← catalogue

På Elghyttan

by Elisabeth Maria Beskow · Swedish · Gutenberg #48638 · 446,586 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of På Elghyttan
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: På Elghyttan

Author: Elisabeth Maria Beskow


        
Release date: April 5, 2015 [eBook #48638]
                Most recently updated: October 24, 2024

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/48638

Credits: Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski,
        and the Online Distributed Proofreading Team at
        http://www.pgdp.net


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK PÅ ELGHYTTAN ***

                             PÅ ELGHYTTAN


                                  AF
                                 RUNA

                              STOCKHOLM
             FOSTERLANDS-STIFTELSENS FÖRLAGS-EXPEDITION.

                 CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1902.




                                  1.


Det var i soluppgången en tidig höstdag på Elghyttans gård. Alla
fönstren längs fasaden af den långsträckta herrgårdsbyggnaden
återkastade morgonsolens ljus.

En ung kvinna, Elisa Spitzenholdt, kom ut genom porten och strödde en
handfull söndersmuladt bröd åt sparfvarna, som genast kvittrande
flockade sig omkring henne. Det låg något fornnordiskt kraftfullt så i
hennes gestalt som anletsdrag, något som ingaf både förtroende och
respekt. Då man såg henne, kom man ej att tänka på hennes ålder. Hon var
en personlighet och hade något på en gång ungt och moget, hvilket
verkade tilldragande.

Fåglarna flockade sig omkring henne, de vågade nästan äta ur hennes
händer.

När hon gifvit dem allt, lade de sina små hufvuden på sned och tittade
med svarta pärlögon på henne, undrande om det verkligen var slut. Hon
log mot dem och sade mildt bannande:

»Icke nöjda ännu? Är det sig då likt öfverallt? Ju mer man får, ju mer
vill man ha.»

Hon gnuggade händerna mot hvarandra, kanske satt där något kvar. Ja,
ganska riktigt, en brödsmula föll ned på hennes fot och pickades upp af
en liten sparf. Elisa stod stilla och väntade, tills han af sig själf
flög bort; hon tyckte ej om att skrämma. Sedan gick hon öfver gården
vidare.

Höga, täta skogar, rika på villebråd och poesi, upptaga stor del af
egendomens areal, men på ett ställe närmast ån, som skär sin väg genom
nejden, har skogen fått maka åt sig för åker och äng. Här flyter ån så
stilla och lugn, som hade hon ej en tanke på att någonsin hinna sin sjö,
här är hennes största njutning att spegla himmelen, gunga barnens
barkbåtar på sin rygg och hviska fredligt i vassen. Men vänta bara! När
ån hinner ett stycke in i skogen, då blir hon som en annan å. Vindens
sus här inne väcker längtan i hennes själ, träden, stora och små, som
tränga sig ned mot hennes stränder, inge henne en föreställning om, att
man måste fram här i världen. Det blir strömt i ån.

Längre fram börja stränderna bli höga och branta och tränga ihop sig. Ån
får det trångt, men begäret att komma fram växer med svårigheterna, och
så händer det sig, att den förr så tysta ån får röst. Hennes
längtansfulla sång dånar i brusande vattenfall och mäter sin styrka med
vindens röster i skogen.

Träden stå lyssnande på de höga stränderna, somliga luta sig öfver
vattnet. Himmelens spegelbild få de dock ej se klart där nere, ej ens
där vattnet stundom glider förrädiskt lugnt strax före ett hvitskummigt
fall. Forsen har gräft sig så djupt ned, och träden hjälpa till att
skymma himmelen. Men mellan deras grenar händer det dock ibland, att
himmelen skymtar fram som en spegelbild i djupet. Då minnes ån sin
barndom där uppe bland leende åker och äng, och hon sjunger ut sin
längtan i djupare tonart än förr. Tillbaka kan hon ej gå, blott framåt,
och framåt går det med starkare fart, fram mot den anade sjön, där hon
skall få spegla himmelen, klarare, vidare och renare än bland sin
barndoms ängar.

På en spång gick Elisa öfver ån, som, då den gled förbi Elghyttans
trädgård, redan börjat öka sitt lopp. På andra stranden stod skogen.
Elisa fördjupade sig i den.

Här inne var halfskumt, den unga dagen hade ej än fått herraväldet.

När vinden drog genom trädkronorna, stänktes daggdroppar i Elisas hår.
Hon gick enligt sin vana barhufvad. Aldrig tänkte hon på att sköta sin
hy eller gömma den bakom parasoll och flor. Den var solbränd, varm af
hälsa och frisk och klar som det källvatten, hvari hon badade den.

Efter en half timmes vandring i skogen kom hon till en liten koja. Högt
gräs växte på taket, och de grofva stockväggarna hade aldrig gjort
bekantskap med vare sig färg eller pensel.

Stugan innehöll blott ett rum, men detta hyste många lefvande varelser:
två grisar, tre får, en katt, fyra höns samt alla dessas matmor, en
gammal gumma. Den sistnämnda låg i sängen på en bädd af bara lump. Elisa
lotsade sig fram bland det två- och fyrbenta sällskapet till gumman.

»Hur är det med mor Inga?»

»Hä?» grymtade den gamla och såg upp med en slö blick.

Elisa upprepade sin fråga. Hennes lågmälda, men tydliga röst återkallade
efter hand den sjukas medvetande från dess vandringar i oklarhetens
regioner. Gumman kände igen henne och svarade.

Elisa såg sig omkring. Djuren tycktes under flera dagar hafva varit i
okvald besittning af golfvet utan att störas af skurborste eller kvast.
En luft var här, så att det i sanning behöfdes mod för att träda öfver
tröskeln. Och detta var ett sjukrum!

Inga hade i åratal haft vanan att bo tillsammans med sina husdjur.
Gammal och ensam, som hon var, ville hon gärna ha sällskap och föredrog
djurens framför människors, ty de förra voro tillgifnare och motsade
henne aldrig, en egenskap som Inga satte synnerligt värde på. Så länge
Inga var frisk, brukade hon valla djuren ute i skogen, men nu då hon ej
orkade detta, kommo de knappast ut alls; hon ville ha dem omkring sig
dels af fruktan att någon kunde stjäla bort dem, dels emedan de värmde i
stugan; gumman hade blifvit så frusen, sedan det här stygga farit i
kroppen på henne.

Elisa hade ej förr än föregående kväll hört om Ingas sjukdom. Denna
morgon hade hon kommit för att se om allt kunde vara som man sagt, och
verkligheten öfverträffade hennes värsta förväntningar.

Utan att fråga gumman öppnade hon dörren på vid gafvel för djuren, som
gärna gingo ut i det fria. Men gumman, som nyss förefallit halfdöd, fick
med ens lif i sig. Hon reste sig i sängen och protesterade, men det
hjälpte icke. Först när svinens belåtna grymtande och fårens bräkande
hördes utanför, och den sista hönan flaxat ut genom dörren, stängde
Elisa den. Sedan gick hon bort till den vredgade gumman för att lugna
henne. Det var ingen lätt sak, men Elisa hade en förunderlig makt öfver
vildheten både hos människor och djur. Det berättades på godset, att en
gång, då hon ännu ej var fullvuxen, hade hon gått ensam in i ladugården
och tagit hand om en ilsken tjur, som, när han kommit hem med korna en
kväll, plötsligt gripits af ett så häftigt bärsärkaraseri, att hvarken
ladugårdsdejorna eller stallkarlen fått bukt med honom, utan rusat ut
och slängt dörren i lås. Då hade Elisa kommit och till allas fasa gått
ensam in, stängt dörren efter sig och klafvat tjuren. Hennes enda vapen
hade varit ett stycke salt, som hon haft i handen. Från den stunden
tilldelade henne folktron en särskild förmåga att tämja. Den visade sig
äfven nu. Gamla Inga teg och lugnade sig, icke därför att hon tagit ett
enda af de skäl, som Elisa framhållit, utan blott emedan hon ej kunde
motstå den på en gång ömma och viljefasta blicken och röstens
öfvertygande tonfall. Gumman kom på det klara med en sak, och det var
att fröken Elisa måste ha sin vilja fram, åtminstone så länge hon var i
stugan. Därför teg och led hon, medan Elisa öppnade fönstret, tog en
kvast och sopade. Eld gjordes upp och kaffepannan sattes på. Litet
matvaror hittades i ett skåp. Gumman fick sig så ett mål halft med halft
mot sin vilja. Kaffet piggade upp och återgaf henne krafterna så pass,
att hon, så snart fröken Elisa lämnat stugan, kunde omintetgöra
åtminstone något af dennas verk. Inga kraflade sig ur sängen, fram till
dörren, som hon lyckades få upp. Med halfslocknad röst lockade hon på
sina älsklingar. De kommo så småningom och gingo lydigt in. Gumman
stängde både dörr och fönster och släpade sig sedan tillbaka till sin
bädd. Men då var det också ute med krafterna. Hon orkade inte säga ett
ljud åt grisen, som skubbade sig mot sängen, så att den riste. Det var
kanske så godt det, tänkte mor Inga, ty fast skakningen nog gjorde ondt
i hennes skröpliga lekamen, var den dock ett tecken till att de kära
djuren voro omkring henne. Hon orkade ej se upp, men kände hur rent det
var inne. Hu, hon frös.




                                  2.


Elisa gick hem en väg, som ledde öfver ägorna. Här arbetade
slåtterfolket. Det var den bråda tiden, men ingen synnerlig brådska
förmärktes. När Elisa gick förbi, strökos mössorna af och togos friskare
tag. Hon frågade efter rättaren och fick det svaret, att han ej var
kommen än. Folket hade på egen hand delat arbetet emellan sig.

Elisa gick tyst vidare. Om en stund mötte hon rättaren.

»Har det inte ringt till arbete för länge sedan?» frågade hon.

»Jo, nog har det det alltid», medgaf han, »men se det är som så, att jag
försof mig, och kärringen min fick ruska i mig duktiga tag, innan hon
fick mig klar.»

»Har Andersson druckit igen?»

»Nej, inte det precis», svarade han dröjande.

Hon såg på honom med en allvarsam blick, som dock röjde mer sorg och
omtanke om honom än harm öfver hans försumlighet i tjänsten. Han märkte
detta med lättnad och tillade i ett anfall af ädelmod:

»Jag lofvar att aldrig dricka mer.»

»Sådana löften äro lättare att ge än hålla», sade hon.

»Ja, se fröken Elisa känner mänskohjärtat, hon. När jag får se brännvin,
känner jag mig ackurat som en gammal skuta, när hon kommer i vatten
efter att ha legat och torkat och gistnat på landbacken. Det är alldeles
som i historien med mästerlotsen ...»

»Ja, ja», afbröt Elisa, som ej hade tid att längre uppehålla sig, »jag
har hört berättelsen. Vill Andersson vara snäll och skicka en karl till
gamla Inga i Hanebyskogen. Hon ligger sjuk och kan ej taga vård om alla
sina grisar och får. De måste föras till herrgården och skötas där för
hennes räkning. Laga att det blir gjordt så snart som möjligt.»

»Jaha», svarade rättaren.

»Och så kanske Anderssons Brita kan gå till gumman och se om henne och
göra lite snyggt i stugan?»

»Det vet jag inte, om hon har tid med; det var visst något hon skulle ha
för sig i dag», svarade han dröjande.

»Vet Andersson inte någon annan då? Jag skall naturligtvis betala.»

»Nej, någon annan vet jag icke, men kanske var det ingenting viktigt
Brita skulla ha för sig. Hon går nog.»

»Det var bra. Kan jag lita på det då?»

»Fröken kan väl det.»

»Och så fort som möjligt?»

»På ögonblicket», svarade rättaren och förpassade sig vidare med en
fart, som gaf föga hopp om löftets bokstafliga infriande.

Strax efter Elisas hemkomst samlades familjen kring frukostbordet.

Major Spitzenholdt var en ståtlig herre med gråsprängdt hår och skägg.
Ögonbrynen voro yfviga och gåfvo i förening med den stora näsan ett drag
af bisterhet, som verkade löjligt i det för öfrigt utprägladt godmodiga
ansiktet. Majoren var alltid vid godt humör, då han ej var arg. Vemod
och tungsinne voro alldeles främmande för hans anläggning. Med majors
afsked satt han på sitt gods Elghyttan och var känd som ett komiskt
original.

Kallad af frukostklockan trädde han nu in i salen belåten med sig själf
och hela världen. Han gjorde på skämt den allra sirligaste bugning för
Elisa, kysste hennes hand och frågade hur Elghyttans drottning behagade
må.

Hon lösgjorde sakta sin hand. Det plågade henne, att fadern ej förstod
iakttaga sin värdighet inför en främling. Bredvid henne stod nämligen en
ung man, kandidat Sven Rise, hvilken för ett par dagar sedan kommit till
Elghyttan som informator för majorens båda yngsta barn, Irene och
Torvald, 14 och 12 år.

Utan att låta sig bekomma af dotterns stumma ogillande, vände sig
majoren med oförminskad älskvärdhet till kandidaten.

»Se, hon är inte litet sträng af sig», sade han förtroligt till denne,
pekande på Elisa: »hon håller oss alla i fruktan och bäfvan, men bara
genom att vara som en ängel.»

Han såg halft skalkaktigt, halft afbedjande på sin dotter och kysste
henne hjärtligt midt på munnen. Sedan han visat samma ömhet mot Irene
och Torvald satte man sig till bords.

»Tant Cilla och Christian passa på som vanligt», anmärkte majoren och
såg bort mot två tomma platser.

»Pappa», sade Elisa, »jag tror bestämdt inte Andersson duger till
rättare.»

»Har du först nu kommit underfund med det, min älskling? Det har jag
vetat länge», svarade majoren sorglöst.

Då han fick se kandidat Rises förvånade min, brast han i skratt.

»Karlen har sina förtjänster i alla fall», försäkrade han. »Ingen kan
berätta skepparhistorier som han. Sjöman var han, innan han kom hit, ser
kandidaten, och jag tog honom i den tron, att han skulle kunna plöja
åkern lika bra som hafvet. Men se, 'den gubben gick inte', som de lärda
så sant uttrycka sig.»

»Men om han inte kan sköta sin uppgift, borde han väl afskedas», ansåg
kandidaten.

»Visst borde han det», erkände majoren beredvilligt. »Men hvem katten
har hjärta till något sådant? Inte jag åtminstone. Jag slog fram något
om det en gång, men då blef han så jämmerlig, att jag genast tog min
hotelse tillbaka. Han kommer nog att förbli på Elghyttan, tills endera
af oss dör. Och jag är just inte ledsen för det. Vill jag ha roligt
ibland, går jag bara ut till honom på fältet och låter honom berätta
sina historier för mig. De roa mig ofantligt. 'Det är intet ondt, som ej
har något godt med sig', påstår ordspråket. Rättaren gör mig åtminstone
den nyttan, att han lockar mig ut att se till arbetet på godset mycket
oftare än jag annars skulle komma mig för med det.»

»Det öfverinseendet är allt mycket värdt, när pappa bara hör på hans
skepparhistorier», anmärkte Torvald skrattande.

»Är du näsvis, pojke?» frågade majoren med ett låtsadt försök att vara
fruktansvärd.

Torvald lät sig ej det minsta bekomma.

»Men pappa», sade Elisa, »det går inte an att låta det vara som det är
med Andersson.»

»Hvarför skulle det inte gå an?» frågade majoren en smula otålig.

Tanken på att något borde ändras besvärade honom, och i synnerhet när
man tycktes fordra ett ingripande från hans sida.

»Han börjar dricka på allvar. Kanske skulle det bli honom till hjälp, om
pappa gjorde nykterhet till villkor för hans kvarstannande.»

»Predika absolutism för honom du, min vän. Skulle jag börja göra det,
kunde han kanske svara: 'sopa rent utanför din egen dörr först, min
gubbe'.»

»I dag kom han för sent till fältet, därför att han druckit i går.»

»Arbetade inte folket ändå?»

»Jo.»

»Nå hvad gör det då? Missunna inte karlen hans lilla morgonlur.»

»Men arbetet går inte med samma fart, då förmannen saknas.»

»Åh strunt, farten blir nog bra. Låt oss nu tala om något annat.»

»Fröken var tidigt ute i morse», sade kandidaten till Elisa.

»Ja, i soluppgången», svarade hon.

»Hu! Hvad skulle du uppe att göra så midt i natten?» frågade en röst
bakom henne.

Det var hennes bror Christian, som sent omsider uppenbarade sig. Han var
löjtnant vid ett landsortsregemente och hade därför godt om tid att gå
och slå dank på Elghyttan. Elisa var glad, när han bevärdigades
tillbringa sin ledighet där och icke annorstädes.

»Jag skulle se om Inga i Hanebyskogen. Hon är sjuk.»

»Ge henne en flaska portvin», sade majoren godhjärtadt.

»Tack, det skall göra henne godt. Men det hon ännu bättre behöfver är
frisk luft och renlighet», svarade Elisa och berättade i hvilket
tillstånd hon funnit gumman och hennes omgifning.

Alla utom majoren förfasade sig; han förstod den gamla.

»Man tycker om att ha det som man är van», sade han, »och det känns
alltid bittert att skiljas från det man älskar, vare sig detta nu är
guld och ära eller smuts och grisar.»

»Men om hon skall dö, så måste hon ju skiljas ifrån det i alla fall»,
sade Elisa.

»Låt henne åtminstone behålla sina fän tills hon dör, stackars kräk.
Fuska inte i dödens handtverk du, min unge», sade majoren och kastade
några läckerbitar till sina två favoritkattor, hvilka sutto och snålades
på hvar sin sida om honom.

»Det är för att möjligen rädda gumman, som jag vill göra rent hos henne,
förstår pappa. Hon kan inte lefva i en sådan omgifning.»

»Hon dör mycket förr, om du beröfvar henne den kära smutsen», vidhöll
majoren. »Låt henne du behålla den.»

»Det är ändå rysligt att älska smuts. Folket behöfver uppfostras. Hit
borde komma någon och hålla föreläsningar i hygien», sade Christian med
en ansats till energi.

Han kunde låta ganska dådkraftig, när det gällde sådant, som ej kom i
fråga för honom att göra.

»Har du inte tänkt på att hålla ett sådant föredrag, Rise?» tillade han.

»Den jag tror skulle lyckas bättre vore fröken Elisa», svarade denne.

»Elisa! Nej tack, min syster får inte hålla tal», sade löjtnant
Christian. »I ett fall är jag biblisk och det är i den åsikten, att
kvinnan skall tiga.»

»Jag tror inte alla hygieniska föredrag i världen skulle kunna rensa mor
Ingas stuga», sade Elisa; »till det behöfves en driftig kvinna med
sopkvast och rotborste. Det skulle ta bättre än många lärda herrars
vältaliga tungor.»

»Det var ett sant ord», sade kandidaten leende. »Det finns nog för
mycket tal och för litet handling i världen.»

I detta ögonblick öppnades dörren, och tant Cilla seglade in med minen
af en martyr.

»Ursäkta, min nådiga, att vi satte oss», sade majoren, »men se, din
morgonsömn och vår morgonaptit äro båda alltför goda för att kunna komma
öfverens liksom prästerna i vår församling.»

»Min morgonsömn!» upprepade tant Cilla med lidande röst. »Den är minsann
inte god. Jag sofver aldrig, ser kandidat Rise, men det tror ingen.»

Tant Cilla var en syster till majoren. Hon hade vid hans hustrus död
flyttat till honom för att taga hand om hans hushåll och barn, men Elisa
var dock den, som i själfva verket bar omsorgen om allt, tant Cilla
inberäknad.

Den gamla fröken ansåg, att hennes lidanden aldrig fingo den medkänsla
de kräfde, och därför framlade hon dem med ny förhoppning för hvarje ny
person, som kom i hennes väg. Kandidaten fick nu en utförlig redogörelse
för alla de krämpor, som ansatte hennes stackars lekamen. Han hörde på
med verkligt deltagande, och tant Cilla kände sig öfverlycklig. I
rörelsen öfver att ha funnit någon, som förstod henne, fällde hon ett
par tårar. Hans deltagande lät henne riktigt känna hur synd det var om
henne.

»Jag beklagar dig, Rise», sade löjtnant Christian efter frukosten; »nu
har du riktigt skaffat dig tant Cilla på halsen. Sanna mina ord, hon
kommer aldrig att ge dig någon frid efter detta. Du är hennes favorit;
se till att du så snart som möjligt blir entledigad från den sysslan, ty
den står ingen ut med i längden.»

Kandidaten log.

»Det gör mig ondt om fröken Spitzenholdt, särskildt för hennes
sömnlöshets skull», sade han.

Han led själf ofta däraf, fast just ingen fick veta det.

»Äsch, visst sofver hon», sade Christian; »hon är den friskaste af oss,
fast hon inbillar sig vara dödssjuk.»

»Det inbillade lidandet kan ofta vara svårare att bära än det verkliga»,
anmärkte kandidaten och fortsatte sin väg uppför trappan mot
lektionsrummet.

Löjtnant Christian såg efter honom. Den lilla, magra gestalten med
utstående skulderblad och spetsiga axlar bildade en skarp kontrast mot
hans egen kraftiga yttre människa.

»Rise!»

Kandidaten vände sig om och såg frågande på honom. Christian lade märke
till mörka ringar under de kvinnligt milda, blå ögonen och ett drag af
undergifvet lidande kring de tunna läpparna.

»_Du_ är det och icke tant Cilla, som varit sömnlös i natt», sade han.

»Det var nog bara i inbillningen, som jag låg vaken», svarade Sven Rise
med ett fint leende.

»Kom och gå med mig ut på fiske och ge ungarna lof i dag», föreslog
Christian.

»Nej, det kan jag icke.»

»Och hvarför ej? Ungarna bli förtjusta öfver en lofdag. Ingen annan
lägger sig i, hur du sköter undervisningen.»

»Jo, mina principer lägga sig i den saken», svarade kandidaten.

»Ingen här i huset har några principer, så dem skall du lägga bort med
det snaraste.»

Kandidaten skakade leende på hufvudet och gick vidare uppför trappan med
hastiga steg, ty klockan slog, och punktlighet hörde till den unge
mannens principer.




                                  3.


Fram på förmiddagen kom bud till Elisa och förkunnade, att Inga i
Hanebyskogen var omöjlig. Hon ville på inga villkor skiljas från sina
kära djur, och ingen kunde stå ut med att sköta henne, så arg var hon.

Elisa öfverlade med sig själf. Mannen, som kommit med underrättelsen,
stod väntande på hennes beslut.

»Jag kunde rakt inte ta djuren ur stugan», försäkrade han. »Hon lockade
på dem, bara jag försökte, och då blefvo de alldeles ifrån sig, och
grisarna beto efter mig.»

»Hon får väl behålla djuren då. Tack för hjälpen», sade Elisa litet
kort.

Försedd med mat och vin begaf hon sig en stund senare till mor Ingas
stuga. Ett stycke därifrån mötte hon rättarens Brita.

»Går Brita ifrån den sjuka?»

»Jag har inte tid att stanna längre. Mor Lena kom just förbi och lofvade
sitta där en stund.»

»Men sedan då?» frågade Elisa.

»Jag kan nog inte komma igen», sade Brita tvekande.

Hon var tydligen föga böjd för att gå tillbaka, men det kostade också på
att neka fröken Elisa något.

»Jag har skurat golfvet och gjort så snyggt där inne som det var
möjligt», tillade hon.

Elisa kom i håg, att hon lofvat en slant för besväret, och tog upp sin
portmonnä. Men Brita vägrade att ta emot något. Elisa gaf henne en
vänligare blick, hon förstod nu, att Brita ej var ogin, utan verkligen
icke hade tid. De skildes och Elisa fortsatte sin väg.

Mor Inga beredde sig till energiskt motstånd, då hon fick se henne. Men
det behöfdes ej, ty Elisa började med den försäkran, att djuren ej
skulle föras bort.

»Jag skall skaffa någon, som kommer hit och sköter både Inga och dem»,
sade hon mildt.

Nu blef ej den gamla uppbragt, hon välsignade och grät i stället. Och
Elisa tänkte, att all den föregående vreden skrefs nog upp på dens
räkning, som genom sitt ingripande framkallat den hos den sjuka.

»Men jag menade endast väl», tänkte Elisa urskuldande sig inför
samvetet.

Nu gällde det att få någon, som ville vårda mor Inga och hennes stumma
älsklingar. Elisa grubblade och fick slutligen en ljus tanke. Då hon tog
farväl af gumman, lofvade hon denna att om en stund sända Signe i
Backtorpet till henne.

Och Signe i Backtorpet kom, strålande lycklig öfver att få göra sin
älskade fröken Elisa en tjänst.

För några år sedan hade Elisa helt vunnit Signes hjärta genom en
impulsiv handling, som hon själf kort därefter glömt. En dag, då några
flickor gjort narr af Signe för hennes tarfliga kläders skull och fula
ansikte, för tillfället vanställdt af ett otrefligt utslag, hade Elisa
råkat gå förbi och fått höra det hjärtlösa skämtet. Utan att bevärdiga
de andra flickorna med en blick hade hon gått fram och kysst Signe trots
utslag och allt. Från den stunden hade Elisa ingen hängifnare vän än
Signe.

Detta kom nu den sjuka Inga till pass. Vid allt hvad den unga flickan
gjorde för gumman tänkte hon på, att hon gjorde det för fröken Elisa,
och då blef det både väl och gärna utfördt.

Signes tjänster behöfdes dock icke länge. Mor Inga blef hastigt sämre.
Elisa sände efter både doktor och präst, men ingendera kunde uträtta
något. Den förre ryckte medlidsamt på axlarna, förklarade att det var
slut med gumman, och gick. Den senare, komministern i församlingen,
gjorde sitt bästa, talade med den döende om hennes synd, om Frälsaren
och evigheten, men förgäfves. Talet om dessa ting var främmande för den
gamla och förmådde ej genomtränga töcknet kring hennes medvetande.

Sista kvällen gumman lefde var Elisa länge i stugan. Det var Signes
andra natt där. Elisa hade tänkt vaka i hennes ställe, men Signe ville
icke höra talas därom, hon hade fått sofva rätt mycket föregående natt
och var ej det minsta trött.

»Om jag bara sluppe grisarne inne», sade hon, »de lukta så illa.»

»Släpp ut dem. Det taga de ingen skada af, och bort gå de säkert ej»,
sade Elisa.

Men Signe vågade ej försöket. Gumman kunde bli ond.

»Hon ligger ju redan i själatåget», sade Elisa med en medlidsam blick på
den döende. »Omöjligt kan hon numera förnimma något af hvad som
försiggår omkring henne.»

Grisarne hade lagt sig till ro. Elisa väckte dem och försökte få ut dem.
Men de ville inte och yttrade sitt missnöje i förargade grymtningar. Då
hördes en halfslocknad röst från sängen:

»Låt kräkena vara!»

Elisa och Signe sågo på hvarandra. Om en död talat, kunde de knappt
blifvit mer häpna. Att kräken fingo vara i ro efter detta, säger sig
själft.

Elisa försökte tala till den gamla, men för hennes röst hade denna icke
öra.

Underlig till mods gick Elisa hem. Man behöfver ej äga mycket på jorden
för att hjärtat skall fastna där så, att man hvarken kan eller vill ägna
en tanke åt det man går till mötes, då man skall dö. Men rörande
föreföll henne dock den gamlas trogna omtanke om djuren. Inga hade ej
haft några andra varelser att älska. Och kärlek är alltid kärlek, äfven
om dess föremål är blott en gris.

Under natten dog mor Inga.

»Låt kräkena vara», blef hennes sista ord och medvetna tanke.




                                  4.


Det var i kvällningen följande dag. Elisa kom från mor Ingas stuga, där
hon varit för att ordna med åtskilligt.

I skogen nära spången mötte hon kandidat Rise. De gjorde följe och
talade om den döda.

Då de nalkades spången föreslog kandidaten, att de skulle gå öfver ån på
bron ett stycke längre upp, men Elisa hade ej tid med någon krokväg.

»Spången är så smal, och ån är både djup och strid inunder», invände
han.

»Jag har gått öfver den otaliga gånger och aldrig drömt om att ramla i»,
svarade hon utan tanke på att han kunde vara orolig för sin egen del.

Att detta dock var fallet, upptäckte hon, då hon kommit öfver och vände
sig om. Där stod han tvekande och blek med ena foten på spången och såg
ned i vattnet.

Var han rädd? Hon trodde ej sina ögon. Van som hon var vid sina hurtiga
bröder, hvilka aldrig kände fruktan, föreföll henne kandidatens feghet
knappast möjlig för en man.

Hon gick emellertid tillbaka, tog hans hand och hjälpte honom öfver
spången.

Hans blekhet gaf nu vika för en besvärande rodnad. Hon såg den och
letade efter något att säga, som kunde förtaga honom blygseln, men fann
intet.

»Jag är en stackare, och det plågar mig att ha visat det så tydligt
inför er», sade han slutligen i en ton, som röjde, att han blifvit herre
öfver sin förvirring.

Hon kände sig lättad.

»Det måtte inte vara godt att ha anlag för svindel», sade hon, antagande
något sådant såsom orsak till hans tvekan vid spången.

»Tyvärr kan jag inte undskylla mig ens med det, ty svindel har jag
aldrig haft», sade han.

Hon kände sig färdig att bli ond på honom, därför att han framtvingade
hennes förakt. De gingo under tystnad genom trädgården.

»Vill ni påstå, att ni var rädd?» frågade hon, då de stannade vid
porten.

»Jag har ej stort fysiskt mod», svarade han.

Hon såg undrande på honom. Var han feg eller sällsynt modig? Han vågade
ej gå öfver en spång, men han tvekade icke att visa sig sådan han var,
äfven med fara att bli föraktad.

»Jag förstår er inte, kandidat Rise», sade hon och skakade på hufvudet.

Det sympatiska leende, som var henne eget, lyste upp hela hennes
ansikte. Aftonsolen begöt henne med sitt glödröda skimmer, och hon stod
där i sin friska skönhet som en ljusuppenbarelse.

Hans blick blef drömmande och full af vemod. Svara glömde han, men då
hon gick in, lyfte han vördnadsfullt på hatten och styrde sedan sina
steg bort genom trädgården igen, fast åt ett annat håll än det,
hvarifrån de kommit tillsammans.

Sven Rise älskade ensamheten och sökte den ofta. Det var dock ej på sina
sorger, motgångar och missräkningar han tänkte i sådana stunder, fast
han hade mer skäl än mången annan att göra det.

Tidigt föräldralös hade han nödgats att som mycket ung ensam upptaga
lifvets kamp. Ett litet kapital och en bräcklig hälsa var allt hvad han
i världens ögon hade, men inom sig ägde han något, som icke syntes, en
bärande kraft.

Läkare ville han bli och tänkte, att det lilla kapital han fått i arf
nog skulle räcka studietiden ut, om han kunde vara riktigt sparsam och
flitig. Men dessa båda dygder tärde på hans hälsa, som efter några års
ansträngt och framgångsrikt arbete alldeles bröts. Han föll i en
allvarsam sjukdom. Den blef långvarig och konvalescenstiden ännu längre.
När han ändtligen förklarades tillräckligt frisk att återtaga ett litet
minimum af arbete, voro hans tillgångar i det närmaste slut. Han
försökte läsa, men insåg snart, att han ännu var alldeles för klen för
studier, helst som dessa måste drifvas med fart. Läkaren trodde att
några års oafbruten vistelse i en hälsosam skogstrakt under måttligt
arbete, som intresserade, var hvad den unge mannen behöfde. Det var
orsaken att han sökt sig som informator till Elghyttan.

Här gömde han för alla smärtan öfver sin afbrutna bana så väl, att han
själf nästan glömde den.

Samvetsgrant ägnade han sig åt sitt nya, tillfälliga kall, fast han
snart märkte, att ingen fordrade detta af honom.

Hans elever intresserade honom från första stunden. De voro ursprungliga
och naturliga kanske just emedan de fått växa vilda. Den enda, som
utöfvade någon tillsyn öfver dem, var Elisa, men hon hade så många andra
åligganden, att den tid hon kunde ägna sina yngre syskon var allt för
knapp för någon omdanande uppfostran. Tant Cilla inskränkte sig till att
be dem vara tysta och hålla sig på afstånd, hennes nerver tålde icke vid
dem. Allt emellanåt fingo de höra hvilket exemplariskt barn hon varit,
samt att världen nu för tiden var upp- och nedvänd.

Majoren var mycket svag för alla sina barn och lät dem göra och låta
hvad helst de behagade, förutsatt blott att de icke störde honom eller
hans vanor. Att taga arbetet på allvar hade han aldrig i sitt lif gjort
själf, och att andra skulle göra det tänkte han sig icke heller. För
honom kunde barnen lugnt skolkat hela dagarna, om de velat.

Han var således ingen svår husbonde, men heller icke uppmuntrande. Han
brydde sig ej alls om, ifall man fyllde sin plikt eller icke. I detta
medvetande låg en frestelse till försumlighet. Sven Rise skulle godt ha
kunnat sköta egna studier på bekostnad af barnens undervisning, utan att
någon märkt eller klandrat det. Men han föll ej för denna frestelse, ty
han fullgjorde sitt arbete inför Gud.




                                  5.


»Men, Irene, är du inte i ordning? De främmande kunna vara här hvilket
ögonblick som helst», sade Elisa förebrående, då hon i skymningen kom in
i hvardagsrummet och fann systern uppkrupen i fönstret med en bok, snålt
stjälande sista skymt af dagen.

»Strax», svarade Irene, utan att lyfta ögonen från boken.

Men Elisa, som såg att här behöfdes mer än ord, tog den från systern,
hvilken dock förtvifladt fasthöll sin skatt.

»Låt mig bara läsa ut kapitlet. Det är så spännande just nu.
Kannibalerna äro alldeles på vippen att äta upp sir Reginald.»

»Det få de vänta med till i morgon», svarade Elisa. »Skynda dig. Jag hör
en vagn köra öfver bron. Du kan ta din skära klädning i kväll.»

»Tror du, att de äta upp honom?» frågade Irene ångestfullt.

Christian, som satt filosoferande i en länstol, brast nu i skratt.

»Var du lugn, Irene», sade han; »du har ju inte hunnit halfvägs i boken
än, och det har aldrig händt, att en romanhjälte blifvit uppäten i de
första kapitlen. Skall det nödvändigt ske, så inte blir det förr än på
sista sidan.»

»Får jag titta där, söta, älskade Elisa», bad Irene.

Den söta, älskade Elisa lät verkligen beveka sig, dock icke ända därhän
att lämna tillbaka boken; hon kände sin lilla syster. Hon slog upp sista
sidan och lät Irene läsa ett stycke. Sir Reginald firade sitt bröllop
där. Det var ju lugnande. Men Irene var ej fullt öfvertygad ändå; hans
belägenhet i det kapitel hon höll på att läsa var så fasansfull, att
räddning tycktes alldeles omöjlig.

Denna afton var majoren i sitt ässe. Att ha främmande roade honom
mycket.

Gästerna kommo långväga ifrån, de flesta hade en eller par mil att åka,
ty Elghyttan låg ensligt. Den långa byggnaden såg inbjudande ut, då
ljussken välkomnande strålade ur alla fönster de anländande till mötes i
senhöstkvällen. Bjudningarna på Elghyttan voro mycket uppskattade.
Älskvärdt värdfolk, otvungen sällskapston, god mat och fina viner; hvad
kunde man mer begära?

Tant Cilla förklarade alltid dagarna förut, att hon inte skulle orka
vara med, men när festaftonen väl var inne, uppenbarade hon sig fin och
elegant med ett återsken af sin forna skönhet. Visserligen försökte hon
se lidande ut, men lyckades icke riktigt dölja hur road hon i själfva
verket var. Råkade någon säga, att hon såg frisk ut, då fick hon genast
utan ansträngning på sig den min, som tydligare än ord sade: ingen utom
jag själf vet hur sjuk jag är.

Sven Rise såg Elisa i sällskap för första gången i kväll, och han kände
knappt igen henne. Ståtligare än vanligt var hon i sin smakfullt enkla
dräkt, men trots sin vänliga artighet oåtkomlig. Han visste knappt om
han tyckte om denna förändring eller ej. Alla dessa människor kunde ju
ej fullt uppskatta henne som hon förtjänade och det var harmligt, men å
andra sidan var det så mycket mera värdt att ha fått röna verklig
älskvärdhet af henne, då hon ej bjöd den åt hvem som helst.

Irene gick omkring och kände sig söt med det tjocka håret utslaget öfver
den skära empireklädningen. Hon hade alldeles glömt sin oro öfver sir
Reginald hos kannibalerna och lät sig med största välbehag smekas och
beundras af tanterna.

Torvald hade egentligen tråkigt. Han var ännu i den åldern, då gossar
lida af att vara fina och behöfva uppföra sig städadt. En stor tröst var
dock att snaska i sig så mycket godt han kunde komma åt, och det var
icke litet, då ingen tänkte på att sätta någon gräns för hans glupskhet.

Elisa upptäckte förvånande egenskaper hos Sven Rise. Hon hade ej tänkt
sig annat än att han med sitt stilla och tillbakadragna sätt skulle vara
tafatt och tråkig i sällskap, men det var han icke. Han hade stor
förmåga att få folk att tala, ty han förstod konsten att intressera sig
för andra. Och det var alltid något med hvad han själf sade. Han såg
också så upplifvad ut, och det klädde honom. Kinderna fingo stark färg
och ögonen glänste. Elisa tyckte det såg nästan onaturligt ut, och hon
undrade om han druckit. Men hon hade ej en enda gång märkt, att han
lämnat öfre våningen för att gå ned i majorens rum, där punschen
serverades och kortspelet var i gång. Dit försvunno herrarne för att
återkomma mer eller mindre rödmosiga och lurfviga.

Rodnaden på kandidatens kind var dock af annan art än deras, mer eterisk
och själisk om man så får säga.

Allt tar ett slut, så äfven festen på Elghyttan.

Stjärnorna brunno på himmelen, och natten hade redan börjat ljusna
något, det var som en aning om morgongryning i rymden, då den sista
vagnen rullade bort och ljusen omsider släcktes på Elghyttans gård.




                                  6.


Hösten öfvergick till vinter, dagarna blefvo kortare och julen nalkades.
På Elghyttan hade man upptäckt, att kandidat Rise ej hade något hem att
fara till under ferierna, och därför skulle han naturligtvis stanna kvar
där han var. Alla voro glada åt denna anordning.

Majoren tyckte att ju flera han hade omkring sig desto bättre, Christian
trifdes med den oförarglige unge mannen, och hos tant Cilla stod denne
fortfarande i hög gunst. Elisa, som märkte hvilket godt inflytande han
hade öfver sina elever, såg gärna att han stannade. Äfven för sin egen
del var hon glad åt det, ty hon fann sig så väl i hans sällskap. Det
hände emellanåt att hon fick samtala ostördt med honom, och hon tyckte
att hennes blick på lifvet vidgades i sådana stunder. Hon lärde sig allt
mer inse värdet hos denne man, hvilken hon i början ringaktat. Mycket
hos honom föreföll henne visserligen ännu egendomligt, men hon hade i
allmänhet förmåga att taga människor sådana de voro, och icke sådana hon
tyckte att de borde vara.

En halfmulen decemberdag stod hon i ett stort, ljust rum, hvars fönster
vette åt söder. Allt var fint och smakfullt här, så omsorgsfullt
iordningställdt.

Elisa blickade upp mot himlen, väntande att få se solen bryta fram genom
molnen. Den skulle säkert göra det snart, ty Gustaf Adolf väntades
hvarje stund. Gustaf Adolf, hennes älsklingsbror, var född åt lifvets
solsida. Åt solsidan skulle han alltid bo. Solsken låg i hans blick, och
solen brukade alltid lysa öfver Elghyttan den dag han kom.

Det var länge sedan han varit hemma nu, vännerna sletos om honom. I
våras hade han varit på Elghyttan en vecka för att visa sin
nyförvärfvade hvita mössa. Sedan hade det burit i väg ut i världen, den
glada, lockande världen. Roligt hade han haft under sommaren. Glada,
korta bref hade då och då kommit till Elisa likt solglimtar, fulla af
hafvets friskhet och ett ungt hjärtas halft svärmiska sommardrömmar.
Från Marstrand hade han farit direkt till sin första termin i Upsala.
Studierna hade han tagit lätt, studentlifvet var så nytt och roande.
Hans bref, som aldrig dolde något, hade oroat Elisa, men hon tröstade
sig med, att en glad ungdom som han måste ha en tid att så sin
vildhafre. Så länge han var sann och uppriktig hade det väl ingen fara.
Det sista brefvet, där han sagt dagen för sin hemkomst, hade oroat henne
mest, ty det var ej så klart; där stod en mening, som hon ej begrep.

-- -- -- »Jag har gjort en stor, ny, rik erfarenhet, som skall
omgestalta hela mitt lif. Jag längtar att tala med dig därom, mitt
hjärta är för fullt för att jag skall kunna säga mer ...»

Hvad kan han mena? tänkte Elisa, där hon stod i fönstret och vred på
blomkrukorna, så att växterna skulle få fritt rum för sina blad. Hade
någon kommit för att göra henne rätten till Gustaf Adolfs odelade kärlek
och förtroende stridig? Elisa ställde stora fordringar på denna okända
ungmö. Hvem kunde väl vara fullt värdig hennes ädla, solskensglada bror?

Gustaf Adolf! Det var ej förgäfves, tyckte Elisa, som hennes bror bar
hjältekonungens namn; där var hjältegry i honom, han måste bli något
stort och framstående. Det skulle hon säga den okända. Men tänk om denna
ej skulle förstå det? En beklämning grep Elisa, och hon kände en ansats
af motvilja mot den drömda ungmön, som kanske snart skulle visa sig vara
verklig.

Nu bröt solen fram klart och plötsligt och lyste bländande på nyfallen
snö. Elisa ljusnade då i detsamma bjällerklang hördes från skogen. Det
var ett godt omen.

Hon skyndade ned och ut att välkomna brodern. Det gjorde henne
ingenting, att snön kylde foten och att den friska vinterluften trängde
genom klädningens otillräckliga skydd. Snart mötte hon släden och
hoppade upp bredvid Gustaf Adolf, som hälsade henne med sin vanliga
pojkaktiga förtjusning. På gården kommo Torvald och Irene stormande, så
att lasset var tungt, när det stannade framför porten.

I förstugan blef det Christians tur att välkomna. Syskonen stodo sedan
lifligt pratande, tills en dundrande knackning på salsdörren förkunnade
att majoren därinnanför väntade sin tur, otålig öfver dröjsmålet. Han
var så rädd för kyla, att han aldrig vågade sig ut i den uppvärmda
farstun utan ytterrock och hatt, och så rädd för drag var han, att han
stoppade bomull i nyckelhålen och aldrig lutade sig mot ett
rottingstolsryggstöd.

»Pappa väntar, skynda dig in», sade Elisa, och Gustaf Adolf efterkom
hennes uppmaning, i förbifarten tjufpojksaktigt ryckande ut
bomullstussen ur nyckelhålet.

»Usch hvad det drar! Känner pappa inte det?» frågade han efter en stund.

»Drar det? Hvar då ifrån? Stäng bums!» utbrast majoren ifrigt.

»Nyckelhålet står ju öppet», sade Gustaf Adolf och visade bomullstussen.

»Stoppa genast dit den igen, din kanalje! Du är dig då lik!» sade
majoren godmodigt skrattande åt sonens skämt.

På sin faderliga värdighet höll han aldrig och tålde godt, att man dref
med honom.

Det var ej förrän på kvällen, sedan man sagt god natt, och Elisa och
Gustaf Adolf af en tyst överenskommelse dröjt kvar efter de öfriga, som
hon fick tillfälle att fråga honom om den mystiska meningen i hans bref.

»Jag anar, att du funnit en ny kärlek, som måste undantränga min», sade
hon.

»Ja, jag har funnit en ny kärlek, men den skall icke undantränga dig»,
svarade han.

Hon märkte med vemod att, fast han såg på henne, var det icke hon utan
det okända föremålet för den nya kärleken, som gjorde hans blick ljusare
och varmare än hon någonsin tillförene sett den.

»Hvad heter hon?» frågade Elisa.

»Hon! Det är icke frågan om någon hon.»

»Icke?»

Elisa kände sig förbryllad.

»Men hvad menar du med allt detta? Tala rent ut. Hvarför håller du mig
så här i spänning?»

»Elisa, jag har fått frid med Gud, jag har lärt känna och älska Jesus
Kristus, min Frälsare», svarade han högtidligt och njöt af att få
aflägga denna fulltoniga bekännelse.

Hon kände sig på en gång lättad och snopen. Det nya, märkvärdiga, som
kommit in i hans lif och som hon både fruktat och känt sig dragen till,
upplöste sig nu till rakt ingenting, tyckte hon. Och dock, när hon såg
in i hans klara, öppna ögon, strålade henne något nytt och
ovedersägligen verkligt till mötes.

»Hur har det gått till?» frågade hon mot sin vilja en smula kyligt.

»Jag kom för en tid sedan af en händelse, nej af Guds Andes dragning --
fast jag då ej förstod det -- att gå in i en kyrka, och där hörde jag en
predikan, som träffade mitt hjärta, så att jag icke fann någon ro förrän
jag fått frid med Gud. Elisa, har du frid med Gud?»

»Icke lefver jag i uppror mot honom.»

»Älskar du honom?»

»Jag vördar honom och söker uppfylla hans vilja så godt jag kan.»

»Det är icke nog. Du måste lära dig älska honom, du måste bli hans och
han din.»

»Mig tilltalar det icke att draga ned religionen och profanera det
heliga.»

Elisa kände sig blyg inför dessa ämnen, och hennes röst lät därför stel,
hans däremot var idel värme.

»Är det profanation att älska Gud, så vill han ingenting hellre än bli
profanerad af oss», sade Gustaf Adolf med öfvertygelse.

Elisa svarade ej, hon kände sig beklämd. Hon tänkte på de andliga inom
olika områden, med hvilka hon kommit i beröring. Mer osympatiska än
andra föreföllo de henne i allmänhet, om det nu berodde på att de
verkligen voro sämre eller hennes fordringar på dem voro större. Prosten
i församlingen hade stelnat till i högkyrklighet, så att han alldeles
sammanblandade kyrkan och Gud. Sekterismen ansåg han innebära större
fara för en kristen församling än superiet och andra uppenbara laster.
Gick man blott ordentligt i kyrkan och hörde sitt prästerskap, behöfdes
stort intet mer. Komministern var en välmenande, men svag man, slaf
under människofruktan. »Hvad skall folk säga?» Det var hans förnämsta
tanke vid allt hvad han gjorde, och därför ägde han ingen kraft. De båda
prästerna förstodo att i sitt ömsesidiga förhållande bevara det yttre
skenet, men det var allom bekant, att de i själfva verket hade svårt att
draga jämnt. De frikyrkliga voro ännu mindre i Elisas smak. Hon hade
hört flere af deras predikanter. En och annan hade hon verkligen tyckt
rätt bra om, men i allmänhet föreföllo de henne lika andliga
profryttare, som täflade med hvarandra i att bjuda ut frälsningen till
underpris. Skulle nu Gustaf Adolf bli en af dessa?

»Är du ledsen öfver den förändring, som försiggått med mig?» frågade
han.

»Jag är rädd att se dig komma in i en osund riktning, du, som alltid
varit så sund och naturlig», svarade hon.

»Genomsjuk har jag varit utan att veta det, men nu är jag sund», sade
han.

Hon kunde ej dela hans entusiasm.

»Jag undrar om inte människor ofta taga frälsningen alltför
lättvindigt», sade hon. »Predikanter finnas, som förestafva en bön om
syndernas förlåtelse, och bara man rabblar efter med läpparna, så är
allt klappadt och klart för tid och evighet.»

»De mena icke att läpparnas bekännelse är nog, hjärtat måste vara med»,
försvarade dem Gustaf Adolf.

»Många misstaga sig i alla fall på deras mening, det har jag sett, och
ledas så in i farligt själfbedrägeri.»

»Jag tror inte jag kommit in i något sådant själfbedrägeri», sade han.

»Och har du det, hoppas jag du måtte komma ifrån det. Blif ej ledsen på
mig, min egen älskling, men jag är orolig för dig, jag har intet
förtroende till andlig hänförelse.»

»Du förstår ej att skilja mellan svärmeri och hänförelse», sade han.
»Svärmeriet vilseleder lätt, men hänförelsen är en kraft».

Hon såg kärleksfullt på honom. Samtalet plågade henne, därför att det
uppenbarade en skiljaktighet mellan dem. Hon härdade ej ut med det djupa
allvaret längre, trots det att hon af naturen var allvarligt anlagd.

»Jag hoppas», sade hon med ett försök till skämt, »jag hoppas att din
hänförelse inte för dig in på så galna idéer, som en kringresande
predikant utvecklade här i somras. Han hade fått en uppenbarelse, att
världen skulle förgås en viss dag, jag tror det var den 27 juli. Folket
upprördes. Somliga höllo på att förgås af skräck, andra lade ned sina
sysslor, det lönade sig ju inte att göra något, då allt så snart skulle
ta slut, och andra arbetade upp sig till osund extas under väntan på
Kristi ankomst. Sådana galenskaper kan man komma på.»

»Ja, ifall man glömmer Jesu ord, att om den dagen och den stunden vet
ingen, ej ens änglarna i himmelen, utan Fadern allena», sade Gustaf
Adolf och tillade, läggande sin arm om systerns axlar: »Det gör mig
ondt, att du inte kan dela min glädje öfver det som skett med mig.»

Hon kysste honom. Hennes ömhetsbetygelser voro aldrig stormande, hon
slösade icke med dem, de voro alltid innerliga och äkta.

»Jag kan inte neka till, att jag känner mig litet besviken. Ser du, jag
har drömt så högt för dig, tänkt mig, att du skulle bli något ädelt och
stort, en hjälte.»

»Och tror du det förhindras däraf, att jag svurit Segerfurstens fana?»
frågade han med en äkta hjälteglöd, som skulle gladt henne, om den
riktats på något mera reelt och storartadt än det ringaktade och
fantastiska läseriet.




                                  7.


En afton några dagar efter Gustaf Adolfs hemkomst hände det sig så
ovanligt, att majoren satt ensam i sitt rum och lade patiens. Annars
brukade han alltid tillbringa denna tid på dagen i hvardagsrummet bland
de andra, spelande whist med dem eller läggande »diplomaten» för sig
själf.

Steg hördes i gången utanför. Majoren lyssnade ängslig lik ett barn, som
fruktar att ertappas under oloflig sysselsättning. Han drog en
lättnadens suck, när Christian inträdde.

»Jaså, var det du, min gosse», sade han belåten. »Kom och intressera dig
för min diplomat.»

»Hvarför sitter pappa här och inte däruppe som vanligt?» frågade
Christian och vräkte sig i soffhörnet så makligt, som om han ej ämnade
resa sig i brådkastet.

Det försatte majoren i riktigt godt lynne.

»Ser du, 'ombyte förnöjer'», svarade han undvikande.

Det egentliga skälet ville han intet fram med.

»Det trodde jag knappast förnöjde dig», anmärkte Christian; »jag har då
aldrig sett dig byta patiens till exempel; du har lagt diplomaten hvar
enda dag under alla de år jag haft glädjen af din bekantskap.»

Majoren svarade intet. Diplomaten var väl så intressant invecklad just
nu. Christian bolmade ut ett tjockt rökmoln ur sin cigarr och nedlät sig
att ge ett råd, som fadern först blef otålig åt, men sedan följde. Han
ville att man skulle intressera sig utan att råda.

»Det är fatalt med Gustaf Adolf, som gått och fått för sig, att allting
är synd», sade Christian efter några ögonblick.

Majoren såg upp, tacksam att höra den tanke uttalas, som han icke vågat
fram med själf.

»Ja, du tycker det också?» frågade han förtjust och tillade i den tron,
att han kom med en upplysning: »Ser du, uppriktigt sagdt, är det därför
jag sitter här med patiensen.»

»Det begrep jag genast. Har Gustaf Adolf sagt något om den?»

»Ja, han påstår, att kort äro så många till förbannelse, att man inte
bör ta i dem. Och patiens anser han vara tidsmördande. Det tycker nu jag
är en förtjänst; hvad skall man annars ta sig till de långa
vinterkvällarna?»

»Det är således för att göra honom till viljes, som du lägger din
patiens i smyg?» sade Christian leende.

»Ja, ser du», försvarade sig majoren en smula förlägen, »jag vill inte
plåga honom. Nu slipper han se korten. Men patiensen kan jag omöjligt
vara af med.»

»Punsch tror jag rakt af du har midt på blanka hvardagskvällen», utbrast
Christian plötsligt liflig vid åsynen af ett glas och en punschflaska,
som stodo nästan dolda bland sakerna på ett litet bord bredvid soffan.

»Ja, ser du, det var så ensamt och ovant att sitta härnere så här dags.
Det är jag inte van vid och måste göra något för att bli hemmastadd»,
sade majoren åter igen försvarande sig.

Han blef mycket lugnad, då Christian i stället för att klandra honom
fyllde glaset och lät sig väl smaka.

»Ge mig litet också», bad majoren.

De drucko tvemännings, men majoren var ej vid riktigt godt mod.

»Gustaf Adolf säger, att man bör tänka på sin själ», sade han.

»Den tycker jag för min del inte är mycket värd att tänka på», sade
Christian.

»Ja, det förstås, att man är en stackare, men man har ändå alltid en
själ, som är dyrbar i Guds ögon, säger Gustaf Adolf.»

»Det är tids nog att tänka på sin själ, när man skall dö», sade
Christian.

»Mor Inga i Hanebyskogen fick inte tid med det, hon, i höstas. Hon
tänkte bara på sina fän, hon, ända in i det sista», sade majoren kuslig
till mods för några sekunder, men tröstade sig snart igen. »Gud är nådig
och barmhärtig, han, säger Gustaf Adolf, och lönar en inte efter ens
gärningar, så man kan ju få göra litet som man tycker då, eller hur? Ty,
ser du, där synden öfverflödar, där öfverflödar nåden, säger Gustaf
Adolf.»

»Och där nåden öfverflödar, där öfverflödar synden, tycks det», anmärkte
Christian torrt.

»Hvad säger du? Ja, det var inte dumt sagdt; du är ett snille,
Christian. Det ligger snille i släkten, ser du, snille och reumatism. Du
har fått snillet, du, och jag reumatismen! Men det var otäckt det där du
sa' i alla fall. Satan var ett snille han, ser du.»

»Så långt som han har jag då inte kommit ännu hvarken i snille eller
ondska», lugnade Christian.

»Och det ska' du inte heller. Du ska' bli som Gustaf Adolf, det ska' vi
båda, du. Han har det nog bättre ställdt än vi, han. Men det är så
omöjligt, det är så mycket man måste lägga bort, allting som är roligt,
och hvad skall man göra i stället?»

»Ja, säg det!»

I detsamma kom Gustaf Adolf in. Christian betraktade sin bror med en
sorglustig blick.

»Här ser du hur det går, när man vill börja med att göra fatet rent
utantill», sade han. »Förändra oss själfva först innan du fördömer våra
tidsfördrif.»




                                  8.


På söndagen ville Gustaf Adolf fara i högmässan. Elisa, Irene och
kandidaten åkte med. Denne sistnämnde var mycket glad åt att få komma i
kyrkan. Familjens medlemmar foro högst sällan dit och tycktes ej sätta i
fråga, att någon skulle ha lust därtill. Kandidaten ville ej begära häst
för sin räkning, och vägen till kyrkan var alltför lång att han skulle
orka gå den till fots. En gång hade han vågat försöket, men gjorde ej om
det.

Denna söndag var det solsken och klingande före. Man åkte i en stor
täcksläde med nedfälld kur. Irene jublade. Att åka var hennes
förtjusning, och att få sitta som en fullvuxen bredvid Elisa på
framsätet med Gustaf Adolf full af lif och skämt midt emot och
kandidaten att göra sig litet till för var hänförande. Friskt var det i
morgonstunden. Solen glittrade nymornad på frosthvit skog. Hästarna
trafvade jämnt och lugnt och bjällrorna klingade taktmässigt. Man var
ute i god tid.

De fyra inne i släden hade trefligt under gladt samspråk. Men så
småningom blef kandidaten tyst efter att i början af färden hafva
förefallit ovanligt upplifvad. Elisa, som märkte förändringen, såg
frågande på honom ett par gånger. Då försökte han rycka upp sig och bli
liflig igen, men det ville intet lyckas. Hvad var det åt honom?

»Kandidaten mår bestämdt illa af att åka baklänges», sade Elisa
plötsligt och reste sig i släden. »Byt plats med mig.»

»På inga villkor, jag kan sätta mig på kuskbocken», sade han, och en
svag rodnad försökte färga hans allt för bleka kind.

»Nej, där är för kallt, och ni är redan förkyld; jag hörde er hosta i
går kväll», sade Elisa. »Byt med mig. Irene mår också illa af att åka
baklänges, men det gör inte jag. Jag sitter precis lika gärna där, det
försäkrar jag er.»

Elisa bad bevekande och var tydligen besluten att få sin vilja fram, och
Gustaf Adolf understödde henne. Sven Rise mådde verkligen alltför illa
att motsätta sig dem, och upp på kuskbocken skulle han knappt orkat
klättra just nu. Men förödmjukande kändes det att nödgas byta plats med
Elisa. Kroppslig svaghet var för honom ett tungt kors att bära, och han
kände dess tryck intensivare i detta ögonblick, än när hans bana
afbrutits. Det var ej medlidande han ville läsa i Elisas blick, då den
hvilade på honom.

Till eftermiddagen hade Gustaf Adolf utlyst en andaktsstund på
Elghyttan. Stora salen på nedre botten röjdes ur och bänkar och stolar
flyttades in.

»Jag tror knappt jag vågar höra på, pojken kan ju komma af sig», sade
majoren nervöst och drack vin för att lugna sig.

Tant Cilla kände samma oro som han, men tog bromkalium för sin.

Christian var nyfiken och intresserad. Han skrattade åt de andras
ängslan.

»Hvad gör det, om han kommer af sig?» sade han. »Det är ju bara för sin
öfverseende familj och några bönder han skall predika, och då är det väl
inte så noga.»

Men när den utsatta timmen nalkades, och salen fylldes af människor, i
hvilkas anleten lästes både andakt och nyfiken förväntan, då började
äfven Christians hjärta klappa fortare för broderns skull. Glad var han
att icke själf hafva sammankallat alla dessa för att tala till dem.
Hvarför skulle de också komma så talrikt? Det var naturligtvis bara
nyfikenhet. Tänk om Gustaf Adolf inte skulle kunna reda sig! Han var ju
så ung och hade aldrig talat förr. Christian steg upp för att gå och
styrka sin bror på sitt vis. Han tänkte råda honom till att söka inbilla
sig, att det bara var trädockor och inte människor i bänkarna.

Men när han kom till det rum, där Gustaf Adolf var, fann han brodern på
knä. Hastigt stängde han dörren igen och aflägsnade sig, behållande
rådet för sig själf. Gustaf Adolf hade tydligen andra styrkemedel.

Hade den unge studentens närmaste anat hur han kände sig till mods, där
han låg på knä inför Gud, skulle deras oro varit ännu större än den var.
Gustaf Adolf erfor, att det är ingen lek och icke endast ljuflighet att
fostras till ett Guds redskap. Gud tar hårdt i en, tvingar en ned på
sina knän med en förkrossande känsla af egen oförmåga och stort ansvar.

Klockan slog sex, och Gustaf Adolf reste sig från bönen.

»Ja, nu gäller det, Herre», suckade han; »öfvergif mig icke!»

Och så gick han in i den upplysta salen. Han var blek, då han stannade
vid bordet och kände alla blickar riktade på sig. Med ett starkt behof
af hjälp slöt han ögonen och började bedja högt hvad hans hjärta kände.
Och hjälpen kom. Aldrig hade den älskade Mästaren framstått mera
lefvande för hans trosblick än i detta ögonblick. En visshet om att stå
här på Guds befallning och ej af eget tilltag genomströmmade honom och
gaf honom en stor kraft. Blott ett hade han att förkunna, men det var
det högsta som nämnas kan, det var Guds kärlek uppenbarad i Jesus
Kristus. Ungdomlig hänförelse och kärlek till Gud och människor
vibrerade i hans tal. Alla lyssnade. Det låg något sällsynt gripande i
detta föredrag, fritt från allt effektsökeri. Klangen var äkta, det
kände hvar och en.

Predikan blef icke lång, och amen kom som en öfverraskning. Efteråt
ville alla hälsa på Gustaf Adolf. Många grofva händer tryckte hjärtligt
hans, och månget tåradt öga lyste af tacksamhet.

Majoren var mycket rörd och stolt.

»Min älskade gosse», sade han och tog Gustaf Adolf i famn, »du är en
vältalare af första rang, du kan bli biskop, om du vill. Denna predikan
kommer jag att ha godt af ett helt år.»

»Du hade fasligt brådtom», sade Christian; »orden snafvade öfver
hvarandra i munnen på dig. Men hade du hållit på lite till, så tror jag
rent af du omvändt mig.»

»Du var så vacker i din hänförelse, den klädde dig så», inföll tant
Cilla och runkade på hufvudet.

»Dig kan jag stå ut med att höra; du förstår konsten att predika kort»,
förklarade Torvald.

»Jag förstod hvart enda ord», sade Irene och slöt sig smeksamt intill
brodern.

Han böjde sig ned och kysste henne. Det omdömet satte han mest värde på.

Elisa stod tyst. Det var henne, som om hon sett Gustaf Adolf gå upp på
en strålande höjd, dit hon ej kunde följa honom, då hon såg honom helt
besjälas af en kärlek, som hon icke kände. Men hon ville ej, att de
skulle glida ifrån hvarandra mer än nödvändigt var, han skulle ej
alldeles behöfva sakna hennes sympati nu.

»Hvad det måtte kännas underbart att stå och tala ut så där hvad som
fyller ens hjärta», sade hon till honom, då de öfriga skingrats åt olika
håll och blott kandidat Rise var kvar.

»Ja, det är storartadt», svarade Gustaf Adolf, och hans ögon strålade.
»Men det allra underbaraste är dock att få känna sig vara ett Guds
redskap. Så eget det kan låta, men jag har liksom en annan känsla för
mig själf nu än förut. Det är som om mina läppar blifvit helgade genom
det stora budskap de fått uttala. Det blir en dubbel synd för mig
hädanefter, om jag besudlar dem med häftiga ord, lögn eller förtal.»

»Ja, det är stort att vara en Guds människa», sade Sven Rise.

Gustaf Adolf vände sig hastigt om.

»Ni är det?» frågade han hjärtligt. »Det har jag haft en känsla af från
första stunden. Låt oss vara bröder!»

Sven Rise lade sin sjukligt smala och fina hand i Gustaf Adolfs manligt
stora och starka. Det blef ett trofast handslag. Elisa stod bredvid och
såg det med sympati.

Det finns vänskapsband, som innan de knytas på jorden äro knutna af Gud
i himmelen och därför bli till välsignelse och andlig kraft. Ett sådant
knöts i denna stund.

Julen kom och gick i frid på Elghyttan. Ingen schism rådde inom
familjen, fast där inkommit ett nytt element. Visserligen kände sig både
majoren och Christian besvärade, då Gustaf Adolf kom dem för nära in på
lifvet, men de tyckte alltför mycket om honom för att bli förargade.
Dock togo de hans afresa lugnare än eljest, när han denna gång återvände
till Upsala.

För Elisa var det endast tomhet. Hon saknade sin älsklingsbror mer än
vanligt, det var så otillfredsställande att han rest, innan hon hunnit
vänja sig vid allt det nya i hans väsen.

Sven Rise stod bredvid henne på gården och såg efter den bortilande
släden.

»Er bror går en ljus framtid till mötes», sade han.

»Jag har alltid drömt mig att Gustaf Adolf skall bli stor», svarade hon.

»Storhetsdrömmar äro farliga», sade Sven Rise, vemodig vid tanken på hur
han känt och ännu kände inom sig håg och krafter till ett större kall än
det han nu fyllde. »Men det är stort att redan i unga år få ägna sig åt
Guds rikes tjänst», tillade han med tanke på Gustaf Adolf.

»Ja, i den tjänsten får man ju ej sträfva efter äreställen», sade Elisa.

»Man får bli allas tjänare. Och jag kan ej tänka mig något större än
att, som han kommer att få göra, inför folkmassorna vittna om sin tro»,
sade Sven Rise.

Utan att han visste det hade under samtalet i hans ton röjt sig något af
den saknad han kände för egen del vid tanken på sin undangömda plats.
Elisa förstod honom och insåg plötsligt vidden af hans motgång. Hennes
starkaste sympatier väcktes af att se hur undergifvet han bar den, utan
klagan och utan afund för den hvilkens väg lyckades. Ibland hade hon
tyckt, att han var en liten och tam själ, som kunde finna sig så bra i
sina små förhållanden, men nu förstod hon, att denna hans förnöjsamhet
var tillkämpad och så fullkomligt vunnen, att alla trodde den ligga i
hans natur. Med sin tysta kamp och sina obeaktade segrar föreföll han
henne i denna stund större än Gustaf Adolf med all sin ungdomliga kraft
och hänförelse. Sven Rises uppgift i lifvet kunde ej vara mindre än
Gustaf Adolfs, det stod med ens klart för Elisa.

»Den ene talar hänfördt till en stor mängd, men träffar kanske icke mer
än ett eller par hjärtan», sade hon, »den andre framlefver tyst sitt lif
bland ett fåtal människor och vinner kanske hälften af dessa.»

Hon talade långsamt och tankfullt liksom för sig själf.

Sven Rise betraktade henne med glad förvåning. Aldrig hade han väntat
att hon skulle tala så, och därför föreföllo honom orden inspirerade.
Han tog dem som en tröst från Gud. Är ej den ringa sysslan i Guds rike
lika så viktig som den större? Beror ej allt på troheten? Sven Rise
kände vikten af att hålla sitt ljus brinnande just på den plats, där Gud
ställt honom, och icke under fåfäng längtan till en annan post låta
elden slockna.




                                  9.


Vintern gick, det vårades, sommaren nalkades och med den kom Gustaf
Adolf tillbaka.

Sven Rise var fortfarande på Elghyttan. Torvald och Irene skulle läsa
ett par timmar om dagen äfven under sommaren. Elisa hade ordnat det så,
förklarande det skadligt för barnen att gå lediga hela dagarna. Det
egentliga skälet förteg hon, det fick ingen ana, kandidaten minst af
alla. Hon hade genomskådat hans karaktär och visste, att han ej skulle
samtyckt att stanna hela sommaren, om han ej fått göra nytta. Och att
han skulle lämna Elghyttans hälsosamma skogsluft, förrän han af den
blifvit tillräckligt stärkt att återtaga sina afbrutna studier, ingick
ej i hennes planer.

Elisa och Sven Rise gladde sig tillsammans åt Gustaf Adolfs återkomst.
Den frånvarande brodern och vännen hade ofta under de flydda
vintermånaderna varit ämnet för deras samtal och blifvit ett starkt
föreningsband emellan dem. Elisa talade gärna om brodern sådan han varit
före den genomgripande förändring, hvilken gjort honom i viss mån
främmande för henne. Sven Rise lyssnade alltid intresserad, och i
gengäld kunde han sedan tala om detta Gustaf Adolfs nya lif, med hvars
art han af erfarenhet var förtrogen. Elisa lyssnade som till ett ännu
för henne dunkelt tal, men det lockade och drog, hon älskade att höra
det. Hon skulle ju genom det lära sig förstå Gustaf Adolf bättre.

Gustaf Adolf kom. Solen strålade som vanligt den dagen både ur hans ögon
och från himmelen.

Glad och munter var han, skämtsam och frisk. Men Elisas skarpsynta blick
märkte dock snart, att där åter försiggått en förändring med honom. Hans
glädje var ej af det upphöjda och hänförda slag som vid hans sista besök
i hemmet, den kom blott från hans naturliga glada lynne. Men denna
glädtighet föreföll ej ogrumlad som förr i världen, det gömde sig något
bakom den. Detta något tittade fram ibland som en skärande kontrast mot
den unge mannens af naturen soliga väsen.

På kvällen kom majoren tvekande med sina kort, färdig att gå ned med dem
igen, ifall Gustaf Adolf skulle säga något. Men denne gjorde icke det,
utan erbjöd sig i stället att vara fjärde man i ett whistparti. Majoren
uttryckte sin förvåning och belåtenhet.

»Jag har blifvit frisinnad igen», sade Gustaf Adolf vårdslöst.

Det var något i tonen som kom Elisa och kandidaten att utbyta en blick.
Ingendera af dem såg något orätt i majorens patienser och whistpartier.
Korten voro nämligen för honom ett jämförelsevis oskyldigt tidsfördrif.
De hade därför ej gillat Gustaf Adolfs stränghet i julas och skulle nu
sett ett framsteg i den frisinthet han lade i dagen, om ej allt tydt på,
att något dolde sig bakom den.

»Folket här har längtat efter dig, alla vilja höra dig predika», sade
tant Cilla.

»De ha kyrkor och bönehus och behöfva väl icke mig», svarade Gustaf
Adolf.

Hvarje hans yttrande styrkte farhågorna. Därtill kom att han undvek Sven
Rises och Elisas blickar, allt under det han skämtade och pratade med de
öfriga.

När man sade god natt och gick hvar till sitt, gjorde han ingen min af
att dröja kvar för att få en ostörd stund med systern, som han alltid
annars brukade första aftonen i hemmet.

Elisa stod tvekande några ögonblick, sedan han gått, så tog hon sitt
parti och gick efter honom upp på hans rum.

»Hvad vill du?» frågade han kort och förläget.

Hon lindade armarna om hans hals och frågade ömt hur det var med honom.

»Jag mår bra», svarade han i samma korta ton och försökte undvika hennes
blick.

Då detta icke lyckades, log han.

»Du ser spöken på ljusa dagen, det är ingen fara med mig», sade han.

Men hon lät ej föra sig bakom ljuset.

»Hvarför vill du inte predika mer?»

»Jag har ej längre något att säga.»

»Har du icke?»

»Smärtar det dig? Du såg aldrig mitt predikande med blida ögon, och nu
sörjer du öfver, att jag slutat med det. Inkonsekvent som alla kvinnor!
Jag trodde du stod öfver ditt köns svagheter, Elisa min. Mitt religiösa
svärmeri, som oroade dig i julas, är borta. Det bör väl endast glädja
dig.»

Men det gladde henne ej, sällsamt nog.

»Hur har du förlorat det?»

»Jag har svikit Segerfurstens fana och lidit nederlag.»

Hon skulle velat gifva hälften af sitt lif för att nu kunna vinna
tillbaka åt honom denna tro, som hon en gång kallat svärmeri. Hon hade
left sig in i tanken på honom med denna tro; nu stod han där utan, och
hon såg, att han förlorat på att mista den.

»Gustaf Adolf, har jag någon del i detta?» frågade hon gripen af en
plötslig oro vid denna tanke.

»Du?» upprepade han förvånad.

»Ja, genom det misstroende jag visade gent emot din nya själsriktning?»

I det fallet kunde hon vara alldeles lugn, försäkrade han; felet var
ingen annans än hans eget.

»Tror du då ej längre på Gud?»

»Jo, så som de onda andarna tro och bäfva.»

Hon skakade på hufvudet.

»Du gör dig själf värre än du är.»

»Nej, det gör jag icke», svarade han och vände sig bort med ett trött
uttryck, som skar henne i hjärtat; det var så olikt honom.

»Jag tror ändå det», vidhöll hon.

»Det tror du därför, att du bara ser det för ögonen är, men Gud ser till
hjärtat.»

Hon kände att han ville bli ensam, och gick därför, efter ett god natt
ömmare än vanligt. Det var henne bittert att ej kunna trösta.

Sedan hon lämnat honom, vandrade han länge af och an i strid med sig
själf.

Sven Rise låg sömnlös i rummet under, hörde stegen och undrade hvad de
betydde.

»Du sof ej godt i natt», sade han på morgonen till Gustaf Adolf.

»Störde jag dig? Du bor ju under, det tänkte jag inte på. Så fatalt!»

»Bry dig ej om det, jag hade inte sofvit i alla fall. Det gjorde mig
bara så ondt om dig.»

»Det reder sig väl. Jag skall inte gå dig vaken mer», svarade Gustaf
Adolf lätt.




                                 10.


En afton, sedan man ätit kväll, och sommarnattens ljusa skymning
långsamt sänkte sig öfver jorden, gick Sven Rise ut på en af sina så
älskade ensliga vandringar bort åt ängar och skogar. Han följde gärna
sin Mästares exempel att gå ut i ödemarkerna och bedja. Guds närhet är
mäktigt kännbar i naturens stora tempelsal.

»Hallå! Hvart går du?»

Det var Gustaf Adolf. Sven Rise stannade.

»Ut på en promenad. Kvällen är så härlig. Går du med?»

Deras röster klingade tydligt genom aftonens stillhet.

»Ja, hvarför inte? Jag har knappt råkat dig sedan jag kom hem, så mycket
annat har jag haft för mig.»

Gustaf Adolf hade nu upphunnit sin vän. Han var lik sitt förra jag i
kväll, sorglös och gladlynt.

De gingo genom trädgården ut på landsvägen till en liten byväg, som
slingrade sig fram i skogsbrynet. Åt ena sidan hade de doftande ängar,
där gräset stod högt och saftigt, snart färdigt för lien. Ån slingrade
sig fram som ett blänkande band. Ljus, skugglös skymning drömde öfver
nejden. På andra sidan om vägen stod skogen vakt. Det rika, mångfaldiga
lifvet sof därinne, man kunde liksom höra det andas i tystnaden. Skumt
och hemlighetsfullt var det åt det hållet.

»Gå vi för fort?» frågade Gustaf Adolf och saktade farten med en blick
på sin följeslagare.

»Jag har ännu litet svårt att gå fort i backar», svarade denne och
försökte dölja hur andfådd han var.

»Backar!» höll Gustaf Adolf på att utbrista, men hejdade sig i tid. Det
var en stigning så liten, att han ej märkt den, men för Sven Rise var
den en besvärlig backe. Det bådade intet godt. Nästan förödmjukad vid
känslan af den kraft och hälsa som genomströmmade honom själf,
betraktade Gustaf Adolf sin bräcklige vän.

Men Sven Rise hörde ej till dem, som älska att beklagas. Han fråssade
aldrig i sina egna lidanden och tyckte icke om, att de uppmärksammades.
Den hjälp han begärde af andra var att bli dragen ut ur sig själf genom
att få intressera sig för dem.

»Låt oss sitta ned på stenarna här en stund. Det är så vackert, och
luften är ljum», sade han.

Gustaf Adolf var genast med på det. Han förstod, att hans vän ej ville
tala om sin klenhet, och därför låtsade han ej vidare märka den. I sin
fulla längd sträckte han ut sig på marken, lade händerna under nacken
och såg upp mot himmelen, denna underbara nordiska sommarnattshimmel.
Allt var tyst, endast på afstånd hördes dånet från forsarna i skogen.

Gustaf Adolf var ingen drömmande natur, och därtill kom, att han på
sista tiden blifvit rädd för sina tankar; följaktligen vände han snart
sin blick från rymden till Sven Rise.

Denne satt ordentligt på en sten. Det ena benet hade han lagt öfver det
andra, och händerna, som hvilade i knäet, omslöto hvarandra. Han satt i
sin vanliga, något framåtböjda ställning och tog så rörande liten plats
i världen. Han skulle sett ynklig ut, om ej anletsdragen och framför
allt de blå ögonen, som sågo ut öfver nejden, förtagit detta intryck.

»Rise, jag skulle vilja byta med dig», utbrast Gustaf Adolf. »Tag min
styrka och hälsa, min arbetskraft och framtid och gif mig din själsfrid
i stället.»

Sven Rise vände sig till honom, och Gustaf Adolf tänkte, att så kunde
aposteln Johannes ha sett ut, när han lyfte hufvudet från Jesu bröst.

»Du har ingenting att ge, för hvilket du kan få själsfrid. Din kraft och
hälsa stå ej i vägen för den», sade Sven Rise.

»Nej, jag vet nog det. Det behöfver du inte säga mig», svarade den andre
bittert.

»Men hvad du tycks ha glömt är, att du kan få själsfrid för intet.»

»Du vet inte hvad du säger. Jag har affallit ifrån Gud.»

»Så vänd tillbaka till Gud.»

»Det är omöjligt. Mellan honom och mig står en mur af medvetet begångna
synder.»

»Den muren kan borttagas och kastas i hafvets djup, om du har tro så
stor som ett senapskorn.»

»Men det har jag icke. Och för resten, det där kan gälla om andra synder
än min», sade Gustaf Adolf otåligt. »Du vet att det ges en synd till
döds, och det är den jag begått.»

»Nå, då är du väl nöjd åt att vara skild från Gud?»

»Nöjd! Hur kan du förutsätta något sådant?»

»Om du begått synden till döds, vill du ingenting hellre än vara fjärran
från Gud, och bör vara glad att hafva afkastat hans ok.»

»Du talar så underligt.»

»Skulle du då vilja ha det igen så, som innan du afföll?»

»Naturligtvis, men det är omöjligt.»

»Hvarför omöjligt?»

»Gud har förkastat mig.»

»Hur vet du det?»

»Hur jag vet det? Det känner jag väl.»

»Du tror, att din inre ofrid och den förkrossande känslan af skuld inför
Gud äro bevis för att Gud förkastat dig? Och dock är det tvärt om. Det
att du icke kan finna ro i synden är just Guds tag om dig.»

Gustaf Adolf teg. Kunde det vara så? Då funnes det ännu hopp för honom.
Men nej! Det fanns väl en gräns äfven för Guds nåd, och i så fall hade
han öfverskridit den. Detta sade han till Sven Rise, och äfven hvilka
orsaker han hade att tänka så.

»Att synda och be om förlåtelse för att synda igen är att draga nåden
till lösaktighet», sade han.

»Och för att undvika det har du förkastat nåden alldeles?» sade Sven.

»Hvartill tjänar det att skära af ogräset och låta roten vara kvar?»

»Till ingenting, det har du rätt i. Roten måste upp, din håg förvandlas,
så att den vändes från synden till heligheten. Det kan du icke göra
själf.»

»Nej, det vet jag.»

»Men Gud kan det», sade Sven Rise.

»Nå hvarför gör han det inte då?»

»Du flyr honom ju, i stället för att söka honom i tro. Tvifla ej på
honom, utan kasta dig i hans armar sådan som du är med din synd. Ske dig
som du tror, sade Jesus ofta. Man måste våga något på tron. Jag har hört
en så målande bild af tron en gång. Ett litet barn var förföljdt och
stod vid en öppen lucka i golfvet. Där nere var en djup och mörk
källare, hvarifrån barnet hörde sin faders röst, som ropade: kasta dig
hit ned; jag tar emot dig! Barnet såg icke fadern, bara mörkret, men
lydde rösten och behöfde ej ångra det. Så kan trosgreppet om Guds löften
stundom vara som ett språng i mörkret, men ännu aldrig har det språnget
förfelats för någon. Faran ligger blott i att icke våga det.»

Gustaf Adolf var gripen. Han stod tvekande vid branten. Skulle verkligen
de eviga armarna mottaga honom, ifall han vågade språnget?

»Det var en tid, då jag trodde», sade han, »och allt var ljust för mig.
Men synden blef mig öfvermäktig, och nu är allt mörker. Jag hatar synden
och bär hellre dess straff än den själf, och ändå kan jag inte bli fri
ifrån den.»

»Men du vill bli det?»

»Visst.»

»Då vill du detsamma som Gud. Hvarför flyr du din enda räddning?»

Gustaf Adolf lutade sig tillbaka och såg upp mot natthimmelen. Tankar
och känslor stredo inom honom.

»Om jag lämnade mig helt åt Gud, borde jag ju bli syndfri. Det trodde
jag i julas, att jag snart nog skulle bli, men nu har jag fått se på
annat, minsann», sade han.

»Om du i Jesu Kristi namn ger dig själf åt Gud, så står du inför Gud ren
och syndfri som Jesus Kristus själf», sade Sven Rise med trons
inspiration.

»Men hur kan det förlikas med att jag fortfarande faller i synd?»
invände Gustaf Adolf.

»Fåret kan falla i dyn, men svinet vältrar sig däri. Det är stor
skillnad att trifvas i synden eller att känna den som sin bittraste
plåga.»

»Inte hjälper det mig att sucka och lida af synden?»

»Jo, om det lidandet får drifva dig till Guds Son, som öfvervunnit den.
För att få makt öfver den synd, som bor i dig, måste du kunna börja
striden med vissheten om, att dess herravälde är brutet och dess dödsdom
afkunnad, och den vissheten ges dig i tron på Jesu försoning. Sedan
vidtager helgelsen, striden mot den vidlådande synden, och den varar
lifvet ut.»

»Ja den, ja», inföll Gustaf Adolf lifligt; »det är just där man börjar
kräftgången.»

»Ja, i fall man hugger in med egen arm mot synden i stället för att fly
undan den till korset.»

»Men om man gjort det en gång?» sade Gustaf Adolf otålig; han tyckte
samtalet gick i kretsgång.

»Så skall man göra det om och om igen. Väx aldrig ifrån korset! Endast
Guds kärlek i Jesus Kristus kan omskapa hjärtat. Vid den kärleken gäller
det att hålla fast för att draga öfver sig strömmar af välsignelse.
Mycket vill hindra oss från att nalkas Gud, men det gäller att tränga
sig fram och hålla fast och vara trogen intill döden. Den goda kampen
för lifvets krona är en ständig Jakobskamp med Gud, ett bönelif.»

Dessa sista ord ljödo mäktigt och länge efter sedan de uttalats, ty
tystnad följde på dem, en innehållsrik och tankfull tystnad.

Till sist reste sig Gustaf Adolf med spänstighet.

»Det är sent, låt oss gå hem», sade han blott, men klangen i rösten sade
mer.

»Har du vågat språnget?» frågade Sven Rise.

»Ja», svarade Gustaf Adolf, och hvarje tum af hans varelse tycktes
genomträngd af den förlorade sonens beslutsamhet att stå upp och gå till
Fadern, »jag har vågat språnget, det var ju min enda räddning. Och nu
vill jag börja lifvets Jakobskamp med Gud.»




                                 11.


Folket behöfde ej längre förgäfves vänta på att få höra den unge
studenten predika. Sedan han återvunnit den en gång förlorade friden,
längtade han att få tala om sin trofaste Frälsare. Och han kufvade ej
denna längtan. Hvarför skulle han?

Hans tal var ej vist och väl uttänkt, det hade sina formfel, men det
fängslade genom omedelbarhet, hjärtevärme och sanning. Begåfning hade
han dock äfven hvad framförandet beträffar, men detta blef aldrig så
märkvärdigt, att det tog uppmärksamheten från innehållet.

Gustaf Adolf hade funnit sin rätta kallelse i lifvet. Präst ville han
bli och ägna sig helt och hållet åt sin Herres tjänst. Hittills hade han
läst på filosofie kandidatexamen, det var ej längre kvar än att han
först kunde aflägga den och sedan öfvergå till den teologiska
fakulteten.

»Det är bra. Du blir ärkebiskop med tiden», sade majoren.

Han hörde gärna sonen predika och blef alltid rörd till tårar, men rädd
att bli för djupt gripen, öfvergick han hastigt från den rent andliga
sidan af saken till den världsliga och spådde sonen en lysande framtid.

Elisa gladde sig åt omslaget i broderns sinnesstämning, men kunde ej
låta bli att undra hur länge det skulle räcka. Detta nya lif, så fullt
af växlingar och strider, förbryllade henne. Men hon tänkte att det
kanske måste så vara, när en stark och liflig natur skall omdanas för
evigheten. Från Gustaf Adolf vände hon sina blickar till Sven Rise. Här
var lugnet. Månne efter genomkämpade stormar? Hon kunde ej tänka sig
Sven Rise i stormen, ej föreställa sig honom upprörd, och dock visste
hon, att hans känsla var djup.

Gustaf Adolf släppte ej sina studier under sommaren. Han och Sven Rise
läste tillsammans, den senare mera för ro skull.

»Så lätt du har för det, allting går ju i dig som ett intet! Och det
fast du ej pluggar utan bara hör på. Du skulle snart lämna mig långt på
efterkälken om du toge i på allvar», utbrast Gustaf Adolf skrattande en
dag.

Rise smålog litet.

»Det är bra synd, att du skall ha behöft afbryta dina studier», fortfor
hans vän.

»Jag har ej helt och hållet afbrutit dem, som du ser; jag läser ju så
godt jag kan för mig själf.»

»Du ämnar då återtaga dem?»

»Ja, när jag blir stark nog.»

Det lät så förhoppningsfullt.

»Men att du inte bara läser på ditt?»

»Jag orkar inte forcera.»

»Det behöfver du väl inte heller; läs så mycket du orkar. Släng din
informatorsplats här och följ mig till Upsala i höst. Vi ska' bo
tillsammans och ha trefligt. Jag skall nog vakta dig mot
öfveransträngning, var lugn för det!»

Sven Rise skakade på hufvudet, men Gustaf Adolf, som var förtjust i sitt
förslag, fortfor att tala för det, målande deras gemensamma studentlif i
de ljusaste färger. Sven Rise lyssnade som till en skön musik. Hur gärna
hade han ej velat!

»Du är klippt och skuren till läkare med ditt lugna förtroendeingifvande
sätt. Och så väl det behöfs troende läkare vid sjuk- och dödsbäddar!
Hvarför tvekar du? Är det pengar, som tryta dig?»

»Jag måste dröja med studierna, tills jag har kraft att ta i riktigt. En
vinter till här skall nog göra mig frisk. Nästa höst kanske jag kommer
med dig.»

Sven Rise tyckte att denna möjlighet gjorde lifvet så vidt och ljust.

»Inte skall du vänta så länge», sade Gustaf Adolf med ungdomlig ifver.
»Du skall inte nöja dig med att bara gå här och andas, utan fråga en
doktor för din hackhosta, och be att få något stärkande. Du skall lägga
all din energi i att bli frisk nu under den tid, som är kvar af
sommaren, och så komma med mig i höst. Har du inte pengar nog, så har
jag. Pappa ger mig så mycket jag ber om. Du hör oss till nu, ser du; du
är mer än en bror för mig.»

Dessa hjärtliga ord gjorde Sven Rise godt, fast det ej föll honom in att
taga emot det ädelmodiga anbudet. Majoren gaf lätt, så länge det fanns
något att ge, och sönerna togo lika lätt, men den som kändes vid
svårigheterna var Elisa. Hon beklagade sig för ingen, men Sven Rise såg
tydligt, när det gällde henne, och han hade lagt märke till, hur pass
svårt det ibland var för henne att få det att gå ihop. För ingen del
ville han öka hennes dolda bekymmer. Gustaf Adolf måste således nöja sig
med att ej få sin vilja fram. Han fick ej heller sin vän till doktorn.

»Det är ingen fara med mig; allt hvad jag behöfver är hvila och
landtluft», sade Rise lugnt.

Han trodde själf på hvad han sade och hade därför ej svårt att öfvertyga
sin sangviniske vän.

»Nästa höst följer du med mig, Rise», sade Gustaf Adolf muntert, när han
reste.

»Hvem vet, kanske redan på nyåret», svarade Sven Rise förhoppningsfullt.

»Elisa», hviskade Irene, »ska' kandidaten lämna oss så snart? Usch!»

»Vi få inte vara själfviska, utan önska det för hans skull», hviskade
Elisa tillbaka.

»Själfvisk vill jag visst inte vara, men ändå önskar jag inte, att han
blir fullt så frisk, att han lämnar oss redan i jul.»

Elisa svarade ingenting och var knappt medveten om, att Irenes ord mötte
sympati där djupast inne i hennes hjärta.

Hoppet hade vaknat hos Sven Rise. Kanske skulle han på allvar kunna
återtaga sina studier redan efter jul. Hur flitigt skulle han ej läsa,
snart bli färdig och få en plats! Ett rikt kall skulle bli hans och
kanske ett eget hem med -- -- --! Nej, nu blef drömmen alltför djärf.
Att få återtaga studierna och fortsätta vägen till ett verksamt lif, var
det ej nog? Det var mer åtminstone än han vågat hoppas för ett halft år
sedan. Människohjärtat kan då aldrig låta sig nöja. Får man något, vill
man genast ha mer. Nej, det fick vara nog med studierna än så länge. Han
kastade sig öfver dem med läskarlens kärlek och ifver. Så gärna som att
ligga sömnlös och vända sig i bädden halfva natten till ingen nytta,
kunde han väl sitta uppe och läsa, tyckte han. Det gick allra bäst om
kvällarna; han var aldrig så vaken som då. Bra kunde det ju också vara
att pröfva sina krafter och att träna dem.

Undervisningen började intressera honom mindre nu, sedan hans eget
arbete trädt i förgrunden. Men samvetsgrannare än förr var han dock i
sin tillfälliga uppgift, just emedan han kände intresset slappas.

Allt emellanåt talade han med Elisa om sina planer. Det var så
uppmuntrande. Hon ingick på allt med sådant intresse, gladde sig med
honom åt hans förhoppningar och trodde på hans framtid.

Det var olikt honom att med andra afhandla sina egna angelägenheter.
Strängt taget gjorde han det icke heller; hvad han talade om var
egentligen sin kära vetenskap och betingelserna för att rätt kunna fylla
en läkares stora uppgift bland de lidande. Kom samtalet någon gång att
röra sig kring hans person, var det alltid Elisa som bragt det därhän.

Längre fram på hösten tyckte hon, att han började se så klen ut, och bad
honom ej öfveranstränga sig, men han bara skrattade åt hennes farhågor.
Liflig och glad hade han blifvit sedan hoppet vaknat.

»Var det du, Rise, som hostade så rysligt i natt?» frågade majoren en
morgon.

»Så ledsamt att jag störde farbror! Jag trodde inte det skulle höras,
det är ju ett par rum emellan oss.»

»Det gjorde ingenting för mig alls, jag stoppade bomull i öronen, men du
själf skall akta dig.»

»Det är bara en tillfällig förkylning. I natt lofvar jag att vara
tystare.»

»Du skall dricka bröstsaft och hålla dig inne», ordinerade majoren.

Kandidaten drack bröstsaft och höll sig inne, men den tillfälliga
förkylningen blef efterhängsen och tärde på hans krafter. Litet hvar
började öfvertala honom att fara in till staden och fråga en skicklig
bröstläkare, som bodde där. Ingen trodde någon egentlig fara vara för
handen och Sven Rise minst af alla, men det är ju aldrig bra att
vansköta en åkomma. Därför for han på allmän begäran in till doktorn en
morgon.

Följande dag kom han tillbaka vid middagstiden. Alla frågade
intresserade hvad doktorn sagt. Sven Rise visade medikamenter han fått
och upprepade några förhållningsregler, som blifvit honom föreskrifna.

»Då var det ingenting farligt?» frågade Elisa lättad, fast hon
egentligen ej hyst några allvarsammare farhågor.

Sven Rise vände sig i detsamma till majoren, hvarför Elisas fråga kom
att lämnas obesvarad, men hon fäste sig ej därvid; svaret var ju så godt
som gifvet ändå, menade hon. Kandidaten var så lugn och lik sig; om han
var litet blekare än vanligt, berodde det väl på en tillfällig trötthet
efter resan.

Efter middagen gick majoren alltid ned i sitt rum för att röka och
sofva. Sven Rise följde honom denna dag och bad om ett samtal. Majoren
blef nervös åt en så högtidlig inledning.

»Det är väl ingenting ledsamt?» frågade han med en min, som sade, att i
så fall ville han helst slippa höra mer.

»Å nej, inte just», svarade Rise med ett svagt leende.

Han hade tydligen svårt att komma fram med sitt ärende.

»Det är inte så ledsamt», sade han dröjande, »inte mycket åtminstone.
Det är bara det att -- -- -- att jag -- måste lämna Elghyttan.»

»Hvad är det nu för dumheter?» sade majoren uppbrusande. Han tyckte
aldrig om att bli störd i sina vanor. »Nu har jag inte tid att höra
klagomål. Äro ungarne olydiga, så piska på dem, men låt mig vara i
fred.»

»Jag har icke något klagomål mot dem», svarade kandidaten och beslöt att
gå rakt på sak, eftersom tiden var knapp. »Jag kan ej längre fylla min
plats här, ty jag har fullt utbildad lungsot.»

»Hvad säger du? Lungsot? Nej, det är omöjligt!»

»Doktorn sade så. Han undersökte mig noga. Det råder intet tvifvel
därom», svarade Rise.

»Och det säger du mig så här tvärt! Människa, begriper du då inte att
fara varligt fram med dåliga nyheter?»

Majoren var alltid mycket rädd för att bli upprörd, och därför tänkte
han först blott på att hejda sin egen sinnesrörelse. Men när han såg den
unge mannen stå där så lugn, trots sin svåra sjukdom, då vaknade
majorens ömsinthet och gjorde sig gällande.

Han ville trösta både den sjuke och sig själf, därför fick icke doktorns
utsago gälla för någonting. Han vandrade af och an på golfvet, dragande
fram det ena fallet efter det andra, där läkare misstagit sig.
Naturligtvis hade denne doktor också misstagit sig. Lungsot! Gå på
Elghyttan, och få lungsot, har man nånsin hört något så galet?
Elghyttans luft, som var riksbekant för sin hälsosamhet!

Hur den gode majoren pratade, lyckades han åtminstone öfvertyga sig
själf, att hans uppfattning var den rätta. Han ville icke bli motsagd
och gaf därför ej kandidaten tid att tala. Att denne skulle få lämna
Elghyttan kunde helt enkelt intet komma på frågan. _Om_ det än vore, som
doktorn inbillade sig, så vore det bara ett skäl till hvarför Sven Rise
skulle stanna. Köra en sjuk människa på dörren, aldrig i lifvet!

»Du har ju ingenstans att taga vägen för resten, intet hem, ingen
familj. Hvart skulle du ge dig i väg härifrån?» slutade han mera
hjärtligt än finkänsligt.

»Till ett sjukhus.»

»Sjukhus! Liksom om det vore bättre än Elghyttan! Nej, här skall du bli
frisk, min gosse, det skall du få se.»

»Doktorn trodde ej jag skulle kunna lefva vintern öfver», inflickade
Rise.

Tanken på att någon skulle dö i huset förfärade majoren. Han hade aldrig
sett någon dö och ansåg det som en särskild Försynens skickelse, att
hans hustru sjuknat under hans bortovaro och dött, innan han hunnit hem.
Aldrig skulle han kunnat öfverlefva att se henne gå bort; nu hade han
blifvit sparad åt barnen, så att de sluppit bli fader- och moderlösa på
en gång.

Sven Rises upplysning ökade, som sagdt, majorens förskräckelse och på
samma gång hans ifver att bortförklara allt sorgligt. Likt ett barn höll
han för ögonen, i den tron att faran därigenom afväpnades.

Sven Rise insåg att han vändt sig till orätt person. Men till hvem
skulle han vända sig? Bort måste han ju och rymma kunde han ej. Att
uppröra hela huset med den plötsliga underrättelsen om sin sjukdom hade
han hoppats kunna undvika. Om majoren blott velat taga reson och låtit
tala vid sig, kunde skilsmässan hafva försiggått så småningom och i
lugn.

Nedslagen lämnade Sven Rise omsider majorens rum. Dennes hjärtliga
omfamning och försäkran, att han betraktade den unge mannen som en kär
son, hvilken på inga villkor skulle få lämna Elghyttan trots lungsot och
allt, gjorde Sven Rise både ondt och godt. Hans hjärta rördes däraf, men
svårigheterna ökades.

Som både Christian och Gustaf Adolf för tillfället voro långt borta, var
Elisa den enda han nu hade att vända sig till, sedan majoren visat sig
omöjlig. Elisa var klok och skulle nog förstå honom, men han drog sig
för att gå till henne med denna angelägenhet, af fruktan, att
själfbehärskningen skulle svika honom. Åtminstone var det ej nödvändigt,
att det skedde på ögonblicket.

Han gick in i sitt rum och satte sig i en bekväm hvilstol, som för en
tid sedan blifvit ditställd, han visste icke af hvem.

Var detta samma rum, där han nyligen drömt så förhoppningsfullt om
framtiden? Denna framtid skulle aldrig komma, det visste han nu. Döden
väntade honom i stället. Nog ryggade han tillbaka för det fysiska
lidande den kunde innebära, men en förskräckelsens konung var den honom
dock ej.

»Min Gud, du har kallat mig, jag kommer», hviskade han, slöt ögonen och
lutade hufvudet tillbaka.

Han var så trött, men en känsla af ro spred sig öfver honom, han hvilade
på Fadersarmar. I denna stund tog han farväl af världen och vände sin
blick mot evigheten. Banden löstes, som bundo vid detta lifvet. De voro
icke och hade aldrig varit så starka som de, hvilka drogo hans själ till
det osynliga.

Blott några månader ännu, veckor kanske, och han skulle stå inför sin
Gud, skåda sin himmelske Konung. En känsla af salig bäfvan genomilade
honom. Han öppnade ögonen hastigt, som om han sökt någon.

»Jesus Kristus, låt mig då varda funnen i dig!»

Hoppfullt och starkt steg det ropet ur hans hjärta, och en försmak af
segern fyllde sjuklingens själ med kraft till den sista kampen.

Höstkvällens skymning smög sig in i rummet, tätnade först borta i
vråarna, hvarifrån den hemlighetsfullt svepte sin slöja kring alla
föremål.

Det knackade på dörren, som strax därpå öppnades af Torvald.

»Här är ett bref. Är kandidaten inte här?»

»Jo.»

»Hvarför är här så skvattmörkt? Sof kandidaten?»

»Nej. Kom brefvet nu?»

»Ja. Det är visst från Gustaf Adolf», sade Torvald och räckte fram det
mot den vrå, hvarifrån hans lärares röst kom.

»Tack, Torvald.»

»Elisa bad mig säga, att kaffet strax är färdigt», fortfor gossen och
tillade bedjande: »Och så, får jag inte låna 'Fältskärns berättelser?'
Jag kan mina läxor nu?»

»De stå på tredje hyllan nedifrån längst till vänster», svarade
kandidaten.

»O tack!» jublade gossen och lydde anvisningen.

»Torvald!»

»Ja.»

»Har du tänkt på att du skall dö en gång?»

»Nej, inte precis, men jag vet ju, att jag skall det.»

»Vore du rädd, om du skulle dö nu?»

»Nej vars.»

»Skulle du finna det svårt att lämna jorden?»

»Inte jorden just, men mycket här som är lifvadt.»

»Har du intet däruppe, som du längtar efter och som kan ersätta dig allt
du måste lämna här?»

»Inte som jag vet just.»

»Skaffa dig det, Torvald, skaffa dig eviga skatter. De göra dig rik i
lifvet, men allra rikast i döden.»

Torvald svarade ej, och då kandidaten i detsamma tände lampan för att
läsa brefvet, försvann gossen med Fältskärns berättelser, hvilka för
ögonblicket lockade honom mer än de eviga skatterna.

Gustaf Adolfs bref var som en frisk fläkt från den värld Sven Rise höll
på att göra upp räkningen med, men det hade ock mycket af det, som ej
förgår i döden. Här var en vänskap för evigheten så väl som för tiden.
Sven Rise försjönk efter läsningen åter i tankar, men så kom han ihåg
Elisas budskap, släckte lampan och gick upp i hvardagsrummet.

Det var en inbjudande syn, som mötte honom där. En värmande
eftermiddagsbrasa sprakade sällskapligt, lampan på bordet spridde ett
behagligt sken, dämpadt af en rosafärgad skärm, och familjen hade slagit
sig ned kring den mest aptitliga kaffebricka.

Det föreföll Sven Rise som en dröm, att han så snart skulle lämna denna
angenäma lilla värld, där intet tydde på uppbrott. Ännu overkligare
föreföll detta honom, när han slog sig ned på den plats man genast
beredde honom i kretsen.

Majoren smuttade på sin kaffekopp, lade »diplomaten», var vid det bästa
lynne och häntydde ej med ett ord på det samtal, som ägt rum mellan
honom och kandidaten ett par timmar förut. En uppmuntrande nick, då den
senare kom in, och ett belåtet: »Du ser så kry ut i kväll, medicinen du
fick har tydligen en charmant verkan», visade hur han tog allt hvad han
hört som ett betydelselöst skrämskott.

Sven Rise var böjd att tro detsamma, men då han med möda steg upp
följande morgon efter en dvallik febersömn, sade han sig själf, att han
måste tro på läkaren och handla därefter. Han stod ej till svars med att
längre låta sakerna vara som de voro.

Lektionerna skötte han som vanligt den dagen, men de tröttade honom.
Medvetandet om, hur sjuk han var, tycktes med ens hafva förvärrat
sjukdomen. Alla krafter hade följt med hoppet om hälsans återvinnande,
blott viljekraften återstod och fick nu ensam hålla honom uppe.

En stund efter middagen i skymningen gick han att söka ett enskildt
samtal med Elisa. Han mötte henne i trappan och frågade om hon kunde ge
honom några minuter.

»Några timmar om ni vill», svarade hon glädtigt; »jag har ingenting
särskildt att göra före kaffet.»

De gingo in i hvardagsrummet. Hon satte sig vid fönstret. Hennes vackra,
friska drag och kraftigt behagfulla gestalt framträdde i liffull
kontrast mot den flyende dagern, som spred sitt bleka skimmer öfver
henne. Hennes ögon lyste som stjärnor i skumrasket.

»Hvad stod det i Gustaf Adolfs bref?» frågade hon.

Han berättade åtskilligt ur brefvet. Det föll sig svårt för honom att
börja tala om sig själf, men det måste ju ske och helst så snart som
möjligt.

»Det var egentligen ej om Gustaf Adolf jag ville tala nu, utan om mig»,
sade han slutligen.

»Jaså», sade hon.

Detta lilla ord kan uttrycka de mest motsatta ting, beroende på tonen
hvarmed det uttalas. Det kunde ej vara tvifvel om, att icke Elisa kände
det största intresse för hvad hon skulle få höra.

»Jag fruktar att jag måste lämna min post här förr än ämnadt var», sade
han.

»Gaf doktorn er verkligen så godt hopp? Ni har berättat mig så lite om
ert besök hos honom. Trodde han, att ni kan börja före jul redan?»

»Nej», svarade Sven Rise med ett vemodigt leende.

Så gladt deltagande hon var! Hon skulle allt komma att känna sig litet
besviken, tänkte han och omtalade hvad doktorn sagt.

Var det den tilltagande skymningen, som gjorde henne så blek och släckte
glädjestrålen i hennes blick?

Han berättade vidare om sitt besök hos läkaren. Hennes tystnad tycktes
uppfordra honom till det. Hans röst var så lugn, som om han talat om en
sak af ringa vikt.

»Men hur kunde doktorn säga er allt så förfärande rent ut?» frågade hon
med möda, då hon ändtligen kunde tala.

»Jag bad honom därom och påstod mig kunna höra sanningen.»

»Sanningen!» upprepade hon. »Hur kan ni veta att det är sant? Doktorn
kan misstaga sig.»

»Det tror jag icke. Han undersökte så noga. Och jag gör i alla fall inte
rätt om jag handlar efter ett sådant antagande.»

»Hvad ämnar ni göra då?»

Frågan kom så ångestfull fram. Han kände sig manad att trösta och vara
stark för hennes skull och bemödade sig därför om en oberörd, nästan
glad ton, då han svarade:

»Jag tänker fara till ett sjukhus.»

»Åh, gör icke det! Tror ni inte, att vi kunna vårda er här?»

Hennes röst ville kväfvas, men blicken tiggde honom om att stanna.

Han blef underlig till mods. Hvad betydde allt detta? Var det endast
deltagande?

»Icke är det för att få bättre vård, som jag reser härifrån, tro icke
det», sade han med känsla. »Jag tviflar hvarken på viljan eller förmågan
hos er alla, men jag kan ej mottaga ett sådant offer.»

»Offer! Hur kan ni komma med det ordet i detta sammanhang?»

»Fröken Elisa, låt oss vara kloka nu! Hvarken ni eller er far, som jag
redan talat med, vill lyssna till annat än hjärtats impulser, och hur
önskar jag ej, att jag finge låta er råda! Men det duger icke. Låt oss
vara praktiska! Att ni skall tänka på er själf begär jag ej, ty det är
er visst omöjligt, men tänk på edra unga syskon. Min sjukdom är
smittsam, och de kunna taga skada af ytterligare samvaro med mig. Det
rum jag bebor blir nedsmittadt, är det kanske redan. Förstår ni inte,
att jag måste bort?»

Det började blifva honom tröttsamt att föra denna energiska kamp mot sin
enda återstående jordiska önskan.

»Nej, det förstår jag inte alls», svarade hon något lugnare.

Hon hade fattat ett beslut, och ifvern att se det genomfördt
undanträngde för ögonblicket den smärta, som nyss hotat att kväfva
henne.

»Ni måste stanna», förklarade hon, »det hjälper inte, att ni säger emot,
ty jag har alla på min sida från pappa till lilla springflickan i köket.
Ni har blifvit en af oss.» Här veknade rösten, hon behärskade med möda
dess darrning. »Så gärna kunde jag låta en af mina egna bröder resa till
sjukhus som er. Hvad tror ni Gustaf Adolf skulle säga, om ni öfvergaf
hans hem nu?»

Elisa kunde ej få fram mera, rösten svek henne. Hon såg på hans
bräckliga gestalt, där sjukdomen satt sin prägel, och hennes ögon
fuktades. Det ädelt formade hufvudet, de själfulla, sjukliga dragen med
deras harmoniska uttryck såg hon dunkelt genom glindrande tårar.

Elisa grät mycket sällan och aldrig inför andra, om hon kunde undvika
det. Hennes första impuls var därför att skynda bort från honom, så
snart hon kände själfbehärskningen svika, men hon lydde ej denna
ingifvelse, utan stannade och lät honom se, att hon grät. För första och
sista gången i sitt lif försökte hon inverka genom svaghet för att få
sin vilja fram.

»Elisa!» utbrast han och sprang upp, då han såg henne dölja ansiktet i
händerna och snyfta.

»Res icke!» bad hon.

Han tvekade och teg, hälft förtviflad men lycksalig på samma gång.

Hon drog en djup, darrande suck och såg upp till honom, där han stod
belyst af den döende dagern och betraktade henne med en blick, hvari
jord och himmel möttes, om till strid eller harmoni var ej lätt att
säga.

»Sven Rise, lämna icke oss förrän Gud vill det!» hviskade hon.

»Gud kanske just vill, att jag skall lämna er nu.»

Hon skakade på hufvudet.

»Nej, vi behöfva er ännu alltför väl; öfvergif oss ej!»

Han gjorde våld på sin sinnesrörelse.

»Långt ifrån att behöfvas, skulle jag bli en börda», sade han och satte
sig igen med ett försök att vara lugn. »För min egen del vill jag
ingenting hellre än att få dö här, där jag känner mig så hemma, men jag
vill förskona er alla från att bevittna min sista kamp. Den kan bli
svår.»

De sista orden tycktes undslippa honom mot hans vilja, och han ångrade
dem ögonblickligen, fruktande att de upprört henne.

»Och då skulle inte vi få omge er och hjälpa er!» utbrast hon med en så
verklig och djup sorg, att han blef gripen i sitt innersta.

Han insåg att han skulle begå en grymhet mot henne genom att resa. Det
var alltför underbart. Han stödde armbågen mot bordet och skylde ögonen
med handen. Öfverväldigad af Guds godhet utgöt han i tyst bön sin
tacksamhet för denna ömhet, som så oväntadt kommit honom till mötes i
lifvets afton för att hugnande ledsaga honom genom de sista striderna.

Efter några minuter såg han upp, och sträckande ut handen mot Elisa sade
han:

»Gud skall löna dig för detta, jag kan det aldrig!»

Rörd lade hon sin hand i hans.

Båda kände de, att de slöto ett högtidligt förbund, men det var ej för
lifvet utan för döden. Öfver den innerliga känsla, som drog dem till
hvarandra, föll föga af jordens stoft, men så mycket mera af evighetens
rena glans.




                                 12.


Sven Rise stannade. Det blef ej mera tal om någon afresa. Hans sjukdom
nämndes heller icke. Majoren hade föresatt sig att ej tro på den, och
alla andra försökte också med olika framgång att blunda för den, allt
under det den gick sin obevekliga gång.

Sven Rise ville hålla i med undervisningen till jul, ty förr kunde
Torvald ej komma in i någon skola. Gossen förstod, att lärarens krafter
ej fingo anlitas för mycket, därför gjorde han sitt allra bästa och
Irene likaså. De togo så mycket som möjligt af arbetet på sig. Elisa
hade ålagt dem detta, samtidigt med att hon underrättat dem om deras
lärares sjukdom.

Det rörde henne att se, hur Sven Rise genom det undseende, som hans
tillstånd, icke han, fordrade, blef ett redskap att utveckla det ömsinta
och goda i barnens karaktärer.

Lektionerna voro ej så regelbundna numera, ty läraren var ibland för
klen att lämna sitt rum, och aldrig tillät han sina elever att vistas
där. Än det ena än det andra skälet hittade han på för att förekomma
detta, men Elisa visste nog, att han endast ville skydda dem för smitta.
Hon ansåg dock faran icke stor i det fallet, då alla försiktighetsmått
vidtogos.

En gång, då han på två dagar ej orkat lämna sitt rum, knackade det på
dörren och Elisa trädde in.

Han blef häpen, reste sig från soffan, där han låg, och bad om ursäkt
för att han var klädd i nattrock. Men hon smålog och gaf honom en vink
att lägga sig igen.

»Kom i håg, att jag är Elghyttans husmor, och för husmodern får ingen
dörr vara stängd, allra minst den bakom hvilken någon ligger sjuk», sade
hon med en så naturligt moderlig värdighet, att all hans blyghet
försvann för en känsla af obeskrifligt välbefinnande.

Hon ville vänja honom vid att låta sig vårdas af henne, och det
lyckades.

För henne blef den dagliga omsorg, hon fick ägna honom, en ovärderlig
hjälp till att skjuta undan tanken på den förestående skilsmässan. Genom
att noga följa sjukdomens små växlingar fram och tillbaka lyckades hon
se bort från förloppet i dess helhet och glömde ibland den oundvikliga
utgången.

Fram emot jul kom Christian hem efter att hafva varit borta och roat sig
hela hösten med besök hos bekanta. Han drog sig för att träffa Sven
Rise, om hvars sjukdom han blifvit underrättad i bref. Det var därför
med lättnad han vid sin ankomst på kvällen hörde, att den sjuke redan
gått till sängs. Christian var alltid tacksam för uppskof, när det var
fråga om något obehagligt, äfven om detta var oundvikligt.

»Hur är han till mods, du?» frågade han Elisa.

»Så lugn, som om det ingenting vore», svarade hon.

»Han har väl inte riktigt satt sig in i hur det är?» förmodade
Christian.

»Jo, det är just det han gjort.»

»Hm. Men innan han hunnit göra det, var han inte förtviflad då?»

»Det vet jag ej, ty jag såg honom ej dessförinnan. Han hade redan
fullkomligt satt sig in i förhållandena, då han kom hem från doktorn.»

»Han är en ovanligt resignerad natur», sade Christian.

»Sven Rise ser mot döden med mer än resignation.»

»Du vill väl inte påstå, att han är glad åt den? Det vore onaturligt.»

»Men tydligen icke omöjligt», ifyllde hon. »Jag har ett par gånger, då
han suttit försjunken i tankar och trott sig obemärkt, sett i hans ögon
ett skimmer af öfverjordisk lycka. För honom är den osynliga världen
verkligare än denna; döden blir för honom bara en hemfärd.»

»Den kan allt bli svår den», sade Christian.

Det klack till i Elisa vid dessa ord; de berörde en öm nerv.

»Men den bär hem i alla fall», sade hon mest för att trösta sin egen
smärta.

Han såg på henne.

»Jag tror du tagit intryck af Rise», sade han; »du tänker och talar likt
honom.»

Hon ljusnade märkbart.

»Jag skulle intet hellre vilja än likna honom i allt», sade hon.

»I lungsoten med?»

»Ja i den med, om det ej kunde gå med mindre.»

Christian teg och drog sina slutsatser. De voro nog riktiga, men trängde
ej ända ned till den fulla verkligheten.

Sven Rise bad ofta Gud, att han skulle löna dem, som så älskvärdt
upplåtit sitt hem för en främling, och särskildt gällde dessa förböner
Elisa. Han anade ej hur han själf fick vara redskapet för deras
uppfyllande. Sjuk, med blott några månaders lif ännu och oförmögen till
allt arbete, lät han sig vårdas af henne, den friska, starka och unga,
som hade lifvet framför sig och dugde till allt. Föga anade han, att han
därunder var den gifvande och hon den mottagande. Icke drömde han om att
inverka på henne med sin trosstyrka och sina ord; i stället tänkte han
med trygghet på, att om han komme i mörker och vacklade, fanns hon där
att trösta och stödja honom. Men ännu var det ljust inom honom.
Gemenskapen med Kristus var innerligare än någonsin och förtog döden
dess udd. Detta förhållande röjde sig i allt hans väsen så osökt som
ljuset lyser, då det är tändt. Allt detta såg Elisa, och det blef för
henne Betlehemsstjärnan, som lyser till Kristus.

Gustaf Adolfs sinnesändring och den entusiasm hvarmed han omfattat
Kristus hade väckt hennes intresse, men kanske ännu mer hennes misstro.
Denna senare hade ytterligare stärkts genom hans affall och
återupprättelse och gjort henne böjd att anse alltsammans som
öfvergående känslosvall. Gustaf Adolf var så obepröfvad än. Men hos Sven
Rise trädde samma Kristustro henne till mötes bepröfvad, stark och
hållbar. Hon iakttog den, där den luttrades i lidandets ugn, och hon såg
dess rena guld. Hennes begär att för egen del vinna denna segrande tro
blef starkare för hvarje dag genom umgänget med Sven Rise. Och en sådan
längtan i ett mänskohjärta är det eviga lifvets morgongryning.




                                 13.


Till julen kom Gustaf Adolf hem tidigare än han brukade, ty han drogs
till sin sjuke väns sida.

Sangvinisk var han, men ej som majoren, hvilken bortförklarade
sanningen, vägrande att tro på den, utan så att han såg den ljus.

»Du är afundsvärd, Rise, som redan fått vår Konungs kallelse hem. Hur
gärna jag vore i ditt ställe!»

Så ljöd hans hälsning. Men Sven Rise, som för tillfället hade en mindre
ljus stund, sade något om den oro han ibland kände för, att plågorna
skulle bli större än hvad han kunde bära med tålamod. Han var också rädd
att gripas af dödsfruktan och därmed misspryda sin Frälsares lära.

»Tänk på hur trofast Gud burit dig ända hitintills. Tror du att han
släpper dig nu, när du är så nära målet och allra bäst behöfver honom?
Det vore just likt vår nåderike Gud, tycker du inte det?»

Sven Rise log. Åh hvad dessa friska, tillitsfulla ord lugnade honom!
Hans sjukliga oro vek för dem, som nattens dunkel viker för solens
klarhet. Han tryckte Gustaf Adolfs hand med ett af hjärtat gående tack,
som nådde längre än till den jordiske vännen; det steg ända upp till all
hugsvalelses Gud.

»Det käns så ljust att tänka på dig, Gustaf Adolf», sade han efter en
stund. »Du har alla förutsättningar att bli till stor välsignelse i Guds
rike.»

»Tror du det?» frågade Gustaf Adolf med barnslig glädje. »Ja, det är min
högsta önskan och min dagliga bön», tillade han med manligt allvar.

»Men håll dig hårdt vid ödmjukheten och var framför allt öppen, öppen
inför din Gud, ty blott så kan du tåla vid att bli ett mycket användt
redskap. Blif aldrig annat än ett omyndigt barn inför Gud, så kan du
varda en pelare i Guds församling», sade Sven Rise.

»Det gäller att inte glömma, det man blott är ett redskap», anmärkte
Gustaf Adolf.

»Just det, ja», sade Sven Rise, och hans blick blef tankfull, den
tycktes se tillbaka öfver det förflutna lifvet.

»Hvad tänker du på?» frågade Gustaf Adolf, som längtade att få veta
orsaken till det ödmjuka och på samma gång förklarade uttrycket i sin
väns ansikte.

»Jag tänker på Herrens vägar. Nu förstår jag hvarför jag ej får tjäna
honom här. Min själ är honom oändligt mycket dyrbarare än min tjänst.
Därför, när han såg, att den senare höll på att bli mig en snara, tog
han den ifrån mig för att jag skulle återgå till min första kärlek, som
är Herren själf. Det har tagit tid, innan jag kommit att inse detta, men
nu förstår jag honom, min älskade Herre!»

Gustaf Adolf var gripen.

»Tack för dina ord! De ha lärt mig den grundsanningen, att blott i mån
som den första kärleken är varm kan man vara till välsignelse», sade
han.

För Sven Rises afbrutna verksamhet fann Gustaf Adolf ännu en annan
tydning än denne själf uttalat. Han var med Elisa och Irene ute på en
promenad före middagen och upprepade för systrarna den sjukes ord.

»Underligt är dock», sade Elisa, »att Gud tar bort honom. Världen
behöfver så väl sådana som han. Hvarför måste hans rika begåfning brytas
ned af döden, innan den hunnit användas i den verksamhet den tyckes
ämnad för?»

Gustaf Adolf stannade tvärt och såg ut öfver en snöhöljd åker, tydligen
hämtande en ingifvelse från den.

»Minns du icke detta fält sådant det var i höstas, Elisa?» frågade han.
»Det var besådt, och den späda brådden spirade upp, grön och saftig. Så
kom frosten, och brådden vissnade ned. Hvarför såddes fröet till ingen
nytta eller hvarför fick frosten bita af dess växt? I vår, Elisa, kommer
svaret. Då spirar här på nytt, och i sommar gungar på detta fält en
skörd, som skall nå en mognad fullare än höstbrådden nått, om frosten
dröjt. Tror du ej det kan vara så med Sven Rises andliga gåfvor och
krafter? De brytas ned af döden, men blott för att blomstra upp på nytt
och komma till bättre användning i evighetens vår.»

»Ja, så måste det vara. Det är tröst i den tanken», sade Elisa och såg
på den till utseendet döda och ofruktbara åkern. Nere i dess djup låg
lifvet gömdt och grodde.

»Det har ofta förefallit mig, när jag gått i naturen, som om den varit
full af gåtor», sade hon. »Dess hemlighetsfullhet drar och lockar, och
jag har ofta önskat mig förstånd att tyda gåtorna. Nu är det som om jag
börjar skymta förklaringen. Tror du inte, att naturens lif i bilder
uppenbarar det eviga andelifvets hemligheter, och att det är orsaken
till dess tjusning? Som nu detta med höstsäden till exempel och mycket,
mycket annat?»

»Jo visst. Jesus förstod naturens bildspråk som ingen annan, och hur
ofta tolkade han det inte i sina liknelser!» sade Gustaf Adolf.

Irene, som hängde vid Elisas arm, såg sig omkring, liksom ville hon
upptäcka något af det syskonen talade om. Det var vintrigt kallt och
tyst. Solen lutade mot sin nedgång, dess flammor glödde bortom
tallskogens raka stammar. Himmelen mörknade, och man kunde vänta att få
se stjärnorna börja glimta snart.

»Hvad säger himmelen nu?» frågade Irene. Allvaret omkring henne hade
väckt tankar i den femtonåriga lilla flickans förr ganska tanklösa
sinne, men hon behöfde ännu hjälp för att få fram dem till klarhet.
Elisa såg uppåt.

»Ja, hvad säger himmelen oss, när det mörknar och stjärnorna tändas?»
sade hon eftertänksamt. »De syntes icke under dagen, då allt var ljust
och gladt, men i mörkningen stråla de fram.»

»Alldeles som Guds löften», ifyllde Gustaf Adolf; »de ha intet värde för
oss förr än vi behöfva dem, liksom vi icke se stjärnornas ljus förr än
det mörknar omkring oss.»

Elisa såg tyst upp mot himmelen. Först nu, sedan sorgens skugga fallit
öfver hennes väg, hade hon börjat se efter Guds löften. Tanken på död
och tillintetgörelse sammansnörde hennes hjärta. Men stjärnorna på
löftets himmel begynte uppgå för hennes syn. Klarast af dem alla lyste
denna: »Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han
skall lefva om han än dör.» Hon tyckte att detta löfte kastade en
hoppets ovanskliga strålglans öfver Sven Rises bleknande drag. Också in
i hennes eget hjärta föllo några strålar, svaga ännu, men dock af evigt
ljus. De hviskade om den rykande veken, som ej skall släckas.

»Låt oss gå in i tallskogen mot aftonrodnaden», bad Irene.

»Den fångar du ändå icke», sade Gustaf Adolf med något af sin vanliga
skämtsamhet, som annars var dämpad nu.

»Hvad är aftonrodnaden lik?» frågade hon, medan de enligt hennes önskan
gingo fram mot dess glödröda prakt.

Glänsande strålar silade dem till mötes mellan träden.

»Hvad den är lik?» upprepade Gustaf Adolf beredd att nojsa litet med
henne. »Illusioner, som glänsa och locka, men dem man aldrig når, om man
än springer till världens ände.»

»Ah nej, solnedgången får inte likna något dåligt», sade Irene bedjande.

»Den är lik en rättfärdig mans död», sade Elisa. »Ljus, men full af
vemod. För oss ter den sig som en nedgång, men i en annan värld hälsas
den som uppgång.»

»Den liknelsen tyckte jag mer om», förklarade Irene.

»Och jag med», instämde Gustaf Adolf.

De tre syskonen stodo stilla, medan solnedgången glödde och flammade,
utvecklande all sin prakt för att sedan långsamt blekna bort.

»Hvad menar du med en rättfärdig man, Elisa?» frågade Gustaf Adolf.

»En sådan som Sven Rise», svarade hon utan betänkande.

»Och hvad gör honom rättfärdig?»

»Hans tro.»

Gustaf Adolf skakade på hufvudet.

»Om du frågade honom själf därom, skulle han ej svara: 'min tro', utan:
'Jesu Kristi Guds Sons blod'.»

»Men det blodet är utgjutet för alla, och alla äro icke rättfärdiga»,
invände hon.

»Jag menar icke att tron är obehöflig», sade han; »den är handen,
hvarmed vi taga emot rättfärdigheten.»

»Den är nödvändig således, ty utan den bli vi icke frälsta.»

»Vi ha icke ens tron af oss själfva; den är en gåfva af Gud.»

»Hvarför ger då ej Gud trons gåfva åt alla människor?» frågade hon.

»Alla vilja ej taga emot den.»

»Då är det i alla falla en förtjänst att vilja tro», vidhöll hon.

»Ja, på samma sätt som det är en förtjänst hos den drunknande, att han
vill bli räddad och griper om handen, som räcks honom», svarade Gustaf
Adolf.

»Hvem vill väl drunkna?» anmärkte Elisa.

»Lekamliga själfmord äro icke ovanliga och andliga ännu mindre», svarade
han.

De gingo hemåt utmed ån, som var frusen vid kanterna. I midten gick
strömfåran ännu öppen.

Det mörknade, och inbjudande brasor tändes på härden i stugorna de gingo
förbi. Snart hälsade dem ljusen från Elghyttans gård. Det lyste i salen,
där middagen väntade. Irene stödde sig vid Gustaf Adolfs arm. Det
brukade alltid vara så hisnande roligt, när han var hemma och julen stod
för dörren, men i år kunde hon ej känna så. Ett ovanligt allvar hvilade
öfver Elghyttan, ett allvar, hvars tyngd hon ej kunde lyfta af sig trots
all sin ungdomliga lifsglädje.

Elisa såg mot ett fönster i nedre våningen. Intet ljus brann där än.
Kanske vill han se stjärnorna tändas, tänkte hon och blickade upp mot
himmelen, som nu brann och strålade.

Stunden nalkades för honom därinne att anträda denna underbara färd ut i
det stora okända. Hon ryste. Rymden tycktes henne mörk och kall trots
alla sina skimrande världar och evigheten förborgad trots Guds löften.
Måste ej en ensam ande förirra sig där och aldrig hitta fram till
Fadersfamnen?

Elisa kände sanningen af sin broders ord, att tron är en Guds gåfva och
ej en naturlig fallenhet; ty blott en himmelsk kraft kan bära öfver de
oändliga djupen. Hon kände inom sig den drunknandes viljekraft till att
låta sig räddas.




                                 14.


Sven Rise hade upphört med undervisningen, men var ännu ej sämre än att
han kunde vistas uppe flera timmar om dagen. Alla täflade om att vara i
hans närhet, då han orkade med sällskap. Ej behöfde han vara till
besvär, det föll ingen in att betrakta honom som annat än en medlem af
familjen. Trots den jämförelsevis korta tid han tillbringat på
Elghyttan, hade han vunnit underbart stort insteg i de hjärtan, som
klappade där. Och de många intresserade frågor, fulla af deltagande och
oro, som ställdes till Elisa eller hennes syskon, då de voro ute i
bygden, visade hur älskad Sven Rise hade förstått att göra sig äfven i
vidare kretsar. Mycket kom fram af hvad han i tysthet verkat. På sina
ensliga promenader hade han brukat gå in i stugorna och stifta
bekantskaper, som snart vuxit till verkliga vänskapsband. Därför saknade
man honom nu mångenstädes. Många bland folket kommo också till
herrgården för att fråga efter kandidaten, men ej alltid tillätos de att
råka honom.

En dag fick han reda på, att Elisa afvisat ett par unga karlar, som
velat träffa honom.

»Det skulle du icke gjort, Elisa», sade han mildt förebrående.

»Men du var så särskildt klen den dagen», försvarade hon sig.

»Nog hade jag orkat hälsa på dem», sade han med en skymt af saknad, som
djupt grep henne.

Hon försökte få ett bud till de båda ynglingarne, men ingen hade tid
midt i julbrådskan. Då gick hon själf, fast hon ej heller hade tid. Det
var en lång väg, och snön yrde, men Elisa tänkte ej på annat än glädjen
att få uppfylla en af Sven Rises få önskningar.

De båda ynglingarne voro lyckligtvis hemma och följde henne genast till
Elghyttan. Under vägen gladde de hennes hjärta genom att tala om
kandidaten. De mindes hvar enda gång de träffat honom och allt hvad han
då sagt dem. Den ene af dem hade en gång kört en vedfora i skogen, då
kandidaten kommit och gjort honom sällskap och under samtalet osökt fört
hans tankar in på eviga ting. Den andre hade stått och smidt i sin
smedja, då kandidaten kommit och slagit sig ned bredvid honom en stund.
Och innan han gick hade han fått den unge smeden, utan att denne visste
hur, att se sitt arbete ur en långt högre synpunkt än förr.

Elisa kom vid dessa berättelser att tänka på den vise Sokrates' metod
att meddela sin vishet åt de arbetande en och en midt under deras
sysselsättning, ofta begynnande med en naturlig anslutning just till
denna.

Kandidaten halflåg klädd i nattrock på en soffa i hvardagsrummet då de
unge männen anlände.

De fingo råka honom en kort stund. Då de kommo ut, mötte dem Elisa, och
de tackade henne för att hon hämtat dem. Hon såg i deras ansikten samma
rörda och stilla uttryck, som hon sett hos de flesta andra, hvilka fått
tillbringa en förtrolig stund med den sjuke.

Hon gick in till honom. Lampans sken föll dämpadt öfver hans ansikte,
som alltid såg mindre sjukt ut vid ljus.

»Så eget att de skulle komma igen så snart och just samma dag, som vi
talat om dem», sade han.

Hon svarade ingenting, men satte sig på en taburett vid hans sida.

»Tack att jag fick hälsa på dem denna gång», till-*lade han leende.

»Förlåt mig!» bad hon. »Jag skall aldrig mer beröfva dig ett tillfälle
att göra godt.»

»Det goda jag kan göra är icke stort», sade han, »men det kan göra
människor godt att påminnas om döden och evigheten, och jag ligger ju
här som en lefvande påminnelse därom.»

Elisa förmådde ej svara. Han såg det och förstod, att han berört en
ömtålig sträng. Det kom alltid som något nytt för honom hvarje gång han
märkte, hur svår tanken på den förestående skilsmässan var henne. Att
hon var allt hans jordiska goda föreföll honom naturligt, men att han
kunde vara lika mycket för henne, det hade han svårt att fatta, och dock
tycktes det så.

»Har du varit ute? Ditt hår är vått vid tinningarna», sade han.

»Det är snöyra», svarade hon och strök tankspridd ett par tag med handen
öfver håret.

»Hvad kunde tvinga dig ut i ett sådant väder?»

»Jag gick ett ärende», svarade hon undvikande.

Men han var skarpsynt, för honom kunde hon ingenting dölja. Snart
gissade han, att de unge männen ej kommit af en händelse den dagen. Han
blef djupt rörd. Detta var ett bevis. Han förlorade sig en stund i
drömmar, men ryckte upp sig.

»Nej, man skall ej se tillbaka», utbrast han.

Hon, som ej visste hvad han tänkt på, såg frågande upp.

»Jag drömde om hur det möjligen kunnat vara, om jag ej blifvit sjuk»,
fortfor han, och den blick han fäste på henne röjde klart hvilken plats
hon skulle haft i detta, som kunnat vara.

Hon förstod honom och tog hans framräckta hand, medan en känsla af
öfverväldigande vemod fyllde hennes hjärta.

»Guds vilja är den bästa», fortfor han ljus och lugn till sinnes. »För
mig finns intet skäl till klagan. Jag har fått kallelsen hem till min
Konung, och det käraste jag lämnar på jorden skall jag återse en gång
hos honom. Jag har ej skäl att klaga», upprepade han ännu en gång.

»Men har icke jag det?» frågade hon sakta.

»Du? Nej, Elisa. Den skugga af sorg Gud nu låter falla öfver dig skall
blott draga dig närmare honom och fostra dig till hans tjänst. Han har
mycket åt dig i lifvet än.»

Under det han talade sjönk Elisa på knä vid hans sida och dolde ansiktet
i vecken af hans filt. Hon gjorde det utan lidelse och häftighet. Det
låg i hennes stilla, behärskade sätt en stum vädjan halft till honom,
halft till Gud, en vädjan som Sven Rise uppfattade.

Vördnadsfullt lade han sin hand på hennes hufvud och bad en innerlig bön
om, att hon helt skulle få tillhöra Jesus Kristus lifvet igenom och bli
till rik välsignelse.

Denna bön gaf Elisa vida mer än han, som bad den, anade. Hon hade alltid
haft en benägenhet att ställa sig på afstånd från Gud, af fruktan att
profanera det heliga. Men denna bön var frukten af ett annat
förhållande, den kom rakt ur ett hjärta, som utan tvekan öppnat sig för
Gud och dragit himmelriket till sig, och som därför vågade tala till Gud
likt ett älskadt barn till sin fader. Bönen uppenbarade också för henne,
hur man genom en sådan innerlig förening med Kristus lär sig vilja, hvad
Gud vill. Hon var Sven Rises jordiska kärlek, men när han vid tanken på
den förestående skilsmässan skulle bedja för henne, låg icke deras
återseende, ej jordisk lycka för henne honom närmast om hjärtat, utan
hennes ställning till Kristus och hennes insats i Guds rikes kamp.

Och hon sade amen till hans bön, fast hon kände sig långt från dess
uppfyllelse.




                                 15.


När Gustaf Adolf for tillbaka till Upsala vid vårterminens början,
följde honom Torvald för att begynna i skolan. De båda bröderna skulle
bo tillsammans, då den yngre väl behöfde den äldres tillsyn.

Irene fann det rysligt tomt efter Torvald och den regelbundna läsningen.
Elisa, som förstod detta, gaf henne praktisk sysselsättning i stället.
Och hon lyckades väcka den yngre systerns intresse för denna genom att
ej blott använda henne såsom sin hjälpreda utan låta henne få ansvaret
för det ena efter det andra. Härigenom fick Elisa så småningom mera tid
för Sven Rise, och hon dolde ej sin tacksamhet mot Irene, hvilket
ytterligare ökade arbetets behag för denna.

Förtroligheten mellan den sjuke och hans vårdarinna växte hastigt, och
snart föll det sig naturligt för dem båda att för hvarandra uttala sina
innersta tankar. Blott en sak vidrörde de aldrig med tydliga ord, och
det var den känsla, som förenade dem. Den röjde sig dock i allt och
erkändes både af dem själfva och omgifningen utan att nämnas. Ingen
undrade på, att de hade mycket att säga hvarandra. Sven Rise betraktades
som Elisas särskilda tillhörighet, så att när han blef sämre, kände alla
det svårt, men deltagandet koncentrerades kring henne.

Fram i mars förmådde han ej mera stiga upp. Elisas mod sjönk, men hon
kämpade tappert för att hålla det uppe; den ökade vården och omsorgen
hjälpte henne.

»Vänta bara, när vårsolen blir starkare, då kanske du kommer upp igen»,
sade hon med en hoppfullhet, som dock saknade resonansbotten inom henne.

Vårsolen blef starkare, men Sven Rise svagare.

»Hvarför får aldrig jag hjälpa dig att sköta honom? Han är ju min
lärare, och jag tycker så mycket om honom», sade Irene en dag till
Elisa.

»Du är så ung och kan lätt ta skada af att vara mycket därinne», svarade
denna.

»Skada?» upprepade Irene.

»Tuberkler smitta.»

»Men du då?»

»Vid min ålder är det mindre farligt, dessutom är jag så frisk.»

»Det är jag med.»

»Men du växer så fort, har blifvit tunn och blek på sista tiden», sade
Elisa smeksamt och strök sin kind mot Irenes. »Jag är så rädd om min
lilla syster.»

Ingen kunde vara mer intagande än Elisa i sina veka stunder. På sista
tiden hade hon mjuknat så underbart och fått något hjälpsökande i
blicken, särskildt rörande hos en, som alltid blott brukade vara till
hjälp.

»Elisa, jag måste få lätta arbetet för dig», utbrast Irene; »du är blek
af nattvak.»

»Det är ej af nattvak.»

»Hvad då af?»

»Hjärtesorg», hviskade Elisa knappt hörbart och gick ifrån den lilla
systern in till sin patient.

Irene gick tankfull fram till det öppna fönstret i vestibulen och såg ut
i den tidiga aprilkvällen. Nymånen stod i skyn utan att lysa, då dagen
ännu ej slocknat. Den kyliga luften svepte med ett knappt kännbart drag
om flickans panna, så stilla var det. I naturen låg en stark aning om
stundande vår. Irene grät sakta sådana där vemodstårar utan medveten
orsak, som man kan gråta vid femton år. Hon önskade sig en hjärtesorg.
Det måste vara något ljufligt och högstämdt, en njutningsfylld smärta,
som lyfter!

Den unga flickan stod och svärmade i det öppna fönstret, tills månskäran
började lysa och hon själf frös.

Tant Cilla blef en alldeles oväntad hjälp i sjukrummet. Den unge mannens
tålamod under svåra plågor hade en förunderlig verkan på den gamla
damen, som alltid fråssat i sina egna lidanden. Hon erkände verkligen,
att här var en, som led mer än hon, och hon sade ej, som hon annars
alltid brukat, då andra hade något ondt, att hon haft alldeles detsamma,
bara ännu värre. Sven Rise var fortfarande hennes synnerliga favorit,
och då hon nu såg honom tyna bort, vaknade hos henne ett begär att tjäna
och hjälpa.

Elisa hade svårt att dölja sin öfverraskning första gången hon fann tant
Cilla vid den sjukes bädd. Tanten föreföll generad och ansåg sig
föranlåten att komma med ursäkter, men både Sven Rise och Elisa visade,
att de satte stort värde på hennes hjälp. Sedan isen sålunda var bruten,
sågs hon ofta därinne.

Majoren försökte fortfarande tro, att ingen fara var för handen, utan
att försämringen blott var tillfällig. Men den ifver hvarmed han
försäkrade detta, trots det att ingen motsade honom, visade bäst att han
behöfde öfvertyga sig själf därom.

Stämningen på Elghyttan var, fastän allvarlig, dock icke dyster. Den
sjukes lugn meddelade sig till hans omgifning. Men ibland, då andnöden
steg till kväfning, förmådde han ej uppehålla sina vänner, och då kändes
det bäst hvem som var stark. Tant Cilla skyndade alltid ut, när tecken
till ett sådant anfall visade sig, Christian blef utom sig. Elisa var
den enda, hvilken stod kvar vid bädden och gaf den hjälp, som kunde ges,
men ingen visste hvad det kostade henne. Efteråt sökte hon ensamheten
för att tillkämpa sig kraft att lefva vidare. I en sådan svår stund
skref hon till Gustaf Adolf och bad honom komma hem.

Han kom så snart han hann, och med honom följde tröst. Hans blotta
närvaro ingaf ett slags hopp, fast man ju så väl visste, att han ej
kunde göra mer än andra.

Sven Rise lyste upp vid hans åsyn.

»Nu lämnar du mig icke mer», sade han tryggt.

»Icke förr än du blir bättre», svarade Gustaf Adolf.

»Det blir jag snart -- alldeles bra», sade Rise leende, och hans ord
mottogos af en förstående tystnad.

En eftermiddag öfverfölls den sjuke af en särskildt svår
kväfningsattack. Gustaf Adolf och Elisa väntade att lifvet skulle fly,
men ännu var ej stunden kommen. Anfallet gick öfver. Sven Rise försökte
le, så snart han kunde, för att lugna de kringstående, men han var så
matt och föll i en dvallik sömn.

Elisa smög sig upp till sitt eget rum för att ge fritt lopp åt sin
ångest och förtviflan. Endast i ensamheten gaf hon vika, inför andra och
framför allt inför den sjuke själf var hon alltid behärskad.

Hon grät icke nu, gick blott af och an, vridande händerna i trotsiga
upprorstankar mot Gud. Fann han sin lust i att plåga människors barn?
Hvarför hade han varit så grym att skapa dem?

Plågsamt medveten om det orätta i dessa tankar kämpade hon emot dem, men
var långt ifrån färdig, då Gustaf Adolf trädde in. Sällan kom han
olägligt i hennes tycke, men nu hade hon helst velat vara i fred.

»Hvem är hos Sven?» frågade hon i tvungen ton.

»Tant Cilla. Han sofver lugnt.»

Gustaf Adolf såg på henne med en blick så full af värme, att hon började
darra till följd af den ansträngning det kostade henne att förhålla sig
lugn.

Men han hade uppsökt henne lika mycket för att få som att ge tröst och
deltagande. Det gjorde honom därför godt, att se hur hon led samma
lidande som han.

»Elisa, låt oss tillsammans be för honom, att Gud lindrar hans plågor.
Gud har ju särskildt lofvat att höra en bön, som två af hans lärjungar
komma öfverens om att bedja.»

Hon ville svara, att hon kände sig alltför trotsig för bön, men hon fick
ej fram ett ord, innan han tagit hennes hand och böjt knä med henne.

Sedan bad han för Sven Rise. I början lät det, som om han velat tvinga
Gud, som om han ej kunnat finna sig i att ej bli bönhörd, men under
bönen böjde sig hans sinne, så att när han slutade med de orden: »ske
icke vår vilja utan din, ty du vet bäst hvad du gör», då gingo dessa
orden verkligen af hjärtat.

De båda syskonen reste sig upp. Gustaf Adolfs blick var åter ljus och
hoppfull, men fast trotset var kufvadt i Elisas själ, hade hon ej rum
för annat än bäfvan och sorg. Att Guds vilja var den bästa, visste hon,
men icke dess mindre fruktade hon den. Om han ville, att Sven Rise
skulle plågas länge än, hur kunde hon väl vilja detsamma?

Allt föreföll henne så hopplöst och mörkt i denna stund.

Hon såg ut genom fönstret. I den tidiga vårkvällens ljus låg den ännu
kala nejden och drömde om kommande lif, som började röra sig i det
fördolda.

»Hvad är det värdt med allt lif, som arbetar sig fram här i världen?»
utbrast hon. »All dess sträfvan bär blott mot död och förgängelse.»

»Nej, det sträfvar mot död och förvandling», svarade Gustaf Adolf
segervisst, »mot förvandling och förklaring.»

»Jag ser ingen förklaring i dödskampen», sade Elisa dystert.

»Men du skall få se den i uppståndelsen», sade han hoppfullt och tillade
med något af den inspiration, som stundom kom öfver honom: »Hvad är
dödskampen i ett fall som detta annat än stoftets sista förtviflade
försök att kvarhålla en odödlig ande, som trår till sitt ursprung? Snart
kommer stunden, då stoftet faller besegradt tillbaka och anden frigjord
går till Gud.»

»Hvarifrån har du fått gåfvan att se ljus i det mörkaste mörker?»
frågade hon efter en stunds tystnad.

»Ja, hvem är alla goda gåfvors gifvare?» frågade han tillbaka.

»Ack om Gud ville låta mig få lida i Sven Rises ställe; det är så
gräsligt att se honom plågas.»

Gustaf Adolf drog henne till sig med den honom egna varma, friska
ömheten, så fullkomligt fri från all känslosamhet.

»Tror du Herren älskar honom mindre än du gör?» frågade han.

»Nej.»

»Kan du då ej med förtroende lämna honom i hans Herres händer?»

Elisa svarade ej. Ett par tårar heta och brännande som eld trängde sig
fram mellan ögonfransarna och banade sig väg utför kinden. Hans ord hade
gifvit henne tröst och mjukat upp hennes sinne.

De båda syskonens gemensamma bön blef hörd, den sjuke slapp lida länge.
Blott ett par dagar senare kom döden stilla och utan kamp.

Alla samlades kring bädden, till och med majoren vågade vara inne, men
han höll sig nära dörren, färdig att skynda ut, om något svårt skulle
komma på. Irene stod skygg bredvid honom med blicken oafvändt fäst på
den döendes anletsdrag. Hon vågade knappast andas för att icke störa den
högtidliga tystnad under hvilken dödsängeln nalkades.

Sven Rise halflåg i bädden stödd af Elisas arm. Gustaf Adolf, som såg
att hennes ställning var obekväm, ville aflösa henne, men hon skakade
sakta på hufvudet.

Den sjuke fick ej störas, och för intet i världen ville hon afstå från
sin plats närmast honom.

Hon lyssnade till de flämtande andetagen, som blefvo allt svagare. En
obeskriflig frid intog hennes hjärta, då hon såg honom så lugnt och
säkert glida utom räckhåll för allt lidande och allt ondt. Med hvarje
sekund fördes han fram mot evigheten. Himmelens portar stodo öppna, och
glansen därinnifrån tycktes falla öfver det bleka stoftet, hälsande
anden, som sakta frigjordes därifrån.

De bortdöende andetagen upphörde, och dödens obeskrifbara stillhet
inträdde. Himmelens portar slötos, Sven Rise var ingången.

Gustaf Adolf drog Elisa till sig, men ej för att trösta henne, ty ännu
behöfde hon icke tröst. Ännu föll evighetens återglans öfver hennes
själ. Så helt var i denna stund hennes varelse vänd mot den härlighetens
värld, dit Sven Rise gått, att hon ej märkte hans tomma plats härnere.
Och Gustaf Adolf kände detsamma som hon. De voro betagna af sällhet som
inför en förklaring.




                                 16.


De dagar, som följde, buro sorgens högtidsprägel. I den dödes rum, som
pryddes med ljus, blommor och grönt, tillbringade Elisa oförgätliga
stunder.

En dag hade det gått henne emot, och hon kände sig retad. Det var i
något hon ej fått sin vilja fram, detta hände sällan, men var, då det
någon gång inträffade, en svår pröfning för hennes själfständiga natur.
Som hon nu gick och förargade sig, fick hon mottaga en blomstergärd till
Sven Rise, sänd från ett par af hans forna kamrater. Elisa tog kransen
och gick till hans rum med den.

Men utanför dörren stannade hon, obenägen att taga med sig dit in sin
småsinta vrede. En känsla af oändlig sorgsenhet grep henne. För första
gången sedan hans död kände hon sig skild ifrån honom.

Hon ämnade just modstulen vända om igen, då Christian kom förbi. I tanke
att kransen hindrade henne öppna dörren, gjorde han det åt henne, och
hon kom sig ej för med annat än gå in. Sedan stängde han dörren lika
tyst, som han öppnat den, och aflägsnade sig.

Elisa gick stilla och tveksam fram och lade kransen öfver den dödes
fötter.

Länge förblef hon stående bredvid kistan och såg på de älskade, liflösa
dragen. De voro så marmorbleka och vackra i döden.

Under lifstiden hade mildheten varit det förhärskande uttrycket i detta
ansikte, nu var det mindre framträdande. Det fanns där visserligen, men
paradt med något allvarligt, icke afvisande men omutligt. Det kallnade
stoftet bar redan nu helighetens prägel, fast det var dömdt att
förmultna. Öfver det hvilade höga, ljusa uppståndelselöften, som bestå,
när himmel och jord förgås.

Den döde talade mäktigt till Elisa. Hennes vrede smälte bort, hon
blygdes och sörjde öfver den och öfver sitt hjärtas orenhet, af hvilken
vredeskänslan blott varit ett symtom. Hvad äro väl enstaka fel i sig
själfva, jämförda med det inre hjärtelag de uppenbara?

Åter kände Elisa på sin kind några af dessa heta, brännande tårar, som
den sista tidens erfarenheter lärt henne fälla. Hon grät öfver sig
själf. Sorgen efter Guds sinne hade kommit till henne dold i den
jordiska sorgen.

Elisa såg på den döde, och hennes tanke dröjde vid hans sista stunder.
Hans bortgång tycktes henne präglad af en höghet, som blott kan vara
uppfyllelsen af Jesu löfte: »Den mig tjänar, honom skall min Fader ära.»
Det var ej Sven Rise, som dog, det var hans Herre, som kom och tog
honom.

Hennes tanke gick längre tillbaka, hon såg hans lif som ett enda helt.
Han hade ej varit en stark ande i sig själf; all hans styrka hade så
tydligt varit Jesus Kristus.

Och Kristus bjuder sig åt hvar och en, i synnerhet åt den, som behöfver
honom. Elisa knäppte sina händer och bad:

»O Herre, blif min så, som du varit hans!»

Hon bad om rening i det blod, som flutit också för henne, hon bad om
tålamod och uthållighet i kampen för lifvets krona. Sven Rise, som nått
målet, hade ej alltid varit där, han hade en gång börjat vandringen dit
han också; Elisa ville nu i sin tur börja den på allvar.

Det kändes som om bönen åter förenat henne med den älskade döde. Hon var
ej så vidt skild från honom som nyss, då en syndig känsla haft makt med
henne. Endast synden, men icke döden kan skilja dem, som hafva en andlig
gemenskap i Jesus Kristus, det kände Elisa. För första gången erfor hon
kraften af att ha sitt samfund i himmelen.

Gustaf Adolf kom in. Han böjde sig öfver den döde och kysste lätt den
hvita pannan.

»Det blir tomt, när vi ej längre ha honom här», sade han till Elisa.

»Ja», instämde hon. »Det borde vara så, att vi kunde få behålla honom.
Det skulle bara vara till hjälp att få gå in hit och stilla sig ibland.
Det renar att se på honom.»

»Det vore raka vägen till afguderi», svarade Gustaf Adolf. »Gud vet nog
hvad han gör, då han tvingar oss att mylla ned våra döda, så att vi inte
frestas att gå till dem i stället för till honom, då vi önska rening.»

Elisa teg, men kände sanningen i hans ord.

»Det ligger nog nära till hands att vilja kanonisera sina kära efter
döden», fortfor han, »och ställa dem mellan Gud och sig själf. Men Sven
Rise vore den siste att vilja stå på en sådan plats.»




                                 17.


Först efter begrafningen kom den stora tomheten. Värst kände Elisa den.
En tröst hade hon i det medvetandet, att Sven Rise ej kunde lida mer.
Styrkan af denna känsla visade henne bäst, hur orolig hon under hans
sjukdom varit för de plågor, som möjligen kunde ha väntat honom.

All sin lilla kvarlåtenskap hade han testamenterat till henne. När hon
ordnade den, hoppades hon finna en dagbok eller något dylikt, där han
skrifvit ned sina tankar, men allt hvad hon fann var några pappersblad
med verser. Dem gömde hon och kunde dem snart utantill.

Öfverst på ett pappersark stod med hans stil skrifvet:

»Två mig, att jag må snöhvit varda!»

Tydligen hade han tänkt skrifva något öfver detta språk, men det hade ej
blifvit af.

Tårar fyllde Elisas ögon. Denna bön på det för öfrigt oskrifna arket
föreföll henne som en bild af Sven Rise själf.

Hon tog pappersarket och lade det i sin skrifbordslåda bland
räkenskapsböcker och andra hvardagliga ting, på det att hennes blick
ofta skulle komma att fästas vid dessa ord och hennes tankar därigenom
midt under lifvets mångahanda vändas till det enda nödvändiga. Hon
började öfvervinna sin skygga vördnad för Guds ord. Längtan efter rening
från synden tvang henne att omfatta och taga det till sig.

Sven Rises bibel blef nu hennes. Den var använd och nött, full af hans
märken och understrykningar. Hon läste den dagligen och hade en känsla
af att under de stunderna vara tillsammans med honom. Ibland hade han
strukit under med särskild kraft. De ställena blefvo hennes
älsklingsstycken. Hon tyckte sig höra hans röst uttala bibelspråken, och
hon tyckte sig nästan vidröra hans händer, då hon bläddrade i denna af
honom så handterade bok. Den blef henne öfver allting dyrbar.

Men en kväll råkade bibeln ut för en olycka och det genom Irenes
förvållande. Hon kom att slå omkull en brinnande lampa. Lyckligtvis var
det mycket litet fotogen i den, men det, som fanns där, rann ut just
öfver bibeln, hvilken förstördes innan den häftiga elden hann bli
släckt.

Elisa blef så upprörd och ond, att ingen sett henne sådan förr. Hon for
ej ut i häftighet, men blef alldeles blek och svarade ej ett ord på
Irenes bön om förlåtelse.

»Gå ifrån mig, du vet inte hvad du gjort mig», sade hon till sist med
skälfvande röst, och Irene lydde gråtande.

Den stackars flickan, som ju ej menat det minsta ondt, kände sig djupt
olycklig och hårdt behandlad. Hon gick ut i den sena, mulna vårkvällen
tunnklädd, som hon var. Det vore ju bara bra, om hon förkylde sig och
dog, då slapp Elisa se henne mer. Vid denna tanke grät Irene af medömkan
med sig själf, och sedan började hon fråssa i föreställningen om
systerns för sena ånger.

När klockan ringde till kvällsvard, måste Irene gå in. Hon hade ej
hunnit vara ute länge, men hoppades hafva förkylt sig tillräckligt ändå.
Vid bordet försökte hon hosta. Det lät ganska lofvande, men Elisa, för
hvilken hostan var ämnad, märkte den icke. Ej heller tog det skruf, då
hon försökte med att icke äta. Den enda, som visade någon oro, var
fadern.

»Hvad är det åt ungen, som inte äter?» frågade han.

»Jag orkar ingenting», svarade Irene och sneglade på Elisa, hvilken dock
tydligen hade sina tankar på helt annat håll.

»Kära barn», sade tant Cilla mildt klagande, »jag vet nog, hur det käns
att inte ha matlust. Men ser du, man får lof att tvinga sig, det går
inte an att ge efter, då skulle man snart dö.»

»Tant Cilla har en beundransvärd makt öfver sig själf», anmärkte
Christian med en blick på den försvarliga portion tanten med lidande min
och god aptit inmundigade.

»Du vet inte hvilken ansträngning det kostar mig. Jag har varit så dålig
på sista tiden, fast ingen märkt det, att jag måste uppehålla krafterna
med alla medel», svarade tant Cilla ytterst obehagligt berörd.

Irene var mindre belåten med att uppmärksamheten genom detta samtal togs
ifrån henne. Hon hostade då och då, men utan framgång i något afseende.

Efter kvällen uppsökte hon en fönstersmyg, där hon ostörd hängaf sig åt
sin martyrstämning till sängdags.

Då hon lagt sig, men ej hunnit släcka ljuset än, fick hon besök af
Elisa. Irene blef förtjust. Nu skulle hon väl komma åt att visa, hur
sårad hon var. Hon vände hufvudet mot väggen, då systern satte sig på
sängkanten.

»Ja, du har skäl att vända dig bort ifrån mig», sade Elisa. »Jag förstod
ju genast, att du inte rådde för hvad du gjorde. Kan du förlåta att jag
blef så ond på dig?»

Irene vände hufvudet litet åt systern till.

»Du är ond ännu», anmärkte hon.

»Nej icke ond», svarade Elisa och såg ut i rummet med en så sorgsen
blick, att Irene började få samvetskval öfver att blott ha tänkt på sig
själf och icke alls på den förlust hennes ovarsamhet vållat systern.

Irene glömde sitt martyrskap.

»Åh, jag är så ledsen; det var ju Sven Rises bibel!» utbrast hon. »Jag
tänkte inte på det förut, nu undrar jag inte alls på, att du blef
förtvifladt ond. Jag skulle vilja ge mitt lif för att skaffa den
tillbaka åt dig.»

Och tårarna, som aldrig voro långt borta, fyllde hennes ögon. Elisa
kysste henne tröstande.

»Gråt inte!» sade hon. »Du har bara gjort väl. Jag läste för mycket i
_hans_ bibel, ser du; nu tvingas jag att hädanefter bara läsa Guds
bibel. Gråt inte, lilla syster; Guds hand var denna gång i din
ovarsamhet.»

Elisa steg upp, släckte ljusen på nattduksbordet och gick in till sig.

Irene låg vaken och tänkte. Hvarför hade Gud beröfvat Elisa den bibeln,
och hur kunde hon ta det som hon gjorde? Var Gud grym och Elisa kall?
Nog visste Irene, att hon aldrig skulle nänts att med vett och vilja
beröfva systern något så kärt som denna bibel, men Gud hade gjort det.
Och om Irene älskat och förlorat sin älskade, hur utom sig skulle hon ej
blifvit öfver att hafva mist sitt käraste minne efter honom! Men Elisa
hade förefallit lugn och nöjd egentligen, fast litet ledsen. Irene hann
ej komma på det klara med allt detta förr än hon somnade.

Men i rummet bredvid låg Elisa länge vaken med sin egen bibel och sökte
sig fram till Gud igen. För henne tedde sig ej hans handlingssätt grymt,
sedan hon väl förstått det. Hon smakade sötman af att känna sig vara
föremål för Guds underbara, starka kärlek, som har kraft att smärta
djupt, när det gäller att rycka bort något, som ställer sig emellan
honom och den människa han utvalt åt sig. Hur stort att vara så älskad
af Herrars Herre och Konungars Konung! Elisas hjärta klappade honom till
mötes, och åter erfor hon, hur jordisk förlust kan ge rum för himmelsk
tröst och glädje. Hon var färdig att bedja öfver sig sorger, då de
visade sig hafva sådan verkan.




                                 18.


Intrycken från Sven Rises död bleknade så småningom bort hos de flesta
och skrinlades såsom rena minnen, väl värda att då och då få en
saknadens tanke. Med Elisa var det icke så; för henne bibehöllo dessa
minnen en lefvande friskhet, och de voro en lyftande kraft; ty så ofta
hon tänkte på Sven Rise, drogs hennes tanke också helt naturligt till
den värld, där han nu var, till himmelen, som alltjämt står öppen öfver
lifvet. Hvarför skall det vara så svårt att alltid se in i denna himmel,
men däremot så lätt att gräfva ned sitt intresse på jorden, så att man
förgäter se uppåt?

Vintern efter Sven Rises död gick Irene och läste tillsammans med en
jämnårig kamrat, Ester Bro, som bodde på Elghyttan. Ester var från
Upsala och syster till en af Gustaf Adolfs studentkamrater och vänner.

Lifvet på Elghyttan hade snart återtagit sin gemytliga och sorglösa
prägel, hvilket var naturligt där en sådan som majoren var den
tongifvande. Nöjd och belåten var han och hade lagt sig till med
ytterligare ett halft dussin vanor, hvilkas utöfvande sysselsatte honom
dagen igenom. Det var underbart hvilken förmåga han hade att alltid vara
mycket upptagen utan att egentligen uträtta någonting.

Tant Cilla var fridfullare och mildare än förr. Öfver sina krämpor
klagade hon alltjämt, men det var man så van vid, att ingen lade märke
till, att hon började blifva verkligt klen. För Ester Bro fattade hon
tycke, och det var henne en glädje att hafva de båda flickorna omkring
sig, helst i skymningen eller vid brasan och berätta för dem små
tilldragelser ur sitt förflutna. Hon var kommen till det stadium, då man
minnes bättre det, som skett för trettio år sedan, än det, som hände i
går. De båda flickornas ungdom framkallade osökt och lifligt för henne
hågkomsten af hennes egen ungdom, som varit ovanligt glad, och hon
älskade att åter lefva sig in i den tillsammans med dem.

Då Elisa en gång fann de tre sålunda sysselsatta framför brasan,
stannade hon osedd och lyssnade. Tanten berättade om sin första bal och
beskref noga allt, från hvad hon haft på sig till hvad hon känt. Irene
och Ester slukade med intresse hvarje ord. Men då tant Cilla blef Elisa
varse, hejdade hon sig tvärt och såg förlägen ut.

»Fortsätt! Kan inte jag också få höra på?» sade Elisa och gick fram till
gruppen.

»Nej, du föraktar sådant nonsens», sade tant Cilla.

Elisa böjde sig ned och kysste henne. Aldrig hade tanten varit så
meddelsam och liflig i hennes sällskap som nyss i Esters och Irenes.
Elisa undrade om hon utöfvade ett tyngande och hämmande inflytande på
sin omgifning. Det var icke hvad hon ville. Hon sade dock ingenting, men
det låg en stum afbön i hennes kyss, som tant Cilla måtte ha uppfattat,
ty hon tillade:

»Ser du, det är bara för sextonåringar jag kan blotta mina små svagheter
från mina egna sexton år.»

»Tror du aldrig jag har varit sexton år då, tant Cilla?»

Tanten log halft förläget och halft skälmskt.

»Knappast», svarade hon och skakade på hufvudet, »åtminstone har du icke
varit det på samma sätt som jag.»

Det var nog så. Elisa tänkte tillbaka på sin sextonårsålder. I stället
för den första balens förtjusande oro hade den första sorgen lagt beslag
på hennes sinne. Det var då hon förlorat sin mor. Faderns hjälplöshet i
saknaden, småsyskonens beroende, de unga bröderna, som förlorat sitt
bästa jordiska stöd just vid den tid, då lifvets korsande vindar begynna
slita i seglen, allt detta hade Elisa känt och tagit på sina unga
skuldror jämte den egna sorgen. Allvarlig och tänkande redan af naturen,
blef hon det i än högre grad genom detta stora ansvar. Underligt nog
tyngde det ej ned henne, utan alstrade i stället en tidig själens
mognad. Hennes andes krafter utvecklades blott af att användas. Men det
antagandet låg nära till hands, att hon härigenom förlorat förmågan att
fullt förstå och sympatisera med en lätt och sorglös ungdom, för hvilken
lifvet ter sig som en lek. Kanske var det därför tant Cilla förstummades
vid hennes inträde och ej kunde förmås att berätta vidare om sina
barnsligheter från flydda tider. Af samma orsak gingo de båda unga
flickorna till andra än Elisa, när de sökte sympati för sina små
intressen och önskningar. Och ändå älskade de henne mest af alla i
huset, ja Ester ägnade henne till och med en hängifvenhet, som hade en
stark tillsats af svärmeri. Elisa ville icke vara hög, hon ville
intressera sig för hvad som intresserade dem, men med bästa vilja i
världen förmådde hon ej se något riksviktigt i sådant som utseende,
kläder, nöjen och famlande svärmerier. Hon hade kommit att stå för
mycket ansikte mot ansikte med lifvets verklighet och med mänsklighetens
lifsfrågor. Hon försökte tala med de båda unga konfirmanderna om detta,
men saknade förmågan att göra det enkelt och gladt. De rördes och
lyssnade med beundran, men hon kände, att de ej förstodo henne. Tant
Cillas berättelser vunno mera genklang hos dem.

Men detta betydde dock ej, att de voro utan alla allvarliga tankar. När
tiden för konfirmationen och den första nattvardsgången nalkades, kände
de dess vikt. Då sökte de ej tant Cilla utan Elisa.

På våren vid pingsten ägde konfirmationen rum. Sedan reste Ester Bro
till Irenes stora saknad. Men bröderna kommo hem öfver ferierna, och
sommaren gick gladt nog.

På hösten, sedan de rest, blef det dock så mycket ödsligare. De sjutton
årens oförklarliga längtan af vemod och lust blef Irene tung. Hon kunde
ej likt Elisa gå upp i verksamhet hemma och bland folket på godset, hon
begärde något annat. Lefva för andra förstod hon icke, och att lefva sig
själf hade hon så föga tillfälle till. Spegeln sade henne, att hennes
mörka hår hade en vacker glans, att hennes bruna ögon voro riktigt söta
med sitt unga, trånande uttryck, samt att kinden just fått den första
ungdomens så snart försvinnande, täcka rundning. Men ingen var det ju,
som såg allt detta och beundrade det! På bjudningarna i trakten träffade
Irene endast sådana, som sett henne sedan barndomen och därför ej kunde
få klart för sig, att hon nu vuxit upp. Irene längtade ut i världen
efter något alldeles nytt.

Elisa förstod denna längtan, ty det hade varit en tid, då hon känt den
starkt, och hon kände den ännu ibland, men hon hade kommit underfund med
den och funnit medel för dess tillfredsställande, därför plågade den
henne ej. Det var ut i diktens, tankens och historiens världar hon
längtade, och dit kunde hon komma utan att lämna Elghyttan. Böcker hade
hon fullt upp af alla slag, och så många hon önskade kunde hon skaffa
sig. Hon läste mycket och tänkte öfver det. På senare tid hade hon genom
Sven Rises och Gustaf Adolfs inflytande fått lust för den rent
allvarliga litteraturen, där hon kom i beröring med fler än en af
mänsklighetens ädlaste andar. Lifvet vidgade sig och blef fullt af
intresse genom läsning af sådant, som kunde och borde omsättas i
praktiken.

Men Irenes håg stod ej till dylikt, hon ville ut i den brokiga, lockande
världen. Hon ville lefva lifvet. Tänka öfver det kunde hon ej; försökte
hon det, blefvo tankarna endast drömmar, som stegrade ungdomslusten och
i kapp därmed missbelåtenheten öfver de nuvarande, enformiga
förhållandena.

Elisa insåg, att den lilla systern behöfde komma ut och se sig om, och
hon försökte få fadern och tant Cilla att inse det också, men det var
omöjligt. De voro båda af gamla stammen och ansågo, att en ung flickas
plats var i föräldrahemmet, tills hon bildade eget hem. Allt hvad resa
hette föreföll dem så obeskrifligt besvärligt, det kunde då ingen tycka
vara annat än plågsamt, och någon sysselsättning utom hemmet fick ej
komma på frågan. Så stod saken, då ett bref kom från Ester Bro, som bjöd
Irene till Upsala, helst för flera månader. Intet kunde varit välkomnare
för Irene. Hon jublade. Fadern och tant Cilla gjorde invändningar. Det
skulle bli så tomt på Elghyttan, och inte kunde Irene resa ensam; om hon
än fick brödernas sällskap till Upsala efter jul, hvem skulle följa
henne hem? Ingen brydde sig dock om detta svaga motstånd, hvilket heller
ej var så allvarligt menadt. De båda gamla gåfvo med sig och Irene for.
Nog var hon litet hjärtnupen i afskedsstunden, och ymniga tårar fällde
hon då, men de torkade snart. Väl kommen till Upsala fick hon så roligt,
att ej det minsta lilla rum blef ledigt för någon hemlängtan.

En person förekom ofta i hennes bref och blef snart deras
hufvudinnehåll, och det var Esters stiliga bror Helmer. Elisa märkte
detta med en viss oro. Irene var ju ett sådant barn ännu. Men hon
lugnade sig med tanken att systerns utkorade var Gustaf Adolfs vän; han
skulle ej leka med barnet. Och Gustaf Adolf var ju i närheten; han
skulle nog vaka öfver sin lilla svärmiska syster.

En dag fram på våren trädde Elisa öfver tröskeln till sin fars rum.
Hennes min var betydelsefull.

»Jag har fått ett bref från Irene, som skall glädja dig», sade hon.

»Hvad står i det?»

»Jag skall läsa upp det.»

»Nej, nej, säg först nyheten», sade majoren ifrigt, ty han såg, att det
var något särskildt.

»Irene är förlofvad», upplyste då Elisa.

»Hvad säger du? Är ungen förlofvad? Med hvem? Tag hit brefvet, får jag
se! Åh, kära hjärtandes då, en sådan liten brud!»

Han tog brefvet och läste det halfhögt, interfolierande med sina egna
anmärkningar.

-- -- -- Helmer Bro. Han är den ädlaste, stiligaste, vackraste och bästa
man på jorden -- -- --

»Vet skäms, unge! Glömmer du far din?»

-- -- -- Jag har älskat honom från första stunden jag såg honom -- -- --

»Det är äkta glöd, det. Ja ja, hon är min unge, det märks. Jag blef
blixtkär i din mor första gången jag såg henne en afton hos lagman
Skalm. Ja, det är hundra år sedan dess.» Och majoren torkade sig i
ögonen. Han fällde alltid en tår, då han nämnde sin aflidna hustru.

-- -- -- Jag tycker ej jag lefvat förr än nu -- stod det längre fram i
brefvet. -- Du anar inte hvad det vill säga att vara förlofvad, Elisa,
och det är synd; jag skulle unna dig en sådan lycka. Kanske får du den
någon gång, du också; det är ingen som vet, fast förstås en sådan
fästman som Helmer får du aldrig; det finns ej två sådana som han. -- --
--

»Jo jag tackar, jag, tösasnärtan är morsk, hon låter helt beskyddande
mot dig. Hvad säger du om det, Elisa?»

-- -- -- Vi vilja båda eklatera så snart som möjligt. Jag har bedt honom
komma till Elghyttan nu i vår, och då kan det ske, ty eklateringen bör
ju försiggå i fästmöns hem. Du skall lofva mig att vara riktigt vänlig
och rar emot honom, Elisa, och låta honom få det bästa gästrummet. Nå
ja, jag kommer ju själf hem och hjälper dig ställa i ordning -- -- --

»Själf! Hvad säger du om det? Hon tycker sig ha blifvit ett litet själf
nu, kan tänka. Ska' vi bli snälla emot honom, hva?»

»Hur skulle vi egentligen kunna annat mot Irenes trolofvade och Gustaf
Adolfs vän?» svarade Elisa leende.

»Du har rätt som alltid. Men säg mig en sak, min älskling: tycker du
inte att stumpan kunde ha nämnt ett ord om mig och mitt samtycke?»

Majoren såg fundersam ut, då denna tanke gick upp för honom. Nog var det
en smula kränkande för en far att i en dylik angelägenhet alls icke
tagas med i räkningen. Elisa kände detta. Hon lade smeksamt armen om
hans hals och vände på brefvet, som han höll i handen.

»Du har ej läst slutet än», sade hon.

Majoren läste brefvets post skriptum:

-- -- -- Du skall naturligtvis ge pappa del af allt detta; jag hinner
inte nu skrifva till honom, men omfamnar honom i tankarna --

Majoren blef rörd. Han begärde icke mycket. För honom var det minsta
lilla uttryck af ömhet från barnens sida alldeles nog. Kanske kände han
med sig, att han häfdat sin faderliga värdighet för litet för att kunna
fordra någon tribut åt den.

»Må hon bli riktigt lycklig nu», sade han. »Jag skulle allt vilja se den
där karlen, innan de eklatera.»

Denna ödmjuka önskan grep Elisa och gaf hennes svar till Irene en extra
tillsats af allvar, som i hög grad förtörnade denna lilla dam.

»Kan du tänka dig hvad Elisa skrifver», utbrast hon harmsen, där hon
satt bredvid sin trolofvade. »Hon säger att jag ej får betrakta min
förlofning för så alldeles afgjord, förr än pappa gifvit sin tillåtelse
till den. Liksom om kärleken nånsin väntar på tillåtelse! Det märks bäst
att Elisa aldrig älskat.»

Helmer Bro smålog och lugnade henne. Han tyckte heller inte om Elisas
ord, påstod han, men måste ändå ge dem rätt.

»Rätt?» utbrast Irene full af förvåning.

»Ja. Förr än du är myndig har du icke rätt att gifta dig utan din fars
samtycke.»

Irene funderade några ögonblick, så började underläppen darra på ett
förrädiskt sätt.

»Men hvarför i all världen skall pappa vägra sitt samtycke?» utbrast
hon.

»Vägrar han?» frågade Helmer misstroget.

»Ja, se själf. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på Elisa; hon måtte
vara afundsjuk.»

Hon räckte Helmer systerns bref.

»Här står ej ett ord om någon vägran», sade han sedan han läst det. »Och
hur du kan se någon afundsjuka i dessa varmhjärtade rader, begriper jag
inte. Sällan har jag läst ett så tilltalande och fint bref. Det har
ingifvit mig riktig sympati för din syster.»

Irene lät trösta sig af dessa ord.

»Ja, Elisa är mycket snäll och stilig», medgaf hon, »bara väl allvarsam
och sträng ibland.»

»Jag har svårt att tro, att hon aldrig älskat, som du sade», återtog
Helmer; »då skulle hon knappast kunnat skrifva så förstående som hon
gjort.»

»Jo, hon har älskat på sitt sätt, men det var kandidat Rise, som dog hos
oss. Han var ju så sjuk, att de aldrig kunde tänka på att nånsin gifta
sig, så hon var aldrig förlofvad med honom.»

Irene uttalade ordet förlofvad med ett särskildt viktigt tonfall, som
roade Helmer och lät honom känna, att hans kärlek höjt henne betydligt i
hennes egna tankar.




                                 19.


Det var vid midsommartid Helmer Bro kom till Elghyttan. Irene hade varit
hemma några veckor förut och hjälpt Elisa ställa i ordning åt honom,
eller rättare sagdt: Elisa hade fått hjälpa henne.

Eklateringen ägde rum på själfva midsommaraftonen. Irene kände sig i
hvit klädning, sjuttonårig och med slät guldring på vänster hand som en
mycket poetisk uppenbarelse.

På kvällen ville hon nödvändigt gå ned till ängen, där bygdens ungdom
dansade kring majstången. Sin fästman och Torvald fick hon utan
svårighet med sig, och de andra behöfde icke mycken öfvertalning.

Elisa kom litet senare. Hon stannade några ögonblick på höjden ofvanför
ängen och såg, hur långdansen gick i ringar under sång och skratt. Ännu
var midsommarfesten i sin början, ännu voro barnen med och göto oskuld i
leken. Ännu stod solen högt, gjorde sig ingen brådska, funderade på att
ej alls gå ned i kväll.

»Elisa, hvarför står du där? Skynda dig!» ropade Irene.

Elisa hade ej ämnat deltaga i dansen, hon kände sig för gammal och
allvarlig till det. Men det låg ras och ysterhet i själfva luften, och
ungdomsglädjen kring majstången drog henne med sig. Fadern, tant Cilla,
Gustaf Adolf och några andra bildade en åskådaregrupp och väntade, att
hon skulle sluta sig till dem. Men hon skakade leende på hufvudet och
sprang in i ringen. De dansande kände, som om de vunnit en oväntad
triumf, och de båda, åt hvilka hon räckt sina händer, strålade af
stolthet och glädje. Ingen var så afhållen som fröken Elisa på
Elghyttan.

Af springdansen fick kinden högre färg och ögat förökad glans, men hon
kunde le åt sig själf och den tillfälliga ungdomslust, för hvilken det
föll henne in att ett ögonblick ge vika. Det drottninglika lämnade henne
ej, fast hon lekte som ett barn.

På stigen, som gick fram utmed skogsbrynet öfver ängen, kommo två
ryttare. De höllo in sina hästar och sågo med lifligt intresse på
dansen.

»Hvem är hon?» frågade den ene plötsligt.

»Elisa Spitzenholdt, Elghyttans drottning», svarade den andre, »ty jag
förmodar du menar henne; om någon annan frågar man icke så.»

»Men majoren är ju änkling, sade du?»

»Det hindrar väl inte, att han kan ha en dotter», svarade den andre
skrattande.

»Och hon är ogift? Hur är det möjligt?»

»Ja, säg det. Jag kan bara förklara det så, att hon är kall som is, ty
hvarje man i trakten har då haft sin period af svärmeri för henne, men
förgäfves.»

»Du också?»

»Ja, naturligtvis. Och jag var illa däran, må du tro, innan min lilla
Térèse förbarmade sig öfver mig och läkte hjärtesåret. Skola vi gå dit
ned och bocka oss? Här på Elghyttan fordras ingen etikett.»

»Vågar du för Térèse?»

»Har ingen fara. Med dig är det värre. Törs du?»

»Hvad har jag att förlora?» Detta sades med en axelryckning.

De bundo sina hästar vid ett träd och gingo ned på ängen.

Majoren välkomnade dem med sin vanliga älskvärda hjärtlighet. Han kände
blott den ene, brukspatron Hansson på Bergsjö bruk, beläget norr om den
milslånga Hanebyskogen.

Brukspatronen presenterade sin vän, doktor Hessel, som var hos honom på
besök.

Då Elisa såg att gäster anländt, lämnade hon dansen för att hälsa dem.
Irene följde henne förtjust och stolt åt att få visa sin guldring och
sin fästman. Hon var ännu så mycket barn, att hon väntade få se herrarne
utbrista i förvåning, och brukspatron Hansson, som i åratal varit vän
och granne till familjen, tillfredsställde hennes förväntningar i detta
afseende; det hade ej förr än nu fallit honom in, att Irene skulle
föreställa fullvuxen. Doktor Hessel däremot gratulerade henne med en
främlings likgiltighet.

Elghyttan var ett gästfritt hem, där man ej visste af krus. Därför föll
det ingen in annat än, att de båda herrarne skulle stanna till kvällen
och med familjen fira Irenes trolofning.

Man lämnade snart dansen och drog sig i grupper upp mot byggnaden. Irene
och Helmer gingo arm i arm och kommo naturligtvis efter. De kommo upp på
terrassen till de öfriga samtidigt med att kvällsvarden annonserades.

»Du ser så allvarsam ut i afton, du ångrar dig väl inte?» frågade Gustaf
Adolf skämtsamt och slog Helmer på axeln, då man efter slutad måltid
lämnade matsalen.

»Ångrar mig? Nej», sade Bro, »men jag känner ansvaret.»

»Ansvaret?»

»Ja. Irene är ett barn och ser upp till mig alldeles för mycket. Hur
skall jag kunna leda henne rätt?»

»Hon älskar dig, och hon är lättledd», svarade Gustaf Adolf lugnande.

Men det var just hvad som oroade Helmer Bro. Han kunde ej förstå sina
känslor, då han trädde in i salongen och Irene skyndade emot honom.
Hennes ansikte strålade upp, som om hon sökt och saknat honom under de
två minuter han dröjt.

Han skulle velat fråga, hvarför hon var så glad just i dag, de hade ju
ägt hvarandra lika mycket förut. Men hon tycktes sätta särskildt stort
värde på, att de nu tillhörde hvarandra i allas åsyn. Att det just var
den omständigheten, som gjorde honom beklämd, förstod han ej själf.

Elisa gick förbi dem, smålog och sade något vänligt i förbifarten. Hon
var glad, att hon kunde tycka så mycket om sin systers trolofvade, och
hon visade oförställdt sin sympati för honom, då hon såg, att det gladde
både honom och Irene.

Nu verkade hennes ord och blick ett välgörande omslag i Helmers
sinnesstämning. Han såg med ömhet ned på Irene och lofvade sig själf att
göra henne så lycklig, som Elisa tycktes vänta det af honom.

»Nej, nu få vi väl lof att tänka på hemfärden, Hessel», sade brukspatron
Hansson; »solen lurar oss i kväll, det är inte värdt att rätta sig efter
den.»

De båda herrarne togo afsked och redo hem en genväg genom Hanebyskogen.

Härinne var drömmande skönt och trollskt. I fjärran drillade en trast,
och en annan svarade på närmare håll; de glömde att stoppa hufvudet
under vingen denna ljusa natt. Där träden stodo tätt var det skumt, alla
föremål voro dock skönjbara, men antogo fantastiska konturer i dunklet
och sågo ut som något annat än de voro. Men på de öppna platserna skulle
man godt kunnat se att läsa. Själfva luften tycktes lysa, ty ljuset
kastade inga skuggor.

Doktor Hessel höll in sin häst.

»Låt oss lyssna», sade han.

Brukspatronen stannade, men saknande sinne för naturen, betraktade han
förstulet sin vän.

»Jag tror nästan du förlorat något där nere på Elghyttan ändå», anmärkte
han.

»Jag hade ingenting att förlora, men nu förefaller det mig, som om jag
fått det», svarade doktorn och satte åter sin häst i gång.

»Hessel», sade brukspatronen efter en stunds tystnad, »du stannar väl
länge hos oss? Både min hustru och jag önska det. Du är en sådan som man
trifs med i hvardagslag.»

»Tack! Jag trifs också så bra hos er, men hur länge jag stannar är
ovisst. Jag är en orolig själ.»

»Så mycket mer behöfver du barlast och ankare.»

»Hu, bevara mig väl!» utbrast doktorn.

Brukspatronen skrattade.

»Hvad tycker du om familjen på Elghyttan?» frågade han. »Fann du dem
icke älskvärda?»

»Jo, i hög grad. En son är ju bortrest, sade du? Det är väl han, som är
pietistisk?»

»Nej, Christian Spitzenholdt gör inte skäl för det tillmälet», svarade
brukspatronen och fick sig ett godt skratt. »Det var just pietisten, som
var hemma och som jag såg dig komma så bra öfverens med.»

»Menar du den där käcka, trefliga karlen?»

»Just han.»

»Och jag som trodde mig vara människokännare!» sade doktor Hessel
snopen. »Jag skulle kunnat slå mig i backen på, att den där Gustaf Adolf
vore ärligheten själf.»

»Det tror jag fullt och fast han är också», sade brukspatronen.

»Det vore intressant att studera honom på nära håll. En ärlig pietist
vore i sanning ett kuriosum.»

»Du har två sådana rariteter på Elghyttan att öfva din skarpsinnighet
på. Elisa lär vara af samma ull som brodern.»

»Hon!» sade doktor Hessel tankfullt och berörde med ridspöet sin häst på
öronen, så att denne otåligt kastade med hufvudet och munderingens
rassel bröt nattens drömmande stillhet. »Jag skulle vilja känna också
henne på närmare håll.»

»Akta dig, det blir ett studium farligt för ditt lugn.»

»Mitt lugn! Det är minsann icke stort förut», svarade doktorn med ett
kort skratt, men tillade strax därpå i samma tankfulla ton som nyss: »Om
hon är hvad hon förefaller, så mister man ingenting på att förlora till
henne.»

»Tala tydligare, om du vill att jag skall begripa dig; jag är så
trivial, ser du», sade brukspatronen.

»Om du inte begriper mig, så gör det precis detsamma», svarade doktor
Hessel, såg upp mot den glänsande natthimmelen och hvisslade en munter
melodi, som disharmonierade både mot naturens stämning och de känslor,
som nyss trängt sig på honom.

Han kände disharmonien starkt och njöt af att på trots framkalla den.
Plötsligt afbröt han sig själf med att skratta.

»Hvad nu?» frågade brukspatronen och skrattade med, utan att veta åt
hvad.

Han var ingen stämningsmänniska och hade ej nerver, som kunde uppfatta
och plågas af missljud, men i ett godt skratt var han alltid färdig att
instämma.

»Jag kom bara att tänka på tanken i ett skaldestycke jag läst en gång.
Den var dråplig. Om slumpen bara för en rätta stunden i en kvinnas väg,
hugnas man af hennes kärlek, hon må vara aldrig så ädel och man själf
aldrig den.»

Brukspatronen log förnöjd. Denna gång begrep han sin vän.

»Ja slumpen gifve, att rätta tiden för Elisa vore inne nu», sade han och
gaf doktorn ett litet vänskapligt rapp med ridspöet.

»Slumpen!» upprepade doktor Hessel åter tankfull och allvarsam. Hans
sinnesstämning var orolig och växlande i natt. »Hon förefaller att vara
ledd af högre makter än slumpens.»

»Hon själf anser sig vara ledd af Gud», anmärkte brukspatronen.

»I hennes närhet blir man verkligen frestad att tro det», sade doktorn.
»Men är det så, gör jag bäst i att hålla mig undan. Den blinda slumpen
kunde jag möjligen hoppas något af, men af Gud!»

»Hoppas allt af kärleken, du. 'Les femmes aiment toujours les mauvais
sujets', så du har goda utsikter hos din sköna.»

»Tack för artigheten», sade doktor Hessel leende. »Alltför gärna skulle
jag vilja vara föremål för hennes reformförsök, förutsatt bara att hon
ej lyckas.»




                                 20.


Under den följande tiden tillställdes i grannskapet många festligheter
till det nyförlofvade parets ära.

Irene njöt obeskrifligt af att vara det förnämsta föremålet för allas
uppmärksamhet. Van att behandlas som ett barn och att stå i Elisas
skugga, blef hon yr i hufvudet af att så plötsligt blifva framskjuten.
Men hon kände sin nya värdighet och var mån om den. Särskildt i hennes
sätt mot Elisa kom något öfverlägset och beskyddande, hvilket verkade
ytterst komiskt.

Man skulle på middag till prosten. Irene stod färdigklädd i nedre
vestibulen på Elghyttan, och Helmer lade kappan öfver hennes skuldror.
Elisa kom med majoren utför trappan och stannade för att borsta bort
några dammkorn från hans rockkrage.

»Den där blågrå klädningen klär Elisa. Hon ser fornnordisk ut i den»,
anmärkte Irene gillande.

Hennes fästman svarade ingenting, men glömde den lilla ömma tryckningen
just då han svept kappan om henne. Af hennes förvånade blick märkte han,
att något var på tok och försökte rätta på kappan.

»Tack, den sitter bra», svarade Irene litet snäft.

Då upptäckte han, att han glömt svara på hennes ord, och skyndade att
godtgöra denna försummelse.

»Elisa kan inte vara annat än vacker, hvad hon än tar på sig», sade han.

»Det vill jag inte påstå», svarade Irene. »Elisa förstår egentligen icke
alls att kläda sig väl. Jag är glad, att hon gjort det i dag för en
gångs skull, ty doktor Hessel kommer nog på middagen.»

»Doktor Hessel?» eftersade Helmer.

»Ja. Har du inte märkt, hur intagen han är af Elisa? Jag vill så gärna,
att hon skall förlofva sig, och han vore så lämplig.»

»Det är han inte alls», förklarade Helmer med eftertryck.

»Hvad är det frågan om?» sporde Elisa, som nu hunnit ned.

Helmer ville hjälpa henne på med kappan, men förekoms af Gustaf Adolf.

»Vi talade om doktor Hessel», upplyste Irene.

»Det är en treflig kurre», förklarade majoren. »Han får gärna komma hit
så mycket han vill.»

»Skulle han det, så komme han allt hvar dag», inföll Irene skrattande.

»Inte mig emot», sade majoren. »Läkare är han också, och jag har på
sista tiden börjat känna mig klen och skulle behöfva en lifmedikus.
Undras om han skulle vilja bli det?»

»Det vore det just inte så lämpligt att föreslå» sade Gustaf Adolf.

»Hvarför inte?» frågade Irene med ett litet öfverdådigt skratt. »Menar
du, att det skulle vara opassande? Jag kan vara förkläde åt Elisa.»

»Du, nippertippa», sade Gustaf Adolf och gaf henne med pekfingret ett
lekfullt slag på näsan och munnen.

»Hvad det beträffar, kan väl jag vara förkläde nog», inföll tant Cilla,
för hvilken utsikten att dagligen få anförtro sina krämpor åt en läkare
var synnerligen tilltalande.

»Nej, du är ogift, tant Cilla, och behöfver själf förkläde, och det kan
jag vara, som åtminstone är förlofvad», svarade Irene munter och viktig.

»Allvarsamt taladt, skulle det inte låta sig göra?» frågade majoren, som
riktigt tycktes hafva tagit fasta på sin förflugna idé. »Är det någon,
som vet, hvar han hör hemma och hvar han har sin praktik?»

»Ingenstans och öfverallt», svarade Gustaf Adolf. »Han anförtrodde mig
något af sina växlande lefnadsöden här om kvällen. Som pojke skickades
han till sjös, men rymde efter några år från sitt fartyg i en amerikansk
hamn. Sedan släpade han sig fram som simpel arbetare, tills han greps af
lust att studera. Då skref han till fadern, som inte hört af honom på
åtskilliga år, och bad om förlåtelse och pengar att börja ett nytt lif
med. Det fick han också och tog på otroligt kort tid studentexamen.
Sedan studerade han medicin och blef praktiserande läkare en tid, tills
han tröttnade på det och reste hem till Sverige. Hans far är nyligen
död, och Hessel var ende arfvingen, så att nu har han både tid och
pengar att hvila sig på.»

»Det låter föga rekommenderande allt det där», anmärkte Helmer Bro.

»_Amerikansk_ doktor!» sade tant Cilla och skakade på hufvudet.

Hennes lust att anförtro honom vården af sina dyrbara krämpor hade
betydligt svalnat. Men majoren var lika ifrig för sin plan, hvars
genomförande syntes honom ännu möjligare efter de upplysningar han fått.

»Förträffligt! Hvarför skulle han inte slå sig ned som min husläkare på
Elghyttan, då han hvarken har hem eller anställning?»

»Du säger ingenting, Elisa», anmärkte Irene.

»Hästarne ha varit framme länge; borde vi inte ge oss i väg snart?»
svarade Elisa, som under hela samtalet stått tyst vid fönstret och sett
ut. »Irene, skulle du ha mycket emot att för en gång åka med Helmer hos
pappa och tant Cilla i stora vagnen och låta Gustaf Adolf köra för mig i
giggen?»

Hon såg så vackert bedjande på Irene, att denna efter någon tvekan gaf
med sig.

»Hoppas du snart får någon annan än en bror att köra för dig», sade hon.

»Hvad är det hon säger, ungen?» sade majoren lekfullt och nöp Irene i
örsnibben. »Var lagom morsk mot din syster, lilla nippertippa!
Elghyttans drottning kan få en på hvart finger, som intet bättre begär
än att få köra för henne i giggar.»

»Låt de andra åka före, så behöfver du inte bekymra dig om tömmarna»,
sade Elisa till sin bror, då de satte sig till rätta.

»Du vill taga min uppmärksamhet i anspråk således?» frågade han och
gjorde villigt som hon bad.

»Vi råkas knappt alls den här sommaren, det kommer så mycket i vägen
jämt», sade hon. »Jag tror inte vi haft ett enda förtroligt samtal.»

»Jag saknar det, jag också», instämde han. »Du är allvarsam. Känner du
dig nedstämd?»

»Inte egentligen. Mera tankfull.»

»Hvad tänker du på?»

»Åh, på mycket. Låt oss tala om Sven Rise.»

»Är det på honom du tänker?»

»Icke så mycket jag ville.»

»Det skulle jag annars ha trott, att åsynen af Irenes lycka fört dina
tankar till Rise och gjort dig sorgsen.»

»Tanken på honom gör mig aldrig sorgsen, tvärt om, därför vill jag
fasthålla den.»

»Det är något att äga en sådan väns minne», sade Gustaf Adolf.

»Hvad jag önskar, att jag alltid kunde bevara lefvande intrycket från
hans död», återtog Elisa efter några minuters tystnad. »Var det inte som
om vi stått vid himmelens öppnade portar? Jag skulle velat lefva hela
mitt återstående lif där, utan att ha behöft vända tillbaka till låga
jorden.»

»Det är nog att få stiga upp på förklaringsberget i vårt lifs stora
ögonblick och se de outsägliga tingen», sade han, »men begär ej att få
stanna där, det vore förmätet; vi äro ej mogna för en varaktig härlighet
än. Men den heliga fläkt vi fingo däruppe skall följa oss som en kraft i
lifvet på den låga jorden.»

»Men kraften mattas, då de heliga minnena blekna, och så mycket vill
skymma dem», sade Elisa vemodigt.

»Det är ej på hänförelsens minnen vi lefva utan på Guds nåd i Jesus
Kristus», svarade han och tillade med en frågande blick: »Det är något
särskildt, som tynger dig?»

Hon såg ut öfver landskapet, som föreföll tröstlöst i den dammiga
Julidagens heta solsken.

»Jag minns en gång, då jag stod vid Sven Rises kista», började hon, »och
såg på honom; då kände jag alldeles som en inre hviskning: Lika död från
jordiska begär och omsorger, som han ligger där, bör och får du lefva,
och lika uppfylld af himmelska begär och fröjder, som hans ande nu är,
bör och får också du vara, om du dör och uppstår med Kristus. Så kände
jag det, och en lång tid efter hans död hade jag mycket starkare andliga
begär än jordiska, och jag var lycklig, ty det ligger ju något af
fullhet i blotta längtan efter eviga ting. Men på sista tiden ha jorden
och det jordiska börjat få dragningskraft för mig igen, och med sådana
begär följa oro och otillfredsställelse, de må fyllas aldrig så.»

»Du väntar för mycket af dig själf, Elisa, om du tror dig kunna lefva på
jorden fullkomligt död för allt jordiskt. Det är omöjligt, ingen har
kunnat det, fast mången i fanatism försökt det. Gud fordrar heller ingen
onaturlig öfverjordiskhet af oss; han tänker på att vi äro stoft.»

»Men det står ju, att vi skola dö världen och lefva Gudi?»

»Ja, vårt lif skall vara ett framskridande åt det hållet, naturligtvis.
Men mognandet går långsamt. Begynnelse är icke fullbordan. En sak är
att, som du vid Sven Rises kista, inse att idealet vore att ha inga
jordiska begär, blott idel himmelska, en annan sak är att ha det så
ställdt.»

»Men jag skulle vilja ha det så ställdt; hvarför kan jag det inte?»

»Du är stoft och synden låder vid dig. Var glad att den gör det på ett
för dig kännbart sätt, så att du inte inbillar dig vara fri och högmodas
och blir i själfva verket farligare bunden. Hvilket begär är det som
oroar dig, det har du inte sagt?»

»Intet som jag kan namnge», svarade hon dröjande, »men det finns där,
formlöst egentligen och dock starkt nog att försvaga det himmelska. Med
ett ord, jag känner mig så jordisk. Tingen i denna världen börja få för
stort intresse för mig.»

Gustaf Adolf blef ej klokare efter detta svar, hvilket föreföll honom
undvikande.

»Om det ej är något orätt, som drager dig, behöfver du väl inte känna
dig orolig», sade han. »Akta dig för en osund andlighet.»

Elisa satt tyst, vacklande mellan att känna sig bestraffad eller icke
förstådd.

Gustaf Adolf stod i ett ovanligt omedelbart förhållande till sin Gud.
Han såg så klart och behöfde aldrig grubbla öfver hvad som kunde vara
rätt eller orätt. Storslagen och enkel på samma gång, hade han lätt att
komma underfund med sig själf och förlorade sig aldrig i dunkla
stämningar eller oklara känslor. Med henne var det annorlunda. Det var
henne ej alltid lätt att afgöra om det, som rörde sig inom henne, var
synd eller ej.

»Hvad säger du om pappas förslag att ta doktor Hessel till lifmedikus?»
frågade Gustaf Adolf efter en stund.

»Jag hoppas det inte blir af», svarade hon.

»Tycker du illa om honom?»

»Nej, han intresserar mig mycket, men jag önskar inte alls få honom till
dagligt sällskap.»

»Det skulle du ha sagt till pappa; mot _din_ vilja gör han det inte.»

»Det är just det jag vet, och därför teg jag. Inte vill jag, annat än om
det är nödvändigt, stå i vägen för hans nöje.»

»Här vid lag tycker jag det är nödvändigt», sade Gustaf Adolf, hvars
ridderlighet var väckt. »Jag skall tala vid pappa, innan han hinner säga
något åt doktor Hessel.»

»Vet du, jag tycker han förefaller att vara ämnad till något ädelt, som
han icke blifvit», sade Elisa.

»Hvem?»

»Doktor Hessel.»

»Åh ja, det har jag inte tänkt på. Men det är han naturligtvis. Alla
människor äro ämnade till Guds barn, och det är det ädlaste man kan
bli», sade Gustaf Adolf.

Elisa smålog. »Du har alltid blick för hufvudsaken», sade hon. »Du ser
hela mänskligheten i blott två färger och har ej öga för de många
nyanserna.»

»Åh jo, det har jag nog», sade han lamt försvarande sig mot ett
påstående, som tycktes innehålla en beskyllning.

»Det har du icke», vidhöll hon och skakade leende på hufvudet. »Jag
skulle nästan kunna vända mot dig den varning du gaf mig nyss, eller en
besläktad med den. Är du inte litet för ensidigt andlig? Du bryr dig
bara om människan i förhållande till Gud, men för det rent mänskliga i
och för sig har du föga intresse. Det finns ju så mycket, som i sig
själf hvarken är godt eller ondt, såsom snille, smak, begåfning,
utseende och sådant mera. Allt detta gör mänskligheten mångskiftande och
intressant.»

»Är det blicken på allt detta, som drar dina tankar från Gud och de
eviga tingen?»

»Nej, intresset för människan är något, som jag tänker skall få följa
mig in i evigheten, eller hvad säger du?»

»Ja, intresset för det odödliga hos människan.»

»Kan du säga hvar gränsen går mellan det dödliga och odödliga i vårt
väsen? Själfva det döda stoftet skall ju uppstå igen.»

»Ja, det är sant. Det är stort att vara människa», sade han tankfullt.

»Och när man intresserar sig för människan, omfattar intresset allt hos
henne, då det är omöjligt att afgöra hvad som är stort och hvad som är
smått. I ett obevakadt ögonblick kan en människa genom en liten, liten
handling röja sin verkliga karaktär tydligare än i en stor gärning, som
syns för många och inför världen sätter en viss prägel på henne. Det är
så roligt att studera mänskligheten i detalj.»

Hon hade blifvit helt entusiastisk. Han smålog skälmaktigt.

»Är det någon särskild individ du nu experimenterar med?» frågade han.

»Jag försöker komma underfund med alla, som komma i min väg», svarade
hon, intet anande.

»Akta dig bara, så att ej känslorna lägga sig i studiet; de förvilla så
lätt.»

»De kunna också hjälpa till. Utan känsla uppfattar man mänskligheten som
idel trädockor.»

Han skrattade och gaf henne rätt. Bror och syster hade så trefligt
tillsammans, att åsynen af prostgården framför dem kom som en
öfverraskning.

Elisa fick doktor Hessel till bordsgranne, det föll sig ofta så och var
henne ej emot. Hon försökte alltid få klart för sig, hvad folk gick för,
men med honom hade detta sig icke så lätt, och det gaf honom ett
särskildt intresse i hennes ögon.

En stund efter middagen gjordes musik i salongen. Prostens äldsta dotter
spelade, och en af de unga kontorsherrarne från Bergsjö bruk sjöng.

»Hvad tycker ni om herr Salmsons sång, fröken Spitzenholdt?» frågade
doktor Hessel Elisa.

»Han har en vacker röst», svarade hon.

»Men hvad är det som fattas? Hvarför rycker han en inte med sig?
Utbildning har han, rösten är skolad och han sjunger väl ...»

»Ja, just väl», inföll hon med ett litet leende, som visade, att detta
knappast var någon förtjänst i hennes tanke.

»Vore det bättre om han slarfvade?»

»Det, som blott är inlärdt, griper icke», sade Elisa utan att akta på
frågan. »Han måtte ha upplefvat för litet för att kunna hänföra med sin
sång.»

»Stackare», sade doktor Hessel och betraktade med ett halft spydigt,
halft medlidsamt leende den unge mannen, som ansträngde sig efter bästa
förmåga och såg mycket belåten ut med resultatet.

Om en stund bad värden doktor Hessel sjunga, och ovanligt nog gaf denne
genast sitt samtycke.

När han tystnade, var det så ljudlöst i rummet, att man kunnat höra en
knappnål falla. Han kastade en hastig blick bort till Elisa, som satt
orörlig och såg på honom utan att synas medveten därom. Inspirerad häraf
sjöng han ännu ett par bitar. Sedan gick han från pianot trots artiga
protester. Prostens dotter slog sig ned där, åtagande sig det otacksamma
värfvet att ackompanjera samtalet.

»Sjöng jag väl?» frågade doktor Hessel, när han återtagit sin plats
bredvid Elisa.

»Det tänkte jag inte på», svarade hon sanningsenligt.

»Hörde ni om jag upplefvat något?»

»Alltför mycket», undslapp det henne.

Han smålog, road af att se hur hans sång gripit henne.

Hon gaf honom en skygg blick. Han var en farlig människa. Det trotsigt
lidelsefulla i hans föredrag hade berört strängar i hennes inre, hvilka
ej förr vibrerat. Deras klang förskräckte henne.

Han anade det intryck han gjort och kände sig stolt öfver det.

Hon såg ut genom verandadörrarna, som stodo öppna. Kyrkan syntes, den
låg ej långt ifrån. I dess närhet var en graf, till hvilken Elisas
hjälpsökande tanke tog sin tillflykt. Hon återkallade i minnet Sven
Rises bön för henne, och hon tyckte sig nästan känna det lugnande
trycket af hans hand på hjässan. »Helt tillhöra Kristus, bli till
välsignelse!» Hur annorlunda mot den brusande sången! Det kom ro i
hennes sinne, hvilket dock fylldes med vemod vid förnimmelsen af sin
mottaglighet för intryck af allt annat än himmelsk art.

»Kan man upplefva för mycket?» frågade doktor Hessel vid hennes sida.

»Genom att hänge sig åt sådant, som man blir sämre af», svarade hon mera
med tanke på sig själf än på honom.

»Hvad till exempel?» frågade han med oskyldig min, undrande hur långt
hon skulle våga gå.

»Sådant som skiljer från Gud. Synd», svarade hon fortfarande med sina
egna inre själsrörelser och strider i tankarna.

Detta visste dock icke han, och därför träffade honom ordet som ett slag
i ansiktet. Synd var visserligen något, som han ej erkände, men icke
dess mindre tyckte han det var väl starkt, att hon skulle anklaga honom
för det.

»Hvad är synd?» frågade han med en axelryckning.

På svar väntade han ej, utan vände sig med en anmärkning till herr
Salmson, som just gick förbi. Denne stannade och strax därpå lämnade
doktor Hessel honom och Elisa och gick själf omkring, roande sig med att
vara satirisk än mot den ena, än mot den andra. Slutligen förpassade han
sig ut på verandan, fördöljande sig och sitt dåliga lynne i dess
bortersta hörn. Här lutade han sig öfver räcket och följde oafvändt med
blicken myrornas arbete i sanden, dock utan att egentligen veta hvad han
såg på.

»Doktor Hessel!»

Han reste sig häftigt. Elisa stod bredvid honom. Hennes ögon uttryckte
tydligare än ord förmådde ett afbedjande.

»Jag kom att tänka på, att ni kanske missförstod mig nyss», sade hon.
»Ni trodde bestämdt jag menade er?»

»Hvem skulle ni annars menat?»

»Mig själf naturligtvis.»

»Ni? Hvad har ni gjort för synd?»

»Jag talade mera i allmänhet också. Hur kunde ni tro, att jag skulle ge
mig till att mästra er, inte mer än jag känner er?»

Hon rodnade för blotta tanken på en sådan taktlöshet å sin sida, och det
plågade henne tydligen mycket, att han ens ett ögonblick skulle hafva
trott henne i stånd till något dylikt.

»Inte mer än ni känner mig!» upprepade han. »Säg mig hvilka bittra
sanningar eller lögner som helst, men kalla er icke främling för mig.»

Vid dessa hans ord stelnade hon till en smula och såg bort, men efter
några ögonblick vände hon sig åter till honom.

»Gärna för mig må vi vara vänner», sade hon med sitt sympatiska leende.

Hvarför skulle hon vända sig ifrån honom, då hon kände sig dragen till
honom? Ej fick hon låta inverka på sig af småaktigt skvaller. Själf
trodde hon på platonisk kärlek, ty den hade hon en gång erfarit; hvarför
skulle hon då ej tro på en sådan vänskap? Ett öppet närmande var mera i
hennes smak än att leka kura gömma; förklarad vänskap skulle fördrifva
dold kurtis.

I detta ögonblick kände han sig mäktigt påverkad af hela hennes
personlighet, han tyckte, att han blifvit en bättre människa. Han böjde
sig för det evigt kvinnliga som för sin gud.

På hemresan fick Irene giggen för sig och Helmer. Elisa hade ej lust
till något förtroligt samtal den kvällen, ej ens med Gustaf Adolf.

Då man for förbi kyrkogården, lutade hon sig ut ur vagnen och sökte med
blicken stenkorset på Sven Rises graf. Hela vägen hem satt hon tyst, och
då hon blef tilltalad märktes mer än en gång, att hon ej följt med i
samtalet.




                                 21.


»Så länge han är borta!» klagade Irene, som med dröjande steg kom öfver
gräsmattan i trädgården, där Elisa roade sig med att kratta gångarna
fina till söndagen, det var nämligen lördagskväll.

»Gå och möt dem!» svarade denna.

»Jag vet ju inte från hvilket håll de ämna komma; jag har först varit
uppåt ån ända till ängarna och sedan nedåt till första fallet, men de
synas ej till», förklarade Irene i samma bedröfliga ton.

Hon tog en prästkrage och plockade sönder den blad efter blad,
upprepande ja och nej. Svaret måtte ej ha utfallit efter hennes smak, ty
hon slängde förargad bort blomman och plockade med en viss ifver en ny.
Men äfven den gäckade hennes förhoppningar.

»Tror du på prästkragar?» frågade hon.

»Som orakel? Nej. Gör du?»

»Inte precis, men det försätter mig alltid i dåligt lynne att få nej af
dem.»

»Låt då bli att fråga dem eller håll i, tills du får ja», föreslog
Elisa.

Irene lydde det senare rådet och blef så ifrig i sin jakt efter
prästkragarnas ja, att hon ej märkte, hur den otåligt efterlängtade
Helmer nalkades i sällskap med hennes bror. Hon såg honom ej förr än hon
hörde hans röst tätt bredvid sig. Då sprang hon jublande upp och
förebrådde honom ifrigt, att han kunnat dröja så länge borta. Om hon
anat, att han skulle göra det, hade hon gått med, förklarade hon.

Helmer besvarade sin fästmös smekningar och ord, men dock undgick honom
ej den förvånade blick Elisa sände efter Gustaf Adolf, som med mulet
ansikte och utan ett ord fortsatte sin väg upp till byggningen.

»Hvad är det åt Gustaf Adolf?» frågade hon.

Helmer smålog urskuldande.

»Vi träffade doktor Hessel i Hanebyskogen och kommo i språk med honom.
Olyckligtvis föll talet på andliga ämnen, och det blef dispyt.»

»Och Gustaf Adolf förgick sig?»

»Ledsamt nog måste jag erkänna, att han gjorde det.»

»Och doktor Hessel?» frågade Elisa.

»Var lugn som en filbunke, men road af att retas. Svår är han alltid att
vederlägga, men omöjlig, då man blir het.»

»Hvarför svarade icke du honom?»

»Jag försökte, men Gustaf Adolf blef ond på mig också, ty jag gjorde
åtskilliga medgifvanden, som upprörde honom. På hemvägen fick jag mina
fiskar varma för det.»

»Gustaf Adolfs vrede är intet att taga sig när af», sade Elisa, mån om
att urskulda sin älsklingsbror; »den går öfver lika lätt som den flammar
upp.»

»Det vet jag», erkände Helmer beredvilligt, »därför brydde jag mig icke
det ringaste om den för min egen del, men för doktor Hessels skull
gjorde den mig ledsen. Han, som inte känner Gustaf Adolf så väl, fick
kanske en dålig tanke både om honom och hans kristendom.»

»Hvad talade ni om?» frågade Elisa.

»Om försoningen och lifvet efter detta.»

»Ingenting sätter Gustaf Adolf så i eld och låga, som när något säges
emot korset», anmärkte Elisa.

»Men det är illa, ty skall man uträtta något i en diskussion, får man
inte bli het. Enligt min tanke vinner man också mycket mer genom att
sätta sig in i sin motparts åsikter och göra så många medgifvanden som
möjligt, än genom att för mycket hålla på sina egna.»

»Blir man inte bra lätt vacklande om man det gör?»

»Sanning framför allt.»

»Naturligtvis, det är just Gustaf Adolfs lösen. Inte tror du väl, att
han bara för att få rätt håller på något, som han ej är fullt öfvertygad
om?»

»Nej, det förstås, men hans hetta kan förleda honom till öfverdrifter.
Och så uttalar han sig så oförbehållsamt om saker och ting af sådan art,
som man bör behandla med stor försiktighet.»

»Såsom till exempel?»

»Lifvet efter detta. Vi talade om det i dag, och Gustaf Adolf förklarade
sig tro på fördömelsens möjlighet. Det borde han ha hållit inne med; jag
såg hur doktor Hessel hårdnade till invärtes. Det finns ju ställen i
bibeln, som tyda på alltings återställelse; jag tycker Gustaf Adolf
hellre borde vilja tro på dem.»

»Visst vill han», försvarade honom Elisa, »men han kan ej därför
bortförklara de ställen, ur hvilka den förra uppfattningen framgår,
helst som dessa äro både fler och tydligare.»

»Men hvarför skall allt vara så dunkelt, hvarför sådana motsägelser i
bibeln?» utbrast Helmer.

Han tycktes alldeles ha glömt sin fästmös närvaro för intresset af detta
samtal med Elisa. Irene var icke nöjd, hon försökte flera gånger göra
sig påmind, men utan framgång. Elisa ritade tankfull med krattan i
sanden.

»Kanske för att utröna hvilka, som verkligen vilja tro», sade hon, »ty
vill man, så kan man.»

»Det var ett djärft påstående.»

»Icke alltför djärft ändå.»

»Hur kan du då förklara, hvad du nyss sade, att Gustaf Adolf vill tro på
alltings återställelse, men tror på fördömelse?» frågade Helmer, säker
på att ha fått henne i fällan.

»Den vilja jag talade om är en till Gud hänvänd vilja, som begär honom
och är färdig att släppa allt annat, om så fordras. Med en sådan vilja
nalkas man Guds ord som dess lärjunge och icke som dess mästare.»

»Men det är en känd sak, att de mest motsatta åsikter stödja sig på
bibeln och det med fog», invände Helmer.

»Kommer man till bibeln med verkligt lifsbehof, förirrar man sig icke
där», svarade Elisa. »Då bibelstudiet går jämsides med lifvet och
erfarenheten, får man en fast och lefvande öfvertygelse. Gustaf Adolf
skulle nog ej tro på fördömelsen, om han ej känt sig själf fördömd.»

Helmer eftersinnade.

»Man kan göra så olika erfarenheter», sade han; »jag för min del känner
mig icke och har aldrig känt mig fördömd, fast jag nog vet med mig
mycket, som är orätt. Kanske är det därför, som läran om fördömelsens
möjlighet stöter mig så för hufvudet, att jag ej kan med den. Om Gustaf
Adolf åtminstone ville medge så mycket, som att frågan är oafgjord, men
det gör han inte, utan förklarar öppet, att han tror på möjligheten af
eviga straff.»

»Och det gör han rätt i», sade Elisa, »ty, är det som han tror, då är
det kärlekslöst, ja grymt att förklara att alla bli saliga. Och skulle
han misstaga sig och onödigtvis framhålla evighetsvikten af att söka
frälsningen i dag hellre än i morgon, så är ju ändå ingen skada skedd.»

»Mången kan stötas bort af läran om de eviga straffen.»

»Nå hvad gör det, om allt ändå blir bra till sist? Men finns det evigt
straff, är det förfärligt att insöfva i falsk säkerhet i stället att
låta sanningen ljuda, medan det ännu är tid att undgå domen.»

Helmer Bro funderade. Onekligen fann han Elisas lösning på gåtan
praktisk, men den tilltalade honom ej.

»Det är ett hårdt tal», sade han.

»Men månne det icke är saltets sälta?» sade Elisa.

Han skakade på hufvudet.

»De måste kunna förklaras på annat sätt, dessa ställen om evig dom»,
sade han.

»Förlorar inte Guds ord sin omskapande kraft för oss, om vi vrida och
vända det för att få det att passa in med våra tycken och känslor?» sade
hon. »Det bästa är, att låta det träffa oss, äfven då det går igenom som
ett tveeggadt svärd.»

»Men inte då det tycks förvränga Gud och göra honom till en grym
tyrann.»

»En grym tyrann!» upprepade hon. »Han, som af kärlek dog för världen på
förbannelsens kors, hur skulle han kunna vara en grym tyrann? Och det är
i hans hand, som världsdomen hvilar. Nog dömer han bättre än vi.»

Helmer svarade ej på detta hennes sista argument. För henne var det
tydligen alldeles tillräckligt, och fastän det icke förmådde tysta alla
hans tankes frågor, fann tanken ingen invändning, som kunde vederlägga
det, ty det var hjärtats språk.

»Du vänder dig inte till mig en enda gång, Helmer», hördes nu Irene
puttra. »Först dröjer du borta så förfärligt länge, och när du ändtligen
kommer, pratar du bara med Elisa.»

Helmer tog försonande hennes arm och aflägsnade sig med henne. Den
själföfvervinnelse det kostade honom att göra detta på ett älskvärdt
sätt märkte icke Irene. Men Elisa såg efter dem, undrande om hon borde
ge sin lilla syster ett råd.

Gustaf Adolf var ovanligt allvarsam hela kvällen. Följande morgon
frågade honom Elisa, om han ämnade sig i kyrkan. Hon väntade ja och blef
ganska förvånad, då han svarade ett afgjordt nej. Han märkte hennes
undran och tillade som förklaring, att han måste förrätta en annan
gudstjänst den morgonen. Då gick ett ljus upp för henne.

»Skall du förrätta den på Bergsjö?» frågade hon leende.

»Har Helmer skvallrat på mig?»

»Han behöfde inte ha sagt mer, än att ni kommo i dispyt om andliga ting,
för att jag skulle veta, hur min hetlefrade herr bror tog sig ut i den
dispyten», svarade hon, lindande in förebråelsen i den största ömhet.

De stodo på balkongen. Han såg bort mot Hanebyskogen, medan ett uttryck
af ädel sorgsenhet besjälade hans drag.

»Gud välsigne din gudstjänst i dag, älskling!» sade hon innerligt.

Han vände sig till henne och såg hennes ögon stråla med fuktig glans.

»Elisa, hur skulle det gå med oss, om Herren förlorade tålamodet lika
lätt, som vi förlora det mot hvarandra? Jag förstår inte, hur han kan ha
fördrag med mig. Men att han har det, det känner jag. Min älskade
Herre!»

Den unge mannen var tydligen djupt förödmjukad, men genomträngd af denna
öfversvinneliga lycka, som endast förnimmelsen af Guds oförtjänta kärlek
kan ingifva.

Strax efter frukosten gick kyrkskjutsen, men Gustaf Adolf tog ensam
vägen genom Hanebyskogen i lydnad för den uppmaningen: »Gå först bort
och förlik dig med din broder!»

Han gick med raska, spänstiga steg och njöt af att gå. I fulla drag
inandades han barrskogens doft, och i sitt hjärta talade han oförtäckt
med sin och naturens Herre.

Kommen till Bergsjö bruk frågade han efter doktor Hessel och blef visad
till dennes rum. Doktorn var ej klädd ännu. Ibland föll det honom in att
ligga halfva förmiddagen, men om så skulle vara kunde han stiga upp midt
i natten, utan att det därför märktes någon skillnad på honom.

»Stig in!» svarade han, då han hörde en kort, käck knackning på sin
dörr. Så knackade ingen här i huset.

Doktorn syntes därför icke förvånad, när Gustaf Adolf trädde öfver
tröskeln.

»Kommer du för att fortsätta dryftningen af helvetesfrågan, min vän? Var
barmhärtig och skjut upp därmed till en svalare årstid. Då kan det verka
välgörande att höra talas om lågor, men nu, när solen steker ...»

Han fullbordade ej meningen, utan dök ned med hela ansiktet i sitt
tvättfat och frustade och plaskade som en flodhäst.

Gustaf Adolf smålog och väntade, tills tvättningen var undanstökad och
doktorn befriat sina öron från tvålvattnet.

»Jag kommer inte alls för att tala om helvetet», sade han då, »jag
kommer för att be dig om förlåtelse.»

»Jaså. Hvad för då? För att du i går dömde mig att draga till helvetet?»

»Det gjorde jag icke.»

»Inte precis med de orden, det erkännes, men andemeningen var dock i den
stilen.»

»Jag ber dig om förlåtelse för min häftighet.»

»Åh, den bekom mig inte det ringaste.»

»Nej, det trodde jag inte heller», sade Gustaf Adolf, »men det var i
alla fall orätt af mig att bli ond och i all synnerhet då jag förfäktade
min saktmodige Mästares sak. Jag ber dig, Hessel, döm ej kristendomen
efter mitt uppförande! Jag misspryder så ofta min Frälsares lära.»

Den unge mannen stod där så ärligt varmhjärtad och ödmjuk, att satiren
dog bort på doktor Hessels läppar.

»Om alla missprydde den kristna läran som du, så ...» sade han nästan
hjärtligt och räckte Gustaf Adolf handen. »En uppriktig svärmare
högaktar jag alltid, om jag än ler åt hans svärmeri.»

»Tron är ej svärmeri», sade Gustaf Adolf.

»Bevisa mig det, den som kan. Förr än jag fått skärskåda en kristens lif
ända in i döden, tror jag icke på det.»

»Jag önskar, att du finge se mig dö och att min död blefve sådan, att du
vunnes genom den», sade Gustaf Adolf, och det hördes tydligt, att hans
önskan var uppriktig.

Doktor Hessel log ett godt leende.

»Skall jag bli 'vunnen', som du kallar det, hoppas jag bli vunnen med
mindre.»

»Med mindre!» upprepade Gustaf Adolf. »Du blir ej vunnen med det ens.
Min önskan var enfaldig; ingen vinnes med mindre än Guds Sons död.»

Doktor Hessel såg, hur kärlek till Gud och människor lyste ur Gustaf
Adolfs ögon, och han kom ovillkorligen att tänka på uttrycket »ljusets
barn».

En ädel motvilja för att med sin egen otro och satir profanera den unge
mannens goda grep honom.

»Du skall ej kasta dina pärlor för svin», sade han hastigt.

»Jag har flera gånger hört dig citera bibeln; brukar du läsa den?»
frågade Gustaf Adolf.

»Inte nu, men det var en tid då jag gjorde det.»

»Börja igen!» uppmanade Gustaf Adolf med denna vinnande rättframhet, som
var honom egen.

Åter framkallades det goda leendet kring doktor Hessels mun, men det
förjagades snart igen af ett mörkt minne, som följde honom likt en
skugga, hindrande honom från att komma till ljuset.

»Bibeln är förstörd för mig», sade han; »jag kan ej läsa den utan att
höra en salvelsefull röst skära i mina öron.»

»Hvems röst?»

»En skrymtares. Jag trodde på honom som på guld. Det var i mina unga år
på sjön. Han fick mig andligt sinnad en tid, men snart kom jag underfund
med honom, och då rök hvarje intryck han bibringat mig. Han var en
hvitmenad graf, en lismande skurk.»

»Döm icke alla kristna efter ett så sorgligt undantag!»

»Han var intet undantag. Ej långt efter sedan jag skilts från honom
träffade jag på en till i samma stil, och då blef det alldeles slut med
min tro på Gud och Guds människor. Den senare skurken åtnjuter ännu
stort anseende och är en stackars församlings öfverhufvud, men jag vet
hvad han går för. Jag säger dig, ger du dig ut för en andans man, så låt
ej köttet lefva i smyg!»

Gustaf Adolf hade blifvit mycket allvarsam. En känsla af oro och ansvar
öfverväldigade honom. Stora kraf ställas på lefvande Guds tjänare, och
det med rätta. Det är ingen lek att vara den Heliges redskap. Men
krafven fyller han själf, och redskapen håller han i sin hand. Det
gäller blott att vara öppen och ärlig inför honom, icke sky att draga
fram sin orenhet inför hans heliga blickar, men öppna hjärtat och låta
Guds ljus lysa in i dess lönligaste vrår. Var vaksam du Jesu Kristi
stridsman, så att du lyssnar och hör de smygande stegen till och med af
ditt minsta och mest fördolda fel, att det icke varder dig till fall!
Men vaka, bed och strid i din Herres gemenskap och under hans ögon, ty
»om Herren icke bevakar staden, så vaka väktarne fåfängt».




                                 22.


Det var en strålande oktoberdag. Trädgårdens röda och brandgula träd
speglade sig i ån, som tog deras fallande blad med sig i sitt lopp.

Elisa gick öfver spången till Hanebyskogen. Hon stannade ett ögonblick
och såg ned i det förbiglidande vattnet. Rastlöst, utan uppehåll hade
det glidit så i människoåldrar, en bild af tidens ström. Hvadan och
hvarthän?

Hon gick vidare, fördjupande sig i den stora, underbara skogen, som hon
älskade. Solen lyste förgyllande på höstens glänsande matta under
löfträden. Längre in togo barrträden öfverhand. Men solens makt var stor
äfven här. Tallarnas brunskaliga grenar blefvo röda i det glödande
skenet, och öfver de mörka granarna låg solljuset tilldragande som det
sällsynta leendet i ett allvarligt anlete.

Ån gick i många slingringar, så att Elisa, fast hon aflägsnat sig ifrån
spången, snart träffade på den igen. Då följde gångstigen en stund dess
strand. Elisa såg på det hvita vattenskummet och lyssnade till dess
vemodiga, högtidliga sång. Hon förstod den, hon tyckte att den sjöng ut
hennes egen starka längtan till målet.

Snart gingo stigen och ån åter i sär. Dånet från forsen mildrades genom
afståndet, men hördes alltjämt som en mäktig underton, ensam beständig
bland naturens alla växlande och tillfälliga ljud.

Plötsligt stannade Elisa. Hon var kommen upp på en höjd, hvarifrån
stigen gick ned i en dal, där träden växte glesare. Därnere kom doktor
Hessel i jaktdräkt med bössan på axeln och följd af sin hund.

Elisa tänkte vända om, innan han märkt henne, men glömde sin afsikt i
följd af ett litet drama, som helt oväntadt utvecklade sig för hennes
blickar. Doktor Hessel, hvilken ej tycktes befinna sig i samma
solskenslynne som naturen, sparkade vresigt till en sten, öfver hvilken
han hållit på att snafva. Han gjorde det med sådan kraft, att den flög
ett stycke bort och träffade hunden, som gaf till ett ömkligt tjut. I
stället för att trösta det stackars djuret, röt doktor Hessel åt det.
Nervöst känslig som alla fågelhundar, kröp hunden gnällande och med
slokande svans fram mot sin herre. Detta måtte ytterligare retat denne,
ty han gaf hunden ett rapp.

Elisa, som var stor djurvän, kunde ej förhålla sig lugn inför en sådan
orättvisa. Hon skyndade hastigt 

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/48638