa till Finspång i morgon,
om hälsan medgifver, anmärkte Oxenstjerna.

-- Hvad? Eders kärlighet vill, att en så berömd hjälte, som nyss blifvit
mottagen med stora ärebetygelser i Schweiz, Holland och Frankrike på sin
återresa, skall vänta på företräde hos mig! Han har ej varit i Sverige
sedan tretton år, och jag kan ej minnas honom; jag var ett barn, när han
drog ut i kriget. Invitera honom till aftonvarden; jag är fullkomligt
frisk. Och assessor Stjernhjelm, anlände han inte i går från Dorpt? Jag
önskar se honom med de öfrige. Han blir nu vår antikvarie för rikets
fornlämningar; jag vill fråga honom om han kan restaurera Stäket. Det är
märkeliga ruiner; jag var nära att bryta halsen af mig där vid besöket i
somras.

Hon talade fort och otåligt; det var feber i orden. Rikskanslern växlade
en betänklig blick med sin syster, men ansåg icke rådligt att _nu_
motsäga henne. Febern kunde förvärras. Resultatet blef, att de tre
nämnde herrarne skulle inbjudas till hoftaffeln samma kväll, och om
drottningen, som man kunde förmoda, vore hindrad att infinna sig, skulle
rikskanslern och hans syster göra _les honneurs_.

Men hon infann sig. Hon _ville_ ej vara sjuk, hon _ville_ ej vara kastad
ur sadeln, _ville_ ej anses straffad för sin obetänksamma ridt. Ingen
skulle ana de frossskakningar, som genomilade hennes leder, eller den
matthetens svindel, som gång på gång hotade att beröfva henne
medvetandet. Hon hade till och med låtit kläda sig omsorgsfullare än
vanligt. Hon talade mycket, kanske för mycket, men hon talade klokt och,
där ämnet tillät det, kvickt. Det var första gången man såg den
Kristina, som skulle förvåna världen. Rikskanslern hörde henne med
undran, de öfrige med beundran. Hon hade sedan några få timmar likasom
vuxit. Drottningen-barnet tycktes genom någon underbar, plötslig kris
hafva blifvit förvandlad till drottningen-jungfrun.

Presidenten Kurck, som icke dröjde att vid sin ankomst uppvakta de höge
resande, blef likaledes inbjuden till hoftaffeln. Denna serverades för
fjorton personer. Norrköping hade den sällsynta lyckan att se kring sin
drottning församlade fem män, hvilka redan voro och än vidare skulle
blifva de främste representanterne för fem olika samhällsriktningar:
riksstyrelsen, kriget, lagskipningen, industrin och litteraturen.

Det var en femtonårig prinsessas debut, och i hvilket tillstånd! Till
höger om henne satt rikskanslern, till vänster fältmarskalken Horn. Vid
sidan af dessa grannar ville hon för intet pris förråda en svaghet, men
hade iakttagit försiktigheten att behålla Ebba Sparre närmast bakom sig
som uppvaktande hofjungfru. Tid efter annan lutade hon sig mot sin väns
skuldra, likasom för att hviska till henne en befallning, medan hon i
verkligheten behöfde ett stöd för att icke förråda sig.

Man talade om kriget, om Torstensons tåg mot Olmütz och möjligheten af
ett förestående stort fältslag; det var en månad före andra slaget vid
Breitenfeld. Horn hade nyss afslagit republiken Venedigs ärofulla anbud
att som generalissimus anföra dess härar mot turkarne. Kristina yttrade
skämtande, att så kärt det vore att se honom i Sverige, ville hon hellre
se honom i Konstantinopel.

-- Dock ej som fånge, anmärkte Horn.

-- Eder kan man instänga, men aldrig kufva, genmälde drottningen. Edert
lif är en saga. Trollen stänga eder sju år i berget, och ni återvänder
föryngrad till nya bragder.

-- Vanan gör underverk, svarade Horn leende. Finska pörten och tyska
bivuaker ha den fördelen att icke skämma bort oss med mjuka bäddar.

-- Säg inte det, fältmarskalk! Ni och edra landsmän värmen eder gärna
vid elden. Ni hade hett nog vid Breitenfeld, men så var ni också
konungens »högra hand».

-- Jag håller för, att en krigare hellre mister sin högra hand, än ser
den i kedjor, genmälde fältherren. Det värsta i Ingolstadt var att icke
få slåss för min unga drottning. En gång -- tillade han -- var jag nog
lycklig att få göra eders majestät en tjenst. Det var, när jag hedrades
med förtroendet att begära prinsessans af Brandenburg hand för salig
konungen, eder store fader.

-- När jag blir sextio år -- svarade Kristina i samma ton -- skall jag
tacka eder för min tillvaro, om den då visat sig värd att tacka för.

Gustaf Horn var nu femtio år gammal, icke högvuxen, men kraftigt byggd,
med hängande långt, lockigt brunt hår, bruna, milda ögon, smal panna,
blekgul hy, korta mustascher och ett uttryck af nästan sorgset allvar,
där smålöjet, som nu upplyste hans kärfva anletsdrag, var en lika
behaglig som sällsynt gäst. Dessa finska pörten, som tillhörde hans
barndomsminnen, hade påtryckt honom den outplånliga stämpeln af ett
folk,

   hvars mod är tyst, hvars lugn är hårdt,
   hvars trohet trotsar döden.

Holländaren Louis De Geer, nu femtiotre år och sedan ett år svensk
adelsman, var i lynnets allvar och oskrymtad gudsfruktan Horns
själsfrände, men i öfrigt så olik honom, som freden är olik kriget. Han
bar en rik borgares långa, svarta, tätt tillknäppta sammetsrock och en
bred, slät halskrage med två hängande silkestofsar. Några tunna grå
lockar vid öronen, ett omsorgsfullt klippt helskägg och en svart kalott
på den kala hjässan omgåfvo en hög panna, finhylta kinder och ett par
kloka, välvilliga, lugna ögon. Det var något tillbakadraget i hans
person; man hade framför sig en tystlåten köpman, som ständigt afbidade
konjunkturer och förstod att begagna dem, men på samma gång ingaf
förtroende genom ett uttryck af redbarhet och soliditet. Han stod just
nu i underhandling med kronan om att inköpa Finspång, som han arrenderat
sedan 1618, och därtill de rika järnverken kring Dannemora. En sådan
storman i järnindustrin hade Sverige dittills aldrig sett. Om han kände
sin betydelse, undgick denna ej heller de styrande.

-- Ni vill lägga eder till de bästa egendomar i Sverige, sade
drottningen skämtande till De Geer.

-- När jag arrenderade dem, voro de de sämsta, svarade köpmannen lugnt.

-- Herr De Geer är icke nöjd med Sverige, inföll Oxenstjerna i samma
ton. -- Han gör affärer på Guineakusten och erbjuder oss att lägga
Afrika under Sveriges rike.

Kristina kände sig anslagen af allt storartadt.

-- Godt, herr De Geer, sade hon. Håll ord, och ni skall inte finna oss
lika svarta, som våra nya undersåtar. Eder hertigliga vapensköld skall
prydas med en morian i guld.

-- Där Gud gifver nåden till, genmälde köpmannen, kan något uträttas med
förstånd och penningar. Jag vet endast en man i Europa, som vore nog
klok och nog rik att underlägga sig Afrika, och den mannen är jude.

-- Hvad? En ny Salomo?

-- Ruben Zevi i Regensburg.

-- Honom känna vi alltför väl, skrattade rikskanslern. Han har nöjt sig
med trettio procent för våra små ficklån; kan vid en annan lägenhet ock
begära femtio. Nej, eders välborenhet, vi äro tillsvidare förnöjde med
vårt Europa, allenast vi kunde det skickligen anamma och sköta, men när
vi behöfva mer, är det eder vi vilja skicka till Afrika.

Assessor Stjernhjelm, som år 1631 erhållit sitt klingande adliga namn i
utbyte mot det tarfliga Göran Olofsson, hördes förmena, att om Sveriges
rike underlade sig morianer och hedningar, vore icke heller judarne med
deras penningepungar att förakta. Stjernhjelm var nu femtiofyra år,
välbekant som en lärd, skarpsinnig och skarptungad domare, äfvensom
författare i antikviteter, men hittills nästan okänd som skald. Han bar
domarens vida långrock och, likasom De Geer, kalott på hjässan. Håret
hängde yfvigt på sidorna; mustascherna och halfskägget gåfvo honom ett
bistert utseende.

Presidenten Kurck förenade sig i en gensaga mot judarne. De voro
rättslöse i romerska riket och annorstädes trångt omgärdade i sina
borgerliga rättigheter. De Geer anmärkte, att judarne i Holland gjorde
god tjenst som bankirer. Samtalet blef lifligt. Ingen märkte, att
drottningen ofta skiftade färg och stundom afbröt sig själf, likasom för
att draga andan.

Hon hade inlåtit sig i tal med Stjernhjelm om Stäket och dess historia,
när hon plötsligt grep Ebba Sparre hårdt i armen och stannade midti en
mening. Fru Beata, hvars skarpa ögon ständigt voro på vakt, märkte
rörelsen, stod upp från bordet och närmade sig drottningens plats. Allas
blickar vände sig ditåt, taffelns gäster sågo frågande på hvarandra.

Hvad var det? Mådde drottningen icke väl? ... Det varade endast några
sekunder. Själfve rikskanslern, som satt närmast, hann icke yttra en
bekymrad fråga, förrän Kristina, lika blek som hon nyss varit röd,
återtog samtalet i sin förra skämtande ton.

-- Assessorn skall inte neka, att det spökar på Stäket. Är det Gustaf
Trolle, som går igen? Det må assessorn veta, som själf håller en
_spiritus familiaris_ och är, så till sägande, hemmastadd i alla lönliga
ting. Neka inte, att assessorn har tändt eld på en bondes skägg med sitt
trollglas och när som helst kan göra en loppa till en elefant!

-- När jag har den lyckan att rättfärdiga mig för en så lärd drottning,
behöfver jag nödigt försvara mitt fattiga förstoringsglas, genmälde
Stjernhjelm, som icke längesedan nödgats i ett offentligt tal rentvå sig
gent emot liffländska prästerskapets beskyllning för häxeri och ateism.

-- Inbilla mig det! fortfor Kristina muntert. Har assessorn ett
förstoringsglas, så låna det, käre, åt riksskattmästaren, att han engång
må få en glad stund i vår skattkammare! Torde ock herr Lennart därute
blifva storligen nöjder att se bataljonerna ökas mångdubbelt. Den
nöjdaste blir herr De Geer: han gör järnstänger af en nålsudd.

Klockan närmade sig nio, som då var en mycket sen timme. Måltiden
slutades med en lång aftonbön, och gästerne betygade sin skyldiga
vördnad med att kyssa drottningens hand. Man åtskildes.

-- För mig till mina rum! hviskade drottningen till sin väninna. Hon
hade endast med yttersta ansträngning förmått säga några förbindliga ord
vid afskedsceremonin.

Ebba Sparre ledde henne till sofrummen. Där återstod ännu en pröfning
och icke den som kräfde det minsta modet. Fru Beata följde
pligtskyldigast med. Hon misstänkte förställning: hon ville veta allt
hvad hon icke skulle få veta. Därtill så många omständliga föreskrifter
för natten, bäddens tillredning, vaktgöringen, läkemedlen, nattlampan!
Dessa tjugu minuter voro de mest olidliga. Hvarje ögonblick nära att
falla i vanmakt, nödgades Kristina åhöra förmaningarna och besvara dem
på ett sätt, som lugnade farhågorna. Hade ej detta lyckats, skulle fru
Beata kvarstannat öfver natten i sofrummet.

Men det lyckades. Den nitiska vårdarinnan gick, öfvertygad att blott
någon matthet återstod och skulle förgå med nattens hvila. Knappt hade
dörren stängts efter henne, innan drottningen svimmade så oförväntadt,
att hon skulle fallit handlöst till golfvet, om ej kammartärnan, som
afklädde henne, stått därinvid.

Skulle läkaren tillkallas? Nej ... drottningen hade förbjudit det.
Starka luktvatten återkallade slutligen medvetandet.

-- Ebba -- hviskade Kristina med svag röst, när hon samlat sina tankar
-- afundas icke en drottning! Jag vet det nu ... Jag har debuterat i
dag!

Natten blef orolig och stundom afbruten af yrsel. Kristina tyckte sig
åter jaga i Kolmårdens skog ... Hon red andalusiern, han sprängde med
henne öfver trädens toppar och in i molnen. Hon var omgifven af
purpurröda skyar, som blixtsnabbt rusade henne förbi ... högre, högre
... till solen och bortom solen! ... Högre! Högre! Då låg hon åter
hjälplös på jorden; en ung häxa med svart hår ryckte från henne ridspöet
och sade ... ja, hvad hon sade, det kunde ingen uppfatta.

När fru Beata inträdde klockan tre på morgonen, hade drottningen nyss
inslumrat. Febern minskades, andedräkten blef lugnare. Ungdomens
lifskraft återtog småningom sin förnärmade rätt.

Utfärden till Finspång måste dock uppskjutas och företogs tre dagar
senare, när drottningen var fullkomligt återställd.




                            4. I källaren.


                                                 Nej ... ingen feghet!

Omsorgen om ett hof i en landsortsstad och därtill en ung, allt annat än
lättstyrd drottning, som behagade vara sjuk, hade så upptagit fru Beatas
tankar, att hon följande dag först klockan tio på förmiddagen, när hon
besökte köket för att befalla om middagsmåltiden, erinrade sig det
uppträde, som där tilldragit sig dagen förut.

-- Nå -- sade hon till kökspigan Apollonia -- när bultade slynan därnere
i taket?

-- Hon har icke bultat, ers nåd.

-- Hvad? Sitter hon kvar i källaren?

-- Jag väntade på ers nåds befallning.

-- Och har hon ej fått någon mat?

-- Nej si, hvad skulle hon få?

Fången hade blifvit inspärrad klockan fem på eftermiddagen, sjutton
timmar hade förgått, och fru Beata var ingen hjärtlös tyrann. Hon begaf
sig, åtföljd af Apollonia, att själf öppna fängelsedörren, medtagande
paltbröd och svagdricka.

Den mörka, fuktiga källaren upplystes under sitt låga, hvälfda tak af en
enda liten öppen glugg, genom hvilken den kyliga höstluften strömmade
in. Silltunnor och rotfrukter, inlagda i lårar, spredo en föga angenäm
lukt omkring sig. Kalk låg högtals i ett hörn, våt lera uti ett annat.
Krukor stodo på långa, halfmurkna hyllor; tegelgrus och skärfvor af
sönderslagna lerkärl betäckte jordgolfvet. Här och där sågs en
tvättbalja, en så, en half nystfot, en ogarfvad kohud och obekanta,
otrefliga föremål, som blifvit i hast undanskaffade vid städningen för
hofvet och hvilkas beskaffenhet man ej kunde urskilja i halfdunklet.

Där var unket, fuktigt och kallt. Hagars första tanke, när hon
instängdes, var tanken på flykt. Det var första gången hon beröfvats sin
frihet. Hon undersökte dörren, murarna, golfvet, taket, gluggen:
ingenstädes en utväg. Hon stjälpte en sillfjärding på sidan och fick så
en sittplats. Hon var till mods som ville hon kullstörta huset öfver
sig, om hon förmått, men hon förmådde det icke. Tårlös och förbittrad,
tillbragte hon några timmar, tilldess att hon somnade af trötthet.

När hon vaknade, hade det svaga dagsljuset genom gluggen försvunnit, och
det var nu stickmörkt omkring henne. Hon frös, hon var hungrig. Om hon
dock ägt ett elddon, en pärtsticka, en lampa eller ett talgljus! Hvad är
en mänsklig tillvaro utan ljus? Mörkret är det skrämmande obekanta,
mörkret är mer än döden, det är det toma intet. Den lefvande ande, som
bodde i Hagars bröst, utsträckte sina armar efter en stråle dager och
fick ingen. Hon kände ett rastlöst behof att tillväxa, lära, strida och
handla. Sysslolösheten plågade och förlamade henne.

Hon stod upp och begynte trefva i mörkret bland källarens förråder.
Krukorna innehöllo inlagd lök, sallader och gurkor. Hon fann morötter,
rofvor, kålrötter. Hon bet i dem, de smakade fadda, men hon åt några; de
stillade hungern. Bröd stod icke att finna, ej ens mjöl eller spannmål.
Om hon skulle försöka att uppbryta en sillfjärding? Hvarför icke? Det
lyckades henne med mycket besvär, men sillen var salt ... hade hon något
att dricka? Hon hörde vatten droppa från hvalfvet i ett af hörnen med
långa mellantider. På golfvet fanns en vattengöl, men den var uppblandad
med kalk. Hon vågade icke smaka på sillen och satte sig åter på
fjärdingen.

Timmar förgingo, medan hon lyssnade på aflägsna, otydliga ljud af
människor. När dessa upphört, gissade hon, att natten inbrutit. En hel
lång höstnatt i ensamhet, tystnad, hunger, mörker och köld! Hon behöfde
endast fatta en såstång, som låg bredvid henne, och bulta i taket, så
skulle man höra henne ... så skulle man komma och befria henne ur detta
grymma, brödlösa fängelse ...

Tanken därpå kom så naturlig och själffallen, som han ju måste komma i
en sådan belägenhet. Åter kom han och ständigt åter tillbaka. Han var
oundviklig, men han fann motstånd.

Hagar skrattade högt.

-- Ja, hvarför icke? Jag behöfver blott berätta, att drottningen fallit
af hästen, att hon slagit mig och att jag nära nog slagit henne tillbaka
... Men då borde jag också tillägga, att hon förbjudit mig att säga
något. Hvilken triumf för den elaka frun! Hvilken läxa för drottningen,
som skickat mig hit och sedan icke det minsta bekymrar sig om att jag
pinas ihjäl! En sådan dockdrottning! Är hon bättre än jag för att hennes
far varit en konung? Hvem säger, att icke jag är af högre börd än hon?
Det är något förunderligt med stjärnan däruppe. Jag känner henne inom
mig. Jag ser henne lysa tvärtigenom stenmurarna. Hvad är hon? Och hvem
är jag?

När Hagar inkommit på denna tankegång, fick hennes fantasi fria tyglar.
Hon kände ingen tomhet, ingen ensamhet mer. Hon var hemma i dessa
gåtfulla rymder af sökande utan mål och frågor utan svar. Om de gjorde
henne lycklig eller olycklig, visste hon icke. Måhända stundom det ena,
stundom det andra. Hennes själ var en kameleont, som beständigt ombytte
färg. Hon var lika litet poetiskt som musikaliskt anlagd, och likväl
antogo hennes tankar en form af båda dessa besläktade själsstämningar.
Hon företog sig att sjunga. Om ej för annat, så för att fördrifva tiden.

   Jag vet ej hvem jag är
   och vet ej hvart jag går,
   vet ej hvad jag begär,
   långt mindre hvad jag får.
   Min stjärna, du det vet,
   i himlens herrlighet,
   du outsägliga,
   oupphinneliga, tysta stjärna du!

   Och i den djup'sta natt
   och i den tyngsta nöd
   så har jag dock en skatt,
   så minns jag dock ett stöd.
   Men du det ensam vet
   i himlens herrlighet,
   du outsägliga,
   oupphinneliga, tysta stjärna du!

Hon tystnade, förvånad öfver den ovana, nya form, som hennes tankar
antagit. De efterlämnade en stämning, som hon ej förr erfarit: icke
tankar mer, icke ens drömmar, icke ens toner, blott ett halft
medvetslöst försjunkande i en oändlig harmoni, som uppfyllde henne,
emedan den uppfyllde skapelsen. Hon hade kommit till den källa, ur
hvilken diktkonst och tonkonst, vare sig skapande eller emottagande,
utflöda i människohjärtan -- detta obeskrifliga något, förutan hvilket
ingen konst finnes till.

Åter hade Hagar tillbragt en timme under makten af dessa intryck, när
hon vaknade till besinning af en brännande törst. Törsten var värre än
hungern. Hennes hufvud värkte, hon skälfde af köld. Skulle man här låta
henne törsta och frysa till döds? Såstången låg så nära ... Nej, ingen
feghet!

Hon trefvade efter kohuden, som hon varseblifvit någonstädes i hörnet,
och bredde ut den på golfvet för att bereda ett nattläger. Huden var
torr och styf, hon lyckades svepa en flik omkring sig och somnade.

Men i detta fängelse fanns ingen nattro. Om en stund sprang hon upp, ty
någonting hade med kvicka, mjuka fjät krupit öfver hennes ansikte och
tycktes vilja inkrypa i barmen. Det var en råtta, och Hagar afskydde
råttor. Yrvaken trampade hon på såstången, grep den, höjde den mot
taket, men kom till besinning, bortkastade åter stången och satte sig,
hopkrupen och skälfvande, på sillfjärdingen för att afbida dagsljuset.

-- Ingen feghet! upprepade hon.

Ändtligen började en strimma af dagen gry genom den trånga
källargluggen. Klockan borde nu närma sig sex på morgonen, och husfolket
var i rörelse. Hon hörde röster, källarens dörr öppnades, en dräng och
en piga inträdde. Drängen ställde sig att bevaka utgången, medan pigan
försedde sig med dagens behof af förråden i källaren.

-- Släpp mig ut! ropade Hagar, i det att hon försökte tränga sig fram
genom dörren.

Svaret blef en hård knuff tillbaka.

-- Så då, sade drängen med ett grin, mera af dumhet än elakhet. -- Är
det du, som förhäxat vår nådiga fröken? Flyg ut genom stenmuren, om du
är af den rätta sorten!

I detsamma ångrade han sin obetänksamma uppmaning, som ju en häxa så
lätt kunnat efterkomma, och ropade till tjensteflickan, att hon skulle
skynda sig: här vore hin lös.

Ingången stängdes ånyo, och fyra nya långa timmar förflöto, tilldess att
fru Beata slutligen visade sig i dörren. Hon fann sin fånge orörligt
inkrupen i ett hörn af källaren och insvept i kohuden, hennes enda,
otillräckliga skydd mot det kalla luftdraget.

-- Sofver du? sade den stränga frun med en hemlig fruktan att hennes
fånge kanhända frusit och hungrat ihjäl.

Hagar uppreste med möda sina styfnade leder och stod dödsblek, men
trotsig framför sin domarinna.

-- Släpp mig ut! sade hon.

-- Nå, det fägnar mig, att du ändtligen har kommit till förnuft,
genmälde fru Beata, låtsande taga flickans trotsiga begäran såsom ett
samtycke att bekänna. -- Svara mig blott på hvad sätt drottningen skadat
sig, och du får genast din frihet!

-- Släpp mig ut! Jag har ingenting att svara, återtog Hagar häftigt. Den
oförrätt hon lidit bragte henne utom sig.

-- Du är hungrig. Se här, ät! Apollonia, gif den stackaren fatet och
skeden; hon har ej ätit något sedan i går!

Fru Beata anslog en mildare ton, dels af medlidande, dels i hopp om en
bättre verkan.

Hagar var i sitt vilda lynne. Hon stötte bort fatet, som föll till
golfvet och krossades med sitt innehåll af rykande palt.

-- Behåll er usla matbit! Hvad vill ni mig? Jag har intet ondt gjort,
och ni har instängt mig på andra dagen att frysa och svälta i detta
eländiga råtthål! Ni är en förnäm fru, ni, men ni är icke förnämare än
drottningen, som kallat mig hit. Jag skall klaga för henne, jag. Släpp
mig ut, ut, ut! -- Och Hagar grep i sitt raseri såstången.

Det var öfverflödigt. Den stolta och manhaftiga fru Beata, som tuktat så
mången uppstudsig tjenarinna, där det behöfdes, med egen hand, stod
slagen af förvåning öfver denna vilda kattunge, som syntes i stånd att
klösa ut hennes ögon. Törhända blandade sig i hennes känslor en viss
förlägenhet öfver den möjliga redovisningen inför hennes lätt retade
kungliga skyddsling. Hon lämnade utan motstånd utgången fri och såg
fången försvinna öfver torget mot hamnen.

Hagar flydde, hon visste ej hvart. Landet, staden, människorna, allt var
obekant. En mötande pojke begapade henne med oförställd undran. En
västgöte med ränsel på ryggen, glömde att utbjuda sina knappar och band.
En skällande hund förföljde henne, en kodrift syntes hugad att pröfva
mot henne styrkan af sina horn. Hon ville till presidenten Kurck och
visste ej om han fanns i staden eller hvar han bodde.

Då igenkände hon örlogsbriggen Andromeda, som ändtligen uppnått sin
destinationsort och låg förtöjd vid hamnbryggan. Hagar flydde till
briggen. Hon var räddad.




                              5. Bikten.


                                          Jag har gifvit ett löfte ...

Drottning Kristinas korta sjukdom i Norrköping efterlämnade lyckligtvis
inga andra spår, än de intryck hon behöll i det mjuka vaxet af ett ungt
hjärta. Efter besöket på Finspång hade drottningen rest till Nyköping
för att begrafva sin hofmästarinna, fru Kirstin Nilsdotter, och därifrån
återvändt till Stockholm. Vidpass en månad därefter, i Oktober 1642, lät
Kristina kalla till slottet sin skriftefader och lärare, hofpredikanten,
teologie professorn vid _collegium illustre_ i Stockholm Johannes
Matthiæ, som hon fortfor att rådfråga om sina studier, ehuru hans
regelbundna undervisning redan för ett år sedan var afslutad.

Det var ett förtroligt samtal vid skymningsstunden på eftermiddagen i
drottningens bibliotek. Dörrarna stängda, ingen lyssnare. En spansk
pudel, Fido, present af Ludvig XIII, sträckte sig makligt på mattan
under skrifbordet och småskällde i sömnen. En uppvaktande hofjungfru
satt ensam i rummet utanför, stickande strumpa.

Johannes Matthiæ var en blek, mager, af studier böjd man, hvilken såg ut
att vara sextio år, ehuru han ännu ej fyllt femtio. Hans långa, svarta,
öfver pannan benade hår hade redan, likasom hakskägget och de tunna
mustascherna, begynt märkbart gråna. Hans lugna, milda blick hvilade
forskande på Kristina, där han satt orörlig i länstolen, medan hans unga
elev än placerade sig tätt bredvid honom, än otåligt gick fram och åter
på golfvet.

-- Jag håller för, sade han, att där som nådig fröken med all gewalt
vill studera kyrkofäderne, är Gregorius Nazianzenus för ungdomen
lägligast till att börja med för hans blomster i språket.

-- Står jag efter hans blomster! utropade den kungliga lärjungen
föraktligt. -- Visa mig en, som kan vederlägga de reformertes
villfarelser!

-- Därom veta kyrkofäderne intet; det skall man söka hos Philippus
Melanchton, genmälde lärmästaren.

Kristina blef stående framför honom och sade med eftertryck:

-- Calvin och hans anhang fara dock vilse.

-- Visserligen, mycket vilse, dock icke i trons fundamenter. Jag hoppas
till Gud, att hvad där skiljer dem från oss och oroar kyrkan i hennes
nuvarande kamp för lifvet, skall kunna i godo biläggas.

-- Gud bevare för det, eders vördighet! Vi för oss och de för sig.
Aldrig kan en luthersk jungfru äkta en reformert prins.

Johannes Matthiæ smålog. Det var då dit hans elev ville komma med
kyrkofäderne.

-- Jag finner det föga troligt, med mindre än att den reformerte prinsen
öfvergår till brudens lutherska tro.

-- Öfvergå, säger ers vördighet? -- Och Kristina stannade åter med en
föraktlig åtbörd. -- Huru kan någon sätta lit till en människa, som
förnekar sin tro?

-- Den människan kan varda bättre upplyst och gå till en bättre tro.

-- Och ers vördighet tänker så ringa om ståndaktighet i tron! Hvad aktar
Gud det, som vi kalla bättre eller sämre, allenast vi stå faste i ett
uppriktigt hjärtelag?

-- Men då kan ju ock en calvinist blifva salig i sin villfarande tro.

-- Törhända, efter ers vördighet säger det. Men kurprinsen af
Brandenburg tager jag icke i lefvande lifve.

Det var en offentlig statshemlighet och ett föremål för skvallret vid
alla Europas hof, att kurfursten af Brandenburg vid denna tid formligen
anhållit om Kristinas hand för sin äldste son och tronarfvinge Fredrik
Wilhelm, den sedan så ryktbare »store kurfursten». Denna förbindelse var
planlagd redan i drottningens späda barndom, medan hennes fader lefde,
och ansågs såväl af honom som af förmyndarestyrelsen vara af en ofantlig
politisk vikt, emedan Sverige därmed skulle underlägga sig nästan hela
Östersjöns kuster. Frågan hade uppskjutits, men stod nu för portarna,
fordrande med hela sin tyngd ett afgörande svar. Ögonblicket var
kritiskt; förmyndarne tvekade; på Kristinas eget ja eller nej berodde en
förändrad maktställning i norden. Det var därför hon tillkallat den ende
rådgifvare, för hvilken hon hyste ett fullt förtroende, icke för att
lyssna till hans råd, ty beslutet var fattadt, men för att beväpna sig
med de skäl, som hans lärdom, klokhet och tillgifvenhet kunde utfinna.

Johannes Matthiæ kände sin elev och misstänkte, att bakom svaret på
kurprinsens af Brandenburg frieri dolde sig andra hjärtefrågor af mera
ömtålig art. Han teg en stund stilla och frågade därpå försiktigt, om
hans nådiga fröken tillkallat honom för någon samvetsbetänklighet.

-- Inte just det, svarade drottningen med en förlägenhet, som klädde väl
hennes unga år, men hos henne var ytterst sällsynt. -- Ers vördighet
förstår, att jag inte kan mottaga kurprinsens anbud, så fördelaktigt det
möjligen kan synas för riket. Skulle jag taga en calvinist? Aldrig! Hvad
skulle prästerskapet säga därom?

-- Prästerskapet skulle säga till prinsen: blif lutheran!

-- Jag har sagt min mening därom. För alla riken i världen vill jag ej
förleda någon att ombyta tro. Men tror ej ers vördighet, att
brandenburgarne hafva ett besynnerligt och själfrådigt sinnelag? Min
stackars mor har många goda egenskaper och älskar mig ömt, men ers
vördighet känner hennes olyckliga svårmod ...

-- Icke har det gått i arf till hennes höga afkomma. Prins Fredrik säges
vara en förståndig ung man.

-- Dessutom -- fortfor Kristina envist -- är det ingen vån till, att en
regerande kurfurste kan vara gemål åt Sveriges drottning. Hans hand
skulle stå efter hennes krona och inte sluta förr än han den anammat.
Konung Sigismunds tider vore då snarligen att förvänta.

-- Att det förebygga, är regerande drottningens och riksens råds sak.
Jag fattige tjenare tillåter mig intet att i detta ärendet spå, men väl
vet jag en annan betänklighet, som där står emellan min nådiga fröken
och kurprinsen af Brandenburg.

-- Hvad är det? Jag beder eders vördighet, förtig det inte, mycket
hänger därpå!

-- Nådig fröken och kurprinsen äro syskonebarn.

Kristina skiftade färg. _Detta_ skäl ingick icke i motiven för hennes
tillämnade afslag.

-- Jag vet, jag vet, sade hon och gick åter häftigt fram och tillbaka.
-- I dag säga prästerne så, i morgon säga de annat. Aldrig hade jag
trott, att ers vördighet skulle åberopa sådana skäl.

-- Det är mångas mening, genmälde teologen lugnt.

-- Äro vi katoliker? Är detta förbjuden led, huru kan då kyrkan gång
efter gång gifva dispens därifrån? Och är det inte förbjuden led,
hvarför skola människor förbjuda hvad Gud har tillåtit?

-- Täckes min nådiga drottning förunna en gammal Herrens tjenare att
tala så, som han skulle tala till ett af sina skriftebarn?

-- Käre fader, jag begär ju ingenting annat, genmälde Kristina och satte
sig vid hans sida, under ett berömvärdt försök att visa sig lugn.

-- Nåväl, jag håller för, änskönt månge äro af annan mening, att vår
lutherska kyrka icke bör, såsom katoliker och greker, förhindra ett
kristeligt äktenskap genom tvifvelaktiga stadgar, som fresta de svage
till synd. Efter mitt ringa förstånd är Sveriges drottning oförhindrad
att räcka handen åt ett sitt syskonebarn, men eftersom två finnas, de
där kunde till en sådan hög ära i fråga komma, är jag af den mening, att
det vore för hennes majestät hugneligare och för riket nyttigare att
utvälja den af de två, som icke allenast genom förnämliga egenskaper,
utan ock genom inländsk börd och trosbekännelse därtill är värdigast.

Kristina reste sig, men satte sig åter. Hon försökte att skratta, men
det lyckades illa. Rodnaden på hennes kinder förtröt henne. Hon flyttade
sin stol med ryggen mot sin lärares länstol, satte sig i denna ställning
och sade:

-- Hvad tror ers vördighet om katolikernes lära, att man skall säga allt
för sin biktfader?

-- Vår lutherska kyrka erkänner ej öronbikten som ett sakrament; hon
uppmanar de troende att bekänna sina synder för Gud. Det är dock
kristligt att ock för sin skriftefader bekänna hvad där på samvetet är.

-- Om ers vördighet inte ser hit, vill jag bekänna en synd, som jag har
på mitt samvete.

Johannes Matthiæ tvekade. Han såg icke den talande, men hennes röst
förekom honom halft skrattande, halft gråtande.

-- Hvad än ett skriftebarn vill anförtro sin själasörjare -- sade han
slutligen allvarsamt -- skall det förvaras i obrottslig tystnad under
biktens insegel.

-- Jag har gifvit ett löfte, fortfor Kristina med låg röst, likasom hon
fruktat, att pudeln på mattan kunde förråda henne. -- Det var på Rönö i
Östergötland. Jag var tio år, han fjorton. Vi lekte med skepp i bäcken
vid slottsvägen. Jag föll i bäcken, han drog mig därur och bar mig, så
våt jag var, uppför den höga trappan till slottet. Han blef lika våt som
jag själf. »Lofva mig nu att blifva min fästemö», sade han, medan han
bar mig där upp. Jag lofvade ... hvad visste jag bättre? Vi hade ju ofta
lekt brud och brudgum ... »Men det skall vara för alla tider», lade han
till. Ja, sade jag, för alla tider ... »Och du skall aldrig i världen
hålla någon annan kär?» Nej, sade jag ...

Hon tystnade; det var mot hennes natur att bikta. När skriftefadern ej
svarade, fortfor hon:

-- Sedan har han flera gånger ställt till mig samma fråga. Jag har
svarat ibland ja, ibland nej. Jag är så obeständig och han än mer. Och
ni vet, fader, huru styfsint jag stundom är. Jag har varit honom så vred
ibland, att jag kunnat slå honom. Kammarpigorna ha förtäljt mig saker om
honom, som jag blygs att omtala. Sådana äro de, fader Johannes! O, det
är en ond tid vi lefva i; prinsar äro inte ett hår bättre än andre
junkrar. Är det ej skamligt? Och nu i kriget därtill! Liksom vi inte
visste huru där lefves i krig!

-- Ja, en ond tid är det visst; men på pigskvaller är icke mycket att
tro, suckade skriftefadern. Man skall icke döma en ung man ohördan.

-- Jag var tio år då -- fortfor skriftebarnet, höjande rösten -- och jag
har sedan fått bättre förstånd. Jag har tänkt ibland, att det vore så
godt, om jag rådde mig själf. Hvarför skall en kvinna gifva sig helt i
en mans våld? Det är människors lag, icke Guds, ty för Gud är hon en
lika friboren, odödlig ande som han. Far och mor skall man lyda, råd
skall man höra och inte tjuras i högfärd, men hvar står det skrifvet,
att jag skall lyda en man? Därtill, när Gud har låtit mig födas till ett
så högt ämbete, huru skall en regerande drottning lyda sin undersåte? Är
det inte bättre, att hon förblifver i jungfrustånd hela sitt lif igenom?

Johannes Matthiæ vände om länstolen, utan att tänka därpå, såg sitt
skriftebarn rätt in i de glänsande ögonen och svarade:

-- Var icke Sara en drottnings vederlike och stammoder för ett folk som
sanden i hafvet? Dock är det skrifvet om henne, att hon kallade sin man
Abraham herre ...

-- Det är ock skrifvet, att Abraham hade flera hustrur. Är det nu lag,
att kvinnan skall vara sin man underdånig för att Sara kallade Abraham
herre, så bör det ock vara lag, att en man skall få hafva flera hustrur.

-- Äktenskapet är af Gud instiftadt för inbördes hjälp, icke för den
starkes förtryck mot den svaga. Och den lydnad, som frivilligt framgår
af kärleken, är intet förtryck.

-- Men om nu kvinnan är lika stark eller starkare än mannen, hvem skall
befalla, hvem skall lyda?

-- Enligt skapelsens ordning är kvinnan svagare till sin kropp, ändock i
den skröpliga hyddan kan bo en stark själ. Hon är skapad till sin faders
dotter, sin broders syster, sin mans hustru och sina barns moder. Det är
allt en kärlekens lydnad, som icke förnedrar, fastmera upphöjer.

Kristina uppreste sig med af vrede darrande stämma.

-- Är jag svag, jag? O, att jag vore -- hon ville säga: o, att jag vore
en man! men hon hejdade sig och fortsatte: -- o, att jag vore född i en
annan tid, när den ena hälften af människosläktet aldrig mer förtrycker
den andra! Jag har ingen far, ingen bror, och jag vill inte heller
klafbinda mig under en man. Sina barns moder! Jag förstår; mitt rike
behöfver en tronarfving. Om jag gifter mig, hvem säger, att jag föder en
Augustus till världen? Hvem ansvarar för att jag inte lika lätt kan föda
en Nero?

Johannes Matthiæ fattade hennes hand, där hon stod uppretad framför
honom med blossande kinder, och förde handen ödmjukt till sina läppar.

-- Käraste fröken -- sade han med tårar i de milda ögonen -- när jag hör
eder tala så hårda ord, tänker jag på eder salig herr fader, som var
stor i kraft, men än större i mildhet, och på eder fru moder, som var
honom med så mycken kärlek undergifven. Denna hennes kärlek har nu
Sverige, enligt Guds skickelse, att tacka för en hugstor drottning, som
endast behöfver blifva sin fader lik i mildhet för att efterlämna hans
frejdade namn. Jag vill intet mera falla besvärlig med en gammal
tjenares råd i detta vanskliga ärendet, eftersom min käraste fröken satt
sig i hågen att aldrig gifva sig i äkta stånd, ändock det vore för
rikets välfärd och ingen värdigare lärer stå till att finna, än hans
furstliga nåde unge herr Carl Gustaf. Ty därutinnan skall min nådigaste
fröken hafva sin fria konungsliga vilja oförkränkt, och lärer det vara
bäst att intet mera därom orda.

Kristina lugnade sig och pekade skrattande på pudeln, som hotande rest
sig på mattan och syntes beredd att försvara sin herskarinna mot hvarje
förolämpning.

-- _Couche_, Fido! ... Ni ser, vördige fader, att själfva de oskäliga
djuren försvara min frihet. Misstyck inte, om jag i hastighet sagt eder
emot! Det finnes ingen lefvande själ, för hvilken jag yppat hvad jag för
eder yppat, ej heller någon, till hvilken jag hyser en sådan tillit.
Sätt eder än en gång och hör mig med tålamod! Jag har ju ännu inte sagt
eder allt. Ni skall ännu råda mig i det som viktigast är.

Vid dessa ord omflyttade hon åter stolarna med deras ryggkarmar mot
hvarandra, och båda satte sig.

-- Ni vet, sade hon, att jag föddes så mörkhyad som en pojke och att de
som först sågo mig togo mig för en prins. Min blide fader förlät mig,
att jag svikit hans förhoppningar, men min moder kunde aldrig rätt
förlåta mig detta ... inte heller jag själf. Jag har alltid förekommit
mig som en bortbyting. Vore jag vidskeplig, skulle jag tro, att en
trollpacka stått vid min första vagga och kastat därin en flicka i
stället för prinsen, som skulle ärfva sin faders bragder. Vare därmed
huru det vill: jag har alltid aktat förstånd högre än sagor. Men ännu i
denna stund är jag inte riktigt mig själf; jag är inte den jag synes,
utan en annan, som skulle vara en prins och blifvit förklädd till
kvinna. Ni kan tro mig, det är inte godt att vara klufven i två: en som
är och en som skulle vara. Det föder af sig ett ojämnt sinnelag och
mången otillbörlig hjärtats åstundan. Hvad ni mig sagt om kvinnorna, att
de äro så svaga, det vill jag intet förneka; jag kan aldrig lida dem så,
som jag lider starke män, och det kommer sig däraf, att jag känner inom
mig den bortbytte prinsen. Säg mig, är detta synd? Är det uppror emot
Guds skickelse?

-- Är det knot och otålighet, så är det visserligen synd, och då skall
min käraste fröken bedja Gud om ödmjukhet att dämpa sådana sinnets
affekter. Men är det allenast ett frimodigt hjältehjärta, såsom
Deborahs, då skall det fastmera anses såsom en besynnerlig Guds gåfva,
gifven en drottning för stora värf.

-- Det kommer mig ofta så för, men en annan gång är det högmod och
afund. Tänker jag dock, att där jag engång kommer till regementet och
regerar mer som en man, än som kvinna, skall detta blifva riket till
båtnad. Men si, nu kommer jag tillbaka till löftet. Skall jag det
stadigt hålla, eller skall jag det bryta af bättre förstånd? Om jag det
håller, står vid min sida en konung, som är starkare än en drottning. Om
jag det bryter, gäller det samvetet. Märk, att jag var tio år, när det
aftalades oss emellan. Är det syndigt af en fullvuxen att bryta ett
barns ord?

-- Gäller det samvetet, finnes ingen undskyllan, genmälde hofpredikanten
eftersinnande, ty frågan var icke lätt att besvara. -- Gäller det
kungsord, ställer sig svaret lika klart. Men frågan är, om ett barns
känslor äro en samvetssak och ett barns ord ett kungsord. I förevarande
ärende ville jag detta långt hellre bejaka än neka, men mitt samvete
bjuder att svara nej.

-- Alltså bryta? Godt.

-- För Guds och för rikets skull, käraste fröken, haf ingen hast att
besluta därom! Ni är så ung ännu, låt tiden råda! Fråga först Gud och
därnäst edert eget hjärtelag! Törhända är där något, som svarar _ja_.

Kristina teg länge. Där gick våg på våg i de dolda djupen af hennes
innersta och undanträngde den ena den andra. Det var nästan mörkt i
rummet, när hon knappt hörbart hviskade:

-- Men om jag har honom kär?

-- Så i Guds namn _ja_! Då har den vuxna kvinnan beseglat barnets ord.

Hon teg åter. Om Johannes Matthiæ varit en slipad hofman, skulle han
svarat _nej_, och då hade hans drottning sannolikt svarat _ja_. Men när
han sade _ja_, reste sig motsägelsens ande i henne, och hon svarade:

-- _Nej_, det går inte, det kan inte ske.

Hofpredikanten kände, att äfven en ängels tålamod kunde brista.

-- Hvarför fråga en fattig tjenare? återtog han. Min nådiga fröken
handlar dock i sin konungsliga frihet som henne för godt synes.

Kristina ringde.

-- Tänd lampan! sade hon till den inträdande hoftärnan.

Bikten var afslutad. Skriftebarnet var åter drottning, skriftefadern en
undersåte. Hon hade blottat för honom en flik af sitt hjärta, som för
alla andra var dold. Ångrade hon, att hon varit så sällsynt
öppenhjärtig? Om hon ångrade det, ville hon godtgöra sitt fel.

-- Jag tackar ers vördighet -- yttrade hon i lätt ton, när kammartärnan
åter försvunnit -- och jag skall följa edert råd. Kurprinsen skall i
morgon få sitt höfliga afsked. Torstenson skall måhända få en fiende i
sin rygg, men Sverige skall undgå en annan Sigismund. Farväl!

Johannes Matthiæ lämnade med en djup vördnadsbetygelse, men förnärmade
känslor sin kungliga lärjunge. Hon skulle afskeda kurprinsen? Därtill
behöfde hon icke hans råd, på sin höjd hans skäl; hon hade beslutit
detta honom förutan. Hade hon en afsikt med bikten, så gällde den Carl
Gustaf, den unge fursten af Pfalz-Zweibrücken, hennes barndoms
trolofvade, och i denna hjärtefråga hade rådgifvaren kommit till korta.
Lägg betsel på den svallande vågen! tänkte han, bekymrad och misslynt.
Hon vet icke själf hvad hon vill och begär att andra skola veta det
bättre. Gud styre! Flickan har ännu icke fyllt sitt sextonde år.




                        6. Lärdom mot lärdom.


                                      Hvarför skall hon, som äger hela
                                 världen, gifva sig i en tiggares våld?

Man var nu i början af November. Brandenburgs sändebud hade afrest från
Stockholm med sin höfliga korg, som gillades af riksförmyndarne -- en
stor, tom korg, som innehöll tillintetgörelsen af vidsträckta politiska
framtidsplaner, uppgångna i rök. De, som nu begrunda begynnelsen af det
matfriska preussiska riket, kunna efter behag tänka sig de
skickelsedigra möjligheterna af en förbindelse mellan Fredrik Wilhelm,
»den store kurfursten», och Sveriges Kristina, en ny dynasti, ett nytt
stort protestantiskt östersjörike, tryckande med hela sin tyngd på
Tyskland och det öfriga Europa samt sålunda förverkligande Gustaf II
Adolfs segerdrömmar vid den tid, när han stod på maktens höjder. Eller
kunna de tänka sig två rivaliserande kronor på samma hufvud, nya
tronstrider mellan Sverige och norra Tyskland, ett stort radergummi
öfver tre väldiga Carlars tidehvarf och allt annorlunda, ända till våra
dagars politiska råmärken och nuvarande maktförhållanden. Det är allt
gagnlösa kombinationer, där man glömt att intaga i beräkningen
bottenbjälkarna i historiens mausolé öfver förgångna tider:
världsstyrelsen, folken och utvecklingens lagar. Utan världsplan finnes
intet förnuft i tillvarons virrvarr; utan folk inga regenter; utan
utveckling kaos.

Den unga drottning Kristinas hand var vid denna tid det mest lysande och
mest eftersökta parti i världen. Den stora korgen gjorde på ryktets
vingar sin rund kring Europas hof och emottogs öfverallt med
tillfredsställelse, utom där, hvarest man kände sig förnärmad och sviken
-- i Berlin. Danmark, som fått två korgar förut, missunnade ej sina
grannar den tredje. Kejsaren likaledes: han hade ock fått två korgar,
utan att räkna andra, som tillfallit tyska prinsar. Polen likaledes: det
hade fått tre. Spanien, Portugal, England, Ungern, alla spekulerade på
den nu lediga jungfruhand, som tycktes dem så passande att upphjälpa
klena affärer och tillförsäkra deras prinsar hemgiften af en stormakt.
Det vardt ett tassel i världen, såsom af hvad man i våra dagar skulle
kalla en europeisk kaffekongress, och kurprinsen Fredrik Wilhelm var
icke sen att strax därpå förmäla sig med en prinsessa af Oranien, såsom
bevis att han ej var så illa anskrifven hos det täcka könet, som hans
belackare påstodo.

I Stockholm var man vid denna tid orolig för hären i Tyskland, hvarom
man endast visste, att Torstenson belägrade Leipzig och att ett fältslag
väntades. Den unga drottningen och det likaså muntra hof, hvilket redan
begynt samla sig kring hennes omyndiga person, lät dock icke hindra sig
af krigsryktena att taga lifvet gladt. Man hade, en frostig
novembermorgon, pröfvat sina skridskor på den första nattgamla
Mälareisen, och drottningen hade varit en af de djärfvaste. Det hade
gått illa; en kammarjunkare hade fallit in, sällskapet måste besluta sig
för att invänta nästa nattfrost. Man var på återväg från denna
misslyckade färd, när någon anmärkte, att gamle riksrådet Skytte, som
för några dagar sedan ankommit från Jönköping, låtit anmäla sig till
audiens i slottet.

Kristina befallde sin kusk att köra till Skyttes hus. Hon sökte ett stöd
hos denne lärde, kloke och djärfve statsman, som varit hennes faders
lärare och nu var Axel Oxenstjernas farligaste motståndare.

Huset var nästan tomt och obebodt, sedan dess ägare bortflyttat. Ingen
tjenare mottog de ankommande. Drottningen steg oanmäld uppför en obekväm
trappa till andra våningen, åtföljd af sin yngre kusin, furstinnan
Eleonora Katarina. De funno en stor, tom sal, hörde muntra flickröster i
rummet bredvid och stannade vid en halföppen dörr.

-- Här är lärdom i luften, anmärkte furstinnan. De tala latin därinne.

-- Bättre upp. De tala grekiska, skrattade drottningen och inträdde i
rummet.

Två unga flickor, en svarthårig och en blond, båda vid samma ålder som
drottningen, sutto framför en foliant vid ett långt omåladt ekbord,
pratande och skrattande med munnen full, under det att hvardera bet på
en ost. Om de studerade, var det åtminstone icke med lärdt allvar, ty de
munhöggos med allehanda lustiga okväden, den ena på latin, den andra på
grekiska.

-- _Claudite jam rivos![1]_ utropade Kristina i samma muntra ton. -- Är
riksrådet hemma?

Det glada skämtet förstummades, flickorna sågo tigande på hvarandra. De
behöfde tid för att klargöra sin språklåda till ett redigt svar.

[Fotnot 1: Stängen nu bäckarna!]

-- [Grekisk: Eipe alêtheian]! Säg sanningen! skrattade Kristina,
framletande ur sitt knappa grekiska ordförråd det tarfliga uttryck hon i
hast kunde påfinna. -- Är riksrådet Skytte hemma?

-- Det är drottningen! hviskade den svarthåriga den blonda i örat.

-- Ja ... nej, blef det brydda svaret, som ännu bar spår af sista
ostbiten. -- Morfar har gått till slottet.

-- Så kunna vi vänta en stund.

Och Kristina såg sig om efter en stol, men där fanns endast en ledig
bänk. Läserskorna erbjödo sina platser, som antogos. Drottningen kände
sig klassisk till mods, det vill säga vid godt lynne.

-- Är du riksrådet Skyttes dotterdotter? frågade hon den blonda.

Den blonda neg och framstammade namnet Hillevi Kyle.

-- Ja, jag påminner mig ... Vendela Skytte, gift med landshöfdingen Kyle
... Du är af hög börd, du! Det finns ingen i Sverige, som haft en så
oförliknelig moder. Hvilken förlust att mista henne så ung! Men hågen
för studier ligger i blodet. Hvad är det I läsen?

-- Det är Xenofon. Hagar är snäll och vill lära mig grekiska. Men det
går förskräckligt illa ännu ...

Hagar? Detta namn stod i någon förbindelse med Kolmårdens skog. Kristina
betraktade närmare den svarthåriga flickan, hvilken hon glömt så lätt,
som man glömmer en sten, öfver hvilken man snafvat i går.

-- Det var du, som skrämde min häst, sade drottningen, med en törntagg
kvar af sin första förbittring vid detta tillfälle.

-- Nådig fröken befallde mig följa i slupen till Norrköping, inföll
Hagar, som ej heller kunde förgäta den oförrätt hon lidit genom
drottningens glömska.

-- Du läste Tacitus. Hvarför kom du ej till mig i Norrköping?

-- Nådig fröken var sjuk. Ingen fick veta hvarför. De stängde mig i en
källare för att jag ej ville bekänna.

-- Jag hade ett par dagar ondt i hufvudet, var det lätta svaret. Hvad
andra lidit var ju en småsak. -- Och hvad blef det sedan af dig?

-- Jag följde presidenten Kurck till Stockholm och har fått läsa
naturvetenskap för riksantikvarien Bureus. Riksrådet Skytte bad mig läsa
grekiska med Hillevi.

-- Så? Öfversätt för mig det där stycket ur Xenofon!

Hagar öfversatte stycket till flytande latin. Kristinas panna klarnade,
ett smålöje krusade hennes öfverläpp, som bar en fin, knappt märkbar
början till en mustasch.

-- Kom till mig i morgon bittida klockan fem, nickade hon.

Hagar rodnade starkt. Det var andra gången henne vederfors en så
smickrande kunglig ynnest. Skulle denna kallelse sluta i slottskällaren?

Icke långt därefter inträdde riksrådet Skytte, andlös af brådska. Han
hade i slottet förnummit den ära, som skedde hans toma hus.

Framför drottningen stod en lång, vacker gubbe om sextiofem år, hennes
faders och farfaders trotjenare, adlad redan 1603, när han utbytte
fädernenamnet Skräddare och sitt antagna namn Schroderus mot ett annat
från mödernesläkten. Han hade blifvit friherre 1624 och förste president
i Göta hofrätt 1634, bortskickad från hufvudstaden af Axel Oxenstjerna.
Lika förgäten som han nu syntes i Stockholm, lika hågkommen var han i
Upsala, där han som kansler upprättat akademin ur ett långvarigt
förfall. För öfrigt var Skytte icke den man, som så lätt kunde skjutas
åt sidan. Han låg fortfarande djupt invecklad i tidens politiska frågor,
kallades tid efter annan att återtaga sin plats i riksrådet och förde en
hemlig brefväxling med den unga drottningen, hos hvilken han understödde
pfalziska huset mot riksförmyndarne.

Skytte ansågs tala den bästa latin i Sverige. Hans ursäkter framfördes
nu på detta språk och besvarades på samma språk af drottningen, med den
anmärkning, att försummelsen var hennes, då det ju först varit han, som
sökt henne.

Därefter presenterades dotterdottern Hillevi Kyle. Man såg, att hon var
det käraste den gamle morfadern ännu hade kvar på jorden. Tretton års
mödor och strider hade ej förmått läka det sår, som moderns, hans
dotters, tidiga bortgång efterlämnat.

-- Det är Vendelas ögon och mun, sade han, kyssande flickan på kinden.
-- Näsan är faderns, _sanguine mixto_.[2] Se på barnet, nådig fröken!
Just sådan var min Vendela den tid jag läste med henne Livius. Och när
jag förundrade mig öfver en oklassisk konstruktion hos denne illustre
häfdatecknare, sade hon skrattande: det är hans _patavinitas_, hans
dialekt från Padua! Kan nådig fröken tänka: hon hade, mig ovetande, läst
Qvintilianus, som omtalar detta, och jag hade ej honom i mitt bibliotek;
hon hade lånat honom från Upsala!

-- Vendela Skytte har öfverträffat Alexander, svarade Kristina med en
vacker blick. -- Hon var endast tjuguett år, när hon kallades bort, och
hade, som han, eröfrat världen. Men detta bådar godt för Sveriges
lärdom, hvars fader ni är. Ni har bevisat, att anlagen gå från far till
dotter och från dotter till dotterdotter. Går det så framåt, skola vi om
hundra år vara ett mångkunnigt folk, herr riksråd!

[Fotnot 2: Blandadt blod.]

Och Kristina tog en guldnål från sitt bröst, räckte nålen åt den
förlägna Hillevi och sade med samma vackra ögonkast:

-- Bär detta minne af en, som anser nyttiga kunskaper vara en grundval
för rikens lycka! Blif hvad din mor var, men lef längre än hon!

Hillevi kysste i tårar drottningens hand. Bakom henne stod Hagar med
blandade känslor. O, att vara en drottning! Att kunna fritt rannsaka all
världens visdom, att icke känna en annan gräns för forskningen, än sitt
lif!

-- Det gläder mig, att Hillevi funnit en vän med samma sinnelag, tillade
drottningen, likasom hade hon anat Hagars känslor.

-- Ja, ja, inföll presidenten, skyndande att godtgöra den förlåtliga
glömskan att endast hafva tänkt på sitt eget blod. -- Detta är Hagar ...
Hagar ...

-- Hagar Ring, inföll den omtalade skyggt.

-- Ja, Hagar Ring, så var det; en frände och fosterdotter till
presidenten Kurck. Jag sökte en studiekamrat åt min Hillevi och hörde
händelsevis Kurck omtala denna begåfvade unga person. Nå, barn, hur går
eder Xenofon? Benig, kan jag tro med sina _ho, hä, to_; det är värre än
_der_, _die_, _das_! Här gäller att sätta accenten på rätta pricken.

-- Xenofon är klar som källvatten för Hagar -- understod sig Hillevi att
svara -- men för mig är han tjära.

-- Det tar sig, min pulla, det tar sig, smålog morfadern. Men gån nu
till biblioteket, barn! Vi skola ej uppehålla hennes majestät med våra
obetydliga läxor. Å, att mitt hus skulle vara så fast jämmerligt
tillredt, när mig vederfares en så hög ära!

Han hade förblifvit stående, medan furstinnan Eleonora, som önskade all
lärdom till Häxefjäll, tyst gäspande nöjt sig med en plats på bänken vid
fönstret och sett utåt gatan.

-- Komme det mig vid -- sade Kristina, sedan den gamle tagit plats vid
hennes sida -- skulle edert hus i Stockholm icke stå obebodt. Men den
tid torde komma, när jag får se vid min sida kronans stöd.

-- Stöttor finnas här öfvernog, och det gamla virket murknar. Jag tackar
hvar dag min Gud, att Sveriges krona är där hon skall vara och icke på
herrehufvuden. Hvad säger Homerus:

   Ej mångvälde är godt, blott en skall råda i riket.

Och därtill fördristar jag mig tillägga den uttydning, att salig
konungen sörjt för rikets välfärd genom att efterlämna sin hug i
afkomman. Men där som min nådigaste fröken finner kronan tung, äro nog
de att finna, som utsträcka händerna till att hjälpa.

-- Och sveda naglarna? Ja, de finnas.

-- Jag fröjdar mig underdånigst, att en har i dessa dagar fått krokota
fingrar. Men om jag törs säga, är ock den till finnande, som icke frågar
efter kronan, utan efter den henne bär ...

-- Ställ palt för pojkar, och säg till dem: rör icke! ... Men hvad
tänker riksrådet göra med Hillevi, när hon engång blir lika lärd som ni
själf? -- Kristina tyckte ej om den evärdeliga friarefrågan i sin kusins
närvaro.

-- Hvad jag tänker göra med Hillevi? Söka åt henne en bra man.

-- Är det därför hon skall blifva så bottenlärd? Kan hon ej steka
rapphöns, knyppla sin mans spetskrage och tukta barnen med mindre?

-- Lärdom är en prydnad i hvarje hus, och kvinnan är mannens ära, säger
Paulus.

-- Nej, undskyll, det är orätt öfversatt. Det heter hos Paulus 1 Cor.
11: 7: »kvinnan är mannens _doxa_», hans anseende hos andra, godt eller
ondt. Men det kan också öfversättas: hans omdöme, hans inbillning, hans
förväntan. Det står då att uttyda, om en lärd hustru svarar mot hans
eller andras förväntan.

-- Aldrig hade jag det kunnat tro, att min nådigaste fröken kommit
längre i grekiskan, än själfver Lutherus, genmälde Skytte med oförställd
förvåning, men där låg en omedveten spets, som förtretade hans
åhörarinna.

-- Å, jag har längre till hans och eder lärdom, än från Stockholm till
Wittenberg, invände Kristina lifligt. Besynnerligen med grekiskan reder
jag mig ännu slätt, förutom Nya testamentet, som jag dessa tider
genomletat för att få skriftens språk mot de reformertes villfarelser.
Summa: hvarför skall en lärd jungfru kastas i armarna på en olärd man?
Är icke det att förmäla en hök och en näktergal? Stackars Hillevi! Fast
hellre må hon gå makalös. Hvarför skall hon, som äger hela världen,
gifva sig i en tiggares våld?

-- Jag understår mig intet att därom strida med min nådiga fröken,
återtog Skytte undfallande. Det är nu engång fattiga jungfrurs lott och
deras kvist att sitta uppå. För de höga och rika står det att välja,
efter som deras hug är. Dock pläga ock de gemenligen gifva sig uti äkta
stånd.

-- Drottning Elisabet gifte sig aldrig. Hvad skulle riksrådet säga, om
jag gjorde som hon?

-- Jag skulle bedja Gud upplysa min nådiga fröken om hvad bäst är efter
hans vilja.

-- Låt Hillevi blifva ogift! Gif henne icke i träldom under en man! Hon
har fått därtill för högt förstånd. Och si, nu äro vi tre, om ej flera,
af landsens döttrar, som kunna latin. Är det ej skam för ett så mäktigt
rike som Sverige, att hafva så många lärde män och så okunniga kvinnor?
När jag kommer till regementet, skolen I hjälpa mig att inrätta
flickskolor i riket. Det skall blifva edert sista mästerstycke, såsom
salig konungens uppfostran och Upsala akademi varit storverk tillförene.

-- Gud bevare! Om Sverige finge så många lärda jungfrur, som akta sig
för goda att gifvas åt olärde män, skulle riket snart blifva öde.

-- Å, sörj inte för det! Nog hitta vi lingon i skogen skäppan full, men
åkerbären plocka vi ett och ett ... Nej, se på henne därborta vid
fönstret! Sådana äro de ... Hon skall ej akta lärdomen högre än prinsar
... Nore!

Den unga furstinnan hade, trött af morgonens mödor, inslumrat med handen
under sin blomstrande kind och reste sig nu med en förvirrad ursäkt.

-- God morgon, mitt allrarödaste lingon! Det är tid att vi unna
riksrådet hans middagsro. Farväl, käre Skytte! Tag det ej illa upp, om
jag pratat tok. Men lofva mig en sak ... lofva mig, att Hillevi blifver
ogift!

-- Tack för den stora heder min nådiga fröken bevisat ett obebodt hus
och en utsliten trotjenare! Tack, tack, men begär ej af en gammal
stubbe, att han skall säga till körsbärsplantan vid sin rot: grönska,
mitt barn, grönska, men blomma aldrig! Och blommar du någonsin, bär
aldrig frukt! Nej, det kan jag intet ... faren väl, nådigaste drottning
... det kan jag intet!

Och han ledsagade sina höga gäster barhufvad ut genom den toma salen,
den kalla förstugan, den ishala trappan, ända till deras väntande släde.




                               7. Doxa.


                                 De, som Gud adlat, få ej förnedra sig.

Klockan fem på morgonen var ingen tidig timme under Kristinas tidehvarf,
när arbetsdagen vanligen började klockan fyra och för de flitiga klockan
tre. Det var stickmörkt, när Hagar, åtföljd med lykta af presidenten
Kurcks kammarpiga och beväpnade tjenare, trefvade sig fram genom
Stockholms trånga och smutsiga gator. Den korta väg hon hade att passera
från Kurcks bostad på Riddarholmen, öfver nuvarande Riddarhustorget och
Storkyrkobrinken till slottet, var vid denna tid på dygnet och året allt
annat än angenäm. Nordvästen stormade från Mälarens öppna fjärdar
hvinande in genom båda strömmarna, betäckte taken med snöslask,
gnisslade i vindflöjlarna, klappade i fönsterluckorna och beredde sig
med en ringdans kring den kungliga borgen att fortsätta sin färd utåt
Saltsjön. Rännstenarna forsade, vattpussar glittrade i lyktskenet
öfverallt på de gropiga gatorna. Än här, än där hade vandrarne att
undvika opåräknade hinder, som ogeneradt stängde vägen för dem: en kärra
med långa skalmar, en kullslagen vattså, en hög afskräden, en död katt
och, värst af allt, en mängd stock och tegel efter de hus, som Klas
Fleming låtit nedrifva för att uträta Storkyrkobrinken. Ett nyare
Stockholm var i görningen under denne energiske öfverståthållare, som
nyss låtit reglera Norrmalm och gifvit den nuvarande Drottninggatan dess
sträckning. Nybyggnaderna reste sig långsamt ur gruset eller reste sig
icke alls, ty kriget uppslukade alla tillgångar.

Det var osäkert nattetid på Stockholms obelysta gator; man hörde omtalas
rån och mord. Ingen vågade sig obeväpnad ut i dessa mörka labyrinter.
Kurcks tjenare gick med dragen värja, beredd att när som helst möta ett
anfall. Nattens vådligaste timmar voro dock redan öfverståndna. Man såg
ljus i fönstren. Ingen störde vandrarnes väg mellan grushögarna.

Hagar anmäldes hos slottsvakten och fick genast tillträde. Hon fann
drottningen fördjupad, vid lampans sken, i läsningen af en foliant med
gula träpermar, utstyrda med snideri. Andra böcker i de mest olika
format, ända ned till femtonhundratalets kända små pergamentsband, lågo
vårdslöst kringströdda på ett stort bord af sandelträ.

-- Sade jag klockan fem? nickade drottningen åt den inträdande med en
flyktig blick.

-- Ja, ers majestät.

-- Jag hade bort säga klockan fyra. _Aurora musis amica.[3]_ Vi få ej
lång tid nu; jag väntar rikskanslern klockan sex. Men det gör ingenting;
du kan stanna i slottet för att vara till hands, när jag får tid.

Och åter försjönk hon stum i sin läsning, utan att tyckas gifva akt på
den nykomna, som fick god tid att betrakta studerkammaren, det så
kallade lilla biblioteket. Fyra öppna bokhyllor af ek, med lutande,
tämligen oordnadt och synbarligen ofta begagnadt innehåll -- det redan
nämnda bordet med fyra draglådor, rundsvarfvade fötter med ringformiga
ornamenter och massiva, i vriden form svarfvade tvärslår nedtill -- ett
mindre bord med marmorskifva och ciselerade silfverinfattningar -- fyra
med röd sammet och silkesfransar beklädda länstolar utan sidokarmar --
åtta mindre karmstolar med slät sits och rika ornamenter, medan
drottningens egen skrifstol var slät, af svart ebenholts. Därnäst två
pretiosa: ett litet brefskåp i två afdelningar af trä, silfver och
elfenben, hvilande på karyatider af brons, samt en lång, låg
kopparkista, öfverlastad med utsökta sirater och sannolikt ämnad att
mottaga viktiga dokumenter -- slutligen en tämligen opraktisk triton med
snäcklampa, några vaxljus, en öfverspunnen vattenkaraff med glas, en
papperskorg, en ringklocka och ett litet skriftyg af guld. Sådana voro
rummets delvis enkla, delvis kostbara mobilier. Anblicken af bokhyllorna
var för en bokvurm hvad anblicken af guldrullar är för den girige: en
frestelse till afund. O, att vara en drottning, att endast behöfva
utsträcka sin hand för att råda öfver all världens visdom!

[Fotnot 3: Morgonrodnaden är sånggudinnornas vän.]

Plötsligt vände sig Kristina till den fattiga flickan, som afundades
henne, och utropade:

-- Kan du grekiska, du, så säg mig alla uttydningar hos kommentatorerne
öfver ordet _doxa_!

Hagar kände detta ord ej mer och ej mindre än många andra ord. Hon
svarade, att det förekom hos Homerus såsom _förväntan_; hon hade sett
Plato använda det i betydelsen af en _lärosats_. Andra brukade ordet i
betydelsen af en persons _anseende_ och i vissa fall _ära_; men därom
hade man med rätta anmärkt, att där vidlådde ordet någonting ovisst och
tvetungadt, så att likasom lärosatsen kunde vara en fabel, kunde också
anseendet vara ett dåligt anseende.

Kristina betraktade henne forskande. Denna andra examen hade utfallit
lika lyckligt som den första i går.

-- Se här! sade hon och vinkade Hagar till bordet. -- Vår latinska
_vulgata_ öfversätter ordet, likasom Luther, med _gloria_. _Mulier autem
viri gloria est._ Den äldsta tyska öfversättningen af 1483 säger som
Luther: »Das Weib aber ist die Ehr des Mannes». Det är _vulgata_,
ingenting annat. -- Och hon pekade på en vers i den gamla folianten med
bilder och utskurna träpermar, hvari hon nyss så flitigt studerat.

-- Jag håller så för -- fortfor hon eftersinnande -- att denna
öfversättning: »kvinnan är mannens ära» har blifvit ditkastad såsom en
gyllene mantel att skyla en slafvinnas kedjor. Paulus har ej kunnat mena
någonting annat, än att en hustrus rykte återfaller på mannen, ehvad det
är godt eller ondt. Hon kan vara hans ära, men också hans vanära. Men
antingen hon är det ena eller andra, är hon till för hans skull. Hvad
säger du därom, Sara? ... hvad heter du?

-- Hagar.

-- Nå, hvad säger Hagar därom?

-- Nådig fröken vet det bättre. Jag har ej tänkt därpå förr.

-- Såå? Du har ej haft någon friare, du?

-- Nej.

Hagar rodnade. Hon var mycket oerfarnare i allt sådant, än hennes
kungliga jämnåriga. Hvem skulle fria till hafvets drifvande spån?

-- Godt. Osökt och fri. Det är något förskräckligt att gifva sig med
kropp och själ i en mans våld. Äro vi inte lika friborna som han? Och om
vår arm är svagare, hafva vi inte en lika stark vilja som han? Hvarför
skola vi vara honom underdåniga?

-- Prästerne säga det, svarade Hagar, i hvars hjärta dessa Kristinas
återupprepade rebelliska känslor funno ett anslående gensvar.

-- Prästerne! ... Är du en prästdotter, du? Gå din väg, du, med
prästernes Sara; hvad var hon annat än en österländsk trälinna? Ser du,
alla dessa bibelöfversättningar -- och hon pekade på folianterna -- har
jag genombläddrat från perm till perm för att utgrunda rätta
ordaförståndet med detta, som de kalla gudomlig lag! Att börja med,
Adams refben. Här är det afbildadt; hvilken afskyvärd bild! Och det går
igen öfverallt, ända till detta dubbeltungade _doxa_. Hvad skall jag
tro? Vet _du_ ingenting? Du har läst Plato, säger du?

-- Jag läste hans _Symposion_ för professor Terserus i Åbo.

-- Förtälj mig hvad Plato säger om man och kvinna!

-- Jag vet så litet. Han talar mest om mäns vänskap och sällan om
kvinnor. Han säger, att den rena kärleken frigör, emedan den förenar
allt och utplånar skillnaderna.

-- Och du tror, att det finnes en _ren_ kärlek?

Hagar teg. Den lyckliga, hon förstod icke frågan.

-- Huru gammal är du?

-- Jag fyller om tre veckor sexton år.

-- Och vet ännu intet om kärleken? Det likar mig godt. Jag önskar jag
visste lika litet som du. Pelikan! Läsa Plato och inte veta så mycket
som en strumpsticka om kärleken! Jag slår vad, att du aldrig har läst en
strof af Ovidius eller Tibullus?

-- Nej, nådig fröken.

-- Ser du, jag var säker därpå. Du skall få läsa Ovidius och Tibullus
med mig. Det är nöjsamt. Du skall flytta till slottet. Hvad vill du
blifva? Min kammarpiga?

-- Får jag städa nådig frökens bibliotek? Torka dammet af böckerna?
Tända studerlampan? Uppgöra en bokförteckning? ... Och Hagars mörka ögon
tindrade af förtjusning. Hon ville kyssa drottningens klädningsfåll, men
Kristina afböjde det.

-- Det är blott de okunniga, som ha rätt att förödmjuka sig. De, som Gud
adlat, få icke förnedra sig, minst inför ofrälse, genmälde hon med en
vacker höghetsblick. -- Och för öfrigt behöfver jag en sådan som du ...
en lärd i bokvett, ett barn i världsförfarenhet. Jag har för många
statskloka, jag har fränder, vänner, tjenarinnor ... spanska höns, som
skilja sig från andra med fjädrarna. Lycka, Hagtorn, eller hvad du
heter, att du ej är en karl! Jag skulle törhända få dig så kär, att jag
slutligen blefve nödsakad piska ut dig med ridspöet. Men nu är du, som
jag, en af de välborna trälinnorna, som skaka på handklofvarna.

-- Ers majestät är drottning.

-- Ja, påminn mig därom, ifall jag skulle råka att glömma det! Jag
skrattar så ofta. Jag skrattar åt hela världen; anse icke dig för ett
undantag! Du är för löjlig med din Plato utan kärlek och din Tacitus,
som kommer hästar att skena. När jag blir myndig, skall jag adla dig med
namnet _von Doxa_ och gifva dig Minervas uggla i skölden. Men du är en
frände till Kurck; är du af adel? Hvem var din fader?

Åter teg Hagar. Där var åter lifsfrågan, där var stolthetens tysta,
förtviflade kamp mot ett förödmjukande svar.

-- Nådig fröken har själf sagt -- genmälde hon slutligen med låg, men
fast stämma -- att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig. Jag har aldrig
känt fader och moder. Jag har fallit från stjärnorna.

Om Kristina burit ett kvinnohjärta i sin barm, skulle hon märkt den
sönderpressade tåren i sin nya skyddslings ögonvrå, men hon märkte den
icke. Hon höjde endast på axlarna och svarade lätt:

-- Det är också ett adelsbref. Jupiter och Mars ha stått fadder vid min
vagga. Förunderligt! Jag drömde i natt, att en stor, klar stjärna sänkte
sig ned till min bädd. Hon hade ingen gestalt, hon var idel ljus, hon
flöt in i mig, så att vi tycktes vara som ett. Jag lefde i henne och hon
i mig, och jag förnam ord, som endast voro reflexer af skenet. Du är min
måne, sade hon, och jag är din sol. I ären tre, som tillhöra mig, och
innan solen går upp, skola dessa tre för första gången stå ansikte mot
ansikte med hvarandra.

Hagar blef uppmärksam. Hon glömde sin förödmjukelse, hon ihågkom sin
stjärna från Turholm och Andromedas akterdäck.

-- Nådig fröken! utropade hon. Jag känner stjärnan. Hon har talat också
till mig!

-- Drömmar! återtog Kristina i samma lätta ton. -- Dimmor uppstiga af
jorden och förtäta sig till kometer. Dimmor uppstiga i hjärnan och
förtäta sig till drömmar. Månge säga, att stjärnorna styra människors
lefnadslopp; det lämnar jag osagdt. Det är nogsamt kändt huru Tycho
Brahe spådde före salig konungens tid, att en stor härförare skulle
födas i Finland och underlägga sig hela norden. Jag vet inte om detta
har rätteligen uttydts på salige herren, min fader, den där fuller stor
var, men måste lämna en part af de nordiska riken åt mig och andra sina
efterträdare att anamma. Kanske var det mig, som spådomen gällde, efter
ju mina föräldrar voro i Finland nio månader före min födelse; men jag
tänker vi lämna detta åt kommande tid att neka eller bejaka. Min stjärna
förtäljde, att där skulle någonting ske, förrän solen går upp i dag. Det
är inte långt dit numera, och lärer det nog blifva oskedt ... Men nu har
jag råkat i diket för detta eländiga _doxa_. Jag hade i sinnet att leta
i Skriften efter de reformertes villfarelser ...

Det kom Hagar till pass, att hon bland de teologiska stridsskrifter, som
hemkomne soldater för länge sedan efterlämnat i nejden af Kaskas torp,
äfven funnit vederläggningar af den reformerta läran. Hennes
förträffliga minne hade ännu bevarat tillräckligt af denna hårdsmälta
läsning i barnaåren för att komma drottningen till hjälp i hennes
efterspaningar. Hagar erinrade sig flera skriftställares namn, titlarna
på deras böcker och citationer af bibelställen. Ingenting kunde vara
önskvärdare för Kristina i den teologiska stridsfråga, som för
tillfället upptog hennes omättliga forskningsbegär. De två läserskorna
voro fördjupade i ett lifligt samtal härom och den kungliga ynnesten
befanns vara i starkt stigande, när rikskanslerns väntade besök anmäldes
för drottningen.

-- Ah -- utropade Kristina, i det hon otåligt slog tillsamman folianten
med träpermarna -- den gamle riksbekymraren harcelerar mig åter med sina
frälseköp och sin brist i statskassan ...




                           8. Segerbudskap.


                                   Det var en barnsaga, men hon gällde
                                                       en hjältebragd.

Axel Oxenstjerna inträdde denna gång till sin drottning icke som
riksbekymrare, utan som segerbudskap. Han tycktes föryngrad, hans
gestalt var rakare, hans hållning spänstigare, hans annars så lugna och
betänksamma blick återspeglade ungdomens glans. Han hade burit så tunga
bördor på sina åldrande skuldror, han hade så ofta nödgats utfinna en
väg, där ingen annan såg stig eller räddning, han hade stängt så mången
frestelse till förtviflan inom sin slutna barm och nödgats ljuga ett
hopp, där intet hopp mera fanns, att han ju engång var berättigad till
ett uttryck af stolta segerkänslor. Han glömde icke sin alltid
stereotypa, underdåniga vördnadsbetygelse, när han stod inför suveränen,
men han afbidade icke hennes frågor, han reste sig efter den ceremoniösa
bugningen i hela sin längd och utropade lifligt:

-- Gudi vare äran! Jag lyckönskar eders majestät och riket till en stor
_victoria_.

Äfven Kristina glömde i detta ögonblick _doxa_ och allt hvad teologi
hette, hon glömde den likaså ceremoniösa hälsning, hvarmed hon vanligen
mottog rikets främste tjenare, sprang upp, fattade kanslerns arm och
utropade med sin ålders hänförelse:

-- Torstenson? Gud vare lofvad!

-- Fältmarskalken Torstenson och den svenska hären, fortfor
rikskanslern, ha värdigt firat salig konungens minne genom den andra
segern vid Leipzig och Breitenfeld. Ilbudet kom för en timme sedan.
Ärkehertigens hela armé är slagen och skingrad, 5,000 döda, 4,500 fångar
... Vi ha tagit hundranittio fanor, fyrtiosex kanoner, hela trossen ...
Leipzig skall oförtöfvadt vara i våra händer. Den 23 Oktober har Gud
gifvit Sveriges vapen denna victorian. Kuriren vardt i Hamburg
försinkad. Våra förluster ...

-- Intet nu om våra förluster! Intet nu! Intet sorgflor öfver triumfen!
Lefver fältmarskalken?

-- Han lefver och är osårad.

-- Det är nog. Torstenson uppväger en här. Täckes eders kärlighet taga
plats? Rapporten? Låt mig se denna bit papper, som lyfter ett rike ur
faran till segerjublet!

Och hon nästan drog rikskanslern till sin sida i en af fåtöljerna. De
föregående dagarnas oroliga spänning hade varit så stark, till följd af
otillförlitliga och motsägande rykten om härens ställning i Tyskland,
att den första säkra rapporten, och därtill ett segerbudskap, trängde
allt annat åt sidan såsom en exploderande mina. Drottningen ensam hade
haft mod att skratta och studera teologi: nu var äfven hon besegrad af
segern.

Vid denna statsnyhet var Hagar så platt förgäten, som en tufva ljung i
en skogsbrand. Rikskanslerns inträde förflyttade henne ögonblickligen
tillbaka till hennes förra ställning i denna värld, där hon var mindre
än intet. Hon hade förstånd nog att känna sig öfverflödig och drog sig
tillbaka så långt hon förmådde. Men den kungliga bostaden var henne
obekant; hon såg tre dörrar, igenkände en, genom hvilken hon kommit in,
och gled ljudlöst ut.

Där var ett halfmörkt förrum, svagt belyst af en vedbrasa i den
oformligt stora, öppna spiseln. Vid brasan satt kammarpigan Fiken Lång,
fästande bandrosor på ett par skor, medan hon afbidade signalen af
drottningens ringklocka. Vid utgången stod kammartjenaren Johan Holm,
som nyss mottagit rikskanslern och nu syntes beredd att affärda den
främmande flickan. Han bedrog sig; hon gick icke, hon hade icke fått
sina order ännu. Tiden blef Holm för lång: han fejade i smyg en trumpet,
som han dolde under rocken, när någon visade sig.

Hagar satte sig vid brasan midtemot kammarpigan. Hon behöfde värma sig,
hon frös. Hon hade icke förut märkt, att luften bland drottningens
folianter var ganska sval. Hon erinrade sig, att hon frusit äfven efter
sitt första kungliga möte, medan hon satt i slupens förstäf på väg till
Norrköping. Denna unga, bländande drottning, så lärd, så nyckfull, och
så förtjusande högsint, när hon ville -- hvaraf kom det sig, att man
frös -- icke i hennes närhet, icke när hon så oemotståndligt kunde tala
och skratta, ty då glömde man allt -- men efteråt?

Hagar växlade några ord med kammarpigan. Enstafviga svar. Flickan var
sömnig och trött; hon hade vakat på sin post långt in på kvällen, och
klockan tre på morgonen skulle hon åter passa på drottningens
ringklocka. En ofrivillig blund gällde tjensten. Öfverhofmästarinnan fru
Beata Oxenstjerna skulle infinna sig på sin morgonuppvaktning klockan
sju, och ve den tjenare, som icke då fanns flink på sin post, när göken
i det stora vägguret galade!

Fiken Långs tvära, sömniga svar var en kall dusch för drottningens nyss
så lyckliga nya favorit. Fru Beata! Skampålen! Riset! Källaren! ... Och
tjena, kanske hatad från början, under denna frus dagliga öfverinseende!
Hagar behöfde icke fråga mera om sin blifvande tjenst. Kammarpigans
trötta utseende lät henne frukta, att hon skulle tjena sju dagar och sju
nätter i veckan.

Vid dessa tankar vaknade vildfågelns trotsiga lynne ...

-- Jag står icke så ensam nu, som i källaren, tänkte hon vid sig själf.
-- Är fru Beata mäktig, så är drottningen mäktigare. Hon har sagt mig,
att de, som Gud adlat, ej få förnedra sig ... Jag skall heta för henne
von Doxa. -- Och när Hagar erinrade sig detta befängda påhitt, måste hon
skratta; hon kunde ju skratta nästan lika uppsluppet som drottningen
själf, fastän långt mera sällan. Lifvet hade snärjt mycket olika band
kring skalken på läpparna hos dessa två jämnåriga.

Fiken Lång såg upp från sina röda bandrosor och betraktade henne
förvånad. Var människan tokig? Komma från ett företräde hos drottningen,
sätta sig ned vid brasan, i stället att gå sin väg, och sätta sig där
och skratta!

-- Väck inte honom där borta! Hans nåd rikskanslern har befallt, att han
skall få sofva, fnurrade kammarpigan.

-- Är där någon?

-- En kurir, kan tro.

Hagar varseblef i den anvisade riktningen en mänsklig gestalt utsträckt
på en hård hvilobänk i den nästan mörka del af rummet, som skuggades af
den stora kakelugnen. I själfva det kungliga slottet kunde man tätt
invid praktrummen se den tarfligaste möblering, alldeles som tidens sed
ställde hemlifvets enkelhet tätt vid sidan af det offentligas prakt.

-- Hvarifrån har han kommit?

-- Vet inte. Från Tyskland, kan tro.

Hagar hade hört rikskanslerns första budskap om segern. Hon aktade sig
att yppa något därom. Hon betraktade den sofvande, som var höljd i en
kappa. Han kom från Tyskland. Kände han något om hennes tvillingsbror
Bennu, den enda lefvande varelse, som hafvets flytande spån kunde kalla
sin? Sedan två år visste ej systern, om han var lefvande eller död.

En stund förgick. Ännu förmärktes ingen strimma af höstmorgonens sena
dager. Göken i vägguret galade sju gånger, och på slaget sju inträdde
fru Beata Oxenstjerna. Kammartjenaren gömde sin trumpet, Fiken Lång
rätade ut sig, styf som en sticka. Hagar hade makat sin stol från
eldskenet till skuggan och vände sig bort.

-- Hur har fröken sofvit i natt?

-- Som vanligt. Lade sig klockan elfva, stod upp efter tre. Jungfru Ebba
gick klockan tio. Fröken har läst på morgonen med en främmande jungfru.

Fru Beata borrade sina skarpa ögon in i skuggan, där Hagar satt;
främmande jungfrur voro icke i hennes smak. Lyckligtvis upptäckte hon i
detsamma två utsträckta ben på hvilobänken.

-- Hvad nu, Fiken? Hvem understår sig ...

-- Hans nåd rikskanslern förde hit en knekt och befallde honom lägga sig
att sofva på bänken.

-- En kurir! Är hans nåd inne hos fröken? fortfor den stränga frun
nyfiket och lade handen på dörrvredet till studerkammaren, när hon
hejdades af svaret.

-- Hans nåd är därinne och befallde, att ingen skulle få tillträde förr
än han eller fröken ringde.

Den utsträckta handen sjönk, fru Beata tvekade. Nyfikenheten var stor,
hennes öfverhofmästerliga och systerliga rättigheter voro icke heller
små, men i statsangelägenheter måste man lyda.

-- Jag kommer tillbaka klockan åtta, sade hon motvilligt, glömmande för
statsangelägenheterna den främmande jungfrun, som härmed undgick ett
vådligt förhör.

Rummets luft kändes lättare, när sista fliken af statsfruns kjol var
försvunnen. Kammarpigan blinkade förstulet åt Holm, likasom ville hon
säga: jag klippte kråkans vingar!

Icke fem minuter därefter ringde klockan. Det var rikskanslern; tjenarne
kände handen. Holm gick in och återvände med befallning att väcka
knekten samt införa honom till drottningen.

Oxenstjerna hade sagt till Kristina, sedan hon, outtröttlig i frågor,
stafvat noggrant igenom hvarje ord af rapporten, utom dess uppgift på
döde och sårade:

-- På detta allt skulle min nådiga fröken kunnat få en lefvande
bekräftelse genom fältmarskalkens kurir, kapten Duvall, som hade sin
hurtiga anpart af slaget och anlände hit klockan fem på morgonen. Men
Duvall är af resans strapatser mera död än lefvande: han har ridit dag
och natt, där han i menföret icke kom fram på hjul eller släde, har två
gånger störtat med hästen och andra gången bräckt ett refben. Det stod
intet för lifvet till att själfver uppvakta, såsom han det nogsamt
åstundat. Han bad mig hitföra i hans ställe hans ordonnans, en ung
sergeant vid namn Niemand, som blifvit i slaget blesserad. Niemand
väntar här ute; jag har låtit honom sofva i förrummet, tills han blir
kallad, efter ju den stackars gossen af trötthet knappt tillhopa hänger.
Och lärer han vara nog konfunderad, men jag tänker min nådiga drottning
vill höra honom nu strax, tills Duvall får målet igen.

Därpå hade Oxenstjerna med drottningens samtycke ringt, och framför dem
stod snart en pojke i trasig, af alla möjliga och omöjliga vägar
nedfläckad riddräkt, alldeles omedveten om hvar han befann sig.

-- Niemand, du är hos drottningen! tillropade honom rikskanslern,
ruskande honom i axlarna.

Fåfäng möda. Ynglingen sof. Han gick dit han fördes, stod där han
ställdes, men sof.

-- Holm! ropade drottningen.

Tjenaren kom.

-- Du har varit trumpetare, såsom du varit skräddare. Blås till anfall!

Holm var icke sen att framdraga trumpeten ur bakfickan och blåste en
ljudelig signal för kavalleriet att hugga in.

Verkan var ögonblicklig. Den sofvande lutade sig framåt, beredd till
skarpt traf, gjorde en rörelse med hälarna för att borra sporren i
hästens sida och öppnade ögonen. Det var ett par mörka, vackra ögon,
hvilka, ännu omtöcknade af sömnen, stirrade på de kringstående, likasom
visste de icke, om de sågo en dröm eller en verklighet.

Drottningen skrattade.

-- Nej, Niemand, sök inte tygeln och sporren! Hugg inte in på oss; vi
äro vänner. Ser du inte de svenska färgerna? Så vill jag se en ärlig
knekt, rakt från elden och slagfältet. Säg oss hvar du fått det stora
fula ärret öfver din vänstra tinning?

-- Hennes majestät täckes fråga hvar du fått ärret på tinningen,
upprepade Oxenstjerna för att gifva ynglingen tid till besinning.

Niemand behöfde en knapp minut, där en annan vid hans år behöft fem. Han
rätade sig, gjorde militärisk honnör och svarade:

-- På fältet vid Breitenfeld under generalmajor Slanges häst.

-- En hästsko? Och Slange red öfver dig?

-- Generalmajoren föll, och fienden red öfver oss.

-- Hvad? Vår svenske Leonidas fallen?

-- Hären och riket ha att beklaga en större förlust, inföll
rikskanslern, syftande på Lilliehöök.

Den unga drottningens blick mulnade. Hon förstod en nationalförlust, och
hon kunde, när det behöfdes, gifva en sådan passande uttryck, men nu var
en segerdag, nu ville hon njuta en ogrumlad fröjd.

-- Nej, upprepade hon, förlusterna sedan! Torstenson lefver. Niemand,
hvem har gjort dig till sergeant? Bure du inte märke af hästskon, skulle
du se mig ut att ännu kunna rida på käpphäst.

-- Fältmarskalken har efter slaget befordrat mig till sergeant vid
Nylands dragoner och befallt mig tjenstgöra vid staben, svarade Niemand
med ny honnör, ej utan en sporre i svaret. Det syntes, att han, som alla
pojkar, var ömtålig om sin manliga värdighet.

-- Liten, men morsk! skrattade åter Kristina, i det hon med synbart
välbehag mönstrade den käcke ynglingen i hans allt annat än hofmässiga
skick. -- Har fältmarskalken gifvit dig ett befäl vid så unga år, torde
han därtill haft goda skäl. Du red oskadd i halkan hit, när Duvalls häst
störtade två gånger? Duvall är känd som en skicklig ryttare.

-- Kapten Duvalls häst var slöskodd; jag hade broddat min.

-- Godt. I morgon, när du riktigt vaknat, skall du rida ut i mitt följe.
Men förtälj mig nu om slaget!

Niemand berättade hvad han visste, mer af kamraters sägner, än hvad han
själf upplefvat, där han låg bedöfvad på fältet. Han berättade så som en
pojke omtalar ett lifvadt slagsmål. Tilldragelsens vikt och de svenska
vapnens framgång fyllde berättelsens luckor. Det var en barnsaga, men
hon gällde en hjältebragd. Åhörarne uppfångade hvarje ord med andlös
spänning, ofta med rörelse. Nyheten om segern hade hastigt spridt sig i
slottet, man visste ej huru. Snart trängdes i förrummet en ständigt
växande lyssnande skara, begärlig att uppsnappa någonting af den stora
nyheten. På en vink af drottningen öppnades dörrarna, och den fridlysta
studerkammaren fylldes af konungaborgens nyfikne invånare.

Hagar följde de andra. Hon betraktade med klappande hjärta den unge
ryttaren i hans illa medfarna och ändock så hurtiga skepnad. Niemand?
Det var en öfversättning af Ingen, och Bennu hade förklarat sig vilja
heta Ingen. Var det han, eller var det icke han? Nej, det var icke den
förskrämde, af alla samvetets furier jagade gosse, åt hvilken systern
för två år sedan sagt farväl på bryggan vid Skuru. Och likväl ... det
kunde ej vara någon annan än Bennu! Och hon fick icke flyga honom om
halsen, hon fick icke säga till honom så som blott en syster kan säga:
Det är du! Det är jag! Känner du mig?

Niemand hade talat om allt och alla, utom sig själf, när drottningen
slutligen ville veta mera om Slanges fall. Och berättaren förtäljde om
den jättelike fientlige ryttaren, som krossade allt -- om sina fruktlösa
försök att återkalla Slange till lifvet ... huru han, Niemand, blef
kullriden och låg sanslös under Breits tunga kropp ... huru han såg en
stjärna sänka sig ned öfver honom och tala obegripliga ord ...

Klockan var mellan sju och åtta på morgonen; genom slottsfönstren syntes
en svag strimma af det första gryende dagsljuset i den mörka
novemberskyn. En plötslig ingifvelse fick makt öfver Hagar. Stjärnan?
Hans stjärna, hennes stjärna, drottningens stjärna? Fru Beata samtalade
med rikskanslern, förmodligen om det opassande att låta så många
intränga i de kungliga rummen. Vore det ej möjligt att obemärkt närma
sig drottningen och hviska till henne: »Nådig fröken, ännu har solen
icke gått upp, och det är skedt, som stjärnan förutsagt!»

Hagar trängde sig närmare, orden brände på hennes läppar: »Det är min
bror, som kallar sig Niemand. Han har sett stjärnan, han är den tredje!»
Då vände sig Kristina flyktigt om med detta majestät, som hon kunde
antaga redan i unga år. Där stod drottningen, där fanns ingen plats mer
för en undersåtes förtroende. Hagar drog sig tillbaka.

Niemand hade slutat, och fru Beata skyndade sig att låta utrymma
studerkammaren. Befallning gafs att låta sjunga _tedeum_ i kyrkorna och
uppläsa en kunglig kungörelse om segern. Kammarherre Klas Wrangel
skickades att efterfråga huru kapten Duvall befann sig.

-- Holm -- sade drottningen till sin kammartjenare -- för sergeant
Niemand till slottsvakten, låt anrätta åt honom en god frukost och en
bekväm säng! Niemand, du bor i slottet under din vistelse i Stockholm.
Låt se, att jag i morgon finner dig fullsöfd och säker i sadeln. Här,
tag detta till ny ekipering! -- Och hon räckte honom en rulle guldmynt.

Niemand trodde sig ännu drömma, när två armar i förrummet knöto sig
kring hans hals och en röst bakom honom sade i hans öra: hvem är jag?

Han vände sig om. Han hade sett idel obekanta omkring sig, men denna
smärta, vackra flicka, halfva hufvudet högre än han själf, såg på honom
med så kända, förtroliga, mörka ögon, att han genast utropade: Hagar! --
De gräto icke, de glömde sig icke i ömma utrop, men de hade likväl ett
hjärta, dessa två, åtminstone nu, åtminstone för hvarandra.

Mötet blef denna gång kort; de öfverenskommo att snart återse hvarandra,
när Hagars blifvande anställning i slottet var afgjord. Hon satte sig
ånyo att vänta. Tålamod tillhörde ej hennes dygder. När hon väntat en
ny, lång timme och redan föreställde sig, att drottningen glömt henne,
nu som i Norrköping, inkallades hon af ringklockan.

-- Jag har i dag ingen tid öfrig för dig, sade drottningen. De svenska
vapnens seger kallar mig till tedeum i Storkyrkan. Kom tillbaka i morgon
bittida klockan sju, och gör dig beredd att börja din tjenstgöring.




                      9. De tre skyddslingarne.


                                 Det finns tre kronor i Sveriges vapen,
                                 men det svenska lejonet är blott ett.

Stockholm var i glad rörelse; andra segern vid Breitenfeld firades med
gudstjenst, uppvaktningar hos drottningen och förlustelser för menige
man. Torstensons namn var på allas läppar; man tyckte sig åter upplefva
den store Gustaf Adolfs dagar.

Nästföljande morgon, medan det ännu var mörkt, anträdde Hagar sin andra
vandring till slottet, sedan hon erhållit sin beskyddares, riksrådet
Kurcks, samtycke att träda i tjenst hos drottningen.

Hon kom, vid sitt inträde i mottagningsrummet, icke oväntad för den hon
minst önskade möta. Två skarpa ögon hade i går igenkänt henne bland
skaran af Niemands åhörare och mottogo henne nu med en blick, som
ungefär kunde öfversättas: Hvad gör du här, trollpacka?

Drottning Kristina öfversatte många främmande språk, äfven ögonspråk;
hon uttydde snart fru Beatas.

-- Jungfru Hagar Ring -- lät hon förnimma -- har åtagit sig att
förteckna en katalog öfver mitt bibliotek. Jag beder eders kärlighet
logera henne i blå kammaren närmast biblioteket för att hon må vara nära
sin syssla.

-- Känner ers majestät denna unga person? frågade fru Beata snäft.

-- Mycket väl. En frände till riksrådet Kurck.

-- Jag känner inga fränder till denna familj med namnet Ring. Törs jag
fråga om släkten?

-- Fadern, höfvitsman på Himmelsborg i Tyskland; torde vara bekant.
Modern född Stjerneld. God familj, eders kärlighet.

Gycklet i detta släktregister undgick ej fru Beatas skarpsynthet. Hon
anmärkte, att hennes majestäts betjening alltid borde inlämna prästbevis
för att inskrifvas i borgen och åtnjuta dess privilegier.

-- Må vara, genmälde Kristina. Jag gifver jungfru Hagar prästbevis. Jag
är den svenska kyrkans öfverhufvud.

-- Ännu icke, ers majestät. Där skall ock vara betyg öfver god frejd och
kristelig lefnadsvandel. Jag såg denna lättfärdiga tösen falla en dragon
om halsen ute i förrummet.

-- Hvad? sade Kristina med en drottningablick på den anklagade.

-- Men det var ju min bror Bennu, som de kalla Urban Niemand, genmälde
Hagar häpen.

-- Ers kärlighet hör det, återtog Kristina med en högdragenhet, som
bevisade, att örnungen fått vingar och ej ämnade låta klippa dem. -- När
jag intygar min betjenings goda frejd och kristeliga lefnadsvandel,
förmodar jag detta vara betyg nog.

-- Jag fördristar mig att tillsvidare det annorledes jugera, och där som
eders majestät består i sitt uppsåt att taga denna misstänkeliga unga
person i sin tjenst, är _min_ tjenst öfverflödig. Jag skall underdånigst
anhålla om mitt afsked hos dem som vederbör.

Kristina tvekade. Så långt hade hon icke velat drifva sitt uppror. Men
förödmjuka sig inför dessa hersklystna Oxenstjernor -- aldrig!

-- Eders kärlighet, sade hon, torde icke undandraga mig och riket sin
tjenst för misstankar utan rimmelig grund: Jungfru Hagar Ring inskrifves
bland min betjening och inflyttar i blå rummet, som sagdt är. Det
tillkommer eders kärlighet, som väckt _soupçonen_, att den bevisa, och
där det skulle finnas vara något otillbörligt, som eders kärlighet tror,
vill jag underställa det riksförmyndarnes pröfning.

Fru Beata betygade med stel ceremoni sin underdåniga vördnad och
aflägsnade sig, utan att bevärdiga föremålet för sin vrede med en blick.
Tjensten som öfverhofmästarinna blef henne mer och mer olidlig. Men
bevisen för hennes misstankar mot den nya favoriten voro ej lätta att
framlägga. Därmed sammanhängde en viss källare och en trolldomshistoria,
grundad på pigskvaller. Snarare kunde en misshagelig person skaffas ur
vägen på grund af en tvetydig börd. I denna tid och bland denna stolta
adel fanns ingen så sårbar punkt, som börd och familj.

Det oskyldiga föremålet för en så skarp träta på maktens höjder kände
sig olyckligt och besviket. Hagar förstod ganska väl, att öfver henne,
och i husliga frågor öfver drottningen, stod numera en mäktig, en
oförsonlig fiende, en Oxenstjerna, och att mellan dessa två stormakter
skulle hon krossas lättare än ett rö. Borde hon icke förödmjuka sig för
den mäktiga frun och tigga om hennes gunst? Nej, de, som Gud adlat, få
ej förnedra sig. Hellre fly bort till sin förre beskyddare eller till
Finlands skogar och valla korna i Kaskas torp! Fly, svälta, försaka, dö
i mörker, men icke förnedra sig!

Den unga drottningen anade dessa tankar, som voro ett återljud af hennes
egna.

-- Var vid godt mod, sade hon, jag skall beskydda dig. Förstår du inte,
du lilla skalmask från ett finskt svedjeland, att denna trätan går högt
öfver ditt hufvud? Du kan komma och gå, utan att ett löf röres i
Sveriges rike. Det är mig de behandla som ett barn och glömma, att jag
vuxit dem öfver axlarna. Ännu två år, och de skola böja sina stolta
nackar; du skall få se, du skall få se! De känna mig ännu inte, men de
känna mig nog för att redan frukta mig. För hvarje sol, som går ned,
droppar en dag bort af den korta tiden för deras makt och min vanmakt.
För hvem skulle du frukta? Du skall redan i dag börja din syssla.

-- Låt mig gå! Nådigaste fröken, låt mig gå! Jag är ej rädd; jag kan gå
i elden, om ni befaller det, men jag kan ej hvar dag hyckla ödmjukhet
för den elaka frun, som har inseendet öfver borgens hoffolk. Om nådig
fröken visste hur hon behandlat mig i Norrköping för att jag ej ville
yppa frökens hemlighet! När jag var ett litet barn, vågade ingen gifva
mig ris, och _hon_ hotade mig med riset, ja med skampålen. Ännu aldrig
har jag varit en fånge, och _hon_ stängde mig sjutton timmar utan mat i
en kall och mörk källare. Nu vill hon göra mig vanfrejdad, kanske som
trollpacka ...

-- Nej -- sade Kristina eftersinnande -- ej som trollpacka, det kan hon
inte bevisa, men som en person af oäkta eller neslig börd. Hagar ... det
är af nöden, att du säger mig allt hvad du vet om din börd.

Hagar berättade allt hvad hon visste om denna sin tillvaros dunkla gåta.
Hvarje ord genomborrade hennes slutna inre såsom ett pikstygn, men hon
måste tala, det gällde lifvet.

Kristina visste något om världen; hon kombinerade fakta lugnt och
beräknande.

-- Du är alltså endast guddotter till Kurck? Din mor var af utländsk
börd, en utblottad flykting, men af rik härkomst. Din far ... låt se,
1626? Datum?

-- Natten mot den 8 December.

-- Hvad? Det var samma natt jag föddes i Stockholms slott.

-- Man har sagt mig det.

-- Under samma stjärnor?

-- Samma stjärna, som talade till nådig fröken i drömmen, har äfven
talat till mig och min bror ... han, som kallar sig Niemand ... han, som
var här i går. Han var här före solens uppgång, som stjärnan förutsagt.
Si, det skedde ändå, som skulle ske! Vi voro här alla tre!

-- Tre, säger du? Vet du väl, Hagar Ring, att om jag vore konung
Herodes, skulle jag låta döda dig och din bror, så lärd du är och så
morsker han! Det är farligt att leka med stjärnor: det får inte finnas
mer än en Jupiters skyddsling i Sveriges rike. Å, var trygg: jag är inte
Herodes, inte heller Herodias; du och din bror skola få lefva, med
villkor att ej konspirera. Drömmar, det där om stjärnor, som droppa ned
och befrukta människolif! Men konspirationer mot troner och dynastier,
det är ingen dröm, det är världshistoria. Om du kommer att stå mig nära
-- det är möjligt, jag vet det inte ännu -- så finnas de, som skola
begagna dig till ett redskap. Var då uppriktig och säg mig allt, _allt_,
du förstår! Förhäf dig inte, om du vill lefva! Tänk ej, att vi äro tre!
Jag säger dig, myra, att det finnes tre kronor i Sveriges vapen, men det
svenska lejonet är blott ett ... Ett sådant litet krypdjur, som du, och
inbilla sig stå under Jupiters beskydd! ... Godt, du vet nu hvem _jag_
är och hvem _du_ är, likasom fru Beata skall veta det. Rätta dig
därefter, så står jag dig bi. Du är den enda kvinna, som jag kan lida,
förutom Ebba Sparre ... Men vi skulle utgrunda din härkomst ... 1626?
Det var under salig konungens polska krig i Liffland. Din moder måste ha
varit därifrån, men din fader svensk eller finne, eftersom denna
liffländskan kommit öfver till Finland. Vidare: din fader måste ha varit
en krigare, ty det är endast i krig man lär sig en sådan grymhet mot
kvinnor. Och sedan: din fader måste ha varit en man af hög börd, ty det
finns intet skäl för en person af låg härkomst att hålla sig dold efter
en så alarmerande tilldragelse som den med din mor. Han måste ju fått
kunskap därom, såframt han lefde.

-- Jag är viss, att han var död, inföll Hagar, som upprörd, men tårlös
följde gången af dessa gissningar.

Drottningens första, häftigt yttrade anspråk att vara Jupiters enda
rättmätiga skyddsling väckte i Hagars bröst en hemlig protest. Hvad
fråga stjärnorna efter kojor eller konungaborgar?

-- Det är inte troligt, att din fader var död, fortfor Kristina i sin
kalla beräkning af möjligheterna. -- Han skulle då varit nyligen död;
din mor skulle ha burit sorgdräkt och inte begifvit sig vintertid ensam
ut i ett främmande land. Det är troligare, att hon varit förskjuten,
nesligt förrådd af den, som bort vara hennes beskyddare, men som haft
sina skäl att öfvergifva henne. Det faller mig för, som skulle allt tyda
på, att din fader varit en officer, som bedragit sin hustru ... eller
sin älskarinna. Därpå hänger till sistone allt.

-- Nådig fröken ... jag beder ... ej mer!

-- Jo, här är fråga om heder och namn. Du säger, att inga
efterforskningar blifvit anställda, förutom tacksägelsen i kyrkan efter
den döda. Slik uraktlåtenhet kommer mig mäkta underlig för. Där måste
dock finnas i grannskapet de, som sett din mor vandra på landsvägen och
som härbergerat henne nästföregående natt. Hvarför hafva dessa så platt
förtegat hvarifrån hon kommit och hvad hon tilläfventyrs sagt? Hafva de
varit medskyldige i ett brott och mutade att det förtiga? Eller ha de
allenast gapat i vädret, såsom dessa finska tjurskallar pläga, innan
något i dem finner väg från ögonen till tungan? Jag skall låta skrifva
till landshöfdingen öfver Nyland Knut Lilliehöök, att han granneligen
efterspanar allt hvad denna saken rör i Karlshamn, eller hvad heter
socknen?

-- Karis.

-- Nåväl, i Karis och långs hela kusten af Finska viken. Fru Beata skall
dig intet anamma. Är du af adel och äkta börd, skall dig ske den heder
dig tillkommer. Är du en fiskmås, den intet näste hafver, måste du i två
år bida och, där som du är mig trogen, skall jag dig intet glömma
hvarken med namn eller heder. Gå nu till din anvisade bostad, och kom
sams med pigorna; de begära intet bättre, än att göra fru Beata förtret.
Jag rider ut med furstinnorna; jag vill ock se Niemand rida, efter han
kommit helskinnad, där Duvall ridit omkull.

Klockan nio red drottningen ut på sin Caballero med talrik svit och
hälsades, hvar hon visade sig, af jublande folkskaror, som ännu gingo i
segerrus. Niemand red bland eskorten i ny mundering och kallades tidtals
fram till drottningens sida. Han såg mindre och klenare ut än i går; han
var blek och sjuk: denna vinterresa hade kunnat knäcka en osårad man.
Hans lilla figur väckte i början de långe lifgardisternes löje, hans
gunst afund. Men knektarne hade förnummit, att pilten lärt rida hos Åke
Tott. Detta var ett namn, som behöll sin klang hos alla Sveriges och
Finlands ryttare. Att ha varit herr Åkes lärjunge, det var som ett
silfverremtyg, det kastade glans öfver häst och karl. Niemand hade fått
välja en häst i hofstallet; han hade förstått att välja den bästa, och
han förstod att rida honom. Ingen onödig bravur, allt lugnt, säkert,
sadelfast och behagfullt. Huru denna häst lydde tygeln! Lifgardisternes
första löje förbyttes i undran; drottningen, själf så säker i sadeln,
betraktade gossen med oförställdt välbehag. Han kunde rida, han.

Ridturen gick ut öfver bron till Norrmalm, Artillerigården och de då öde
och obebyggda nejderna af Ladugårdslandet. Voro Stockholms bebyggda
gator allt annat än lätt farbara, så mötte i dessa obanade, än sumpiga,
än bergiga utkanter mera brydsamma hinder. Det roade Kristina att afvika
från landsvägen, spränga uppför en bergklack eller sätta öfver en göl
för att bry sitt kvinnliga följe, hvilket ej aflopp utan små missöden.
Furstinnan Kristina Magdalena, som snart skulle stå brud, sjönk ned i en
sumpmark och bärgades af fästmannen, markgrefven Fredrik af
Baden-Durlach. Furstinnan Eleonora Katarina vrickade sin fot;
hofjungfrurna togo omvägar kring oländiga ställen, blefvo efter och
utskrattades. Vid Nybroviken stodo lämningar efter en gammal befästning.
Kristina stannade vid en mur, som syntes omöjlig att öfverrida, och
frågade sina kavaljerer, om någon vågade satsen. Unge Gustaf Bonde
försökte; hans häst vägrade. Kapten Lorentz von der Linde, hemrest från
kriget, företog en halsbrytande sats. Det gällde endast en tum lägre,
men denna tum hade så när för alltid afbrutit den tappre kaptenens
krigarebana och blifvande friherreskap. När han lyckligen framdrogs med
en skråma i pannan under sin störtade häst, tvekade äfven de modigaste
att förnya vågstycket. Lille Niemand red fram, sporrade sin häst i
skarpt traf vid ruinens ytterkant, hoppade stående upp i sadeln och
därifrån med ett saltomortale öfver muren. Ingen akrobat skulle ha gjort
det bättre.

-- Detta är danskonst, icke ridkonst, knotade kavaljererne.

-- Gören det efter, gode herrar! skrattade drottningen.

Vid stranden af viken låg tunn is, och Kristina var i sitt öfverdådiga
lynne. Hon red till iskanten, afdrog en ring från sitt finger och
kastade honom utåt isen, så långt hon förmådde. Ringen rullade framåt,
fördes af blåsten och blef liggande vidpass tjugu famnar från stranden.

-- Hvem återhämtar min ring? frågade drottningen.

Några bland herrarne stego af och profvade isen med störar. Den befanns
kunna möjligen bära ett sex års barn.

-- Niemand är den lättaste; Niemand ut!

Men Niemand behagade icke; han satt orörlig i sadeln. Ifrig att vinna
drottningens ynnest, framdrog en lättfotad fransk lutspelare vid namn
Beschon bräder från stranden och begynte utlägga en gångbro. Han hade
kommit så nära ringen, att han nästan kunde räcka den med sin utsträckta
arm, lutade sig framåt, sträckte sig, töjde ut sig ... slutligen
fattades blott en handsbredd. Då hade Beschon öfverskridit
jämviktslagarna och låg sprattlande insjunken mellan den krossade isen.

Två motsatta rop hördes bland åskådarne; det ena högljudt: till hjälp!
det andra anständigtvis dämpadt: till botten med musikanten! Beschon var
icke väl tåld för sin inställsamhet och för sin gunst hos furstinnan
Eleonora Katarina, som sedan fick ångra denna bevågenhet.

Några af sviten sprungo ut på bräderna och lyckades, ej utan fara, rädda
fransmannen. Våt och frysande befann sig Beschon ej förr på det torra,
innan han i denna sorgliga skepnad gjorde sin underdåniga reverens för
drottningen.

-- _De votre majesté le très humble serviteur!_

-- Ja, jag ser nog, att Beschon är _våter_ -- svarade Kristina med
ohejdad munterhet -- men hvar är min ring?

Den olycklige, han hade glömt ringen, såsom man i farans stund glömmer
allt utom räddningen. Han var förekommen: den lille sergeanten hade
slingrat sig mellan hans räddare, uppfångat den kungliga underpanten
från ett flytande isstycke och framräckte den nu på sin värjspets med en
honnör för drottningen.

-- Ja, hvad vill ni jag skall göra, min käre Beschon? sade drottningen,
allt i sitt muntra lynne. -- Äran är den tappres, men vinsten den
klokes. Ni täckes mottaga min beundran och sergeant Niemand min ring.

Efter detta lilla äfventyr återvände ridsällskapet i sporrstreck till
slottet, där middag för alla serverades vid den kungliga taffeln. Det
säges, att aptiten vid denna måltid varit en sådan, som man endast erfar
efter en forcerad ridt i novemberkyla och sträng blåst, med en ung
drottning och ett förlofvadt par i spetsen för kavalkaden.

Efter måltiden lät drottningen inkalla sergeant Niemand och Hagar Ring.
Sergeanten öfverraskades af frågan:

-- Ditt namn?

-- Urban Niemand, sergeant ...

-- Ja, jag vet. Jag vet också din ålder och din födelseort. Men
hvarifrån fick du namnet Urban? Det är icke brukligt hos oss.

-- De sade, att det var efter påfven.

-- De? Hvilka de?

-- Nunnorna, som döpte om mig i Ingolstadt.

-- Hvad? Är du omdöpt till katolik?

-- De sade så. Jag vet ingenting.

Kristina brusade upp.

-- Du eländige affälling! Vara sexton år, ha fått en kristelig
uppfostran, tjena med utmärkelse i _min_ tappra här och låta omdöpa sig
till katolik! Vet du då inte, att den, som sviker sin tro, han sviker
sitt samvete, sin ära, sitt fädernesland och är icke värdig att tros af
en hederlig man! Min Gud, vara lutheran och bli katolik! Det är ju att
gå från dagsljus till blinda natten. Huru kom du till en så ömkansvärd
villfarelse?

-- Jag var sårad och sjuk. Jag lät dem göra med mig, som de ville.

-- Hans uppfostran bland herr Åke Totts ryttare var allt annat än
kristelig, vågade Hagar tillägga.

-- Nå -- fortfor Kristina lugnare -- har du inte känt någon längtan att
återvända till den sanna evangeliska läran? Vet du inte, att vi strida
för vår lutherska tro mot påfven och djäfvulen? Blygs du inte att
öfvergifva den tro, för hvilken salig konungen gick att i marken dö?

-- Jag skall gärna vara lutheran, om ers majestät befaller.

-- Befaller? Kan man befalla tron? Jag kan befalla dig att gå i döden
som ärlig knekt, men jag kan inte befalla dig att tro en prick i
katekesen, om inte Gud och din själs frälsning befalla dig det ... Han
anser mig för en påfve, den där! Jag vakar om nätterna för att
vederlägga de reformertes villfarelser, och så låta mina egna knektar
döpa om sig till papister! ... Hur var det stället, Hagar, som du
citerade från _Petri Ravennelii Bibliotheca sacra?_

Hagar uppläste ur minnet ett latinskt citat mot katolikerne ur denne då
berömde teologs stridsskrifter.

-- Ja, är det inte så? _Cæcos cæci curant, insanos insani[4]_ ... Men
han förstår inte latin, den stackaren, din broder ... Niemand, jag skall
tala vid hans vördighet Johannes Matthiæ, att han upplyser ditt mörka
förstånd ... Hvem var din fader?

Ynglingen teg.

-- Vet du det inte? Jag skall säga dig det. Din fader var en officer,
som öfvergifvit sin hustru. Öfvergif aldrig en kvinna, Niemand, åt
hvilken du gifvit ord och löfte! Det är en dödssynd; det hämnar sig på
dig och dina barn. Vet du ingenting om dina föräldrar?

-- Han sade, att jag var hans dotterson.

-- Hvilken han?

Kristina blef otålig. Hon hade nu fått en gåta att utreda, hvilken
lifligt upptog hennes tankar, tilldess att den skulle undanträngas af en
annan.

-- Han, som de kalla Ruben Zevi i Regensburg. En jude.

-- De Geer känner honom. Den rikaste ockrare i Europa. Judarne ha två
meriter: klokhet och pengar. Och du skulle vara Ruben Zevis dotterson?
Hvaraf visste han detta?

[Fotnot 4: De blinde bota de blinde och de fåvitske de fåvitske.]

-- Af ett porträtt och en bröstnål. Det var den, som grefvinnan Brahe
gaf mig på Lavila. De hade stulit nålen från mig, när jag låg död i
Neunburg, och juden gaf mig honom tillbaka.

-- I Neunburg? Visa mig nålen!

Niemand nödgades anlita Hagar, ty nålen var insydd i liftröjan under
hans kyller. Under denna toilettfråga, som utagerades bakom en skärm,
begynte det mörkna. Kammartärnan Fiken inträdde för att tända lampan,
men anvisades att vänta i förrummet. Kristina betraktade i skymningen
den fint arbetade silfverliljan.

-- Hvilket utsökt arbete! Hvar har grefvinnan Brahe fått denna nål?

-- Vet icke. Tror af herr Åke ... Generalmajor Slange har känt min far
... Det var min far, som red öfver honom, skyndade Niemand att tillägga,
vid hågkomsten af de sista ord han trodde sig hafva hört från Slanges
läppar.

-- Din far lefver! Hagar, sätt upp en promemoria på allt hvad din bror
vet om nålen och juden! Vi ha fått korn på vargspår och räfspår. Hade
jag nu denne jude i Stockholm! ... Sergeant Niemand! Du har blifvit
sårad i Neunburg och sårad vid Breitenfeld. Fältmarskalken har hedrat
dig med ett befäl vid mycket unga år. Du har framburit en segertidning
och ... du rider ej illa. Begär en nåd af mig ... under villkor, att du
återgår till lutherska läran!

Sergeant Niemand teg under styf militärisk honnör. Hvad skulle han
begära? Han hade ju i rikt mått allt hvad han önskat. Efter en stunds
förlägen tystnad trodde han sig ha funnit ett lyckligt påhitt.

-- Eders majestät, sade han, var så nådig och gif Hagar en bok! Hon är
kär i böcker.

Åter skrattade Kristina, såsom man skrattar vid sexton år.

-- Är du icke den gossen, du, som satt under gökträdet och begärde få
lefva tills han dör? En bok åt Hagar? Semlor åt bagarebarn? Har hon inte
hyllorna fulla? Men Hagar skall få en bok. Välj, bokmal! Hagar, hvem
hedrar du med ditt snillrika val: Cicero eller Plato?

-- Jag tackar underdånigst. Om nådig fröken kan umbära _vulgata_ ... Det
är underliga bilder ... Jag har aldrig ägt en bilderbok.

-- Jag berömmer inte din smak, men tag _vulgata_ med Adams refben och
alla de sju vredesskålarna ... allenast du inte gifver dig till papist,
som din bror ... Begär du ingenting för dig själf, Niemand?

-- Jag begär att få dö för ers majestät, svarade gossen okonstladt, utan
aning om den ridderliga courtoisin i dessa enkla ord.

Sveriges unga drottning kände sig ett ögonblick rörd. Måhända tänkte hon
på de många tusenden, som nu för hennes ära, hennes makt, hennes rike
föllo på slagfälten eller tynade bort i fältlasaretterna. Hon räckte
sergeanten sin hand att kyssa. Därpå yttrade hon i skämtande ton:

-- Lycklig du, som får strida under en sydligare sol! Se, vår korta
novemberdag lämnar oss redan i mörker. Och där ... där är stjärnan, som
lyser öfver oss tre! Jupiters stjärna! Tre kronor, men ett lejon!

Och den stora klara stjärnan lyste in genom det mörka slottsfönstret på
hafvets flytande spån, på fältens blödande fåle, på Sveriges rikes krona
öfver en otamd flickas glänsande panna. Några korta minuter såg hon dem
alla tre -- hon, som icke var kärleken, endast makten -- och därefter
skulle de åter droppa bort i det okända fjärran, växlande, såsom hon,
sitt läge vid horisonten.




                       10. Den vandrande juden.


                                   Jag skall skicka dig rosor från det
                                                        heliga landet.

På senhösten 1642 kom ett rykte i omlopp på flera orter i södra Finland,
att man sett den vandrande juden. Sagan om Ahasverus, Jerusalems
skomakare, som vägrade frälsaren att hvila vid sin port på vägen till
Golgatha och därför dömdes att vandra utan ro till tidernas ände, hade
uppkommit i sextonde seklet och finnes omständligt berättad af en okänd
författare, I. H. R., som därom utgifvit en skrift, daterad Reval den 11
April 1604. Enligt denna berättelse har den vandrande juden blifvit sedd
och vidtalad af många vittnen i Hamburg om vintern år 1547, i Madrid år
1555 och, tid efter annan, i flera länder, såsom i Ryssland och Polen,
samt nämnda år 1604 äfven i Reval. Under trettioåra kriget sades han
hafva uppträdt på många orter i Tyskland. Alla soldater, som på denna
tid återvände från kriget till hemorterna, visste berätta om Jerusalems
skomakare, och några påstodo sig själfve ha sett honom.

När därför i November 1642 en lång, hvithårig gammal man af främmande
utseende, dräkt och tungomål oförmodadt visade sig i staden Ekenäs, var
det ganska naturligt, att folket trodde sig igenkänna den vandrande
juden. Han kom såsom uppstigen ur hafvet, man visste ej huru och
hvarifrån, ty sjöfarten var redan slutad för detta år, och is låg vid
stränderna. Väl trodde sig någon ha sett en Danzigerskuta i den månljusa
natten lägga till vid en utkant af hamnen och snart åter afsegla. Men
hvartill behöfde den vandrande juden ett fartyg? Var det icke en småsak
för honom att gå öfver hafvet?

Den främmande gamle mannen, som åtföljdes af två tjenare, lika underligt
klädde och lika tystlåtne som han, tog in i ett härberge, åt en tarflig
måltid som andra dödliga och begaf sig därefter på besök till prästen.
Där begärde han att få genomse förre kyrkoherdens, mäster Sigfrids,
efterlämnade papper, och då dessa mest innehöllo stjärntyderi, som ingen
annan förstod, var det tydligt, att Jerusalems skomakare sökte läsa i
stjärnorna slutet på sina vandringar. Följande morgon var han åter
försvunnen, efter att hafva frikostigt betalat sitt nattläger, hvilket
visserligen var mera oförväntadt af en skomakare och en jude.

Nästan vid samma tid -- alldeles på samma tid, påstod folket, ty hvarför
kunde ej den vandrande juden uppträda samtidigt på flera orter? --
visade sig den obekante i Karis. Aftonbrasan sprakade i den stora
spiseln på Kaskas torp, där Dordej tillredde kvällsvarden, flitigt
rörande i en gryta med kokande välling. Från grytan uppsteg likväl icke
nu den behagliga ånga, som är hungriga barns förtjusning i en fattig
torpstuga; det var någonting obehörigt däri, det var den tydliga
tillsatsen af hälften bark i mjölet. Åkern hade gifvit missväxt, fogden
hade utpantat resterande spannmålskappar; kriget, kriget utkräfde sin
tribut utan förskoning. Dordej var samma hurtiga, aldrig rådlösa moder
för en talrik barnskara, som alltid förr. Hvarför beskärma sig öfver
hälften bark? Det fanns andra, som åto rena barken, och brodden lofvade
nästa år bättre skörd. Thomas slöjdade med sin enda arm en slädmede; det
gick illa och långsamt, yxan var slö, knifven tog ej så jämna spånor som
förr. Äldste sonen Tommu spjälkte ett stycke furu till pärtor. Äldsta
dottern Sigfrida spann. En yngre syster kardade ull. Mannu täljde pilar.
De mindre barnen gjorde sig hårlockar af hyfvelspån. Mörker och
fattigdom sågo in genom stugans enda fönster, men de sågo ett folk, vant
att försaka.

Det begynte snöga därute. Dörren öppnades; en underlig, gammal man
inträdde, hvit af snö, och efter honom två tjenare. Tiderna voro osäkra.
Thomas såg upp från sitt arbete och ställde yxan bredvid sig. Dordej
upphörde att röra i grytan. Främlingarne förstodo, att de ej voro
välkomna efter mörkrets inbrott.

Den ene af tjenarne, hvilken tjenstgjorde som tolk, anhöll i sin
husbondes namn om härberge för natten.

-- Vi komma långväga för viktiga ärender, äro nöjda med litet och betala
väl.

Dordej fortfor att röra i grytan.

-- Gå till Nyby här nära intill! Vi ha fattigt och trångt. Ungar finnas
i alla kråkbon.

Tolken växlade några ord med sin herre. Han lade på stugans enda bord
ett pass på främmande språk och bredvid detta ett guldmynt.

-- Vi äro hederligt folk och betala ett nattläger af halm så som andra
betala en herresäng.

Dordej såg på främlingarne, såg på Thomas; ett guldmynt är mycket för
den, som blandar bark i sin mjölvälling. Thomas slöjdade på slädmeden
och lyfte ej sina ögon från golfvet. Yngsta barnet började gråta.

-- Det är bäst, att ni gå till Nyby, återtog Dordej.

Tolken fortfor att växla ord med den gamle mannen, som objuden satt sig
ned på en bänk.

-- Min husbonde säger, att han har en hälsning till eder från Urban
Niemand.

Dordej förblef likgiltig. Hon kände ingen med detta främmande namn.

-- Han, som är född i eder stuga. Han, som från eder kom till herr Åke
Tott. Han, som sköt ihjäl en karl och rymde till Tyskland. Han, som hade
en tvillingssyster. Han, hvars mor dog här i torpet.

-- Far, far! utropade Dordej och lyfte af förvåning slefven, hvars
innehåll dröp i elden. -- De bringa budskap från Bennu och Hagar!

Barnen trängde sig nyfiket fram. Hvem mindes ej Hagar!

-- Min husbonde säger, att han är en släkting till den olyckliga unga
kvinnan, som dog här i torpet, och att han vill uppväga hvarje
underrättelse om henne med guld.

-- Sitten ned!

Och Dordej aflyfte grytan, rödjande plats för främlingarne. Allt i den
sorgliga natten för sexton år sedan stod så lifligt för hennes minne,
som hade det varit i går. Desse resande måste få härberge, om hon ock
själf skulle sofva på kalla vinden. Kunde man ej tillreda sofplatser på
golfvet? Tommu anskaffar halm. Sigfrida springer till Nyby efter en rökt
fårboge, rent rågbröd, smör och mjölk: detta hade man råd att betala i
morgon. Till mannen, som lät henne råda, hviskade Dordej: jag lägger i
natt ej ögonen till.

Efter en mycket olika aftonmåltid för gäster och värdsfolk, uppstod med
tolkens tillhjälp ett samtal, som ofta afbröts af den gamle främlingens
frågor och klagan. Dordej hade godt minne och godt munrede. Hon omtalade
allt hvad hon upplefvat under den natten, när mäster Sigfrid, Lydik
Larsson och tatterskan gästade Kaskas torp. Så såg tiggerskan ut, så
talade hon, så stapplade hon fram de få stegen från dörren. Och här, här
bakom väfstolen sjönk hon ned på halmen för att aldrig mera stå upp.

-- Red mig ett läger där! afbröt henne den gamle. -- O, min Ruth, mitt
hjärtebarn och mitt sorgebarn, du den fagraste af Sarons blomster, du
den renaste af allt som på denna syndiga jord skådat upp mot himmelen
... här skulle du dö, så ensam, så fattig, så öfvergifven!

Och han kastade sig, öfverväldigad af sin sorg, på det hårda golfvet,
kyssande gång efter gång den grofva planka, på hvilken hans älskade barn
hade utandats sin sista suck ...

Följande morgon besökte han med Thomas och Dordej Karis' kyrkogård.
Ingen vård, intet kors angaf den graf, där den okända i tiden blifvit
gömd och glömd i ett hörn af de dödas nattläger, där de vänta på
morgonen. Några vissnade löf och en tunn drifva, såsom af frusna tårar,
betäckte den okändas hviloplats i en främmande jord. Alla förnämligare
döda lågo begrafna under kyrkans golf. Den trånga kyrkogården öppnade
sina kamrar blott för de fattiga, de ringa, de, hvilka, sittande lägst
vid jordens gästabud, vänta upphöjelsen ...

Främlingen kastade sig ned och kysste drifvan, såsom han kysst
golfplankan. Det var som om drifvans frusna tårar hade smultit för denna
brännande kyss. Därefter uppstod han, tryckte i Dordejs hand en tung
börs och sade:

-- Hon var en Israels dotter. Jag vill icke förnärma dig, goda kvinna,
som varit barmhärtig emot den öfvergifna, men du förstår, att en af oss
icke gärna hvilar ibland de oomskurne. Lofva mig att omhägna denna
platsen med en mur af huggen sten och plantera därinom rosenbuskar,
hvartill jag i vår skall skicka dig telningar från det heliga landet.
Israels Gud föröke i välfärd dig och ditt hus, såsom David säger i 37:de
psalmen: »den barmhärtiges säd skall varda välsignad!»

Främlingarne fortsatte resan västerut. I deras pass hade Dordej läst det
underliga namnet Ruben Zevi. Judar! Dordej korsade sig; man brukade ännu
korsa sig här i landet. Hvem kunde en så gammal jude vara, om icke
Jerusalems skomakare? Och han hade gästat i Kaskas torp -- han, som
lefvat i sextonhundrade år -- han, som sett frälsaren -- han, som
förvägrat Guds Helige att hvila under bördan af korset -- han, som gick
fridlös kring jorden från släkte till släkte! Och denne fridlöse
gengångares dotter låg här begrafven; hon kunde ej ha varit mycket yngre
än sin fader, fastän hon sett ut att knappt vara tjugu år gammal! Bennu
och Hagar voro barn af en så förunderlig släkt! Och hon, Dordej, hade
fått penningar för att plantera rosor från det heliga landet på en
gengångerskas graf! ... Hvad skulle hon göra? Hon lät den tunga börsen
falla i snön och såg, rådvill emot sin vana, på Thomas.

Thomas upptog börsen och undersökte betänksamt dess innehåll, om det
kanhända luktade kristet blod eller tilläfventyrs var de dödas ben. Det
var blanka guldmynt till en mängd och ett värde, som vida öfversteg de
höge herrarnes engång så välkomna gåfvor för barnens uppfostran. Aldrig
hade den fattige torparen ens i drömmen sett en så oerhörd skatt. Nu
kunde de kläda barnen, skicka dem i skola, äta rent rågbröd. Nu kunde de
köpa Kaskas torp ... Nu kunde de köpa Nyby gård! ... Endast myntet var
äkta?

Frestelsen var stark. De stodo kvar på den snötäckta kyrkogården, vinden
hven i de löflösa trädens grenar, bonden från Nyby körde förbi dem på
landsvägen med råg till kvarnen. Slutligen sade Dordej:

-- Vi gå till prästen!

Och de gingo den väg, som så mången i detta land gått före och efter dem
under samvetets bekymmer och rådvilla frågor i timliga och eviga ting --
de gingo till prästen för att begära råd. Under vägen uppstod en ny
betänklighet. Om vi yppa för prästen, att vi nu äga så mycket penningar,
skall fogden pålägga oss tredubbla gärder, länsmannen skall anställa
räfst hos oss, ingen skall tro, att vi åtkommit ärligt en sådan skatt.
-- Låt mig råda! -- afgjorde Dordej beslutsamt, i det hon uttog ett
guldmynt ur pungen och gömde det öfriga försiktigt i kjolsäcken.

När det gällde vidskepelser, stodo blott få af Finlands präster vid
denna tid upphöjde öfver sitt folk. Den gamle kyrkoherden Petrus Matthiæ
Tavia, som Dordej förut med så liten framgång rådfrågat, var nu lika
öfvertygad som hon, att den vandrande juden uppenbarat sig i Karis.
Detta betydde något, det var ett järtecken. Nästa söndag måste där läsas
i kyrkan en förbön för den olycklige vandrarens själaro. Hvad angick det
guldmynt, som Dordej framvisade, fann kyrkoherden rådligast att hellre
förära det åt socknens fattiga, än att besmitta sina händer med något så
misstänkeligt.

-- Här är icke mången i socknen fattigare än vi själfva, vågade Dordej
invända.

-- Så gif guldpenningen åt kyrkan, och Herren skall från åkern gifva
eder dubbelt igen, svarade prästen, ej utan en kvarlefva af den katolska
tidens föreställningar om fromma gåfvors nytta för saligheten.

De två makarna gingo lika rådvilla som de kommit. Gifva åt kyrkan?
Kyrkan var rik, medan de åto bark. Det vardt en hård strid mellan Mammon
och Dordejs samvete.

-- Vördig far begär nageln af lillfingret; visste han af de stora
pengarna, skulle han begärt hela armen. Men Skriften säger, att Herren
gifver födan åt korpens ungar. Har han nu gifvit oss ungarna och lägger
födan bredvid dem, hvarför skulle vi låta dem svälta? Jag skall säga dig
något, Thomas. Vi göra med denna penningen ackurat som prästen sagt, så
får Gud sitt. Därnäst taga vi en annan penning ur pungen, köpa oss råg
och låta barnen äta sig mätta. Skam få min tunga, om detta är synd.
Resten låta vi ligga orörd i kistan, tilldess vi få bättre besked.

Icke långt efter besöket i Karis uppenbarade sig den vandrande juden i
Åbo, öfverallt sökande spåren efter två barn, dem få eller ingen kände.
En kvarblifven tjenarinna hos den bortflyttade presidenten Kurck ledde
honom till spåren af en besynnerlig flicka, som bott hos presidenten,
läst hos professorerne och på hösten följt sin beskyddare till Sverige.
Juden var outtröttelig. Han gick till de lärde, till Martin Stodius,
mystikern, som undervisat Hagar i hebreiska och naturkunskap, till Johan
Terserus, den sedan så vidtberömde och vidtklandrade biskopen, som
undervisat henne i latin och grekiska, till Simon Kexlerus, som invigt
henne i den högre matematiken. Desse lärde herrar berättade honom
förunderliga ting. Stodius antog en _spiritus familiaris_, som lärde
flickan förstå en bok, så snart hon öppnade den. Kexlerus förklarade sig
hafva stått svarslös för hennes matematiska bevis. Terserus, den
skarpsyntaste, anmärkte skrattande, att flickan var ett _phænomenon_,
som dock till slut intet annat betydde, än ett _ingenium velox_, en
ungdom med sällsynt snabbfyndighet.

Årstiden var den ogynnsammaste, och likväl unnade sig den vandrande
juden ingen rast. En dag var han försvunnen från Åbo, såsom han
försvunnit från andra orter, och icke långt därefter uppenbarade han sig
i Stockholm. Huru han kommit öfver det mörka, stormiga, isiga hafvet,
visste ingen. En möjlighet var, att han lyckats bana sig väg öfver Åland
med en af dessa oförvägna isbåtar, hvilka seglade öfver de öppna
fjärdarna och drogos öfver de frusna. Men vid denna årstid behöfde
posten stundom månader för att komma till Stockholm. Och hvartill
behöfde Jerusalems skomakare båt? Han drog sina sjumilsstöflar på och
gick öfver hafvet.




                          11. Slottsbranden.


                                    Komma från Breitenfeld och stupa i
                                                     Stockholms slott!

Äfven den mest kunskapsälskande unga drottning kan icke alltid begrafva
sig i folianternas lärdom. Den nya bokvårderskan fick erfara hvem hon
tjenade. Mer än en vecka förgick, utan att Hagar såg en flik af sin
herskarinnas klädningsfåll i lärdomens rustkammare, där hon förtecknade
böckerna och så ofta glömde allt för det omotståndliga behaget att
fördjupa sig i en förr okänd författares nya tankegång. Ingen fisk
känner sig så hemmastadd i en kristallklar sjö, som Hagar Ring i
drottning Kristinas bibliotek. Hon glömde mat, dryck och sömn, sällskap
och hofskvaller för att frossa i det öfverflöd af kunskap, som på dessa
hyllor endast begärde att anlitas. Hon glömde drottningen, fru Beata,
sin bror, det förgångna, närvarande och tillkommande. Hon lefde i
böckerna; hon lärde så mycket mer, emedan hon fick vara fullkomligt
ostörd. Ingen tycktes bekymra sig om hennes tillvaro i denna ensliga
fristad. Kammartärnorna och hofpigorna hade omhuldat henne med sin gunst
af det naturliga skäl, att hon stod i ogunst hos allas buse, fru Beata.
Alla täflade att omgärda henne med en beskyddande mur af pigkammarens
vakt. Och pigkammaren i ett hof är också en stormakt. Det var den
lyckligaste tid som Hagar genomlefvat.

Drottning Kristina hade glömt _doxa_ och alla teologiska stridsfrågor
för det furstliga biläger, som skulle firas i slottet den 27 November.
Hennes kusin, furstinnan Kristina Magdalena, skulle förmälas med
markgrefven Fredrik VI af Baden-Durlach -- en förbindelse, från hvilken,
i långt senare tider, två svenska konungahus härstammat: det
Holstein-Gottorpska och Oskar I:s gemål Josefina. Man har ännu kvar
förteckningen på de inbjudne till detta bröllop: det var allt hvad
Sverige då hade förnämt och lysande hemma hos sig. Hela hofpersonalen
och den unga drottningen själf voro lifligt upptagna af tillredelserna
till denna kungliga familjefest, som skulle blifva en illustration till
andra segern vid Breitenfeld och borde firas så lysande som möjligt. En
ung pommersk arkitekt, Nikodemus Tessin, uppgjorde ritningar till nya,
smakfulla dekorationer efter mönster från franska hofvet. Statsfruarna
togos till råds för kostymerna, kammarjunkarne utsändes på
beskickningar, furstinnorna Marie Eufrosyne och Katarina Eleonora
kallades gång efter gång till drottningen för att med henne och Ebba
Sparre öfverlägga om toilettfrågorna. Hofskräddare, sömmerskor och alla
slags handtverkare genomvakade sömnlösa nätter. Allt var i rörlig
brådska, allt utom det tysta, fridlysta biblioteket.

Den 25 November om aftonen, två dagar före bröllopet, var ett »värdskap»
i slottet för brudparet, motsvarande ungefär tyskarnes så kallade
Polterabend. Hagar satt ensam vid sin lampa och en praktfoliant, när
hennes dörr sakta öppnades och framför henne stod hennes förra
beskyddarinna, presidentens gemål, fru Sofi De la Gardie.

-- De äro upptagna af dansen därnere -- sade beskyddarinnan med
nedlåtande välvilja -- jag begagnar tillfället att se huru min bokmal
befinner sig i sin nya ställning. Jag förstår: som en fluga i
sirapskrukan. Hvad är det du läser? Aristoteles!

-- Hvad ers nåd är god! utropade Hagar, kyssande presidentskans fina,
behandskade hand. -- Och hvad jag varit otacksam ... att icke uppvakta,
icke tacka ers nåd, sedan jag fick tillstånd att tjena drottningen! ...

-- Du vet, Hagar, att jag önskar ditt bästa. Törhända var jag en tid nog
sträng mot dig, men du tog mitt hjärta den förskräckliga natten på sjön.
Är du lycklig, mitt barn?

-- _Så_ lycklig, ers nåd, _så_ lycklig! Drottningen är så nådig, alla
äro så goda mot mig.

-- Det gläder mig, och jag önskar, att det må fortfara. Men jag vill ej
dölja för dig, att drottningen är af ett ombytligt sinnelag ... som du
själf ... och desto mera lättretlig, emedan hon är ung och ej lärt att
böja sig, såsom du lärt. När man är bestämd för en krona, är det
förlåtligt, om man stundom känner sig otålig att bära henne.

-- Hon skall blifva stor, ers nåd! Hon _är_ redan stor!

-- Därom är intet tvifvel. Men äfven de största bland dödliga ha sina
svagheter. Vet du också, att drottningen icke tål någon jämlike?

-- Jag vet det, ers nåd.

-- Icke ens i lärdom ...

Hagar studsade. Därpå hade hon icke tänkt.

-- Godt. Du vet det nu. Det tör hända, att fröken Kerstin icke läst
Aristoteles. Rätta dig därefter!

-- Ja, ers nåd.

-- Din ställning är farlig. Vid ett hof afundas man alltid nykomlingar,
besynnerligen en fattig och okänd, utan namn, utan börd. Du har en
mäktig ovän.

-- Ack ja, ers nåd. Men fröken har lofvat beskydda mig mot fru Beata.

-- Lita ej för mycket därpå! I hvilken ställning står du till jungfru
Ebba Sparre? Du vet, att hon har drottningens hjärta och öra.

-- Jungfru Ebba har icke varit oblid mot mig. Jag har två gånger
tjenstgjort i hennes ställe.

-- Ett rykte är utspridt, att du skulle vara besläktad med vår familj.
Det kan icke vara från dig det utgått?

-- Så otacksam är jag icke, ers nåd. Det är ett missförstånd af
riksrådet Skytte, som hört, att hans nåd presidenten stått fadder åt
mig.

-- Emellertid har fru Beata frågat presidenten därom. Han ansåg ej
nödigt att säga henne allt, men han kunde ej undgå att förneka
frändskapen. Du vet således, kära barn, att du bör vara dubbelt
försiktig, emedan din börd med all flit efterspanas. Farväl. Min dotter
Ingeborg väntar mig. Gud skydde dig. Och skulle något hända, har du en
tillflykt hos dina gamla vänner.

Hagar blef allena. Aristoteles nödgades vika för tanken på stjärnan, två
namnlösas enda fäste i himmelen och på jorden. Hon syntes ej denna
kväll; hon var skymd af tunga snömoln. Det blåste hårdt. En hvinande
storm gnisslade i slottets åldriga tornluckor och öfverröstade musiken i
danssalen, hvarifrån svaga ljud stundom förnummos till Hagars bostad i
västra slottsflygeln midtemot den så kallade balettsalen. En känsla af
öfvergifvenhet smög sig ut från den matt flämtande lampan, hvars olja
tog slut och spred en lukt af någonting brändt öfver det halfmörka
rummet. Det var lampan som osade. Hagar ville gå ut för att hämta ny
olja. Hon kunde lida ensamheten, men icke mörkret; mörkret är ensammare
än tanken, mörkret är okända faror; äfven det minsta ljus är ett
tröstande sällskap.

Med oljekannan i handen kastade Hagar en blick genom fönstret, som vette
mot lilla borggården. Där rörde sig otydligt betjening och lyktor. Men
hvad var detta i södra tornet? Det liknade icke skenet af ett ljus, och
det kunde icke vara en reflex af månen; man hade ju nedan. En så klar
ljuspunkt ... nästan som eld?

Hagar stannade, fängslad af denna bländande ljuspunkt, som uppflammade i
mörkret, allt klarare, men så tyst, så obemärkt ... så hemlighetsfull
...

Nu kom där en skugga, som skymde ljuset, försvann och kom mörkare åter.
Var det rök? Det liknade rök ... Ja, det var brand, det var eldsken ...
i denna storm!

Ingen tycktes gifva akt på skenet, upptagna, som alla voro, af banketten
och dansen. Hagar störtade ut; trappor och rum i närheten voro toma;
alla trängdes i festvåningen. Nederst i trappan mötte hon en
kammartjenare med en bricka.

-- Det brinner i södra tornet! ropade hon.

Karlen skrattade. Han hade tömt halfdruckna bägare och var otillräknelig
... det största af alla felsteg i drottningens tjenst.

Hagar sprang vidare, utan att veta hvart, och kom till ett kök i nedra
våningen. Här var brådska: supén skulle serveras efter dansen.

-- Det brinner i södra tornet!

-- Dumheter!

Man jagade bort henne med okvädinsord.

Skulle hon icke möta en klok människa? Hon sprang vidare, trefvade sig
fram genom obekanta mörka gångar i den vidsträckta gamla byggnaden, fann
en dörr, öppnade den och stod i ett mörkt rum invid högvaktens corps de
garde på nedra bottnen, under ståthållarens bostad.

-- Det brinner i södra tornet!

-- Hvar? Här ofvanför? frågade en röst, och Hagar igenkände sin bror,
sergeanten.

-- Skynda dig, alarmera vakten. Jag vet ej hvar jag är, men i södra
tornet är eld.

I blinken alarmerades vakten. Hagar tänkte på drottningens dyrbara
bibliotek och sprang åter upp. En tydlig brandlukt var redan märkbar i
trapporna.

Larmklockan gjorde ett obehagligt afbrott i dansen. Man ville i början
ej tro på någon fara: elementerna måste ju blygas att angripa en
konungaborg. Men elementerna hade icke blygts att år 1616 nedbränna Åbo
slott öfver Gustaf II Adolfs hufvud, medan han gästade slottet.
Röklukten och den hvinande stormen öfvertygade snart de danslystne, att
nöjet måste vika för en allvarsam kamp om konungaborgens tillvaro.

Medan de fleste bland gästerne i förvirring skyndade ut att uppsöka
ekipager och öfverplagg, stannade några kvar för att biträda vid
släckningen. Den unga drottningen visade sig modig och rådig. Hon
anförtrodde åt ståthållaren Klas Fleming bärgningen af räknekammaren med
rikets förnämsta klenoder, som där förvarades, men förbjöd att rubba
hennes egna rum. Fru Beata vågade göra invändningar.

-- Till mig kommer icke elden, svarade Kristina trotsigt.

Faran var dock öfverhängande stor. Det första lilla eldskenet,
uppkommet, man visste ej huru, i ett af betjeningens rum i det smala
södra tornet, takvåningen, växte hastigt i glans och skymdes därpå af
tjock rök. Lågorna bräckte ett fönster, slingrade sig ut, slekte
taklisterna, smögo sig uppför tornspiran och dröpo därifrån ned på
koppartaket. Samtidigt buros de af stormen till det stora, massiva,
sydöstra tornet, som gränsade till drottningens flygel, och hotade att
uppsluka denna flygel med dess praktvåningar, hvarigenom hela slottet
skulle varit förloradt. Allt uppbjöds således för att rädda detta torn.
Klas Fleming var öfverallt. Han anordnade kedjor af vattenlangare allt
ned till strömmen, soldater, hofbetjening och tillströmmande folkskaror.
Vattenämbar gingo ur hand i hand, sprutorna öste hela strömmar öfver det
brinnande taket. De modigaste bland knektarne skickades från de inre
trapporna upp i tornet, men drefvos tillbaka af röken och lågorna.
Stormen låg hårdt på och tycktes gäcka alla ansträngningar. Endast det
höga, massiva tornet Tre kronor stod där i sin väldiga storhet, klart
belyst af branden och trotsande lågorna.

Nu stod fru Beata ej mera att hejda. Hon rusade upp i drottningens rum,
åtföljd af så många pigor och kammartjenare, som hon i hast kunde
öfverkomma. Där begynte ett af dessa förstörelseverk, som man endast
bevittnar vid bärgning under en eldsvåda. De dyrbara skåpen, kistorna,
borden, fåtöljerna, klenoderna, hofdräkterna, toilettsakerna, ända till
linnet och tvålarna, skulle utbäras och sammanföstes i högar, fläckades,
sönderslogos, kastades hit och dit under förvirringen. Minsta delen
hamnade på en säker plats; armar saknades eller förhindrade hvarandra.
Skåpen blefvo liggande kullstjälpta i trappan och stängde utgången;
öfverallt snafvade man öfver nedryckta sängomhängen, fönstergardiner och
hundrade obeskrifliga ting, som vid sådana tillfällen ligga i vägen just
där de ej skola ligga.

I denna fart att bärga kom fru Beata till biblioteket och studsade vid
anblicken af Hagar Ring, som med biträde af Fiken Lång var sysselsatt
att inpacka de dyrbaraste böckerna i stadiga klädkorgar. Det var ett
omsorgsfullare och lugnare bärgningsarbete, än den mäktiga husfruns
eget. Fru Beata var klok och rådig, men i vreden och förskräckelsen
glömde hon all besinning.

-- Ut! skrek hon i dörren. Ut, du landslöperska, du trollpacka, du
matsnylterska! Hvad har du här att beställa?

Och när Hagar icke genast lydde befallningen, öfvertygades hon om dess
oemotsäglighet af en skallande örfil, som kom hennes kind att svida.

Hade hon varit karl, skulle hon, efter sitt lynnes art, hafva svarat med
samma mynt. Nu återstod henne endast listen. Hon sprang tillbaka, hon
flydde till rummet utanför, der bärgningen pågick. Fru Beata följde för
att jaga den oförskämda på dörren, men var knappt utom bibliotekets
tröskel, förrän Hagar åter var där och inifrån reglade dörren. Ingen tid
var att förlora, dörren förblef reglad och böckerna oåtkomliga för nya
bärgningsförsök.

Stockholms slott var på Kristinas tid en vidlyftig, ganska oregelbunden
gammal byggnad om två våningar med en jordvåning därunder, ett stort och
fyra mindre torn samt tre kringbyggda gårdar: smidjegården i söder,
lilla borggården i midten och stora borggården i norr. Drottningens
bostad och studerkammare voro i södra flygeln, öfra våningen, men hon
disponerade därutöfver elfva rum i västra flygeln, utom andra för kök,
husgeråd och betjening. I samma öfra våning, mellan drottningens båda
afdelningar, låg stora rikssalen mot väster. I nedra våningen därunder
logerade, utom en del hof och betjening, hofrätten, riks- och
amiralitetskollegium, lilla rustkammaren, klädkammaren, konstkammaren,
slottskyrkan, rikskansliet. I jordvåningen inrymdes räknekammaren,
riksarkivet, arkliet, vinkällaren m. m. I detta slott var således
oersättligt mycket att rädda eller förlora.

Drottningen stod på en trappa vid lilla borggården, betraktande
släckningen och utdelande sina befallningar. Röken var kväfvande, hettan
af branden knappt möjlig att uthärda, men kvar stod hon, obeveklig för
de kringståendes böner. Södra tornet och de närmaste rummen därunder
hade blifvit förstörda, men man hade lyckats hejda elden på denna sida.
Allt berodde på, om man lyckades släcka sydöstra tornet, som brann
invändigt, ty om det störtade eller nedbrann, skulle det utbreda elden
öfver drottningens flygel.

Drottningens närvaro eldade allas mod.

-- Ser du henne ... där midt i röken? Fröken Kerstin är icke bang. Se,
huru hennes ögon glimma i eldskenet!

Och hofkavaljererne, nyss komne från dansen, skonade ej sin dyrbara
baldräkt; officerare och knektar aktade inga skyar af gnistor eller
ramlande bjälkar. Matroser från flottan äntrade som kattor uppför 

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/49997