Gutenberg · e01.org
Cover of Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn
Project Gutenberg cover, or a typographic cover where none is held.

Gutenberg · ebook 49996

Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn

by Zacharias Topelius · Swedish · public domain in the US

  • Language Swedish
  • PG edition 2015
  • Rights public domain (US)
  • Source Project Gutenberg
0%

Contents

    Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn by Zacharias Topelius is a Swedish public-domain text held from Project Gutenberg (ebook #49996). Alb. Bonniers boktryckeri 1899.

    AF

    ZACHARIAS TOPELIUS

    FÖRSTA DELEN

    STOCKHOLM.
    Albert Bonniers förlag.

    STOCKHOLM.
    Alb. Bonniers boktryckeri 1899.

    FÖRSTA DELEN.
    NATTENS BARN.

    Vulgata.

    För knappt mer än fyrtio år tillbaka var den lärda skolan i Finland närmast inrättad för blifvande präster. Latinet flöt öfverst med en bottensats af grekiska och hebreiska. De högre klasserna skulle öfversätta Nya testamentets grundtext från grekiskan till svenskan och, när det skulle vara rätt lärdt, till latin. Hvad eleverne därpå vunno, icke var det vördnad eller tillgifvenhet för böckernas bok, bibeln, som blef för dem en besvärlig läxa. Man deklinerar och konjugerar icke lifvets högsta sanningar med risk att få plaggor. Det var med grekiska Nya testamentet som med skolornas tvungna kyrkogång: -- ve den, som efter gudstjensten ej kunde redogöra i skolsalen för predikans innehåll!

    När den lyckliga tiden kom, att en gosse afskuddat skolans damm, tänkte han med en suck af lättnad: Gud ske lof, att jag icke mer behöfver gå i kyrkan!

    Att på rak arm öfversätta grekiska till latin, det var ett lärdomsprof i förfädrens smak! Men som denna uppgift stundom var benig nog, fann jag mig, vid den förhoppningsfulla åldern af tretton år, synnerligen angenämt öfverraskad, när jag en dag bland skräpet på någon bortglömd hylla upptäckte en gammal latinsk bibel. Hvilken skatt! Ingen nöd numera! Här var öfversättningen.

    Jag företog mig att studera denna pretiösa bok. Hon var icke tilldragande i sitt yttre: gulgrå, nött af ålder och slitning. Med sina massiva träpermar, sin tjocka skinnrygg, sina mässingsbeslag och dito knäppen, vägde hon minst ett halft lispund. Underliga sirat voro inskurna i permarna: Moses med de tio budorden, David med harpan, jungfru Maria, trampande på hufvudet af en orm, som slingrade sig kring jordklotet. Bandet hade för sin tid varit ett praktband, och den tiden var icke i går, ty på det väl bibehållna titelbladet lästes med tydligt tryck: Lugduni Batavorum (Leiden) anno Domini MDLXX (1570).

    Det var alltså den rättrogna romersk-katolska bibeln i sin enda erkända latinska utstyrsel, versio vulgata eller, som den vanligen kallades, vulgata, den allmänneliga, ehuru bibeln fick läsas endast af kardinaler, präster och munkar. Äfven en skolgosse kunde begripa, att denna latin från år 400 efter Kristus icke var Ciceros, långt därifrån, men detta betydde föga, det lärda språket skulle flyta som vatten vid öfversättningen i skolan; man skulle blott hurtigt ramla på.

    Snart upptäckte jag, att icke blott bandet, utan äfven trycket måste för sin tid hafva varit en praktupplaga. Titelrubriker och kapitlens begynnelsebokstäfver voro grant utsirade. I texten funnos icke mindre än bortåt tvåhundra större och mindre träsnitt inpassade.

    Här sågos i tämligen grofva teckningar, utan skuggor och perspektiv, de förnämsta bibliska personer och tilldragelser afbildade, från skapelsen, där den stackars konsten alltid kommer till korta, ända till det nya Jerusalem i Johannes Uppenbarelse, hvilket ämne lika ihärdigt trotsar all konstfärdighet. Bäst hade tecknaren redt sig med Gamla testamentet, hvilket fått brorslotten af bilder, medan Nya testamentet äfven i våra dagar är, till större delen af sitt innehåll, ett otacksamt fält för tecknarens ritstift.

    Dess hufvudfigur är för hög, anden bortdunstar ur den sinnliga framställningen. Icke ens Gustave Doré har lyckats göra något af Pauli epistlar. Dessutom kan en konstnär icke lefvande åskådliggöra mer, än hvad han själf genomlefvat, och det heliga måste vidröras med rena händer. Bibelns afbildningar äro som orgelns musik: de protestera, när de misshandlas till profana ändamål.

    Denna bok måste hafva gått genom många händer. Insidan af permarna och det till hälften afrifna gulnade bladet framför titeln voro nästan fullskrifna med ägarnes eller läsarnes namn, de flesta slutande på us, men äfven några med mindre klassisk ändelse. Midtpå titelbladet lästes i stora, styfva siffror årtalet 1642, och däröfver sågs en kunglig namnstämpel, ett krönt, sammanflätadt C. R. Hvad kunde detta betyda? Jag kände ingen lust att därpå slösa onödiga gissningar. Äfven på sidornas smala marginaler fanns här och där en latinsk anmärkning, skrifven med bläck och urblekt af ålder. De flesta gällde förklaringar öfver texten eller olika läsarter.

    Mera anslogo mig de talrika bilderna. I dessa kantiga, sträfva gestalter var något förtjusande för en fantasi, hvilken ännu icke blifvit nogräknad med artistiska anspråk. Goliath och David, häxan vid Endor, Makkabéernes strider -- hvilka segrar och hvilka syner! Slagfältet med de kringströdda benen, som vid Herrens ord till Hezekiel fingo kroppar och lif -- Uppenbarelsebokens glashaf med eldpelaren, solen där öfverst och kring henne regnbågen -- de sju inseglen och de sju basunerna -- hvilka ämnen för vakna drömmar!

    Vid Uppenbarelsebokens sjette kapitel såg man i bilder de sex första inseglen brytas. Efter ryttaren på den hvita hästen sågos de tre efterföljande ryttarne, han på den röda, han på den svarta och han på den blacka hästen, bryta löst öfver jorden. Han på den röda hästen syntes mig vara den mest förskräckande. Jag uppslog texten och läste:

    »Och där utgick en annan häst, som var röd, och åt honom, som satt därpå, vardt gifvet att borttaga friden på jorden, så att de skulle slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svärd.»

    Den trettonårige gossen stirrade på orden och förstod dem blott endels.

    Han förstod, att den röda hästen betecknar kriget, men han förstod icke, att detta kunde vara en straffdom. Huru? Kriget, som fostrar hjältar och segervinnare; kriget, som uppskakar folken ur deras dåsiga dvala; kriget, som är den frie mannens ädlaste yrke och tappraste bragd; kriget, som uppfyller historiens skönaste blad och hastigare än något annat för ett namn till odödligt rykte, skulle det vara en straffdom?

    Skulle det vara jämförligt med en ärelös strådöd af hunger och pest? ... »Borttaga friden?» Mesarnes frid? ... »Slakta hvarandra?» Skulle det vara hjältars födkrok? ... Och medveten om sitt högre mannamod, öfvertygad om sin bättre insikt i världshistorien, tillslöt skolans unge latinare den tunga bokens massiva träpermar med ett öfverlägset förakt.

    • * * * *

    Gå, skägglöse domare öfver människors handlingar och gudomliga rådslut; lifvet skall lära dig sofra domen. Vet du hvad kriget är? Kriget är den mänskliga lidelsen, ordnad i massor. Kriget är hat och mord. Kriget är nöd och död. Kriget är lögn och svek. Kriget är den starkes öfvermod och den svages förödmjukelse. Kriget hånar Guds lag och förtrampar människors. Dess fana är våld, och dess fältlösen, lika osann som orättfärdig, är Napoleons sats, att Gud är alltid med de flesta kanonerna, de starkaste bataljonerna. Kriget är människan förvandlad till vilddjur. Kriget är den brutala själfviskheten, som trampar på tallösa offer. Kriget förnekar alla kulturformer och missbrukar alla vetenskaper.

    Kriget är Kain med klubban och genomgår alla tidehvarf som ett vittne om människans fall.

    Du, som förherrligar kriget, har du sett ett slagfält under och efter striden? Känner du fältlasarettet? Ja, de döda ha ro, men har du räknat krymplingarne och rågat ett mått med de öfvergifnas tårar? Vet du den kraft som förspillts och det slösade bröd som ryckts från de hungrandes läppar? Förhärjade fält kunna åter besås, nedbrända städer och byar kunna åter bebyggas, men långt genom det då lefvande släktets glesnade leder inbränner kriget ett bredt brandmärke af förvildning och sedefördärf.

    Förherrliga icke kriget, antag det, som Herren antog äktenskapsskillnaden, för människornas hårdhets skull! Kriget måste ju finnas, så länge den ena människans själfviskhet uppreser sig mot den andras. Utrota jordens befolkning på två individer när -- ställ den ena på Cordillerernas sluttning, den andra i Himalayas dalar, och kriget skall ännu vara ett faktum i världshistorien.

    Afväpning? Neutralitet? Afväpna passionerna, utplåna ärelystnaden, maktlystnaden, vinningslystnaden, afunden, ofördragsamheten, öfvermodet, begärelserna; uppfyll de tio budorden enligt kärlekens lag, och tala sedan om neutralitet! Intill dess kunna folkrätten och fredsligorna möjligen minska, aldrig upphäfva krigets elände. Sköna drömmar om den eviga freden, längtande suck, som genomgått tidehvarfven alltifrån släktets första barndomssaga, hvarför gäckas de ständigt ånyo, hvarför dränkas de ständigt åter i strömmar af blod?

    Därför att profetens hänförande syn af den tid, när engång hjorden skall beta vid lejonets sida och barnet sticka sin hand i en huggorms hål, förutsätter, att »Herrens kunskap uppfyller allt land, såsom vatten betäcker hafvet». För oss dit, Ande, som styr världen, och den eviga freden skall icke vara en saga mer!

    Intill dess, gå, barthuggande svärd, som första gången drogs vid paradisets stängda portar; uppfyll ditt värf som gissel och tuktomästare! Och när du drages för att försvara en evighetstanke eller en hög idé, som för oss närmare slutändamålet, minns, att du drages som en protest mot kriget, ej som ett intyg för dess berättigande! Minns, att äfven du bär rostfläckar af oskyldigt gjutet blod, och sänk ödmjuk din udd inför den »frid på jorden», hvilken äfven du mot din vilja i striden förnärmat!

    Ryttaren på den röda hästen fortfar att rida. Hästens hofvar förtrampa den gröna jorden, hans näsborrar frusta eld öfver det blå hafvet.

    Ständigt är han sadlad och ständigt rustad. Stundom saktar han sin gång, tyglarna hänga slappa, ryttaren tyckes sofva som hunnen på hästryggen.

    Men han sofver icke, han begagnar en liten tids rast till att slipa sitt svärd och spänna fastare sina sadelremmar. I den stund som är sitter han dag och natt fullrustad mer än någonsin förr och bidar signalen från någon aflägsen punkt i östern. Hvarför skulle han sitta till häst, om ej för att strida? En dag, när man minst väntar det, ljuder trumpeten, sporrarna borras i hästens sidor, härjaren nalkas, i ett nu är han öfver oss. Bort, fagra tal om mänsklighetens framsteg, om civilisationens århundrade, om frihet, jämlikhet, broderskap! Bort, lätta lek med dagens små nöjen, bekväma njutningar och partiernas halmlågor!

    Den vällustiga valsen förstummas, vinet rinner i sanden, valurnan kullstörtas, tribunerna vackla, tryckpressen kedjas, kanonen åtager sig skipa lag.

    Ryttaren på den röda hästen är den ende domaren, och hans lag lyder: væ victis!

    Allt detta till en tid. Kriget, som förtär och förnekar allt, utom styrkan, kan icke umbära bränsle. Det måste åter organisera, åter så för att åter inbärga nya krafter. Folken äro spänstiga, de bota refvorna, bygga ånyo och börja ånyo att andas, ifall de ej redan hunnit förblöda.

    Ryttaren på den röda hästen rider med slappa tyglar, men fortfar att rusta till nästa kappridt. Han begagnar den tid, som kallas fred, men som blott är en vapenhvila, för att utsuga folken med de stående härarna. Han begär folkens blomma, han nöjer sig icke med förbrukade redskap. Så och så många unge män i lifvets bästa kraft. Så och så många droppar af arbetarens svett, af mödrars och makars tårar. Så och så många procent af folkens sparpenning. Så och så många existenser, bestämda för ändamålet att tillintetgöra andra existenser. Ryttaren på den röda hästen låtsar förgäta, att om medborgaren är solidarisk i staten, är staten solidarisk i mänskligheten.

    Så rider han framåt och framåt i tiden, väl vetande, att hans framsteg för hvarje språng är ett steg mot hans egen tillintetgörelse. Efter språnget de slappa tyglarna, efter de slappa tyglarna åter språnget.

    Mycket nytt och bättre uppspirar måhända under hofvarna af hans häst; äfven stormen har sin mission att rensa luften. Men stormen tillhör endast de växlingen underkastade lägre regionerna af tillvaron. I de högre är lugn.

    Kriget har intet annat förnuftigt mål än att förneka sig själf. Ryttaren på den röda hästen rider mot tidernas ände, när stridens båge sönderbrytes, allt krig med storm och blodig klädnad uppbrännes i eld och intet folk mer skall lyfta svärd mot det andra.

    1. Vinternatt.

    Advigila, Domine!

    Läsare, du som står med handen på dörrvredet, beredd att gå ut i den mörka natten, hvarför stannar du ej i ditt varma, ljusa bo? Ännu är tid.

    Ännu brinner lampan, ännu sprakar brasan, ännu utbreder hemmet mot dig sin trygga, kära, förtrogna famn. Gå icke ut i den okända natten! Du vet icke hvad eller hvem som möter dig där. Här är din rot och den korta minut, i hvilken du andas. Natten där ute är mörker bakom och mörker framför, forntid och framtid, emellan hvilka den flyktiga gnistan af ett människolif glänser och slocknar ...

    Du går? Du vill icke gå långt, du vill stanna vid trappan, du vill ankra din farkost vid samtidens kända kust och låta den svaja endast så långt som fånglinan räcker. Välan, gå, jag vill följa dig genom det ena mörkret till det förgångna, som ligger bakom oss -- genom det andra mörkret, som ligger framför oss, lede dig Gud med blida stjärnor. Märk, att man kallat historien om det framfarna »ein rückwärts gekehrter Prophet».

    Det första mörkret är öfverväldigande och uppslukar världen.

    Vinternatten betäcker allt som en sköld af stål. Men äfven stålet kan glänsa, och du upptäcker efter hand, när pupillerna vidgas, en rad af konturer mellan himmel och jord.

    Framför dig ligga oöfverskådliga isfält, omgifna af skuggor. Skuggorna antaga bestämdare linier: stränder och skogar omgärda på två sidor det nyss ändlösa isfältet. Snart kan du upptäcka deras behagfulla bukter, slingrande sig i mjuka, markerade ramar kring den hvita taflan.

    Hvar är mörkret? Det finns icke mer, det är genomskjutet af tallösa, darrande pilar, ljusglimtar, från snön, från luften, från det praktfulla hvalf som omsluter jorden. O, dessa tysta, lugna, tindrande stjärnor, som vittna om skapelsens storhet och Skaparens allmakt, de troddes ju länge vara till allenast för att upplysa jordens natt! Ännu i dag tycker sig hvarje betraktare af oändliga världar stå i skapelsens medelpunkt. »Men när jag ser dina himlar, Herre, dina händers verk, månen och stjärnorna, som du har beredt, hvad är människan, att du tänker på henne, och en människas son, att du låter dig vårda om honom?»

    • * * * *

    Öfver det hvita isfältet buktar sig en fin, knappt märkbar strimma af körvägen. På denna urskiljes vid reflexen af snön en mörk punkt, som vid närmare granskning befinnes vara en bred åksläde, dragen af två hästar.

    Förutom körsvennen inrymmer släden två män, insvepte i fårskinnspälsar.

    Kölden är skarp och skulle sannolikt närma sig kvicksilfrets fryspunkt, om termometern vid denna tid varit uppfunnen. De uppdragna pälskragarna äro, likasom hästarnas manar, betäckta med tät rimfrost. Snön knarrar under medarna med en hvass klang af stål. Isfältet tyckes, likasom himmelen, vara besålladt med stjärnor.

    Så! Nu stå vi på det förgångnas mark och igenkänna dess grundlinier. Vi befinna oss i Nyland, Karis socken, och se framför oss en frusen sjö, benämnd Högbensjön. Tidehvarfvet är Gustaf II Adolfs. De två männen i släden äro Finlands förste vetenskapsman, den berömde pastorn i Ekenäs Sigfrid Forsius, och tullnären i Helsingfors Lydik Larsson, hvars namn af en slump råkat kvarstå i tideböckerna. Båda äro stadde på resa från sistnämnda stad till Ekenäs.

    Tullnären, en välförfaren, väl ombonad och språksam man om fyrtio år med en ansenlig vårta på hakan, tilldrog fastare sitt långa resbälte och sade till sin långe, magre sjuttioårige följeslagare, som i sin tarfliga päls tycktes darra af köld:

    • Kryp under fällen, mäster Sigfrid, ni fryser ihjäl! Vi ha ännu en

    half mil till Nyby gård och aldrig kan jag taga på mitt samvete att skjutsa en så lärd man som ni stelfrusen till Ekenäs.

    • Gör ingenting, var den andres svar. Fattiga lifsgnistan håller nog

    ut, så länge Gud blåser på den slocknande glöden. Jag har bättre sällskap, som det nu är, än under er varma fäll.

    • Detta är en stor heder för mig, mäster Sigfrid, genmälde tullnären;

    men heder nog, att ni velat dela min släde, efter jag ändå skulle den vägen fram. Ni är en stor man, ni, och jag är en olärd kronans tjensteman, som förtjenar mitt dagliga bröd på salt och sill, när jag ej råkar få göra ett godt beslag på holländarens lärftspackor. Lita på, att mig lurar han icke så lätt, och kommer det an på att rusta häst och karl, efter jag har kunglig majestäts bref på Turholm, så har min Anders Hackspet visat moskoviten och polacken hvar David köpte öl. Men lyd nu mitt råd, kryp under fällen, ty själen fryser till mos i detta hundväder ... Se, där föll en stjärna! Folk säger, att detta betyder töväder, men det vet ni bättre.

    Den lärde mannen aktade icke nödigt att svara härpå. Han fortfor att oafvändt och med tänderna skallrande af köld betrakta stjärnhvalfvet, som i den torra, genomskinliga vinterluften tycktes gnistra och spraka.

    Utsikten öfver isfältet var så vidsträckt han kunde önska, men vägen gick i bukter och tvang honom att stundom vända sig för att behålla i sikte de konstellationer, som närmast ådragit sig hans spända uppmärksamhet. Slutligen bröt han tystnaden och utropade nästan med häpnad:

    • Advigila, Domine, hac nocte nascentibus!
    • Hvad är det ni säger? frågade Lydik Larsson nyfiket. Skam få mitt

    olärda tullförstånd; jag förstår ej mera latin än en rospiggs hund.

    • Jag säger, svarade mäster Sigfrid: Herre, haf vakt om de barn, som

    födas i denna natten! De varda stora i gåfvor och skina som ljus, men råka i mycken frestelse och kunna slockna i mörker.

    • Och det kan ni läsa i stjärnorna? frågade tullnären med oförställd

    undran.

    • Människan spår och Gud rår. Här se vi endels såsom i ett mörkt tal,

    men när det kommer, som fullkomligt är, vänder det åter, som endels är.

    I samma stund en människa födes till denna världen, är hon världens ordning underlagd, och intet finnes så stort eller så litet, att det icke är i densamma infogadt. Hvad då världens ordning är i den samma stunden, det är den samma människans rot eller ingenium, som då födes.

    Men den roten växer olika under olika jordens väder, som styras af Herren, och så varda af enahanda rot olika träd, dock alle af samma art.

    Stjärnorna äro att betrakta som solvisare för världens gång, änskönt solen icke rättar sig efter visaren, utan visaren efter solen.

    • Hvad kan det då vara för märkligt, som nu regerar på himmelen?
    • Denna natt förer Jupiter regementet med så undransvärd makt som

    sällan tillförene, och detta betyder gemenligen stora gåfvor. Men bakom honom skönjes Saturnus, som intet är till att tro, och menar jag, att han drager till undergång det som annars till ära stämdt vore. Det likt är blifver i hans sken olikt, och många farligheter förestå, dock mest i sinnets omskiftelse. Är nu ock kristmånaden inne, och solen går ur Skyttens tecken in i Stenbockens. Skyttens barn äro godartade, men Stenbockens barn hafva en sött talande tunga, lofva mycket och hålla där litet af, berömma sig öfver måttan och söka människors pris mera än Guds. Summa: det som nu födes är stort födt, men intet varaktigt, där som det intet mera hör Skytten än Stenbocken till.

    Lägg märke därtill, Lydik, efter ni torde lefva längre än jag.

    Tullnären, som delade hela sin samtids tro på stjärnornas inflytande, hade på sina läppar en ny fråga om nattens hemligheter, när vid en krökning af vägen två andra slädar kommo i vild fart åkande mot dem. I den första tungt lastade släden sågs en ensam, kortvuxen karl i polsk skinnmössa af alla krafter piska de löddriga hästarna. I andra släden hade en kvinna och en skjutskarl all möda att följa den första.

    • Halfva vägen för kronans tjensteman! ropade tullnären myndigt, i det

    hans körsven med knapp nöd hann vika åt sidan i drifvorna.

    • Hol' dich der Teufel! svarade karlen, ursinnigt svängande piskan, och

    var inom få ögonblick försvunnen med sina följeslagare.

    • Hästtjufvar! mumlade tullnären förargad. Jag vill aldrig salta en

    strömming, om icke äppeltysken där hade något otaldt med krona och länsman.

    Han skulle snart få bevittna ett tydligare bevis på vägarnas osäkerhet.

    Släden åkte nu från isen upp till en smal vinterväg, som snart mynnade ut i allmänna kustvägen genom Karis till Pojo och Ekenäs.

    På denna senare, af drifvorna hopträngda väg hade uppstått ett väldigt tumult. Tolf ryttare, kommande från väster, hade mött ungefär dubbelt så många slädar, kommande i en rad från öster, och ingen ville gifva väg för den andra. Ett otåligt, barskt kommando förnams från ryttarnes led:

    • Vräk de svinen i drifvan, och stjälp kull deras slädar!

    I blinken red en af de främste ryttarne kull den främsta slädens hästar, och hans föredöme följdes snabbt af de öfrige.

    En vild oreda uppstod. Slädarnas öfverraskade folk var tre gånger så manstarkt som ryttarne, men fann sig snart öfverändakastadt i snön, hästar, åkdon och människor öfver hvarandra. Skogen genljöd af rop och hotelser. Månen, som nyss uppstått och hängde silfverglänsande i granarnas toppar, kastade sitt ovissa sken öfver den hjälplösa villervallan.

    De sista slädarna i raden hade emellertid fått rådrum att vändas tvärt öfver vägen och bilda en barrikad, som hindrade ryttarne att bryta igenom. Flyktingar, som sökte rädda sig ur tumultet, mötte tullnärens släde, hvilken nödtvungen höll stilla ett stycke bakom de stridande.

    • Vänd om, Lydik, vänd om, det är röfvare, utropade den fredälskande

    mäster Sigfrid.

    Tullnären, som rustade häst och karl åt kronan, kände sig mera manhaftig.

    • Hade jag Anders Hackspet här, skulle jag lära alla nattskojare

    mores, mumlade han åter, inom sig stolt att dock hafva uppsnappat ett ord latin mer än en rospiggs hund. -- Vore icke herr Åke på Gerknäs i färd med polackarne, skulle jag hålla tio mot ett, att det är han och ingen annan som för ett sådant regemente på landsvägen. Den herrn ger icke väg, han, om det ock vore för kungens farmor.

    Knappt var detta sagdt, innan en smärt ung man i galonerad hatt och pälsrock med bäfverskinnskrage kastade sig handlöst i tullnärens släde och sade:

    • Kör, bonde, kör!
    • Hut, karl! röt den manhaftige tullnären. Hvad är ni för en kruka, som

    tager till harpasset, när ni hellre skulle försvara er mot stigmän på landsvägen? Ären I icke tre mot en?

    • Det är moskoviter, som anfalla oss, två eller trehundra man! jämrade

    flyktingen. Hans nåd ståthållaren är på resa till Åbo, och fienden har infallit i landet för att taga honom och allt hans följe till fånga.

    • Moskoviter? Är han galen? Sedan nio år ha vi fred från den sidan, och

    komma de, så icke komma de västerifrån, det borde ett nöt begripa. Är det hans nåd ståthållaren, så akta er hals, karl, om ni förlöper tjensten. Jag känner herr Jöns; han är rik nog att kläda alla sina dagdrifvare i bäfverskinn, och i lärdom har han allenast en öfverman här i landet. Tag hatten af er, här sitter hans öfverman! Men herr Jöns har varit ryttmästare, karl! Han låter hänga en rymmare vid sin portstolpe, det är krigsmans sed ... Det blir tystare nu på vägen; må tro de förlikas i godo?

    En oväntad stillhet hade inträdt i det nyss så skriande larmet. Orsaken var, att ryttarnes anförare plötsligt befunnit sig ansikte mot ansikte med en välkänd man och ståndsvederlike, hvilken det icke var rådligt att stöta för hufvudet -- konungens troman, för detta ryttmästaren vid finska adelsfanan, nyligen utnämnde ståthållaren i Åbo, herr Jöns Knutsson Kurck.

    • Är det ni, frände? utropade ryttarnes förman i en ton mellan vrede

    och öfverraskning. Han var en dotterson till kung Erik, det kostade honom möda att dämpa sitt heta Vasablod.

    • Jag var säker därpå, att det ej kunde vara någon annan än Åke Tott,

    som på detta sätt öfverfaller fredlige resande, genmälde ståthållaren i samma retade ton.

    Han misstog sig icke. Det var verkligen Gustaf II Adolfs berömda »snöplog», som här for fram mellan vinterdrifvorna. Hans härvaro förklarades däraf att han hemskickats från vinterkvarteren i Polen för att värfva till hären ett nytt kompani af sina berömde finske ryttare.

    • Hade det varit någon annan än ni, sade herr Åke, skulle han nu stå på

    hufvudet i snön för att lära sig skillnaden mellan bönder och kavaljerer.

    • Och hade det varit någon annan än ni, svarade herr Jöns, skulle han i

    morgon fått lära sig i Åbo torn att hålla fred på landsvägen.

    Herr Åke strök rimfrosten från sina morska mustascher, svor öfver mörkret och lät slutligen förstå, att trätan kunde förlikas vid ett godt bord på Gerknäs, dit man hade knappt mer än en mil och där hans stallmästare Lars Palikka kunde servera spanskt vin som preservativ mot vinterkylan.

    Herr Jöns hade ock sina skäl att icke räkna så noga ett snedsprång af konungens gunstling och lät förstå, att det vore nu för sent på kvällen att resa till Gerknäs. Han hade beställt nattläger i Nyby gård ej långt härifrån, och om herr Åke ville hedra honom med sitt sällskap där öfver natten, kunde han försäkra, att hans hofmästare Antonius Pape skulle servera ett ungerskt vin, som ej gaf det spanska efter i värmande egenskaper.

    Fred afslöts, och stryk var behållna gåfvor. Hästar och slädar vältrades till rätta med förenad armstyrka; på knuffar och skällsord var ingen brist. Flyktingarne återvände; hofmästaren Antonius Pape kröp skamflat ur tullnärens släde och fick befallning att tillreda ett gästabud efter tidens lägenhet. Snart befann sig det talrika sällskapet inlogeradt i Nyby gård, herrarne med sin adliga svit vid vinbägaren i stugan, ryttare och tjenare vid sina ölkrus i den rymliga, för tillfället eldade rian.

    Allt var på fältfot; fruar eller kvinnlig betjening sågos icke i karavanerna.

    För tullnären och hans följeslagare återstod intet annat val än att söka sig nattkvarter i ett närbeläget torp, benämndt Kaskas. Äfven detta hade redan som nattgäst mottagit en kringvandrande tiggerska. Halmen på golfvet erbjöd åt alla ett gästfritt läger, medan enda sängen afstods åt den öfverallt kände och vördade pastorn från Ekenäs. Men icke ens trötthet och köld kunde för den gamle mästaren fördunkla hans kära stjärnor. Ännu länge satt han vid det fladdrande skenet af ett pärtbloss fördjupad i studium af den urblekta stjärnkarta, som han alltid bar hos sig och där han nu med ett cirkelmått utmärkte de planeters underbara lägen, hvilka han denna natt iakttagit på himmelen.

    I ljudet af de sofvandes andedräkt blandade sig ännu hans hviskande bön: Advigila, Domine! Och nederst vid kartans rand hade han, sig till minne, antecknat datum: Den 7-8 December 1626.

    1. Nattens barn.

    Så som du gått, hafva dina barn kommit.

    Mäster Sigfrids hvila stördes af ett nytt pärtbloss, som upptändes i stugan. I hans drömmar förbytte sig detta till Jupiters glans, och han somnade åter vid den hänförande tanken på planeternas konung. När han vaknade före daggryningen, såg han till sin förvåning torparehustrun upptagen af vården om två nyfödda barn, hvilka hon badat, lindat och omsorgsfullt inbäddat i en gammal korg, uppfylld med ull.

    Han betraktade henne en stund under tystnad. Den unga hustrun hade varit ett af hans skriftskolebarn och ett af de bästa. Hon kunde sin katekes som ingen annan, och vete himlen hvar hon lärt sig den då bland hennes gelikar så ytterst sällsynta konsten att skrifva. Hon stod så hurtig och rådig där i sin hemväfda grå tröja och sin randiga yllekjol; han såg henne, sedan hon skött om barnen, uppgöra eld i spiseln och ställa på elden en gryta med rofvor åt mannen, som redan var ute i skogen att köra hem ved.

    Mäster Sigfrid läste sin morgonbön, uppstod och betraktade barnen i korgen, såsom en gubbe vid gränsen af lifvet betraktar lifvets början.

    Det var ett par vackra, välbildade barn, men så eländigt små, att de nästan kunnat få plats i torparens träskor, som stodo vid sängkanten.

    • Hvar har Dordej fått de rara gudsgåfvorna? frågade pastorn. Aldrig

    kunna de vara egna?

    • Har inte råd, lydde svaret. Jag har två förut. Tommu är nu på tredje

    året och Sigfrida sju veckor. Hon har ju fått namn efter eder, mästare, och får dela sin mat med dessa uslingarna. Hvad skulle jag göra med flera, och därtill två på en gång?

    • Är det tvillingar i korgen? Och huru har Dordej fått dem? Jag såg

    icke till dem i går.

    • Ja, stackare hon där borta, hvad skulle hon hit att dö i den kalla

    vinternatten? Men det var Guds vägar, kan jag förstå, och så får jag väl taga vård om ungarna, till dess att någon förbarmar sig öfver dem.

    Vördig mästaren kom nu som efterskickad att kristna barnen.

    • Hvad säger Dordej? Är deras mor död?
    • Gud tröste, ja. Här ligger hon.

    Och därvid pekade Dordej, lysande med blosset, på ett undanskymdt hörn bakom väfstolen. Mäster Sigfrid trädde närmare och såg vid eldskenet gestalten af en kvinna, utsträckt på halmen. Det var tiggerskan, som fått härberge i torpet.

    Den gamle pastorn var en lika anlitad läkare som själaherde och spåman.

    Han fattade kvinnans hand, undersökte pulsarna, lyfte något litet de slutna ögonlocken och öfvertygade sig, att detta lif hade flytt från jordens elände för att icke mer vända dit tillbaka. Så tyst, så ensligt hade det flytt, att af sju som sofvo i stugan hade värdinnan ensam förnummit dess sista suck.

    Det måste hafva skett för knappt en timme sedan, ty den döda var ännu varm.

    • Men hvarför blef jag ej väckt, medan det ännu var tid? frågade nu den

    gamle läkaren, upprörd öfver en sådan likgiltighet.

    Tårarna begynte tillra på Dordejs kinder.

    • Vördig mästaren förstår, att detta är kvinnfolks göra. Så fort gick

    det; jag måste ju taga vård om barnen, och när jag åter såg till henne, hade Gud fått sitt.

    • Hvem var hon? Hvarifrån kom hon?
    • Fråga den vind som blåser om natten på sveden, hvadan han kommer och

    hvart han går! Utsockne var hon, så mycket vet jag, och bröt på utrikes tungomål. Tiggare ha vi sett Gudi nog; nödigt går här en dag förbi utan en eller flera. Hon, stackare, var ej som de andra, utom att hon var eländigare än någon af dem. Hon klappade på vår dörr en stund förrän mästaren kom. Det var en rädd klappning; jag trodde det var ett barns.

    Så kom hon in som i drömmen, tog några stapplande steg på halmen och sjönk ned vid väfstolen. Icke åt hon, och icke var det vån om att fråga henne. Det enda jag förstod var att hon i mörkret blifvit kullriden af ryttare på landsvägen.

    Tullnären Lydik Larsson, hvilken omsider vaknat, hörde de sista orden och anmärkte sömnigt, att detta var herr Åkes ryttare likt.

    Torparen inträdde, stampande snön af sina tunga själskinnsstöflar. Som nästan alla vuxne män i Finland vid denna tid hade Thomas Kask tjenat i fält och därtill mist en arm under Evert Horns befäl emot moskoviten.

    Lyckligtvis var det den vänstra. Han kom med underrättelsen att herrarne i Nyby gård rustade sig till aftåg.

    Rådplägning hölls, och mäster Sigfrid förklarade sig villig att döpa de nyfödda.

    • Detta, menade han, är min kristliga pligt, men något kommer ock

    herrarne vid. De hafva vållat den fattiga moderns ofärd, och hvad de ej mer kunna återgälda åt henne, det skola de återgälda åt hennes barn. Jag går till Nyby att bjuda dem hit till faddrar.

    Sagdt. Och upprörd af våldsbragden begaf sig den gamle genast på väg.

    Dagen grydde, men stugan var ännu mörk, af det enkla skäl, att dess enda lilla fönsterruta befanns söndrig och tillstoppad med blår.

    Dordej hade med nöd hunnit undanstöka det mesta af halmen och putsa sin lille Tommus sotiga näsa, när herrarne inträdde med ett par af sina tjenare, som mottogo deras kappor och handskar. Tullnären och mäster Sigfrid kunde nu vid skenet från spiseln närmare betrakta desse myndige män, hvilka på sin tid räknades bland landets ypperste, den ene i fred, den andre i krig.

    Båda voro i sin kraftigaste ålder, herr Jöns Kurck trettiosex, herr Åke Tott endast tjuguåtta år gammal. Båda voro resklädde, hvarför man af tidehvarfvets bekanta gustavianska dräkt nu knappt urskilde mer än de korta kragstöflarna och den bredbrättade hatten. Men äfven i resdräkt skilde sig hofmannen märkbart från krigaren. Kurck var snarare kort än högvuxen, en herre med fina, intelligenta drag och så förnäm, att när han sedan som ståthållare uppvaktades i Åbo slott, kallades detta att »gå till hofvet».

    Hans långa hår var omsorgsfullt benadt; hans lifrock af sämsk sågs vintertid fodrad med hermeliner och sammanhölls med knäppen af guld; i hans bälte glänste en venetiansk dolk med en stor safir i knoppen af fästet. Tott var nästan ett hufvud högre, kraftigt byggd, med ovanligt långa armar och ben, så enkom skapad för hästryggen, att han stående uppbar illa sin längd och syntes sjunka ihop. Han bar för tillfället kortklippt hår, som var bekvämare för en stålhufva, men finnes senare afbildad med en lång, brun, vårdslöst hängande lugg.

    På resor och i fält hade han lika litet vårdat sina långa mustascher och sitt raggiga pipskägg som sina fläckade stöflar och dito handskar. Den höga pannan och ansiktets regelbundna oval, hvilken hans moder ärft af sina vackra föräldrar, hade hos sonen antagit någonting kantigt bistert, som ökades af den smala hakan, de hopknipna läpparna, magerheten och vanan att göra grimaser i både skämt och vrede.

    Han var så litet kammarherre, hvilket en tid varit hans syssla, och så alltigenom en af desse barske finske ryttare, hvilka först konungen, sedan tyskarne kallade »hackapeliter», att själfva hans bredbenta gång förrådde mera bekantskap med sadeln än med hofvens gemak.

    Herr Åke stöflade i sin otålighet in före ståthållaren, utan afseende på dennes högre rang, hvilken missaktning under andra förhållanden kunnat föranleda ett fredsbrott mellan två stormakter. Han sparkade undan Tommu, som trillat i vägen, och lät oförtydbart förstå, att han hade brådt; prästen kunde läsa sitt fadervår öfver bytingarna och därmed punctum.

    • När den högvördige mäster Sigfrid visat oss den hedern att inbjuda

    oss, vilja vi höra formuläret till slut, i hopp att han har undseende med vår brådska, tillfogade ståthållaren höfligt.

    • Förvisso, svarade mäster Sigfrid, hafva de ädle herrar icke visat oss

    nåden tillstädesvara för min ringa persons skull, utan af kristelig barmhärtighet för de elända på jorden. Intet vissnadt löf i en vinterdrifva är mera hjälplöst än dessa fattiga barn, hvilkas okända moder i går afton blef kullriden af ryttare på landsvägen och till följd däraf miste sitt lif, när hon gaf barnen deras.

    • Hvad är detta för käringprat? snäste herr Åke med rynkade ögonbryn.
    • De läppar som sagt det äro stumma för alltid, genmälde den gamle

    pastorn lugnt, men man visar dock aktning för en döendes ord. Behaga nu de ädle herrar närvara som vittnen, skall jag döpa barnen och vara så kort som min pligt tillåter. Det är tvillingar, en gosse och en flicka.

    Dordej, bär först fram gossen!

    Mäster Sigfrid behöfde ingen handbok, han kände sin dopritual. Herrarne intogo sin plats bredvid torparefolket och tullnären. Barnen vattenöstes med få, men kraftiga ord.

    • Jag döper dig, Ben-Oni, smärtans son, under bön till Gud, att din

    fader engång må kalla dig Ben-Jamin, lyckosonen. Jag döper dig, Hagar, ty du äst en främling på jorden. I Guds, i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

    Herrarne hade visat sig tålmodige. Anblicken af dessa vackra, späda barn, så skyddslöst utkastade i den oblida världen, hade ej lämnat världsmannens, ej ens krigarens hjärtan känslolösa. Aldrig hade herr Åke, ogift och barnlös som han då var, egnat den aflägsnaste tanke åt något så värdelöst som ungar i linda. Men hvarför skulle just hans hästar och ryttare, kanhända hans egen bruna klippare, beröfva dessa värnlösa deras enda stöd? Ja, hvem bad en landstrykerska springa i mörkret för hästfötterna? Men att det dock skulle vara just dessa barnens fattiga mor ...

    Herr Åke lät förnimma något under mustascherna:

    • Jag tager pojken till min och skall göra en bra soldat af honom. Sköt

    om honom, tills han får ben att klifva i sadeln, och skicka honom sedan till mig! Här har ni kostpenningar!

    Med dessa ord tryckte han en smutsig läderpung med silfverdalrar i den förvånade Dordejs händer.

    • Och jag -- sade herr Jöns, som icke ville vara mindre frikostig --

    jag skall sörja för flickan. Tag detta förskott för första åren, och sedan, om jag lefver, skall jag se till hvad jag kan göra för henne.

    Herr Jöns' gåfva var ingen läderpung, det var en silkesbörs, som han lade i Dordejs hand.

    »Om jag lefver!» ... Fredens man, som med ytterlig omsorg vårdade sin dyrbara hälsa, tänkte på vanskligheten af ett människolif, men krigaren, hvilken hvarje dag var beredd att bortkasta sitt som en trasa, han tänkte icke därpå. Kurck blef sextiotvå och Tott fyrtiotvå år gammal.

    Mäster Sigfrid tackade å barnens vägnar med en djup vördnadsbetygelse.

    • Gud löne de ädle herrar för deras barmhärtighet och gifve dem hugnad

    af dessa barnen! Jag skall, dem till erinran, anteckna de ädle herrars nådiga löften på dopattesten.

    Resan skyndade på. Herrarne återvände till sina slädar utan ens den kopp kaffe, som i våra dagar det fattigaste torp skulle bjudit till undfägnad vid ett sådant tillfälle.

    Vid utgåendet sade stallmästaren Lars Palikka till sin herre, riddaren:

    • Såg eders nåd den döda?
    • Nej, svarade herr Åke likgiltigt.
    • Jag såg henne, och jag har engång sett henne lefvande i förnämligare

    skepnad, men jag kan icke minnas hvar.

    • Du drack för mycket öl i går afton, Palikka.
    • Tror icke, ers nåd.

    När herrarne voro gångne, försporde tullnären Lydik Larsson i sin ordning en ansats af ädelmod.

    • Höge herrar, sade han, tänka på det som närmast för ögonen är. Hvad

    skulle de bry sig om huru den döda kommer i jorden! Se här, godt folk, två daler till en kristlig begrafning. Människan må nu hafva varit tatterska, det angår mig icke, hon skall få kristlig begrafning.

    Tullnärens trumfige, hittills stumme körsven Simon Berg uppfattade ett ord, som skulle få långt eko, och lät förnimma, att en tatterska borde begrafvas i hästhagen.

    • Håll din trut! svarade husbonden. Hvad angår det oss, om hon varit

    svart eller rosenröd? Törhända har hon något hos sig, som kan vara af nytta för barnen?

    Tullnären böjde sig ned öfver den unga kvinnan och utdrog ur hennes hår en fint arbetad nål af silfver i form af en lilja. Den bar ett främmande märke. Han fattade hennes vänstra hand och anmärkte, att hon bar på underarmen ett inbrändt blått märke, liknande en staf, omlindad med en orm. Därpå afdrog han från det afmagrade fingret med lätthet en ring.

    • Mäster Sigfrid! utropade han öfverraskad. Det är en juvelring! Sade

    jag icke, att hon var en tatterska? Hon har stulit ringen.

    Mäster Sigfrid gick till den söndriga rutan, lät dagsljuset falla in och betraktade ringen.

    • Ja, sade han, det är en ring af besynnerlig form. Tre stora diamanter

    i infattningen. Jag skulle förlikna dem vid de tre stjärnor, som kallas Orions bälte.

    • De äro då mycket dyrbara?
    • Jag tror ej, att ni eller jag skulle kunna utlösa dem. Denna ring är

    en bikt. Jag skall försegla nålen och ringen för barnens räkning.

    Än en gång stod den gamle siaren, försjunken i tankar, vid tiggerskans bleknade stofthydda. Han såg henne bättre nu, när en strimma af dagsljuset föll på hennes älskliga drag, där hon låg utsträckt på halmen. Hon måste ha varit mycket ung, nästan ett barn själf; hon såg icke ut att hafva fyllt sina tjugu år. Knappt ett spår af lidande kunde förmärkas, om ej i läpparna, som stelnat i ett halft bittert, halft vemodigt smålöje, liksom öfver ett sviket hopp, ett lif bedraget på dess renaste känslor. Hvem var hon? Hvarifrån kom hon? Onyttiga frågor! Döden hade bortkysst svaret från dessa slutna läppar.

    Mäster Sigfrid lutade sig öfver den döda och strök det rika svarta håret från hennes hvita panna. Han märkte nu, att en fin spetslinning stack fram under kanten af hennes grofva ylletröja. Hon var icke den hon syntes vara.

    • Okända, olyckliga och måhända inför Gud oskyldiga, hvem du ock är, du

    har blifvit bedragen på lif och lycka! I ljus och fröjd är du kommen till världen, i mörker och sorg har du bortgått ur världen. Herren dömer. Gåtan af ditt lif skall engång varda uppenbar. Såsom du gått, hafva dina barn kommit; såsom du kommit, må de en dag gå bort!

    Hästarna voro förspända. De resande sade farväl åt torpets gästfria inbyggare.

    • Se om de små, tills laglig förmyndare utses! förmanade mästaren. Jag

    bevarar till dess deras dopattest och tillhörigheter. Låt tacka för den döda i kyrkan och brådska ej med begrafningen, om tilläfventyrs någon efterfrågan hörs af. Jag skrifver till kyrkoherden; hon skall få vigd jord, hon är ingen tatterska.

    • Nå, mästare -- yttrade Lydik Larsson, när de åter sutto i släden --

    ni sade i går, att detta var en märkelig natt. Hvad säger ni nu om nattens barn?

    • Jag säger, att Han, som styr de villa vågor i hafvet, styr lika

    förunderligt människors vägar. Stjärnorna anvisa början och stundom loppet, men änden är Herrens. Förvisso är vågsam den nattens rot, men Herren är den som växten gifver. Bed för dessa barnen, Lydik, ty de behöfva det! Min tid är räknad; jag skall icke upplefva nästa vinters snö.

    Vid vägkrökningen, där Kaskas torp försvann ur de resandes åsyn, vände sig mäster Sigfrid ännu engång tillbaka och bad: Advigila, Domine! Därefter tillade han med en blick på herrarnes medspår i snön: Advigilate, domini!

    1. Ryttaren utan sadel.

    Och en sådan krabbsaltare skickar man ut!

    Tullnären Lydik Larsson hade tillvitat de höge herrar, som i December 1626 besökte Kaskas torp, att icke se mer än det som för ögonen var.

    Äfven en tullnär kan misstaga sig, enär han ju för mången tyckes enkom skapad att luras, men denna gång hade han gissat rätt. Herr Jöns Knutsson Kurck och herr Åke Henriksson Tott hade annat att tänka på än fattiga barn från landsvägen. Herr Jöns hade från Åbo slott flyttat som höfding till Viborgs slott och därifrån åter till Åbo som president för hofrätten. Därtill stod han som riksråd med ena foten i Stockholm och bar på sina skuldror ett europeiskt krig. Herr Åke hade blifvit general, riksråd och slutligen fältmarskalk.

    Han hade tröttnat att ploga väg för svenska hären genom Polen och Tyskland, lefde nu mest i furstlig prakt på Ekolsund nära Enköping i Sverige, men jagade däremellan björnar i Finland på Gerknäs och Lavila.

    Nattens barn uppväxte obemärkta i torpet, delande sina fosterföräldrars tarfliga bröd. Dordej hade regelbundet hvartannat år skänkt sin man en blifvande dräng eller piga; hon hade ju icke råd att förse honom med två i gången. Oaktadt denna sparsamhet var torpet icke illa försedt, ty när vi nu återse dess låga torftak tio år efter föregående händelse, funnos där sju egna barn och med fosterbarnen summa nio.

    Detta talrika sällskap var begåfvadt med en förträfflig matlust och en lika beundransvärd flit att fort slita hål på sina små oumbärliga klädesplagg, hvilka sommartid inskränkte sig till det grofva, hemväfda linnet, men vintertid behöfde åtskilliga tillägg, för att gossarne skulle kunna utlägga harsnaror i skogen och flickorna biträda sin mor vid brunnen och ladugården.

    Allt hade gått skäligen väl i lås, så länge herrarnes underhållspenningar ännu hördes skramla i läderpungen och silkesbörsen.

    Där hade till och med kunnat öfverst afläggas priset för Gustaf II Adolfs nya vackra bibel, som flitigt lästes morgon och kväll. Men nu skramlade sedan länge intet silfver mer i lädret, silket var tom grannlåt, herrarne voro långt borta och hade ej låtit höra af sig. Hvar var då mäster Sigfrid, barnens förste vän och gynnare? Han hade redan 1627 gått bort från denna mörka jord till sina lysande stjärnor, såsom han själf förutsagt. Ingen annan ville belasta sig med vården af två tattarebarn, om hvilkas härkomst eller anförvanter man icke lyckats få ringaste upplysning, och så hade torparen Thomas Kask blifvit vederbörligt förordnad till de främmande barnens förmyndare.

    Torpet var bördigt, och Thomas Kask arbetade så flinkt med sin ena arm, att han de första åren betslade två hästar i sitt stall, medan hustrun mjölkade fyra kor i ladugården. Men så kom kriget, det stora kriget! De små krigen efter 1617 hade nöjt sig med halfva skörden, halfva manstyrkan. Det stora kriget begärde mer, det artade sig att begära allt, fastän det icke fick allt; det hängde sig som en blodigel vid arbetarens fot, det utsög hans märg och blef aldrig mätt.

    Ryttaren på den röda hästen red öfver världen i blodig härskrud och tömde torparens sädeslår, sedan han tömt bondens lada, frälsemannens stall, borgarens fickor och prästens tionde. Kaskas torp lydde under Nyby, och Nyby råkade vara ett af de få skattehemmanen i dessa trakter, där det mesta var frälse. Skattebonden var fri jordägare, men denna frihet fick han betala dyrt, ty på honom hvilade tyngsta bördan.

    Så hände sig en dag på sensommaren år 1636, när allt tillgreps för att godtgöra de lidna förlusterna i Tyskland, att kronans fogde med två rättare infann sig på Nyby gård för att utkräfva spannmål för de nya truppernas utrustning och hästar för trossen, hästar för kavalleriet.

    Thomas Kask hade en ung hemfödd hingst på fjärde året, Pilen benämnd, ett ståtligt djur, som redan ansågs för ortens snabbaste trafvare och väckte grannarnes afund. Bonden på Nyby förplägade fogden, stack ett par dalrar i hans hand och visade honom till Kaskas torp. Där gjordes kort beslag. Pilen anammades mot ett kvitto, som i dessa tider betydde ingenting, och fördes till Nyby för att därifrån sändas med andra hästar till mönstringsplatsen i Lojo.

    Men nu var Pilen, alltifrån sin första lyckliga barndom som föl, en förklarad gunstling till den tioårige Bennu, som mäster Sigfrid kallat Ben-Oni, smärtans son. Desse två voro oskiljaktige. Bennu hade fått förtroendet att ensam vattna och fodra Pilen; Bennu hade varit den förste ryttaren på Pilens rygg, så snart denne förmådde bära hans lilla lätta person, och Pilen lydde i blinken Bennus hvissling. Gossen råkade i förtviflan, när han vid återkomsten från sina snaror i skogen fann Pilen bortröfvad.

    Fosterföräldrarna höllo råd om hästen och barnen. Dordej sade:

    • Jag vånne vi blefve af med Bennu, den olyckspojken. Thomas, du håller

    honom för mer än dina egna barn, du låter honom göra allt hvad honom lyster. Si så förträffligt arger han åter kan vara! Sanna mina ord, Bennu är ett tattarebarn, han skall bringa ofärd i torpet!

    Thomas svarade:

    • Är han ett tattarebarn, så är Hagar det ock, men henne vill du inte

    mista för tjugu ungnöt.

    • Tala inte om Hagar! Hon är ett lyckobarn, maken får du söka i tre

    kyrksocknar. Läser hon inte redan i bok bättre än jag? Är hon inte den flinkaste i sömnad och alla husliga sysslor? Får hon inte makt med Sigfrida och alla de andra, bättre än du och jag? Hvart skulle jag taga vägen med de många barnen, om jag ej hade Hagar? Ha vi ej råd att föda dem alla, så låt oss skicka Bennu till Gerknäs, efter herr Åke lofvat oss det, men si Hagar behålla vi. Jag tänker herr Jöns minns icke mer af flickan, än hans jagthund minns det lingon han trampat i fjol på räfjagt i skogen.

    • Jaså, sade Thomas saktmodigt, är nu tiden kommen, att också vi skola

    kifvas? Behåll Hagar, jag håller Bennu! Får gå, han är oregerlig, får gå, han gör dumheter, men krut är i pojken, lita du på en krigsmans ord!

    Pilen? Ja, »ota hännestä kiinni», tag fast honom i svansen, bruka finnarne säga. Sörjer icke Bennu kräket, som hade det varit hans egen hundvalp? Det där förstår jag. Märk huru pojkbytingen piskar i argheten brunnshinken med sitt hasselspö, som hade han för sig fogdens breda rygg! Sådant fängkrut! Jag ville icke vara i fogdens ställe, om han vore brunnshinken.

    Föremålen för denna rådplägning, de båda fosterbarnen, stodo vid brunnen, omgifna af torpets legitima afkomlingar. Pilens bortröfvande var dagens stora tilldragelse, och Bennu, som låtit sin första vrede rasa mot den toma spiltan i stallet, stod nu på gården, ursinnigt piskande hvad han först kom öfver, som råkade vara brunnen.

    Han såg käck ut, det lilla spensliga brushufvudet, smärt som en rönntelning, vig som en ekorre, blixtrande bruna ögon, svart hår, glödande kinder och hela pysen mest lik en raket, som icke fått makt att stiga i höjden, men uttömmer sina sprakande gnistor i gröna gräset.

    Tommu, tre år äldre och mer än hufvudet högre, understod sig att skratta. I blinken sprang Bennu mot honom och lät sitt hasselspö utan hejd hagla ned öfver fosterbroderns hufvud och rygg.

    Sigfrida började gråta. Hagar kastade sig emellan och mottog de rapp, som ämnades Tommu.

    • Är du karl du, som slår oskyldiga? Slå fogden!

    Och systern såg på honom med sina stora ögon, lika mörkbruna och lika blixtrande som hans egna. De voro, med sina ännu ej fyllda tio år, så lika hvarandra, att ingenting annat än könet och dräkten skilde dem åt

    • två vackra bär, sprungna ur samma kvist, två fattiga, förgätna

    ranunkler, vuxna ur samma rot på heden. Måhända var systern en tvärhand längre, och hennes bestämda hållning röjde tidigare utvecklade själsgåfvor.

    • Fogden? upprepade Bennu.
    • Ja, svarade Hagar. Han är med sina hästar i Nyby.

    Bennu betänkte sig några ögonblick, flög Tommu om halsen, snyftade ett: förlåt! och tog därpå till flykten, allt hvad hans lätta ben förmådde -- barfota, barhufvad, med det enda nödvändiga plagg, utom skjortan, hvilket en ung man om tio år icke skickligt kan umbära ens i skogen, därifrån Bennu kommit.

    Barnen sågo förundrade efter honom.

    • Jag går med! ropade Tommu, medan hans kind ännu bar ett rödt märke af

    hasselspöet. -- Bennu springer till Nyby att gifva fogden stryk.

    Hagar följde honom.

    Det var endast några stenkast till Nyby gård. När Bennu nalkades gården, såg han hästarna beta i hagen, medan fogden rastade. Bennu förändrade plan. Han satte två fingrar till läpparna och hvisslade två gånger. Vid första hvisslingen upplyfte Pilen sitt stolta hufvud och lyssnade. Vid den andra sträckte han i galopp öfver hagen, flöjde öfver gärdet och stod inom mindre än tre minuter muntert fnysande vid gossens sida. Bennu förstod, att Pilen endast kunde räddas genom en snabb flykt, lika godt hvart, klef på en sten och satt snart, med ögonen strålande af förtjusning, på favoritens rygg.

    Han red till landsvägen, en ridt så god som en annan, utan mössa och skor, utan betsel, tyglar, sadel och sporrar. Det var mer än ett nöje, det var seger, det var triumf!

    Hagar och Tommu sågo den lille ryttaren spränga på landsvägen västerut.

    Icke många minuter därefter sågo de fogdens två rättare skyndsamt rida samma väg, och desse två voro bättre munderade, utom att de därtill voro beväpnade.

    • De taga honom, de slå ihjäl honom! ropade Tommu och sprang till

    föräldrarna med budskap om faran.

    • Ingen hinner upp Pilen! tröstade honom Hagar, nästan lika förtjust

    som brodern, och knep hop sina läppar till en hvissling, som liknade Bennus.

    Huru nu denna jagt skulle hafva aflupit, är, oaktadt Pilens snabbhet, ej lätt att gissa, då häst och ryttare gjorde utan mål sin första utflygt i världen. Men Bennu hade icke hunnit långt, innan han på landsvägen mötte en västerifrån kommande talrik skara af vagnar och ryttare i långsam tågordning. Bennu klappade sin Pil på halsen -- enda medlet att styra honom -- och sprängde i pinkarrier inåt sveden på sidan om vägen. En sats, och Pilen snafvade med frambenen öfver en stubbe; hans manhaftige ryttare gled öfver hästens hals ned på sveden.

    Skaran på landsvägen förnam ett kommando och gjorde halt.

    • Hvad är det för en byting, som rider en sådan häst lytt öfver

    stubbarna?

    Åter var det ingen ringare person än numera fältmarskalken herr Åke Tott, stadd på en af sina vanliga resor att jaga vid Gerknäs. År och blessyrer hade omsider tvungit den väldige herren att på längre resor åka i vagn. Men näst en tapper ryttare och ett godt svärdshugg kände herr Åke i denna världen ingenting beundransvärdare än en stolt trafvare sådan som Bennus Pil.

    Gossen framfördes, röd af ridten, men oförfärad och trotsig. Han trodde sig fångad af fogdens folk. Herr Åke lät framleda hästen, som till all lycka befanns oskadad.

    • Mina herrar -- behagade fältmarskalken yttra till sina adeliga

    svenner -- har någon sett en stoltare bog eller vackrare knäveck? Talen icke om de polska springarnes smäckrare ben; hagel i mitt kyller, de hålla icke ut hvad de där labbarna hålla! Hvad tron I det var för en som jag red vid Grebin? Finsk ras, mina herrar, ackurat som den där.

    Stålhandske red icke en bättre vid Breitenfeld. Det kan göras något af den där bondkampen, han måste bli min.

    • Han är min, svarade lille Bennu.

    Herr Åke mätte pojken från hufvud till fot, och den distansen var icke lång.

    • Din? Och en sådan krabbsaltare skickar man ut att fördärfva en sådan

    häst! Hvad nu, pyssling? Rider du utan sadel och betsel?

    Och fältmarskalken skrattade, såsom han icke skrattat, sedan han sist var i färd med Isolanis kroater.

    Bennu stod svarslös vid detta jättelöje. Han stirrade med nyfiken beundran på de präktiga sadelmunderingarna.

    • Af dig kan Lars Palikka göra en bra ryttare, när du fått ben till

    sadeln, återtog fältmarskalken i blidare ton och ruskade om den lille på ett sätt, som kom Bennus små skuldror att knaka. -- Du kan följa till Gerknäs och blifva stallmästare åt min lille Klas. Hästen anammar jag, som fan tog Wallenstein.

    • Pilen är fars och min häst, skrek Bennu, åter utom sig vid denna

    hotelse. -- Fogden röfvade Pilen ifrån oss!

    Vid dessa ord hade fogdens förföljande rättare uppnått de resande och kallades fram till fältmarskalken. De berättade händelsen: hästen hade tillhört Kaskas torp.

    • Godt, sade herr Åke. Så är han kronans, och jag tager honom. -- Man

    gjorde icke många omständigheter den tiden med en torpares häst.

    Tåget fortsattes, och Bennu fick rida Pilen, som leddes i grimma af en bland ryttarne.

    När man passerade Kaskas torp, sade Lars Palikka till sin herre:

    • Det var här ers nåd för tio år sedan stod fadder åt tattarungarne.

    Herr Åke hade längesedan glömt denna obetydliga tilldragelse. Han skulle ej heller nu hafva fäst sig därvid, om han ej ihågkommit herr Jöns Kurck, med hvilken han mången gång varit i delo.

    • Tattarungarne! upprepade han. Fråga pojken där, huru gammal han är!
    • Nio år, rapporterade stallmästaren.
    • Det slår in. På tionde året. Kunde se det på korpgluggarna. Men där

    är ryttarefart i den slyngeln, han må vara min gudson.

    • Det var där jag såg den döda, hans mor, som jag sett engång förr,

    dristade stallmästaren tillägga med en gunstlings obesvärade sätt. -- Nu minns jag hvar jag sett henne. Det var vintern förut i Marienburg, kort efter dusten vid Wallhof, där ers nåd med ett hugg klöf polacken från stormhatten till sadelbommen. Salig kungen skulle till Stockholm, där var gästabud före afresan. Så kommo förnäma fruar och jungfrur från Riga. En var helt ung och fager under ögonen, hon blänkte som ett solsken af ädelstenar från håret till skärpet. Ers nåd, det var den döda i torpet ... det var tiggerskan!

    Herr Åke skrattade.

    • Det där kan du berätta en regnig höstnatt vid bivuaken och

    fältflaskan. Huru många remmare tömde du med dina stallbröder vid konungens gästabud?

    • Två, svarade Lars Palikka lugnt. Och resan fortsattes till Gerknäs.
    1. I Karis prästgård.

    Hvad behöfver hon veta?

    Tullnären Lydik Larsson hade ej mindre än de höge herrarne haft mycket annat att tänka på än fattiga barn i ett aflägset torp. Han hade haft trassel af alla slag, sedan det stora kriget i Tyskland begynt uppsluka alla slags varor och lägga embargo på skeppen för nödig transport.

    Holländarne hade blifvit oregerlige, sedan konungen vunnit nya stora kuststräckor vid Östersjön och gjort intrång i deras indräktiga handel på Danzig. Kom så därtill att Lydik Larsson åtagit sig betydande leveranser till kronan, hvilka, på samma gång de fyllde hans penningpung och ökade hans anseende som affärsman, inkvarterade en hel myrstack af nya bekymmer i hans förslagna hufvud.

    Nu hade han varit på resa till Ekenäs i ändamål att uppköpa humle för kronans räkning. Soldaten, som slogs så tappert, förtjenade ock att stundom få muntra sig med en remmare öl. Men förrådet af humle var medtaget i Ekenäs, och tullnären begaf sig, på återresan, till prästgårdarna för att där ifylla hvad han behöfde för leveransen.

    Så hände sig, att Lydik Larsson, sommaren efter den tilldragelse, som förändrade lille Bennus öde, inträdde i den stora stugan på Karis prästgård och fann kyrkoherden Petrus Mathiæ Tavia i tal med en bondkvinna, som åtföljdes af en liten flicka.

    • Hvad är det ni säger, mor Dordej? frågade med rynkad panna

    själasörjaren, som just den dagen råkade vara öfverlupen af ostar och sommarsmör från alla sina rökar. -- Hvad är det ni säger? Böcker? Hvad skall ni göra med böcker?

    • Det är för flickan, vördige far, svarade torparhustrun. Hon ligger

    öfver mig dag och natt, att jag skall låna henne böcker från prästgården, för vördige far kan väl förstå, att fattigt folk ej har råd att bestå sig så dyr lärdom.

    • Gif henne katekesen!
    • Den kan hon utantill från perm till perm. Vördig far minns nog

    läsförhöret.

    • Så gif henne psalmboken!
    • Den kan hon också utantill. När jag sjunger i kyrkan och hon sitter

    bredvid mig i bänken, minns hon hvar vers och på hvilken sida den står.

    • Så gif henne bibeln, om ni har någon bibel! Jag tänker, att där har

    hon och vi alla nog att begrunda för alla våra lifsdagar.

    • Vördig far har rätt, det har jag många gånger sagt henne. Men si

    Hagar är en sådan en, att hon aldrig får nog. Hon har läst igenom hela den heliga skrift, efter vi ju lade oss till den välsignade boken, som vördig far minns, med barnens underhållspenningar. Hvart präntadt ord minns hon där, Mose och alla profeterna, för hon började läsa af sig själf, när hon var fem år gammal. När jag sade till henne: det där är A, visste hon redan alla stafvarna. Tröste mig, om vintern läser hon vid brasan och pärtstickorna; sommartid, när jag vaknar, sitter hon återigen vid sin bok. Hvad i all världen skall jag göra med barnet? När hon har läst något, vill hon också ha uttolkning på det, efter där ju är mycket som går öfver mitt och hennes förstånd.

    Och så har jag tänkt, att det skulle vara nyttigt för henne, om hon får låna af vördige far sådana kristliga böcker, som lära ett rätt förstånd af skriften.

    • Hör nu hvad jag säger, mor Dordej; ni ser ju, att folk väntar på mig,

    jag har ingen tid med dårskaper nu. En sådan lystnad att veta rätta förståndet af allting är af ondo. Vore barnet en pojke, skulle jag råda er att skicka honom till skolan i Helsingfors, om ni har råd, och har ni ej råd, så skulle ni göra honom till en ärlig gårdsdräng, det kan vara godt nog och för godt, efter jag hör, att de där barnen sägas vara tattareungar. Men eftersom barnet är en flicka, så är hennes lystnad efter rätta förståndet ingenting annat än ormens svek i paradiset vid kunskapens träd. Ni minns, att jag predikade i våras om syndafallet.

    Skäms icke en sådan fattig stackare, och därtill en flicka, att vilja lära skriftens förstånd? Gif henne ris och icke böcker! Hvad behöfver hon veta? Lär henne sköta korna, baka bröd och skura golf, det är för henne lärdom nog.

    • Men vördig far, det kan hon allt, bättre än någon vid hennes ålder!

    invände Dordej halfgråtande. Hon är så skicklig nu redan och trägen i sysslorna, att det hon läser, det listar hon sig i löndom till på mellanstunderna och på söndagarna. Vördig far skulle nu vara så beskedlig och låna henne någon kristlig postilla, som vördig far icke själfver eftertraktar till att predika ur; det kan, Gud hjälpe mig, inte vara af ondo.

    Petrus Tavia betraktade den lilla läshungriga flickan, som stod där röd af blygsel med nedslagna ögon, uppfångande hvarje omildt ord från hans läppar.

    • Jaså, sade han, är det du, som läst genom hela bibeln? Nå, säg mig,

    hvad var det, som Israels folk kallade ett klangår?

    • I tredje Mose bok, 25:te kapitlet, 11:te versen, står: »Ty det

    femtionde året är edert klangår.»

    Kyrkoherden uppslog sin bibel, ty han mindes icke versen, och fann svaret riktigt. Den vördige mannen blinkade och fortsatte:

    • Nå, efter du minnes så bra, kan du berätta för mig, hvilka judar

    hemkommo med Serubbabel från babyloniska fångenskapen?

    • Det står i Nehemia bok, 7:de kapitlet, 7:de och ända till 64:de

    versen: Jesua, Nehemia, Asaria, Raamja, Nahamani, Mordechai, Bilsan, Misperet, Bigvaj, Nehum, Baana ...

    • Håll, det är nog! Jag märker, att du reder dig skäligen bra. Det där,

    kära barn, är godt minne, det är ännu långt ifrån godt förstånd.

    • Vördig far har alldeles rätt, inföll Dordej, det är det jag har sagt

    henne. Men då svarar hon, att just därför vill hon lära ett godt förstånd.

    Nu förlorade kyrkoherden tålamodet.

    • Och jag har sagt eder, att sådan lystnad hos kvinnfolk är djäfvulens

    påfund. En kvinna skall tjena, vara sin man underdånig och uppföda sina barn i tukt och förmaning. En kvinna skall vara Sara och icke Eva. Minns det, farväl!

    Dordej gick bedröfvad med oförrättadt ärende. Vid dörren stod tullnären och hviskade till henne:

    • Vänta mig vid grinden, jag vill tala med er!

    Lydik Larsson frambar det ärende som fört honom till prästgården. Han fick höra åtskilligt tal om de dåliga tiderna, krig och missväxt. Men Karis råkade vara välsignadt med goda humlegårdar, och tjugu säckar fylldes för tullnärens räkning. Hela denna nejd exporterade humle, för hvilken Ekenäs var den förnämsta marknaden.

    Vid grinden väntade Dordej och flickan. Tullnären hade igenkänt henne, hört samtalet och förnummit en obestämd känsla af försummad pligt, när han erinrade sig, att han, jämte de höge herrarne, stått fadder åt nattens barn. Man hade då ännu icke lärt sig att taga denna väntjenst mot värnlösa så lätt som i våra dagar.

    Han erfor nu barnens korta lefnadshistoria. Pilens bortröfvande och Bennus försvinnande hade varit en märkedag i torpets enformiga lif.

    Sedan fogdens rättare på Nyby redogjort för sin jagt efter rymmaren, hade Thomas Kask med sin äldste son begifvit sig till Gerknäs att återbörda pojke och häst. Han hade lika så gärna kunnat bedja en stenmur om rättvisa. Hemma som borta lefde herr Åke i fält, och i fält anammas ett byte utan appell. Torparen hade hardt när bekommit sitt svar af stallmästarens ridspö, förrän det uppdagades, att han tjent som ryttare under Evert Horn, hvilken var allas, äfven Torsten Stålhandskes, äfven Åke Totts herre och mästare.

    Att afstå Pilen kom icke i fråga; kungen själf, om han lefvat (och här saluterade herr Åke af gammal vana) skulle ej dristat röra en häst i Gerknäs stall; men efter Thomas Kask varit Evert Horns ryttare, skulle han i utbyte mot Pilen få välja åt sig den bästa arbetshästen i stallet.

    • Huru många trosshästar ha vi, Lars Palikka?
    • Angår mig icke, ers nåd; fogden sköter om jordbruksskräpet. Det vet

    jag, att här på Gerknäs ha vi trettiosex hästar, munderade för skvadronen, tjugufyra på Lavila, tjugufyra på Ekolsund.

    • Godt, Palikka. Låt karlen här få en trosshäst, med eller utan

    spatten. Pojken behåller jag; han får rida in Pilen, jag har låtit spänna korta stigbyglar åt hans spinkiga ben. Är han icke min gudson?

    Och har han icke redan lärt min Klas att klifva på hans axlar i sadeln?

    Dordej suckade, när hon för tullnären beskref denna viktiga tilldragelse, då hennes Thomas fick en kasserad, gammal slöhofvad ridhäst i utbyte mot Pilen.

    • Gossen stackare är nu herr Åkes. Vildsinter var han förr, skengalen

    blir han på Gerknäs med de ogudaktige ryttarne. Thomas hade ondt af att mista Pilen, men si han skulle därtill ha gifvit Blacken med, om herr Åke låtit honom behålla Bennu.

    Tullnären åhörde tålmodigt den långa berättelsen och frågade hvad Dordej nu ämnade företaga med Hagar.

    • Hvad fattigt folk företager med ännu fattigare. Arbeta för lifvet och

    mager kost. Frysa behöfver hon icke, och om någon skall svälta, blir det jag.

    • Flickan vill läsa?

    Dordej strök sin högra flata hand mot den vänstra med en åtbörd af förakt.

    • Ni hörde hvad vördig far sade. Hvad skall en flickunge göra med

    skriftens rätta förstånd? Hvad behöfver hon veta?

    • Det kan allt vara skäl i sådant, Dordej, eftersom lärda böcker äro

    skrifna för manfolk. Men Hagar är ej som andra barn. Hörde jag icke själf huru hon svarade vördige far, så att håren reste sig? Han skulle ju hålla god min för värdigheten, men jag såg, att det klack i honom.

    • Nå hvad sedan? Mycket regn faller i sjön, mycket solsken värmer upp

    hälleberget. Det skall vara penningar till lärdom, och sedan, kan jag hjälpa, att Hagar är flickebarn? Hon får tjena som piga på Nyby. Kanske blir hon, som jag, en torpares hustru. Värm upp hälleberget!

    • Vet ni, Dordej, hvad mäster Sigfrid sade den natten, då barnen kommo

    till världen? Han sade, att barn af den natten få stora gåfvor. Det likar sig rätt för Hagar, Dordej. Där är intet hälleberg, som ni säger, där är den bördigaste åkerjord, som någonsin väntat plogen och sädeskornet. Skicka flickan i skola!

    Åter gjorde Dordej sin åtbörd med flata handen.

    • Skola? En tattareunge i skola! Ni har kanske hört, att barnen ha

    sådant rykte om sig. Vet jag det? Gud vet det. Underligt var det. Kanske har modern varit fattigt folks barn, som andra, men råkat ut för en bof ... Skola! Och hvar vet ni en skola för flickebarn, om inte för katekesen och läsförhöret?

    Anmärkningen var ovedersäglig. I hela Finland funnos, utom klockareskolorna för innanläsning och katekes, endast fyra eller fem lärda skolor, och alla dessa för gossar. Långt efter Hagars och Dordejs tid hade fäderneslandet intet annat svar på vetandets törst i ett kvinnohjärta än det urgamla, järnhårda, obevekliga: hvad behöfver hon veta?

    Lika svarslös stod tullnären Lydik Larsson. Han betraktade den elfvaåriga flickan, som satt sig på dikeskanten vid vägen och plockade sönder en ängsnejlika, vuxen vid gärdet. Hon undersökte roten, stjälken, bladen och blomkalken så uppmärksamt, som ville hon utgrunda plantans byggnad. Hon skulle kallats ett vackert barn -- så kloka, bruna ögon, så fint bildade drag, så svart hår i två långa flätor -- om icke den tunna kjolen varit så snäf, de bara armarna så tattarlikt bruna. Tullnären försporde åter en ovan känsla i sitt affärsmannahjärta. Han var änkling, barnlös och rik. Om han skulle upptaga denna fattiga värnlösa, så ovanligt begåfvade flicka som sin?

    Var icke äfven han en gudfar för nattens barn?

    Men Lydik Larsson var en försiktig man; han ville icke köpa grisen i säcken.

    • Dordej, sade han, säg mig uppriktigt hvad ni tycker om flickan! Jag

    menar ej hennes förståndsgåfvor, jag menar hjärtelaget. Hurudan är hon?

    Dordej gjorde en af dessa okonstlade gester, som brukas i hennes stånd; hon snöt sig med fingrarna, plirade småslugt på den frågande och svarade:

    • Som folket är mest.
    • Hvad vill det säga? Visar hon odygder? Är hon styfsint, olydig,

    uppstudsig? Ljuger hon, Dordej? Är hon falsk? Är hon lat i arbetet?

    Aldrig kan jag tro, att hon snattar?

    Dordej skrattade.

    • Ser hon ut att snatta? Om hon hade lof att bortgifva sin slitna sko

    eller sin lappade kjol, skulle hon kläda dem af sig, när hon ser en annan gå oklädd. Ljuga ... latas? Hvar skulle hon lärt det? Inte i vår stuga. Lyda har hon lärt från att hon kunde krypa, men besvär har det kostat mig. Ena stunden är hon styfvare än en träsko, andra stunden mjukare än en lintott. Riset, ja, det är för Hagar och Bennu värre än glödhett järn. Det skulle ni se! När kvasten får släppa till sina kvistar för de andra barnen, ulfvar Hagar, som sved det på hennes egen rygg. Si jag vet hennes konster.

    Jag säger: »Nu skall du göra det eller det så bra, som ingen annan kan görat'.» Gör hon det inte? Jo si det gör hon! Kantänka, ungen tycker om ros och berömmelse. Sinnelaget, det skiftar ofta om, men stormodigt skall det vara, det är inte lappdockor som duga åt Hagar, det skall vara det högsta berg och den finaste grannlåt, om det ock vore lysmaskar från ängen eller kattguld från kiselstenarna.

    • Efter allt hvad ni säger, Dordej, är flickan oregerlig och gör eder

    omak. Jag tänker ni vore glad, om någon toge stackarn ifrån eder?

    • Taga henne ifrån mig? En kunde göra det, och det är far hennes, om

    han lefver, men kommer han, må han akta sin rygg för kvastkäppen. Taga Hagar ifrån mig? Hvem skulle då göra mina sysslor och få makt med de ostyriga barnen? I somras hade Bennu fått dem med sig till mossen att plocka hjortron. Först sjönk han ned till öronen, så skulle Sigfrida hjälpa honom och sjönk till armarna. Tommu visste intet bättre råd än att springa en fjärdingsväg hem efter hjälp. Hvem drog upp dem? Hagar.

    Hon släpade fram en kullfallen björk. Hvad skulle de två drunkna! På dem biter hvarken eld eller vatten ... Taga henne ifrån mig!

    • Hvad säger ni om ett förslag, Dordej? Jag är ju flickans gudfar, jag

    tager Hagar på några veckor med mig till Turholm, kläder upp henne i nytt linne, kjol, tröja och skor, förskaffar henne de böcker ni förgäfves begärt låna af vördige far och hämtar henne tillbaka till allhelgona, när jag åter måste fram denna vägen förbi edert torp.

    Dordej betraktade honom misstänksamt med ett par stora svartsjuka ögon.

    • Jaså, ni vill taga henne, ni? Vet ni, att Thomas är barnets laglige

    förmyndare?

    • Men ni får ju flickan tillbaka. Har ni henne så kär, som ni säger,

    Dordej, så måste ni unna barnet att se sig litet omkring. Betänk: kläder och böcker!

    Ja, kläder och böcker, dessa två argument blefvo slutligen afgörande.

    Motvilligt gaf Dordej sitt samtycke under två förbehåll: fattigmans kläder och kristliga böcker! Dordej hade en dunkel aning om att icke allt pränt var af godo. Och Hagar följde med nyfikna barnögon sin nye beskyddare på besök till Turholm.

    1. Turholm.

    Får jag ej räkna himmelens trappor?

    Det nuvarande Helsingfors, som vid början af denna berättelse var en öde bergsudde, omgifves på tre sidor af en stormig hafskust, öfversållad med öar. Den grå graniten, dess underlag, liknar en fattig mor, hvars enda rikedom består af kraftiga, glada, vackra barn. De äro hennes stolthet och förtjena att vara det. Ingenstädes framträder civilisationen behagligare för ögat, än där hon steg för steg eröfrat ödemarken. Lägg två och ett halft sekels kultur till trettioåra krigets tidehvarf, och naturens skaplynne är detsamma ännu i dag.

    Den största och bäst odlade ön är Degerö. På dess nordvästra kust är Turholm, hvilket omtalas redan i Erik XIV:s dagar och anslogs efter Carl XI:s reduktion till kaptensboställe vid Nylands infanteri. I Johan III:s tid tillhörde Tulholm eller Tullholm, som det då kallades, borgmästaren i Helsingfors Lars Mickelsson och öfvergick efter honom med ett kungabref af den 20 Maj 1614 till hans son, tullnären i Helsingfors och Borgå Lydik Larsson, mot rusttjenst till kronan. Men naturen har här icke tänkt på krig, hon har tänkt på att brodera ett vackert mönster.

    Samla inom ett litet område den älskvärdaste omväxling af berg, parker, fjärdar, vikar och uddar, som i vår tid omkransa Finlands nya hufvudstad, ställ vid sidan af Turholm dess grannar Jollas och Stansvik, och begär icke mer af en finsk skärgårdsidyll!

    På Lydik Larssons tid var denna del af Degerö för det mesta en vildmark.

    Hafvet gick två och en half aln högre än nu, en lummig ekskog betäckte stränderna, medan barrskogen i sitt nordiska allvar rotade sig i bergsskrefvorna och här eller där en äng, ett åkerfält rödjat mark i de bördiga dalgångarna. En smal körväg ledde till Degerö gård; en stor, väl underhållen båtbrygga betjenade samfärdseln till sjöss och tjenstgjorde som tullstation för Helsingfors, emedan segelleden till gamla staden gick här förbi. Åbyggnaderna voro af enklaste byggnadsstil, men vittnade om vård och välstånd.

    Boningshuset af furu, beläget på den kulle i öster, som nu intages af drifhus och ladugård, inrymde stuga och två kamrar samt en folkstuga, som tillika var kök. Huset bestod sig icke allenast sex prydliga glasfönster, två rutor i höjden och två i bredden, utan äfven den sällsynta lyxen af ett tak belagdt med röda holländska tegel, som lyste långt ut på fjärden. En rödmålad förstugukvist, en grön gårdsplan, prydd af en väldig hundraårig ek, fruktträd och en liten kryddgård för odling af kål, timjam, persilja och lök gåfvo stället ett inbjudande utseende.

    Lydik Larsson bodde i gamla Helsingfors, men tillbragte den vackra årstiden på sitt landtställe Turholm. Tullstationen vid hans egen brygga tillät honom sköta sin tjenst på samma gång som sitt sommarnöje.

    Det var en stormig eftermiddag i början af Augusti, kort före mörkningen, då tullnären, uttråkad af sina kunder vid bryggan, återvände till gården. Han kände sig ensam, den rike änklingen. Dag efter dag trillade silfverdalrarna ned i hans kassakista för att en annan dag åter vandra ut på förtjenst och återvända i fördubbladt sällskap. Deras klang hade länge varit hans enda musik, men det gafs stunder, då de förlorat sin tjusning och droppade ned i kistan med ett skrällande ljud, som tycktes begabba deras lycklige ägare.

    Han behöfde välljudet af en mänsklig stämma som icke mäklade med siffror och tullinlagor, en stämma som kunde värma hans hjärta, hvilket började att förtorka. Hvar finna en sådan hjärtelisa? Icke var det hushållerskan, beskedliga Lisbet Wolle, hvars hela varelse uppgick i matos och strumpstickor. Icke var det f. d. kusken, numera gårdsfogden Simon Berg, eller den snedögde tullskrifvaren Sjöholm, eller Turholms f. d. ryttare, Anders Hackspet, som numera botade gårdens hästar för kvarka i stället att bota moskoviten för snufva.

    Eller var det kanhända den fattige djäknen Petrus Luth, som gick på rote i bygderna och hedrades för sin lärdom med en plats vid husbondens sida öfverallt hvar han satt vid ett gästfritt bord? Nej, den rike Lydik Larsson behöfde någonting annat, han behöfde en värdinna i gården.

    Det var kulet i stugan, vinden blåste in genom de otäta fönsterposterna.

    Tullnären frös. Han lät tända en brasa och satte sig i en grof, tung karmstol vid elden.

    Skulle han gifta om sig? Han var ju en kry änkling om femtio år och kunde försörja en hustru. Lisbet styrde huset, och Lisbet var ärlig som rågmjölsgröt, men bakom Lisbet stod gårdsfogdens hustru, Priska, och tullnären misstänkte, att det var i Priskas hand som den husliga styrelsens hemliga trådar sammanlöpte. Således ... hvar finna en passande hustru?

    Rike Kedinghs dotter Agneta förde penningar med sig i boet. Hm ... penningar kunde aldrig regna för tätt, men det var icke dem han behöfde.

    Fattiga jungfrur funnos många ... Maria Bruse? ... Betty Luth, syster till djäknen? ... Han skulle icke få korgen. Men om de gifte sig med hans kassakista? Om de toge sig för att snegla på arfvet? Nej, hellre frysa ensam, ensam långleds och ensam dö.

    Det började skymma. Dagern från fönstren stred allt mattare med eldskenet från den stora, halfrunda, öppna spishällen. Snart hade björkvedens fladdrande låga eröfrat salen och belyste med flämtande sken de massiva ekbänkarna, skänkskåpet, matbordet, tenntallrikarna på hyllan och det stora, af en holländare inköpta vägguret, som var så konstfärdigt inrättadt, att göken framträdde vid hvarje timslag och galade tiden. När göken galade åtta, inträdde jungfru Lisbet att duka aftonmåltiden.

    • Hvar är Hagar? frågade tullnären.

    Hagar hade nu bott två veckor på Turholm, ätit och sofvit med tjenstefolket, blifvit husvarm och uppklädd af Lisbet Wolle. Flickan hade varit så föga välkommen i huset, som ett fattigt påhänge vanligen är, men hon hade öfverträffat förväntan. Hon befanns flitig, lydig, läraktig och begåfvad med en förunderlig talang att göra sig omtyckt.

    Icke många dagar hade förgått, innan Lisbet Wolle skickade henne att plocka äpplen i trädgården; huspigan fann henne skicklig att mjölka korna; Anders Hackspet tog henne med sig att rykta hästarna. Endast fogdens hustru Priska misstänkte med afundens skarpa blick en blifvande gunstling och därmed en farlig medtäflarinna.

    När sysslorna voro undangjorda, flög Hagar ut kring berg och backar, ingen visste hvart. Hon hade ingen jämnårig lekkamrat, och ensamma barn få underliga infall.

    • Hvar är Hagar? upprepade tullnären med högre röst, ty jungfru Lisbet

    var lomhörd.

    Svaret lydde:

    • Ute i backarna. Jag har ej sett henne, sedan hon var med Ulla i

    ladugården.

    Lydik Larsson hade hittills haft föga tid att tänka på guddottern. Nu stod han upp, tog sin käpp och gick ut att uppsöka henne.

    Det var redan halfmörkt. Han letade vid det stora djupa kalkbrottet, där ett barn kan falla och slå ihjäl sig i mörkret. Ingen Hagar. Han gick utåt körvägen och ropade flickan. Förgäfves. Slutligen, när han befann sig vid gränsen af sina utmarker, hörde han hennes röst och fann henne sjungande på det höga berg, som i sydväst reser sig på Turholmens mark mot Hållviken. Han igenkände en välbekant psalm:

    I himmelen, i himmelen,
    där är klarhet fin,
    så att den klara solen
    hon ej så klara skin,
    som den klarhet i himmelen är,
    som den klarhet i himmelen är,
    när Herran Zebaot!

    Utaf den klarhet i himmelen,
    människan skina skall,
    allt som den klara solen
    vidt öfver stjärnor all,
    änglomen fast mycket lik,
    änglomen fast mycket lik,
    för Herran Zebaot.

    Af Turholmens nu med stor kostnad anlagda promenadvägar sågs vid denna tid och länge därefter intet spår. Tullnären klef pustande uppför en oländig gångstig till toppen af berget och fann Hagar på dess högsta klint, betraktande stjärnhimmelen, som skådade i det första höstmörkret ned öfver det oroliga hafvet. Kvällen var klar, men stormig.

    By efter by från den mörka Finska viken i söder kastade sig öfver de grå klippor, som sedan skulle bära det stolta namnet Sveaborg, fann dem vara oböjliga, öfverstänkte dem med skum, hvirflade öfver Kronbergs fjärd och trasslade in sig vid stränderna i furornas tofviga hår. Flickans gestalt aftecknade sig tydligt mot himmelen.

    Hennes kjol fladdrade för vinden; hennes långa svarta flätor hade befriat sig från sina band och blifvit en lek för stormen; sitt högra pekfinger hade hon utsträckt mot en stor okänd stjärna, som tycktes betrakta henne och kvarlämna i hennes ögon en sällsam återglans. Barngestalten på berget hade i mörkret, stjärnljuset, vindens hvinande och vågornas brus något så ensligt sorgset och så underligt trolskt, att tullnären tänkte på mäster Sigfrids planeter och nattens barn.

    • Hvad gör du så sent i mörkret på bergen?
    • Jag räknar stjärnorna.
    • Räknar stjärnorna? Hvad är detta för dårskaper?
    • Esaias säger, att Gud för höjdens här fram efter tal och kallar dem

    alla vid namn.

    • Stackare, vill du göra hvad Gud gör?
    • Å nej då. Men Amos säger, att Gud bygger sina trappor i himmelen. Får

    jag ej räkna himmelens trappor?

    • Kom ned! Här blåser själen ut som ett ljus.

    Och tullnären tänkte vid sig själf, att flickan var bara barnet. Endast ett okunnigt barn eller en stor kännare af himlakartan företager sig att räkna stjärnorna.

    De åtföljdes på ojämna stigar till boningshuset. Den vanlige gästen, djäknen Petrus Luth, hade anländt -- en af desse trådslitne, halfsvultne, alltid hungrige ynglingar, som för ett brödstycke kringvankade i bygderna, stundom så talrike och efterhängsne, att de blefvo en landsplåga. Man måste för hvarje skola anvisa hela socknar, där djäknarne hade rättighet att kringvandra; för Helsingfors sträckte sig distriktet ända till Hauho i höga Tavastland. Stormodige djäknar betraktade detta område som sitt hertigdöme, dem gifvet till plundring; andre inträdde med en psalm genom bondens olästa dörr och hade ett ben i beredskap att muta herrgårdens hund. Folket gaf hvad det förmådde.

    Hvarifrån skulle det annars få en präst på sin predikstol?

    Ett vackert drag i folklynnet var, att ingen djäkne anmälde sig eller mottogs som tiggare. Unge Petrus Luth, en af de frimodige, men icke stormodige, satte sig obesvärad att dela aftonmåltiden.

    Något rann Lydik Larsson plötsligt i hågen.

    • Petrus, sade han, är du redobogen att göra mig en tjenst?
    • Allt hvad i min makt står, svarade djäknen.
    • Här är en fattig flicka i elfte året. Hon har godt minne och en

    besynnerlig lust att lära. Vill du läsa med flickan? Jag tänker, att du kunde behöfva en ny jacka.

    Petrus kastade en blick på sin nötta vadmalsjacka, där högra armbågen snart skulle skåda dagens ljus, och svarade, att han ville pröfva på.

    Hagar inkallades.

    • Barn, sade hennes beskyddare, vill du lära dig räkna himmelens

    trappor?

    Svaret blef en stum, glänsande blick, som ännu hade någonting kvar af stjärnan.

    • Hvad vill du lära?
    • Först himmelen, sedan jorden, svarade flickan med hela tvärsäkerheten

    hos den ålder, då man tror sig i stånd till allt, äfven att räkna stjärnorna.

    Tullnären skrattade.

    • Så, så, ingenting mer? Läsa och skrifva kan du, men hvad säger Petrus

    om räknekonsten?

    Djäknen förmenade, att räknekonsten vore en stor lärdom för mången man, än mer för en flicka. Hagar skulle få börja med två gånger två.

    • Får jag gå i skolan med gossarne? frågade flickan.

    Tullnären upprepade Dordejs åtbörd med flata högra handen emot den vänstra. Djäknen svarade, att detta icke lät sig göra. I skolan lästes latin.

    • Låt mig läsa latin!
    • Du?

    Och äfven ynglingens bleka, allvarsamma drag upplystes af ett godt smålöje, när han svarade:

    • Det fanns verkligen en flicka, som läste latin, och icke allenast

    latin, utan äfven grekiska och mycket annat därtill. Hon var den enda i Sveriges rike, men hon var ock ett riksråds dotter. Hon hette Vendela Skytte.

    • Blef hon mycket berömd?
    • Öfver hela riket. Hon dog ung för åtta år sedan.
    • Å så! Men hon blef ändå mycket berömd?
    • Jag har hört sägas, anmärkte tullnären, att vår nådiga unga drottning

    äfven läser latin.

    • Hon är drottning! svarade djäknen.
    • Du hör det, Hagar! Hvarför är du icke en drottning eller till det

    minsta ett riksråds dotter? Men eftersom ingen vet hvad din far var, kan man ju tänka om honom hvad som helst. Antag, Petrus, att denna fattiga flickas far varit en kejsare, och lär henne läsa latin!

    • Det kan jag icke, svarade djäknen rodnande.
    • Hvarför kan du icke? Är du för högmodig öfver din lärdom för att

    nedlåta dig till en så ringa lärjunge?

    • Nej, fader Lydik. Hvem är ringa, om icke jag? Hvem är fattig, och jag

    skulle anse mig vara för mer? Jag skall lära flickan räkna och hvad jag annat vet, men begär ej, att jag skall lära henne latin!

    • Hvarför icke latin?
    • För att -- ynglingen tvekade på ordet, han nästan blygdes att utsäga

    det -- för att hon är flicka.

    • Det var en annan sak; se det hade jag åter glömt! Nej, barn, slå bort

    sådana griller; icke kläcker man örnar ur hönsägg! Det är platt oresonligt, att du vill läsa latin.

    Djäknen var icke fullt ense med sig själf; han kände behof att gifva skäl för sitt afslag.

    • Det är så, fader Lydik, utlät han sig, att änskönt en kvinna icke

    anses skapad för lärdom, kan ju hända, att Gud understundom gifver henne Vendela Skyttes förstånd, vare sig att hon födes i gemaket eller torpstugan. Om sådan stor hug till gagn leder, lämnar jag fuller osagdt.

    Där Gud gifver god jord, må såningsmannen icke säga: där är ett stenröse! Men latinska språket är kommet till sådant högt äreställe som lärdomens modersmål och konungakrona, att det näppeligen får kastas på landsvägen för himmelens fåglar. Det är med det som med prästkragen: lag säger, att honom kommer icke en kvinna vid. Och där någon af oss djäknar skulle få rykte om sig, att han lärt en flicka latin, där skulle all hans egen latin inte kunna förhindra, att han aktas såsom den där oskärat visdomens privilegium, ovärdig själf att bekläda ett lärdt ämbete. En vet jag, som törs och kan, men han har sina hakar.

    • Väl icke Cannabis?
    • Nå ja. Han bor på Hertonäs, några stenkast från Turholm. Han kan slå

    ihjäl en biskop med Ciceros långhandskar.

    • En tokig skolmästare! Skäms du icke?
    • Undskyll! Man måste ju vara galen för att lära en flicka latin. Låt

    mig veta när jag skall börja räkna med Hagar. Och tack för i dag! Jag önskar eder en rolig god natt, fader Lydik!

    Djäknen begaf sig till en afplankad skrubb på vinden, där han var van att finna en dyna med rötofs och en kruka med vatten, som tillfredsställde hans måttliga anspråk på ett sofrum för natten. Hagar bortskickades, andra gången afvisad från lärdomens förgårdar. Hon skulle få räkna två gånger två. Det var för en flicka mycket nog. Hvad behöfde hon veta?

    Tullnären måste le åt sig själf. En sådan lismerska! Hade ej denna trasunge från landsvägen redan två gånger förledt en praktisk man att inlåta sig på dåraktiga lärdomsgriller? En flicka gå i skola! Och kanske blifva präst!

    Han tände sin lykta och företog den vanliga nattronden. Gården var tyst, all eld släckt, allt sof, allt var så som det skulle vara. Endast det sömnlösa hafvet fortfor att i vanmäktig vrede nagga strändernas klippor.

    Endast den okända, stora stjärnan, som lämnat någonting kvar i flickans ögon, fortfor att skåda ned på de ensliga bergen. Lydik Larsson undrade, om detta himmelens tindrande ljus var Hagars stjärna, som mäster Sigfrid förutsagt. Ja, hvad allt utgrunda icke de lärde? Men hvad uträtta de därmed? Bärga de ens sitt dagliga bröd? Svälta, som djäknen, det är deras lott, när de ej därtill frysa, som mäster Sigfrid. Hvartill tjenar böckernas visdom? Det kan ingen så noga säga; något vördnadsvärdt är det. Och likväl! Hellre en brygga med grundliga tullintrader, än all världens lärdom med skrikande mage.

    1. Cannabis.

    Animus har äfven en feminin form, som heter anima.

    Hagar hade börjat räkna för Petrus Luth och borrat sig genom quatuor species, förrän en annan ännu lärt tabulan. Läraren hade ämnat göra halt vid divisionen af hela tal såsom det högsta tänkbara mått för kvinnlig räknekonst, men om få dagar var gränsen öfversprungen och marschen fortsatt in på bråkens område. Här gick det framåt med samma hejdlösa fart.

    Oförväntadt befann man sig midt inne i regula de tribus, och så fortgick det vidare, vidare, till dess att den andfådde läraren slutligen måste bekänna sig hafva uppnått gränsen för sina aritmetiska kunskaper. Men hade Petrus Luth gifvit ett finger, så tog hans lärjunge hela handen. Steg för steg såg han sig inledd på nya kunskapsfält. Han uppritade kartor i sanden och invigde sin åhörarinna i elementerna af geografin. Nästa steg ledde till det lilla man då visste om naturens riken. Ett steg vidare, och man var inne i bibliska historien.

    Därifrån kom man till kejsar Augustus och Rom, därifrån till ytterkanten af metafysiken. Det gick som ett trolleri. Gåtans enkla lösning var den, att en djäkne i högsta klassen af 1600-talets skola ej skulle fylla måttet för andra klassen i nittonde seklet, med undantag dock af latin och grekiska, där han kunde prata kull en nutidens professor. När den brydde unge läraren såg sitt eget kunskapsförråd taga ett hastigt slut och kände sig stå allt mera svarslös gent emot närgångna frågor, förklarade han sina lektioner afslutade.

    Mellan ett begåfvadt barn och dess intresserade lärare uppstår snart en förtrolig vänskap. Djäknen och hans elev sutto under den gamla eken på Turholms gårdsplan. Hagar bröt kvistar från eken, ifyllde gåsört och lejontand, som växte på gården, band hop en krans, lade kransen kring djäknens bruna hatt, såg honom smilande i ögonen och sade honom med sin mest bevekande röst, som icke var alldeles fri från koketteri:

    • Lär mig latin!

    Petrus Luth tog till flykten med hastiga steg. Han litade ej på sin ståndaktighet. Denna efterhängsna snärta, ännu i den ålder när barn få ris, var oemotståndlig. Hvar hade hon lärt sig detta? Icke i Kaskas torp, än mindre i Turholms ladugård.

    Tidigt på morgonen dagen efter hade Hagar fått lof att gå med Anders Hackspet att vittja fågelsnaror i skogen. Fångsten var lycklig, den gamle knekten råkade vara vid bästa lynne. Han bar, utom järparna, äfven en ståtlig tjäder, fallen med ära för hans säkra lod.

    De satte sig att hvila på en kullfallen fura vid stranden och framtogo sitt medhafda matförråd, torrt bröd, jämte en träflaska fylld med mjölk.

    Den första septembersolen glittrade i det våta gräset och försilfrade ett sakta strömdrag i Hertonäs sund. Tusen brokiga svampar, årstidens barn, betäckte i yppig färgprakt skogsfruns mossgröna klädningsfållar.

    • Anders, sade Hagar, hur har du fått ett så besynnerligt namn?

    Hackspet!

    • Det skall vara spett, icke spet, svarade knekten med det lustiga

    grin, som stundom upplyste hans barkade fysionomi.

    • Hvarför skall det vara spett?
    • Det var nu där vid Moskva under herr Jakob. Nej, vid Troitska var

    det. Vi stodo fyra man till häst på utpost vid floden. Två skulle vakta, två rasta. Det var kallt, vi gjorde upp eld. Hade metat laxöringar.

    Ville steka dem. Brukade svärden som stekspett. Hack, sade korporal Bjugg, när har du sist tvättat din skjorta? I julas, sa' jag. Och nu är det snart Marie, sa' Bjugg. Vi tvätta våra skjortor, Hack, sa' han, så länge vi rasta. Godt, sa' jag, de torka vid elden ... Vi stodo som Gud skapat oss, när två af Sapiehas kosacker kommo rännande emot oss. Bjugg till att varsko posten, jag fick de etterormarna öfver mig. Ryckte spettet ur elden, så hett det var, där satt en bränd fisk kvar på det.

    Ryggen fri mot en lind. Parerade spjuten med rödheta spettet. Svedde kosackernes skägg, så det fräste i dem ... Si, till den dagen hette jag Hack, men sedan kallade skvadronen mig Hackspett.

    Hagar skrattade. Hon hade velat se kosackernes svedda skägg!

    • Men, sade hon, det finns andra underliga namn än Hackspett.

    Cannabis ... hvad är han för en?

    • Cambis? Han är en tassig karl på Hertonäs. Bor här vid sundet.
    • Anders, här är en ekstock, låt oss ro öfver! Jag vill se Cannabis.

    Det sägs, att han slår ihjäl biskopar med latin.

    • Nej, är han så grym? Det har någon ljugit på honom. De säga, att

    ibland är han klok, men så kommer det öfver honom, att han slår stenarna.

    Det gick Anders Hackspet liksom alla, hvilka råkade inom Hagars trollkrets. Han stod ej emot. Han erinrade sig, att på Hertonäs bodde en utmärkt sadelmakare, och fuxen behöfde ny grimma. De rodde öfver det smala sundet med dess lilla klippö.

    Hertonäs, en variant af det gamla namnet Hertugnäs, var ett af de många gods, som under Gustaf Vasa öfvergått från kyrkan till kronan. Vid tiden för denna berättelse ägdes gården af två bröder, Henrik och Thomas Lydikssöner Jägerhorn, som allodialsäteri om 1-1/8 mantal.

    På stranden vid sundet låg ett fiskartorp, där man byggt en ny sjöbod för fiskredskapen. Den gamla förfallna boden stod ledig och uppläts till sommarbostad åt en utfattig, afsigkommen och sinnessjuk skolmästare, hvilken socknen inackorderat i kost och underhåll hos fiskarefolket.

    Hvad namn denne usling i tiden burit visste knappt någon mer, om icke prästen och kyrkoboken, men det spenamn, som skolpiltarne fordom gifvit honom, trotsade tiden. Cannabis, eller förkortadt Cambis, hette han numera i folkets mun -- Cannabis, hampa, detta var inseglet på ett lif som hemfallit åt glömskans stora inkognito. Hvaraf han fått namnet var likaså obekant, ty af hampans sega trådar fanns intet kvar i denna trådslitna, söndersmulade tillvaro, om icke möjligen en seg lifstråd.

    Troligen hade skolmästaren engång trakasserat en pojke med deklinerandet af detta alldeles icke svårlösta latinska ord, och så hade det klibbat vid hans person för hela hans återstående lif.

    Dörren till gamla sjöboden stod öppen och tillät en blick i eländets bostad. Ingen eldstad, intet husgeråd, intet fönster, endast en öppen glugg. Väggarna likasom öfverlimmade med fiskfjäll, golfvet betäckt med torkadt sjögräs. Gräset var ej från i går och tjenstgjorde som sänghalm.

    Här och där sågs en afrifven bokperm eller ett fläckadt enstaka blad af en bok fläkta för luftdraget, som strömmade in genom gluggen.

    Vid stranden satt skolmästaren på en sten -- ruinen af en lärd man, nedsjunken under nivån af den okunnigaste. Hans magra gestalt skyldes knapphändigt af trasor, hans långa, tofviga grå hår var en lekboll för vinden, hans bara fötter buro märken af hvassa stenar och törnbuskar.

    Likväl fanns någonting mänskligt kvar i denna aplika hamn. Han var en af desse stilla grubblare, hvilkas ande tär på sig själf, i brist på bränsle från världen därute. Nu begrundade han något som tycktes uppfylla honom med glädje och segervisshet.

    • Ja, sade han vid sig själf, jag har funnit det. Eureka! Samma

    paradigma! Samma syntaxis! Samma prosodia! Det finnes icke mer än en deklination och en konjugation, men två numeri, förstår du, det komma vi icke ifrån. Du för dig och jag för mig, men båda tillsamman äro vi flera. Latin som grekiska, det är intet annat än munarter. Latinet från grekiskan, grekiskan från koptiskan, koptiskan från hebreiskan och så vidare, du förstår? Det finnes icke mer än ett språk -- urspråket, det som var före Babels torn, och det har jag funnit!

    Han lade tonvikt på detta jag, uppreste sig från stenen och stod där stridsfärdig mot alla vedersakare, i sin egen tanke ett föremål för världens beundran. Hemligheten af hans fall låg förborgad i detta jag, som brutit så många starka andar i förgudningen af sig själfva. Ingen är så lärd, så stor, så upphöjd öfver människors vanliga mått, att icke en afgrund öppnar sig under hans fot i detta samma försåtliga, allt förtrampande, allt förnekande, gudatrotsande jag.

    • Men -- tillade Cannabis, i det han uppmärksamt betraktade en

    nätstolpe, som troligen skulle föreställa en solvisare -- det är tid att vi börja skolan. Klassen intager sina platser. Ostiarie, huru många absentes?

    Och han beväpnade sig hotande med en färla af rötofs, kastande en sträng blick på stenarna, alarna, enrisbuskarna, nätstolparna, hvilka stodo där talrika nog att föreställa en manstark klass.

    I detsamma fick han sikte på Hagar, som förvånad betraktade honom, medan hennes följeslagare gått att uppsöka sadelmakaren. Fantomen försvunno, anblicken af en lefvande varelse, ett barn i skolåldern, återförde honom till besinning. Han for med handen öfver pannan, antog uppsynen af en välvillig lärare och frågade om Kajsa ville gå i skola hos honom.

    Hagar var rädd, hon vågade icke svara.

    • Så, så, sade Cannabis uppmuntrande, äst du ett flickebarn? Taceat

    mulier ... Vi måste räkna två genera: masculinum, femininum och därtill neutrum. Men det hindrar oss ej att ha ett commune. Scholaris och studens äro communis generis. Animus, själen, har äfven en feminin form, som heter anima, lifvet. Morte carent animæ, lifsgnistorna kunna icke dö.

    Och om någon säger dig, Kajsa, att du ej får gå i skola för att du är en flicka, så svara dem, att icke allenast alla dygder, utan äfven så lärda ting som scientia, eruditio, doctrina, facultas, humanitas, litteræ och många andra äro feminini generis. Skola vi börja nu genast?

    Den ur sin rot uppryckta anden, som förtärde sig själf, hade nu fått ett stycke bränsle utifrån. Detta nya skolbarn skrattade icke åt honom, som alla de öfriga, åt hvilka han erbjudit sin föraktade skola. Hon ingick på hans fixa idé, hon tog den för allvar, och detta gjorde honom lycklig.

    Hagar betänkte sig. Läsa för honom? Om han icke vore så afskyvärdt trasig! Om han icke inbillade sig, att hon var en sten! Skolan var allt annat än inbjudande. Men det var dock en skola, och en latinskola! Om hon skulle försöka? Tullnären var borta på resor ... Ensam tordes hon icke ... Men om Anders Hackspet ...

    • Jag skall komma i morgon, svarade Hagar.
    • Klockan sex! Det är bäst på morgonen. Jag är stundom så tung i

    hufvudet, de många pojkarne göra mig så mycken förtret. Har du böcker?

    Har du grammatika? Eutropius? Cornelius Nepos?

    • Nej.
    • Vänta litet! Du skall få låna af mig. Men tala ej om det! Förstår du?

    Tala ej om det!

    Cannabis såg sig försiktigt omkring, gick till sin sjöbod, afröjde i ett hörn sjögräset, lyfte en lös stock i det otäta golfvet, framdrog därunder en halfmurken kista och valde därur två böcker, som han lämnade Hagar med ny förmaning om tystlåtenhet. Det var grammatikan och Eutropius. Den fattigaste bland fattige hade också en dold skatt, som han omsorgsfullt gömde för allas blickar. Det var hans kära gamla skolböcker.

    Och nu hade han fått det som han i långa år efterlängtat, det som han så länge förgäfves sökt, en verklig elev, som kunde hvad dessa stenar och buskar icke kunde: höra, tala, förstå, lära. Den trasige stackarens magra ansikte lyste af glädje. Han skulle uppbjuda all sin skolmästarekonst för att göra något af denna elev.

    Frågan var blott, om icke stenar och buskar åter skulle tränga sig fram mellan mästaren och den lefvande, talbegåfvade lärjungen. Lyckligtvis hade han själf insett, att hans hufvud var klarast i tidiga morgonstunden.

    Hagar lyckades öfvertyga sin Hackspet, att snarorna borde hvarje morgon efterses. Antingen de gåfvo fångst eller icke, låg alltid ekstocken tillreds vid sundet, och kort därefter hade skolmästaren sin elev vid sjöboden. Den eländigaste, den mest förtorkade, den af alla stoftets maskar förhärjade, af alla vandrares fot förtrampade grenen från kunskapens träd hade ännu bevarat ett grobart frö, som slog rot i ett annat, nästan lika skyddslöst, åt alla vindar prisgifvet människoväsen.

    1. Sammansvärjning och möte.

    Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta?

    Det var långt lidet på sena hösten, när tullnären Lydik Larsson åter satt ensam vid den stora öppna spiseln i Turholms sal. Mörkret stirrade så nattsvart in genom rutorna, att det kunde skäras med knif; granveden i brasan sprakade som muskötskott; en skalbagge, som lefvat inkrupen under barken, drefs ut af lågorna och sökte sig, oroligt springande upp och ned långs vedträet, en utväg till flykt. Tullnären kände åter en änklings enslighet; än en gång öfvervägde han det brydsamma valet mellan en hustru eller en fosterdotter. Tiden var kommen att fatta beslut: han skulle i morgon inflytta till staden och därefter företaga en längre resa.

    Betty Luth eller Hagar? En af de två.

    Han räknade på fingrarna, den gamle räknemästaren. Betty såg icke oskaplig ut, var beskedlig och ärbar. Tjugufyra år var hon, han femtioett. Tjugusju år mellan sommar och höst, däri låg intet otänkbart.

    Men antag, att han, Lydik, lefde ännu i tolf år och Betty skulle blifva änka vid trettiosex år, så skulle hon gifta om sig, och någon ung odåga skulle anamma det mödosamt hopsparade innehållet i tullnärens kassakista. Vidare -- ty det fanns ett vidare, kanske flera -- behöfde brodern, Petrus Luth, penningar för sina studier. Så funnos tre oförsörjda systrar, som skulle underhållas ...

    Hagar var snart elfva år, hon skulle tolf år härefter vara tjugutre.

    Fosterfadern skulle utse åt henne en bra man, en burgen man, som ej skulle tära på hennes hemgift. Och hon var kvick, hon var läraktig ... maken till hufvud fick man söka. Nu, sedan hon lärt sig räkna, hade hon användts att summera tullspecialerna och på en timme hunnit med mera, än tullskrifvaren på tre. Voro de icke slarfvar, alla dessa snedögde, skrymtaktige lurifaxar till skrifvare? På Hagars siffror kunde man lita.

    Nå ja, barn var hon, späd som en ärtvinda, men lofvade hon ej att blifva vacker? Hennes bruna ögon och smekande röst kunde ingen emotstå. Låt henne blifva femton år, och hon skall styra huset som en prinsessa ...

    Vågskålen tyngde så djupt för Hagar, att valet var nästan afgjordt.

    Lisbet Wolle hade inträdt med sin vanliga syssla att duka aftonmåltiden.

    Hon såg ovanligt bekymmersam ut i dag. Hon bar någonting på sitt hjärta, men tullnären brydde sig ej om att fråga. Förmodligen var det åter en ko som sinat.

    • Käre far, sade hushållerskan.
    • Nå, hvad är det?
    • Just ingenting. Jag ville fråga, om Hagar ...
    • Jaså. Är det åter ett loftal? Bra, Lisbet, jag tycker om flickan och

    ser gärna, att alla göra det.

    • Det är inte allt guld, som glimmar.
    • Så? Nå, hvad är det som glimmar i dag?
    • Hon läser.
    • Mycket bra. Det har hon förstånd till; därför har jag låtit henne

    läsa för Petrus Luth.

    • Men hon läser mest hela dagen och stundom på nätterna. Hon läser

    underliga böcker, som ingen förstår, och försummar sysslorna.

    • Måtta skall det vara med allt, Lisbet. Lägg för henne vissa timmar,

    hälften åt böckerna, hälften åt hushållet!

    • Det är inte allt, käre far. Hon är ute alla morgnar med Anders i

    skogen. Skräddarens Margit har sett henne på Hertonäs hos den tokige skolmästaren.

    Tullnären rörde skrattande om brasan, så att gnistorna flögo från granveden.

    • Hos Cannabis! Se på ett sådant illmarigt stycke! Det är henne likt,

    det hade jag bort gissa, så snart hon engång fick lukt på latinet. Och Anders, den åsnan, följer henne rätt som en stallgumse. Det är ock likt henne, hon lindar eder alla om fingret.

    • Inte mig, vill jag tro, invände Lisbet Wolle förnärmad. Det är ännu

    inte allt, käre far.

    • Jaså. Det är ännu icke allt? Kanske företager hon sig att förhäxa

    gröten?

    Lisbet började gråta.

    • Att käre far kan tokas med så bedröfliga saker! Det måste ju gå en

    barmhärtig människa till sinnes att se ett barn uppväxa i stygga hedniska konster och mista sin fattiga själ. Är inte Cambis, eller hvad han må heta, besatt af djäfvulen? Håller han inte skola med albuskarna?

    Läser han ej katekesen med stenarna? Lita på, han får dem att svara, och det får Hagar med. Priska berättar, att när Hagar kommer i ladugården, se korna så underligt på henne. Hon tänker läsa katekesen med dem också, bakfram, det förstås.

    • Hör nu, Lisbet, det där är enfaldigt prat. Jag skall tala med flickan

    om Cannabis. Han är tokig, som hvar man vet, och icke vill jag, att han skall förvrida hufvudet på vår flicka. Säg henne det!

    • Men det är ännu inte allt, käre far. Ni har kanske hört, att hon är

    en tattarunge? Det sitter i blodet, det går inte ur henne, lita på det.

    Ingen vet hvems hon är och hvarifrån hon kommit. Simon Berg har berättat, att hon är hittad i snödrifvan, hon har fallit från mån. Hon kan bibeln och psalmboken utantill, men hvar vers bakvänd. Är något borta, så hittar hon det, och väntas främmande, säger hon: nu komma de!

    Si om detta inte är tattarekonster, vill jag aldrig koka en ärtsoppa mer. Och därför -- hon hade svårt att få ordet fram -- och därför kan käre far behålla Hagar, men jag vill tjena i ett kristeligt hus ... jag och Priska och hennes man och Lena och Ulla och Lisa ... och är det så, att flickan blir kvar, så måste vi alla uppsäga tjensten.

    • Uppsäga tjensten? Hvad är detta för tokprat? Är flickan bortskämd,

    hvem har skämt bort henne, om icke ni? Hvem har klemat med henne och låtit henne få sin vilja i ditt och datt, som holländarne säga, om icke just ni, Lisbet, ni och alla de andra? Sickingen, edra skvallertaskor, ha ni icke beprisat henne som ett mönster för kloka ungar? Och när ni kammat henne om morgnarna, Lisbet, har ni icke inbillat henne, att hon är något slags Askunge, som en dag skall gå klädd i gyllenduk?

    • Ja, snyftade Lisbet, det ha vi alla gjort, men si Priska säger, det

    är just den rätta tattarekonsten, som öfvergår alla andra, att vända folks ögon så, att det svart är blir hvitt och det fördömeligt är blir öfver all måtta älskansvärdt! Det är rätt åt oss, käre far, för ni har varit en god husbonde, men si vi stå inte längre ut. Snart är allhelgona; vi lämna städseln tillbaka.

    • Gå er väg, Lisbet, och sof på den dårskapen! Kalla hit Hagar!

    befallde tullnären strängt.

    Det fanns likväl något i hushållerskans enfaldiga anklagelseakt, som bragte husbondens redan nästan afgjorda beslut att vackla. Han anade, att sammansvärjningens trådar utgått från fogdens hustru och gingo ut på att jaga från huset en rival om makten. Men han kunde icke dölja för sig, att ju de två barnens härkomst var ganska tvifvelaktig. Och därtill mäster Sigfrids spådomar! Skulle han, Lydik Larsson, upptaga i sitt ansedda, välordnade hus ett fosterbarn af så tvetydigt rykte och för hvars framtid siaren förutsagt så oberäkneliga, ja så hotande tilldragelser?

    Hagar inträdde. Hon var blek, måhända af för mycken läsning vid så unga år. Hennes blick var skygg och frågande; man kunde nästan misstänka ett ondt samvete. Det förekom tullnären, som hade flickan sedan tre månader vuxit, magrat och mognat.

    • Du har läst latin för Cannabis?
    • Ja, Petrus ville icke mera läsa med mig.
    • Jag har lofvat dig läsa för Petrus, men icke för Cannabis.
    • Käre far har icke förbjudit det.

    Tullnären betänkte sig. Hon hade rätt.

    • Mycket som ej är förbjudet är ej därför tillåtet. Hvarför har du ej

    frågat mig?

    • Käre far var bortrest.
    • Hm ... jag kom ju tillbaka. Nå, det var väl bara hick och behej med

    den tokige karlen? Han lärde dig, som han lärde stenar och albuskar?

    • Han gaf mig böcker och läxor. Han frågade och förklarade alla ord.

    Han var alltid klok från sex till nio på morgonen.

    • Såå? Lärde du något?
    • Grammatikan, Eutropius och Cornelius. Därefter gaf han mig

    Virgilius, som jag nu stafvar på. Käre far må tro, att Virgilius vet mer än en präst! Jag tycker om Æneas, han var en hjälte från det trojanska kriget.

    Hon lyckades locka ett löje på den stränge domarens läppar. Lydik Larsson hyste, såsom de fleste olärde män, en till vidskepelse gränsande vördnad för lärdomen.

    • Jaså, du har kommit in i trojanska kriget. Det var väl icke i går

    det. Sköto de ihjäl hvarandra med muskedundrar och stora kanoner?

    • Nej, de kastade spjut.
    • Aha, det var lansknektar. Nå, hvad togo de i tull för en tunna sill i

    Troja?

    • Det står ej i boken.

    Åter smålog den stränge domaren. Det är smickrande för en olärd att förbluffa den lärde med en snärjande fråga, som icke får svar.

    • Nåväl, jag förlåter dig, barn, att du gifvit dig i krig utan min

    vetskap, men gör icke om det! Cannabis går i trasor, jag skall skicka till honom ett par stöflar och en vinterpäls. Vi flytta till staden i morgon, och om en vecka följer du mig tillbaka till Kaskas torp. Din fostermor väntar dig.

    De stora bruna ögonen betraktade honom förvånade, men alldeles icke gladt öfverraskade. Hagar hade i öfverflödet på Turholm nästan förgätit det fattiga torpet.

    • Får jag ej läsa mer för Cannabis? frågade hon.
    • Vi få se nästa sommar. Skicka hans böcker tillbaka, jag skall

    förskaffa dig egna i staden.

    Tullnären hade ändrat beslut. Han beundrade detta barn, han höll henne mera kär, sedan man velat jaga henne från huset. Men upptaga henne till sin, det vågade han icke ännu. Han ville betänka sig än ett år, och vågskålen började sjunka för Betty Luth.

    Följande dag flyttade Turholms sommargäster med båt till det nära belägna gamla Helsingfors. Sammansvärjningen hade lyckats och misslyckats. Hagar skulle resa, men samtidigt fingo fogden Berg och hans hustru Priska sitt afsked ur tjensten.

    För egen person gjorde tullnären en omväg och medtog Hagar. Han ägde ett tegelslageri på Estnäsudden, där nu det nya Helsingfors är beläget.

    Halföns hårda berg, i vår tid så rikt öfverbyggda, voro en fullständig vildmark år 1637. Öde klipphällar, bevuxna med tät barrskog, som gick intill stränderna; en smal, djup hafsvik i öster och norr; öppna fjärdar, lika skogbevuxna klippöar, i söder och väster; en smal landtunga, sammanbindande halfön med fastlandet, utan spår af väg eller broar, sådan var nejden. När isen ej byggde broarna, skedde all samfärdsel med båt. Vid södra och norra hamnarna voro notvarp, som besöktes af kringboende fiskare.

    Sillen, då ännu allmän i Östersjön, innan dess portar förknappades vid Bälten och Öresund, höll sig ute i öppna hafvet och lämnade vikarna till disposition åt sin förkrympta afkomma, strömming och hvassbuk. Här och där sågs en nothängare eller ett båthus vid stranden. Hafvet gick upp till nuvarande Kaserntorget och strömmade genom nutidens esplanader till Tölö vik, hvarigenom allt område söder om detta sund var en kringfluten ö.

    Lydik Larssons tegelslageri låg ungefär där finska senaten i våra dagar rest sitt palats. En tegelugn, en torklada, ett par låga boningshus, täckta med torf, se där palatsets föregångare! Lera hämtades från det kärr strax invid, där nu fyra eller fem våningars stenhus balansera på pålverk. En plats var afröjd ungefär till halfva Senatstorgets bredd, men där universitetet nu rest sina murar, hoppade ekorren muntert i granarnas grenar.

    Tullnären hade ledsnat vid tegelbruket och stod i underhandling med en köpare. Han hade ej tid att vänta ett par hundra år på en bättre affär.

    Hagar medfördes för att beundra en jättegryta i bergsluttningen, där nu biblioteket anlagt sin jättegryta för seklernas lärdom. Tullnären tilltrodde Hagar numera allt, äfven lösningen af naturens gåtor. En sådan var jättegrytan: hon ansågs svarfvad af forntidens resar.

    När båten landade vid bryggan, låg där en galeas, som lastade tegel. En bondkvinna satt på bryggan och stickade strumpa. Hon uppgaf ett rop af öfverraskning, och nästa ögonblick kramades Hagar så stadigt af Dordejs armar, att en hög rodnad uppsteg på barnets kinder.

    • Si jag har dig ändå, jag har dig, min svalhöna, mitt smöröga, och du

    är inte bergtagen, du är inte såld åt den lede fienden! Så de kunnat ljuga på dig, det illgärdsfolket! När jag fick höra det af smeden, som var till Helsingestaden att köpa järn och träffade Simon Berg vid tullbryggan, sa' jag till Thomas: tvi mig, Thomas, sa' jag, det står jag aldrig ut med att höra sådant träffeligt tal om min flicka. Jag tager Tommu med mig och far till Helsingeland, här går en skuta i morgon dit med torsk och skall taga tegel från Lydikens bruk till barlast på hemresan.

    Si så hittade jag dig som ett aspfjun för vinden! Är du inte min egenhändiga lintott, som jag skall spinna det finaste garn af? Är du inte min nattmara, otäcking du, som inte gifvit mig någon fred nu i femton veckor, sedan jag lät lista dig från mig? Och dig skulle jag lämna i Helsingland, landrymmerska, som flaxar från mor din med ... jaså, där är gudfar! Goder dag, Lydiken, jag såg eder inte strax. Bry han sig inte om mitt enfaldiga tal, nog vet jag han varit gifmilder som nyjäst öl. Barnet är ju klädt som en majstång. Sådan väf i den kjolen!

    Trolle mig, den är inte af Kaskas får, det är tyskull, det där. Och tröja med knappar! Riktiga kängor med remmar och herrfolks strumpor, halsduk och hufva! Fattiga knyte, hvar skall du få sådant på Kaskas? För si nu tar jag henne, Lydiken, som katten tog trastungen, det blir intet kraklamente om den saken.

    Dordej fortfor under en ström af ord och känslor att nypa den bestörta flickan i alla fållar och veck. Hon ville äfven se linnet, det gick ej af för mindre, det måste framdragas under halsduken. Därefter följde granskning af föremålets person, hvilket skedde handgripligt därmed, att flickan togs i båda axlarna och uppställdes till mönstring.

    • Så! Jaså! Litet vuxit och litet magrat. Inbilla mig inte, barn, att

    du svultit hos gudfar! Har du haft frossan, stackare? Har du läst? Du har läst, jag ser det på dig. Är det gudliga böcker, Lydiken? Ni lofvade barnet kläder som fattigt folk, och så kläder ni henne i tyskull. Äro edra böcker också af främmande får?

    Samvetsfrågan blef obesvarad. Lydik Larsson hade tagit det ena liksom det andra tämligen lätt. Han omtalade sin afsikt att nästa vecka föra flickan tillbaka. Dordej kunde ju gästa några dagar i staden och följa dem åt.

    • Tackar för husrum, i morgon seglar Hans Mickelsson, jag tager flickan

    med mig ombord. Det är inte att sinka i denna årstiden. Far och ungarna vänta, Sigfrida räcker inte till allt, och Silfverblomma skall kalfva ... Tommu, har du ej tagit Hagar i granna handen?

    Tommu stöflade fram med uppsyn af en martyr och räckte Hagar den grofva handen. Hon mottog den utan ett ord. Modern, som märkte allt, märkte ej flickans förlägna tystnad under detta oväntade och hjärtliga möte, men tullnären frågade sig själf, om ej Dordej och hennes barn för mindre än fyra månader sedan varit för Hagar allt. Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta? Hon hans fosterdotter? Kanske var det klokast att icke förhasta sig.

    Dagen därpå följde Hagar sin fostermor till Kaskas torp.

    1. I grefvens tid.

    Tiden var krigisk ända in i bakverken.

    Läsare, ser du det fattiga torpet? Ja, det är lågt, mycket lågt och obemärkt. Låt en stormil eller en eldslåga plåna det ut från jordens yta och i nästa by skall man ej mera veta, att det ens funnits till. Folket därinne är lika obemärkt. Barnen? Hvem tänker på de tusen ljusgröna plantor, dem vandrarens fot förtrampar i vildmarken? Och de skola dock en dag blifva furor, om de få lefva, de skola blifva en högvuxen skog.

    Detta låga tak aftecknar sig mot en hög horisont, uppfylld af åskmoln.

    Dessa fattiga barn känna i sig ett stort tidehvarfs hjärta klappa. Gå dem icke liknöjd förbi; de ha engång andats och lefvat, såsom du själf!

    Åren på 1630-talet gingo som en vält öfver mellersta Europa, krossande hvad där ännu återstod af välstånd och människolycka. Här i norden herskade ett lugn, som kunde förliknas vid dalens stillhet bakom bergen.

    Stormens dån förnams som en fjärran hörsägen, men han kräfde sin skatt af blod och trångmål. År efter år utsändes några tusen unge män i krigstjenst till Tyskland, och af tio som drogo dit återvände omsider en eller två, någre som krymplingar, andre betäckte med stolta ärr. Landets must förrann i okända djup, man visste ej hvart. Man såg ingen fiende, men man sporde i luften hans hotande närvaro. Tyskland kände ju alla till namnet; alla hade hört talas om Weichseln, Elbe och Rhen; man begynte höra talas äfven om Donau.

    Invaliderne hemförde fältkartor i grofva träsnitt, där man fick läsa ortsnamnen för de berömdaste fältslagen, och höllo i byarna fria föredrag om sina segrar. Ännu låg allt detta någonstädes bortom himlaranden i morgontöcknen. Men en liten skymt af världen begynte småningom klarna bortåt södra sidan om Östersjön. Där fanns verkligen något annat än kejsaren och påfven i Rom, mot hvilkas illistiga anslag böner lästes i kyrkorna.

    Där funnos kristna människor, som ledo förtryck och hvilka man måste hjälpa, för att ej påfven och kejsaren skulle komma till oss och blifva oss öfvermäktiga. Vi måste hjälpa dem; hvem skulle annars göra det?

    Riksdagsmännen återvände från Stockholm med mer eller mindre dunkla föreställningar om kardinalen i Frankrike och Europas jämvikt. Vi måste upprätthålla den. Så kommo rykten om segrar: vi hade segrat; rykten om nederlag: vi hade blödt. Öfverallt vi. Och dock sutto vi här i så ostörd ro, som skatter och utskrifningar tilläto. Ingen brist var på frågor och tårar; till båda funnos dagliga anledningar. Men rågen fortfor att växa på sveden, grytan fortfor att koka på elden, yxan fortfor att hugga i skogen, väfspolen hade icke saktat sin pilsnabba flygt mellan ränningens trådar.

    I det yttre syntes föga förändring, om ej här en förvildad åkerteg eller där en folktom, förfallen stuga, som förr sett kraftige män och fyllda brödspett under det sotiga taket.

    Förändringen var en inåtgående. Folket begynte, utan att veta huru, växa in i Europa.

    Kriget var ingenting nytt, det hade nu utkräft sin blodskatt nästan utan afbrott i mer än sjuttio år. Men detta nya krig var ej som de förra mot moskoviten, polacken, dansken; mot dem hade man försvarat egna hemknutar; nu ville man försvara tro och frihet i hela världen. Detta lyfte ett litet folk. Häfdatecknarne må tvista, om trettioåra kriget var i sin rätta grund en kamp för herravälde eller en kamp för tro: det finska folket visste blott ett, att det stred för tron. Hvad angick herraväldet ett folk som aldrig gått ut på eröfringståg, aldrig ofredat sina grannar, sedan det själf fick kristen tro, aldrig rest sig, kämpat och blödt för annat än eget försvar?

    Ett land, som fört krig mot fiender i sjuttio år och krig mot frosten så långt det mindes tillbaka, var icke bortskämdt af goda dagar. Det såg icke allestädes så ut som i det bördiga och jämförelsevis folkrika Nyland. Död var bondens barske beskyddare, nionde Carl; död var den store Gustaf II Adolf, som ordnat riket, förrän han drog ut att ordna Europa. I de stora, folktoma ödemarkerna herskade rofdjuren, i de aflägsna utkanterna adeln och fogdarne.

    Herrarne togo bondens arbete efter behag, redo öfver hans växande sved, körde ihjäl hans hästar och kastade honom i fängelse, när han vågade knota. Fogden tömde hans sädeslada, utmätte hans ladugård och fordrade om igen hvad han redan fått. Mönsterherren tog hans söner till ledet och utsände dragoner att fånga dem som lupit till skogs. Landshöfdingen hade vant sig att årligen få en silfverkanna af fogden; domaren betraktade partens utsträckta fingrar, och hvarje finger betydde en silfverdaler.

    Prästen, som ock skulle lefva, tog sedan hvad öfrigt fanns och svarade den höge herre, som tillsatte pastor, amen. Detta i utkanterna, icke allestädes. Men präster funnos från yttersta dagens högra och vänstra sida: sådana som svulto med folket i försakande nit och sådana som uppträdde illa beskänkte i predikstolen eller hårluggades sig emellan och stämde hvarandra till rätta för grofva okväden.

    Finland var fattigt på allt, utom på tappre krigare, lefvande kraft och brinnande tro. En öfverherde importerades från Sverige att ordna den halft förvildade kyrkan och grep in med sitt tidehvarfs hårdhändta kraft. I nio år hade Isak Rothovius rensopat västra Finlands altaren såsom med en skurtvage, när en statsman af första ordningen, Axel Oxenstjernas berömde medtäflare och motståndare, riksdrotset grefve Per Brahe, landsteg vid Åbo den 21 November 1637 såsom Finlands generalguvernör och i verkligheten såsom dess vicekonung. Hans tid har fått ärenamnet »grefvens tid» såsom motsats till en annan, illa beryktad grefvetid under Gustaf Vasas regering.

    Fältmarskalken herr Åke Tott befann sig sommaren år 1638 på sin egendom Lavila i Euraåminne socken, när han förnam, att grefve Brahe, som under vintern gjort sin första ryktbara resa genom landet till Kexholm, ville företaga en ny, kortare utfärd från Åbo till Björneborg. Lavila gård låg strax till vänster om vägen, ej långt från Totts öfriga förläningsgods, Irjanti och Vuojoki. En så mäktig herre och gammal krigskamrat kunde ej obemärkt resa Lavila förbi, äfven om herr Åke ej haft en enskild och viktig anledning att bevisa grefven all den ärebetygelse som stod i hans makt.

    Alltså befann sig herr Åke vid midsommar i Åbo för att inbjuda grefven med hans husfru till Lavila och på samma gång vidtaga nödiga förberedelser. Lavila var det minst försedda af herr Åkes omväxlande tre residens. Ekolsund var det nyaste och ståtligaste, Gerknäs det förnämligaste som arfvegods och båda därtill ägande alla förmåner af en förtjusande natur. Lavila, med oansenliga byggnader och utsikten öfver enformiga åkerfält, kunde endast för sina goda jagtmarker förtjena uppmärksamhet. Ett jagtparti skulle således ingå i festens program.

    Hvilken skada, att tiden ej medgaf öfverförandet från Ekolsund af de rådjur och dofhjortar, som där underhöllos för jägarnes kulor! Lavilas skogar kunde vintertid erbjuda en ringad björn samt lodjur och räfvar alla årstider, men sommartid fanns intet annat värdigt villebråd än dess elgar. Årstiden var så olämplig som möjligt för elgjagt. Hvad ville man göra? Af fruktan att elghjordarna glesnat under föregående årens skoningslösa jagter utsändes i god tid stallmästaren Lars Palikka med sitt folk att förvissa sig om de ståtliga djurens närvaro och, såvidt möjligt, bevaka de pass, genom hvilka de kunde förmodas flöja bort till aflägsnare, mera fredade skogsbygder.

    Palikka med sina trettio man till häst fick ett mödosamt arbete. Elgarna hade på sommaren skingrat sig åt alla håll, åt Kumo, åt Säkylä, åt Yläne. Han skulle ej lyckats drifva tio af dessa skygga djur till den bestämda jagtmarken, om han ej medfört en pojke, som lärt sig att härma lätet af alla skogens invånare. Den lille spenslige pilten om tolf år var den oförvägnaste ryttaren af de trettio.

    Han banade sig väg genom kärr och snår, där ingen annan kom fram; han efterapade elghonans lockljud till hanen, moderns till ungarna och ungarnas till modern så förvillande likt, så genomträngande långt, att skogens stolta högdjur läto bedraga sig och återvände åt Lavilas nejder, där de förnummo den falska signalen. På tredje dagen kunde stallmästaren rapportera, att han trodde sig säker om trettio elgar.

    • Godt, sade fältmarskalken, i morgon gäller det. Jag antager, att sex

    äro stadiga i vår skog. En dukat för hvar elg, som vi fälla öfver sex, men fälla vi mindre än sex, må du akta din hals.

    • Jag afstår guldet och repet åt Bennu, svarade stallmästaren torrt.

    Utan honom hade ers nåd fått sikta på kråkor.

    Lavilas festdag grydde med mulen himmel, som så ofta i högsommaren bådar en solklar middag. Klockan tio, när tåget från Åbo närmade sig, skingrades molnen. Det var ett långt tåg af vagnar och ryttare. Per Brahe var ingen slösare, hans sparsamhet gick ofta i mångens tanke för långt, men när han uppträdde som magnat, förstod han att göra det. På vinterresan genom ödemarkerna till Kexholm följdes han icke af flera än som bekvämt kunde få natthärberge i ett rymligt pörte.

    På sommarresan till Björneborg eskorterades han af sextio ryttare, uppvaktades af tolf adlige pager, medförde en furstlig betjening samt därtill sin grefvinna, Kristina Katarina Stenbock, ledsagad af Åbotraktens talrika adel och flera andra inbjudna högställda gäster, hvaribland presidenten i hofrätten, herr Jöns Knutsson Kurck. Var Kurck förnäm, så var den nye generalguvernören ett hufvud högre, och underhöll Kurck ett hof i Åbo, så inristade Per Brahe i sina förfäders minnesvårdar på Visingsö: »rexit», han regerade.

    Detta lysande tåg af mer än tvåhundra gäster mottogs vid Lavilas gränsegrind af fältmarskalken med en krigares enkelhet. Sjuklig och grånad i förtid vid sina fyrtio år, satt han till häst, ehuru plågad af gikt; han behandlade gikten som han behandlat polackerne: vräk dem i diket, framåt! Till fots gick herr Åke numera med krokig rygg och släpande ben, men engång i sadeln, satt han ännu som gjuten i brons; här var han ännu den forna snöplogen. Unge herr Klas, hans son, nu åtta år gammal, red Pilen, sin favorithäst, och Pilen, dresserad i tidens bästa ryttareskola, kråmade sig under den lätta bördan, som hade han platt förgätit sin ringa härkomst från Kaskas torp.

    Lars Palikka med sex ryttare i gårdens bästa munderingar ledsagade fältmarskalken.

    Brahe åkte med sin grefvinna i den tunga, med fyra hästar förspända och med gyllene grefvekronor öfversållade täckvagnen. Han var då i blomman af sin kraft, trettiofem år, högrest, kraftfull och blid, med det intagande uttryck af ädelhet, klokhet och mildhet, som målarens pensel och skulptörens mejsel bevarat åt eftervärlden. Det långa, benade håret föll i rika böljor ned öfver spetskragen, och resmanteln sammanhölls vid halsen af ett enkelt guldspänne. Grefvinnan var fyra år yngre, med Stenbockska släktens energiska, men behagliga drag. Hon följde modigt sin make på hans vida ödemarksresor i Finland.

    Tåget höll stilla. Enligt hofsed skulle värden ha nedstigit af hästen för att kyssa grefvinnans hand, men herr Åke satt kvar. Aldrig hade ett pikstygn af gikten kommit mera olägligt. Den ceremoniösa välkomsthälsningen blef kort. Färden fortsattes under äreportar och fladdrande standar, begapad af halfva Euras befolkning som åskådare.

    Alldeles utan äfventyr uppnåddes icke Lavila gård. Lille herr Klas befanns utomordentligt road att för detta lysande sällskap visa sin ryttarekonst och borrade sina små sporrar så tappert i Pilens sidor, att den unga hästen, yster och ovan vid ett så talrikt följe, förlorade tålamodet. Hans ryttare lät honom dansa vid den grefliga vagnens sida, då olyckligtvis Pilen råkade i en obehaglig beröring med vagnshjulen och företog sig att skena framåt landsvägen på fältmarskalkens eget välkända sätt, utan förskoning för allt som hade armar och ben att förlora. Oreda uppstod, skrik hördes bland åskådarne. En af betjeningen blef kullriden och upptogs med ledbruten arm.

    Det var presidentens grant utstyrde hofmästare, Antonius Pape.

    Lars Palikka fick en vink att eftersätta den skenande hästen. Då hördes en hvissling: Pilen stannade fnysande, skrapande sanden med högra framhofven. Åter en hvissling, och det skrämda djuret, ännu darrande i alla leder, lät taga sig utan motstånd. Bennu klappade favoriten på halsen och ledde honom fredligt vid tygeln. Men lille Klas gjorde invändningar:

    • Släpp tygeln! Jag håller mig nog i sadeln, jag reder mig själf!

    Bennu lydde icke befallningen och fick ett rapp af den lilles ridspö.

    Det gällde båda piltarnes ära inför en stor publik. Bennu fattade ridspöet, slungade det långt bort öfver gärdet och fortfor att leda Pilen vid tygeln. Utom sig af vrede och blygsel, hoppade lille Klas ur sadeln och anföll sin unge stallmästare med näfvar och naglar, till icke ringa förlustelse för de talrike åskådarne.

    Gossen från Kaskas, fyra år äldre, hade förstånd nog att värja sig endast med armbågen som en sköld, men icke slughet nog att hålla god min. Lille Klas såg honom skratta med alla de kringstående och skrek med de åtta årens djupt sårade ärelystnad:

    • Gå bort! Gå bort! Jag afskedar dig, du får icke mera vara min

    stallmästare!

    Lars Palikka fattade utan vidare Pilens tygel och ledde honom till gården. Kanondunder och smattrande trumpeter begynte hälsa Finlands generalguvernör välkommen till Lavila gård. Ingen tänkte på två trätande pojkar.

    Lavila hade sina skäl att stå klädt i bröllopsskrud, med praktfulla tält uppslagna på den rymliga gården. En hedersvakt af tolf dragoner och tjugufyra man Åbo läns infanteri mottog gästerne. Herr Åke klef med möda ur sadeln och räckte sin hand åt grefvinnan vid vagnssteget. Pager af Finlands äldsta adel höllo stigbyglarna. När gästerne infördes till boningsrummen för att ordna sin resdräkt, framburo andra pager silfverhandfaten.

    Där fattades likväl något vid mottagandet; där fattades en värdinna på Lavila. Herr Åkes första husfru, Sigrid Bjelke, hade gått ur tiden för fyra år sedan, efter att hafva gifvit sin make tre söner, af hvilka endast en, lille Klas, lefde kvar. En i historien okänd gammal faster, fru Elin, tjenstgjorde för tillfället som husmoder i herr Åkes gård, men drog sig blygsamt tillbaka vid gästernes ankomst. Hon var en af de gammaldags fruar på landet, som aldrig lärt hofseder, talade dålig svenska och kunde uttrycka sitt hjärtas mening endast på sitt modersmål finskan.

    Herr Åke hade nogsamt insett denna betänkliga brist i ett välordnadt hus och, trots sina krämpor, redan ett par år gått i trägna friaretankar.

    Ryktet visste berätta, att unga finska fröknar, hvilka på närmare håll sett den bistre änklingen krokna för sina krämpor, funnit honom mera passande för sadeln än för brudstolen och, utan respekt för hans hjälterykte, tilldelat honom en bleklagd korg. Men herr Åke var icke den som lät sig förskräcka. Han lyfte oförfärad sin blick till ett af de förnämsta partier i Sverige, till ingen mindre än den högättade, då tjuguåttaåriga Kristina Brahe, syster till grefve Per och för närvarande vårdarinna för dennes i Sverige kvarlämnade barn. Fröken Kristina var en äkta Brahedotter.

    I denna mäktiga släkt underordnades alltid hjärtat under statsklokhetens beräkningar, och alltså öfverlämnade hon åt sin broder att svara friaren. Grefve Per öfvervägde och fann fältmarskalken, herr Åke Henriksson Tott, med allt hans kungliga blod, något för lätt.

    En Brahedotter borde skrifva rexit äfven på sin mans förfäders grafvar. En Tott kunde väl åberopa Erik XIV och drottning Karin, men just om drottning Karins krona och legitima arfvingar hyste den svenska högadeln vissa betänkligheter.

    Herr Åkes frieri till Kristina Brahe hade hängt på grefveläppar mer än ett år, när det nu på Lavila gällde att ställa magnat mot magnat. I rikedom stod Lavilas herre långt under herrn till Visingsborg och kunde ej ens mäta sig med herr Jöns Kurck till Laukko. Men något för något.

    Sparsamhet hörde ej till en krigares dygder.

    Klockan var elfva, den vanliga middagstimmen. Tyngda af rätter, inväntade långa bord på gårdens gräsplan bordsbönens och psalmens slut.

    Mat och dryckesvaror beräknades icke för falska smuttare. Allt var stadigt, såsom det skulle vara för ett tidehvarf som grep Europa i kragen. Af herr Åke Totts middag finnes ej en sådan lång viktualielista kvar, som vi läsa från månget annat sextonhundratalets gästabud, men köksmästaren från Stockholm hade ej sparat på tidens smak, som fordrade bastanta, starkt kryddade rätter. Drottningssoppan på gäddor serverades med hårdkokta äggulor, mandelbollar, lök och nejlikor.

    Oxsteken hade legat ett dygn i hvitt vin, försatt med citron, innan han fräste på spettet och frambars pepprad, starkt späckad, med champignoner och kapris. Äfven den kokta laxen var späckad med fläsk; tjädrarna, dufvorna, kapunerna, kokta i tolf timmar, inburos med öfverflödande garnityrer af timjam, johannislök, persilja, pomeranser, oliver och körsbär. Hemvuxna musseroner och på tråd torkade murklor garnerade fisk och stek. Vildpastejen af renkött och rapphöns fick icke saknas, ehuru man inväntade jagtens rikare byten.

    Desserter framburos af många slag, äfven syltade törnrosblad med smultronvin; andra viner runno i strömmar.

    Tiden var krigisk ända in i bakverken, som, med en smickrande anspelning, föreställde Würzburgs belägring år 1631, där samma kanonkula öfverhöljde konungen och grefve Brahe med grus.

    Musik hade hämtats från Åbo. Tre hvitklädda morianer från Ekolsund betjenade grefven, grefvinnan och presidenten, en bakom hvarderas högkarmade stol. Två dvärgar från Tavastland iskänkte sekt i silfverpokaler. Grefvinnan fann vid sitt kuvert en bukett af de dyraste holländska tulpaner, sammanhållen af en fin guldkedja, tagen vid någon plundring i Polen och fäst vid tulpanerna med en fint arbetad silfvernål, föreställande en lilja, och likaledes ett krigsbyte. Värden föreslog under kanondunder i tre korta, styfva tal välgångsskålar för hennes majestät drottningen och hennes tappra armé, för grefven, grefvinnan, presidenten och de öfrige gästerne.

    Den talrika sviten undfägnades på en äng invid gården. Hästarna betade i ett af dessa hafrefält, som Lars Palikka kallade jordbruksskräpet.

    Efter en timmes rast smattrade åter trumpeterna, jagten skulle begynna.

    Gästerne, äfven damerna, stego till häst. Men den som ej lyckades klifva i sadeln, det var den berömdaste ryttaren bland dem alla, herr Åke själf. Han hade slösat med sina jättekrafter, som hans kunglige morfar med herr Eskils gemak, skattkammaren. Det vissaste bytet från hans fälttåg, gikten, hade icke kommit väl sams med det spanska vinet och krökte den väldiges knäveck i nästan lika spetsig vinkel som Euras snöplog. Kämpen från Grebin brottades med sin fiende så, som blott Åke Tott kunde det; han röt som i spetsen för sin brigad, men i sadeln lyckades han icke komma.

    • En hängbår!

    Och kort före den tid, då Johan Banér i sin hängbår gäckade alla kejsarens härar, bars en annan af den store konungens lärjungar, lika bruten, men lika obesegrad, till jagten vid Lavila.

    Jaga stod på dagens program, och jaga skulle man. För mycket statsman för att älska krigarens vilda lek, var grefve Brahe dock ädling nog att icke förakta sporten. Hundarna löskopplades, elgarna drefvos till de pass, där jägarne väntade dem. Hjorden nalkades, skotten fyllde luften med ljusblå bollar af rök, ekot återvände mångfaldigadt från bergen. I ett nu voro de skygga djuren försvunna i småskogen, där deras månggreniga horn söndersleto kvistar och snår. Blodspår utvisade, att flera kulor träffat. Jagtens ära var räddad, men icke bytet. Endast en ståtlig elgtjur blef på platsen, fallen för grefvens kula.

    Herr Åkes stämma, där han låg på hängbåren, oförmögen att lyfta geväret, öfverröstade trumpeternas skall:

    • Chargez! Poursuivez! Par force! Ici, Diana, ici! -- och

    fältmarskalken pekade åt det håll, där hjorden försvunnit. Än en gång igenkändes den stämma, som kommenderat vid Grebin: »hakkaa päälle», hugg in!

    Jagten flög fram i sporrstreck åt det anvisade hållet. Men Lavilas skog var oländig och elgarna mera hemvana där än ryttarnes hästar. Efter två timmars ansträngande kamp mot kullfallna stammar, snår och bergsklyftor, återvände jägarne, uttröttade, med endast två skjutna elgar, den ena af dem en halfvuxen kalf.

    Herr Åke lade intet band på sitt vresiga lynne.

    • Jag skall hänga den skurken Palikka i den högsta gran, som burit ett

    bastrep. Trettio långbenta räklar lofvade han mig i ärligt skotthåll.

    Jag skall spika hans öron öfver mitt hundstall.

    • Vår jagt har utfallit excellent för denna årstid, anmärkte grefve

    Per, beredvillig att förklara nederlaget som seger. -- Min bäste fältmarskalk, jag vill hålla Visingsborg mot ert Lavila, att vi i Mars eller Oktober skulle hafva nedlagt trettio högdjur på denna superba jagtmark.

    En rörelse uppstod omkring grefvinnan. Hon hade burit middagens bukett vid sin barm och under ridten tappat detta dyrbara minne, jämte dess guldkedja och silfvernål.

    Man sökte utan framgång. Jagten hade långtifrån utfallit så lysande som dess tillställare hoppats, men en krigare måste vara beredd på lyckans omskiften. Det borde dock räknas såsom en seger, att den förnämste gästen återvände som pristagare.

    1. Wittstocks minne.

    Segern aftorkar många tårar.

    Efter hemkomsten från jagten var herr Åke nödsakad aflägsna sig en stund för att taga ett bad på porsris. Hans förnäma gäster hade spridt sig i grupper, de äldre i samtal, de yngre i lekar.

    Utom de redan nämnda och flera onämnda sågos här presidentens döttrar Kristina och Beata Kurck; friherrinnan Brita De la Gardie från Lemsjöholm; fru Beata Uggla, född Wachtmeister, från Brödtorp med sin son Klas; fru Katarina Bjelke, född Fleming, från Svedja; fröknarna Karin och Sigrid Horn från Åminne; fröknarna Sara Skytte och Elsa Duvall; den nu nittonårige Herman Klasson Fleming till Villnäs, sedan amiral och riksråd; Arvid Göransson Horn från Kankas och unge kornetten Henrik Hansson Lindelöf till Kärkis, hvilken dessa dagar skulle afsegla till Tyskland. Grefve Per och presidenten Kurck sutto i ett af tälten, fördjupade i ett samtal om Finlands styrelse.

    • Välan, sade grefven, ni känner er assessor i hofrätten Henrik Teit.

    Jag designerar honom till den förste bergmästare här i landet. Se där unge Lorentz Creutz. Ett ord, Lorentz! Man säger, att du en dag ämnar stiga högt i världen.

    Ynglingen bugade sig och svarade småleende:

    • Med ers nåds tillåtelse vill jag göra mitt bästa. En gammal häxa från

    Tyrvis har spått mig, att jag en dag skall flyga i luften med ett linieskepp.[1]

    • Godt. Jag vill förekomma detta genom att skicka dig ned i de djupaste

    grufvor du kan påträffa. Gör dig redo att i nästa vecka resa ut för att leta bergmalmer. Nå? Hvarför tror du att Gud bäddat detta landet så hårdt på berg, om ej för att lägga något uti dem?

    Ynglingen förklarade sig genast färdig. Han dugde till allt, kanske minst till riksamiral.

    • Detta land -- fortfor grefven till herr Jöns -- gifver mera varor

    ifrån sig, än det själf någonsin behöfver emottaga. Där annat sker, kan slik hushållning aldrig försvaras. Det ligger nu för fäfot, men ställ det i skick, och det skall förliknas vid ett af de icke mindre konungariken i Europa.

    • Eders nåd har gjort där en god början till, genmälde presidenten

    aktningsfullt. Den förste landtmätaren uppgår sin rå, den förste jägmästaren tager vara på skogar och villebråd. Och -- behagar ers nåd kasta en blick ditåt? -- den första postens kurirklocka klingar på landsvägen!

    Det var verkligen den första posten, införd i Sverige 1636 och i Finland 1638, som skramlade förbi i sin rankiga kärra från Åbo till Björneborg.

    Samtidigt infördes de första gästgifverierna. Denna oansenliga, skramlande postkärra år 1638 var ett bevingadt steg framåt för två sekler.

    [Fotnot 1: Lorentz Creutz, sedermera landshöfding i Åbo, riksråd och amiral, flög i luften med amiralsskeppet Kronan och åttahundra man i sjöslaget vid Öland den 1 Juni 1676.]

    • Salig kungen, Gud löne honom, har lagt fundamentet med hofrätten,

    skolorna och fyra städer, svarade Brahe med sin lugna, blida och kloka blick. -- Där jag kan foga en hörnsten till, vill jag med Guds hjälp försöka't. I kunnen själfve jugera hvad här för aspecter stå att förvänta. Detta landets folk är dågse i krig, och där någon kommer utomlands, uträttar han mer än tre andra, men här hemma snarka de bakom ugnen, så det knakar i stockväggen. Min mening är, att först skola de få hela bibeln på finska, och sedan skall här statueras en academia, annars blir aldrig folk af dem.

    • Där nådelig Gud unnar oss fred och bättre tidsens lägenhet, anmärkte

    presidenten betänksamt.

    • Ja, smålog grefven, så sägen I, gode herrar, så månge I ären. Menen

    I, att vår värd, fältmarskalken, där han låg giktbruten i hängbåren, införväntade tidsens lägenhet, innan han gick i badet? Eller inväntar ni tidsens lägenhet för att låta i vett och adelig idrott uppfostra er son Knut, som nu, vill jag minnas, är sexton år. Nej, undskyll, min bäste president, jag tror för visso, att ni skickar honom hellre i dag än i morgon under skolmästarens tukt. Detta folket må väl ock kallas sexton år, efter det sådan armkraft visat i rikets tjenst. Och det är nu, fast mer än eder Knut, en rudis indigestaque moles, ett obarkadt timmer, där det dock kan blifva en furubjälke i rikets grundval.

    Så skicka det, som er son, att barkas, utan att fråga om tidens anlete visar regn eller solsken!

    • Prästerskapet här i landet tål allt vid hyfvel och skurbalja, medgaf

    herr Jöns. Hade vi nyss icke ett mål före i hofrätten, där kapellanen Andreas slagit sin klockare blodvite och kastat sin hustru i brunnen för att hon skällde honom en fylletratt?

    • Präster och domare, fogdar och bönder, tag den ene för hufvudet, den

    andre är dessolik! Ser ni där borta på ängen! Stå de icke fulle i en skock och skjuta till måls på hvarandra med pilar? Och röken där öfver ryttarnes stormhattar? Är det en stockeld de tändt för att värma sig midt i sommaren? Tobakspipor är det, som de marodörerne fört med sig från Tyskland. Och nu lära de bondpojkarne dricka tobak[2] som skorstenar. Sådant går i dem flinkare än tio Guds bud. Statuera en academia; för bestier hjälper här intet mindre.

    • De skråla icke mer, de lyssna på en karl, som uppklifvit på stenen.

    Han förtäljer något för dem ...

    • Låt oss höra hvad han förtäljer! återtog grefven. Att döma af

    kyllern, är karlen en af Åbo läns ryttare.

    Den halfrusiga skaran på ängen -- afsuttne ryttare, betjening och landtfolk -- hade förlustat sig med ett nöje i tidens smak. Ännu brukades bågar ofta vid jagt för att inbespara krut och bly. Nu sköt man till måls på hvarandra med trubbiga träpilar, och för att göra nöjet fullständigt, omlindades pilen med blår, som antändes vid afskjutandet.

    Än en, än en annan uppställde sig frivilligt till måltafla och värjde ansiktet med den bästa sköld, som låg närmast till hands: ett byttlock, en granruska, en hösäck. Ju flera skrubbsår, brända jackor och svedda skägg, desto muntrare. En pilt var lekens hjälte. Spenslig och vig, försmådde han annat värn än en kråkskramla som sköld; hans öga var så säkert, att han förutsåg pilens riktning, böjde sig undan och träffades endast två gånger. Ena gången sveddes hans haka, andra gången hans högra hand. Det var svidande sår, men gossen låtsade som hade ingenting händt.

    När pilen hven oskadlig förbi hans fladdrande svarta hår, skramlade han triumferande med sin improviserade sköld, och åskådarne instämde med höga jubelrop.

    [Fotnot 2: Första uttrycket för röka tobak.]

    Snart uppträdde en manligare kämpe, en skäggig, knubbig, axelbred korporal af Åbo läns kavalleri, Taavi benämnd, hemma från Eura, där han nu omgafs af gamla bekanta. Hemsänd på värfning, ståtade han i sin svarta läderkyller och full mundering för att imponera på pojkarne.

    Sedan denna svarta krigskråka skrattande mottagit några brinnande pilar utan annat värn än armbågen och kyllern, uppmanades han att berätta något från kriget, klef på en sten och församlade kring sig en lyssnande skara. Han var en af stormfåglarna i tidens luft, en stänk af hagelskuren där borta, ett eko af dessa fjärran trumpetstötar, som kommo Europas luft att skälfva, men som här förlorade sig i en sorglustig folksaga.

    De höge herrarne hade, obemärkte af talaren, banat sig väg till hans grannskap och hörde honom fortsätta på munvig finska, med en förvrängning af namn, som vore alldeles obegriplig utan noter till texten.

    • Ja, gossar. Där stodo vi i en stad, som het Parkki eller Pirukas[3],

    jag minns ej så noga, i Mäkelä[4] var det. Hatzen[5] och sachsarne stodo vid Pirilen[6] i byttan med lock på och en pinne för. Nosa hit litet, sa' Panéren[7] till Hatzen, så får jag se om du har surmjölk i byttan.

    Hvad skulle han! Jag mår bäst här i smöret, sa' Hatzen. Nå så, vi svulto, vi. Bonden bökade i jorden efter en rutten rofstjälk, soldaten fick ett mögligt halft rågbröd, sura äpplen och regnvatten så mycket han orkade dricka. Vare då; äpplen har man ej alla dagar. Tyskarne, som voro med oss, kände lukten af korf från byttan och började rymma. Det bär åt Helsingland, sa' Panéren; han tyckte mera om vin än regnvatten, han.

    Gossarne, sa' han, behöfva något att äta. Så togo vi Vaaveli[8] och skrapade mössmat från golfvet af spannmålslårarna, men somlige åto agnar.

    [Fotnot 3: Parchim.]

    [Fotnot 4: Mecklenburg.]

    [Fotnot 5: General Hatzfeld.]

    [Fotnot 6: Perleberg.]

    [Fotnot 7: Johan Banér.]

    • Si, fortfor Taavi, då tyckte Hatzen och vursten[9], att vi hade det

    alldeles för godt, och gingo oss i vägen på Kräkken[10]. Nu skall töffelen[11] taga dem, sa' Panéren, vi marsera till Kräkken. Var inte hull'[12], sa' Pekka och Paavali[13], Lessle och Lennarten[14] mente: gå på gossar! Ja, vi frestade på ... Vänta lite, jag skall klara det för er. Här är senten i olle patall[15], här står Lessle med skottar, tyskar, svenskar och Viborgs fotfolk. Där vid hafrelandet är högra flygeln, där rida Panéren och Lennarten och jag med Åbo läns valleri[16].

    Pelten och Wittenpers[17] het' våra öfverstar, Gud bevare herr öfversten, inte voro de blyga! Här vid gården är vänstra flygeln under Tålhanse och King[18] med nylänningarne. Si nu, vid Kräkken var ingen öltunna, som här, där var enris och våta mossar, för Tålhansen skulle svänga rundtom Kräkken och bita dem i ryggen, som visade oss tänderna. Serven[19] står där bakom landsvägen ... Räck hit kruset, Antero; jag har fått krutrök i halsen.

    [Fotnot 8: Havelsberg.]

    [Fotnot 9: Kurfursten af Sachsen.]

    [Fotnot 10: Schreckenberg, väster om Wittstock.]

    [Fotnot 11: Der Teufel.]

    [Fotnot 12: Hullu, galen.]

    [Fotnot 13: Per och Pål.]

    [Fotnot 14: Skotten Lesslie och Lennart Torstenson.]

    [Fotnot 15: Centern i ordre de bataille.]

    [Fotnot 16: Kavalleri.]

    [Fotnot 17: Thure Bjelke och Johan Wittenberg.]

    [Fotnot 18: Stålhandske och skotten King.]

    [Fotnot 19: Reserven.]

    • Nå ja -- fortsatte talaren, sedan han nedsköljt krutröken -- Hatzen

    stod där vid berget, han och vursten med tjugutre tusen man, och vi hade sextontusen. Där är Kräkken, förstå ni: kanoner, oj, oj, som veden sprakar i bakugnen och lågan slår öfver muren ut! Vi svängde åt rian, fotfolket klef på Kräkken. Ena handen geväret, andra handen buskarna, rötterna, hala såpan var det, än kuperkeikka på magen, än upp med karlen på fötter igen. Huj, så föll hela kråkboet öfver oss, tre mot en; där kom en bra karl fortare ned, än kan kommit upp. Hugg in! sa' Panéren; vi höggo in. Hugg än en gång! sa' han; ja, general!

    Tredje gången; Panéren red med oss. Fjärde gången; Lennarten red med oss. Femte gången; Panéren och Lennarten redo med oss, hitåt, ditåt, yxan på sveden, lian gick öfver hårdvalls äng. Eld kom i skogen rätt bakom oss ... där bakom hafrelandet! I och hi, pikar framför, kulor bakom. Lessle red in med senten till hjälp. Puh, ja, nu fingo vi andas jämt så länge en häst dricker ur brunnen. Sjette gången hugg in! Ja, general. Sjunde gången ... tuhat tulimmaista; hästarna löddrade hvita skummet! Åttonde gången ... ryttarne kipade luft som smedens blåsbälg.

    Alla blödde, jag blödde, pik genom axeln, hästarna blödde ... Brita, där föll han, Heikki, pojken din, raska gossen, bra karl, ärlig dragon, föll som en brudgum i dansen för bruden ... Hör hit, sa' Panéren: hvem vill dö med mig för drottning Kristina och gamla Sveriget? Ja, general, eläköön Sveriget och gamla Finland! Nionde gången ... hästarna snafvade öfver döda och döda och döda ... ryttarne segnade ned ur sadeln ... Tionde gången ... icke voro vi hundra af tusen kvar ... Slut med Taavi, svart för ögonen, föll som järpen från granens topp.

    Antero, har du legat under en död häst?

    ... De redo öfver oss, där vi lågo fallna i blod. De ropade: toria! toria![20] Och det började skymma på kvällen, blodet rann, regnet föll, natten kom: toria! toria! ... Men på Kräkken blef anskri. Ha ni sett vargarna rusa in i en fårskock på trädesåkern? Sveden kommen! Sveden kommen! Sveden kommen![21] Tålhansen var där med Kingen ... allt öfverända, allt fötter, fötter, fötter, slut med torian! Serven kom ... så vi upp i sadeln igen, söndertrampade, ledbrutna, blodiga ... Ja, gossar, vi voro ännu några, som kunde lyfta ett ben i stigbygeln! Så ut i mörkret efter Hatzen och fårskocken ... Gud med oss! Sveden kommen!

    Piken i ryggen ... där en, där två, där fyra ... När det var så mörkt, att vi höggo i träden, vände vi om. Men när dagen grydde, redo vi alla, som hade en häst, med Tålhansen och togo fångar, fanor, byte. Vursten red undan, purr, purr, så det skrek i hans runda mage! Aldrig den vursten ridit så kvickt, sedan han rymde från Reitele[22]. Vi togo silfverkannorna, nammade allt hans skummande öl ... si det var öl, gossar! ... Alla deras kanoner, trossen, maten, penningarna, hundra fanor ... tjugu gula dukater fick Taavi för en ... och så kommo goda dagar, fläsk, öl, vin, och Panéren drack, och Tålhansen drack, och Taavi drack, men regnvattnet läto vi rinna. Si det var toria, gossar!

    Det var lustigt. Vi skrattade påfven, skrattade Hatzen, skrattade vursten ...

    Lefve drottningen! Nå, hvem vill blifva en käck karl och förtjena tjugu guldpenningar för en sliten silkestrasa?

    [Fotnot 20: Victoria!]

    [Fotnot 21: Die Schweden kommen, svenskarne komma!]

    [Fotnot 22: Breitenfeld. Taavis berättelse gällde Johan Banérs blodiga och glänsande seger vid Wittstock den 24 September (4 Oktober) 1636, där svenska hären förlorade i döde och sårade inemot 5,000 man, medan de kejserlige och sachsarne förlorade 11,000.]

    Ja, lefve drottningen! Talaren nedsteg, under åhörarnes jubel, som en segerherre från stenen, halft lustig, halft gråtögd, något mjuknad af öl, men mera af slagfältets blodiga minnen, viss om att vara förstådd och kanske äfven att fylla en eller annan lucka i de glesnade lederna af sin skvadron, som nu stod i Pommern. Åhörarne, liksom han under inflytande af dagens välfägnad, hade förlorat sitt trumpna finska lugn; man såg dem ömsom skrattande, ömsom gråtande öfverhopa ryttaren med vänskapsbetygelser och nya ölkrus.

    Han var dock en af deras egna; alla hade sett honom gå för plogen, förrän han ikläddes kronans mundering och fick upplefva så märkvärdiga ting. Ja väl, af de tjugu, som utgått med honom från Euraåminne, var han den ende som återvände; några hade han sett falla vid sin sida i striden, andra hade han förlorat ur sikte i fältlasarettet eller i fångenskapen. Men han var dock en kvar, och hvilken ära, hvilka rikedomar hade ej han vunnit! Hvarför kunde icke en annan blifva hvad han blifvit?

    Skada blott, att så få unga män funnos kvar att klifva i kronans sadel! Piltarne under aderton år beslöto ofördröjligen göra det.

    De två herrarne återvände till gården med blandade känslor. Båda för detta krigare, förstodo de uppskatta intrycket af en seger, men båda numera riksråd och statsmän, visste de äfven hvad krigen kosta.

    • Det är annan touche i trumpeten nu, än här var efter Nördlingen,

    anmärkte Brahe betänksamt. Krigslyckan är en snöfästning i Mars; garanterar ni frost eller tö? Såg ni modern, för hvilken karlen omtalade hennes sons fall? Var det ej så ni tolkade det för mig? Hon såg ut som ett fattighjon, men jag kunde ej upptäcka en tår på hennes vissnade kind. Var kvinnan förslöad af sorg och elände? Kanske, kanske icke.

    Segern aftorkar många tårar. Räknade ni de unga karlarne där, som återstodo för plogen? Jag räknade dem: de voro bland de två hundra människorna tolf eller femton. Det är landets ruin, Kurck. Skaffa oss fred!

    • Rikskanslern sköter utrikesärendena i Tyskland efter sitt bon

    plaisir, svarade presidenten med en axelryckning. Kurck var, likasom Åke Tott, en af Axel Oxenstjernas motståndare i rådet.

    Brahe teg. Han skickades ju till Finland för att ej blifva det Oxenstjernska partiet i Stockholm för öfvermäktig.

    Herr Åke hade piskat bort gikten med porsris. Han visade sig åter bland sina gäster som den uppmärksammaste värd. En friare måste uppträda ung och galant.

    Aftonmåltiden serverades klockan sju med konstfärdigt anrättad elgstek af dagens byte. Större delen af gästerne skingrade sig för att genom den ljusa sommarnatten återvända till fränder och vänner. Hvar skiljes ungdom utan varmare känslor? Henrik Lindelöf sade till Sara Skytte: ett minne af eder till kriget, och jag skall vara osårbar! Lorentz Creutz sade till Elsa Duvall: en slagruta af eder, och jag skall finna guld i alla Finlands berg! Skickelsen, hvilken så sällan trycker sitt imprimatur på ungdomens drömmar, lät båda desse unge män med en missräkning köpa lifvets lycka. Henrik Lindelöf stupade sju år därefter i kriget som ryttmästare, men icke förr än Sara Skytte blifvit hans maka.

    Lorentz Creutz fann intet guld i Finlands berg, men han hemförde redan år 1639 Elsa Duvall som sin lyckliga maka.

    Grefve Brahe och presidenten Kurck med sina familjer kvarstannade öfver natten på Lavila. De sutto efter aftonmåltiden i tältet med herr Åke och lille Klas, som, sjuk af förargelse och konfekt, hade blygts att visa sig förr än nu. Stallmästaren Lars Palikka inträdde och framräckte åt grefvinnan med militärisk honnör hennes förlorade bukett med vidhängande guldkedja och silfvernål.

    Grefvinnan, angenämt öfverraskad, frågade hvem som funnit buketten.

    • En gosse i unge herr Klas' tjenst fann blommorna vid bäcken, där ers

    nåd red öfver till jagten.

    • Kalla hit honom!

    Bennu framfördes. Han bar ännu märken af de brinnande pilarna på handen och hakan.

    • Du är i tjenst hos unge herr Klas?
    • Jag har fått afsked.
    • Redan? Det var bittida. Hvarför har du afskedat honom, Klas?
    • För att han är dum. För att han icke lyder, när jag befaller, svarade

    det hoppfulla ämnet till en blifvande kavaljer af första rangen.

    • Hvad säger du? inföll fadern, fältmarskalken.
    • Jag har afskedat honom, för att han är dum, upprepade sonen trotsigt.
    • Hvad nu, Klas? Ni ha ju varit de bästa vänner. Han har lärt dig rida,

    karl, och dessutom är han min gudson. Hur var det, Palikka? Var det icke någonstädes i Tavastland? Och stod icke hans nåd presidenten fadder vid samma tillfälle?

    Stallmästaren bekräftade detta någonstädes hvar som helst. Presidenten kunde icke påminna sig någon gudson i Tavastland.

    • Jag skulle också ha glömt det -- smålog herr Åke med en af sina

    bistra grimaser -- om jag ej haft det missödet att rida omkull min ärade frände i snödrifvan och sedan druckit förlikning med honom i ett pörte i Satakunta.

    • Nu minns jag det, återtog presidenten, samlande sina tankar. -- Det

    var i Nyland, i Sjundeå, tror jag, eller i Lojo. Medgif, min älskvärde frände, att ni red som en kroat. Jag var icke litet förvånad att hafva armar och ben i behåll, och min hofmästare kan intyga i dag, att er son Klas brås på sin tappre far ... Ja, så var det. Den berömde mäster Sigfrid inbjöd oss till ett torp. Han kristnade ett par tvillingar, tror jag. Skulle gossen vara en af dem?

    • Ja, sade herr Åke. Klas, förlik dig med pojken, han är en bra

    ryttare!

    Lille Klas besinnade sig. Fadern var svag för honom, såsom en sjuklig ädling är för ende ättlingen af ett lysande namn, det visste gossen mycket väl, men fadern var icke heller att leka med, när han vardt vred.

    Klas skulle låtit blidka sig, om här ej funnits åskådare, för hvilka en ung adelsman om åtta år ej kunde förödmjuka sig. Alltså lät han förstå, att om Bennu ville kyssa hans hand och bedja om förlåtelse, ville han låta nåd gå för rätt.

    • Kyss hans stöfvel! Icke blir du sämre för det, skrattade

    fältmarskalken.

    Den som icke kysste hvarken hand eller stöfvel, det var Bennu. Han förklarade, att han intet ondt gjort, och berättade tilldragelsen.

    • Är det så, Palikka?

    Stallmästaren svarade försiktigt, att Pilen skenat och blifvit hejdad af Bennu. Herr Klas hade hållits i sadeln som en hel dragon, men han skulle ej längre förmått styra den skrämda hästen.

    • Marsch till din sofkammare! befallde herr Åke sin unge ättling.

    Gossen lydde vresigt, efter en sirlig, i Stockholm inlärd bugning för gästerne i tältet.

    • Hvad heter du? frågade grefvinnan den orädde tolfåringen, som

    behagade henne.

    • Bennu.
    • Hvad är din far?
    • Torpare. -- Bennu hade ofta hört, att hans far varit tattare, men

    alltid svarat på detta tillmäle med knytnäfvarna.

    • Du har bränt dig på hakan? Och på handen? utropade grefvinnan.
    • Vi lekte på ängen med brinnande pilar.
    • Och detta kalla de barnlek! Ers nåd -- och grefvinnan såg bönfallande

    på herr Åke -- gossen får ju stanna kvar i er tjenst?

    • Efter ni önskar det, ja. En vildbasare är han, och mina ryttare ha

    icke gjort honom tamare. Jag skall skicka honom till Gerknäs. Pojkarne äro styfve, det är bäst att de skiljas. Såg ers nåd Klas till häst? Han rider ej illa för sina år. Hvad tycker ers nåd?

    • Å ja, han lyckades verkligen få hästen att skena.
    • Men han hölls i sadeln! Pilen hade kunnat afkasta en gammal ryttare.

    Sådan verve, sådan eld! Fäste ers nåd sig vid Pilens bogar?

    Grefvinnan, som icke fäst sig vid Pilens bogar, tillkallade än en gång Bennu, hvilken pligtskyldigt inväntade vidare order utanför tältet.

    • Du har hittat en guldkedja. Hvarför behöll du ej henne? En guldkedja

    är dyr.

    • Jag visste, att ers nåd tappat kedjan, svarade gossen okonstladt.
    • Och du begär ingen hittarelön?

    Bennu rodnade, det hade han icke tänkt på.

    • Med fältmarskalkens tillåtelse kan du behålla denna silfvernål som

    hittarelön och som minne af mig. Råkar du engång i nöd och jag kan hjälpa dig, så framvisa denna nål; han är ensam i sitt slag, jag skall igenkänna honom.

    Bennu mottog nålen med högröda kinder. Sedan han skildes från torpet, var detta första gången en kvinna -- och en så vacker, så förnäm dam -- hade sagt honom ett vänligt ord. Han böjde sig ned, som han sett andra göra, och kysste grefvinnans klädningsfåll.

    • Förblif redlig och trofast! sade den högborna damen och strök med sin

    fina hand den tårögde gossens långa svarta hår.

    • * * * *

    Lavilas förnämste gäster sade följande morgon farväl, grefven och grefvinnan för att fortsätta resan till Björneborg, presidenten Kurck med döttrar på återresa till Åbo. Det är icke sannolikt, att det gästfria mottagandet på Lavila inverkat synnerligen på grefvens svar i friarefrågan; troligare är, att gamle Jacob De la Gardies förord afgjort svaret och att förbindelsen med fältmarskalken Tott dock slutligen befunnits nyttig för Brahesläktens politiska ändamål.

    Ty redan söndagen den sjunde därpå följande Oktober 1638 firades Åke Henriksson Totts bröllop med högborna och dygdesamma fröken Kerstin Abrahamsdotter Brahe, grefvinna till Visingsborg, friherrinna till Rydboholm och Lindholm, med stor ståt på Riddarholmen i Stockholm. Äktenskapet blef kort och barnlöst. Bruden fick en morgongåfva motsvarande hennes höga rang; brudgummen sökte en värdinna för lysande fester och fick en sjukvakterska, som höll stigbygeln i hans hjältemodiga ryttarekamp mot den sista fienden, döden.

    Kerstin Brahe, själf glömd, men högt aktad för husliga dygder, öfverlefde i många år sin berömde make.

    1. Flytande spån.

    Så mycket hjärta hade de.

    Det var ensligt där borta vid bergets sluttning. Björkar, aspar, sälgar, rönnar, här och där en ung gran eller en gammal lind, lågo fällda på sveden för att torka i solen. O, de vackra, hvita, högstammiga björkarna, i hvilka vårens första gök så ofta galat, de skulle snart med sin aska göda den steniga marken. Deras löfrika kvistar hade blifvit inbärgade till vinterföda åt fåren. Mellan deras stympade grenar reste sig ännu stundom ett strå epilobium eller ett knippe blåbärsris.

    Spindeln spann sina trådar mellan dessa bekväma fästen från gren till gren; myran fann här byggnadsämnen för stacken; guldflugan, nyss krupen ur puppan, pröfvade sina första florslika vingar; ollonborren kröp öfver stammen och gjorde misslyckade försök att flyga. Allt lefde och gladdes åt lifvet, allt utom denna härjade unga skog, som stupat för yxan och skulle gifva sin märg åt sädeskornet.

    Det var tidigt på morgonen i början af Juni -- så tidigt, att skyn i nordost ännu var fållad med guld -- två år efter herr Åke Totts gästabud för grefve Brahe på Lavila. Sveden tillhörde Kaskas torp. Två magra kor och en kviga afbetade här och där på höjdsluttningen några tarfliga grässtrån. Fyra får, begåfvade med ett bättre födgeni, företogo vågsamma språng på skogens slagfält och funno mellan stammarna orörda grästufvor.

    En flicka om tretton eller fjorton år satt på berget ofvanför sveden, vallande hjorden. Hennes morgontoilett var så enkel och fattig, som den ju kunde vara: ett groft linne, en snäf kjol. Inga skor, ingen duk.

    Ovårdadt långt svart hår, solbrynta kinder, bara armar och fötter, så bruna som de mattor, hvilka Dordej i sina välmaktsdagar färgat med stenmossa. Det var Hagar, som icke blifvit den rike Lydik Larssons fosterdotter.

    Hvad skulle Dordej, fostermodern, hafva råd att kläda Hagar i tyskull!

    Hon hade nu åtta egna slitvargar, och tiderna blefvo allt sämre.

    Missväxt och foderbrist kommo att öka krigets utpressningar. Tredje och fjärde kon hade gått i mät åt fogden. Blacken stampade, gammal och utsliten, ensam i stallet. Trosshästen, som ficks i utbyte mot Pilen, befanns redan följande året värdig en klubba. Liksom herr Åke, begynte Thomas känna fältlifvets efterdyningar. Lyckligt, att de två äldsta barnen, Tommu och Sigfrida, nu voro föräldrarnas högra och vänstra arm, ty på Hagar var ej mycket att räkna mer; hon hade sin värld för sig.

    Hon satt på berget och läste. Hvad läste hon? Torpet ägde tre böcker: bibeln, psalmboken och katekesen. Det var ingen af dessa, det var biskop Erik Erikssons finska postilla, tryckt i Stockholm 1621; hon hade med lock och trug fått låna denna digra bok i två volymer af en ny ung adjunkt i prästgården. Hagar förstod endast svenska, som största delen af folket i Karis, men finsk befolkning var kringströdd i socknen; hon hade hört språket talas. Hvad mer?

    Hagar lärde sig finska ur postillan, ty ingen grammatika, ingen ordbok, endast några få tryckta andliga böcker hade ännu vidrört de outvecklade vingarna af den finska nordens jungfruliga språk. År efter år sade mon till sin fura: förstår du mig?

    Ja, sade furan, du talar ju ur mitt hjärta. Dag efter dag sade insjöns vågor till strandklippan: förstår du oss? Huru skulle jag ej förstå eder? svarade klippan; jag förstår ingen annan. Tungan, som gaf en själ åt naturljuden, frågade örat: förstår du mig? Ja, sade örat, men hvad säger ögat? Ögat svarade: tälj mig stafvar, att jag må se de ovana ljuden! Detta var bristen. Stafvarna voro ännu mycket sällsynta och ovant tillskurna; i hela Finland fanns ju icke ett boktryckeri. Äfven svenska språket var ännu ett outveckladt, stapplande barn i skolåldern.

    Krig fanns ej då mellan hjärtats och tankens två uttryck i detta land; förstodo de icke mer, så förstodo de att älska hvarandra.

    Hagar hade vuxit, men icke så, som trädet växer i skogen, stam, grenar och märg i harmonisk utveckling. Medan hennes kropp tilltagit tre tum i längd, hade hennes själ vuxit tio eller tolf tum. Hon var den omogna, gröna karten, som utvecklar sig till en frukt, men hvars smak är bitter.

    Hon var den gängliga, hållningslösa flickan på fjortonde året, hvilken hvarken kan uppbära sin längd eller styra de fladdrande fjärilstankar, som rysta sina växande vingar för att utflyga i världen. Tålmodig väntan tillhör endast de fromma, de godsinta, de saktmodiga i denna kartens tjusande vår; de lifliga och energiska uppresa sig mot äfven de ömmaste, äfven de mest berättigade band, hvilka kännas som fjättrar. Hagar var upprorisk mot sig själf och mot hela den trånga värld, som omgaf henne.

    Denna törstande, stormande, brinnande själ, som slöts i ett äggskal, hur skulle ej hon flaxa som fågeln mot fönsterrutan! Hvad betydde det okända, omätliga djup af gåfvor och frågor, som böljade inom hennes unga hufvud? Och denna starka, bevingade ande, som sträckte sin famn mot oändliga höjder, medan tillvarons former hängde som bly vid dess fattiga barfot, hvar fann han en kvist att sätta sig på?

    Intet svar!

    Borta var Cannabis, som hon ej fått återse, borta voro dessa frestande böcker på lärdomens språk, åt hvilka hon en kort tid så hungrande hängifvit sig. Icke för något pris skulle Dordej ha tillåtit en så papistisk villfarelse i sitt hus, äfven om det otroliga händt, att Hagar fått låna latin från prästgården. Men sträng skyddstull uppfostrar alltid smugglare.

    Hagar hade öfverkommit på Nyby några af dessa litteraturens vindfällen, som sluta sin bana på väggspringorna -- rifna tryckta blad af Olof Bures arithmetica instrumentalis, tryckt 1609, och Marcus Helsingii compendium astronomicum, tryckt 1597. Det var fynd utan början och slut, men det var räknekonst, det var stjärnkunskap, det var latin! Tyska böcker hade här och där kvarlämnats af hemkomne krigare. Hagar förstod icke ett ord tyska, men hvartill funnos böcker, om ej för att läsas?

    Hon stafvade sig fram, hon fann ett ord som liknade svenskan, gissade, jämförde, gissade åter meningen af enstaka ord och enstaka ord af meningen, till dess att hon här, som i finskan, lärt sig hjälpligt förstå sina böckers innehåll. Det var icke barnsagor hon sålunda öfverkom, det var lärda kommentarier af skriften och vidlyftiga utläggningar af augsburgiska bekännelsen, troligen tagna vid någon plundring i Tyskland och sedan bortkastade af plundrarne som onyttigt skrymmande gods.

    Hagar hade af dessa lärda verk på sitt sätt inhämtat »skriftens rätta förstånd», som hon för två år sedan så ifrigt efterlängtat. Det var påtagligen redan för mycket för hennes år och erfarenhet, men det hon inhämtade var endast bokstafvens lärdom, som dödar, det var icke andens lärdom, som gifver lif. I hennes lilla hufvud samlade sig en oordnad massa af bokstafslärdom, utan samband, utan öfversikt, utan metod. Den barnatro, med hvilken hon förr läst sin bibel från perm till perm, söndersmulades till stoft af teologernes utläggningar.

    Hvad visste detta med all sin beläsenhet så okunniga barn om troslärornas kamp, om otrons drakslingringar alltifrån apostlarnes tidehvarf eller om dess mäktiga bundsförvandter i ett förrädiskt människohjärta? Hon stafvade med förvånade barnögon de invecklade stridsfrågorna om Kristi personliga eller symboliska närvaro i nattvarden, om den helige Andes utgång af Fadren allena eller af Fadren och Sonen. Hon hade icke något begrepp om Andens gång genom världshistorien eller om dess allt pånyttfödande kraft i en troendes själ.

    Hon gick som i drömmen fram mot hopplösa tvifvel, men äfven för tviflet var hon ännu alldeles för mycket barn; hon kunde endast känna sig fridlös, olycklig, dödande tom ...

    Nu satt hon vid biskop Erikssons postilla och vände blad efter blad, utan att rätt veta hvad hon läste. I denna bok återljöd ännu reformationstidens lifsvarma tro, som så snart skulle förblöda i det kropps- och själsmördande kriget för att efterträdas af den dödfrusna ortodoxin. Erikssons postilla var icke fritagen från sin tids pedantiska utläggningslusta, men där fanns så mycken sann fromhet, en så hjärtevarm kärlek till Gud och människor, att Hagar kände sig besviken i sitt hopp om utredning af de svårfattliga stridsfrågorna. Hvad betydde kärleken till Gud och människor mot lösningen af ett teologiskt problem? Hagar tröttnade.

    Solen steg högre, uppsög daggen och vidrörde med brännande kyssar berget, sveden, ljungen, det svartlockiga hufvudet, de bruna armarna, de bara fötterna. Morgonsvalkan gick öfver i sommardag. Bromsarna surrade, sommargyllingen galade i skogen, Silfverblommas koskälla och fårens bjällror klingade enformigt i dalen. Biskopens postilla gled omärkligt ned i mossan, jungfru Marias nyckelpiga kröp öfver dess blad, och Hagar, som tillbragt en halfvaken natt vid fållan med korna, nedsjönk i sömn mot den hårda hällen.

    Hon hade sofvit en kvart eller två, när ett prassel i lingonriset väckte henne ur hennes lätta slummer. Hagar sprang upp och såg en främmande pojke, svartlockig som hon, solbrynt som hon, barfota som hon, men vild, smutsig, med blodiga fötter och sönderrifna kläder, stirra på henne.

    Innan hon ännu hann hämta sig från sin första öfverraskning, hörde hon från gossens läppar en tvekande fråga:

    • Hagar?
    • Bennu! svarade hon. Hon hade igenkänt rösten.

    De båda syskonen hade icke sett hvarandra sedan fyra år, när Bennu flydde med Pilen från Nyby gård. De fortforo att vara hvarandra så lika som två blåbär på samma kvist, men Hagar hade nu skjutit upp nära ett halft hufvud högre än brodern.

    Och nu föllo de gråtande i hvarandras armar. Så mycket hjärta hade de dock, och hade de icke haft det, skulle de icke ha varit nattens barn, de skulle ha varit dess missfoster.

    De satte sig bredvid hvarandra på berget. Systern tog först till ordet.

    • Hvad är det, Bennu? frågade hon, i det hon med oförställd häpnad

    betraktade hans blodiga fötter och förvildade utseende. -- Hvarifrån kommer du?

    • Från Gerknäs.
    • Så du ser ut! Hvarför kommer du hit?
    • Jag har skjutit ihjäl Greger Andersson.
    • Å så! Tokprat!
    • Jag har skjutit ihjäl honom. Icke visste jag, att musköten var

    laddad.

    • Hvad du säger! Greger Andersson?
    • Han var en stygg karl! Lars Palikka var alltid beskedlig mot mig. Så

    fick jag afsked af lille herr Klas. Så kom jag till Gerknäs. Greger Andersson var stallmästare där. Han var förr en af rättarne som redo efter mig, när jag rymde med Pilen.

    • Det är så länge sedan vi hört af dig. Så? Greger var stygg mot dig?
    • Han tog Grebben, som herr Åke gaf mig att rida, när Klas fick Pilen.

    I stället fick jag ett halt sto. Det blef i mossen. Greger sa': nu skall du köra oxarna. Svarta tjuren var ilsken, ja, han stångades så, så! Jag hade yxan, jag slog benet af honom. De satte mig i hundstallet ... Fyra dagar satt jag i hundstallet och fick intet annat än hundarnas mat. Så bröt jag mig ut och låg gömd på hövinden. De skulle skicka sex ryttare till Lavila. Matts Lång sa' till mig: kom ut, Bennu, gör musköterna rena! Ja, jag kom ut, jag satt på bakgården med musköterna, när Greger kom med piskan emot mig. Är du där, din tattarehund? sa' han; jag skall lära dig rymma! ... Kom icke hit! sa' jag och höll musköten emot honom.

    Han kom ... jag sköt ... han föll ... jag sprang. Göm mig, Hagar, göm mig! De äro efter mig; jag sprang hela natten.

    • Du skulle ha klagat för herr Åke ... skrifvit!
    • Skrifvit?
    • Jaså, du kan icke skrifva. Kan du läsa?
    • Mor lärde mig stafvarna förr, men dem har jag glömt.
    • Hvad kan du, Bennu?
    • Rida, fäkta, skjuta, jaga, dressera hundar, kasta kronvägg, tärningar

    ...

    • Å, sådant där! Hvart tänker du rymma?
    • Vet inte. Kanske till Åbo. Jag har fått en nål af grefvinnan ...

    Hagar eftersinnade. Hennes lärdom dunstade bort som en dimma för den öfverhängande faran. Hon var beslutsam och djärf som brodern, men mycket mera utvecklad till sitt förstånd.

    • Ja, de skola förfölja dig, de skola söka dig här. Du kan ej rymma

    till Åbo, det är lång väg, de skola hinna fatt dig på vägen. Men till herr Åke ...

    • Herr Åke ligger svårt sjuk på Lavila. Klas är där.
    • Då finns det ej annan råd, än att rymma till Tyskland. Vid Skuru i

    Pojo ligger Henderssons transportskepp, som endera dagen skall segla till Tyskland. Dit måste du för brinnkära lifvet. Har du penningar?

    • Jag har sex daler insydda i min jacka. Herr Åke gaf mig dem, när jag

    skickades bort från Lavila.

    • Det är bra, mycket bra; jag har icke en kopparslant.
    • Men om de komma nu ... nu? -- Och gossen betraktade skogen med

    skrämda blickar.

    • Gå, tvätta dig först vid bäcken, dina fötter blöda af språnget. Lämna

    där din jacka och dina byxor. Jag kläder mig i dem och lämnar åt dig min kjol. Komma de, skola de taga mig.

    • Men de slå dig, Hagar, de binda dig, de bortföra dig.
    • Sicken, hvad skola de göra med mig? Sinka ej nu, fort! Sigfrida

    kommer att hämta mjölken. Jag har legat med korna vid fållan i natt.

    Gossen följde rådet. Om en stund voro båda barnen förvandlade, han till flicka, hon till gosse. Flickans kjol släpade långt ned till fötterna; gossens spinkiga benkläder räckte ej långt nedom knäet. För att fullborda toiletten kammade och benade Hagar sin brors hår med en tallkvist. Man kan hjälpa sig utan kam.

    Medan hon var upptagen därmed, erinrade sig Bennu något i hans tanke högst betänkligt.

    • Icke kan jag rymma i flickkläder till Tyskland! Icke taga de emot en

    flicka på skeppet!

    • Å så! Jag springer hem efter min helgdagskjol ... Nej, jag går hem i

    linnet. Du skall få dina gosskläder i ett knyte.

    I detsamma hördes bakom dem en klingande röst:

    Och kejsarens döttrar, de kommo från Rom,
    de hade en påse med läkedom,
    de hade lavendel och rosmarin,
    guldkäraste min!

    Sigfrida stod där med stäfvan och betraktade förvånad de främmande barnen. Det var Hagar och icke Hagar, Bennu och icke Bennu.

    De voro upptäckta; det stod ej att hjälpa. Hagar fattade raskt sitt beslut.

    • Känner du icke igen oss? Tyst, tala icke om för någon kristen själ,

    att du sett oss här! Jag har lånat min kjol åt Bennu för att elaka människor söka honom, och nu måste han bort, långt bort! Spring fort hem, tag min helgdagskjol eller låna mig den sämsta du har; Bennu måste få sina kläder tillbaka. Vänta ... han är hungrig. Gif honom brödet, som är för min morgonvard! Jag möter dig på skogsvägen. Fort, säg åt ingen; jag skall sedan tala om det för mor!

    Sigfrida var fjorton år, äfven hon, men hur olik dessa två! Ljushårig, from, god, blomstrande frisk, oskyldig, vek, hjärteglad, utan lärdom, utan sorger, vuxen i skog och mark som en bofink i fredadt bo. Hon visste ej huru kär hon haft Bennu, förrän hon saknade honom. Nu såg hon honom så underlig åter. Men hon frågade icke, hon räckte honom ej sin hand, hon fällde stäfvan, där brödet låg instucket, hon föll honom om halsen, kysste honom, rodnade med detsamma starkt och sprang utan ett ord sin väg för att uträtta Hagars ärende.

    Gossen i flickkläder såg förundrad efter henne. Han förstod icke kyssen, han förstod blott, att de förr varit goda vänner. Sedan han flydde från Kaskas torp, hade han glömt hvad kvinnlig ömhet var, till dess att han på Lavila kände någonting varmt kring sitt hjärta, och värmen kom den gången nästan så högt som från solen.

    • Ät och drick mjölk! sade Hagar. Vi ha två mil till Skuru.

    Bennu intog sin systers plats som vallflicka, medan hon gick att möta Sigfrida. Han åt, men det smakade icke. Det rasslade i skogen; han vände sig darrande ditåt. Tramp hördes af hofvar ... nej, det var en fåle, som i sin glada ungdomsyra tog sig för att galoppera i beteshagen. Intet ljud af förföljarne. Den annars så oförfärade gossen var rädd för ett fallande löf. Han hade för första gången gjort bekantskap med den fruktansvärda makt, som beherskar äfven den modigaste, äfven den mest förhärdade -- samvetets makt.

    Hagar återvände, ånyo förvandlad till flicka, med broderns kläder i ett knyte, och nu var det två systrar, som vågade sig öfver genvägar ut på den farliga landsvägen till Pojo. Vandringen lyckades utan äfventyr. Man erfor sedan, att förföljarne från Gerknäs tagit vägen åt Lavila.

    Hagar hade öfverlämnat åt Sigfrida omsorgen om korna och följde flyktingen ända till Skuru. Där återtog Bennu sin manliga dräkt.

    Syskonen uppsökte fartyget, som låg segelfärdigt till Stralsund. Hagar förde underhandlingen med skepparen Hendersson. Gossen skulle öfver till Tyskland.

    • Hvarför icke? svarade Hendersson. Sex daler för frakt och kost.
    • Sex daler för en så flink skeppsgosse, som gör nytta för en matros?

    Ni skulle fråga hvad han begär i månadspenning!

    Skepparen skrattade.

    • Pysen går ju så bredbent, som ville han rida på bogsprötet. Men får

    gå för fem daler. Vill han icke? Nå, fyra daler, det är mitt sista pris.

    Underhandlingen slöts med tre daler i passagerareafgift. Bennu hade således tre daler kvar att söka sin lycka i den okända världen. Ingen huld eller skyld, icke ens en bekant, skulle räcka den fader- och moderlöse sin stödande hand. Han var hafvets flytande spån, utan strand eller fäste, prisgifven åt alla vindar och böljor i den stormiga tiden, när svallvågen bortsköljde länder och riken, klippfasta borgar och de tryggast rotade existenser i den mänskliga tillvaron.

    • Gå till Stålhandske eller Wittenberg! förmanade systern. Jag har hört

    sägas, att de äro hemma från våra trakter; de skola mottaga dig.

    • Men om de fråga mitt namn ... min faders namn? Om de kalla mig

    tattare? invände Bennu, och hela hans kropp skälfde af blygsel vid hågkomsten af det misstänkta dunkel, som låg öfver hans namnlösa härkomst.

    Hagar bleknade. Där var den stora frågan vid fjorton år, denna fråga, som redan länge kastat sin mörka skugga öfver de båda syskonens unga lif, fastän ingen af dem ännu vågat vidröra henne. Nu kom hon och fordrade svar.

    Ännu i nittonde seklet, när den egna förtjensten mer och mer träder fram som den ende rätte mätaren af personligt värde, fortfar ett aktadt namn att vara det rikaste arf en man eller kvinna efterlämnar åt sina barn.

    Sextonhundratalet var så genomträngdt af bördstraditionen, att äfven den högsta adeln, som numera bar släktnamn, fortfor att tillägga faderns dopnamn till sonens eller dotterns. Namnlös var mer än vanbörding, hvarmed adeln ville beteckna en ofrälse; namnlös var ärelös. De oäkta barnen, hvilka hela sitt lif igenom buro sin moders namn som en skymf, hade dock något att stödja sitt dopnamn vid. Men hvad voro de, som icke ens buro sin moders namn, som, likt hundar och kattor, ej buro något tillnamn alls?

    Man mognar brådt, när man bär något sådant på hjärtat. Hagar var icke ett barn mer, när hon hårdt tryckte sin broders hand och sade till honom:

    • Du skall göra dig ett namn! Tag dig ett! Välj dig ett namn, hvar du

    finner ett, från dagen eller natten, från stjärnorna eller från kriget!

    Lydiken har berättat mig, att vi äro stjärnornas barn. Har du sett stjärnorna falla? Vi ha fallit ned med någon af dem.

    • Jag vill heta Ingen, svarade gossen sorgset, under det förkrossande

    intrycket af sin öfvergifna belägenhet.

    • Nej, välj något annat! Du skall ej vara ingen, du skall vara allt.

    Men hvad namn du än tager dig, Bennu, så minns, att du gör det stort och berömdt! Det finns intet förmer, än att vara stor och berömd. Du skall icke vara Ben-Oni, du skall vara mer än Ben-Jamin, du skall vara Josef, för hvilken solen, månen och elfva stjärnor bugade sig. Si, då skall ingen fråga din faders namn. Ditt namn, som du själf gjort, skall vara mer än faders och moders; det skall gå genom världen såsom ett stjärnfall. Och då, Bennu, skall du minnas en, som aldrig kan blifva stor och berömd för annat än att hon är din syster ... Farväl!

    Hon räckte brodern sin hand till afsked.

    En underlig, främmande man, en lång, skäggig krigare, stod lutad mot balustraden på landningsbryggan. Han sade till Bennu:

    • Hvad heter du?
    • Ingen.
    • Jag menar, hvems barn ären I?
    • Ingens.

    Mannen vände sig till Hagar:

    • Hvad säger gossen? Äro edra föräldrar döda?
    • Vet icke. Vi ha inga föräldrar.
    • Skall gossen till Tyskland?
    • Ja.
    • Till hvem?
    • Det veta vi icke.

    Den främmande betraktade Hagar med forskande blickar.

    • Kan du läsa?
    • Ja.
    • Har du läst om Tobias' ledsagare?
    • Ja. En ängel.
    • Jag skall blifva för gossen hvad ängeln var för Tobias.

    Nu var det Hagar, som forskande och förvånad betraktade den främmande mannen. Aftonsolen sken i hans underligt djupa ögon. Han ingaf förtroende. Hagar fick mod att fråga om han var skickad från stjärnorna.

    • Kanske, sade främlingen. Jag skall ledsaga gossen. Kom, Ingen!

    Och han ledde den halft motsträfvige unge flyktingen öfver landgången ombord på skeppet.

    Nu fick Hagar ej dröja längre. Sorgsen vände hon åter på väg till torpet. Hafvets våg, som ryckt med sig den ena flytande spånen, kastade den andra tillbaka mot stranden. Skulle de någonsin mötas mer i tidernas strömdrag?

    1. Halmskrinet.

    Den dromedaren ryms inte i mitt bo.

    Hagars stjärna hade gått ned öfver Turholm. När vintern kom, sedan Lydik Larsson bortskickat flickan, i afsikt att ännu ett år betänka sig, innan han tog en fosterdotter, kände tullnären sig åter ensam under de långa kvällarna. Han bodde nu i staden. Det föreföll honom, som blefve mörkret med hvarje år svartare, huset tomare, han själf knarrigare och de vackra silfverdalrarna i hans kassakista allt mera spöklikt pockande. Han ledsnade att beständigt höra dem skramla: mera! mera! Att de ej blygdes!

    De voro ju redan många nog för en ensam man. Inträdde han i stugan, hade Lisbet Wolle glömt att tända brasan. Gick han i mörka förstugan, misstänkte han en tjuf bakom dörren. Sökte han tjenarne, funnos de icke där de skulle finnas, och deras arbete befanns försummadt eller slarfvigt uträttadt. Spinnrocken stod med nedhasadt snörband, lintotten frågade: hvar är värdinnan? Väfstolens ränning skrek efter inslag, spolen hittades under skåpet som leksak för katten. Lisbets gröt var vidbränd, fisken halfkokt och mjölken surnad.

    Husbondens toilett befann sig i ett allt annat än vårdadt skick; knapparna bortfallna, strumporna söndriga, tullnärens skjortor i skrifvarens kista, skrifvarens skjortor i tullnärens draglåda. Själfva tullens dyrbara långa kolumner lågo ej där de skulle ligga; det hemgjorda bläcket, kokt på galläpplen, blef allt brunare och obeskrifligare; gåspennan tycktes doppad i talg. Det gick icke. Hela huset förenade sig med den föregående talaren, lintotten.

    Alla dammiga vrår, alla odiskade fat, alla sopor och sysslor instämde i samma förtviflade fråga: hvar är värdinnan?

    Tullnären stod icke längre ut. En solskensdag på vårsidan 1638 klädde sig Lydik Larsson i sin bästa blå rock med de gula mässingsknapparna och anmälde sig som friare hos Betty Luth. Fick han korgen? Visst icke.

    Ingen holländare hade snabbare klarerats vid Turholms tullbrygga. Samma dag visste hela staden, att fattiga Betty, som väfde hemspunnet lärft för sex öre alnen, numera kunde kläda sig i finaste kammarduk. Lika hastigt följde bröllopet tre veckor därefter. Petrus Luth utpinade af alla de nio muserna ett latinskt fröjdekväde, och Sara kallade sin man Abraham herre. Allt aflopp lyckligt; fattig blef rik, och rik blef rikare. Lärftsväfverskan fick en knarrig, men godsint änkling; änklingen fick en husesam hustru.

    Två år därefter, i början af sommaren 1640, förnams på Turholm den späda rösten af en nykomling, en dotter. Lydik Larsson fröjdade sig åt en arftagerska och tänkte vid sig själf: hvilken bondtur, att jag icke drog tattareflickan till huset!

    Snart skulle han dock påminnas om tillvaron af ett barn lika rotlöst som snöflingan, där hon sväfvar mellan himmel och jord. Han stod på sin tullbrygga, mönstrande in- och utseglande fartyg, när en fiskare från Snappertuna räckte honom ett bref. Det var skrifvet på ett groft, skrynkligt papper, som luktade starkt ingefära och lät förmoda, att det i sig förvarat denna omtyckta krydda, hvilken användes som ofelbart hälsomedel mot många slags krämpor. Utanskriften lydde:

    »Til Wälachtade Lydikhen i Helsingeland thetta.»

    Handstilen var prentadt prydlig och brefvets korta innehåll, när man korrigerat några snedsprång i stafningen, följande:

    »Lydikhen skulle nu taga flickan; intet får jag händer med henne.

    Dordej.»

    Taga flickan? Det var så dags! Tullnären stoppade vresigt brefvet i rockfickan och beslöt att icke göra sig därmed vidare omak. Han hade engång begärt barnet, och Dordej hade svarat: »Taga henne ifrån mig!

    Vet ni, att Thomas är hennes laglige förmyndare?»

    Några dagar förgingo, men Lydik Larsson lyckades ej slå ur hågen Dordejs prent. Var han ej flickans gudfar? Hade han ej beundrat hennes sällsynta naturgåfvor? Skulle hon ej göra honom heder, om han gåfve henne uppfostran? Nej. Hvad skulle Betty säga därom? Och hans eget barn? Platt ingen reson att numera upptaga en fosterdotter.

    Händelsevis kom en trasslig rättegång att öka tullnärens bekymmer. Till adelns privilegier hörde nämligen rättigheten att tullfritt utskeppa sina landtbruksalster och införa vissa varor för eget behof. Denna rättighet gaf anledning till grofva underslef. Helsingfors' borgare klagade hos generalguvernören, att kringboende adelsmän i sitt namn utskeppade och införde andras varor, hvarmed de gjorde lika förfång åt stadens handel som åt kronans tull. Generalguvernören grefve Per Brahe var icke den man, som ville göra intrång i adelns rättigheter, men han höll strängt på ordning i landet.

    Han upptog klagomålet, lät anställa räfst och befallde rättegång inför Åbo hofrätt, efter ju adelsmän ej kunde dömas af lägre domstol.

    I denna trassliga sak invecklades Lydik Larsson som tulltjensteman och var tvungen se till huru han själf kunde två sina händer rena. En vecka sedan han mottagit Dordejs bref såg han sig nödsakad att resa till Åbo, landvägen för att ej fördröjas af motvind på sjön.

    När han närmade sig Karis, fick han anledning att ihågkomma sin guddotter.

    • Jag vill se till, hvad jag kan göra för henne, tänkte han vid sig

    själf. Hon blir fjorton år, hon kan få tjenst som barnflicka, men icke hos mig!

    Torpet fanns på sin plats. Det såg bofälligare ut, tiderna hade blifvit sämre. Barnen voro ute i arbete. Dordej spann, Thomas murade bakugnen, som hotade instörta.

    • Guds fred!
    • Goder dag, Lydiken! Det var hederligt; jag visste han skulle komma.

    Sitt ned!

    Och Dordej afröjde tegelstensgruset från bänken, medan Thomas, utan att afbryta arbetet, bortlade stillatigande mössan från sitt hufvud, som började gråna.

    • Nå, hur är det? Dåliga tider, prack och bekymmer hvart man vänder

    sig! Hagar gör eder omak, Dordej?

    • Gör hon? Jo men. Inte kunde jag tro det, Lydiken, den tiden ni var

    beskedlig mot barnet. Men si, man skall inte mena sig vara visare än Gud. Han vet hvar det fåfängliga hjärtat sitter; dit siktar han, och där träffar han bättre än skyttens pil. Fröjdebarn kan bli sorgebarn. Var hon inte mitt pärlegull och mitt silkesbarn, förmer än de egna matvargarna? Gud signe dem, de folka sig hvad de hinna. Var inte Hagar den trägnaste förr i alla sysslor, så träffeligt kloker och händig i allting? Det var förr, det, ser Lydiken. Från den dagen hon kom från Helsingeland, var hon, Gud tröste, ett bortbytt barn.

    Hvad ha ni för bergstroll på Turholmen eder? Af hela flickan fanns stort intet annat än stafvarna kvar, de latinska stafvarna, Lydiken! Inte har hon håg mera för karda och spinna, härfva och refva, baka och byka, det går allt som i drömmen. Jag säger: gå efter vatten till brunnen, Hagar! Ja, så står hon där och ser huru solen skiner på istapparna ... Fålla din kjol, barn, ... den där tyskullskjolen, ni vet! Ja, så sitter hon och låtsar sömma, men har glömt att träda tråden på nålen .... Hagar, läs aftonbönen med barnen! Läser hon inte?

    Visst läser hon, men det är bordsbönen. Så har det nu varit i tre vintrar och två somrar. Det enda hon hugfälles är att lära fågelspråk och valla kräken, som hon nu mest har för händer, för där får hon stafva i mossan på bergen.

    • Har hon fått böcker att läsa?
    • Hvad för böcker? Hon har de tre, som äro lärdom nog för en fattig

    stackare. Från prästgården har jag lånat en finsk postilla, och kan ni tro, Lydiken, barnet predikar nu finska rätt som en präst från Tavastland! När hon hittat andra böcker i byn, har jag eldat ugnen med dem. Vet jag hvad prent hon smusslat i sänghalmen? Inte med min vilja skall hon läsa mer än godt gör för människans salighet. Det finns lika många fåfängliga böcker som löst tal här i världen.

    • Och hvad ämnar ni nu företaga med Hagar? Icke kan hon komma till mig;

    jag är nu gift och har egna barn. Det var annat för tre år sedan.

    • Så, ja, lycka till! Jag trodde ni var gudfar hennes.
    • Kan jag annars göra något för flickan? Hon är snart i den ålder, när

    fattigt ungt folk söker tjenst. Jag vill bekosta åt henne en omgång nya kläder och lägga till några hårda daler för underhållet, tills hon blir femton år eller sexton.

    • Tackar för gunstig god vilja. Med oss och de många barnen är det så,

    att vi råkat i skuld och ha inte bröd för dem, som inte arbeta. Jag tänkte ni skulle taga henne, inte för vår, men för barnets skull. Inte vånnar jag om att jag själfver äter agnar till middagen och tegelstenar till kvällen, om den stackaren ej får svälta, för hon ligger mig som ett kyrktorn på hjärtat, ser Lydiken. Men si, den dromedaren ryms inte i mitt bo, sa' sädesärlan, när hon kläckte ut gökungen. Hagar ryms ej i vårt bo, ser Lydiken; det likar sig inte för henne att tjena heller.

    Antingen är hon ett tattarebarn, eller är hon af herrefolk, korp eller örn, Gud vet, det ligger i blodet; det visar sig nu, när hon snart blir fullvuxen.

    • Dordej -- sade Lydik Larsson eftersinnande -- mäster Sigfrid var

    fuller af den mening, att modern, som dog här i torpet, ej var en tatterska. Hon bar hos sig två kostbara smycken, som ju höra barnen till och kunna försäljas för deras utkomst. Finnas de kvar?

    • Hvad skulle ej de finnas? När mäster Sigfrid var döder och Thomas

    blef förmyndare, fick Thomas skrinet med barnens egendom att förvara.

    Det är försegladt med mästarens eget signet. Hvad skulle vi töras bryta det, vi?

    • Däri ha ni gjort rätt, men blott för en tid. Förstår ni ej, Dordej,

    att barnens egendom ligger där utan ränta, nu när de bäst tarfva ett underhåll. Hvar är gossen?

    • Han, tuppkyckling? Ja, det veta svalorna bättre än jag. Såsom utsädet

    är, blir skörden. Bennu har vuxit upp bland herr Åkes gudlöse ryttare; nu har han skjutit en karl på Gerknäs och måst rymma till Tyskland. De voro här på jagt efter gossen, men folk trodde, att det var bara för syns skull. Alla tyckte om Bennu, ingen själ ömkade Greger Andersson.

    Greger fick en opasslig kula genom kindbenet, och snedmundt blir han, så länge han lefver, men det tros, att han repar sig.

    • Nåväl, är det ej bäst, att Thomas som förmyndare upplåter skrinet och

    jag betygar som vittne hvad däri finnes?

    • Hvad säger du, Thomas?

    Thomas nedlade murslefven, strök sig med afviga handen om näsan och lät förnimma, att han ej skulle öppna skrinet förrän i barnens egen närvaro, när gossen blef myndig.

    • Det vill säga om sju år, genmälde tullnären misslynt. Vi två äro ej

    gula om näbben mer, och gossen är ute på farliga stigar. Ung eller gammal, ingen af oss bär signet på lefnadens tid i sju år. Nu lida barnen nöd, och vi lefva. Hvarför töfva med det, som hör en förmyndare till?

    Thomas förblef obeveklig. Skulle han taga skäl och vansläktas från sitt folks kardinaldygd?

    • Nåväl, sade Lydik Larsson, då står ett förslag åter. Jag reser till

    Åbo och skall i aller ödmjukhet uppvakta presidenten i hofrätten, herr Jöns Kurck. Vill ni, mot vederbörligt kvitto, öfverantvarda skrinet till mig, så skall jag låta öppna det i presidentens och vittnens närvarelse.

    Sedan jag förvisso vet värdet af barnens egendom och, där presidenten det tillråder, tagit en part ut för barnen, skall jag åter låta försegla skrinet med hofrättens signet, och det beror då af förmyndaren, om han vill förvara skrinet hos sig eller lämna det mot kvitto i hofrättens förvar. Detta senare vore säkrast. Ert torp kan brinna eller plundras af tjufvar.

    Ny rådplägning. Hvad allt de lagfarne hitta på! Den okunnige torparen hade en vidskeplig vördnad för alla signeter, men det han höll i sin hand tycktes honom vara säkrare än det han lämnade ifrån sig. Thomas svarade nej.

    Hans klokare hälft var af annan mening.

    • I fars tid, sade Dordej, sköflade krigsmännen allt hvad de

    öfverkommo. I vår tid göra fogdens tjenare mångenstädes detsamma. Minns du i vintras, när Mannu var ensam i stugan och drog en eldbrand ur spiseln i halmen på golfvet? Du var med barnen vid läsförhöret, jag klappade byke vid vaken på isen. Hade Gud ej skickat mig in efter dina skjortor, hvad hade det blifvit af stugan, af Mannu, af Hagars och Bennus arf? Skicka skrinet till hofrätten! Det är ett sextipunds-lass att ansvara för andras egendom.

    Lydik Larsson anmärkte, att presidenten Kurck stått fadder för barnen.

    • Ja, ser du? instämde Dordej. Passar inte Gud den saken som hake till

    märla? Slå fast haken, Thomas, så är barnens egendom bakom lås. Han, som är hofrättens öfverman, måste vara den lagfarnaste här i landet.

    Sara kallade sin man Abraham herre, men Abraham fann sig oftast väl af att lyssna till Saras råd. Thomas framtog ur den lästa ekkistan under sängen ett litet skrin, knappt större än en vår tids cigarrlåda. Det var konstrikt inlagdt med färgad halm, utan lås, men väl ombundet med starkt garn och försegladt med mäster Sigfrids sigill, Helsingfors', hans födelsestads vapen, båten, med en stjärna däröfver.

    Skrinet öfverlämnades åt Lydik Larsson mot kvitto med sigill öfver mottagandet. Medan kvittot skrefs, upprann i tullnärens förslagna hufvud en plan att göra guddottern en tjenst, som på samma gång befriade honom själf och fosterföräldrarna från bekymret om flickans framtid.

    • Hvad sägen I, föreslog han, om jag tager Hagar med mig till Åbo?

    Presidenten är hennes gudfar; han torde låta sig henne föreställas och kanske göra något för henne.

    Detta förslag mötte intet motstånd. Hvar var Hagar? Hon var med de yngre barnen i rian. De hade åter för sig något slags fågelspråk.

    Dordej gick till rian, men mötte barnskaran på vägen. De voro utom sig af jublande fröjd, de skreko om hvarandra:

    • Han kan tala!
    • Hvem kan tala?
    • Trastungen.

    Barnen förde med sig en bur af videkvistar, i hvilken satt en ung, nära fullvuxen koltrast, Hagars skötebarn. Hon hade upptagit honom som späd unge ur ett öfvergifvet bo, hvars föräldrar blifvit snarornas offer, vårdat och matat honom, gjort honom så tam, att han åt ur hennes hand och satte sig på hennes högra skuldra, när hon ropade: Tätti! Hagar hade läst i sina böcker, att vissa fåglar kunna lära sig eftersäga människors ord. Alltså företog hon sig att studera språk med Tätti, såsom hon själf studerat latin för Cannabis.

    Mer än ett halft år hade hon nu hvar dag, när de voro ostörda, upprepat två korta språkläxor för Tätti och sett honom göra misslyckade försök att forma sin näbb efter de ovana ljuden.

    I dag hade han, till barnens obeskrifliga förvåning, för första gången uttalat orden: Tätti dum.

    Skaran instormade i stugan med denna viktiga nyhet. Tätti skulle tala, men, lik mången annan talare, kom Tätti af sig vid åsynen af de talrika åhörarne. Buren ställdes åt sidan; här var ett annat tal än fåglalåt.

    Lydik Larsson mönstrade Hagar med en rest af den forna vänskapen. Hon var förändrad, men ej till sin fördel. Ärtstängeln hade skjutit upp, men slokade gänglig i brist på stöd.

    • Räknar du ännu himmelens trappor? frågade tullnären.

    Hon teg med nedslagna ögon. Denne beskyddare hade svikit henne. Han hade lofvat henne lärdom, lycka och fadersömhet. Huru hade han hållit sitt löfte?

    • Vill du följa mig till Åbo och se en stor stad, en stor, ny gudfar?
    • Skynda dig, barn! inföll den alltid praktiska fostermodern. Lägg hop

    dina kläder, dina två linnen, dina strumpor och tyskullskjolen, som du kan fålla i Åbo. Lydiken har brådt och vill taga dig med sig. Hvarför suras du, dumma flicka? Pussa gudfar på granna handen!

    • Får jag ej stanna hos er, mor? frågade Hagar skyggt.

    Huru hade hon icke brunnit af längtan att flyga ut i den vida, okända världen! Men denne man hade en gång svikit henne; han kunde andra gången göra det om igen. Hennes tårar begynte tillra på kinden.

    Dordej visste knappt själf huru lätt hon veknade som ett vax för älsklingsbarnet.

    • Visst får du komma tillbaka och blifva hos oss, om du ej får något

    bättre. Se så, lipa nu inte, barnet mitt; lägg hop dina kläder!

    • Låt mig gå, låt mig gå i den villa skogen! snyftade Hagar. Det

    bittra, förödmjukande intrycket af att kastas ur hand i hand öfverväldigade allt hennes mod.

    Då hördes från buren vid väfstolen ett snattrande ljud, liksom ur en barntrumpet: Inte ledsen nu! Det var den andra språkläxan, som Hagar, till tröst i sina ensliga sorger, stafvat för koltrasten och som nu för första gången lyckades trilla ur trastnäbben.

    Situationen förändrades; alla smålogo. Hagar flög till buren, lockade ut favoriten, lät honom sitta på högra skuldran och uppmanade honom att säga om de beundrade, muntrande orden. Men den nye talaren hade redan glömt dem, flaxade kring i sin lyckliga frihet och lät nu förnimma: Tätti dum.

    Hastigt vidtogos de få nödiga förberedelserna för Hagars resa.

    Fosterföräldrarna och hela barnskaran sågo tullnären instufva sin nya barfota bytesvara i höet på den fyrhjuliga bondvagn, som borgerligt folk brukade vid sommarresor före schäsarnas och åbokärrornas tid. Hästarna legdes för fyra mil eller för hela resan. Mellan Åbo och Helsingfors fanns i grefvens tid en början till gästgifvare och skjutslega, en lättnad för bonden, af hvilken adeln härintills trugat sig fri skjuts.

    Torparefolk är sällan sentimentalt vid afsked, men här låg i luften en förkänsla af att skilsmässan skulle blifva lång. Tommu snöt sig gång efter gång; det var något som tagit en orätt väg från ögonen. Sigfrida hämtade buren med Tätti, Hagar skulle än en gång klappa sin gunstling på de mjuka, svarta fjädrarna.

    Dordej sade:

    • Du mitt hjärtebarn och mitt sorgebarn! Räfvarna hafva sina kulor och

    fåglarna sina nästen, men en vet jag, som före dig icke hade en sten att luta sitt hufvud mot. Res, om Gud vill; kom igen, om Gud vill! Befall honom dina vägar, och han skall finna också åt dig en kvist att sitta på!

    • Inte ledsen nu! bjäbbade trastungen. Åkdonet rullade bort, och den

    andra spånen flöt ut på det strandlösa hafvet.

    1. Åbo akademi.

    Där bo bestier!

    Om tidehvarfven kunde förflyttas som tablåerna i ett skådespel, om nittonde seklet sutte som åskådare i salongen, förhänget rullades upp och sjuttonde seklet blottades där bakom i sin väldiga storhet, hur ogenomträngligt mörkt, hur dystert allvarligt, hur groft tillyxadt i sina massor skulle det icke te sig för åskådaren från ett annat tidskifte! Men äfven detta mörker hade sina glimmande ljuspunkter, äfven detta allvar sina gladare mellanstunder och denna grofva tidskoloss sina fint utmejslade spetsar. Det vi kalla natt ansågo de då lefvande som en dag, och skymdes dagen af moln med härjande hagelskurar, såg man dock stundom solen.

    Invånarne på planeten Mars med dess svagare dagsljus skulle troligen ej vilja byta med jordens invånare, och sjuttonde seklets hårdt betungade folk skulle sannolikt betänkt sig mer än en gång, om någon erbjudit dem att flytta till nittonde seklet.

    Axel Oxenstjerna hade sagt om sitt besök i sydvästra Finland: där bo bestier! Per Brahe upptog ordet såsom en varsel, såg botemedlet i att statuera en academia och ryckte denna som ett halfslukadt ben ur krigets hungriga gap. När hans academia ändtligen kom och funderades genom Kristinas kungliga bref af Nyköping den 26 Mars 1640, utlade biskop Rothovius i sitt cirkulär till prästerskapet, att detta vore den största välgärning, som vederfarits Finland sedan världens begynnelse.

    Enär Finland troligen icke stod att igenfinna på kartan vid världens begynnelse, var den första och största välgärningen rimligast den, att landet nu fanns till. En biskop borde icke heller ringare uppskatta införandet af kristen tro eller dess reformation. Men med dessa lofliga reservationer hafva två och ett halft sekel framåt icke mycket att afpruta på den kraftige, nitiske och välmenande biskopens hjärtefröjd öfver denna märkliga tilldragelse.

    Akademin har aldrig varit allt, icke ens vid sin stiftelse, lika litet som kunskapen är allt; men akademin har varit och är oberäkneligt mycket för ett land, som i sin politiska svaghet söker ett fäste i arbetet för sin kultur. Förgäfves har akademin från sin första början draperat sig i sin rektors purpurmantel för att inför de olärda upphöja lärdomen på samtidens kungliga tron. Hon stod med sina rötter för djupt in i folket för att någonsin lyckas afkläda sig vadmalsjackan, och detta blef hemligheten af hennes stora civilisationsarbete.

    Ju folkligare hon blef, desto mäktigare samlade hon i sig folkets vaknande intelligenta kraft och klarnande medvetande. Kyrkan har varit äggeblomman, ur hvilken det nya lifvet begynt pulsera, men akademin har varit den unga mot samtidens höjder stigande folkandens första vingar.

    Och akademin år 1640 var kyrkans lydiga dotter. Icke allenast biskopen, äfven Per Brahe räknade, jämte bokliga konster, utbredandet af ett gudeligt lefverne och skickeliga seder bland det nya läroverkets förnämsta ändamål. Folket ansåg akademin för en prästskola. Ännu hundra år därefter, 1740, stod teologen främst och dugde till allt, likasom i vår tid generalen. 1840 hotade tre andra fakulteter att öfverflygla den högvördiga, som med gammal häfd intog första rangen, och fyrtio eller femtio år vidare framåt i tiden, när gudeligt lefverne icke mer anses nödvändigt för skickeliga seder, står akademins prästskola i mångens ögon kvar som en skuggornas gengångare från sextonhundratalet.

    Om få förstodo akademins betydelse vid den tid när hon stiftades, ville dock styrelsen göra allt för att rätt tydligt inprägla dess vikt. Redan en månad förut påbjöds i alla landets kyrkor en allmän böne- och tacksägelsefest på invigningsdagen, onsdagen den 15 Juli 1640. Alla förnämliga personer, adel och ofrälse, inbjödos till Åbo, och många infunno sig. Det blef stort jubel och stor ståt i Finlands dåvarande hufvudstad.

    En af Åbo akademis förste professorer, den berömde Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, har omständligt skildrat invigningsfesten. Dess ceremoniela program var på förhand noggrant bestämdt i alla detaljer.

    Stor uppvaktning klockan sju på morgonen hos hans grefliga nåde i Åbo slott. Därefter procession till landningsstället vid Aura å i lika många afdelningar som sånggudinnorna. Därifrån på grant utsirade, vimpelprydda båtar en färd till bron. Där åter landstigning och procession till akademihuset. I spetsen gingo trumpetare och härpukor, »de där sin tjenst lustigt med all flit gjorde». Men att fredens verk invigdes under ett stort brinnande krig, därom erinrades man icke blott af

    Edition notice Project Gutenberg source, credits & licence

    The reading text above is the public-domain work. The Project Gutenberg header, production credits and licence are kept here as provenance rather than shown before the book.

    Title
    Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn
    Author
    Zacharias Topelius
    Release date
    September 17, 2015 [eBook #49996]
    Language
    Swedish
    Credits
    Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
    Most recently updated
    October 24, 2024
    Front matter as received (title page, contents)
                               SAMLADE SKRIFTER
    
                                      AF
                              ZACHARIAS TOPELIUS
    
                               FJORTONDE DELEN
    
                            STJÄRNORNAS KUNGABARN
    
                                 FÖRSTA DELEN
    
                                  STOCKHOLM.
                           Albert Bonniers förlag.
    
    
    
    
                            STJÄRNORNAS KUNGABARN
    
    
                         EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
                        FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR
    Header as received
    The Project Gutenberg eBook of Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn
        
    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
    most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
    you will have to check the laws of the country where you are located
    before using this eBook.
    
    Title: Stjärnornas kungabarn 1: Nattens barn
    
    Author: Zacharias Topelius
    
    
            
    Release date: September 17, 2015 [eBook #49996]
                    Most recently updated: October 24, 2024
    
    Language: Swedish
    
    Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/49996
    
    Credits: Produced by Eva Eriksson, Jens Sadowski, and the Online
            Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
            book was produced from scanned images of public domain
            material from the Google Books project.
    Full Project Gutenberg licence
        
    
    Updated editions will replace the previous one—the old editions will
    be renamed.
    
    Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
    law means that no one owns a United States copyright in these works,
    so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
    States without permission and without paying copyright
    royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
    of this license, apply to copying and distributing Project
    Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
    concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
    and may not be used if you charge for an eBook, except by following
    the terms of the trademark license, including paying royalties for use
    of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
    copies of this eBook, complying with the trademark license is very
    easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
    of derivative works, reports, performances and research. Project
    Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
    do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
    by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
    license, especially commercial redistribution.
    
    
    START: FULL LICENSE
    
    THE FULL PROJECT GUTENBERG™ LICENSE
    
    PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
    
    To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
    distribution of electronic works, by using or distributing this work
    (or any other work associated in any way with the phrase “Project
    Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
    Project Gutenberg License available with this file or online at
    www.gutenberg.org/license.
    
    Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg
    electronic works
    
    1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg
    electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
    and accept all the terms of this license and intellectual property
    (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
    the terms of this agreement, you must cease using and return or
    destroy all copies of Project Gutenberg electronic works in your
    possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
    Project Gutenberg electronic work and you do not agree to be bound
    by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
    or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
    
    1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
    used on or associated in any way with an electronic work by people who
    agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
    things that you can do with most Project Gutenberg electronic works
    even without complying with the full terms of this agreement. See
    paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
    Gutenberg electronic works if you follow the terms of this
    agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg
    electronic works. See paragraph 1.E below.
    
    1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
    Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
    of Project Gutenberg electronic works. Nearly all the individual
    works in the collection are in the public domain in the United
    States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
    United States and you are located in the United States, we do not
    claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
    displaying or creating derivative works based on the work as long as
    all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
    that you will support the Project Gutenberg mission of promoting
    free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg
    works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
    Project Gutenberg name associated with the work. You can easily
    comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
    same format with its attached full Project Gutenberg License when
    you share it without charge with others.
    
    1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
    what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
    in a constant state of change. If you are outside the United States,
    check the laws of your country in addition to the terms of this
    agreement before downloading, copying, displaying, performing,
    distributing or creating derivative works based on this work or any
    other Project Gutenberg work. The Foundation makes no
    representations concerning the copyright status of any work in any
    country other than the United States.
    
    1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
    
    1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
    immediate access to, the full Project Gutenberg License must appear
    prominently whenever any copy of a Project Gutenberg work (any work
    on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
    phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
    performed, viewed, copied or distributed:
    
        This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
        other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
        whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
        of the Project Gutenberg™ License included with this eBook or online
        at www.gutenberg.org. If you
        are not located in the United States, you will have to check the laws
        of the country where you are located before using this eBook.
      
    1.E.2. If an individual Project Gutenberg electronic work is
    derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
    contain a notice indicating that it is posted with permission of the
    copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
    the United States without paying any fees or charges. If you are
    redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
    Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
    either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
    obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg
    trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
    
    1.E.3. If an individual Project Gutenberg electronic work is posted
    with the permission of the copyright holder, your use and distribution
    must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
    additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
    will be linked to the Project Gutenberg License for all works
    posted with the permission of the copyright holder found at the
    beginning of this work.
    
    1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg
    License terms from this work, or any files containing a part of this
    work or any other work associated with Project Gutenberg.
    
    1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
    electronic work, or any part of this electronic work, without
    prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
    active links or immediate access to the full terms of the Project
    Gutenberg License.
    
    1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
    compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
    any word processing or hypertext form. However, if you provide access
    to or distribute copies of a Project Gutenberg work in a format
    other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
    version posted on the official Project Gutenberg website
    (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
    to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
    of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
    Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
    full Project Gutenberg License as specified in paragraph 1.E.1.
    
    1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
    performing, copying or distributing any Project Gutenberg works
    unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
    
    1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
    access to or distributing Project Gutenberg electronic works
    provided that:
    
        • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
            the use of Project Gutenberg works calculated using the method
            you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
            to the owner of the Project Gutenberg trademark, but he has
            agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
            Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
            within 60 days following each date on which you prepare (or are
            legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
            payments should be clearly marked as such and sent to the Project
            Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
            Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
            Literary Archive Foundation.”
        
        • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
            you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
            does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
            License. You must require such a user to return or destroy all
            copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
            all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
            works.
        
        • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
            any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
            electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
            receipt of the work.
        
        • You comply with all other terms of this agreement for free
            distribution of Project Gutenberg™ works.
        
    
    1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
    Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
    are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
    from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
    the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
    forth in Section 3 below.
    
    1.F.
    
    1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
    effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
    works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
    Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
    electronic works, and the medium on which they may be stored, may
    contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
    or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
    intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
    other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
    cannot be read by your equipment.
    
    1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
    of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
    Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
    Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
    Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
    liability to you for damages, costs and expenses, including legal
    fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
    LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
    PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
    TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
    LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
    INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
    DAMAGE.
    
    1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
    defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
    receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
    written explanation to the person you received the work from. If you
    received the work on a physical medium, you must return the medium
    with your written explanation. The person or entity that provided you
    with the defective work may elect to provide a replacement copy in
    lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
    or entity providing it to you may choose to give you a second
    opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
    the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
    without further opportunities to fix the problem.
    
    1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
    in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
    OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
    LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
    
    1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
    warranties or the exclusion or limitation of certain types of
    damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
    violates the law of the state applicable to this agreement, the
    agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
    limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
    unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
    remaining provisions.
    
    1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
    trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
    providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
    accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
    production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
    electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
    including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
    the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
    or any Project Gutenberg work, (b) alteration, modification, or
    additions or deletions to any Project Gutenberg work, and (c) any
    Defect you cause.
    
    Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg
    
    Project Gutenberg is synonymous with the free distribution of
    electronic works in formats readable by the widest variety of
    computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
    exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
    from people in all walks of life.
    
    Volunteers and financial support to provide volunteers with the
    assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg’s
    goals and ensuring that the Project Gutenberg collection will
    remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
    Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
    and permanent future for Project Gutenberg and future
    generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
    Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.
    
    Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
    
    The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
    501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
    state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
    Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
    number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
    U.S. federal laws and your state’s laws.
    
    The Foundation’s business office is located at 41 Watchung Plaza #516,
    Montclair NJ 07042, USA, +1 (862) 621-9288. Email contact links and up
    to date contact information can be found at the Foundation’s website
    and official page at www.gutenberg.org/contact
    
    Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
    Literary Archive Foundation
    
    Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
    public support and donations to carry out its mission of
    increasing the number of public domain and licensed works that can be
    freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
    array of equipment including outdated equipment. Many small donations
    ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
    status with the IRS.
    
    The Foundation is committed to complying with the laws regulating
    charities and charitable donations in all 50 states of the United
    States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
    considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
    with these requirements. We do not solicit donations in locations
    where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
    DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
    visit www.gutenberg.org/donate.
    
    While we cannot and do not solicit contributions from states where we
    have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
    against accepting unsolicited donations from donors in such states who
    approach us with offers to donate.
    
    International donations are gratefully accepted, but we cannot make
    any statements concerning tax treatment of donations received from
    outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
    
    Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
    methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
    ways including checks, online payments and credit card donations. To
    donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.
    
    Section 5. General Information About Project Gutenberg electronic works
    
    Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
    Gutenberg concept of a library of electronic works that could be
    freely shared with anyone. For forty years, he produced and
    distributed Project Gutenberg eBooks with only a loose network of
    volunteer support.
    
    Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
    editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
    the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
    necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
    edition.
    
    Most people start at our website which has the main PG search
    facility: www.gutenberg.org.
    
    This website includes information about Project Gutenberg,
    including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
    subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

    Source: Project Gutenberg ebook #49996. Public-domain status is recorded per item; the licence text above is reproduced unchanged.

    Source
    Project Gutenberg
    Record
    ebook 49996
    Rights
    public domain (US)
    Rendered
    2026-11-21
    Completeness
    First 200,000 characters rendered.