← catalogue

Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman

by Gustaf af Geijerstam · Swedish · Gutenberg #49720 · 352,069 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman

Author: Gustaf af Geijerstam


        
Release date: August 17, 2015 [eBook #49720]
                Most recently updated: October 24, 2024

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/49720

Credits: Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
        Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
        file was produced from images generously made available
        by The Internet Archive


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NILS TUFVESSON OCH HANS MODER: BONDEROMAN ***

                         SAMLADE BERÄTTELSER
                                  AV
                         GUSTAF af GEIJERSTAM

                          NILS TUFVESSON OCH
                              HANS MODER

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG




                          NILS TUFVESSON OCH
                              HANS MODER


                              BONDEROMAN
                                  AV
                         GUSTAF af GEIJERSTAM

                            ANDRA UPPLAGAN

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier, 1912.

                            STOCKHOLM 1912
                    A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI






Denna saga passar i vinterskymningen, när glöden i brasan sakta brinner
ned. Då pläga vi sitta framför elden och drömma om, hur vårt eget liv
brinner ned som den. Då händer det ock, att vi nordbor -- med vårt tunga
sinne och hetsiga blod -- rysande låta livets spökgestalter draga vår
inre syn förbi. Då borde denna saga berättas.

Det är en berättelse av samma blod, som stänkt röda fläckar över de
gamla ättesagornas gulnade blad. Den handlar om samma folk och samma
race, och om vi också icke kunna framleta eller sammanställa de länkar i
utvecklingens kedja, vilka skulle bevisa detta, kommer oss aningen dock
till hjälp. I dess ljus se vi, hur förgångna släktens storvulenhet i
dåd, lidanden eller brott bindas samman med det, vilket ända in i
nutiden minner om förgångna dagars kvinnor och män. I dess ljus se vi,
hur frändskapen flammar oss till mötes mitt ur det liv, vilkets
proportioner vi ofta glömma. I dess ljus se vi ock, kanske klarast och
bäst, just det liv, vilket vi eljest kalla vardagligt, och som kanske
blir detta, endast emedan vi icke förmå att göra det annorlunda eller se
det i den dager, som ger sanning och liv.

Det, som synes stort, är kanhända ej alltid så stort. Det, som synes
vackert, är det kanske icke. Hur ofta ha vi icke hört detta? Men är det
ej också sant, att det, som synes litet, ej alltid är så ringa? Det, som
synes avskräckande och styggt, rymmer ofta det mänskligt stora. Det, som
först endast skrämmer, slutar med att locka. Allt detta blir oss så
klart, när brasan flammar, och vi själva se in i glöden och glömma den
måttstock, vilken är den gråa vardagens. Då skygga vi icke ens att se in
i mörkret, som eljest skrämmer. Ty ur själens mörker glöda de röda
lidelserna oss till mötes, och i deras ljus växa de små, vardagliga
människorna och bliva sagans under lika. Genom själva deras förirringar,
lidanden, ja brott, tycka vi oss då stundom kunna skymta något av den
mänsklighet och det hjältelynne, vilket inbillningen annars så gärna
förlägger till forntiden. Det blir, som när den mänskliga glimten ur ett
öga någon gång kan komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett
endast vanställt av laster, grämelse och år.

Låt oss därför lyssna, icke blott till dagens röster, utan även till
nattens. Lyssnar man då, stilla nog och länge nog, skall man förnimma.
Och blickar man in i mörkret, stilla nog och länge nog, skall ögat
skärpas, så att man också där kan se.

Därför skall denna saga berättas i skymningen, när de ansikten, vilka
lyssnande uppfånga dess ord, äro inåtvända, därför att deras ögon följa
glöden, som falna, och de sprakande träden i brasan, vilka sjunka ihop.
Ur en sådan tystnad, men endast ur den, kan det verkliga, som dikten
söker, ostört växa fram.

Den berättande själv skall sitta i skuggan, så att ingen må se hans
blick, och hans egen ej heller kan möta någon annans. Så måste den
berättande sitta, och så måste de lyssna, vilka vilja höra hans ord.
Eljest skulle orden av sig själva dö på hans läppar, och fasan över det
oerhörda komma hans eget blod att stelna, innan sagan blivit berättad
till slut.




                          Den gamla gården.


                                  I.

Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke
helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det
drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida
slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var
stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant,
vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda
flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda
tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall.
Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna.
Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga
fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den
andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade
fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i
köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset
boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod
obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som
var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan.
Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet.
Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot
trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön,
kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från
de vida, slumrande åkrarna.

I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd
vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda
kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor
göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något
ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop,
de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och
kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då
dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed
den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda
golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all
ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även
när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten
ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt
och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och
bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och
kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig,
när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och
åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden,
innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som
ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och
böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka
prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora
rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom
lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade
alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på
hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde
honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv
av arbete fick vila i frid.

Ty mycket hade det arbetats på den gamla gården, innan allt där blivit,
sådant det nu var. Åkrarna hade icke brutit sig själva, tegarna hade
icke själva lagt sig till rätta, så att ej ens det skarpaste öga kunde
upptäcka en sten i deras fåror. Brunnen hade icke grävt sig själv, huset
hade icke växt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugård och stall,
hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen,
hade ej alltid stått på sina platser. Intet hade från början varit vad
det sedan blev.

Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under
de dagar, av vilka ingen kunde särskilja den ena från den andra, de
dagar, då allting gått sin gilla gång, och från vilka man därför icke
hade något att minnas. Under sådana dagar hade plogen gått jämt i
fårorna, skördens dagar hade efterträtt såddens, och när vintern kom,
hade vävstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.

Det var goda och ärliga människor, som skapat allt, sådant det nu var.
Män och kvinnor hade det varit, män och kvinnor, vilka nu voro glömda,
men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin
nästa. Under möda och gamman hade de levat i äktenskap samman, med sveda
och värk hade kvinnorna fött sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort,
som svaga dödliga göra, men de hade hjälpt varandra att taga vara på
det, som deras var, och hållit hop i det sista.

Nu voro de döda och borta alla, och om den siste ägaren, Tufve
Tufvesson, gick det ordet efter hans död, att han var så god, att han
hellre givit sin skjorta ifrån sig än sökt tvist med någon. Han var
sådan, att öken följde honom, utan att han behövde leda dem, och aldrig
hade någon sett honom köra med piska. Ty han brukade icke hårda ord
eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.

Tufve Tufvesson var sjuklig, och kanske hade han sitt milda lynne därav,
att han själv fått lära sig lida. I många år led han av dåligt bröst.
Och en morgon, när alla voro ute i marken för skördens skull, och ingen
var hemma utom hustrun och sonen Nils, som då var en fjorton års pojke,
kom blodet från bröstet strömmande ur hans hals, så att ett helt ämbar
blev fullt, och när folket kom tillbaka, låg han död i sängen.

Men hustrun drev dem bort och ropade på sonen. Och honom befallde hon
att bära bort ämbaret och gräva ned bloden i jorden. Sonen var storväxt
och stark, över sina år, han var ljuslagd som fadern, men hade moderns
tunga ögonlock och lydde henne i allt. Han gjorde, som modern bad, och
ingen mer än han såg, när eller hur detta skedde.

Men hustrun var vit i ansiktet, och hårt slöt sig hennes mun samman, när
hon ropade på sonen och fick honom att lyda. Hon grät icke, och det gick
länge onda rykten om Tufve Tufvessons död.

De onda ryktena tystnade till sist, emedan ingen gitte i längden hålla
dem levande. Men helt glömdes de aldrig.


                                 II.

Det är med dessa onda rykten och med andra, vilka voro ännu värre, som
denna berättelse börjar. Ty de goda människorna äro nu döda och borta,
och andra makter härska på Möllinge gård, vilken förr var hållen så högt
i ära.

Och allt hade blivit förändrat, därför att bland de goda människorna
hade en annan kommit in, vilken icke var av deras blod och icke passade
samman med dem. Var kom hon ifrån? Och vem var hon? Varför var hon olik
andra människor? Och varför fruktade henne alla?

Det var icke därför, att hennes lynne var stridigt, och hon gärna yppade
kiv med andra. Många människor äro sådana, och dock gömma de det goda
inom sig, och när deras lynne saktat sig, bringa de sådant lätt i
glömska. Det var ej heller därför, att hon lätt blev vred och i hetsigt
mod slog sina pigor eller bannade dem med orätt. Många ha gjort sådant,
och ingen har därför brutit staven över dem på allvar. Ej heller var det
därför, att hennes röst ofta lät kärv och hennes ord föllo skarpa. Bakom
sådant finner man ej sällan godhet, och sådant se människor.

Nej, Inga Persdotter var skydd, därför att hon aldrig ångrade och aldrig
gjorde något gott igen, och därför att ingen trodde henne. Hennes hår
var svart, och hennes ögonlock voro tunga. Släpande och långsamt föllo
de ned över ögonen, och när hon slog upp dem, blev man hemsk till mods,
emedan hennes blick var så hård, fastän ögonen voro blåa. Det fanns
endast en, som aldrig hade förstått, hur hård denna blick var, och det
var Tufve Tufvesson själv, hennes man. Folk sade, att detta kom av, att
han själv var för god för att tro ont om andra, och de sade också, att
det var hans olycka. Men utom detta förhöll det sig även med Inga
Persdotter så, att hon, så länge det var henne möjligt, gärna ville stå
väl hos andra. Då gjorde hon sin röst mjuk och sitt leende vänligt, men
även de, som aldrig rönt något ont av henne, vunnos varken av hennes
milda röst eller av hennes leende. Ty när ögonlocken fälldes ned, log
hon utan att veta det, och detta leende var ett annat, än det hon helst
velat visa.

Hon bar något inom sig, det såg var man, som ingen fick se, och detta
var det man fruktade. Det var något av en gåta över hela hennes väsen,
och detta något var ej av den art, som lockar, utan av den, som
skrämmer. Hon gjorde ingen orätt, bedrog ingen i handel, skinnade ingen,
och om hon var snål om sitt, var det ej mera än, vad man tålt av mången
annan. Men det fanns ingen, som kunde säga, att han visste, vilka
hemligheter Inga Persdotter gömde, och det fanns heller ingen, som ej
innerst fruktade att få veta det.

Blott att hon gömde mycket inom sig, därom voro alla ense.

Inga Persdotter var även vid äldre år vacker, som sällan en bondhustru,
vilken arbetar mycket, är. Hennes hy var mjällare, än vad bondens
kvinnor pläga bära, och hennes händer mjukare och mindre. Hon var icke
född i byn bland de andra. Hon kom norrifrån, från den låga tallskogen,
som mörk och tät tager vid, där den ljusa slätten slutar. Tallskogen
börjar på andra sidan ån, och den sträcker sig utmed landsvägen långt
bort utmed en sandig ås, där ingenting annat vill växa. Därifrån kom
Inga Persdotter, och där, trodde man, hade hon lärt sig att le, inåtvänt
och stilla, med de tunga ögonlocken skymmande för blicken, så att ingen
kunde se, vad ögonen eljest förråda, ett vasst, plötsligt leende, vilket
hastigt kom och hastigt försvann, som om hennes själ setat i fängsel
bakom de jämna, vita tänderna och aldrig velat träda människorna nog
nära för att skänka dem ett leende, vilket var öppet och ljust.

Sådan var Inga Persdotter, och den ende, mot vilken hon städse var mild,
var sonen. Honom betraktade hon med öppna ögon, honom visade hon sin
blick, och med honom talade hon, medan de båda följdes åt över markerna.
Spänstig och liten gick hon bredvid honom, tung och stor följde han
henne, alltid ett par steg efter, så att hon till hälften måste vända
sig om för att kunna träffa honom med sin blick. Då lyste hennes ögon.


                                 III.

Efter Tufve Tufvessons död förgick emellertid lång tid, innan några
förändringar skedde på gården i Möllinge. Nils växte upp och blev man.
Han var lång och grovlemmad, hans ansikte var barnsligt och hans ögon
godsinta. Ögonlocken voro tunga på honom liksom på modern, och han såg
ofta bort, när han talade med någon. Men eljest liknade han mest fadern,
om vilkens död de onda ryktena gingo, var god och välvillig som han och
gjorde ingen för när, varken människor eller djur.

Men borta från alla andra människor levde han liksom modern. Aldrig hade
han vänt sin håg till någon kvinna, aldrig hade han som de andra unga
männen i byn haft en käresta, vilken under de ljusa sommarkvällarna
mötte honom i ängen. Nils hade ett gott huvud, fastän han aldrig talade
mycket, och fastän han gärna höll sig själv undan. Ty prästen, för
vilken han läste sig fram, gav honom vitsord, framför andra. Och när
han, högväxt och välskapad, ljus i hyn och med ett gott leende i sina
ljusa ögon, kom på kyrkvägen bland de andra, var det mången flicka, som
gärna skulle kastat sina blickar på honom, om hon icke fruktat hans
moder. Men Inga Persdotter önskade ingen kalla svärmor. Ty alla visste,
att Nils rättade sig efter sin moder i allt, och att hon var den enda,
som hade makt över honom.

Denna makt hade hon fått, därigenom att hon i den ålder, då sonen ej
längre var gosse, men ej heller ännu blivit man, gjorde sig till hans
härskarinna genom att locka honom till brottslig kärlek. Detta började,
medan den sjuklige Tufve Tufvesson ännu levde, och om de onda ryktena
efter hans död talade sanning, så var denna brottsliga kärlek skuld
däri. Inga Persdotter var ännu en ung kvinna, när hon i orent syfte
första gången kom att kasta sina ögon på sin son, hennes blod brann
hett, och hennes man var gammal och sjuk. Det oerhörda blev Inga
Persdotter möjligt, emedan hon själv hörde till dem, vilka aldrig känt,
att någonting i världen har helgd. Av sig själv och sin egen lust var
hon fylld. Därför föraktade hon också andra människor, emedan de icke
voro som hon, samt kallade dem i sitt sinne enfaldiga och svaga. Detta
var väl ock hemligheten, varför hon ingav alla, som kommo i hennes
närhet, skräck. Men sådant höll henne icke tillbaka. Hon märkte det
tvärtom själv och gladdes i högmodssvindel och kraftkänsla åt den
skrämsel, hon spridde. Aldrig hade heller denna kvinna önskat sig ett
barn. Kärleken ville hon njuta, gods och penningar, kläder och husgeråd
ville hon äga. Men böja sig ville hon icke. Hon ville icke lida, som
kvinnor göra, vilka längta efter lidandet, emedan de känna, att just
detta skänker dem den enda, stora sällheten. Den dag, då hon märkte sig
vara havande, blev hon därför utom sig av vrede och skräck. Hon gav sin
man skymford och slog honom rasande i ansiktet samt fick ännu större hat
till honom, emedan han i sin godhet icke nändes slå henne igen. Så gick
hon till Spå-Maren, som kunde läsa över sår, slå ut ögon, väcka kärlek
och hat samt andra hemliga konster, och henne bad Inga Persdotter, att
hon måtte göra henne hennes livsfrukt kvitt. Men Spå-Maren, som icke
fruktade Gud, men väl lagen, vågade icke göra som hon bad. I vanvett
gick Inga Persdotter därifrån. I två dagar stängde hon sig inne och
ville icke taga någon föda till sig. Hon ropade till dem, som ville
komma in till henne, att de skulle låta henne vara, till dess att
hungern vållat hennes död. På tredje dagen blev henne dock hungern
övermäktig, så att hon kom ut och åt. Då var hon blek och tärd samt hade
blåa, djupa ringar kring ögonen. När hon ätit, gick hon ut på gården.
Fastän det ännu var tidigt på våren och kyligt i luften, satte hon sig
där vid brunnen under fläderbusken och satt så, utan att röra sig, ända
till aftonen. Hennes man och husets folk gingo henne förbi. Men ingen
kunde säga, om hon verkligen ingen såg, eller om hon blott låtsade så.

Efter den tiden var Inga Persdotter ej värre, än havande kvinnor pläga.
Hon var blott tystare och grubblade mera. Men när födslosmärtorna kommo,
hädade hon Gud och slog barnmorskan, som ville hjälpa henne, samt
betedde sig så, att Tufve Tufvesson, hennes man, som länge längtat efter
barnet och nu gladde sig, att det kom, gick ut i trädgården, emedan han
ej kunde vara inne. Där satte han sig ned på bara marken och bad. När så
gossen var född, ville modern till en början ej se honom, och ej heller
ville hon ge honom di. Hon rördes ej av hans kvidan, och hon fogade sig
icke, förrän hennes egna bröst började värka.

Hennes känsla för gossen vaknade ej heller, förrän han blev äldre och
lockade hennes blod. Hon slog honom aldrig, gjorde honom heller aldrig
på annat sätt något ont. Men hon kunde sitta och se på honom, som
undrade hon över att han fanns där, och varför han egentligen blivit
till.

»Du Tufve», sade hon en dag till sin man. »Varför komma egentligen
barnen?»

Härpå hade Tufve Tufvesson aldrig tänkt, emedan det för honom var nog,
att han visste, att Gud en gång hade ordnat det så. Men emedan han
trodde, att han kunde inverka på sin hustru till det goda, svarade han:

»Gud giver oss dem väl för att lära oss, att vi icke endast skola leva
för oss själva.»

»Det tror jag inte», svarade Inga Persdotter. »Jag har alltid levat för
min egen skull, och det vill jag ock göra hädanefter.»

Hon gladde sig, när hon sade detta, emedan hon märkte, att hennes man
ryste vid hennes ord och i sin godhet icke ville tro, att hon menade
allvar. Ty så underligt var Inga Persdotter skapad, att andras fasa
väckte hennes glädje. Ja, hon erfor ej blott ett slags lyckokänsla
därvid, hon kände sig även stolt, emedan hon därigenom trodde sig vara
förmer än andra. Hur hon blivit sådan? Hur detta kan vara möjligt? Vet
en människa överhuvud, hur hon blivit till? Kan hon någonsin säga, hur
hon blivit den hon är? Få veta, vilka de äro. Men Inga Persdotter hörde
till dessa få. Och just att hon kunde veta det, utan skrämsel och utan
samvetsagg, däri låg hennes styrka och hennes ensamma timmars outsägliga
maktkänsla och fröjd.

Aldrig hade hon heller känt sig som mor, aldrig hade hon böjt sig under
ansvar och plikt. I instängd och trotsig ensamhetskänsla hade hon sett
ut över människorna, för vilka hon kände sig främmande, och när hon
lockade Nils till synd, undrade hon aldrig över, hur hon kunde önska
sådant, fann heller ej, vad som skett, onaturligt. Tvärtom höjde det
hennes gömda lycka, som intet människoöga skulle se, att hon visste sig
hava utfört i handling, vad andra människor knappast våga nämna vid
namn. Hon kunde gå ensam för sig själv och säga det högt: »Det har jag
gjort. Det har jag vågat. Det finns ingen mer än jag, som kunnat göra
sådant. Sagorna tala därom, men sagorna ljuga, som Bibeln gör. Ingen
tror dem, och ingen lever därefter.»

Och när mannen var död, och hon ej längre hade någon herre över sig, för
vilken hon måste hyckla och gömma sig, kände hon sig trygg i sitt brott.
Ty ingen kunde dock misstänka sådant mellan moder och son. Därtill voro
människor alltför veka och svaga, deras blod för trögt och deras tankar
för skumma. Nils var i hennes hand som ett vax, och ingen annan människa
betydde för henne något.

Som ett vax var han i hennes hand. Ty så tidigt hade hon tagit hans
sinnen fångna, och så allsmäktig är kärleken, helst när den tagit
brottets dunkelröda, sällsamma färg. Så mycket starkare var hon också än
han, att inför hennes leende trängdes alla frågor, vilka ynglingen velat
framställa, outtalade tillbaka i hans själ. De lågo där slumrande och
plågade honom kanske. Men de lyckades aldrig göra sig helt hörda, ännu
mindre växa till makter, vilka skulle göra honom till herre över sig
själv. Så mycket kan väl en mogen kvinna alltid verka på en gosse,
vilkens kärlek hon tagit, innan hans egna drifter ens blivit medvetna
för honom själv. På ett ännu sällsammare sätt fick Inga Persdotter makt
över sonens själ, just därför att hon var hans mor. Slog hon upp sina
tunga ögonlock, fångade hon genast hans blick, och som under en
förtrollning blev honom allt, vad de båda sade och gjorde, rätt och
gott. Nils växte upp och blev en man. Han såg åren komma och åren gå.
Det är troligt, att han önskade sig fri och önskade vara som alla andra.
Men så fast var det garn av njutning, beundran, lust och kval i sällsam
blandning tvinnat, vilket band honom vid denna kvinna, som han kallade
mor, att han aldrig ens förmådde tänka sig, att bandet kunde brytas. Han
var länkad vid henne för livet, och de tu voro ett.

Ty när Tufve Tufvesson var begraven, då intog Nils faderns plats i den
breda sängen i vardagsstugan. Där somnade han varje afton, där vaknade
han varje morgon, där knöto grymma ödesgudinnor varje natt vidare och
vidare på maskorna i det nät, som drog honom från livet och stängde
honom ute från människor.

Men han kände det icke. Ty hans kropp var ung och sund. Hans tankar
gingo icke långt. Och var dag som kom, skänkte honom nog med arbete på
gården, där han en gång skulle sitta som ensam husbonde.

Detta var hemligheten om Inga Persdotter och hennes son, och detta
gjorde också en var, vilken kom innanför deras dörr, otrygg och
mörkrädd, som människor bliva, när den varnande rösten inom dem röjer
ont, vilket ingen sett, ingen vet, och ingen vågar nämna.


                                 IV.

När Nils blev man, började husfolket dock att undra över, att han behöll
sin sovplats vid moderns sida. En gång hände det, att en dräng, vilken
var ny i gården, icke kunde stillatigande åse detta, utan frågade Nils
om orsaken. Drängen framställde sin fråga, emedan han därmed trodde sig
göra husbonden en tjänst, och emedan han ej önskade, att folk skulle
tala illa om dem, hos vilka han själv tjänade.

Nils blev då röd och svarade så underligt, att drängen genast ångrade,
att han blandat sig i, vad som icke angick honom. Samma afton flyttades
en säng in i vardagsstugan och sattes vid den motsatta väggen. »Mor är
rädd, när hon är ensam i mörkret», sade Nils som en förklaring. Men
drängen fick sedan alltid dålig kost, så länge han tjänade på Möllinge,
och det ryktet kom ut i trakten, att han var oärlig. Varifrån dessa
rykten kommit, visste ingen. Men när drängen en månad senare måste
flytta, berättade han för andra, vad som skett, och vad han själv
trodde. Då skakade människorna sina huvuden och ville i början ej ens
tänka på den styggelse, som de anade mitt ibland sig.

Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. För första
gången i sitt liv gick han sina egna vägar och försökte finna ut, varför
det blivit annorlunda för honom i livet än för alla andra. Kom han ut på
åkern, tog han gärna en omväg, så att ingen kunde se honom. Där satte
han sig ned och försökte bringa sina tankar i ordning. Han kände det
svårt, att människor skulle tala om honom sådant, som satte en fläck på
hans rykte. Ty så kände han, att de gjorde. Och han vågade ej säga detta
åt modern. Han visste att hon skulle förakta som en svaghet, att han
frågade efter sådant, som att vinna aktning hos andra. Men på samma gång
ömkade Nils sig över modern, emedan han satte henne högre än allt annat
på jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem,
hårdast skulle drabba henne. I sådan vånda gick han och hade ingen, till
vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plägade han vakna. Då steg
han upp, klädde på sig, tände en lykta och gick ut i stallet för att
giva hästarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bönderna,
vilka voro måna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort så, och Nils
hade lärt detta av honom. När han kom ut i stallet, tyckte han att
Blacken såg på honom med så underliga ögon. Nils gick fram och strök
hästen över mulen, och hästen lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils
tyckte sig höra, att han suckade. Då blev honom all den vånda, han gick
i, övermäktig. Han såg sig omkring i stallet, där lågan från lyktan
flammade över spiltorna och över djuren, där det blev så mörkt uppe
under taket, och där gluggen till höskullen gapade ned som ett stort
svart hål. Som han stod och såg på allt detta, tyckte han, att allt
omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det så. Det föreföll
honom som ett underligt varsel om ont, att han själv stod där och var
ensam med djuren i natten. Blacken strök pannan och manen mot hans arm,
och ännu en gång tyckte husbonden, att hästen suckade. Då blev Nils rädd
för sig själv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade lätt
för att röras, brast han i gråt och grät länge med Blackens mule mot sin
kind. När han gråtit ut, kände han sig lugnare, men hans ben vacklade
under honom, som om han varit mycket trött. Suckande grep han efter
lyktan, och när han kom över gården, släckte han den och tänkte gå in
obemärkt för att slippa tala med modern.

Men hon hörde honom ändock och frågade, varför han varit så länge borta.
Nils kröp ned i sin bädd, men ville ingenting svara. Med öppna ögon låg
han stilla i sin säng och väntade i ångest, att modern skulle upprepa
sin fråga.

Inga Persdotter låg också vaken, och för första gången i sitt liv kände
hon sig rädd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och
hon förstod också, varför han var sådan. Nu låg hon och teg, och
raseriet mot hela världen växte inom henne. Det grämde henne, att hennes
son icke var henne lik. Han bråddes på fadern, och hon fruktade, att han
skulle glida henne ur händerna. Hon fruktade detta, därför att mörkret
bredde sig tjockt omkring henne, och därför att hon då blev en annan, än
när dagsljuset kom. Hon låg och tänkte på, om hon skulle tala till Nils.
Men för första gången vågade hon det ej. Någonting växte fram ur
mörkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Därför låg hon
med återhållen andedräkt tyst, till dess att hon hörde, att Nils somnat.
Då andades hon ut och beslöt att handla, när det blev dager.

Den första dagen sade Inga Persdotter dock ingenting åt sin son, ej
heller den andra eller den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad
hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och
det var då den lätta snön låg vit över åkrarna, där så många släkten
hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket. Aftonlampan brann med
svagt sken, och ljuset föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora
fällbordet med den nyss tömda tallriken framför sig. Hans händer vilade
på bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet
nådde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bädden i
ordning, och oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.

Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade några torra vedträn på
de slocknande glöden.

»Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils», sade hon.

Mannen spratt till, som om han vaknat ur sömnen. Men som kvinnan sagt
honom, gjorde han.

Så sutto moder och son i vinterkvällen och sågo lågorna glida upp över
vedträden och mötas i en lång fladdrande låga, som steg mot det mörka.
Oljan i lampan var slut, och den började osa. Tyst reste sig Inga
Persdotter och skruvade ned veken.

Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna fladdrade allt högre. De
krökte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra,
sjönko ned i det blåa, vilket darrade kring de svartnade brändernas
flamröda glöd, och bakom sig kastade de båda nedhukade gestalterna
framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar och tak. Skuggorna
voro orörliga som de sittande själva, och dock var det, som om skuggorna
ägt liv, och de levande varit döda. Mycket länge sutto de båda så, och
när till sist den ena skuggan började röra sig och stiga högre, så att
hon skuggade över takets halva bredd, då begynte också Inga Persdotter
att tala.

»Jag har tänkt på detta länge nu», sade hon, »ty den tid måste en gång
komma, då du skall gifta dig. Du är tjugusex år fyllda, och du behöver
en hustru, som sköter om gården och tar vara på ditt. Du kan få många,
ty du är ung och ser bra ut, och gården är icke dålig. Du kan få en rik
kvinna, om du endast vill. Och här behövs nya penningar i gården.
Allting blir år för år dyrare, och ej heller arbetar folket längre så
villigt som förr. Därför hade jag tänkt, att du skulle se dig om efter
en hustru.»

Nils såg icke upp, när modern tystnade, och han rörde sig icke. Skuggan
bakom honom förblev lika orörlig som förut. Han satt och grubblade över
moderns ord, och han kunde icke förstå dem. Ehuru han eljest trodde
henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern på allvar önskade
detta. En misstanke flög genom hans själ, att modern talat så endast för
att frampressa bekännelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna
plågat honom. Därför ville han känna sig för.

»Vad skulle det då bli av dig?» sade han.

När han sagt detta, undslapp honom en suck. Ty han förstod, att en
hustru ensam kunde lyfta från hans skuldror den skam, som tryckte honom.
Inga Persdotter hörde sucken och förstod den. Hon ryckte till, så att
den mörka skuggan bakom henne rörde sig som i darrning. Men hon betvang
sig och svarade:

»Jag får väl gå för mig själv, som jag alltid har gjort.»

Nils våndades, när han hörde modern tala så, och han greps av ångest och
medlidande. Det var hans fel, tyckte han, alltsammans. För hans skull
satt modern där som en förkastad, och han undrade över, hur hon så lätt
kunde släppa honom ifrån sig. Det var nära, att han rest sig upp och
sagt ord, som bundit honom för alltid. Men så kom svedan av skamkänslan
över honom igen. Och i hans hjärta blev ett stort kallt rum, där han
kände sig ensam och måste tänka endast på sig själv. Därinne kände han,
att om han ville bli herre över sitt liv, måste han nu tiga. Det fanns
en utväg för honom att komma lös från allt detta, som på ett par dagar
blivit honom olika mot förr. Modern själv var den, som öppnade honom
denna utväg. Han behövde icke ens handla själv i strid mot hennes vilja.
Det visste han ju också, att han aldrig förmått. Men förhålla sig stilla
och låta henne handla, som hon ville, det kunde han. Så hade han alltid
gjort. Blott han så gjorde, skulle allt annat gå av sig själv. Nils höll
andan, som hade han varit rädd, att det minsta ljud skulle förråda
honom. Vad brydde det honom, vad modern önskade, när hon ingenting sade?
Och som i sömnen genmälde han lågt och fogligt, som hade han givit efter
utan att vilja det själv:

»Du gör väl med det, som du vill.»

Då började Inga Persdotter kasta fram planer och nämna namn. Ortens
rikaste flickor nämnde hon, räknade över, vad var och en ägde eller hade
att vänta i penningar och ägodelar, vägde deras arbetsamhet, duglighet,
fägring och goda egenskaper i övrigt. Nils hörde stilla på, och det var
honom, som om en ond dröm börjat vika från hans sinne, och hans domnade
lemmar vridit sig under en dvallik sömn för att få makt över sig själva
och äntligen kunna röra sig fritt.

»Vem vill du helst själv?» sade modern. »Du har väl en vilja.»

»Ingen», sade Nils. »Det gör mig detsamma. Välj du för mig.»

Han vågade icke svara annorlunda eller mera. Ty han fruktade, att vad
han än sade, skulle hans röst kunna förråda honom. Och han förstod icke
själv till fullo, varför han under moderns ord kände det, som om han
blivit lättare till sinnes än förr under hela sitt liv.

Nils satt blott stilla och stirrade in i elden, där flammorna sjunkit
ned, och glöden lågo stilla och halvbrustna med små blåa skälvningar
över röda lossnande ytor. En kort ensam låga arbetade för att komma upp,
sjönk tillbaka i sig själv och dog.

Inga Persdotters ögon voro även riktade mot elden. Men hennes blick var
stel, som när människan stirrar in i sig själv. Den ena handen höll hon
hårt knuten om sin vita, fasta arm. Hon tänkte som Nils, att en hustru i
huset skulle rädda henne, icke från människors dom, vilken hon
föraktade, men från en järnhård lag, som hon fruktade. Nils ville hon
icke fråga om hans tankar. Hon föraktade sådant, ty hon förstod vad han
tänkte ändå och ömkade honom. Trotsig och sluten satt hon där och såg
hela sin levnad i ansiktet, obruten och stum.

Glöden lågo röda och falnade, och från golv, vägg och tak hade skuggorna
försvunnit. Mörkret slöt sig om de båda, vilkas själar under mörkret och
tystnaden kämpade sin första ordlösa strid.


                                  V.

Många dagar dröjde det ej, innan det blev bekant i byn, att Nils
Tufvesson gick i giftastankar. Detta tystade dock icke, såsom de båda,
vilka bodde där, var för sig hade trott, ryktena om den skändlighet, som
bedrevs på Möllinge gård. Snarare fingo ryktena därav ökad styrka och
spredos vidare. Det såg ut, som om tanken på ett giftermål för Nils
givit aningarna vingar och fördubblat misstankarna. Förr hade det gällt
en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer än de, som den närmast angick,
kunde få men. Nu blev det hela en angelägenhet, vilken rörde även andras
väl och ve. Det blev fråga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det
blev fråga om släkten, som skulle stå den skydda familjen nära. Ryktena
om det onda, som skedde på Möllinge, kommo plötsligt att röra hela
trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhörig i
giftasvuxen ålder, tyckte sig böra forska i detta för att få klarhet.

Därför fick talet om allt detta otillbörliga ny fart, medan Nils gick
omkring på friarfötter. Det värsta i detta var just, att ingen fanns,
som kunde säga sig veta något bestämt. Bland de besinningsfulla
framhölls detta som något, vilket gjorde, att man måste gå försiktigt
till väga och ej döma någon ohörd, ej göra en blott gissning till en
avgjord sak. Men bland de övriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som
sanning, till dess att folk tröttnade att tala därom, och man blev ense,
att sådant kunde dock ingen veta. Men fastän man till sist blev ense om
detta, stannade dock alltid något kvar: det man verkligen visste om Inga
Persdotter. Mycket nog var detta förut. Men under denna tid växte
anklagelserna i styrka och mängd. De blevo så många och så svåra, att
till sist ingen ville bliva i släkt med henne, och oviljan mot den
hatade kvinnan blev så stark, att Nils, utan att veta det, vann därpå.
Ju mer ont man talade om hans moder, ju mer gott talade man nämligen om
Nils. Och till sist började Nils att själv förstå detta. Ty när han
under våren fick nej från tre olika hus, där modern friat för honom till
dottern, lät man honom öppet förstå, att det var icke honom avslaget
gällde, utan modern.

Detta gjorde människor, emedan de trodde, att de på så sätt skulle
liksom förmå Nils att hålla sig ifrån Inga Persdotter, vilken alla
ansågo som hans onda ande. Beskedliga människor, som trodde sig handla
klokt, läto honom veta detta. De läto honom veta, att alla fruktade hans
mor, och att ingen kvinna ville komma i ett hem, där hon städse skulle
gå som den härskande.

Nils tänkte länge över detta, och det grämde honom svårt. Åter tyckte
han, att modern fick lida för hans skull. Och en vårdag, när solen stod
blank på himmelen och lärkorna virrade högt upp och fyllde luften med
kvitter, kom han emot Inga Persdotter, som stod i den öppna dörren utåt
trädgården, och sade:

»Det är inte värt, att vi tänka på detta giftermålet längre. Det är
bäst, att vi låta allting vara, som det är.»

När han sade detta, tänkte Nils ej längre på, att modern var den, vilken
först drivit honom till giftermålet. Det föreföll honom i stället, som
om dessa ord skulle göra modern glädje, och att hon borde förstå honom.
Detta sista gjorde hon också, mer än vad Nils velat. Ty hon utbrast
genast:

»Du tror, att jag låter bekomma mig, av vad alla dessa prata. Jag
förbannar dem, gör jag, och jag spottar på dem. Som djävlar ha alla
varit mot mig, sedan jag här satte min fot. Men de röra mig icke. Deras
tal kan ingen skada, och vad intet öga sett, det vet heller ingen.»

Nej, förstod honom gjorde Inga Persdotter, och Nils behövde aldrig fråga
henne, om hon visste, varför ingen kvinna ville bli hans hustru. Men
Inga Persdotter var sådan, att om hon prövat sätta en sak igenom, och
någon motarbetade hennes önskan, då reste sig hennes vilja i trots, och
då blev, även det hon innerst icke önskade, till ett mål, som hon måste
nå, om också allt inom henne skulle brista. Varför hon ville det, visste
hon då icke längre. Hon visste blott, att hon ville, och hon, den eljest
klarsynta, blev blind, och vad hon strävade att vinna blev till ofärd.
Därför fortsatte hon, då Nils stod stum och ej kunde svara henne:

»En hustru ska du ha, om jag också ska söka henne i månen. Hon ska vara
vacker och rik, arbeta ska hon kunna, och det ska hon också få. Ty jag
behöver inte gå hela mitt liv och släpa ut mig. De känner inte mig, alla
de, som prata, och inte du heller, kommer det mig för.»

Hon teg en stund, och hennes ögon blinkade mot solen.

»Ser du oxen där?» sade hon och pekade ut på åkern. »Drängen kör honom,
och oxen är två gånger starkare än han. Varför låter han köra sig?
Därför att han låtit sig tämja och inte förstår bättre. Jag förstår
bättre, och jag låter inte köra mig, dit jag inte vill. Men köra andra
kan jag. Och det ska jag också göra -- för din skull, efter du inte
förstår den konsten själv.»

Så talade Inga Persdotter, och spänstig och späd gick hon förbi sonen
och ut på åkern, emedan hon sett, att drängen ej satte plogen nog djupt.

Men inom sig tänkte hon något, som hon ej sade. Inom sig led hon av en
marterande fruktan, vilken pratet och avslaget väckt. Allt syntes henne
omöjligt, om ej Nils fick en hustru. I mörkret kom rädslan över henne,
så att hon icke kunde tänka som förr, rädslan, att en gång upptäckten
skulle komma. På sista tiden hade Inga Persdotter börjat ligga vaken om
nätterna. Det var avslaget på sonens giftermålsanbud, och allt vad
därmed stod i samband, som höll henne vaken. När hon låg så, tyckte hon
sig kunna höra hela socknens män och kvinnor tissla och tassla om henne,
och hon visste alltför väl, varom de talade. Då kunde hon se, hur de
alla en dag liksom skulle få rätt emot henne. Hon tyckte, att alla tjöto
som vargar, vilka fångat ett byte. Och bytet var hon själv. Hon tänkte
på domstolen, och hon tänkte på fängelset. Onda ord fruktade hon ej,
rättvisa domar ej heller. Men kroppens plågor fruktade hon, ensamheten,
visste hon, var full av fasor, och tanken på ensamhet i mörker gjorde
henne vanvettig. Dessa tankar stodo som spöken kring hennes bädd och det
var andra människors handlingar och ord, vilka manat dem fram.

Men när hon talat vid Nils, sken solen. Och då var Inga Persdotter
modig. Blott inför det, som ingen kunde se, blev hon liten och rädd.


                                 VI.

Tre mil söder om Möllinge ligger Kvarnbo. Det är en rik bygd, och där bo
många välhavande bönder. Där bodde ock en man, som hette Hans Niklasson.
Han var liten till växten och mager, hade rött hår och ett fräknigt
ansikte, där skägget endast växte under hakan. Hans ögon voro kvicka,
gråa och glada, och hans mun lyste muntert, satt som ett tvärstreck över
den korta hakan.

Han for ofta runt i bygderna, och vad han levde av, visste ingen. Han
påstod, att han ägde ett hus, samt att till det huset hörde en täppa,
och han brukade tala därom, när brännvinsflaskan kom på bordet, och han
bjöd flickorna giftermål. Hans Niklasson var gammal ungkarl, sade han,
lös och ledig till äktenskap, och när han druckit, ville han gifta sig,
med vem som ville hava honom. Men varken av huset eller täppan kunde han
leva, det sade alla, som besökt Hans, något hantverk idkade han icke
heller, och det han förtjänade på att byta klockor, räckte väl icke
heller stort. Och emedan alla visste, att han aldrig skulle gifta sig,
fick Hans spenamnet Hans ungkarl. Därför togo också flickorna aldrig
hans giftermålsanbud på fullt allvar, utan de nojsade med honom och
svuro honom trohet på lek, och om en flicka var mycket munter och ville
gäckas med andra, kunde det hända, att hon lät Hans Niklasson kyssa sig.
Ty så litet skadade ingen, och med Hans kunde en flicka utan fara
tillåta sig sådant.

Men kom Hans Niklasson till en gård och på fullt nykter kaluv gjorde en
flicka giftermålsförslag för någon annans räkning, då kan det nog hända,
att man lyssnade till honom med mera allvar. Många voro de män och
kvinnor, som Hans fört samman inför altaret, och många voro de män,
vilka själva saknade talegåvan, men fått hjälp av honom. Själv plägade
Hans säga, att han i det fallet gjort mer än någon präst sedan Adams
tid. Ty talegåva det hade Hans Niklasson, och att gå folk tillhanda som
mellanman, vare sig det gäller kärlek eller andra affärer, där gods kan
vinnas, det är nog ett yrke, som föder sin man.

Knappt hade Inga Persdotter fått det tredje avslaget för sin son, förrän
Hans Niklasson en dag som av en händelse kom inkörande på Möllinge gård.
Knappt hade han kommit in i stugan, förrän han lockade fram
brännvinsflaskan, och knappt hade brännvinsflaskan kommit fram, förrän
Hans slog Nils på knäna och frågade, om han inte tänkte gifta sig.

Nils såg betänksam ut och svarade varken ja eller nej. Men Hans ungkarl
satt där med glaset framför sig och en slocknad cigarrstump mellan
tummen och pekfingret. Så slog han näven i bordet och ropade, så det
sang i rummet:

»Nämndemans Elin i Kvarnbo, det vore en flicka för dig, Nils!»

Inga Persdotter kom fram från spisen, när hon hörde namnet. Hon kände
det väl och visste, att det betydde både gods och heder. Men Nils blev
röd, när modern kom, och såg trumpen ned.

Hans ungkarl märkte nog, att Inga Persdotter lyssnade på hans ord, men
han låtsade om ingenting, utan fortsatte att tala, som om han talat
endast till Nils. Han berättade om Elins far och mor, hennes syskon och
hela hennes släkt, beskrev hennes ögon och hår, växt, hy och sinnelag,
men mest uppehöll han sig vid, hur arbetsam och duktig hon var, och hur
mycket hon en gång skulle få i arv efter fadern.

Då steg Inga Persdotter fram, såg stint på Hans Niklasson och sade:

»Far du med prat nu Hans, eller menar du något?»

Hans ungkarl svor vid sin själs salighet på, att han menade allvar. Då
ville Inga Persdotter, att han skulle svära vid något bättre. Ty hon
blev vid lynne av hans ord, och då tyckte även hon om att gyckla.

»Jag skall väl svära vid din själ då», menade Hans ungkarl.

Men då blev Inga Persdotter mörk, och Hans, som genast såg, när det var
ugglor i mossen, vände skämtet i allvar och svor som hon ville.

»Så visst jag här lever, och Gud vill», sade han.

Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en stund gått, sade hon:

»Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det för intet.»

Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan västfodret en sedel, vilken
han fått som handpenning.

Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men när Hans ungkarl var utanför
dörren, såg han upp på modern, som om han velat säga något, men reste
sig i stället och gick långsamt ut.

All luften var full av lärkornas kvitter. De syntes icke för solens
strålar, som brände mot nedgången. Men de hördes som ett surr av jubel
och klang, från jorden ångade det varmt, och ur trädens knoppar brusto
de första blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända fram till
staketet. Där ställde han sig tyst och stirrade länge mot solen. Genom
rutan följde Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon såg honom stå
där så orörlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mörkt.




                            Folkets fädra.


                                  I.

Kvarnbo låg långt bort ifrån Möllinge, så långt, att de värsta ryktena
om Nils Tufvesson och hans moder aldrig hunnit dit.

Nämndeman Ola Persson i Kvarnbo var sin orts främste man, och han hade
blivit det, därigenom att han var både en dugande man och en rättrådig.
Till honom vände sig alla, vilka sökte ett gott råd, för alla hade
nämndeman tid, och ingen kunde säga, att han vänt sig till Ola Persson,
utan att få stöd för sin vilja, och mera klarhet i det, varöver han
grubblade. Nämndemans hår var gråsprängt, tätt och mörkt, och med det
gråa skägget under hakan och de ljusa, klara ögonen liknade han lika
mycket en skeppare som en bonde. För allt fann han tid, och utan att han
själv syntes veta det, var han alltid den, som styrde. När han var
trött, talade Ola Persson gärna om, att det var en olycka, att han, som
hade så mycket om sig, alltid fick mer och mer. Allt skulle han bestyra,
alldeles som klockarefar. Men när någon annan försökte lyfta någon del
av arbetsbördan från Ola Perssons starka skuldror, blev han själv liksom
orolig. Och innan någon kunde säga, huru det tillgått, hade nämndeman
tagit tömmarna i egen hand och på sitt lugna, raska sätt klarat det
hela. Dock var han icke sådan, att socknens angelägenheter hindrade
honom från att sköta sin gård och sitt hem. Som en husmor visste han
besked om alla de sysslor och detaljer, vilka bilda det inre i ett hems
skötsel, och om han lämnade allt, vad därtill hörde, åt sin hustru, kom
detta icke därav, att han ej skulle kunnat taga även denna del av
dagligt arbete och omsorg på sig, utan emedan han var en rättvis man och
ville, att ingen skulle se hans hustru över axeln. Därför lämnade han åt
hustrun, vad henne tillhörde och lät henne aldrig ana, att han ibland
önskade hustrun något mera av den klarhet och den driftighet, som
utmärkte honom själv. Men sin gård skötte han, som han skötte bönderna i
socknen, och det fanns intet, vilket där skedde, som undgick hans blick.

Emedan Ola Persson själv var sådan, att man måste se, var han satt eller
stod, och höra på hans ord, så ofta han talade, lade man föga märke till
hans hustru. Tyst och sakta kom Sara Persson och gick, och i tysthet
tjänade hon sin man och gjorde, så långt hon det förstod, allt så, som
hon trodde, att han ville. Detta märkte nog aldrig Ola Persson. Ty han
var städse upptagen av sitt och van, att alla fogade sig efter honom.
Men han var god emot sin hustru, därför att hon skötte hans hus, skänkte
honom glädje i ungdomen, då hon var välväxt och späd, samt därtill givit
honom fyra barn, vilka alla gjort honom glädje. Mera begärde Ola Persson
icke av sin hustru, och mera ger också sällan någon kvinna. Det bästa,
livet skänker, är också gott nog.

Men med all den kraft att handla, som utmärkte Ola Persson, och allt det
välde han utövade över andra, var han dock ingen högmodig man. Från
högmodet och dess kyla skyddades han, därigenom att han, så kraftig han
än föreföll, innerst var vek till sinnet. I likhet med många av dem,
vilka ha svårt att kläda sina känslor i ord, hade den myndige
nämndemannen lätt att bli rörd och lätt att darra på rösten, emedan
gråten mot hans önskan ofta ville tränga sig fram i hans hals. Detta
skedde, när någonting, som rörde hans närmaste, skulle avhandlas, eller
ock, när någon gång talet kom att vända sig kring livets och dödens
stora frågor, inför vilka väl sällan en människa står kall.

Som mången olärd, vilken gärna tänker själv, var Ola Persson icke blott
en handlingens man, utan även en grubblare, och när han satt ensam på
sin förstugukvist eller gick omkring på sina ägor, då hade han från
ungdomen vant sig att tänka över sitt eget liv och deras, som stodo
honom nära. Därifrån kom han på sitt vis att tänka även på allt det, som
rör oss människor alla lika nära, och någon enda gång, när han satt i
samtal med en man, till vilken han vågade tala, yppade han något av allt
det, som i ensamheten upptog hans tankar. Vad som då mest sysselsatte
Ola Persson var städse, att han fann sig själv liten och allt, som
skedde i världen, märkligt och stort. Ingen, som såg nämndemannen i
livet, skulle hava trott detta. Blott vid tysta högtidstimmar i livet
kom sådant över hans läppar. Men när Ola Persson då tillät sig själv att
tala, blev han en helt annan man, än när han lugnt och klart ledde andra
till rätta i yttre ting eller förde ordet på sockenstämman. Inför
sådant, som låg högre än det vardagliga, där kände Ola Persson sin egen
otillräcklighet, och han inledde gärna sitt tal med: »sådant förstår ju
icke jag». Då blev han fåordig och skygg, och emedan han kände sin egen
otillräcklighet så starkt, och hans sinne var vekt, blevo hans ögon lätt
fuktiga och hans röst darrande. Det var nämndemannen en självklar sak,
att han i sådana ting aldrig kunde komma längre än till en blygsam
undran. Men så starkt och så rikt kände han det lilla, han vid sådana
tillfällen sade och tänkte, att han dock alltid meddelade andra
intrycket av, att det liv, han levde, var rikt. Sina barn hade han
aldrig kommit nära, endast emedan han älskade dem så högt, att han
svårligen förmådde tro, att de skulle kunna återgälda, vad han själv
kände för dem. Icke ens i sina drömmar hade han begärt sådant. Han såg
barnen växa upp, lämna hemmet och sätta bo, och han kom dem aldrig
närmare än andra främmande.

Också över sådant kunde Ola Persson grubbla, men han vande sig vid att
vara nöjd med det som var, då han såg, att det icke kunde ändras. Skygg
som han blivit och ovan vid att visa sina känslor, hade han heller
aldrig kunnat smeka barnen, och med åren hade denna skygga
återhållsamhet blivit honom en sådan vana, att han aldrig ens kunde
tänka sig en ändring däri. Dock skulle det glatt honom, om någon av hans
döttrar en gång kommit och smekt hans hår. Men det föll icke
nämndemannen in, att om barnen avhöllo sig från sådant, detta kunde bero
på, att han själv vant dem därvid.

Två av döttrarna hade emellertid redan kommit i eget bo, och endast den
tredje, Elin, gick ogift kvar och väntade den dag, då även hon skulle
lämna hemmet. Elin var lång och smärt, starkt byggd, hade brunt, tjockt
hår och var vacker och finlemmad. Glada och varma voro hennes ögon,
ljust och varmt hennes leende. Vackrare än systrarna var hon, och hennes
förstånd var bättre än deras. Hon var icke den yngsta, utan den andra i
ordningen, och hennes yngsta syster hade blivit gift före henne. Alla
tyckte, att då hon var två och tjugu år, var det hög tid på, att även
Elin blev gift. Och mången undrade över, att den rike Ola Perssons
dotter så länge gick ogift.

Detta kom därav, att Elin Olasdotter i mycket icke var andra kvinnor
lik. Bland de sina bråddes hon mest på sin fader. Som han gick hon skygg
och instängd i sina egna tankar, och det, som rörde hennes eget
känsloliv, röjde hon icke. Som fadern var hon i allt öppen och hjälpsam,
när andra behövde henne. Rask och oförtruten var hon i sitt arbete, och
ingen förstod sysslor och människor lättare än hon. Men liksom fadern
kände hon sig själv liten, och hon kunde därför aldrig tro, att det var
sant, när hon hörde människor säga, att hon såg något ut. Emedan Ola
Persson icke visade någon yttre vänlighet mot sina barn, gjorde hans
hustru det icke heller. Ty Sara Persson följde sin man i allt, och som
mannen själv gjorde, trodde hon, att han också ville hava det. Därför
hade Elin aldrig mottagit en smekning av sina föräldrar, och när hon var
tjugutvå år, visste hon ej vad en kyss ville säga. Av tjänstefolket hade
hon någon gång hört talas om sådant, men vad hon då hört, fyllde henne
med en sådan känsla av skam, att hon aldrig vågade fråga mer.

Elin Olasdotter levde därför icke helt som andra kvinnor. På sidan av
livet levde hon, och hennes värld var drömmens. Där såg hon allt, vilket
rörde henne själv, allt det, som en dag skulle komma, hon visste icke
hur. Hennes dröm diktade för henne om kärleken och om den man, hon en
gång skulle älska. Men vad drömmen diktade, förtrodde hon ingen. Ensam
och tyst gick hon sin väg, och hon undvek allt, som gjorde hennes
väninnor glädje. När hon hörde dem tala om gossar, nöjen och dans, satt
hon tyst och lyssnade undrande, hur någon kunde tala om sådant. Och då
hennes sinne var rent och hennes kropp sund, blev hon ungmö och kvinna
utan övergång nästan, och även hennes sinnen slumrade, emedan intet hade
väckt dem. Just därför att hon var så oberörd och liksom ingenting ville
veta, fanns det också något hos henne, som höll männen borta. De sågo
henne och närmade sig först, men då intet gensvar kom, gingo de henne
till sist förbi, undrande över, att hon icke var som de andra.

Men längtade gjorde Elin, och aldrig hade hon tänkt, att hon skulle dö
ogift. Drömmarna hade lärt henne det, och fastän hon knappast visste,
vad hon själv önskade, längtade hon att finna en man, som hon kunde
hålla av. Hela världen, tyckte hon, blev öde, om hon en gång skulle
behöva uppgiva detta hopp. Elin kunde tänka på sin mor och på sin far,
och hon visste, att fadern var för henne allt och modern intet. Hon lät
i inbillningen alla män och kvinnor, hon kände, träda fram för sin
blick, och alltid stod det för henne så, att vad en man var, det kunde
en kvinna aldrig bliva. Liten kände hon sig, när hon drömde sig en man
att älska, och aldrig kände hon sig mera lycklig än då. Ty en sådan man
ville hon finna, en sådan, som hon ej kunde få ord för att beskriva, men
som mötte henne i drömmen. Mot honom skulle hon alltid vara öm och god,
och han skulle kyssa henne, som ingen förut hade gjort. Elin undrade, om
han skulle vara hårdhänt mot henne, och om det skulle göra mycket ont.
Men hon ville fördraga det, om hon blott kunde få älska, och för varje
man, som hon sett närma sig henne, undrade hon, om det ej skulle vara
henne möjligt att hålla av just honom. Var gång hon märkte, att hon icke
kunde, sörjde hon bittert, och inom sig såg hon klart, att måste hon
leva länge så, utan någon att älska, då var hon icke duglig till något.
Då ville hon hellre dö. Tyst och stilla växte denna tanke samman med
allt, vad hon önskade sig eller hoppades av livet. Fick hon ingen att
älska, ville hon dö. Och hon grät tunga tårar för sig själv vid tanken
på, att ingen skulle sörja henne.

Sin far höll hon av mera än andra människor, men emedan hon fått hans
sinne i arv, trodde hon aldrig, att han hyste någon större ömhet för
henne.

Sådan var Elin Olasdotter, när hon en dag vid midsommartiden mötte Hans
Niklasson, och denne utan vidare förberedelser framkastade sin fråga, om
jungfru Elin ville komma hem till honom en dag, så skulle han visa henne
hennes man. Hans Niklasson svor på, att vad han sade var sant, och att
hon kunde lita på hans ord. Och Elin Olasdotter gjorde honom till viljes
och kom. Hon gjorde detta, utan att mena något allvar därmed, och hon
tänkte icke vidare över sitt förehavande, när hon en lördagsafton tog
vägen över ängarna till Hans ungkarls stuga. Då såg hon för första
gången Nils Tufvesson.

Elin började bliva eftertänksam, först när hon anade, att det var mera
allvar i detta, än hon trott, och när hon satt i stugan, och Hans
Niklasson reste sig upp och gick ut, lämnande de båda unga ensamma, då
kände hon som en tryckning för bröstet och önskade, att hon vore långt
därifrån. Men Nils rörde sig icke från stolen, där han satt. Kraftig och
stilla satt han, som han suttit, han flyttade sig icke närmare för att
omfamna Elin och sade henne intet av allt det, som unga män bruka säga
till flickor. Ej heller såg han på henne, mera än han hade gjort, innan
de blevo ensamma. Han yttrade blott några alldagliga ord, vilka han
måste säga, för att tystnaden ej skulle bliva för tryckande, och han såg
lättad ut, när Hans ungkarl om en stund inträdde. Men just detta tyckte
Elin om, ty det gjorde henne liksom tryggare. Och när hon gick ensam
hem, var hon tacksam, för att Nils icke gjorde henne sällskap.

Vad som skulle följa på denna dag, visste Elin Olasdotter icke. Men
ehuru ingen talat ett ord om giftermål, kände hon sig dock bunden.
Oupphörligt såg hon framför sig den storväxte mannen med den tungsinta
blicken under de underliga ögonlocken, vilka skuggade så djupt ner. Elin
trodde, att det var hennes dröm, som tagit gestalt. Och inför denna
tanke överfölls hon av en underlig rysning.

Var det möjligt, att han hade kommit, han, som hon väntat så länge?

Som Elin gick vägen fram stannade hon, och ännu en tanke slog ner i
henne:

»Skulle detta vara kärleken? Detta, att hon kände sig så beklämd, så
rädd, så fylld av en förutaning som om något rysligt, vilket hon gick
till mötes?»

Elin kunde icke reda sina tankar. Mer och mer tyckte hon, att vad som
skett liknade hennes dröm. Därför gick hon bort från vägen och inåt
ängen, där lönnarna gåvo skymning under unga, ljusgröna löv. Där satte
hon sig ned, och hela hennes själ var i uppror. Hon visste ingenting.
Platt ingenting visste hon om det, vilket hon nu kände sig skola gå till
mötes. Varför hade ingen sagt henne något? Och varför hade hon aldrig
kunnat fråga? I tyst ångest satt hon och lyssnade inåt på sig själv, som
hade hon hoppats, att ur djupet av hennes själ skulle ett svar komma.
Men svaret kom ej. Hennes instinkt sov, och själv kunde hon icke väcka
den.

Då såg hon åter den främmande mannens blick. Den var så instängt sorgsen
och på samma gång så blid, att Elin tyckte sig börja förstå. Hon tyckte,
att den berättade, hur han var ensam som hon, ingen hade varit honom
god, ingen hade givit honom en smekning. Inbunden och tyst hade han
blivit, emedan han längtade efter någon att älska som hon. Ur denna
tanke brann som ett ljus, vilket lyste upp i hennes mörker. Hur skulle
det vara, om denne främmande man lutade sig ned över henne? Skulle hon
icke sträcka ut sin hand och smeka hans hår? Som Elin tänkte så, blev
allt henne så nära, som hade det underbara redan skett. Då stockade sig
blodet kring hjärtat och hennes kinder brunno. Hon steg hastigt upp, och
vred på sig själv och sina egna tankar, gick hon vägen hemåt med så
snabba steg, som ville hon fly någon.

Tyst och stilla skrider livet fram för de människor, vilka leva inåt.
Tyst och stilla fullbordas deras öden, utan att någon synes ana, det som
sker. Elin kände detta, och hela natten låg hon vaken, kämpande med en
underlig fruktan, att hennes framtid, utan att hon visste huru, nu var
bestämd. Hon kände, att om Nils begärde henne, skulle hon aldrig kunna
säga nej. Men hon trodde dock ännu icke, att hon älskade honom.


                                 II.

Under de närmaste dagarna tänkte Elin Olasdotter dock icke mycket på
denna tilldragelse. Hon var glad, att allt hade gått så lätt över, och
undrade i sitt stilla sinne, hur hon kunnat taga allting så allvarligt.
Men några dagar senare kom Ola Persson in i köket och bad att få tala
med sin dotter. Elin följde honom ut, och genom förstugudörren, som stod
öppen, såg hon, att Hans Niklasson gick bort ifrån gården. Med ens
förstod hon allt och blev kall och stel.

»Hans Niklasson har sagt mig, att Nils Tufvesson i Möllinge önskar dig
till sin hustru», började fadern.

Och som alltid, när han nämnde något av stor vikt, darrade hans röst.

Elin hade helst velat springa bort och gömma sig. Så hjälplös kände hon
sig inför det, som nu skulle komma. Men hon vågade icke visa, hur
upprörd hon var. Därför stannade hon kvar, och då hon trodde, att fadern
väntade, att hon skulle svara något, sade hon sakta:

»Jag har hört det.»

Ola Persson hostade och tog sig om skägget. Han höll mera av Elin än
sina andra barn. Ty han visste, att hon liknade honom själv mest. När
han nu såg dottern stå nedböjd framför sig och hörde, att hon hade svårt
för att tala, tyckte han, att det icke skulle vara lätt att gifta bort
henne och mista henne i hemmet.

»Jaja», sade han därför. »Det måste ju så vara. Någon gång skall väl du
få ditt eget, du som andra.»

När han sade detta, tänkte han på, om han icke skulle sträcka ut sin
hand och klappa dottern på axeln. Men han kom sig icke för, och emedan
han icke ville visa sin rörelse, gjorde han sin röst hårdare, än han
ville när han frågade:

»Har du något emot, att Nils kommer hit en dag och talar vid dig?»

Elin såg upp, och i faderns röst tyckte hon sig höra en förebråelse
över, att hon ännu icke var gift. Hon trodde, att han ej längre ville
behålla henne hemma, utan helst önskade henne bort, och då tyckte hon,
att om det så var, kunde hon aldrig stanna hos sina föräldrar. Nu hade
Elin glömt sina drömmar, nu såg hon blott verkligheten, så mycket hon av
den förstod. Hon rätade upp sig och såg fadern i ögonen. Så väl dolde
sig båda för varandra, att ingen anade, vad den andre gömde.

»Han må gärna komma», sade hon.

Då nickade Ola Persson långsamt, vände sig om och gick in till sin
hustru. Där talade han om, vad som hänt, och de båda makarna räknade
över, hur mycket de skulle kunna giva sin dotter i hemgift.

Men Elin gick upp på sin kammare, som låg på vinden, och stängde sig
inne. Där satt hon och såg ut genom det lilla fyrkantiga fönstret, hörde
fåglarna sjunga och såg på äppelträden, som ännu stodo i blom, emedan
våren kommit så sent. Varför såg hon icke allting i dag så, som hon
förut hade gjort? Varför gladdes hon ej, att hennes önskan fyllts och
hon äntligen fått någon, som hon kunde älska? Allt detta var som struket
ur hennes själ, och Elin tänkte blott med ångest på, huru svårt det
skulle bli att lämna denna omgivning, som hon kände så väl, och komma ut
ibland främmande. Det kom henne för, som hörde hon icke hemma på någon
annan plats än just här. Och det blev henne så bittert, att ingen fanns,
som nu ville hålla henne kvar. I den gamla askens stam, som var ihålig,
såg hon starhonan flyga ut och komma tillbaka. Hon kunde se något röra
sig därinne i mörkret, och hon visste, att det var ungarna, som gapade
efter mat. Men de skulle också bli stora, flyga ur bot och hjälpa sig
själva. Sedan skulle ingen sakna dem. Så underligt allting kunde vara
för människor, tänkte hon, så underligt ensamt. Då hörde hon något, som
kom henne att lyssna. Vad var det? Det kom långt bort ifrån ängen. Det
var göken, som gol. Det var i norr, och det betyder sorg. Det skrämde
henne ej. Hon tyckte blott, att det passade så väl, till vad hon nu
kände. Och hela tiden tänkte hon på, att fadern säkert ville, att hon
skulle bort ur hemmet. Eljest hade han icke talat så kort och skarpt.

Men när hon sedan samma dag talade vid modern, sade Elin, att hon var
nöjd, och att hon trodde allting skulle bli bra.

Så blev det avgjort, att Elin Olasdotter skulle gifta sig, och dock var
det ingen, som av hjärtat önskade detta mer än Hans ungkarl, vilken fick
penningar därför både av Inga Persdotter och nämndeman Ola Persson. Ty
så leker livet stundom med människorna, och det ser ibland ut, som om
allt samverkade, blott för att det, som är förut bestämt, skall gå i
fullbordan. Men allt det, som sker, se vi människor aldrig, och blott
litet veta vi.

Nils Tufvesson kom en dag, det var midsommar, och säden stod grön. Han
kom åkande för egen häst, och när han steg in i huset, undrade Elin, hur
det kunde vara möjligt, att hon så genast kände, att honom hörde hon
till.

Han stannade endast en dag. Men då blev det bestämt allt, vad Elin
skulle föra med sig i boet. Det var kläder och linne, sängkläder och en
myckenhet möbler. Så var det ett tusen femhundra kronor, som Nils
Tufvesson skulle erhålla för att därmed lösa ut sin moder ur boet. Dem
erbjöd sig Ola Persson att strax betala, men Nils Tufvesson förklarade,
att därmed fick anstå, emedan han för tillfället icke var i behov av
penningar.

Under allt detta kände sig Elin nöjd och glad. Hon fann, att allt var,
som det borde vara, och det var henne en lättnad att veta, att hon icke
längre behövde ligga sina föräldrar till last. Även var hon dem tacksam,
att de sörjde för henne så väl, och då hon icke ville tänka ont om
någon, sade hon till sig själv, att det säkert icke var mer än rätt, om
hennes föräldrar nu önskade henne väl gift. Ty ingen kan finna sig i att
för beständigt få försörja fullvuxna barn. Nils Tufvesson tyckte hon om,
och hon var honom tacksam, för att han lämnade henne ifred och så litet
talade till henne. Blott när de blevo ensamma, kände sig Elin beklämd.
Då föreföll det henne, som om Nils liksom blev en annan, och hon önskade
sig långt bort.

På sensommaren skulle Elin enligt gammal sed besöka sitt blivande hem,
så att hon icke efter bröllopet skulle komma dit som en främling. Nils
Tufvesson kom själv och hämtade henne. Han hade ett vackert åkdon, och
det var förspänt med två hästar.

Under vägen hände det, att den ena hästen blev skrämd och var nära att
falla i sken. Den andra blev också orolig och föll in i galopp. Elin
blev då rädd. Ty hon kunde aldrig sitta lugn, när hon åkte efter oroliga
hästar. Så länge faran stod på, behärskade hon sig, men när allt var
över, och hästarna åter stillsamt travade vägen fram, började hon gråta,
emedan skrämseln fick makt med henne efteråt. Utan att tänka på, vad hon
gjorde, flyttade hon sig närmare Nils och lade sin hand på hans arm,
emedan detta lugnade henne, så att hon åter kände sig trygg. Men som hon
satt så, blygdes hon över, vad hon hade gjort, och hon kom att tänka på,
att Nils ännu icke hade vidrört henne. Hon kände, att hon blev röd, och
full av blygsel tog hon bort sin hand och flyttade sig ifrån honom. För
första gången önskade Elin, att Nils skulle lägga sin arm om hennes liv;
och när han det icke gjorde, vågade hon icke längre se på honom. När hon
till sist förstulet vände sin blick åt sidan, såg hon, att Nils satt där
och såg stelt framför sig, samt att hans ansikte var grått och vitt.

Då steg inom henne en flod av ångest, så stark, att hon tyckte den ville
dränka henne. Så satt hon, utan att veta, varför hon blygdes, och varför
en sådan vånda plågade henne, ända till dess att Nils pekade framåt med
piskan och sade: »Nu är vi hemma.» Då såg Elin på Nils och märkte, att
hans ansikte åter fått färg och blivit lugnare, och hon var honom
tacksam, därför att han log mot henne, när han sade detta.

Den långa färden och allt vad hon därunder tänkt och känt var med ens
borta som en dröm, vilken flugit förbi. Här låg gården, och bakom
sträckte sig slätten vid med avmejade åkertegar. Nu rasslade vagnen in
över stenarna i inkörsporten, ljudet blev dovt under det trånga valvet,
och en av hästarna gnäggade mot stallet. Elin såg brunnen, fläderbusken
och solen, som föll över gårdsplanen, hon hörde en röst, som önskade
henne välkommen, och kände, att någon tog henne i hand. Men Inga
Persdotter såg hon icke, förrän hon satt i den fina soffan inne i
kammaren och fått överplaggen av sig.

Sedan det blev bekant, att Elin Olasdotter skulle gifta sig med Nils
Tufvesson i Möllinge, hade många talat med Elin om den blivande
svärmodern och hennes rykte. Mer än en hade också varnat henne därför
och sagt henne, att så länge en sådan svärmoder styrde i hennes mans
hus, skulle hon icke få många glada dagar. Nu satt Elin och såg framför
sig denna kvinna, vilken hon lärt sig frukta, redan innan hon sett henne
för sina ögon. Hemskare och hemskare blev det henne till mods, och hon
tyckte sig höra en röst inom sig viska:

»Gå, gå genast, innan det blir för sent.»

Men fast hon hörde detta, satt Elin som fastnaglad vid stolen och kunde
icke tala. En isande fruktan hade förlamat hennes lemmar.

Inga Persdotter satt stram och betraktade sonens blivande hustru, och
hon kunde icke dölja sitt ansikte. Hon betraktade den unga kvinnan från
huvud till fot, hon såg, att hon var fyllig och välskapad, att hennes
barm var ung och hennes höfter mjuka. Hon såg, att hennes drag voro
milda och ljusa, håret mjukt och lent, och att hon väl kunde göra en man
lycklig, vinna och behålla hans kärlek. Allt detta såg Inga Persdotter,
medan hon tigande satt och inför den unga kvinnan kände den ålderns
vanmakt, vilken hon fruktade. Då kunde hon icke tämja sin natur till
tystnad och ro. Allt som levde och brann inom henne kom i uppror, och
hon mindes ej längre, hur hårt hon arbetat och stritt, för att denna
kvinna en gång som sonens hustru skulle träda innanför hennes dörr. Utan
att besinna sig reste sig Inga Persdotter upp och gick fram till
fönstret, endast för att slippa se. Och när hon hörde sonens långsamma
steg i köket, gick hon utan att säga ett ord förbi Elin och ut ur
kammaren. Dörren läste hon efter sig i lås, och Elin kunde genom den
stängda dörren höra, hur Nils och den andra talade med varandra. Hon
hörde också, att Inga Persdotter höjde rösten, och att sonen försökte
tysta henne.

Länge satt Elin så ensam, och hon kände sig rädd, som om hon setat ute
på en kyrkogård i kolmörkret. Hur länge hon satt så, visste hon ej, men
det måtte ha varit länge, ty när dörren åter öppnades, märkte hon, att
solfläckarna på golvet hade flyttat sig. Men därute avgjordes Elins öde,
ty där gick Inga Persdotter sin son till mötes och lade sin hand på hans
arm.

»Tyst», sade hon, när hon kom ut. »Tyst och hör på mig.»

Hon sade så, oaktat Nils ej hunnit öppna sin mun, och hon fångade hans
blick med sin och tvang honom att lyssna.

»Hon är vacker, kvinnan, som du valt dig», sade hon, »och hon kommer att
dåra dig.»

Nils stammade och ville draga undan sin arm.

Men modern höll honom fast, och hela hennes gestalt skälvde, fastän
hennes stämma ljöd säker.

»Har du rört henne?» sade hon rått. »Svara mig, har du rört henne?»

Nils försökte vika undan för moderns blick och han kände, som om något
inom honom domnade och dog. Men inför den blick, som så länge tvungit
honom ned under sig, kunde han ej längre hålla sig själv upprätt. Allt
vad han hoppats och tänkt ramlade plötsligt under hans fötter, och
skammen, som han hoppats undgå, var åter över honom. Nils förstod, att
allting måste förbliva, som det var, och han såg, att för honom ingen
räddning fanns. Han gav upp hela sitt liv, när han svarade nej, och i
samma ögonblick tyckte han, att han aldrig velat något annat.

Inga Persdotter såg, att han talade sanning, och hon släppte hans arm.

»Svär mig», sade hon, »att så länge jag lever, skall du ej komma henne
närmare, än du gjort.»

Nils stönade av fruktan och smärta, och hans panna blev våt av svett. Så
oförberett kom detta över honom, så meningslöst häftigt, att han tyckte
sig som väckt ur sin sömn, när elden satt i väggarna. Han vred sig för
att komma loss.

Men Inga Persdotter fortfor:

»Svär mig det vid den levande Guden och vid din syndiga själ. Ty så
visst jag lever -- eljest går det varken dig eller mig väl.»

På ett ord av Nils sänkte hon rösten för att ej höras in i kammaren, och
hon hämtade andan, som om hon sökte efter ord, nog starka för att passa
till den ed, hon krävde, och det brott, den innebar.

»Svär det», sade hon, »eljest sätter jag i denna natt eld på gården och
hänger mig själv, så att allting får ett slut. Du vet, att jag kan det,
och att jag alltid gör, som jag sagt.»

Då svor Nils den ed, hans moder krävde, vid den evige Guden och vid sin
fattiga själ. När han gjorde så, böjde sig hans knän under honom i
skräck, och han kände det, som om han försvurit sig åt djävulen.

Men Inga Persdotter log åt hans skräck, och när samtalet var slut,
öppnade hon lugnt dörren till kammaren och bad den blivande sonhustrun
komma ut och dricka kaffe med sin fästman.

Sådant var det första sammanträffandet mellan dessa tre.

I tre dagar stannade Elin på Möllinge gård, och var dag som gick, tyckte
hon, att tiden stod stilla, och att hon själv i stum ångest ropade efter
hjälp. Men gå bort kunde hon lika litet som låta någon av de andra ana,
vad hon led. Trygg kände hon sig först, när hon åter satt i vagnen och
var ensam med Nils. Men när Möllinge gård försvunnit bakom backen, där
pilarna stodo i rad, sträckande sina blekgröna grenar mot den blåa
augustihimmelen, då lovade Elin sig själv, att berodde det på henne,
skulle hon aldrig återvända. Förr ville hon skriva avskedsbrev till dem,
som kunde leva, och själv dö för sin egen hand.

Men hela tiden tänkte dock Elin på Nils och sade sig själv, att det
gjorde henne ont om honom. Så ensam han gått dessa dagar och så förgrämd
han sett ut. Han var en god man, det förstod Elin, och han rådde sig
icke själv.


                                 III.

När Elin kom hem gick hon i stor ångest till sin far och lät honom veta,
att till Möllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon gå ut i bygden
som piga, än hon ville stanna där.

Så häftiga ord hade ingen förr hört Elin uttala, och Ola Persson blev
därför betänksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt
honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva något skäl för sitt
förändrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne.
Med detta besked gick Elin ifrån sin far, och sedan talades ej mera
härom, ej heller skrev Elin därom till Nils Tufvesson.

Han var alltså ännu hennes fästman, och med besöket på Möllinge gick det
Elin, som det ofta går människor med en ond dröm. En sådan dröm kan
understundom vara så förskräcklig, att den länge efteråt sätter skräck i
deras blod, så att de ej våga sova ensamma, och fyller dem med en
bestämd tro, att något ont förestår, vilket de ej kunna undkomma. Men
emedan människor alltid önska att intala sig själva det bästa, bleknar
småningom det hemska intrycket bort, och de gå åter till sina
vardagstankar och känna sig lättare till sinnes, emedan maran ej längre
trycker dem. Så verkade dagarna som gått, även på Elin, och med var dag
önskade hon starkare, att hon skulle bliva sig själv lik, som hon förut
var. Hon önskade detta, emedan hon fruktade, vad människor skulle säga,
då det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan
orsak. Hon önskade det, emedan tron på, att fadern ville hava henne
bort, satt kvar i hennes själ. Hon önskade så även av en annan orsak.

Djupt inom sig bar Elin på en hemlig känsla för Nils, vilken hon ej
kunde bliva kvitt. Nu, när allt var över, var det, som om hennes dröm
kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om
honom. Om det var kärlek, hon hyste för honom, förstod hon ej, och
mycket tänkte hon heller icke däröver, obekant som hon var med den makt,
som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon gärna
vara god, och att det skulle göra henne glädje, om hon kunde få se hans
tungsinta ögon le. Därför kände hon, att icke allt ännu var slut. Och
hon skulle önskat, att fadern än en gång velat tala med henne. Men han
gick henne tyst förbi, och själv vågade Elin icke ännu en gång närma sig
honom och bringa frågan på tal. Så stort kände Elin avståndet mellan
honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle fråga henne, om
hon hyste kärlek för någon annan än Nils, och då visste hon, att hon
skulle stå svarslös och falla i gråt.

Elin var icke lycklig denna tid, hon smög sig fram i sina föräldrars
hem, som om hon önskat att kunna gömma sig för alla. Nöjdast var hon,
när hon fick vara ensam, men hon grät aldrig. I stället kom hennes dröm
tillbaka, och åter tänkte hon på, att den man, efter vilken hon så länge
väntat, kanske dock nu kommit i hennes väg. Vad var det hon ville göra?
Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad
hon själv städse hållit dyrast och högst? Elin böjde sig under denna
tanke och tyckte, att ingen hade gjort så mycket ont som hon. Hon hade
givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och tänkte på att bryta det.
Hon hade dragit sina föräldrar in i detta, och för hennes skull måste
faderns namn gå i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade
tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur var allt detta
möjligt? Och hur hade det kunnat bliva så?

Fylld av dessa tankar gick Elin en söndag till kyrkan och visste sig
icke sin arma råd. När hon kom dit, föreföll det henne, som om alla sågo
på henne, och därför vågade hon icke gå in genom den stora dörren och
sätta sig i den bänk, där modern satt, utan hon gick in i kyrkan en
annan väg och sökte sig en plats uppe på läktaren, där tjänstefolk och
fattiga plägade sitta. »Om jag vore som en av dem», tänkte Elin. »Om jag
kunde komma långt bort och finna en plats, där jag finge tjäna hos
främmande. Kanhända skulle jag då kunna bliva lugn och lycklig igen, och
om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och människor kunna
förlåta mig, vad jag gjort.» Som hon tänkte så, började orgeln att
spela. Då slog Elin upp psalmboken. Hon glömde, var hon var, och såg ej
längre på människorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan,
ensam med sin Gud, och när prästen läste syndabekännelsen, föll Elin på
knä, utan att minnas, att sådant icke brukades, och hon tyckte, att
varje ord var talat direkt ur hennes hjärta. »Jag har givit Nils mitt
ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu tänker jag på att bryta detta och
göra honom och mina kära föräldrar så mycket ont.» Så talade Elin för
sig själv, under det att prästen läste syndabekännelsens ord. Därpå
reste hon sig upp och sjöng med de andra psalmen till Gud i himmelrik.
Honom bad hon i sitt hjärta om förlåtelse. Sedan satt hon stilla och
nedböjd och följde gudstjänsten ända till slut. Men hela tiden tänkte
hon på, att Gud nog skulle förlåta henne allt det onda, hon hade gjort.
Och när allt var slut, och utgångsmarschen spelades, då satt Elin kvar i
sin vrå och lät alla gå ut, för att ingen skulle se henne. När hon sedan
ensam tog vägen hemåt, kände hon sig lättare och friare till sinnes, än
hon på länge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud förlåtit henne, och
att hon till sist skulle få känna sig lycklig som andra människor.

I den vecka, som nu följde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson
åkande för att göra ett besök på Kvarnbo, innan bröllopet skulle stå.
När Elin såg dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej låta dem resa
med ett nej från gården. Och när hon kom in och hade hälsat och satt sig
ner, förstod hon icke, varför hennes fader skulle berätta dem, att hon
icke ville fullfölja giftermålet och flytta till Möllinge. Det föreföll
henne, som om detta varit något, vilket hon sagt och glömt, och som nu
var alldeles utan betydelse. Gärna skulle hon velat avbryta fadern och
säga, hur hon nu tänkte. Men hon vågade icke falla honom i talet, och
när han slutat, satt hon med nedslagna ögon och undrade, hur allting nu
skulle gå. Att hon verkligen skulle bli fri, trodde hon aldrig. Hon
önskade det icke ens, tyckte blott, att allt vad nu sades, var en onödig
pina.

Då började Inga Persdotter att tala. Hon lovade allt gott för framtiden,
och hon talade vackra ord om sin son, om vilken ingen hade något ont att
säga. Så talade hon om sig själv, och hur mycket hon fått lida genom
andras tungor. Elin satt med nedslagna ögon och hörde på hennes ord, och
allt vad Inga Persdotter sade, fann hon, var sant och rätt. Vidare
tänkte Elin, att den, som talade så, ej kunde vara så dålig, som
människor ville göra henne. Och när Elin nu såg henne sitta där, undrade
hon, varför denna kvinna en gång kunnat ingiva henne en sådan motvilja.
Hon trodde, att hon gjort Nils moder orätt, och hon led därav.

När Inga Persdotter slutat, teg Nils Tufvesson, men gav Elin en blick,
som om han velat säga: »Allt vad mor där sagt, kan du lita på, som om
jag sagt det själv.» Och när alla setat tysta en stund, reste sig
nämndemannen upp och sade:

»Detta må Elin svara på själv. Jag vill icke tvinga henne.»

Då svarade Elin:

»Om Nils ännu vill ha mig, då jag varit så vankelmodig, skall jag bli
hans hustru, när han själv vill.»

Därmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon räckte
honom sin hand. Nils reste sig då även upp och tog hennes hand samt
strök henne med den lediga handen över skuldran.

»Jag trodde alltid, att det skulle så gå», sade Ola Persson. »Kvinnor
strida gärna med sina egna känslor. Därför har jag tegat och låtit tiden
verka.»

Därefter tog Inga Persdotter fram två släta guldringar, som hon haft
inknutna i hörnet av sin näsduk, och med dem fäste Nils Tufvesson Elin
som sin trolovade brud.

Så var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november
stod bröllopet på Kvarnbo gård. Inga Persdotter var själv närvarande,
och hon och nämndeman Ola Persson själv stodo på var sin sida närmast
brudparet. När vigseln var förbi, reste Inga Persdotter samma afton hem,
för att, som hon sade, någon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.

Men bröllopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt bröllop,
hållet i en burgen mans hus, och där fattades ingenting varken av
traktering eller gåvor. Elin själv var varken sorgsen eller glad. Men
hon var lugn som den, vilken vet, att han vill det rätta och är ense med
sig själv.

Men när lördagens afton kom, och hon skulle fara bort från hemmet och
visste, att hon aldrig skulle få komma åter och stanna där som förr, då
greps hon av beklämning och smög sig ensam upp på sin lilla kammare, som
nu i två nätter stått tom. Där var allt i oordning, emedan ingen haft
tid att städa där allt sedan torsdagen, då Elin där uppe kläddes till
brud. Av myrten som blivit över från krona och krans, lågo några kvistar
och vissnade framför spegeln, och på bädden hade Elin glömt sin
flickklänning, vilken hon utbytt mot bruddräkten. Elin tog klänningen
och skulle vika ihop den för att taga den med, men som hon gjorde detta,
blev hennes hjärta så fullt, att tårarna började rinna. Hon satte sig
ned på trästolen vid fönstret, och hon grät så stilla och tyst, att även
om någon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat höra ett ljud.
Ty hon försökte att bekämpa gråten, och det var sällan Elin grät. Därför
kom allting så tyst. Men hela hennes kropp skälvde, som om all den
smärta hon så länge burit på och icke förstått, nu äntligen fått luft.
Och när hon gråtit ut, såg Elin genom fönstret, hur hösten skakade i
äppelträdens kala grenar och rasslade i trädgårdens blommor och gräs,
som länge sedan vissnat ner. Då vaknade hon till besinning om, att man
kanske sökte bruden, och att hon måste skynda sig ned. Rädd att bli
överraskad däruppe i skymningen, som redan börjat falla, tog Elin
klänningen under armen och smög sig sakta utför trappan. Där nere sade
hon, att hon glömt sin klänning och hämtat den. Och ingen anade, att
Elin lämnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till någon. Gillet
fortfor med gamman länge, även sedan de unga tu hade farit.

Men lång var bruden vägen, och mycket blev icke sagt mellan de båda, som
åkte. Åter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: »nu är vi hemma».
Åter dundrade vagnen mot stenarna under den låga inkörsporten, åter kom
Inga Persdotter ut på trappan och välkomnade dem. Och denna gång stängde
hon sig icke inne ensam med Nils. Hon lät blott Elin gå före sig in och
bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle höra.

När Nils och Elin gått till vila i den gamla sängen i vardagsstugan och
lampan var släckt, då sade Nils godnatt åt sin hustru, vände sig ifrån
henne och somnade tungt. Men Elin låg länge vaken och stirrade med
undrande ögon ut i mörkret.


                                 IV.

När Elin Olasdotter for som hustru till Möllinge gård, hade hon hela
vägen tänkt på, att hon, vad som än månde hända, städse ville vara tålig
och god. Hon bad Gud, att Han skulle hjälpa henne till detta, och hon
var viss, att Han bönhört henne. Elin visste, att med tålamod övervinnes
mycket ont, och hon hade redlig vilja att göra allt, vad en människa
kan.

När hon levat på Möllinge en månad, började hon dock att frukta, att
även den redligaste vilja ingenting skulle kunna uträtta. Från morgon
till kväll arbetade hon, och aldrig gav hon någon ett ovänligt ord, hur
många sådana hon än fick höra. Hon kunde icke klaga på Nils. Han var
oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom nära eller
förstå sig på honom. Var hon ensam med sin man, teg han mest, och när
han talade, var det om gården och dess skötsel, om hushållet, samt hur
modern plägat ställa allt. Gick han för sig själv, eller satt han tyst
inne, kom det städse något grubblande i hans ansikte, och ögonen blevo
sorgsna. Men Elin kunde aldrig förstå, vad som sysselsatte honom. Först
trodde hon, att Nils hade bekymmer för penningar, och denna tro bibehöll
hon, ehuru Nils själv städse försäkrade motsatsen. För att få vara honom
till hjälp, slog Elin ett par gånger fram något om detta. Men då svarade
mannen henne så hårt och tvärt, att hon genast förstummades.

Elin märkte, att Nils i denna sak ej ville förtro sig till henne, och
hon plågades därav, emedan hon icke kunde förstå, varigenom hon
förverkat sin mans förtroende. Men van som hon var att skylla allting på
sig själv och städse giva andra rätt, blev hon härigenom endast mera
undfallande, och snart gick hon ur vägen för sin man, icke blott med
ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat förlåta
henne, att hon en gång velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock
vågat säga sin man detta. Då skulle hon ju med detsamma hava förebrått
honom, att han var hård och sagt honom, hur tillbakasatt hon kände sig
själv. Icke för allt i världen skulle hon kunnat göra detta.

Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste
blott ännu mera medlidande med honom, därför att hon insåg, att så länge
hans moder fanns där, skulle hon själv för mannen betyda intet. Det
svåraste av allt, tyckte Elin, var, att svärmodern aldrig ville låta de
båda makarna vara allena. Däröver grubblade Elin mycket, liksom över
allt vad som hände omkring henne, och varav hon intet förstod.

Elin hade aldrig förr hört hårda ord, nu fick hon höra många. Vad hon
gjorde, och var hon gick, visste hon, att svärmodern övervakade henne.
När Inga Persdotter kom sin sonhustru till mötes, och hennes mun log, då
visste Elin, att hon gjort något, som icke var bra. I det hela taget var
det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. Än rörde det
kreaturens skötsel, än hushållet. Med skarp, skrällande röst ropade
svärmodern ut sina anmärkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin
kunde aldrig svara. Ty då vädjade Inga Persdotter till Nils. Han nickade
med bortvända ögon och gav modern rätt. Härav blev Elin rädd för allt
vad hon företog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som
fruktade hon städse att oförvarandes stöta mot något hårt.

Inga Persdotter och Nils hade också under denna tid mycket att säga
varandra. Som länkade vid varandra med osynliga kedjor sökte de varandra
vid alla tillfällen, Nils därför att han fruktade moderns misstankar,
Inga Persdotter därför att misstankarna icke lämnade henne någon ro. De
gingo in i stallet, eller träffade varandra i kammaren, där Inga
Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och
alltid stängde de dörrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten,
kunde de icke se något annat än ont hos Elin. Tyst och undfallande gick
hon sin väg fram, och de båda, som voro länkade vid varandra, märkte,
att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och
att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att
hemgiften icke var, sådan de tänkt sig, och de kallade det bohag, hon
medfört, överflödigt och värdelöst samt önskade, att hon i stället givit
dem reda penningar. Men i orten skröt Inga Persdotter vitt och brett
över, vilket rikt gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig
människa hustrun var.

När de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils
om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var
riktigt och gott. Men ehuru sonen hörde på henne och följde henne i
allt, växte ändå hennes oro. Under sådana dagar gick Inga Persdotter
från hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den låga skogen på andra
sidan ån. Där stannade hon en dag eller två, och när ingen väntade
henne, kom hon plötsligt tillbaka. Då var hon dubbelt sluten,
misstänksam och ondsint. Och de dagarna, då hon gick allena med Nils och
väntade på svärmoderns återkomst, voro Elins värsta. Tigande gingo Nils
och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till sängs.
Då fruktade Elin för allt vad hon gjorde eller sade, och det föreföll
henne städse, som om hon väntade, att något skulle inträffa. Varför hon
gick i sådan ängslan, förstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon
behövde all sin självbehärskning för att icke, när Nils såg det, sätta
sig ned och överlämna sig åt samma hejdlösa, tysta gråt, som hon mindes
från avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna gråt haft en orsak,
och den blev henne som en varsel om, att hon städse skulle följas av
olyckan. Först när svärmodern kommit tillbaka, och hon och sonen åter
börjat samråda, viska och draga sig undan henne som förut, blev Elin
lugnare. Ty då blev hon mera ensam, och det var, som om hon då mindre
behövt tänka på Nils. Därförutom hände ingenting, och blott hon gick ur
vägen, gjorde henne ingen något. Att hon fick höra onda ord, räknade
Elin icke längre. Ty hon tyckte sig kunna förstå, att Inga Persdotter
hade gott om sådana till vem det vara månde. Det var blott den hemliga
ångesten, som växte inom henne och stundom blev så stark, att hon tyckte
sig icke längre kunna bära sitt eget liv.

En gång, när Inga Persdotter på detta sätt hade begivit sig hemifrån,
utan att giva skäl och utan att tala om, att hon gick, hände det, att
Elins broder Håkan Olasson oförberett kom för att göra systern ett
besök. Han var den ende av syskonen, som ännu var ogift, och han kom i
sällskap med en mejerska från trakten, med vilken han ämnade gifta sig.
Elin hade alltid hållit mest av denne broder, emedan han var den yngste,
och han å sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin
trolovade, innan hon skulle få höra, vad som var i görningen, genom
andra.

Först när Elin fick se brodern, blev hon så glad, som om intet ont
längre kunnat nå henne. Hon kände sig icke längre ensam eller övergiven.
Hennes bror hade besökt henne, och när hon fick någon att tala med,
skulle säkert allt bliva bättre. Elin skyndade att göra i ordning en
måltid, en god och riklig måltid, sådan som huset kunde bjuda. Nils kom
också hem, och emedan modern var borta, och Nils förstod, att han måste
visa sig vänlig mot hustrun inför hennes släktingar, talade han vänligt
vid Elin och välkomnade svågern på det bästa. Detta gjorde Elin så
lycklig, att hon icke tyckte sig hava känt något liknande i hela sitt
liv. Hela hennes människa lyste upp, och hon vågade bli pratsam. Hon
gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och
hustru, och när hon hörde brodern berätta om hemmet, tyckte hon, att
alla hennes kära kommo henne närmare och alltid skulle förbliva så.

När måltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man gärna gör den
första stunden, sedan hungern blivit stillad, då tyckte Elin också, att
av allt vad som var, och som hon så länge grubblat över, kunde hon dock
intet berätta. Vad skulle hon säga? Och hur skulle hon förklara det?
Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak göra sina
föräldrar bedrövade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var
det hon, som begärde för mycket?

Då öppnades plötsligt dörren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade
märkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett
ögonblick i dörröppningen, och som hon stod där, märkte Elin, att Nils'
ansikte blev ett annat. Inga Persdotter stängde dörren efter sig, och
när hon kom, tystnade alla. Sedan hon hälsat och satt sig, gav hon Nils
en hastig blick, som hade hon velat fråga honom om något. Så såg hon sig
forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som
tilldragit sig, medan hon var borta.

»Jag är hungrig», sade hon kort till Elin. »Har du någon mat?»

Elin skyndade sig det fortaste hon kunde att ställa fram av maten, varav
de andra nyss ätit. Men i sin häpenhet glömde hon en rätt, som kom att
stå kvar i spisen. Därpå satte hon sig ett stycke ifrån de andra och såg
på dem.

Som hon satt där, insåg hon, att vad hon nyss hoppats, endast var
inbillning, och att vad hon nu såg, var verkligheten. I ett nu förstod
hon detta så bittert och hårt, att smärtan i hennes bröst åter steg upp,
häftigare än förr och ville kväva henne. Då glömde Elin, att hon icke
var ensam, glömde, var hon var, och att de andra kunde höra och se
henne. Hennes huvud sjönk ned mot hennes bröst, och med händerna kramade
mot ansiktet, grät hon tyst och utan ljud, som hon alltid gjorde, när
hon någon gång grät.

Under gråten hörde hon dock, att det blev så underligt stilla omkring
henne. Då såg hon upp och försökte bekämpa tårarna. Som hon gjorde
detta, märkte hon, hur alla betraktade henne, alla, utom Nils, vilken
satt bortvänd och låtsade ingenting se.

Och hon kunde ingenting förklara, förstod ingenting själv, såg blott,
att Inga Persdotters ögon lyste emot henne, och att hennes mun hånlog.

»Varför gråter Elin?» sade brodern till sist.

»Hon gråter, för att hon såg mig», svarade Inga Persdotter. »Det är den
hjälp, jag har.»

Elin såg sig om, men kunde ingenting svara. Vad var dock detta
alltsammans? Och vad hade hänt?

Då hörde hon brodern svara i hennes ställe:

»Om hon det gör, har hon väl sina orsaker.»

Hans röst lät skarp, när han sade detta, och han såg ond ut, som en man
gör, när han vill skydda en annan, men icke kan. Elin höjde sin arm för
att hejda honom, men orden voro redan utsagda, och Inga Persdotter lade
undan kniv och gaffel samt steg upp.

»Jag är inte hungrig längre», sade hon.

Men som hon steg upp, kom hon närmare spisen. Då föll hennes blick på
den rätt, vilken där stod, och som Elin glömt.

»Mig krusar du inte», sade hon. »Det är annan mat, du ger dina
släktingar.»

Denna gång teg brodern, emedan Elin bad honom därom. Och mer blev ej
talat om detta. Men samma eftermiddag reste brodern med sin trolovade
hem till Kvarnbo, och han förstod intet, av vad han hade sett, mer än
att systern hade det svårt, och att hjälp ej var lätt att lämna. Ej
heller blevo syskonen vidare ensamma, så att Elin kunde säga sin broder
något.

När de besökande på aftonen foro ut genom inkörsporten, följde Elin
efter dem ut på landsvägen för att vifta farväl. Där stod hon stilla och
såg vagnen försvinna i skymningen. När hon vände åter, mötte hon Inga
Persdotter, som bar en lykta och var på väg till stallet. Efter henne
gick Nils, och från trappan såg Elin hur mörkret i stalldörren
uppslukade lyktskenet, så att endast en liten strimma ljus blev kvar.
Den föll genom en springa ut över snön, och den tunga dörren var stängd.


                                  V.

Från denna dag hatade Inga Persdotter sin svärdotter, och hon dolde det
icke, ej heller skröt hon längre med det rika giftet. Nu fann hon endast
fel och lyten, och hennes hat låg i öppen dag, för vem som ville höra
och se.

Elin visste sig ingen annan råd, än att gå ur vägen. Med Nils vågade hon
ej tala, och hon visste också, att det ej skulle lönat sig.

Men dagen efter, att brodern hade besökt Elin, satt svärmodern vid
kvällsbordet länge tyst, som om hon ruvat över något.

»Det är bäst, att jag går härifrån», sade hon till sist.

Och Elin förstod, att hon talade till Nils, fastän hon betraktade henne.
Hon förstod också, att vad Inga Persdotter nu sade, visste Nils förut,
och att alltsammans var mellan dem båda på förhand avtalat mot henne
själv.

»Det är bäst jag går», fortfor den onda kvinnan, »ty här kan jag ej
bliva. Du Elin, gör mig till skam för andra, och du gråter, så fort du
får se mig. Skriv till din far, att han ger mig mina femtonhundra
kronor, som jag skall ha. Då är du och Nils kvitt ifrån mig, och då
behöver du Elin inte se snett på, att jag stör dig eller äter din mat.»

Nils försökte dock denna gång medla och bad modern stanna. Åter tyckte
Elin, att det lät, som om även detta var på förhand avtalat, till hennes
skada. Hon greps av en hemsk, stum ångest, och i ett slags förtvivlat
hopp, att hon på så sätt skulle böja Nils' hjärta till sig, fogade hon
sig och bad Inga Persdotter stanna liksom han. Tillika sade Elin, att
hon nog trodde, fadern skulle utbetala pengarna, som han en gång lovat.

Då skrattade Inga Persdotter högt.

»Du vill ändock ha mig bort», sade hon.

Och nästa morgon tog hon en del kläder med sig och flyttade över till
Karna Andersdotter, sin moder.

Elin visste icke, om hon skulle vara ledsen eller glad över detta. Väl
kände hon en lättnad över att Inga Persdotter icke längre fanns i
hemmet. Men därför kom hon dock icke sin man närmare. Ty sedan modern
flyttat hemifrån, blev Nils svårare mot hustrun. Han talade ont och hårt
till henne, och han fann nöje i att se henne gråta. Då svor han högt och
sade, att modern haft rätt.

»Gjorde jag rätt», sade han, och höll sin knutna hand emot hustrun,
»läte jag dig gå eller flyttade själv efter.»

Han anklagade Elin att hava tvingat Inga flytta hemifrån.

»Det är ju för din skull hon inte kan vara här», skrek han.

Och Elin vågade icke svara honom, gick blott tyst undan och lät Nils
rasa ut.

Under denna tid började Nils även att vårdslösa sin gård, och Elin kunde
tydligt se, att det var något han grubblade över, och för vilket han
icke kunde finna frid. En gång bad hon honom att betro henne, vad han
tänkte på. Men då svor han till och gick ut. Strax efteråt hörde Elin
honom spänna hästen för kärran och åka bort. Först följande dag kom han
åter.

När Nils då kom, var Inga Persdotter med honom, och sådan hon då var,
hade Elin ännu aldrig sett Inga. Hon hälsade icke, när hon kom, utan
gick förbi sonhustrun rätt in i köket. Där började hon snoka omkring,
som ville hon se efter, att ingenting blivit bortstulet. Från köket gick
hon ut i visthusboden och från boden ned i källaren. En stund senare
hörde Elin henne vända på kistorna uppe på vinden.

Av allt detta, vilket dag efter dag hopade sig, blev Elin så rädd, att
hon ej kunde säga eller företaga sig något, utan att samtidigt fruktan
kom över henne:

»Har jag gjort något, så att de åter kunna finna sak med mig? Vad skall
nu ske?»

Till en vrå i köket smög hon sig undan. Där satte hon sig ned och grät,
och där fann henne också Inga Persdotter.

Hon gick fram emot sonhustrun, lyfte undan hennes händer, som denna
pressat mot ansiktet, och sade:

»Sitter du här nu igen och gråter, för att du inte kan bli mig kvitt?»

Och när Elin ingenting kunde svara, fortfor hon:

»Du blir mig aldrig kvitt. Tro inte det. Jag kommer igen, var dag jag
kan, och ser, hur du ställer det.»

»Jag har ju inte bett er gå», sade Elin. »Ni ville det ju själv.»

Då gick Inga Persdotter till förstugudörren, öppnade den på vid gavel
och ropade på Nils, att han skulle komma. Men till Elins stora förvåning
svarade Nils ute från stallet:

»Jag vill inte. Låt mig vara och blanda mig inte opp i ert.»

För andra gången vände sig Inga Persdotter mot Elin. Men denna gång sade
hon intet, hon endast betraktade den unga kvinnan med en blick, så att
Elin tänkte: »Hon vill mörda mig. Gud i himmelen, hon vill mörda mig!»
Och i sin förskräckelse sträckte hon båda händerna mot svärmodern och
sade:

»Vad vill I mig? Vad har jag gjort?»

Då vände sig Inga Persdotter om och gick utan att svara in i kammaren.
När hon kom på tröskeln, vände hon sig tillbaka, och hon hade icke
längre herravälde ens över sin kropp. Ty hon darrade som i feber, och
hennes fingrar knöto sig som i kramp:

»Gå och lägg dig», sade hon. »Det är sent. Och jag blir här i natt.»

Elin vågade icke motsäga henne, utan klädde darrande av sig och kröp ned
under täcket. Hon kände det, som om hennes vilja blivit lam, och om det
också gällt hennes liv, skulle hon ej ens vågat ropa på hjälp. Hon frös,
där hon låg, så att hennes lemmar skälvde, och hon undrade, om någon
människa på jorden lidit som hon. Med varje nerv spänd till det yttersta
låg hon stilla och lyssnade efter ljud, och hon tänkte på, om hon skulle
smyga sig upp och kläda sig samt sedan gå bort i den mörka natten, lika
gott vart. Hon undrade på Nils, som inte kom, och det enda hopp, hon
hyste, var, att han icke kunde vara så ond som modern.

Då hörde hon ett lås, som knarrade. Men det var icke förstugudörren, det
var dörren till kammaren, som gick upp. Inga Persdotter stod på
tröskeln, och hennes ögon sökte sonhustrun. Hon var halvklädd, och i
handen höll hon något, som Elin icke kunde se, vad det var.

»Varför gråter du alltid, när du ser mig?» sade Inga Persdotter.

»Kära, söta, det gör jag inte», sade Elin. »Jag ska aldrig göra det ...»

Hon vågade ej ligga stilla, utan sprang upp i blotta linnet och stannade
mitt på golvet.

»Ljuger du också?» fortfor Inga Persdotter. »Jag skall ge dig för att
ljuga, så du har något att gråta för åtminstone.»

Elin visste, att hon var ung och stark, och att hon med ett slag kunde
fälla sin plågoande till jorden. Men hon varken ville eller kunde, hon
höll blott händerna för ansiktet och vände sig bort. Då kände hon ett
hårt slag mot sin rygg. Hon sjönk ned på knä. »Jesus, förbarma Dig över
mig», ropade hon utom sig. Så hörde hon, att dörren öppnades, och att
Nils kom in. Hon hörde Inga Persdotter utfara i en ström av onda ord och
förbannelser, och hon hörde henne befalla Nils att slå sin hustru. Det
blev tyst en stund, och ännu låg Elin där nedböjd. Aldrig trodde hon,
att Nils i detta skulle lyda sin mor. Men plötsligt hörde Elin mannen
uppgiva ett ljud, som kunde varit en suck, men lät som ett rytande.
Därpå slog han sin hustru med knutna nävar, och han såg ej efter, var
slagen föllo. De träffade henne överallt, och samlande sina sista
krafter reste sig Elin upp och störtade ut. Hon visste icke, vart hon
gick. Hon visste blott, att det hastigt blev kallt och mörkt omkring
henne, och att ingen slog henne längre.

Men inne i vardagsstugan stodo Nils Tufvesson och hans moder mitt emot
varandra. Ingen av dem sade något i början. Men bådas bröst flämtade,
som om de utfört ett tungt arbete. Inga Persdotter hämtade sig först.

»Jag _ville_ se dig slå henne», sade hon. »Jag ville se, att du kunde
det, och att du ville.»

Men Nils blygdes över, vad han gjort, och han vågade ej möta sin moders
blick. Hennes vilda jubel kunde han varken förstå eller dela. Därför
blev han rädd.

»Det är bäst att se till, att hon inte gör sig något illa», sade Nils
och ville gå ut efter Elin.

Men Inga Persdotter höll honom tillbaka. Själv blygdes Nils över, att
han slagit sin hustru utan orsak och skulle helst önskat detta ogjort.

»Det är inte så väl», sade hon kallt. »Vänta du, jag går först.»

Elin hade kommit ut ur den smala gången, som ledde förbi muren till
bakugnen ned i källaren. Där stod hon nu i mörkret och skalv av fruktan
och köld. Svedan av slagen märkte hon ej, men hon tänkte på, att hon
aldrig blivit misshandlad eller slagen förr, och hon ömkade sig själv,
som måst lida sådant. Hon hörde de andra sakta ropa sitt namn, liksom
fruktade de, att någon kunde höra deras rop. Men hon rörde sig ej ur
stället och svarade ej heller. Hon tänkte, att de kanske ej skulle finna
henne. Då kunde hon måhända finna vägen ut och få gå bort från
alltsammans. Alltid fanns det väl någon barmhärtig människa, som lånade
henne hus till dager.

Så stod Elin, till dess att strålen av ett ljus träffade hennes ansikte.

»Jaså, här står du», sade Inga Persdotter. »Vänta du, jag ska nog laga,
så jag får dig hän.»

Utan att säga ett ord, följde Elin sina plågare in. Som hon nu såg dem,
tyckte hon, att de båda sågo ut, som om de fruktat henne, vilken de hade
i sitt våld. Detta skrämde Elin mera, än allt vad som förut skett. Ty
därigenom kom hon för första gången att ana, att det fanns något, som
band de båda samman, vilket hon icke borde veta. Och när de åter började
slå henne, tyckte Elin, att de slogo för att hindra henne att se och för
att hindra sig själva att tala eller tänka.

Gud hjälpe alla människor, när nöden kommer! Men den förtvivlan, som
Elin då kände, går över, vad vanliga dödliga känt. Hon drog sig undan
slagen i sin bädd, och hon var glad, när det blev tyst omkring henne,
och hon var ensam.


                                 VI.

När solen gick upp över nästa dags morgon, undrade Nils först, om han
drömt. Och när han mötte Elins undrande och rädda blick, blev han
skrämd, som han aldrig i sitt liv varit. Han förstod, att han nu måste
handla ensam, och han gick fram till hustrun och försökte för första
gången att vänligt tala henne till.

»Var är hon ...?» sade Elin enstavigt. Hon kunde ej förmå sig att kalla
Inga Persdotter vid något annat namn.

»Menar du mor?»

»Det vet du nog.»

»Mor har gått hem till sitt», sade Nils.

»Det tänker jag också göra», genmälde Elin.

Då började Nils bedja henne, att hon ej skulle göra honom olycklig. Och
fastän Elin ej förstod, vad dessa ord inneburo, fattade hon dock, att
hennes man var i nöd, och att han behövde hennes förlåtelse.

Dock sade Elin:

»Om detta händer en gång till, då går jag till far och säger honom
alltsammans.»

Då lovade henne Nils, att sådant ej skulle ske än en gång. Så underlig
var hans blick och så ödmjukt hela hans sätt, att Elin gav honom sin
förlåtelse. Men något löfte för framtiden gav hon honom icke.

Elin förstod icke själv, varifrån hon tog den kraft, som behövdes för
att denna gång vara så bestämd. Hon visste blott, att så länge hon var
ensam med Nils, behövde hon ej frukta honom.

Nils å sin sida gick till sina sysslor, undrande över, att allt hade
avlupit så lätt. Men mest undrade han över, att han någonsin låtit förmå
sig att misshandla Elin.

När han begärde henne till äkta, hade han gjort detta, emedan han tyckte
sig behöva en hustrus råd och hjälp, och han hade aldrig tänkt så långt
framåt, att han kunnat ana sig till, vad som nu dagligen hände inför
hans ögon. Över detta, att modern och hustrun ej skulle kunna enas under
samma tak, hade han över huvud aldrig tänkt. Det hade endast förefallit
honom, som om allt skulle bli bra, ifall han blott finge en hustru. Ej
blott skammen skulle då bliva lyftad från hans skuldror, utan allt
skulle bliva annorlunda. Hur visste han icke. När modern tog hans ed,
anade han för första gången, att allt som var ont och tungt efter
giftermålet skulle bli värre och icke bättre. Men den tanken hade han
skjutit undan, som människan gärna gör med sådant, vilket hon helst vill
glömma. Då tyckte han, att modern stod honom i vägen, och han erfor
motvilja mot Inga, därför att hon ej lät honom vara man. För sin hustru
hade han aldrig känt någon kärlek, men ju mer han fick lida för hennes
skull, ju mer blev han henne gramse. Vad rörde hon honom? Varför hade
hon kommit i hans hus? Varför skulle hon gå där ständigt och se på honom
med sina tåliga ögon, vilka tycktes se och veta, vad ingen vetat förut,
och ingen skulle få veta?

När Nils gick ifrån sin hustru, tog han av gammal vana vägen ned åt
stallet. Där stodo hästarna och tuggade hö, och Nils stannade därinne
och betraktade dem. Vad hade han där att göra? Varför stod han där? Det
var vinter, julen var förbi, och då är lantmannens möda ringa. Nils
satte sig på en låg träbänk, som plägade begagnas, när hästarna skulle
skos, och ett ögonblick föll det honom in att se efter, om ej någon
hästsko satt lös och behövde slås fast bättre. Men han saknade lust att
företaga sig något, och därför blev han sittande.

Nils tankar gingo åter till det ämne, som för beständigt satt sig fast i
hans hjärna likt ett hjul, vilket utan ändamål snurrar på samma punkt.
Han såg Elin nedböjd framför sig, och han tyckte sig ännu kunna känna i
sina händer, hur hårt han slog henne. Varför hade han gjort så? Därför
att modern hade bett honom. Varför hade han sedan bett hustrun om
förlåtelse? Därför att han ej vågade annat. Han hade ingenting menat
därmed. Han visste, att tordes han, skulle han vända tillbaka och slå
henne igen, därför att ingenting annat skaffade honom lisa i den vånda,
på vilken han bar. Nils knöt sina händer och bet ihop tänderna. Aldrig
tyckte han, att en människa varit i värre pina än han. Det kunde ej vara
svårare i helvetet. Att skammen nu skulle kunna gå ifrån honom, därpå
tänkte han ej längre. Det var länge, länge sedan, han hoppats något
sådant. Nils tyckte sig hava glömt, att en sådan tid över huvud någonsin
funnits till. Han var fördömd, fördömd, född till det onda.

Utan att veta klart, vad han ville eller ämnade göra, spände Nils en
häst för kärran, och utan att ens giva sig tid att taga på sig
helgdagsrocken, åkte han ut på landsvägen. När han for, märkte han, att
Elin stod i fönstret och såg efter honom. Alltid såg hon också på honom,
alltid följde honom hennes ögon, var han gick och stod. Nils svor högt
och smällde med piskan. Nu skulle hon sitta hemma och gråta och vara
rädd, en dag skulle hon förstå allt och anklaga honom. Varför hade hon
också kommit upp i allt detta? Hon hade intet ont gjort. Hon kunde ha
blivit gift med någon annan. Då hade allt varit gott, och vad som nu
skett ogjort.

Varför kunde det ej göras om? tänkte Nils Tufvesson. Varför kan det, som
en gång skett, aldrig göras om?

Plötsligt kom Nils att tänka på, om någon kunnat höra hustruns rop efter
hjälp. Vid denna tanke blev han stum av förskräckelse. I nästa ögonblick
tänkte han: »hon ropade ju aldrig på hjälp. Det är jag, som har glömt.
Hon ropade ju aldrig.» Nils ansträngde sitt minne för att komma ihåg
detta. Men han kunde ingenting erinra sig redigt. Hans minne var tomt.

Då stannade hästen av sig själv vid vägen, och Nils Tufvesson rycktes
upp ur sina tankar. Han höll stilla inför en liten byggnad, som låg tätt
invid stora landsvägen. Där bodde en granne till honom, och Nils steg av
och gick in, som om han trott, att han där kunnat få svar på sina
frågor.

Där inne satt Anders Ohlsson, grannen, och lagade träskor. Hustrun satt
i vävstolen, och vävskeden gick slamrande fram och åter. När Nils
Tufvesson trädde in, stannade de i sitt arbete, och båda lade märke
till, att Nils såg förströdd och underlig ut.

»Du är ute och åker i dag», sade Anders Ohlsson.

»Jag är så», sade Nils, hälsade på båda och satte sig.

»Har du tid med det, du, som är nygift karl?» sade Anders Ohlsson och
plirade med ögonen.

Han var en kortvuxen, skallig man med krokig näsa och buskiga ögonbryn,
under vilka ögonen ofta logo.

Nils vred sig på stolen och fann intet att svara.

»Varför tala de också just om Elin?» tänkte han.

»Ska du fara långväga?» fortfor grannen.

»Ja», svarade Nils, utan att tänka på, vad han sade. »Jag har väl ett
par mil att åka eller så.»

»Då är det bäst, vi tar fram en sup åt dig, efter du tittat in», sade
Anders Ohlsson, som själv gärna såg, att flaskan kom fram.

»En sup», tänkte Nils. »Något starkt! Att jag inte tänkt på det förr.»

Han drack eljest aldrig, men han blev sittande hos grannen i fulla två
timmar. Under denna tid sjönk brännvinet djupt i flaskan, och Nils drack
det mesta.

Till sist satte Anders Ohlsson korken i flaskan och sade:

»Nej, Nils, nu får du inte mer. Annars kommer du full hem till gumman.
Då blir ni osams. Och det passar inte nygift folk.»

»Tror du, jag är rädd för Elin», for Nils upp och blev plötsligt bister.
Brännvinet hade stigit honom åt huvudet. Hans kinder voro röda och
ögonen fuktiga.

»Jag ska visa dig, att jag inte är rädd för henne. Kom med hem, ska du
få se, hur jag gör med henne. Och där ska du få mer.»

Anders Ohlsson hade nog lust att offra dagen på ett litet kalas. Men
hustrun satt i vävstolen och hörde honom. Därför svarade han:

»En annan dag, Nils. Inte i dag.»

Då blev Nils mitt under ruset rädd, att han kanske sagt för mycket.
Därför stämde han ned tonen och blev ödmjuk och rädd. Skyggt och sakta
frågade han:

»Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?»

»Tycker nå'n det», sade Anders Ohlsson, helt förvånad.

Men emedan han också hade druckit, tillade han, vad han eljest aldrig
skulle ha sagt:

»Nu när mor din är borta, är det nog ingen, som gör henne något.»

Nils famlade i ruset efter svar, men fann intet. Han tog ett hastigt
farväl, raglade ut och kom upp i kärran.

Hans första tanke var, att han borde fara hem till Elin, för att se om
hon grät. Men han kunde icke se henne, han kunde icke vända åter till
sitt eget hem. Han vågade icke. Det var, som om han trott, att hustrun
under tiden fått veta hela hans rysliga hemlighet. Nils fruktade att
möta Elin, också därför, att han var rädd, att nu när han druckit,
skulle han slå henne igen. Därför lät han hästen löpa, och vägen gick
över bron, som leder över ån fram genom byn och ut på slätten, där den
låga tallskogen växer mörk på högra sidan om vägen.

Där for Nils fram, och han såg varken till höger eller vänster, hälsade
icke på dem han mötte, var över huvud så långt nere i sina egna tankar,
att han glömt, var han var, ända till dess att hästen åter av gammal
vana stannade. Då såg Nils, att han var vid sin mormoders gård, där Inga
Persdotter bodde.

Han tyckte att hans huvud blev mera klart, och att han visste, vad han
ville.

Huset låg helt nära landsvägen och utgjordes av två lägenheter, vilka
voro byggda samman i en lång låg envånings länga. De båda hushållen, som
bodde här, hade var sin täppa, vilken gick ända fram till landsvägen,
och staketet, som skilde täpporna åt, gick upp emot byggnaden och
tjänstgjorde som ett slags råmärke.

I den ena av dessa byggnadshalvor bodde Karna Andersdotter. Hon var
mellan sjuttio och åttio år och alldeles döv. Hennes ansikte var litet
och hopskrynklat som ett gammalt gulnat papper, nött och fårat, så att
rynkorna sträckte sig ända upp till det gråvita håret, vilket i oordnade
testar trängde sig fram under den rutiga huvudduk, hon städse bar. I
alla dessa rynkor lågo ögonen som begravna, men när de någon gång vågade
sig fram, blickade de oroligt och styggt omkring samt dolde sig hastigt,
på samma gång den tandlösa munnen knep sig samman.

Detta var Inga Persdotters moder, och hos henne bodde hon nu, när hon
fattat det trotsiga beslutet att flytta bort från sonen för att låta
honom umbära sig.

Nils band hästen vid staketet och gick in. Vid modern skulle han tala
nu, när han visste, vad han ville säga henne. Utan att hälsa på någon
satte han sig därinne, och när han såg på modern, tyckte han, att hon
såg förgrämd ut och var eländig som han.

»Är du ensam?» sade Inga Persdotter. »Eller har du nötet med dig?»

Nils svarade ej på detta, han knäppte endast upp tröjan, som om den
bränt honom, och gav sig till att se stint på modern. Han tänkte vid sig
själv, att han skulle aldrig vågat göra så, om han ej hade druckit, och
inom sig prisade han brännvinet.

»Varför har du ställt det för mig, så som du har gjort?» sade Nils till
sist.

»Jag?» gav Inga Persdotter till svar. »Vad har jag gjort?»

»Du tog mig, när jag var pojke», fortfor Nils, »och sedan är det inte en
hederlig människa, som inte skyr mitt hus. Det har du gjort, och du har
förvänt synen på mig, så att jag inte mera vet ut eller in. Jag är
tvungen att komma tillbaks till dig, antingen jag vill eller inte. En
gång få människor veta detta, och då går jag i fängelset. Jag kunde ha
fått sitta och vänta på det, tills eländet hade kommit. Då hade jag
åtminstone haft dig, jag hade fått sova om nätterna, äta om dagarna och
leva i ro, till dess att den onda dagen kom, och skammen blev uppenbar.
Kanske hade den heller aldrig kommit. Du hade väl dött en dag, då hade
jag varit fri. Och ingen hade behövt veta något. Men i stället skaffade
du mig ett gifte. Hade jag någonsin bett dig om det? Varför gjorde du
så?»

Aldrig hade Inga Persdotter sett sin son sådan, eller hört honom tala
så.

»Du har druckit», sade hon kort.

»Ja», genmälde Nils och såg skadeglatt på modern, »jag har så gjort, men
därför kan jag också tala. Det finns somliga, som behöver dricka för att
få tankarna klara, och jag är visst av den sorten. Kan du svara mig, på
det jag frågar om nu? Varför ska jag för din skull dras med en hustru,
som ingen hustru är?»

»Jag ville det», sade Inga Persdotter. »Och det skulle väl så vara.»

»Du intalade mig», fortfor Nils, och ådrorna på hans hals svällde, »att
om jag fick en hustru i huset, skulle allt bli gott, och ingen skulle
längre tala något om oss. Du gjorde det, därför att du var rädd och
tänkte på länsman. Du var så rädd, att du inte visste, vad du gjorde.
Ser du inte, att just nu kommer länsman, just nu när du trodde, du hade
gjort det så bra? Jag går ensam med Elin och är rädd för dig. Jag går
ensam med dig och är rädd för henne. Du stänger dig inne med mig, och du
narrar mig att slå henne. Hur länge tror du, hon skall komma att gå som
min piga? Hon är ju det. Det var du, som ville ha henne till piga. Men
hon går en dag ner till sin släkt, och då falla alla över mig, jag, som
inte vet, hur någonting tillgått, och som ingenting gjort.»

Det brann ljus i det låga rummet. Ty ute föll redan skymningen, och i
det svaga ljusskenet lutade Inga Persdotter sitt huvud fram emot Nils,
hörde varje hans ord, visste, att han talade sant, och förstod blott
icke, hur hon någonsin kunnat tänka sig, att vad som nu kom allt
närmare, någonsin skulle kunnat undvikas.

Ett stycke ifrån dem satt den hoptorkade lilla gumman, nedsjunken som
vanligt. Hennes ögon hade krupit fram ur skrynklorna, och hennes
tandlösa mun rörde sig, som om hon tuggat. Ingen kunde säga, om hon satt
i sina egna tankar, eller om hon hörde mer, än hon själv ville kännas
vid.

»Det är djävulen, som driver sitt spel med oss», sade Inga Persdotter.

»Det är nog det», sade Nils, »men då har han drivit det bra. Ty det, som
vi sökte för att komma undan, det har han vänt så, att det snärjer oss
mer och mer.»

Då lyste Inga Persdotters ansikte upp, och hennes ögon slöto sig under
de tunga ögonlocken.

Ingens ögon kunde som hennes lysa av glädje över det, som var ont och
bringade andra skada.

»Elin har inte fribrev på att få leva», sade hon lågt.

När hon såg sonens plötsliga förfäran, teg hon en stund och log åt sina
egna tankars styrka eller åt hans svaghet. Så fortfor hon med samma låga
stämma:

»Kunde vi ställa det så, att Elin komme bort, och folk trodde, att det
skett av våda, eller att hon gjort det själv, då vore vi fria, och vad
hon fört med sig i boet, vore ditt.»

Då reste sig Nils upp och var vit av skräck.

»Dit får du mig aldrig», sade han.

Därmed rev han till sig sin mössa och gick ut. Därute löste han hästen,
vände om och körde i rasande fart från gården, där modern bodde, och hem
till sitt.

Inga Persdotter satt länge i tankar. Men vid sonens ord fäste hon ingen
vikt. Ty hon visste, att han behövde vänja sig vid en tanke, innan han
vågade utföra den. Därför lät hon honom fara, dit han for, och tänkte,
att den dag skulle komma, då hon åter hade honom i sin makt som alltid.

I stället vände hon sig nu till den gamla, ty en misstanke hade vaknat
inom henne, att denna hade hört något eller åtminstone anat och
förstått.

»Vad tänker I på, mor?» skrek hon i örat på den gamla.

Karna Andersdotter satt, som hon setat, men ögonen hade liksom
försvunnit.

»Jag hör ju inte», sade hon enstavigt.

»Det är också bäst för er», sade Inga Persdotter och höll sin knutna
hand för moderns ögon.

Den gamla hörde henne icke och såg ej heller. Och därav visste Inga
Persdotter, vad hon skulle tro.

Men Nils åkte som en ursinnig landsvägen fram och lät piskan vina över
hästens länd. När han kom fram till bron, saktade han dock farten.

»Elin sitter förstås hemma och väntar», mumlade han. »Jag har inte en
vrå, där jag kan få vara ensam.»

Nils tänkte på Elins ögon, som skulle se på honom och fråga, och han
vred sig vid tanken på, vad modern hade sagt. Han var rädd, att hans
onda tankar skulle lysa fram ur hans ögon och ur hans ansikte. Därför
lät Nils nu hästen gå i gående, och när han spänt ifrån och fodrat
kreaturen, gick han länge i stallet och väntade på, att Elin därinne
skulle släcka ljuset. Först när han sett ljuset slockna, gick Nils in
och klädde av sig i mörkret för att slippa tala och för att slippa se.


                                 VII.

För sin egen del gjorde Elin i Möllinge blott få bekantskaper, och
sällan sökte hon någon. En väninna hade hon dock förvärvat, och henne
plägade hon besöka, när nöden blev henne för svår.

Väninnan var en gift kvinna, och hennes namn var Kerstin Larsson. Från
första stund fingo hon och Elin tycke för varandra, och umgänget blev
dem lätt, emedan de voro nära grannar.

De båda väninnorna voro jämnåriga, men varandra lika voro de ej. Kerstin
Larsson var mindre till växten, och allting hos henne såg ut att vara
runt och glatt. Rund och glad var hennes figur, runt och glatt hennes
ansikte som hennes skratt. Hon hade lätt för att tala och lätt för att
finna ting i världen att glädja sig åt. Ett naturligt gott hjärta hade
hon också, och ingenting fäste henne mera vid väninnan, än att hon
tyckte synd om Elin och gladde sig åt att kunna vara henne till hjälp.
Allt detta hängde nära samman med, att hon själv var lycklig. Hennes man
var handlande, och hans hus, som låg på samma sida om landsvägen som
Möllinge gård, var stort och glatt. Det liknade ej bondgårdarna, utan
var byggt mera på herrskapsvis. Från vardagsrummet kom man ut på en
öppen veranda, kring vilken vildvinet klängde upp, och nedanför verandan
fanns en välskött trädgård, med fruktträd och bärbuskar och vackra
bersåer. Larsson själv var en man med ett öppet, gott ansikte, ett
prydligt helskägg och ett par ögon, som gärna logo. Munnen log också,
och hans skratt var smittsamt friskt. En smula halt var mannen, men det
syntes knappast, när han gick, och hans hustru hade aldrig skäl att
beklaga sig över detta lilla lyte. Ty frisk och glad var han som hon,
och man kunde se på de båda makarna, att dem emellan var allt, som det
bör vara mellan människor, vilka funnit varandra i kärlek.

Emellan möblerna i rummet sprang redan en liten vacker flicka, som
alltid var fin och ren, men som modern ändå aldrig fann snygg nog, när
det kom främmande. Lilla Greta lekte med far och mor, och föräldrarna
plägade giva varandra varjehanda kraftiga ömhetsbevis, när de nojsade
med flickan. Ty hon erinrade dem om deras kärleks bästa tid, och när de
sågo henne, kände de sig unga och kärleksstarka.

För Elin blev det en lättnad att vila ut i detta hem, där ingen mörk
skugga störde trevnaden, och hon sade ofta, att hade hon icke haft
Larssons att gå till, skulle hon aldrig ha hållit ut. Hon blev också vän
med mannen liksom med hustrun, och hon förtrodde sig till dessa sina
vänner, emedan hon hos dem fann trygghet och vila, och emedan hon ej
kunde annat. För dem berättade hon allt, vad hon kunde berätta, och
Kerstin Larsson var henne en god väninna, ty när Elin själv hade svårt
för att tala, hjälpte henne den andra. Hon gjorde detta, icke av
nyfikenhet för att få veta något, utan emedan hon själv kände sig
lycklig och förnöjd, och emedan hon icke kunde tåla att se andra lida.
Allt hos denna kvinna var nämligen icke så runt och glatt, som det vid
första ögonkastet kunde se ut. Hennes förstånd var klarare än de flesta
mäns, och hennes intryck av människor voro levande och outplånliga. Från
första stunden hon fick veta, att Nils Tufvesson skulle gifta sig, hade
hon förstått, att den, som kom i det huset, skulle bliva olycklig som
ingen. Ty Kerstin Larsson tänkte gärna över andra människors öden, och
det var hennes lust att förstå, hur världen gick sin gång. Inga
Persdotter avskydde hon av instinkt och av hela sitt hjärta, utan att
denna dock gjort henne själv något egentligt ont, men på samma gång
lockade henne den sällsamma kvinnan som något av det underligaste hon
någonsin sett. På de rykten, vilka gingo om förhållandena på Möllinge,
trodde Kerstin Larsson fullt och fast. »Man skall vara blind för att ej
inse det», sade hon, »man behöver ju blott kunna stava och lägga ihop.
Och ser man Inga Persdotter bara en gång i ögonen, måste man väl veta,
att hon är i stånd till allting. Jag ville aldrig vara ensam med henne i
mörkret för aldrig det.» Detta var Kerstin Larssons mening, och om hon
icke uttalade den inför andra, kom detta sig därav, att hennes man
förbjudit henne det och sagt, att med sådant, som man ej vet, skall man
ej bry sig.

Men så träffade Kerstin Larsson Elin och såg genast, hur god hon var,
hur mild och stilla och fin. Som om de känt varandra i åratal, tyckte
hon, att Elins hela väsen låg öppet för henne. Då förstod Kerstin också,
att just en sådan kvinna som Elin var liksom skapad att förtryckas och
pinas ihjäl av en sådan djävul, som Inga Persdotter var. Kerstins hjärta
blev så fullt av ömhet och ömkan på samma gång, att hon nästan ville
falla i gråt, så fort hon såg Elin. Mer än en gång under de första
dagarna av deras bekantskap, kommo tårarna i hennes ögon, så att hon
rent av måste vända sig bort. Och Kerstin lovade sig själv, att allt vad
en människa kunde göra för att hjälpa en annan, det ville hon också göra
för denna stackars unga kvinna, som kommit in i ett sådant ormbo och
icke ens syntes veta, vad hon gick till mötes, mer än ett barn. Och i
denna punkt höll Kerstin Larsson ärligt ord.

Det hände en gång, att Larsson skulle fara bort, och innan han gick,
kysste han först barnet och sedan sin hustru. Då vände sig Elin bort och
brast i gråt. Men när väninnan frågade henne, ville hon ingenting svara.

»Jag gråter, därför att jag icke får vara lycklig som du», sade hon
blott.

Mera yppade hon icke. Ty allt annat kunde Elin berätta för sin vän. Men
detta yttersta, som var hennes värsta oro och för henne som kvinna den
svåraste smälek -- att hennes man försmådde henne -- det kunde hon icke
berätta. Denna hemlighet gömde hon och berättade den under långa månader
icke. Ja, hon tyckte, att hon förr skulle velat dö än att yppa sin skam.
Ej heller kunde Kerstin eller någon annan gissa sig till eller misstänka
sådant.

När därför Elin klagade, att hon ej var lycklig med sin man, sökte
Kerstin ingen annan orsak bakom hennes tal, än den som låg i orden och
fann i dem orsak nog att gråta. Väl visste hon, vad hon tänkte om
förhållandet mellan Inga Persdotter och dennas son. Men aldrig föll det
Kerstin in, att detta skulle kunna vara annat än dött och borta, nu då
en hustru kommit i huset. Det var styggt nog, med det som var. Men när
Elin kom till henne och full av skräck berättade om, hur mannen och
svärmodern utan orsak hade misshandlat henne, då kallade väninnan in sin
man, och båda uppmanade henne då att skriva och berätta allt för sina
föräldrar och påkalla deras hjälp. Då skrev Elin till sina föräldrar
detta brev.

»Kära föräldrar.

Jag får skriva till eder och tala om för er, det var i går kväll, då
Håkan och Anna de reste från mig, så kom jag till att gråta, när de
skulle skiljas ifrån mig, så jag kunde inte följa dem ut på gården, då
kom svärmor in och begynte skälla på mig och räkna upp en hel hop och
sa: »ni kan få skaffa, det jag ska ha, så ska ni snart bli av med mig,
jag behöver inte gå här i vägen», sa hon. Jag har aldrig talt ett ont
ord till henne. Jag får be Far, om ni vill låta mig få de pengar, hon
ska ha, så kanhända flyttar hon härifrån på allvar. Hjälpen mig, så är
ni snälla, för det är inte gott för mig, som jag har det. Det märker jag
nu, efter hon inte kunnat tåla mig dessa få månader ens. Nils kan inte
trösta mig; han tiger stilla, när jag gråter. Jag har kommit i ett
fasligt elände. Om ni vill veta hur många tårar jag spillt på detta
papper, jag gråter både natt och dag, så jag tror, jag gråter mig till
döds. Jag sa till mor, när vi skulle lägga oss: »varför skäller ni på
mig. Jag har ju intet talt er något ont till. Jag grät ju inte, för att
ni kom hem, jag grät för Håkan och Anna, när de reste.» Så krängde hon
åt mig och sa: »så kan du väl säga, vad du gråter för då».

Ni kan ju låta någon gå hit och säga mig, hur ni gör med penningarna.
Mor hon gick i dag bittida till sin mor, men hur länge hon blir där, det
vet jag inte. Jag måste skriva brevet med blyertspenna, för jag har inte
något bläck, och så får jag gå till Larssons och få kuvert. Nu får jag
sluta mitt brev för denna gången med en kär hälsning till eder alla.
Tecknar vänligen

                                                     Elin Olasdotter.»

Med detta brev gick Elin, som hon sagt, till Larssons för att få kuvert.
Väninnan läste ock brevet, och när hon läst det, sade hon:

»Till mig berättade du, att du grät, innan du visste, att de skulle
resa.»

»Kanske det var så», svarade Elin. »Jag har glömt det. Allting går ihop
för mig.»

Så funderade hon en stund på, om hon skulle ändra det. Men så sade hon:

»Lägg ihop brevet och låt dem få det, som det är. Jag orkar inte skriva
om eländet en gång till.»

Så gick brevet, sådant det var, till föräldrarna i Kvarnbo. Men där stod
intet om det viktigaste av allt, och Kerstin måste även förebrå Elin,
att hon icke nämnt något om misshandeln.

Men då svarade Elin:

»Kan jag skriva sådant, som bara gör dem sorg? Är det icke nog, med det
som är? Berättade jag om detta, då skulle jag skämma ut Nils inför alla.
Och hur allting är, är han mig kär, och ingen vet som jag, att han
ingenting skulle gjort, om inte hon hade tvingat honom.»

När brevet kom till Kvarnbo, framkallade det ingen bestörtning, men väl
sorg. Så mycket ont hade alla redan hört, att de ej kunde annat än veta,
att Elins giftermål var olyckligt. Men när Ola Persson fick ett sådant
brev från dottern själv, då visste han, att nöden var större, än vad hon
ville vidgå.

Då blev han också den man, han alltid var, då det gällde att ordna
angelägenheter för andra, och utan att grubbla eller sörja länge började
han tänka efter, om det ej fanns någon man, som stode Nils Tufvesson,
mannen, nära, och som kunde passa att vara skiljedomare i denna sak.

Nämndemannen kom då att tänka på, att Nils Tufvesson hade en farbroder,
Bengt Tufvesson, vilken bodde ej långt ifrån Möllinge gård. Till honom
skrev Ola Persson och framställde sin anhållan samt utsatte en dag, då
de båda skulle mötas.

Den dagen blev emellertid ett så rasande oväder, att ingen kunde tänka
på att fara. Men ett par dagar därefter kom Ola Persson åkande till
Möllinge gård, och Elin Olasdotter sände genast bud efter mannens
farbroder. När Ola Persson kom, var han myndig och sluten. Han talade
kort och bestämt, och hans röst darrade aldrig. Det sägs, att han var
den ende man, som någon sett Inga Persdotter frukta.

Mer än en timme sutto de där, Elin och hennes man, Inga Persdotter och
Ola Persson och väntade på Bengt Tufvesson, som skulle komma.
Långsammare har tiden ej gått för många, som väntat.

Lång och mager, som han var, steg Bengt Tufvesson äntligen in i stugan,
och de, som känt den döde Tufve Tufvesson, kunde se, att Bengt liknade
sin broder. Han satte sig sävligt ned och höll sig långt borta från de
andra. Ty han var en fridens man, som icke gärna ville komma i ovänskap
med sin svägerska.

Samtalet började med, att Ola Persson frågade, vartill allt det timmer
skulle brukas, som han vid sin ankomst sett ligga upplagt på gården.

Nils Tufvesson vred sig på sin stol och såg bort till sin moder. Men
Inga Persdotter satt med hopknipna läppar och låtsade icke märka sonens
blick.

»Jag talar till dig, Nils, och till ingen annan», sade då Ola Persson.

Då svarade Nils, att timret låg där för att användas till en stuga,
vilken han tänkte bygga, för att hans moder skulle bo där och kvinnorna
ej längre behöva vara varandra till hinder.

Då tego alla en stund, och till sist tog Ola Persson åter ordet:

»Jag ser hur det är här», sade han. »Du vill ställa det, som om Inga
vore borta, men ändå behålla henne hos dig. Men så är icke min mening.
Bor hon här på gården, blir förhållandet lika fullt detsamma, som det
är, och vi veta alla, att det hittills ej varit gott. Nu vill du, att
jag skall hjälpa dig med penningar, emedan du har skuld och ej kan
hjälpa dig själv. Sådant skulle du ha sagt mig före giftermålet, så hade
kanske mycket varit annorlunda, än vad det nu är. Men nu har detta
skett, och jag vill ändå hjälpa dig, med allt vad jag kan. Men då skall
du sälja din gård och flytta ned åt min trakt. Och Inga Persdotter
stannar här och lämnar dig ensam med din hustru.»

Därpå beskrev Ola Persson en gård, som stod att köpa, samt sade
villkoren för köpet.

»Vill du icke detta, Nils», slöt han, »har du ingenting att vänta av
mig.»

Om detta talades nu länge, utan att någon av de andra, varken Nils
Tufvesson eller hans moder, ville säga rent ut, vad de önskade eller
tänkte. Nils försökte dock till sist beveka svärfadern att göra
villkoren mildare.

Men Ola Persson såg förbi honom åt det håll, där Inga Persdotter satt,
och sade:

»Bestäm dig nu, hur du vill. Eljest vet jag, både var jag skall söka
roten och upphovet, och vad jag tänker göra.»

Hela tiden hade Nils Tufvesson setat inbunden och tyst, och han förstod,
att nu hade han ingen hjälp att vänta från modern. Ty så länge Ola
Persson var på Möllinge, ville hon, att det skulle se ut, som om sonen
handlade ensam i egen sak. Därför kunde Nils heller ej uthärda längre,
utan som om han tänkt på annat och ej visste, varom fråga var, reste han
sig upp och gick tigande ut. Dörren stängde han hårt efter sig, när han
gick.

Bengt Tufvesson, som skulle vara skiljedomare, hade hittills ingenting
yttrat. Men när Nils gick ut, var hans ansikte så förtvivlat, att Bengt
Tufvesson blev orolig, och om en stund reste han sig upp och gick efter
brorsonen. Ty han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga sig
själv något ont.

Nils stod upprätt ute i foderlogen, och hans ögon voro fulla av tårar.
Han visste, att han kunde icke göra, vad svärfadern hade begärt, och han
såg intet slut på det elände, som skulle komma. Han stod därute och grät
över sig själv och över sitt eget liv, och så fann honom farbrodern.

Bengt Tufvesson teg en stund. Så frågade han Nils, varför Elin och Inga
Persdotter kommit i sådan tvist.

Det lät i Nils öron, som om farbrodern velat utforska honom och kanske
visste mer, än han ville säga, och därför svarade han buttert:

»Mor har icke all skuld, ty Elin är också konstig. Hon har gått omkring
och sagt, att hon vill skiljas från mig.»

»Jaså», sade Bengt Tufvesson, »det var ledsamt med detta giftet.»

Då knöt Nils sina händer, och mellan sammanbitna tänder bröt han ut:

»Det hade varit bättre, att det aldrig skett.»

Men som om han fruktat, att han sagt för mycket, tillade han:

»Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.»

Därvid blev det också, och med oförrättat ärende fick Ola Persson fara
ifrån Möllinge gård. Bengt Tufvesson sade då också farväl och gick. Men
när de tre, som frågan gällde, åter voro ensamma, då började Inga
Persdotter att tala, och de första ord hon yttrade till sonhustrun, voro
dessa:

»Nu vet vi, vad det är, vi ha att tacka dig för.»

Så slutade släktmötet på Möllinge gård, och först dagen därpå gick Inga
Persdotter bittida hem till sitt. Nils följde henne åt, och båda veko av
på den gångstig, vilken på andra sidan om ån viker av ifrån stora
landsvägen.

Denna stig går i en krok runt omkring byn och följer sedan stora
landsvägen, dock på lagom stort avstånd, för att de, vilka där vandra
fram, icke behöva bliva sedda från densamma. Denna stig hade Inga
Persdotter och hennes son redan mer än en gång gått. De följde den ofta,
och när stigen sänkte sig, så att backsluttningen dolde dem för andra,
stannade de för att samtala. Så fortsatte de åter under de låga, mörka
tallarna, vilkas barr dröpo i morgonsolen efter den föregående nattens
regn.

»Jag tror, det syns nu», sade Inga Persdotter, »vilken hustru du har.
Ingen hjälp får du av hennes rika släkt, och ingen vill hon skaffa dig.»

»Jag vånnar, jag vore långt härifrån», genmälde Nils.

»Det vore nog bäst för dig», svarade den andra. »Du är vek och vågar
intet. Varför är det inte jag, som är man, och du, som är kvinna?»

Hon stannade framför honom och såg sig omkring för att övertyga sig om,
att ingen lade märke till dem. Då log hon tyst, och hennes näsvingar
skälvde.

»Då skulle du ha lockat mig, och jag skulle ha följt dig», fortfor Inga.
»Men sedan skulle jag ha tagit makten och visat, att jag var man.»

»Tig, mor», sade Nils, »tig och låt mig vara.»

Han vände sig ifrån henne och gick långsamt vidare. Inga Persdotter
följde honom, och hon talade med livliga rörelser och viskande röst.

»Du är rädd», fortfor hon, »rädd för en kvinna, som inte ens vågar slå
igen. Därför är det bäst, att du kommer bort, och jag får väl hjälpa dig
med det, som med allting annat. Du säljer gården, som Persson vill, så
hjälper han dig både att få betalt och att få en köpare. Men sedan köper
du biljett till Amerika, reser din väg och lämnar mig här. Jaja, det
blir väl inte annat.»

Nils Tufvesson hörde knappast på moderns ord. Han gick i sina egna
tankar, och de sade honom, att bort från detta skulle han aldrig komma.
För sig själv upprepade han det sista modern sagt: »jaja, det blir väl
inte annat». Men han visste ej, vad Inga menat därmed, och medan han
tänkte däröver, dök ett minne upp inom honom, att modern en gång sagt
något om, att de kunde röja Elin ur vägen. När hon sagt detta, och vad
han då själv hade svarat, kunde Nils ej längre erinra sig. Det föreföll
honom blott, som om en lång tid förflutit sedan dess, och att om det
skett och vore över, skulle han få frid.

»Vad har du sagt, mor?» frågade han plötsligt. »Jag vet det inte.»

Inga Persdotter höll honom stilla och ruskade i hans arm, som för att få
honom vaken.

»Har du inte hört, vad jag sagt dig?»

»Nej.»

Då slog Inga Persdotter plötsligt om, och som om hon kunnat läsa sonens
tankar tvärs igenom hans tystnad och förstod, att de nu följde hennes
som aldrig förr, vände hon tillbaka i sina egna tankespår och ljög
djärvt:

»Jag har sagt, att hon måste dö. Dö, så visst som jag lever. Det har jag
talat om hela tiden, medan du gått här och ingenting hört. Jag teg i
går, medan alla andra talade. Men då såg jag henne dö under mina händer,
och jag visste, att jag, som ingenting sagt, var starkare än ni alla,
som talat. Så visst jag går här, vet jag nu också, att det en gång
sker.»

Hon släppte taget om Nils arm. Båda gingo tysta vidare. Men under
tystnaden talade den enes själ ohörbara ord till den andres och talade
så starkt, att Nils trodde allt vad modern sagt. Han trodde, att de ord,
han nu hörde, träffat hans själ, redan när han gick i sina egna tankar
och icke lade märke till moderns ord.

Så fullbordades småningom dag för dag Inga Persdotters verk och för var
dag, som gick, blev Nils sorgsnare och mera bunden.


                                VIII.

Vore det nu så, att människornas tankar och handlingar bestämmas enbart
av, vad de verkligen veta och med sina egna ögon se, då skulle Elin
under de dagar, som följde, icke hava funnit skäl till oro. Visserligen
gick Nils ofta bort liksom förr, och Elin kunde förstå, att han besökte
modern. Men dessförutom hände ingenting. Nils var snarare mindre ovänlig
emot henne, än vad förr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig
icke på Möllinge gård. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gång och
blevo längre och ljusare. Det led mot slutet på februari, och med vart
dygn, som förgick, ryckte våren närmare.

Dock levde Elin i en ångest, som med varje timme blev starkare. Just
detta, att intet skedde, ökades hennes inre oro. Och det såg ut, som om
nu denna själsångest, i vilken hon levde, skärpt hennes sinnen och lärt
henne, vad ingen sagt eller kunde säga. Oupphörligt hörde hon som en
främmande röst, vilken talade inom henne själv, och som aldrig lämnade
henne ro. »Gå bort», sade rösten. »Gå bort ifrån allt detta. Eljest sker
dig en olycka. Gå bort, om också människor klandra dig och säga allt ont
om dig. Vänta icke till i morgon, utan gå den dag som i dag är.» När hon
lagt sig, och det blev mörkt omkring henne, ökades hennes rädsla. Det
tisslade och tasslade i varje vrå, det var, som om väggarna fått tungor,
och allt det onda, som de ensamma förnummit, blivit levande och talade
till hennes själ, medan hela världen omkring henne sov. Detta hände
först, när Nils var borta, och Elin låg ensam i bädden och väntade att
få höra honom komma och famla efter nyckeln, som låg gömd nederst under
det sista trappstegets nötta stenplatta. Men slutligen gick det så
långt, att Elin hörde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, även
när Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. Då
kunde hon resa sig upp ur mörkret, fullt vaken, och med vitt uppspärrade
ögon se sig omkring, som om hon trott, att någon främmande smugit sig
in, och att Nils och hon ej längre voro allena.

De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade över deras bädd. Den
skyldige hörde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt för den
sovandes skulder.

Elin blev tärd under denna tid, och hennes förr så friska kinder blevo
bleka. Inga Persdotter gladdes däråt, och hon sade, till vem som ville
höra det: »Är det en hustru för en man som min son?» Och vid ett besök
hos Bengt Tufvesson, svågern, yttrade hon detsamma och tillade: »Nils är
ledsen vid detta gifte. Och kan någon undra på det? Så länge ha de nu
varit gifta, och inga barn blir det.» Inga Persdotter tänkte framåt, när
hon talade så, och ville hindra blivande misstankar att komma på rätt
spår. Men Elin märkte själv, att hennes fägring avtog, och hon kände sig
gammal, som den gör, vilken tidigt lidit över sina krafter.

»Jag vill gå till mina föräldrar», tänkte hon. Och hon tyckte därvid,
att rösten inom henne gillade hennes beslut. »Jag vill gå till mina
föräldrar och säga dem allt.»

Emellertid förgingo flere dagar, under vilka Elin förtärdes av tungsint
grubbel, utan att kunna fatta något beslut. Då hände det en dag, att
Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han ämnade
stanna borta till nästa dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin,
att nu skulle hon gå.

Icke ens för Kerstin Larsson hade Elin berättat om sitt beslut, men när
mannen gått, och hon hunnit kläda sig, gick hon till väninnan och fann
henne ensam hemma. För Kerstin berättade hon då om sin avsikt och bad
henne hjälpa med att fodra kreaturen och giva hönsen mat, till dess att
hon kom tillbaka, så att ingen skulle lida av att hon gått bort.
Väninnan trodde, att något nytt hade hänt och bad Elin under tårar, att
hon skulle förtro sig till henne och berätta allt. Men Elin skakade
blott på huvudet och sade, att hon måste gå, samt att detta kommit över
henne som en ingivelse. Då tog väninnan avsked av henne och lät henne
gå. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade på sina fötter den långa
vägen till sina föräldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och åkt.
Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utstött och böjd av skam, tyckte
hon, att hon skulle komma gående till fots. Vandringen blev henne nästan
till en botövning, vilken hon sökte, emedan den var henne så tung. Och
medan hon gick vägen fram, tänkte hon på, att hur allting var, och hur
svårt hon än haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i
detta, och det var, att hon höll av Nils, dubbelt därför att han var
tungsint och olycklig och gick och sörjde över sitt liv, han som hon.
Hon tyckte, att de båda skulle kunna hjälpa varandra till lycka, om
ingen hindrade dem. Hon grät bittra tårar, därför att detta aldrig
skulle kunna ske. Så förvirrat var ju allt, att hon icke ens förmått
strida om sin mans kärlek och försöka vinna honom. Ty ingenting hade hon
vetat, ingenting visste hon ännu, allt vad hon gjorde blev blott att
treva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Hon sörjde för Nils skull.
Vad hon nu gjorde skulle riva sönder all möjlighet att nå fram till
något bättre. Det visste Elin. Men det fick icke hjälpa. Rösten inom
henne drev henne fram, och hon kunde ej vända tillbaka.

I sådana tankar gick Elin Olasdotter den långa vägen till sina
föräldrars hem. Hon kom förbi den stora bokskogen, där de rödbruna
bladen lågo och multnade kring de mäktiga, gråvita stammarna, så långt
ögat kunde nå. Hon kom in på stigen, som ledde genom hagen, och såg
tegeltaket med den vitmålade listen och gavelfönstret, från vilka hon
själv så många gånger låtit sina flicktankar flyga ut över världen, som
hon aldrig hade sett. Fullt och överfullt blev hennes hjärta. Men hennes
fötter förde henne mekaniskt vidare, och utmattad av själsstrider trodde
Elin, att blott hon kom hem och åter satt bland de sina, skulle hon ha
vunnit över det värsta, och de skulle nog hjälpa henne. Men när hon kom
in i det gamla hemmet, såg hon, att ingen hade väntat henne. Då sjönk
den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en dröm, förstod
Elin, att när nöden på allvar kommer, då hjälper ingen. Så grymt livet
är, när man förstår det! Så grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vänligt
emot henne, och modern sprang, när hon hörde rösten, ut ur köket, röd
och varm och med håret hängande fram under sjaletten. Alla gingo omkring
henne och talade vänliga ord. Mat kom fram på bordet, och föräldrarna
frågade Elin, om hon icke var hungrig och trött, varför hon ej skrivit,
att hon skulle komma. Allt var så hemlikt och vant, och dock var allt så
olika, mot vad Elin hade tänkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit
henne att komma, var något hemlighetsfullt och stort. Det låg långt
över, vad hon någonsin erfarit eller upplevat. Framför allt låg det
långt över, vad som nu skedde. Vad ville det säga att vara hungrig och
trött, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde någon nu
tala till henne om trötthet och mat? Elins dröm om att något stort
skulle ske, att undret skulle komma och frälsa henne, krympte under
några korta ögonblick ihop och blev på en gång så liten och så omöjlig,
att hon ryste.

Tyngd av denna förnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin,
hörde föräldrarnas röster och såg deras ansikten. Varför hade allt
plötsligt blivit så förändrat? Varför var det hela med ens så omöjligt?
Vad var det för en vanmakt, som smög sig över henne och tyngde hennes
själ? Det föreföll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dött och
tomt. Och ur stånd att säga eller göra något annat, lutade hon i
förtvivlan sitt dödströtta huvud mot bordet och snyftade högt.

Föräldrarna sutto tysta bredvid henne, och de å sin sida ledo av, att
dottern hade det så svårt, och att de icke visste, vad de skulle göra
för att hjälpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med
denna ordlösa förtvivlan, väntade de, till dess att Elin gråtit ut, och
när hon gjort så, bådo de henne säga dem allt.

Då började Elin att tala.

»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon sagt mig något ont», sade hon.
»Och nu hör jag intet annat än ont från morgon till kväll. Det är synd
om Nils, och det är synd om mig. Hon gör oss bägge olyckliga, och det
blir aldrig väl, förrän jag kommer därifrån.»

Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de bådo dottern förklara, vad
det var, som tryckte henne, och de började fråga henne om detaljer. Men
på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det var inte det, och det var
inte det.»

Och som hon sade detta, kände Elin, att nu måste hon säga det yttersta.
Gjorde hon det, skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som hon
önskat. Men maktlösheten var över henne. Hon kände i ångest, att denna
sin yttersta nöd och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot faderns
ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrämda uttryck,
som kommer hos ett sårat djur, när krafterna svika, och hundarna stängt
vägen till flykt. Seg och outrotlig behärskade blygsamhetskänslan trots
allt hennes plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när hon märkte,
att hon icke kunde bliva herre däröver, hur mycket hon än ville, då
höjde hon sina armar mot föräldrarna och nästan skrek:

»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna, där jag är? Sedan må det
komma vad som vill.»

Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade så högt, att var man måste
höra den som hon och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken genom
Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga vidare, utan låta dottern
bliva kvar, då hon nu kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin
för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa ögonblick tyckte han, att då
borde Elin också säga honom varför. Utan stort skäl lämnar ingen hustru
sin man. Därav följer endast olycka och skam.

Därför frågade han henne, om hon icke kunde vänta ännu någon tid och se,
om det icke blev bättre. Elin var så utmattad, att hon på detta endast
tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra
hade rätt och hon orätt. Rösten inom henne talade ej heller längre, och
det kom henne för, som var allt, vad nu beslöts, det enda riktiga och
rätta.

Men så mycket lovade fadern henne, att blev det icke bättre under våren,
då ville han skaffa henne skilsmässa, och hon skulle bli fri.

Men när aftonen kom, blev Elin orolig på nytt. Hon förstod icke längre,
varför hon kommit till föräldrarnas hus, och utan att kunna säga varför
försäkrade hon, att hon genast borde gå hem. Föräldrarna försökte
övertala henne, sade henne, hur lång och mörk vägen var. Men Elin hörde
icke på dem. Hon upprepade blott envist, att hon måste gå. Och så
bestämd var hon i sitt uppträdande, att Ola Persson även måste avstå
ifrån att taga en häst ur stallet och låta drängen skjutsa för dottern.

I mörkningen vandrade Elin den långa vägen tillbaka igen, och hennes
själ var så tom och så pinad, att hon nu varken tänkte eller grät. Hon
bara gick och gick, som om vägen bränt henne. Föräldrarna hade hon låtit
tro, att hon över natten skulle vila hos bekanta, som bodde nära vägen.
Detta hade hon sagt, för att äntligen slippa lös och bli ensam. Men hon
hade aldrig på allvar ämnat göra, som hon sade, och när hon blev trött,
och midnatten var nära, vek hon av från vägen och satte sig i en lada,
som låg ute på ett gärde. Där trevade hon sig till en tapp hö att vila
på.

Så satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och
den första strimman av dager lyste fram genom mörkret. Då först vaknade
Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon ägde inga
tårar längre. Frusen och uthungrad satt hon där och stirrade ut mot den
kalla dagern, och i stället för att gråta som förr, kved hon och jämrade
sig, som om hon varit sjuk.

Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit henne gå. Hon fattade
ej, varför hon över huvud icke själv hade stannat.

Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tänka
mera, reste hon sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt. Som
i en dröm erinrade hon sig, att hon för mycket länge sedan hade åkt
samma väg, och att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte sig kunna
känna igen varje gård och varje träd. Långt ut på slätten stod en rad av
låga pilar. Deras grenar stretade mot den grå himmelen, som växte de med
rötterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu så underligt långsamt
att komma vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för minut liksom
skarpare och mera tydligt.

Men närmare och närmare kom Elin sitt mål, och hon tyckte sig ännu kunna
se Nils peka med piskan och höra honom säga: »Nu är vi hemma.» Hon var
glad att så var, och hon ryggade icke ens, när hon såg gården, från
vilken hon flytt, komma allt närmare. Nu gick solen upp, och den sken på
halmtaket över stallet.

Men när hon kom i inkörsporten, stannade Elin och höll andan. Hon hörde
röster på gården, som samtalade ivrigt, och hon förstod, att Nils hade
kommit hem. Men hon var så trött, att ingenting längre kunde skrämma
henne. Lugnt gick hon vidare.

Vid trappan stodo Inga Persdotter och Nils, och Elin tyckte, att de gåvo
varandra blickar, som om de undrat, ifall hon lyssnat på deras ord och
hört, vad de sade.

»Var kommer du ifrån?» sade Inga Persdotter.

»Jag kommer från far och mor», sade Elin, och hon undrade i samma
ögonblick, var hon fick stämma ifrån.

Men hon var för utmattad för att grubbla, för trött för att kunna tänka
någonting. Hon såg bara med undran på de båda andra och förvånade sig,
att de ingenting svarade. Utan att säga mera, gick hon in, och
överväldigad av sömnen, lade hon sig på sin bädd.

Om Elin stannat vid dörren och lyssnat, skulle hon aldrig behövt grubbla
mer. Ty då skulle hon ha vetat. Så förbittrad var Inga Persdotter, och
en sådan skräck rasade i hennes själ, när hon hörde, att sonhustrun,
utan att omtala det för någon, besökt sin far och talat vid honom, att
hon glömde all försiktighet och i ren skrämsel ropade högt, vad hon
eljest knappt vågade viska. Nils darrade av fruktan som hon, och han bad
blott modern gå hem till sitt och lämna honom ensam.

Ruvande över det skedda gick Inga Persdotter därifrån, och Nils gick
ensam in för att tala vid Elin. Men när han kom in i vardagsstugan, sov
hustrun påklädd i makarnas gemensamma bädd. Nils stod länge och såg på
Elin, som han icke vågade väcka.


                                 IX.

När Elin långt fram på eftermiddagen vaknade, var hon ensam. Nils hade
gått bort. Och i rummet hördes blott det gamla urets enformiga
tick-tack.

Ljudet kom från ett gammalt klockfodral, som stod mitt emot den breda
sängen på ena sidan om det fönster, vilket vette åt gården. Det var
målat med många gammaldags snirklar och sirater, röda och gröna rosor,
och mitt på det fyrkantiga fältet längs ner brann ett rött hjärta,
vilket lyste som eld. Överst uppe under urtavlan kunde man ännu läsa
årtalet 1769, men årtalet, liksom allt det målade, var urblekt och nött,
och när verket gick, knäppte det långsamt och osäkert. Det lät, som om
någon haltat. Av visarna var den längsta krökt, så att den alltid pekade
fel, och siffrorna på urtavlan voro de gamla, arabiska. På den tiden,
när de goda människorna byggde Möllinge gård och förkovrade dess jämte
sitt eget välstånd, när socknens män och kvinnor där stämde möte vid
bröllop, begravningar eller dop, då hade klockan varit väl hållen. I
taktfasta säkra knäppar hade den mätt tiden för de släkten, vilka kommit
och gått. Nu var det gamla urverkets tid förbi, och när klockan nu
skulle slå, voro slagen icke att lita på. Den gamla klockan kunde slå
tre, när hon menade åtta, och åtta, när hon menade tolv. Ty verket hade
kommit i oordning, och ingen tänkte längre på att sätta det i stånd.

Elin hade ofta legat och hört på det gamla urets knäppar. Denna gång
tvingade de henne att lyssna, så att sömnen svek henne, och hon kunde
icke bringa reda i sina tankar. Var var Nils? Och var var hon, den
andra? »Har jag icke mött dem, när jag kom hem?» tänkte Elin. »Eller har
jag endast drömt så?» Hennes tankar ville icke komma i ordning, och som
om hon drömt och plågats av maran, kände Elin trycket över sitt bröst,
att något hade hänt, som skulle göra henne sorg, när tankarna hunnit
vakna.

Då hörde hon någon gå ute i förstugan, och utan att ännu minnas något
klart, reste hon sig till hälften upp och såg mot dörren. Först lät det,
som skulle stegen tystna bort och försvinna. Så rörde sig låset åter,
dörren öppnades, och Kerstin Larsson trädde in. Då satte sig Elin upp
och var fullt vaken.

»Jag såg, att dörren stod öppen, och därför ville jag gå in och se, vem
som var här», sade väninnan. »Att du redan är hemma!»

»Ja», sade Elin. »Det gick fortare, än jag tänkte.»

Elin steg upp och gick förbi väninnan. Därpå öppnade hon dörren och steg
ut. Det var den första vårdagen, som kommit. Ute sken solen ljumt, och
de första fåglarna kvittrade och plockade på körsbärsträdens kala
grenar.

Då satte sig Elin ned på tröskeln och såg ut. Väninnan frågade henne,
vad hon uträttat hos föräldrarna, och Elin berättade för henne, hur
allting hade gått. Men hon hörde sina egna ord, som om en annan hade
talat, och allt vad hon såg var för hennes ögon, som om det icke funnits
till.

Åter stego tårarna upp i Elins ögon. Hon var nu så van att gråta, hon,
som aldrig gråtit förr, att blott hon satt tyst och ingenting tänkte,
kommo tårarna av sig själva. De droppade ned utan att hon märkte det,
med upprätt huvud och händerna tungt vilande i skötet satt hon där och
grät. Och hon grät i början så tyst, att väninnan ingenting märkte.
Kerstin såg det först, när den unga kvinnans starka kropp började skaka
som i tyst kramp. Då satte hon sig på tröskeln, också hon, och drog
Elins huvud intill sig. Så hade Kerstin Larsson aldrig sett en människa
gråta. Det var, som om hon väntat, att Elin skulle gråta sig till döds
och aldrig mera resa sig upp.

Länge dröjde det, innan Elin kunde börja att tala, men när det skedde,
var hennes kraft bruten, och hon yppade allt.

»Du vet inte det värsta», sade hon. »Ingen vet det värsta. Det är, att
jag aldrig blivit Nils hustru, om jag än är vigd vid honom. Aldrig har
han ens kysst mig, aldrig tagit mig i sin famn. Vore det icke så, skulle
allt annat också vara annorlunda. Du kan inte veta, hur detta är, du som
har en man, som håller av dig, du, som har ett barn, du, som blir smekt
och är lycklig. Mig har ingen smekt, allt sedan jag var ett barn. Den
enda gång Nils händer rört vid min kropp, slog han mig, och jag låg
stilla framför honom och tog emot.»

Allt det, som Elin gått och tänkt, att hon skulle säga sina föräldrar,
men aldrig kunnat, det berättade hon nu, när hennes krafter voro
uttömda, och hon icke längre var mäktig sig själv. Det kom i korta
satser, brutet, mellan suckar och utrop. Det var ångesten över hela
hennes liv, som äntligen fick luft.

»När vi var fästfolk», fortfor hon, »trodde jag, att han ville vänta,
tills vi var gifta. När bröllopet stått, trodde jag, att han först ville
ha mig hem. Vad jag sedan trott, vet jag icke längre. Jag bara gråter,
så jag tror, att jag gråter mina ögon ut. Och jag ber var natt till Gud,
att han ville låta mig dö och glömma mitt elände.»

Under det Elin så talade, satt väninnan bredvid henne och vågade icke se
upp. I ett sådant lidande hade hon aldrig blickat in, och så förintad
som hon nu såg Elin, trodde hon aldrig, att någon människa i levande
livet kunde bli. Kerstin Larsson frös, så att hela hennes kropp skälvde,
och hon visste aldrig, hur hon skulle kunna gå bort och lämna den
olyckliga kvinnan ensam. Hela natten efteråt låg hon vaken, och vad hon
fått veta fyllde henne med spöksyner. Men när morgonen kom, talade hon
med sin man om, vad hon ville göra. Och då han såg, att så stor nöd var
å färde, gillade han hennes plan. På förmiddagen gick Kerstin Larsson
alltså till väninnan och tog henne med hem till sig. Och när hon väl
fått Elin hem, stängde hon dörren, så att ingen kunde höra dem, och
berättade henne, vad hon visste om Inga Persdotter och hennes son, samt
vad många trodde.

Elin satt stilla, noga lyssnande till väninnans ord, och när denna
slutat, sade hon:

»Hade jag vetat detta, hade jag aldrig gift mig med Nils.»

Men mot hennes förra lidande syntes henne upptäckten av denna styggelse
dock vara ett mindre ont. Ty så underligt är människohjärtat, att den
värsta visshet synes oss bättre, än att ingenting veta, och intet frukta
vi människor så, som att treva omkring i vårt eget liv och endast finna
mörker. Vissheten torkar inom oss tårekällan, som ingen mening har, och
ger oss lust att kämpa intill döden.


                                  X.

Långt bort från vägen, mitt ute på slätten, ligger ett ensamt hus. Där
brinner långt in i sena nätterna ljus, och framför fönstren hänga gråa
förhängen, så att ingen kan se, vad som förehaves därinne.

Där bor den gamla Spå-Maren, som kan mera än rätt fram, och som många
besöka, när varken präst eller doktor kan ge ett råd. Vad hon varit
förr, och när hon flyttat dit, det vet numera ingen. Hon är endast
Spå-Maren, och ingen vill, att det skall bli känt, när han går dit. Det
är blott, när flickorna komma och fråga henne till råds i kärlek, som
alla få veta det.

På vägen dit går en dag i mars en kvinna. Hon går lutad och ser sig
omkring. Hucklet har hon dragit ned för ansiktet, som fruktade hon att
bli sedd, och när hon hör ett ljud från landsvägen av någon vagn, som
åker förbi, hukar hon sig ned i det stora diket. Det är Inga Persdotter,
som nu är på väg till Spå-Maren, och medan hon går där ensam, talar hon
högt till sig själv.

»Jag vill bara fråga Maren om det är farligt», säger hon. »Och jag skall
inte säga henne något, så att hon förstår, vad det är. Jag skall tala så
listigt, att hon ingenting kan ha att säga, om det värsta skulle hända,
och jag skall lova henne pengar, om hon ställer för mig, så att allt går
bra.»

Hon kommer in till Maren, och hon ser, att det är en man därinne. Hans
namn är Håkan Nilsson, och Inga Persdotter känner honom. Han sitter där
länge och talar om ett stort dike, som skall grävas. Och hela tiden
undrar Inga Persdotter, varför han talar om detta, då hans ärende säkert
längesedan är uträttat, och han därför lika gärna kunde gå. Men hon
tvingar sig dock att höra honom med tålamod, och hon talar själv om
diket, som icke angår henne.

Äntligen går han, och Inga Persdotter blir ensam med Maren.

Maren öppnar dörren till kammaren och beder sitt främmande stiga in.
Inga Persdotter gör så, och när hon satt sig, ser hon sig om. Hon har ej
varit härinne på länge, och hon undrar över, att ingenting nytt är att
se.

Då frågar Maren henne, vad hon vill, och Inga Persdotter tiger först,
men frågar sedan, vad Håkan Nilsson velat, efter han stannat så länge.

»Det kan jag nog säga», säger Maren. »Han är sjuk av tungsinne, och det
vill han, att jag ska hjälpa honom kvitt för.»

»Kan I bota sådant?» säger Inga Persdotter.

»Jag har gjort det förr», säger Maren, och hennes två gråa ögon blänka
till.

»Det är lika illa med mig», säger Inga Persdotter och suckar. »Jag
skulle bli det kvitt, om allt kunde bli, som det var före giftermålet
hemma hos sonen min, Nils.»

Då tiger Maren en stund, och hennes små gråa ögon borra sig in i den
andras.

»Det är nog svårt det», säger hon till sist. »Så länge Elin finns där,
kan väl inte allt vara, som det förr var.»

Inga Persdotters ansikte får färg, och hon nickar ivrigt.

Vad de två sedan tala om, skulle ingen kunnat höra, även om en tredje
funnits dold i rummet och lyssnat. Så lågt viska de med varandra, och så
förbehållsamt falla orden.

Men när Inga Persdotter går därifrån, är det redan mörkt, och hon
påskyndar sina steg, emedan hon ingenting fruktar såsom mörkret. När hon
kommer fram till den låga tallskogen, börjar hon springa. Omkring henne
vrida tallarna sina krokiga grenar, så att de bliva till armar, vilka
sträcka sig fram, som ville de fånga den flyende. Stubbarna i skogen
bliva till ansikten, vilka få liv och grina emot henne, som ville de
bitas. Ett par kråkor, som skrämts upp ur sin sömn, lyfta och susa bort
på svarta vingar, vilka förstoras i skymningen, och borta från kärret
ljuder en ensam vipas skri som från en människa i nöd.

Inga Persdotter tror icke på Gud. Men hon tror på djävulen. Hon är
besatt av det brott, som fångat hennes tankar. Hon vet icke längre,
varför hon vill begå det, eller hur det skall ske. Hon vet blott, att
brottet jagar, hetsar, pinar och tvingar henne framåt. Det har växt till
ett med hennes själ. Och hon kan ej leva, om hon ej får begrava sina
fingrar i den strupe, vilken som i en spöksyn andas inför hennes ögon.
Hon kröker sina fingrar, som om stunden redan vore kommen. Och medan
skräcken för det, som rasar inom henne själv, förvandlar allt, vad hon
ser omkring sig, till osynliga blodtörstiga fiender, vilka trakta efter
hennes eget liv, springer hon med fladdrande kjolar och flåsande bröst,
och hon stannar icke, förrän hon slängt moderns dörr på vid gavel och
räddat sig in dit, där en lampa brinner.

Då först vet hon, att Maren ingenting lovat och ingenting sagt. Och
ensam med sitt brott går hon kvidande fram och åter på golvet och tror,
att hon är sjuk.

Men ute blänka stjärnorna, och skogsranden står stilla och mörk mot den
djupblå himmelen. Ingen mer än den, som är olycklig och besatt av
mordanden, kan där tänka på annat än den tidiga våraftonens stilla,
skymmande frid.


                                 XI.

Med Elin försiggick under dessa dagar en stor förändring. Nu mera tänkte
hon på, hur hon skulle kunna vinna sin mans kärlek, och hon hoppades
ibland, att hon skulle lyckas. Detta kom därav, att hon nu fått klarhet
och visste, varest hon skulle söka det onda, vilket tyngde på hennes
liv.

För Elin, som aldrig dömde någon, var det blott helt naturligt, att hon
ej kunde tillräkna Nils detta som en svår skuld. För henne blev han
endast ett olyckligt offer, han lika väl som hon själv. Det var onda
öden, som skilde dem åt, och Elin anklagade icke sin man ens i sina
tankar. En vilja, som var ond och starkare än hans, drev honom till
allt, vad han gjort, och ännu gjorde. Elin växte under allt detta. Ord,
för allt vad hon tänkte, fann hon aldrig, och aldrig anade hon, att hon
växte högre än människor eljest göra. Utan att veta det, nådde hon den
höjd, därifrån förlåtelsen synes vara allt, och vad människor eljest
kunna döma och tänka, intet. Det största och ljusaste Elin nu kunde
drömma sig var, att hon en dag skulle få säga Nils, att hon visste
allting, och att hon förlät honom.

»När jag sagt detta», tänkte Elin, »då skall Nils falla ned framför mig
och gråta. Eller kanske han ingenting säger eller gör alls. Nej», tänkte
hon vidare, »han vill icke låta mig se in i all sin skam. Han är ordkarg
och skygg, han som jag. Kanske han reser sig upp och går och ingenting
vill säga mig. Jaja», drömde hon vidare i sina tankar. »Så måste det
vara.» Och hon visste med sig själv, att hon skulle äga kraft att tiga
och ingenting låtsa se. Blott tiga och vänta ville hon, till dess att
aftonen kom, och det blev mörkt, så att Nils ej behövde blygas för att
möta hennes blick. Då skulle han bliva mot henne som andra män mot sina
kvinnor, han skulle smeka henne utan ord och göra henne till sin hustru.

Hur kunna icke människor drömma! Hur djupt sitter icke behovet att leva
och vara lycklig i våra själar! Få av oss kunna se sitt eget liv, och
för de flesta gäller: »Saliga de, som icke se.» Elin trodde väl icke
helt, att så skulle hända, som hon nu drömde. Men hon drömde dock därom
mitt i all vånda, och i hoppet, som levde inom henne och sent dog,
sträckte hon båda armarna efter sin egen dröm.

Inga Persdotter fruktade Elin nu mera än förr. Blott hon hörde hennes
röst, kände hon som ett stygn i sitt bröst. Och hon kunde tänka: »Blir
det icke snart en ändring, så mördar hon mig.» Hon trodde detta själv på
fullt allvar, och hennes aning var så klar, att hon sade den till
väninnan.

»Hon mördar mig nog en dag», sade hon.

Och när hon var nedslagen och trött, önskade hon det nästan. Ty då
skulle allt vara slut, och hon fick frid.

»Det vågar Inga Persdotter aldrig», tröstade henne Kerstin Larsson. »Ty
skulle sådant hända, falla misstankarna genast på henne, och då måste
hon frukta, att allt blir uppdagat.»

Men Elin Olasdotter blickade med klarblåa ögon rätt fram, som hade hon
sett in i, vad ingen mer än hon kunde se, och svarade:

»Hon gör det ändå. Jag vet det.»

Men så kom hoppet tillbaka, och då vaknade också kärleken till Nils,
vilken hon givit sin tro, och som medlidandet lärt henne att älska. Då
ville hon kämpa om hans själ med den onda kvinna, som var hans egen mor.
Hon kom att tänka på gamla sagor, och allting omkring henne blev sådant,
att hon själv tyckte sig leva i en sådan. I de gamla sagorna berättades
om en man, som hade sålt sin själ åt djävulen. För guld och av svaghet
hade han gjort så, och han hade gjort det, emedan han var fattig och
icke förstod bättre, och emedan han trodde, att den dag, då djävulen
krävde hans själ till lön, aldrig skulle komma. Så gifte han sig, och
hans hustru älskade honom och var lycklig, emedan hon ingenting visste,
och emedan mannen teg. Men hennes man, vilken visste allt, var aldrig
lycklig. Ju närmare dagen kom, då han skulle betala den falska lycka,
han njutit, desto mera undrande, grubblande och inbunden blev han.
Hustrun, som älskade honom, förstod att han led, och ju närmare dagen
nalkades, då all hans lycka skulle vara förspilld, desto svårare blev
det honom att gå och tiga inför sin hustru. Även detta förstod hustrun,
fastän hon icke visste, vad som tryckte mannen, eller vilken olycka, som
hotade dem. Men till sist fick hon lönen, för att hon tegat och bidat
den rätta stunden. Ty när nöden stod för dörren, berättade henne mannen,
att han sålt sin själ. Och hon förebrådde honom varken att han begått
dödssynden eller bedragit henne med en falsk lycka. Hon såg blott, att
mannen var olycklig och visste endast, att hon älskade denne sin
olycklige man. Ty när är väl en människa mera olycklig, än när hon
begått en dödssynd? Och när behöver hon bättre kärleken? Detta förstod
hustrun, och därför fick hon också kraft, så att hon kunde strida mot
djävulen och all hans här och vinna seger. Och Gud gav henne klokhet och
mod, så att hon räddade mannen och lyckan åt sig själv och hans syndiga
själ åt den saliga evigheten.

Så tyckte Elin, att hon nu stred med djävulen om Nils själ. Ty just så
tungsint, inbunden och ordkarg gick han omkring. Ingenstädes fann han
ro, och aldrig hade han håg för sitt arbete. Våren kom, men han syntes
ej tänka därpå. Plogen rostade i redskapslidret, och åkern stod full av
ogräs. Men Nils gick omkring som en osalig ande, och när han var ensam
och trodde sig osedd, då smög sig Elin till att betrakta honom. Och vad
hon då såg, kom henne att frukta, att mannen ville göra sig själv något
ont. Runt om henne susade som tunga vingslag av död och av mord, hon
kunde känna deras kalla fläktar, och det fanns ingen aning så stygg
eller inbillning så hemsk, att den icke någon gång hemsökte henne. Men
mitt under allt detta levde hennes själ, renades och luttrades från
allt, som var fåfängligt och smått, och med hela sin ungdoms styrka
arbetade hon för att nå fram till den dag, då de onda drömmarna skulle
förjagas som i sagan.

Nils gick i allt detta och betraktade sin hustru som med andra ögon. Ty
han såg, att hon blivit en annan. Det gick kraft ut ifrån henne, och det
kom honom ibland för, att han skulle velat vara ensam med henne och
glömma, att allt det andra någonsin funnits till. Det var icke djävulen,
som stred med en kvinna om hans själ. Det var två kvinnor, som stridde
om honom, han kände bådas välde, och hans inre var ett enda jäsande
mörker, där ingen dagning fanns. Hans själ var sjuk av fruktan,
samvetsagg och äckel. Hans kropp var trött av tvungna omfamningar och
brist på sömn. Han led som av ett långt hemskt rus, vilket varat i
månader och år, och hans hjärna var tom av utmattning. Han önskade blott
slut på alltsammans, och han hörde inom sig en röst, som viskade, att
allt skulle bli gott och stilla igen, endast någon av dem, vilka nu
levde för att pina varandra, vore borta och död.

Var det moderns röst, som så talade? Eller var det hans egen? Det
kvittade Nils lika. Han hörde blott rösten tala. Och han var så
söndergången, att han kunde varken tvivla eller tro.

Men skräcken för Elins släkt, upptäckten, och allt, som därav skulle
följa, vaknade ånyo med dubbel bitterhet, när en dag Elins syster kom på
besök. Föräldrarna hade skickat dottern till Möllinge. Ty allt sedan
Elin kommit gående till föräldrarna för att klaga sin nöd och sedan så
hastigt åter tagit avsked, hade de ej hört ett ord från dottern, och de
längtade att få veta, hur allting avlupit. De anade intet gott av denna
tystnad, och Ola Persson själv hade onda drömmar. Därför kom systern på
besök, och Elin blev först glad att se henne. Men fången i sina nya
tankar, som Elin gick, blev systerns besök henne till föga glädje. Ty
systern frågade henne om allt, och Elin ville nu mindre än någonsin
förtro sig åt någon.

I allmänna ordalag talade hon därför om mannens godhet och svaghet för
sin mor, och hur svår Inga Persdotter var. Men ännu sade sig Elin icke
vilja tänka på någon skilsmässa. Först ville hon se tiden an.

Systern stannade där i tio dagar. Och en dag hände det, att de varit ute
och hälsat på bekanta i byn. Då kom Kerstin Larsson springande och
berättade dem, att Inga Persdotter kommit på besök samt rådde dem att
genast begiva sig hem, emedan eljest någon ledsamhet kunde uppstå. Vid
denna underrättelse blev Elin utom sig av förskräckelse och bad väninnan
följa dem hem, vilket denna också gjorde. Hemkomna funno de dörren
stängd, och när de bultade på den, var det länge tyst inne i huset.
Omsider öppnade dock Nils förstugudörren. Och när de kommo in, funno de
honom och Inga Persdotter i vardagsstugan. Inga Persdotter var då sådan,
att hon knappast ville tala eller hälsa. Ej heller ville hon taga emot
den mat, som sonhustrun bjöd henne. Snart därefter tog hon avsked, och
Nils satte för hästen för att skjutsa henne hem.

Elin blygdes, att systern skulle behövt se detta. Men ett par dagar
därefter, strax innan systern skulle resa, hände det, att hon tidigt på
morgonen före makarna steg upp och gick ut. Systern hade sovit i
vardagsstugan i en inflyttad bädd, och Nils sov hos Elin i
tvåmanssängen. När Elin då blev ensam med Nils, lade hon sin bara arm på
hans, såg honom in i ögonen och sade:

»Om du ändå någon gång ville smeka mig.»

Hon hade aldrig förr sagt något sådant, och hon undrade själv, varifrån
hon tog mod därtill.

Nils sköt emellertid hennes arm tillbaka och svarade bistert.

»Sådant där bryr jag mig icke om.»

Men han kunde icke se henne i ögonen, när han sade detta, och ehuru Elin
kände sig skamsen, då hon steg upp för att kläda sig, ångrade hon dock
icke, vad hon hade sagt. Det kom henne för, som hade hon därigenom på
något sätt kommit sin man närmare.

När hon blev ensam med systern, sade hon denna, att hon höll av Nils,
men att han ej brydde sig mycket om henne. Och hon frågade systern, om
denna kunde säga henne, vad hon skulle göra för att vinna sin mans
kärlek.

Därom talade de båda länge med varandra, och till sist frågade systern
Elin, om hon hört talas om Spå-Maren.

Elin slog ned sina ögon och teg. Just detta hade hon nämligen själv
tänkt. Men hon tyckte, det var skamligt att fråga en sådan person till
råds. Och själv trodde hon ej på, att någon med trolldom kunde vända en
annans sinne till kärlek.

Men systern berättade, vad hon hade hört. Det var både män och kvinnor,
som lidit av obesvarad kärlek. De hade alla gått till Maren och alla
hade de blivit hjälpta. Ett par av dem kände systern väl, och de hade
själva berättat för henne, hur det gått dem.

Elin satt och hörde på allt detta, och det syntes henne så underligt,
att hon, som visste bättre, skulle låna sig till sådant. Men när nöden
är stor, och människan icke kan finna hjälp, då blir hon liten och svag
och tyr till obekanta makter, även till sådana, som hon under lyckligare
dagar föraktat. Inom oss finns alltid den känslan, att allting är så
osäkert, dunkelt och svårt att reda, ett stilla tvivel, att vad vi tro
oss veta, dock icke är det riktiga. Kanske finns det hjälp att få,
endast man vill utsträcka sin hand och söka den.

När systern samma dag skulle fara, följde henne Elin därför till vägs.
Och när de båda systrarna skildes, tog Elin ensam vägen till Spå-Maren.

Hon blygdes icke längre över, vad hon gjorde. Ju närmare hon kom den
lilla stugan, där de gråa förhängen skymde för fönstren, ju mera kände
hon det så, som skulle hon där få hjälp. Gud kunde ej vara så hård, att
han lät henne gå ohörd även denna gången, och det kunde ej vara orätt av
en ensam, olycklig kvinna, att hon sökte hjälp för att vinna sin egen
man.

Elin satt i Marens kammare, innanför den stängda dörren, och framför sig
såg hon det magra ansiktet, där skinnet tycktes sitta stramt över de
breda kindknotorna. Lika stramt var det rödsprängda, gråa håret kammat
bakåt och virat upp i en knut. Och de små klara ögonen lyste emot henne.
Elin tyckte, att denna kvinna måste veta allt, och vad hon rådde henne,
det ville hon utan tvekan göra.

Maren sade Elin aldrig, att även Inga Persdotter varit där, och vad hon
tänkte, vet ingen. Hon lät den högra handen icke veta, vad den vänstra
tog. Och Elin gick ifrån henne i en feber av glädje.

Hemma valde hon ut två rena örngåttsvar, som Maren hade lärt henne. Dem
lade hon in i en liten packe och gick nästa dag åter till Maren och
lämnade örngåtten till henne. Ett par dagar senare hämtade hon dem åter.
Då hade Maren läst över dem eller hängt dem i någon rök eller fuktat dem
med något. Hur detta var, fick Elin aldrig veta. Men på dessa skulle
Nils och hon ligga, då skulle hans kärlek vakna, och aldrig skulle den
sedan lämna honom.

Med darrande händer stoppade Elin försiktigt ned sin egen och Nils kudde
i de dyrbara örngåtten. Hon lade dem vackert till rätta och stod sedan
länge och betraktade dem. Rena och vita lågo de där över den smala
spetsen på lakanet. All tanke på, att hon gjort något otillbörligt, var
nu försvunnen. Elin tänkte icke på annat, än vad hon nu hoppades och
väntade. Hon erfor något nästan av en oskyldig glädje, när hon såg dessa
vita örngått. De blevo henne som ett tecken på lycka mitt i all hennes
pina, och de första glädjetårar, hon på länge känt, stego i hennes ögon.

Nils somnade tungt på sin kudde, och Elin låg vaken bredvid honom och
välsignade hans sömn. Hon glömde, att hon lärt i katekesen, att Gud
fördömer allt trolltyg, och hon bad varmt, att Gud måtte välsigna sömnen
och låta örngåtten verka. Så erinrade hon sig, att hon själv måste somna
vid mannens sida, om medlet skulle kunna lyckas. Och trött av oro och
hopp, somnade hon på sin vita kudde och sov gott och utan drömmar som
ett barn.

På morgonen var hennes första tanke örngåtten, och hon betraktade
ängsligt Nils. När han som vanligt åt och gick, utan att synas märka
hennes därvaro, sade hon sig själv, att en natt vore för litet, och att
hon nog måste ha tålamod länge.

Hon talade sig in i sin egen dröm, och den fyllde henne så helt, att hon
på förmiddagen måste gå till väninnan för att förtro henne sin lycka.
För henne berättade hon alltsammans, och väninnan hade icke hjärta att
säga henne emot.

»Nu äro de vita och rena», sade Elin. »Men jag skall låta dem sitta,
tills de bliva svarta, om det behövs, och inte byta om. Nils skall nog
komma att tycka om mig.»

Hon såg ut som en ung brud, när hon sade så. Men i nästa ögonblick
förändrades hennes ansikte, och hon lutade pannan mot handen och ville
länge icke se upp.


                                 XII.

Det var i mitten av mars, och våren kom tidigt. Luften var varm, och de
första lärkorna svingade redan i solskenet över åkrar och ängar. Över
hela naturen låg en ljum värme, som andades växtlighet, och där slätten
slutade, steg imman från jorden blå mot aftonsolen. Elin gick under
denna tid och försökte forska ut sin man. Allting var sig likt dem
emellan, och någon förändring hade icke inträtt. Och alltsom kuddarna
förlorade sin vita färg, utan att någon förändring dock inträdde,
började hennes tro på det ofelbara medlet att svikta.

Så kom en dag, då Nils gick omkring och syntes vara mer än vanligt
orolig, och ett par ord, som hon hört, gav Elin den rätta ledtråden. Hon
erfor, att han behövde penningar, emedan han var i skuld. Det var en
gammal skuldsedel, endast på tvåhundra kronor. Men för Nils var detta
redan nog, emedan han inga reda penningar hade.

På detta tänkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med
tanken på dessa penningar, medan hon sov, drömde hon om dem, och när hon
vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade låtit detta ske för att hjälpa
henne.

Dessa tvåhundra kronor stodo på en skuldsedel, som Nils fader, Tufve
Tufvesson, hade utfärdat, under det sista året han levde. Denna var
överårig och skulle skrivas om, och för detta var det nu, som Nils gick
och gruvade sig.

På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra. Det kom henne för, att
gjorde hon detta, då skulle Nils se, att hon höll av honom. Och såg han,
att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon kunde, skulle kanske
hans sinne vändas till henne.

När Nils därför på morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och
sade:

»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också, vart du far.»

»Vet du?» sade han vresigt.

Men Elin lät ej skrämma sig av hans ton. De stodo mitt emot varandra i
vardagsstugan, och dörren till gården stod öppen, så att man kunde se
hästen, vilken stod för kärran och tuggade på betslet. För första gången
såg Elin Nils frimodigt i ögonen och log.

»Du är skyldig tvåhundra kronor», sade hon. »Och det gruvar du dig för.
Men jag hade tänkt så, att om du ville, skulle jag skriva till far.»

»Vill du det?» sade Nils tvivlande.

»Det vill jag», fortfor Elin. »Och ber jag honom om det, sänder han dig
nog pengarna.»

Nils stod stilla och såg på sin hustru. Vad hon nu sade honom, kunde han
aldrig tro skulle hava varit möjligt. Tårarna stego upp ur hans ögon av
ånger, blygsel och samvetsagg, och han undrade, hur det var möjligt, att
han liksom aldrig märkt Elin förr. Nils kunde ej se på henne längre,
utan han vände sig om och gick ifrån hustrun ut på gården. Där ute gav
han sig till att syssla med hästens betsel, och Elins hjärta stod stilla
i hennes bröst, emedan hon tyckte sig känna, att något nytt nu måste
komma. Då såg hon Nils vända sig ifrån hästen och med tunga, långsamma
steg åter gå upp för den låga trappan och in i vardagsstugan. Utan att
säga ett ord, gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste hennes mun.

Aldrig hade förr en man kysst Elin, och nu var det Nils, som gjorde det.
Hon stod blossande röd och såg på honom med halvöppna läppar och fuktiga
ögon. Så lycklig trodde hon aldrig, att någon människa kunde bli.

Nils stod också stilla, och nya känslor skakade hela hans själ. Han
kunde icke stanna längre och se på hustrun. Han vände sig för andra
gången om och gick.

Men när han redan var ute, ropade Elin efter honom:

»Säg bonden, att om en vecka har han pengarna.»

Nils satt redan i vagnen. Men när han for, vände han sig om och såg på
hustrun. Och Elin kände det, som om hon i denna stund ägde sin man helt.
Så underlig var denna blick, så djup och så dunkel.

Hon gick fram till bädden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som låg
ytterst, föll hon på knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.

På eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berättade om sin
lycka.

»Ser du det», sade hon, »jag tror, att örngåtten börjat verka, och att
det är Gud själv, som lett mig.»

Hon var röd och varm, när hon talade. Och hennes ögon tindrade.

Över trädgården nedanför verandan sken vårsolen varm, och lärkorna
kvittrade i den klara luften.

Tidigt gick Elin hem, lagade kvällsvarden i ordning och väntade på Nils.

När han kom, gick hon skyggt emot honom och ville räcka honom sin hand.
Men Nils såg icke den framräckta handen, ej heller hennes ögon, som
bådo. Han var åter fången i den trolldom, som band hans själ, och utan
att säga något, satte han sig till bordet och åt.

Då störde Elin honom icke, utan gick till sängs. Men när det blivit
mörkt, och hon hörde, att Nils sov, låg Elin länge med öppna ögon,
lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knäppte så
långsamt.

»Har jag drömt?» tänkte hon. »Är det möjligt, att jag bara har drömt?»


                                XIII.

Dagen därpå, som var en lördag, kom Inga Persdotter till Möllinge och
tillkännagav, att hon ämnade stanna där över söndagen.

Aldrig hade hon synts Elin så vidrig, aldrig hade Elin haft så svårt att
uthärda den onda kvinnans blotta närvaro. »Från första stunden jag såg
henne», tänkte den stackars hustrun, »gav det inom mig som ett stygn av
rädsla. För var gång jag återsett henne, har jag blivit mera och mera
rädd. Hon har hållit Nils borta från mig, och hon har förstört hans liv
och har förstört mitt. Allt vad jag var rädd för, när jag såg henne
först, var ingen inbillning. Ty allt vad jag då kände var verklighet,
och värre än jag ens kunde inbilla mig. Men all den vishet, människor
talade till mig, att jag skulle vänta och tåla mig, och att kanske allt
icke var så svårt, det var ingen vishet, det var bara lösa ord och prat,
sådant som människor tala, när de icke vilja erkänna sanningen. Nu har
Nils kysst mig, och han är min. Jag själv har sett i hans ögon, att han
skulle vilja som jag, om han bara kunde och tordes. Och nu hatar jag
henne, så, som hon hatar mig. Det finns inte det onda, jag icke skulle
vilja göra henne och se henne lida. Gud hjälpe mig, att jag säger så om
Nils moder. Men hon är icke bättre värd.»

Så gingo Elins tankar, allt sedan hon börjat hoppas att vinna sin man, i
en ny fåra. Härigenom blev hon djärvare och mindre skygg. Även inom
hennes ödmjuka natur vaknade känslan av egen rätt. Och när hon såg Nils
och den andra byta hemliga miner och stänga sig inne som förr, fruktade
hon icke längre, utan hon blev vred och fick lust att kämpa för sitt
eget, och det, vilket hon kände var hennes rätt.

Inga Persdotter märkte också, att någon förändring hade inträtt med
sonhustrun. Hennes ögon gingo från Nils till Elin, som ville hon
utforska, vad som hänt, och hon såg, att Nils icke längre var så fri,
som hon ville hava honom. Därav blev hon orolig, och hennes inre kom i
uppror. När hon stängt in sig med Nils i kammaren, lyssnade Elin på dem.
Hon kunde ej urskilja orden. Men hon hörde, att Inga Persdotter var
vred, bannade och svor, samt att Nils icke kunde försvara sig.

Då kände Elin, att vreden steg inom henne och måste ha luft. Och hon
gick ut på gården samt satte sig där på trappan och väntade. Från denna
plats kunde hon se bort mot sitt gamla hem. Där borta över staketet
följde hon med ögonen vägen, vilken hon en gång i så tunga tankar hade
gått. Elin tänkte på allt, vad hon utstått, sedan hon första gången grät
över brudkronan, och ända till denna dag. Hon tänkte på alla de tårar,
hon fällt, och visste, att ingen kunde räkna dem. Även kom hon ihåg, att
hon velat vara god, att hon fallit undan och aldrig satt hårt emot hårt.
På allt detta tänkte Elin, och hon undrade över, att hon själv nu kände
sig så beslutsam och hård, och att hon icke längre ville gråta.

»Det har blivit för mycket», tänkte hon. »Nu bär jag det icke längre.»

Då hörde hon från vägen ljudet av ett handklaver, som spelade en glad
marsch. Det var ungdom, som var ute och roade sig. Muntra, klara röster
hördes närma sig. De dämpades en stund av byggnaderna, som lågo emellan,
hördes så återigen och drogo förbi. Över dem alla klang låten från
handklaveret.

Då mindes Elin, att det var söndagsafton.

»Hon ämnar gå i morgon», tänkte Elin vidare. »Men dessförinnan skall hon
ha talat med mig.»

Blott på detta enda tänkte hon. Allt annat gled henne förbi, rörde henne
ej. Det fanns icke ens till.

»Det har blivit för mycket», mumlade hennes läppar.

Då hörde hon Nils komma inifrån köket och gå henne förbi. Men hon rörde
sig ej ur stället; när hon hörde honom, såg hon icke ens upp, tänkte
blott på det, som nu skulle komma.

»Sitter du här?» hörde hon Nils säga nedifrån gården.

»Ja», sade Elin trotsigt och reste sig.

Nils ryggade. Så hade han aldrig trott, att hustruns röst kunde ljuda.
Han vek undan för den och gick. Men Elin såg aldrig vart. Ty hon hade
redan glömt, att han talat till henne, och stod nu inne i vardagsstugan,
där Inga Persdotter satt och ruvade över sina egna tankar.

Elin satte sig mitt emot vid bordet och såg på den andra. Det undrade
henne, att hon kunnat gå så länge tyst och vara så skrämd.

»I sitter här och tänker», sade hon till sist.

»Vad tar du för ton?» sade Inga Persdotter.

»Jag tar den ton, som jag borde ha tagit förr, så sutte I kanske icke
här nu», svarade Elin.

Den andra reste sig upp och ville gå till dörren.

»Sitt ni», sade Elin. »Nu kan I höra på mig. Jag har hört på er länge
nog och ingenting svarat.»

Inga Persdotter blev stående. Hon kunde ingenting säga och ville
ingenting förstå.

»Om rätt vore», fortfor Elin, och hennes ansikte var vitt, »så sutte I,
där varken sol eller måne lyser. I har begått ting, som ingen människa
kan nämna. Men en gång borden I veta, att jag vet det. Det är flere än
jag, som vet det. Och vad många vet, kan inte tystas ner.»

Elin steg upp, gick förbi svärmodern och stängde dörren.

»I skall inte gå ut till Nils nu», sade hon. »Ty jag tål inte att tala
vid honom om detta. Men I ska gå härifrån. Och I ska aldrig sätta er fot
här mer. Till Nils ska I säga, att jag vet alltsammans, och I ska en
gång svara inför Gud, för vad I gjort med honom och mig.»

Inga Persdotter stod stilla, och även från hennes kinder vek blodet.

»Vad vet du?» sade hon hest.

»Jag tror, det heter blodskam på lagspråket», sade Elin kort.

Då vek Inga Persdotter baklänges, och hon skulle velat kasta sig över
sonhustrun och strypa henne. Men hon vågade ej. Ty den andra var större
och starkare. Med vitt uppspärrade ögon och mun blev hon stående och
stirrade på Elin, som alltid varit så foglig, och hon kunde på länge ej
få fram ett ord.

Elin såg allt detta, förstod henne och njöt därav.

Till sist sade Inga Persdotter:

»Vem har ljugit på mig detta för dig?»

»Det behöver ingen ljuga», svarade Elin, »när allting är sant. Vem som
sagt det, kan vara er detsamma. Men tvingar I fram länsman, ska I få se,
att jag har vänner.»

Då satte sig Inga Persdotter ned och jämrade sig, som om hon lidit en
svår, kroppslig plåga. Elin såg på henne med förakt.

»Vrid er», sade hon, »vrid er som en mask för mig. I ska en gång vrida
er värre i helvetet. Och kom ihåg, att I inte har kunnat säga mig emot.
Men nu ska I gå in till er och låta mig vara. Jag lider inte att se er
här.»

Därmed pekade hon på dörren till kammaren, och Inga Persdotter lydde sin
sonhustru och gick. Elin stängde själv dörren om henne.

Länge satt Inga Persdotter inne i kammaren. Men den aftonen lämnade hon
dock icke Möllinge gård. Ännu en gång talade hon med Nils. Det var
måndagens morgon, när han följde henne på hemvägen. Ensamma gingo de
åter på den smala stigen, som stiger och sänker sig utmed den låga
tallskogen på andra sidan byn. Skarpa som knivar föllo Ingas ord. Och
aldrig hade hon talat med vildare lidelse, aldrig våldsammare kämpat för
sitt eget liv. Hennes tal var tungt och mörkt som ett ovädersmoln, och
ur molnet blänkte blixtar, vilka bådade fara och död.

Men hon sade icke Nils, att Elin visste allt och förebrått henne deras
skamliga förhållande. Ty hon insåg, att om Nils visste detta, skulle han
bli feg och aldrig våga, vad hon nu ville tvinga honom till.

Men Elin tänkte ej på sådant. Den afton, hon talat ut med svärmodern,
gick hon första gången lugn och säker i sitt eget hem. När kvällen kom,
sökte hon vila, och hennes själs uppror hade varit så starkt, att hon nu
sov tryggt, utan tanke på morgondagen.


                                 XIV.

Dagen därpå väntade Elin, att Nils skulle säga något, som visade att
Inga Persdotter givit honom del av det samtal, som förts dem emellan.
Men när Nils som vanligt gick tyst och icke heller visade sig annorlunda
emot henne själv, då insåg Elin, att Inga Persdotter ingenting hade
sagt. Skälet härtill kunde hon väl icke fullt fatta, men ju mer hon
grubblade häröver, ju mer blev det henne, som när man ser ned i en
avgrund och känner, hur den suger och drager. Hon greps av en måttlös
och vettlös skräck, mot vilken allt vad hon förut upplevat syntes henne
ringa och intet.

Så häftigt kom omslaget från hopp till förtvivlan, att det berövade Elin
varje rest av självbevarelseinstinkt och gjorde henne oklok. Hon som
förut icke talat vid någon, talade under de få dagar, som nu följde, med
alla, vilka kommo i hennes väg. Hon talade vid Nils om, hur olycklig hon
var, hon grät och besvor honom att sälja Möllinge och flytta bort.
»Stannar du här», sade hon, »så blir jag här aldrig, då går jag ensam,
och du ser mig aldrig mer.» Hon besökte främmande människor endast för
att få fråga, om Inga Persdotter varit i deras hem. Inför dem grät hon
och klagade sin nöd, berättade om sin ångest och om sina kval, anklagade
om vartannat Inga Persdotter och sin man, alltid i allmänna ordalag.
Något bestämt kunde hon icke säga, blott att de voro så svåra emot
henne, och att allting var så svårt. Skam, skräck, sorg och hopplös
längtan hade på en gång förvandlat Elin, från den hon en gång var, till
en vanlig bondkvinna, vilken torgförde sina egna lidanden utan blygsel
och återhåll till alla, som ett ögonblick ville unna henne lisan att få
beklaga sig. Medan hon gjorde så, kunde hon höra sig själv tala, och hon
visste ej, var hon fann alla ord, eller varför hon uttalade dem. Vad som
förut varit henne en styggelse, blev henne nu ett behov. Hennes människa
var borta, hennes person utplånad, hon var tom.

Och hon kände blott ett enda: namnlös fruktan för de ord, hon uttalat,
och den kvinna, hon trotsat.

»Jag har sagt henne allt», tänkte hon. »Nu kan jag icke mer. Nu är allt
förbi.»

Men ensam med den gamla modern gick Inga Persdotter fram och åter på
golvet i deras låga stuga och kved. I två dagar och en natt gick hon så,
och det kom ej en blund i hennes ögon. Hon åt föga, och med modern
talade hon knappast. Den gamla gick omkring henne, och hennes tandlösa
mun var hårt sammanknipen. Modern fruktade dottern och vågade ej störa
henne. Allt vad hon gjort i sitt liv, och allt vad hon ville göra,
trädde dessa dagar och denna natt fram för den ensamma kvinnan, som
endast litade på sig själv. Ingas hy blev grå, medan hon så gick, och
den kraftiga underläppen sköt fram, men ögonen voro dolda under
ögonlocken. Icke ens när någon främmande kom in i stugan, stannade Inga
Persdotter i sin gång. Hon lät främmande komma och främmande gå. Det hon
tänkte och ville, angick ingen. Hon var ensam därom.

Inga Persdotter överlade icke nu längre, hon betänkte sig ej. Hon
behövde blott denna tid för att stålsätta sig, och så starkt var hennes
inre uppror, att det just var detta övermänskliga inre uppror, som i det
yttre förlänade henne styrka och självbehärskning. För ingen visade hon
något. Det var blott vandringen fram och åter, som röjde hennes oro. När
hon blev ensam med modern, kved hon sakta och tyst. Hon visste, att
modern ej kunde höra henne. Och när någon kom, tystnade hon vredgad,
därför att den främmande stört henne. Sedan började hon på nytt.

En enda gång talade hon. Det var, när en besökande kom att nämna
sonhustruns namn. Då stannade Inga Persdotter sin gång, såg lugn på den
främmande och sade, obekymrad om, hur man skulle tolka hennes ord.

»Jag vet ett hus, där jag ville sätta henne, och hade jag henne väl där,
komme hon nog aldrig dän.»

Därmed fortsatte hon sin vandring och såg icke upp, när den främmande
gick.

Inga Persdotter såg nu blott ett, och det var detta enda, som band
hennes tunga och gav hennes kropp övermänskliga krafter, så att hon
kunde umbära både föda och sömn. Hon såg, att allt, varefter hon förr
traktat, var intet, och detta, som hon nu eftersträvade, var allt. Vad
som sedan skulle följa, var henne likgiltigt. I fråga om det, som nu
fyllde hennes själ, erkände hon icke ens, att något »därefter» fanns. Ty
något högre tyckte hon sig icke kunna vinna. Det var nu icke fruktan,
som drev henne fram, det var icke beräkning. Om hon sade till sig själv
eller andra, förut eller efteråt, att hon ville vinna något med sitt
dåd, så ljög hon. Det var dådet självt, som eggade henne. Det var själva
dådet, hon ville. Så länge hade hon ruvat däröver, att det blivit ett
med hennes själ. Hon kunde icke vila, förrän det var utfört, icke ångra,
när det var fullbordat. Lika gärna skulle hon kunnat ångra, att hon
blivit till. Hon hade överskridit gränsen för det mänskliga, luften
omkring henne var kylig, rensad och tunn, och inom eller utom henne
fanns intet, som kunde vara henne till hinder.

När andra dagens afton kom, tog Inga Persdotter föda. Hon åt som den,
vilken hungrat länge, och efteråt satt hon stilla och lugn, utan att
röra sig och utan att kvida. Därpå såg hon efter att modern sov. Så
klädde hon av sig och gick själv till sängs.

»Jag behöver sömn», tänkte hon. »Eljest går jag sönder.»

Inga Persdotter sov ända till morgonen, och först sent gick hon ut.

När hon då gick, tog hon vägen till Spå-Marens bostad. Hon stannade icke
utanför, utan steg djärvt in, och hon ryggade icke, därför att hon såg,
att det fanns besökande i stugan.

Lugn och säker satt hon och deltog i samtalet. Det rörde sig om socknens
angelägenheter, och Inga Persdotter blev icke orolig. Hon visste, att
hennes stund skulle komma. När den besökande avlägsnade sig, gick hon
före Maren in i kammaren och stängde själv dörren.

Samtalet började hon, där hon sist slutat detsamma, och sade utan
omsvep:

»Jag har nu fått det så, att jag vill bli Elin kvitt. Och I ska hjälpa
mig.»

Maren knep ihop ena ögat och såg stint på den talande.

»Hur ska det gå till?» frågade hon.

»Det blir er sak», svarade Inga Persdotter. »I kan slå henne med
trolltyg, så något händer henne, det vet jag.»

Och i samma stund tänkte hon:

»Händer det Elin något nu, och det skulle knipa, då kan jag skylla på
Maren.»

Men Maren var henne för slug, och hon syntes genomskåda den besökande.
Ty hon svarade kort:

»Sådant är farligt.»

»I vill då inte hjälpa mig?» sade Inga Persdotter.

»Vill I ha hjälp snart?» genmälde Maren.

Inga Persdotter log.

»Hellre i dag än i morgon», sade hon, och hennes ögon blevo borta under
ögonlocken.

Maren teg en stund och syntes betänka sig.

»Den hjälp I behöver, får I nog», sade hon till sist.

Då reste sig Inga Persdotter upp, lade en sedel på bordet och gick.

Vad hon fått för hjälp av Marens ord, visste hon icke själv. Men hon
gick åter ut i solskenet. Det var vid middagstiden i slutet av mars, och
långt borta såg hon de första tranorna sträcka mot norr. Strax efter kom
en flock grågäss. Naturen var full av rörelse och liv.

Men Inga Persdotter tänkte icke på sådant. Med små, snabba steg gick hon
vägen fram, erinrande sig, att hon fått vänta och behövde skynda sig.
När hon kom fram till Möllinge gård, stannade hon ett ögonblick, och med
en snabb, vass blick syntes hon omfatta allt detta, vilket nu åter
skulle bli hennes och på allvar. Så gick hon in genom porten och steg
uppför trappan. I vardagsstugan stod Elin och dukade av bordet.

»Var är Nils?» sade Inga Persdotter, utan att hälsa.

Elin såg upp. Och all den skrämsel, som denna kvinna ingivit henne, låg
åter i hennes hållning och blick. Inga Persdotter såg det och kände sin
kraft växa.

»Han är i stallet», sade Elin tonlöst.

Inga Persdotter vände om på tröskeln och gick. Elin stod med handen
tryckt mot bröstet och såg efter d

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/49720