← catalogue

Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II)

by Hjalmar Bergman · Swedish · Gutenberg #48526 · 349,613 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II)
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II)

Author: Hjalmar Bergman


        
Release date: March 19, 2015 [eBook #48526]
                Most recently updated: October 24, 2024

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/48526

Credits: Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson, Jens Sadowski,
        and the Online Distributed Proofreading Team at
        http://www.pgdp.net


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DANSEN PÅ FRÖTJÄRN (KOMEDIER I BERGSLAGEN II) ***

                                DANSEN
                             PÅ FRÖTJÄRN


                                  AV
                           HJALMAR BERGMAN

                      (KOMEDIER I BERGSLAGEN II)

                  STOCKHOLM / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                BERLIN. ULLSTEIN & CO:S TRYCKERI 1920




                             FRU GUNHILD
                           PÅ HVISKINGEHOLM
                              1847--1863




                                  I.


När fru Gunhild gick med sitt fjärde barn, var hon redan trettioåtta år
gammal. Herr Abraham var sextiosex, och han hade icke väntat att Gud
skulle beskära honom ännu en arvinge. Herr Abraham hade då som alltid
svårt att draga sig fram med hustru, talrik barnskara, dyrbara egendomar
och många och glupska tjänare. Han motsåg icke det väntade barnet med
särdeles glädje. Men varken att han högt klagade eller eljest visade sin
kära hustru några tecken till missnöje. Endast att han då och då i
förbigående sökte utforska fru Gunhilds tankar, rädd som han var, att
hon i all tysthet kunde lägga planer för en ovanligt festlig döpelseakt
eller annan kostsam tillställning.

Två eller tre gånger varje dag steg han uppför trapporna till
tornrummet, där fru Gunhild tillbragte de sista veckorna före
förlossningen. Tornrummet var kalt, högt och svalt. Luckorna för söder-
och österfönstren voro tillskruvade, och endast västerfönstret stod
öppet. Fru Gunhild satt i en klumpigt snidad, svartmålad emmastol, vars
skinnklädnad, delvis lossad, hängde i skrynklor och veck. Fru Gunhild
satt helt nära det öppna fönstret och lyssnade till göken, som gol i
väster.

Herr Abraham stiger på tå in i rummet, handskas försiktigt med
dörrklinkan och dröjer vid tröskeln. Fru Gunhild nickar jakande, att han
kan stiga fram, och han går alltjämt på tå bort och sätter sig på
stenbänken i fönstersmygen. Under de buskiga, gråvita ögonbrynen kastar
han en förlägen blick på hustrun. Han stryker sig över låren och harklar
sakta. Då fru Gunhild likväl icke öppnar ögonen, lutar han sig fram över
det runda bordet, vars skiva är av alrot. Han rör vid de vita
linnesakerna och slutligen tar han boken i svartfärgat, slitet
kalvskinn, slår upp pärmen och läser med närsynta ögon:

Christi efterföljelse och All werldzens fåfängligheetz Föracht.

Herr Abraham suckar omedvetet och börjar bläddra i boken som är späckad
med märken. Ett efter ett tar han ut sju små kopparstick, samlar dem i
handen, stryker och glättar dem, men fäster sig föga vid, vad de
föreställa. Under tiden slår fru Gunhild upp ögonen.

-- Hur går det med slåttern? frågar hon.

-- Gud ske lov jo -- jo vars. Han lägger ifrån sig kopparsticken, böjer
sig fram och stryker lätt över hustruns axel och arm.

-- Vad tänker kära Gunhild på? Här -- här i ensamheten.

Hon gör en butter min och låter huvudet sjunka. Herr Abraham fortsätter
hastigt:

-- Jag menar, att det är icke nyttigt för Gunhild. Min salig mor brukade
säga, att kvinnor i välsignat tillstånd ej ha gott av att tänka. Likaså
står det i Skriften, att var dag har nog av sin plåga. Gud råder för
allt, stort som smått. Men jag menar, att Gunhild skulle gå ner och se
om huset. Där nere går allting vind --

Han tystnar. Det fräsande ljudet av jämt mejande liar har upphört. I
dess ställe hör han drängarna skratta och prata sinsemellan.

Fru Gunhild säger:

-- Jag orkar icke. Jag är så besynnerligt trött. Kanske att det är
doften av det nyslagna höet, som söver mig. Jag har svårt att andas, och
ibland flammar det för mina ögon.

Herr Abraham sticker huvudet ut genom fönstret, sakta, försiktigt som en
räv. Osedd ser han drängarna nojsa med varandra ute på gärdet, rättaren
har gått in till sin hustru.

Han drar sig tillbaka ur fönstret, han står stilla en stund och stirrar
bekymrad framför sig.

-- Där hör Gunhild, säger han, drängarna leka och nojsa. Rättarn har
gått till sin hustru. Jag skall föda dem, kläda dem, giva dem lön, men
arbeta vilja de icke. Och här sitter Gunhild och tänker på nya utgifter.
Nya utgifter i dag, nya utgifter i morgon, ständigt. Vad är nu detta?

Han rör vid linnet och spetsarna.

-- Finns det inte små kläder och blöjor efter de andra barnen? Och
varför så fint? Gunhild vet, att små barn smutsa ned och förstöra. Vad
sitter Gunhild och tänker på? Tror kanske, att det skall bli ett stort
döpelsekalas med många inbjudna. Men då måste jag säga nej till min egen
sorg. Vi skola bjuda de faddrar, av vilka barnet kan vänta sig något
gagn. Inga andra. Vad tänker Gunhild på?

-- Ingenting. Vad skulle jag tänka på?

-- Bliv då här och vila, säger herr Abraham och stryker henne över
huvudet. Han går mot dörren, men vänder sig om.

-- Kanske Gunhild tänker på någon gåva vid kyrktagningen? Gunhild har
ingenting att klaga över. När Abraham föddes, fick Gunhild det underbart
vackra och dyrbara korset av guld och rubiner, som tillhört min salig
mor. Min salig mor hade tre verkligt dyrbara smycken, korset, den ryska
emaljringen med fem diamanter och fem turkoser, och slutligen
pärlkedjan. Mor fick tre barn och tre smycken. Gunhild väntar nu sitt
fjärde barn. Men jag kan icke trolla fram något smycke.

-- Jag önskar ingenting, säger fru Gunhild och sluter ögonen. Jag önskar
ingenting för min egen del --

Genast säger herr Abraham:

-- Det lilla barnet behöver ingenting, varken silver eller spetsar. Ett
litet barn behöver moderns omvårdnad och sin fars kärlek. Det är allt.
-- Bliv nu här och vila, eftersom kära Gunhild är trött.

                   *       *       *       *       *

Herr Abraham går, dörrklinkan faller i lås. Efter en stund tystnar
drängarnas prat och liarna fräsa åter i gräset.

Fru Gunhild sträcker på armarna, sträcker på benen. Hon är stel och öm.
Huvudet är tungt och på samma gång tomt. Hon tar stöd mot bordet och
reser sig. Genom fönstret ser hon sju krökta drängryggar och sju krökta
pigryggar. Drängarna äro barhuvade, pigorna ha schaletter. Bakom dem
står herr Abraham Lilja, gråklädd med en solkig mössa på huvudet. Han
snor det gråvita skägget mellan handflatorna, och på skäggets rörelse
kan hon se, att han står och mumlar för sig själv.

Hon blir led på att se herr Abraham Lilja. Långsamt drar hon sig inåt
rummet och sätter sig i fönstersmygen vid det östra fönstret vars lucka
är tillskruvad. Hon sitter framåtlutad med vitt skilda knän.

Hödoften sticker henne i näsan, och hon känner, att hon skall nysa. Hon
tänker på, att hon i hast måste önska sig något, ty en nysning och än
mer tre efter varandra följande ha förmågan att bestyrka och bekräfta en
önskan. Först tänker hon på mannen och gården. Under aderton år har hon
icke hört talas om en riktigt god skörd, och hon skyndar att önska en
god skörd. Hon tänker på förlossningen och önskar en hastig, lindrig
förlossning. Slutligen tänker hon med en viss rädsla på barnet. Hon
önskar ett gossebarn. Hon önskar, att han skall bliva vacker, god och
klok. Hon önskar, att han skall brås på hennes släkt och icke på
Liljorna, som hava grå, långa hästansikten, gråvitt hår och gråvita
ögon.

Under det att hon tänker på allt detta, förgår lusten att nysa. Och hon
småler åt sina dårskaper.

Emellertid ha hennes tankar nu fastnat vid barnet och komma icke loss.
Tre gånger har hon varit havande, men aldrig förr har hon varit fylld av
en sådan myckenhet besynnerliga och oroliga tankar. Med Thomas a Kempis
i hand har hon sökt driva bort dessa tankar. Hon tror, att de äro
syndiga.

Egentligen är det icke tankar. Hon ser, vare sig att hon håller ögonen
öppna eller sluter dem. Hon ser sonen. Han är vid pass tjugu år. Han är
hög och rak. Han har hennes ögon, Bourmaistrarnas ögon, skiftande mellan
olivgrönt och olivblått. Han har Bourmaistrarnas brunsvarta hår och
stora vita tänder. Han talar ivrigt och fort, han ler skälmskt men med
någonting ängsligt och skyggt kring ögonen. Vad han säger, hör hon icke.
Hon hör endast att han talar.

Hon lutar sig bakåt, låter armarna hänga slappt och glider sakta ned på
marken. Det är icke någon svindel, och hon kunde mycket väl ha hållit
sig upprätt på bänken. Men glidandet ger henne en lycklig förnimmelse.
Även detta att ligga på det kvistiga golvet med huvudet mot stenmuren
ger henne en lycklig förnimmelse.

Likväl gör hon försök att komma ifrån dessa föreställningar, över vilka
hon halvt omedvetet blyges. Hon fäster tankarna vid mannen, vid hans
bekymmer. Hon tänker på dopet med alla dess utgifter, hon undrar, vilka
faddrar som skola bjudas. Vidare tänker hon på barnen. Hon ser dem stå
runt kring vaggan, där den lille ligger. Hon ser deras ögon. Abrahams
gråvita, under ständigt blinkande, rödkantade ögonlock. Mariannes ögon
äro också gråvita men med kilar av grönblått. Britas ögon --

Fru Gunhild kvider till, hon stryker sig med båda kinderna hårt och
oroligt över pannan. Det är svårt att veta, var hon skall kunna fästa
sina tankar. Nyss var hon nära att tänka på det, som icke får tänkas. På
Britas ögon, ångesten. Brita är blind.

Solskenet faller snett in genom det öppna fönstret, som mera är en
fyrkantig glugg än ett fönster. Ljusstrålen är bräddfylld av lysande
dammkorn, som sakta stiga och sjunka eller röra sig i cirklar.
Ljusstrålen flyter oavbrutet in genom gluggen och fyller snart rummet
med ett sakta surr, med liars fräsande och med den starka doften av
nyslagen klöver och halvtorkat hö.

Fru Gunhild tänker på skörden, hon tycker sig gå allén utför, hon
passerar fält efter fält och tar noga reda på grödans utseende. Hon gör
till och med beräkningar och letar i minnet efter spannmålspriser. Men
hon känner hela tiden, att hon har sonen bredvid sig. Hans huvud är tätt
intill hennes. Hon tänker: Om jag vänder lite, lite på huvudet, kan jag
se hans ögon, kan jag se om han är blind. Men hon vågar icke. I strupen
skälver en oemotståndlig gråt.

Hon slår upp ögonen för att slippa ifrån detta, som är det svåraste och
det, hon allra minst får tänka på.

Som hon öppnar ögonen slår det henne, att rummet är förändrat. Hon
sätter sig upp och ser sig omkring. Det dröjer en stund innan hon
förstår, att det är den starka, lysande strålen, som försvunnit. Och
även sedan hon märkt detta, förstår hon icke genast, att mörkret kan
vara ett svar på hennes fråga. Det första hon tänker på är slåttern.

Hon griper tag i stenbänken och reser sig. Det är ett drygt arbete,
hjärtat dunkar och blodet rusar åt huvudet. Det svartnar för hennes
ögon. Men icke heller nu förstår hon, att detta dubbla mörker kan vara
ett tecken och ett svar på hennes fråga.

Hon går bort till fönstret. Ett ulligt, nästan helsvart moln har dragit
över solen. En rad större och mindre ulltappar följa. Just som fru
Gunhild sticker ut huvudet, går solen ut ur det första molnet, och
ljuset skär illa i hennes ögon.

Hon drar sig hastigt ur fönstret och trycker handen mot ögonen. En stund
blir hon stående i fönstersmygen, lutad mot muren. Åter sticker hödoften
starkt i näsan, och hon känner att hon skall nysa.

Önska dig något, tänker hon och småler åt sina dårskaper. Men välj nu
icke så länge --

Då hör hon honom säga:

-- Önska, att jag måtte se --

Hon hör det så tydligt, att hon måste vända på huvudet. Men hon förstår,
att det är han som talar, han som står bredvid henne med sin kind tätt
bredvid hennes. Han ber för sig.

I ett nu slå flammorna upp. Det är icke en rädsla med mellanstunder och
mellanrum. Det är ångest överallt och i varje ögonblick. Hon kan springa
bäst hon vill, hon kan springa som råttan i fällan. Hon ställer sig och
stirrar upp- och nedför muren. Men det finns inte en punkt på muren, som
icke klibbar av ångest. I varje ögonblick finns ångesten. Hon kan icke
blunda ifrån den, hon kan icke hålla för öronen. Om hon kastar huvudet
häftigt av och an, kan hon likväl icke kasta bort den.

Och hon vet, att ju mer och ju starkare hon tänker på detta, desto
säkrare skall det komma.

Nu ser hon också Brita. Hon ser de klargrå ögonen. Hon ser sig själv,
hur hon står med barnet på armen. Hon håller ett brinnande ljus framför
barnets ögon och för det sakta av och an.

Bakom henne står herr Abraham och viskar:

-- Nu tyckte jag, hon vände på ögonen. Nu tyckte jag --

Allt detta ser hon och hör. Och hon vet, att ju mera och starkare hon
tänker därpå, desto säkrare skall det komma. Från den stund, då hon
visste sig havande, har hon hållit sig undan för den blinda. På tå har
hon smugit sig förbi, blundande för att icke se händerna som känsligt
famlande söka i luften. Tre månader har hon vistats här i tornrummet,
stängd från barnen.

Och hon har lyckats hålla ångesten borta ända till den dag, då hon såg
sonen framför sig -- en hög, vacker gosse, med vita tänder, svartbrunt
hår och stora blåskiftande ögon.

Molnen glida över solen, ett efter ett, fönstergluggen blänker och
slocknar, blänker och slocknar. Slutligen blir den lysande starka
strålen helt och hållet borta. Det är, som om gluggen täckts av en
mörkgrå hinna.

Denna enformiga och stilla dager ger något lugn. Fru Gunhild sätter sig
i den svarta emmastolen. Hödoften ligger tungt över hennes bröst. Hon
tar boken från bordet och bläddrar. Bokstäverna flyta samman, raderna
slingra som mörka maskar. Men hon släpper dem icke i första taget.
Slutligen rädes hon dock, att det skall skada hennes ögon, och hon
lägger boken ifrån sig.

Hon återvänder till skörden. Nu blir det regn i slåttern. Abraham Lilja
skall gnälla. Han skall spara på allt upptänkligt vid dopfesten. Prästen
skall få på tok för litet i sin svarta hatt. Och när och fjärran skall
man skratta åt Abraham Lilja, som räknar upp sockerbitarna åt sina
gäster. Fru Gunhild rodnar, ögonen tåras.

Det är nu aderton år sedan Gunhild Bourmaister gick i brudsäng med herr
Abraham Lilja till Hviskingeholm. Alltifrån de första ungmösåren hade
hon hållit av sin kusin, fänriken Albrecht Bourmaister -- men nu var hon
tjugu år och nu svor hon inför Guds och prosten Books anlete att älska
herr Abraham Lilja, känd vitt och brett för sin rikedom, sin fulhet, sin
snålhet, sin snuskighet, sin eviga jämmer över dåliga skördar och
otroget gårdsfolk. Utan tvivel var det en mened, Gunhild Bourmaister
begick, en grov synd. Och synd avlar synd.

Emellertid blev hon i många avseenden en god maka för herr Abraham. Hon
vårdade hans egendom efter bästa förmåga. Bordet på Hviskingeholm
dukades tarvligt, och själv åt hon endast det nödvändiga. Som alla
Bourmaistrar, män som kvinnor, var hon glad åt smycken och vackra
kläder. Men i stället för att betunga herr Abraham med dessa utgifter,
vände hon sig till sina ridderliga kusiner, de fattiga Bourmaistrarna,
och fick, utan att själv behöva giva något, åtskilliga smycken av värde
och vackra klädnader. Det gladde herr Abraham.

Efter fyra års äktenskap skänkte hon herr Abraham en son, som var
utomordentligt lik sin far. Två år senare födde hon en dotter och efter
ytterligare fem år ännu en dotter, Brita, som var blind.

Denna olycka var hemsk och oförklarlig. Herr Abraham fruktade, att han i
någon vresig stund kunnat förebrå sin hustru hennes havandeskap och
därigenom vållat olyckan. Han visste, att denna ökning i barnskaran
varit honom okär, men han kunde icke erinra sig om och på vad sätt han
givit sitt missnöje uttryck. Han gömde sin ånger och sina tvivelsmål,
som han gömde allting annat, förtegen och rädd. Men det var icke lätt
att hålla det stilla. Det smög från tanke till tanke, kördes ned under
gammalt skrot men slog rot i alla jordmåner, spirade, värkte, oroade.
Och så till vida bragte det herr Abrahams kloka sparsamhet på skam, att
han aldrig väjde för en kostnad, när den gällde Britas välfärd.

Fru Gunhild åter hyste inga tvivel. Hon känner ganska visst, att hon
ensam bär skulden. Hon och den unge man, som följer henne alla tider och
allestädes. Honom älskar hon och för denna synds skull har Gud låtit
henne föda ett barn med blinda ögon.

Hon vet ingenting om honom mer än detta, att han följer henne alla tider
och allestädes. Något liknar han ju fänrik Albrecht Bourmaister, men han
har icke åldrats som fänriken. Det är nog icke han, som sårades vid
Grossbeeren och som så småningom avancerade till general. Fru Gunhilds
vän är alltjämt högväxt och smidig. Hans hår är brunsvart, hans ögon
skifta mellan olivgrönt och olivblått. När han talar ivrigt, lysa
tänderna, stora och vita. Han ler skälmskt men med någonting ängsligt
och skyggt kring ögonen.

När Gunhild lämnade det lilla gula huset i staden, föräldrahemmet, satt
han bredvid henne i kaleschen. Herr Abraham fanns icke. Det var han, som
följde henne uppför Hviskingeholms breda trappa. I brudkammaren, i det
sommarheta mörkret var det han.

Till en början trodde fru Gunhild, att denne okände skulle rädda hennes
liv. Ungdom är dårskap. Hon vandrade under lindarna med sin vän. Hon
hörde honom tala, hon stödde sig mot hans skuldra. Ibland ville han
locka henne bort från Hviskingeholm. Han var en vandrare, och all
världens långa, krokiga och hemlighetsfulla vägar lockade honom. Men fru
Gunhild skrattade småklokt och nöp honom i örat. Hon kunde också säga:
Gå din väg --

För att göra honom illa. Men hon visste, att han icke skulle lämna
henne.

Fyra runda år levde de lyckliga, vandrade under lindarna, där allt
folket såg dem och icke såg dem. Herr Abraham var gårdsfogden, som bar
arbetets tunga, på det att dessa båda skulle leva ostörda och lyckliga.
Hemligen lyckliga.

Hon förblev länge ung. Den okände räddade henne, förde henne utanför
det, som åldras. Men den afton, då hon med ljuset i hand prövade
Lill-Britas ögon, den aftonen kom hösten. Och hastigt. Hon förstod, att
hon syndat med sina hemliga tankar. Det är rättvist, att Gud straffar
den, som listar sig ut ur livet och njuter en lönnlig glädje.

Fru Gunhild vandrade icke längre under lindarna. Hon drev bort honom,
som ville vara när henne alla tider och allestädes. Hon satt till bords
med den solkige herr Abraham. Och de gråvita, klumpiga små tingestar,
som nästan osedda vuxit upp vid hennes sida, de voro hennes barn komna
ur hennes kved, närda av hennes mjölk. Värmda av hennes kärlek.

Hon var likväl ännu ganska ung. Hon trodde, att straffet i sig innebär
förlåtelse och gottgörelse. Och hur gruvligt straffet än hade blivit,
tyckte hon likväl, att hon gott skulle kunna bära det. Hon visste icke,
att ett liv i lönndom är urbota brott.

Då var det, som Gud ville visa henne, att han ännu ägde några obrukade
redskap i sin pinokammare.

När hon för fjärde gången blev havande gav han henne den vissa tron, att
hon skulle föda ett gossebarn. Genast började fru Gunhild undra över
honom. Det var besynnerligt att bära i sitt sköte ett gossebarn, som en
gång skulle bliva en ung man. Guds straff hade givit henne skygghet för
alla tankar, som icke rörde sig kring den dagliga gärningen. Men hon
kunde icke förstå, att det skulle finnas något ont eller farligt i att
tänka på sonen. Dessa tankar voro starkare än det dagliga arbetets och
likväl oskyldiga och rena.

Då var det, som Gud ville visa henne, att han ägde ett obrukat redskap.

Om aftonen, när barnen gått till vila, brukade fru Gunhild stiga ut i
parken för att hämta svalka. Ibland var herr Abraham henne följaktig.
Men icke denna afton. Hon gick ensam, och det var ovanligt mörkt i
parken. Kanske var himlen mulen.

När hon nu går där långsamt, trevande framför sig, rädd att stöta mot
stammarna, känner hon plötsligt, att någon är vid hennes sida. Hon
tänker genast att det är sonen. Hon är redan van att se honom framför
sig. Han är så där en femton år, och hon själv är gammal. Hon kan behöva
ett stöd. Hon stöder sig tungt mot hans arm och de gå några slag av och
an, sakta, lugna, tysta. Femton år -- kan också hända att han är tjugu
och att han redan fått någonting allvarligt att grubbla över. Därför är
han tyst. Hon undrar, hur det är med hans ögon. Han kan icke vara blind
som Brita, ty Gud vill icke straffa mer än en gång. Men det är ju likväl
oroligt.

Han lägger sin kind intill hennes. Så bruka väl sönerna göra. Hon känner
sig ganska lugn och lycklig därvid. Hon tänker dock alltjämt på hans
ögon, fast hon vet, att det icke är nyttigt.

Då börjar han tala. Fru Gunhild känner med kinden, att han rör käken,
rör läpparna. Och med ens förstår hon, att det är vännen. Det är icke
sonen, det är vännen. Hon blir till förstone icke rädd, undrar endast
vad hon skall ta sig till. Hon går hastigare, hon vänder tvärt, hon
stryker sig hårt över kinden. Så börjar hon springa. Mörkret förvirrar
och hon springer runt, runt bland trästammarna. Hon är rädd att falla.
Hon tänker på, att hon vedervågar det liv, hon bär under sitt hjärta.
Hon blir våt över hela kroppen och känner smärtor. Då stannar hon, slår
armarna kring en trädstam.

Genast lägger han sin kind mot hennes.

Hon tar tag, griper mitt i ångesten och talar förnuft med sig själv. För
första gången säger hon sig, att detta endast är en inbillning. Det är
en tankelek, en känslolek, som hon övade i sin ungdom. Den tog henne
fången, men nu är hon gammal. Tankar och känslor äro icke eviga, de
vissna som blommor.

Men ångesten blir starkare. Hon drar fram alldagliga ting. Hon tänker på
sådden, hon ser framför sig en pinnharv och räknar pinnarna. Hon går i
ladugården och frågar förman efter kon, som kalvat --

Nej, säger hon, man kan drömma år efter år. Men man kan icke trolla bort
verkligheten. Dröm är dröm och verkligt är verkligt.

Verkligt är verkligt, säger hon till honom.

Och i detsamma förstår hon, att hon icke längre vet, vad som är
verkligt. Hon kan icke skilja. Hon tänker att det är hemskt. Hon
skrattar till eller säger kanske någonting. Hon tror icke längre, att
hon skall kunna skicka bort vännen. Kanske går han av sig själv om en
stund. Men hon kan ingenting göra.

Hon tar hans arm, och de vandra som förr, lyckliga, under lindarna. --

                   *       *       *       *       *

Detta tilldrog sig alltså i parken i början av månaden maj. Men vad som
förut berättats om herr Abrahams besök i tornrummet och om fru Gunhilds
ångest, det tilldrog sig i mitten av juni.

Åter smyger vännen sig tätt intill henne, och åter tror hon att det är
sonen, barnet, som hon bär. Det är ju ångesten för barnets ögon som gör
henne så ohjälpligt trött och maktlös. Hon lutar sig mot ryggstödet och
glider sakta i stolen. Hon känner, att sonen står bredvid henne. Hon kan
till och med se honom utan att vända på huvudet. Han är hög och rak. Han
liknar någon, som fru Gunhild känt, innan hon blev husfru på
Hviskingeholm.

Men det är icke det, hon tänker på. Hon tänker endast på hans ögon,
endast på hans ögon.

Han står bakom stolen, nu böjer han sig fram över henne med huvudet
lutat. Han ser ivrigt på hennes läppar, och hon ser ivrigt på hans
läppar. Hon ser dem skälva. Han rör vid hennes läppar. Hon skjuter honom
sakta ifrån sig. Han rör vid hennes bröst. Då glider hon. Hödoften
trycker ned henne och vilar över henne som ett tungt, mjukt varmt
vatten.

Hon kämpar för att kunna draga andan. Hon letar efter något att minnas.
Det svartnar, men hon ser ännu hans ögon. Nu stannar hjärtat, nu slår
hjärtat ett slag. Nu stannar hjärtat. Nu slår det två hastiga slag, som
kännas i hela kroppen, smärtsamt.

Fru Gunhild vaknar liggande med huvudet under stolsitsen. Hon finner det
icke underligt, ingenting finner hon underligt. Hon har några ord i
huvudet, som hon måste säga. Och med någon svårighet säger hon:

-- Min dotter -- skall kallas Judith.

Hon småler förnöjd därför att hon har kunnat säga detta i trots av
andnöden. Hon kravlar upp och sätter sig i stolen. Det tar tid. Men när
hon väl har kommit till rätta i stolen, börjar hon grubbla över namnet
Judith. Hon kan icke erinra sig någon med det namnet. Möjligen har hon
läst det i boken eller minns det från bibeln. Hon är glad, att det står
i bibeln, ty herr Abraham tycker om bibliska namn.

Han, som nyss stod bredvid henne, har hon glömt. Hon minns dunkelt, att
det har funnits en ung man vid pass tjugu år, men han är långt borta.
Och hon är alldeles viss, att barnet, hon bär, är ett flickebarn.
Naturligtvis kan hon varken se eller höra detta lilla ofödda flickebarn.
Och hon småler svagt åt halvt glömda dårskaper.

På barnets ögon tänker hon icke vidare.

När hon ser sig omkring blir hon varse, att de sju små kopparsticken av
draget kastats på golvet. Med möda plockar hon upp dem och stryker
varligt av dammet.

Det är de sju dygderna.

Längst dröjer hon vid Caritas. Hennes ansikte uttrycker en mild
sorgsenhet. Kanske är det en smula långdraget, kantigt, mer likt
Liljorna än Bourmaistrarna. I höger hand håller hon ett brinnande hjärta
medan hon med vänstra armen trycker intill sig ett litet, vitt, mjukt
barn. Fru Gunhild kysser barnet.

Hon hör herr Abrahams steg i trappan och sluter av vana sina ögon. Han
stiger in på tå, lägger klinkan försiktigt i lås och går bort och sätter
sig i fönstersmygen.

-- Vad tänker du på? frågar han.

Hon skakar sakta på huvudet. Men plötsligt hejdar hon sig, slår upp
ögonen och säger:

-- Lilja, jag har en bön.

Herr Abraham drar de buskiga brynen högt upp i pannan och stirrar på
henne.

-- Jag ber dig, fortsätter fru Gunhild, att barnet måtte få kallas
Judith.

-- Judith? Efter vem? undrar herr Abraham och tillägger: För resten tör
det väl hända, att det blir en gosse.

Fru Gunhild ler. Hon bläddrar med kopparsticken, sätter dem samman två
och två. Ur en vacker driven silverkanna häller Måttligheten sin
kristallvita dryck. Strålen är tunn och glänsande som en silvertråd.
Justitia blickar manligt lugnt, men man kan se, att hon är en kvinna, ty
när hon tar till svärdet, griper icke lillfingern som de andra fingrarna
utan står lätt krökt, utåtböjd. Fortitudo är en jungfru i pansar. Mjuk
och rund och mild lyfter Hoppet sina blickar. Tron vaktar sin lampa.

Detta är således de sju ädla och starka kvinnor, som bättre än någonting
annat förmå bevara och skydda människans liv. Skydda mot de fientliga
makter, som sträva efter att göra människans liv splittrat, trasigt,
löst till sin hopsättning, utan sammanhang, otydligt, meningslöst. Fru
Gunhild tänker, att hon skulle vilja bjuda de sju Damerna till
fadderskap.

Herr Abraham stönar.

-- Hur går det med slåttern? frågar fru Gunhild.

Herr Abraham jämrar. Regnet har kommit över dem. Det finns ingen
möjlighet att göra vålmar med hattar, eller att få upp hässjorna. Höet
är redan förstört, han ser hela skörden förstörd, han måste sälja sina
kreatur --

-- Huset går vind för våg. Och här sitter du och tänker på nya utgifter,
ständigt nya utgifter.

Fru Gunhild betraktar Visheten. Hon njuter av den lugna, klara,
genomskådande blicken. Hon ser i Vishetens spegel och tycker sig skönja
ett litet flickhuvud.

Då säger fru Gunhild:

-- Nu tror jag, att allt skall bliva gott. Min Judith skall vara allt
det, jag längtat efter --

-- Vad har kära Gunhild längtat efter? frågar herr Abraham.

Men hon kan icke svara. Hon kan icke säga honom, att hon letts vid hans
fulhet och småaktighet. Hon kan icke säga, att hon längtat sig mjältsjuk
efter någonting annat, någonting friskt och glatt, obekymrat, stolt och
vackert. Hon kan icke förklara, hur hon överflyttat denna längtan på
barnen. Hon kan icke säga, att hon hyst agg till honom, därför att
hennes barn voro honom lika i fulhet och småaktighet.

I stället lägger hon ut kopparsticken på bordet, pekar och säger:

-- Käre Lilja, vi skola önska henne de sju dygderna och ett lätt,
förnöjsamt sinne. Är icke det en stor faddergåva. Och till billigt pris
--

Hon skrattar åt hans förnöjda min. Herr Abraham skall säga någonting
vackert, han lägger huvudet på sned och gnäller:

-- Och jag -- jag önskar henne mors vackra ögon --

I detsamma fräser blixten och fladdrar som en blåvit vinge förbi
fönstret. Abraham Lilja kastar hastigt igen fönstret och ser med
uppspärrade ögon, hur åskregnet smattrar i hö och säd.

Fru Gunhild, som ännu småler åt mannens artighet, blir rädd och döljer
ögonen bakom handen.

De små, grönskiftande glasrutorna skallra under knallen.

-- -- --

Sedan fru Gunhild förlösts med ett flickebarn, vidhöll hon sin önskan,
att barnet måtte döpas till Judith. Och ehuru namnet tillförene icke
burits inom släkten, blev det så, som fru Gunhild önskade.

Barnmorskan fick i uppdrag att pröva barnets syn. Hon förde ljuset fram
och åter. De stora, mörkskiftande ögonen följde oavvänt lågan. Även i
övrigt var det ett välskapat barn, behagligt att se.




                                 II.


Herr Abraham hade all glädje av sina barn. Sonen, Lill-Abraham, arbetade
oförtrutet i slöjdbod och smedja. Han blev tidigt krökt och såg ut som
en liten gubbe. Han visste icke föra sig bland främmande och till och
med inför kära mor var han så blyg, att han måtte stirra i marken och
dölja de breda, smutsiga händerna under förskinnet. Men han gjorde snart
skäl både för föda och kläder och var ofantligt mån om, att intet skulle
förkommas. Därför att han stod så mycket ensam i slöjdboden blev han
ovan vid att tala och stammade svårt. Syster Marianne var egentligen den
enda, med vilken han kunde samspråka. Och det skedde nästan endast om
hösten, när vinterkläderna skulle sys eller lagas.

Syster Marianne satt vid rocken eller i vävstolen. Syster Marianne hade
icke något utseende, och det var därför likså gott att hon höll sig
borta från dansen. Spinnrocken trampades bäst av utvilade fötter, och de
långa, smala benen i grå, grova ullstrumpor rörde sig flinkt under
krinolinens höga välvning. Marianne bar alltid krinolin, dels emedan det
var en anständig kjortel, dels emedan hon icke hade någon annan.

Lill-Abraham och Marianne, det var fars riktiga barn. Av Brita kunde han
ju icke begära så mycket. Hon satt dag ut och dag in i gröna kammaren
och stickade strumpor. Det blev flera strumpor än huset behövde och
garnet var dyrt. Till slut fann herr Abraham på att sälja strumporna i
staden. Förtjänsten blev icke stor, men det var alltid så mycket, att
hon icke satt där alldeles utan gagn.

Herr Abraham hade således endast den yngsta, Judith, att voja sig över.
Och det är också alldeles sant, att Judith ända in i sitt sjunde
levnadsår icke gjorde den allra ringaste nytta. Fru Gunhild lovade gång
på gång, att det snart skulle bli annat av. Men inte såg herr Abraham
någon förbättring. Antingen skalade hon ikring på gångar och vägar och
slet sulorna mot det grova gräset, eller dansade hon och sjöng i långa
gången, eller satt hon stilla framför Brita. Judith artade sig illa.

-- Kära mor skämmer bort henne. Fåfäng gå lärer mycket ont.

Det visste fru Gunhild. Hon tänkte: låt nu sommarn gå, i vinter skall
jag sätta henne till arbete. Eller också tänkte hon: låt henne bara få
dansa julen ut, eller låt henne få påska i fred -- i sommar, när dagen
blir lång, skall hon få begynna så varligt.

Själv gick fru Gunhild i arbetet utan rast. Liten hjälp hade hon i
hushållet. Huset var stort. Många munnar skulle mättas, och herr Abraham
var icke rundhänt, när det gällde kött, smör eller mjöl, ännu mindre när
det gällde pengar. Det var också så lett att pressa honom, han jämrade
sig så illa som en sjuk. Vred blev han sällan, men hästansiktet blev
längre och slappare och fulare än vanligt. Fru Gunhild vågade icke se på
honom.

Så småningom gick det därhän, att fru Gunhild aldrig vågade se på någon
av sina närmaste, varken på sin herre och husbonde, eller på den lille
klumpige och dolske Abraham, eller på Mariannes magra, gammaltorra
ansikte och uttryckslösa ögon, eller på Britas famlande händer. Hon
vande sig vid att hålla huvud och blick rakt framåtriktade.

Hon tog sig också en annan besynnerlig vana. Från morgon till kväll höll
hon sin nyckelknippa i vänster hand, och var hon gick fram eller om hon
satt stilla på sin stol, ringde hon oavbrutet med nycklarna. Brita kunde
höra rasslet ända från köket i andra ändan av huset. Hon förstod ganska
väl, varför mor ringde med nycklarna. Mor ville icke höra, hur far
tassade omkring i sockorna, smög i trappor och gångar, lurade och
listade. Brita kunde gärna ha velat binda en bjällra kring halsen på
far. Som råttorna i sagan gjorde med katten.

Kanske fanns det också en annan orsak, som Brita icke kände. Det var så
ohjälpligt tyst på Hviskingeholm. Och fru Gunhild var rädd för
tystnaden.

Hon var rädd, att någon kunde komma tätt bakom henne och börja tala,
viskande i örat.

Likväl tycktes faran avlägsnare för varje år, som gick och ju mer
arbetet tätnade kring fru Gunhild. Törhända har Hviskingeholm aldrig
haft en raskare husmor. Och det var icke blott innesysslorna hon måste
övervaka från det största till det minsta. Snart blev herr Abrahams
girighet så övermåttan stor, att det icke var redsel med honom. När det
icke längre fanns något att draga in på husfolkets underhåll, började
han svältföda kreaturen. Fodermarsken gick från alltsammans. Han gitte
inte höra, hur djuren råmade av hunger, och trotsa herr Abrahams förbud
vågade han icke. Då måtte fru Gunhild själv stiga upp på skullen och
häva ned fodret i rännan.

Eller också hände det, att herr Abraham i sin förtvivlan stal hennes
nycklar och höll visthus och skåp stängda under dagar. Det var på
hösten. Fru Gunhild lät sig intet bekomma. Hon tog stallfogdens son till
hjälp och låg flera dagar i vassen och sköt änder. Bytet sålde hon i
staden och fick pengar till det nödvändigaste. Men den jakten behagade
herr Abraham så väl, att han flera gånger upprepade knepet. Och alltid
fann fru Gunhild på råd. Men i vassen fick hon ältan eller frossan och
led sedan mycket därav.

Man kunde tro, att alla dessa stridigheter skulle föra till trätor och
osämja mellan makarna. Så var det likväl icke. När de någon gång talades
vid, var det alltid med vänliga ord, och till och med att herr Abraham
då och då svarvade till och krystade fram någon besynnerlig artighet.
Fru Gunhild förmådde honom även till att icke spara på såpan, åtminstone
när det gällde händer och ansikte.

Endast när talet föll på Judith kunde herr Abraham bli skarp i rösten.
Han förstod icke varför just det barnet skulle ha större frihet än de
andra? Sprang hon inte ideligen av och an i gången, smattrade med
fötterna, dansade och sjöng så att det ekade från gavel till gavel.
Snart finge väl både far och mor gå barfota för Judiths skull. Aldrig
göra någon nytta, äta, dricka, förstöra kläder men aldrig göra nytta.
Att far stack sitt kala huvud upp ur spiraltrappans mörker, det störde
henne alls icke. Men när mor kom på gången, ställde hon sig med ryggen
mot väggen och kvävde flämtningarna. Mor gick med tysta steg, det styva
förklädet rasslade och nyckelknippan klirrade. Ibland talade hon
halvhögt för sig själv eller gnolade sakta. När hon kom till Judiths
plats, stannade hon. Hon lade handen på Judiths hjässa, böjde hennes
huvud bakåt och såg henne in i ögonen. Mors hand var så het, att värmen
kändes genom håret.

-- Ja, ja visst, sade hon och gick vidare.

Fru Gunhild spionerade på sig själv dygnet om och året om. Skulle hon nu
också spionera på lilla Judith? Det gitte hon icke.

I stället höll mor domedag var helgdagskväll, biktade barnen. Allt vad
Judith gjort eller tänkt under veckans lopp måste fram. Det föll henne
icke in att förtiga med flit. Men ibland kunde det vara svårt att veta,
vad som vore straffbart eller ej. Så till exempel den gången då hon
gjorde narr av Brita. Brita hade lagt ifrån sig stickningen och höll
händerna med innersidorna uppåt utsträckta i solen. Och rätt vad det var
förde hon händerna hastigt framåt och grep i luften, som man gör när man
vill fånga en fjäril. Då hade Judith sagt:

-- Kors vad Brita är dum. Tror Brita att man kan fånga solstrålen? Det
är ingenting att ta i --

Brita rodnade av skam, därför att hon visste så mycket mindre om denna
världen. Och för att icke helt och hållet giva tappt inför lilla syster,
sade hon:

-- Kanske om man övade sig --

Och det fann Judith så löjligt, att hon måste berätta det för flickorna
i köket och för envar som ville höra på. Men när domedagen kom visade
det sig vara ett brott så stort, att handplagg icke räckte till. Utan
måtte hon draga upp den lilla kjolen.

Lill-Abraham och Marianne kunde också få stut och handplagg. Fast icke
så ofta som Judith. En gång hade Brita fått skarpa bannor, men när hon
självmant räckte fram händerna, skrek mor till och sprang ut på gången
och grät. Och genast tog ekot mors gråt och rullade den från vägg till
vägg.

Det var domedagen. Under själva helgen läste mor i böckerna, där de
fromma kvinnorna lågo som märken. Mor satt i karmstolen på stora salen
och mitt emot henne satt far, tyst med slutna ögon. Bakom fars stol stod
rättaren och alla drängar, bakom mors stol stodo hustrur och pigor. Mitt
på golvet stodo barnen, uppställda så att de icke vände ryggen åt varken
far eller mor. De höllo varann i händerna.

När mor slutat att läsa, nämnde hon den, vars tur det var att läsa
Herrens bön. Därpå föll hon på knä. Far spratt till, reste sig hastigt
och föll suckande på knä. Och hela församlingen sjönk i knä, så när som
på det barn, vars tur det var att läsa.

När Brita skulle bedja, hände det någon gång, att hon fick skälva i
benen och icke kunde hålla sig upprätt. Då blev det ett suckande i
salen, och mor måtte stödja Brita under armarna. Eljest var det ingen
som läste så skönt och så väl som den blinda. Men Judith var den, som
läste högljuddast, dröjde vid orden, sjöng på stavelserna och gärna
hörde sin röst. -- --

När Judith var nio år, blev mor sjuk och stannade i sängen en hel
vinter. Om det nu var varjedagsfrossa eller någon annan elakartad feber.
Fru Gunhild trodde själv att det var döden. Och det gjorde, att hon alls
icke fruktade att ligga där ensam, utan verksamhet i tystnaden. Det föll
henne in, att nu skulle hon få se den där människan i styft förkläde och
med klirrande nyckelknippa, nu skulle hon få se henne ligga under ett
vitt lakan med knäna sammanpressade, med händerna knäppta över bröstet,
med ögonen slutna. Det var en människa, som gjort henne mycken oro, och
som hon i sin tur spionerat på, jäktat och förföljt. Nu skulle hon få se
henne ligga där som någonting likgiltigt och ofarligt.

För fru Gunhild var detta den bästa eller åtminstone den lugnaste
vinter, hon haft på Hviskingeholm.

Men för herr Abraham blev det en svår tid. Allt gick vind för våg,
tjänarna bestulo honom, kreaturen dogo. Tillpåköpet låg mor i sängen och
funderade ut, hur hon fortast skulle kunna förskingra hans fattiga
ägodelar. Hon förskrev från staden ett svart kläde till fyra riksdaler
alnen. Byskräddaren fick skära till kläder åt far och Lill-Abraham, och
Marianne sömmade åt sig själv, Brita och Judith. När dräkterna voro
färdiga ville mor se, om de passade; barnen satte på sig stassen och
visade sig för mor. Men far ville inte. Han hade icke råd att slita på
ett kläde till fyra riksdaler alnen.

Då tröstade mor och sade:

-- Jag lovar dig, Lilja, att du inte ska behöva slita på klädet, förrän
jag är borta. Men du kan veta, att jag vill se er anständigt klädda,
ifall det skulle bliva sorg i huset. Sådant tänker du inte på.

Far blev röd och stor i ansiktet. Aldrig kunde det vara Guds vilja, att
kära Gunhild skulle dö före honom? Så bleve han ensam och eländig och
kunde gärna gå som tiggare från gården.

-- Men nu lovar jag Gunhild, sade han, att jag ska bära dräkten varje
helgdag, försåvitt inte vädret är sådant, att den kan taga skada.

Därvid blev det. Var helgdag buro far och barnen sina nya dräkter. Och
det såg präktigt ut, när de samlades till bön på stora salen. Men mor
dog icke det året. Bebådelsedagen kunde hon själv sitta i karmstolen och
hålla bön, fast hon måtte gå på kryckor både dit och dän. Far gav sig i
kast med att tala och bad husfolket, att de skulle tacka Gud för fru
Gunhilds återvunna hälsa. Härtill svarade fru Gunhild:

-- Vi tackar Gud var dag för hans outtömliga godhet. Men inte behövs det
något särskilt för detta.

Det var fru Gunhilds allvar och ingenting löjligt. Men en av pigorna, ny
på gården, var så full av skälmskhet och löje att hon måste skratta i
tid och otid. Och så fnissade hon till. Därför blev hon bestraffad med
handplagg och förlust av aftonvard.

Hon hette Elin och var dotter till fiskaren. Fattigt var det i hemmet,
och på gården gick hon för maten och kanske något slitet klädstycke. Men
därför att hon var sexton år och så tämligen vacker, trodde hon, att hon
kunde skratta åt allting. Gång på gång hörde fru Gunhild, hur den nya
jäntan slamrade och larmade i köket. Hon hörde också herr Abraham gnälla
och banna, men ingenting hjälpte. Flickan höll i med att skratta och
illfänas, och snart nog fick hon en bundsförvant i Judith.

Till sistone blev det så galet, att fru Gunhild måste ta till sig
kryckorna och linka fram den långa gången ända till spiraltrappan. Hon
ropade på Elin och flickan kom. Fru Gunhild bannade, och flickan hörde
på med nedslagna ögon. Men fru Gunhild såg ganska väl, att hon hade all
möda att hålla tillbaka skrattet. Då rann sinnet på henne, och hon lyfte
kryckan. Men flickan blev alls icke rädd utan sade:

-- Ska hennes nåd stuta mig, så går jag väl efter riset. Eljest kanske
hennes nåd faller ikull.

-- Gå du ned till ditt, sade fru Gunhild, och låt bli att slamra.

Fru Gunhild återvände till sin kammare. Ofrivilligt förde hon kryckorna
mera sakta och varligt, rädd för det ihåliga, dova bullret, som
mångdubblades av ekot.

Längre fram ville herr Abraham köra flickan ur tjänsten. Sedan fru
Gunhild tillfrisknat behövdes ej så mycket tjänstefolk. Och dessutom var
en sådan där hoppetossa inte mycket att lita på. Men fru Gunhild behöll
henne. Slamret i kök och pigkammare kunde man väl tåla. Och hon var
snäll mot barnen. Om sommarkvällarna gick hon ut på ängen och plockade
blommor åt Judith och Brita. Visst var det ju en onyttig sak, men fru
Gunhild ville icke hindra henne. Ibland stod hon i fönstersmygen eller
på trappan, och såg hur flickan dansade nedför allén. Hon följde henne
med blicken ända till dess att hon försvunnit under lindarna.

Att herr Abraham gnällde, det hjälpte icke. Fru Gunhild bestämde över
pigorna. Och det var dock ingenting ont i att flickan efter slutat
arbete gick under lindarna för att plocka blommor.

Men framemot jul blev Elin sjuk. Och nu triumferade herr Abraham. Han
visste väl, vad det var för en sjukdom. Hon skulle genast ur tjänsten.
Eller skulle han hysa en slinka i sitt hus? Skulle de oskyldiga
flickebarnen gå i lek med en slinka? Bort skulle hon.

Häremot kunde fru Gunhild ingenting invända. Elin fick draga i väg till
fiskartorpet eller vart hon gitte. Och att det skarnet ingenting tog
från gården, det vaktade herr Abraham.

Om det var det, att sjukdomen åter tog fatt på fru Gunhild, eller om hon
verkligen fästat sig vid flickan och leddes efter henne, det är svårt
att säga. Två gånger sände hon bud efter fiskaren. Han visste alls intet
om sin dotter. Hade hon drivits från gården för lösaktighets skull, så
fick väl skarnet ta sig fram bäst hon kunde. Svårt hade han det ändå,
och inte var han karl att jäva fru Gunhilds dom.

Det var ju sant, domen hade varit rättvis. Flickan, som dansat utför
allén, försvunnit under lindarna, hade varit en slinka rätt och slätt.
Där fanns egentligen icke någon jämförelse.

Ångesten kom väl därav, att fru Gunhild icke längre kunde arbeta som
förr. Hon blev så pass helbrägda, att kryckorna kunde ersättas med
käppar. Men utomhus vågade hon icke gå och herr Abraham regerade
enväldigt på fält, i ladugård och stall. Värst var det, att höra
kreaturen böla av svält. När hon själv ingenting kunde uträtta, måste
det vända sig i vrede mot herr Abraham. Och var hon väl där, att hon
icke längre kunde tåla herr Abraham, så skulle nog vännen passa på.

Han var kanske icke så långt borta, kanske vandrade han under lindarna.
-- -- -- --

En dag i augusti fick Judith höra, att Elin återvänt och nu satt i
köket. Genast tog hon den blinda i hand och förde henne genom gången och
nedför spiraltrappan. Brita trevade sig fram till Elin och började smeka
henne. Men Judith blev stående vid dörren. Hon kände icke igen sin
lekkamrat.

-- Ser du på mig, Judith? Nog är jag eländig. Men se på den här.

Hon kastade åt sidan trasorna, och Judith såg en blågul liten kropp. Hon
såg även Elins bröst och fann dem olika mot förr.

-- Här ligger han och suger. Ingenting får han. Hur ska jag kunna ge
honom något, när jag inte har ätit på två dar. Va ska jag klä honom med?
Barmhärtiga människor, ge mig något!

Köksan satte fram bröd och mjölk.

-- Vad ska vi ge dig? Patron har själv kört bort dig. Hur ska det gå, om
han får veta --

Marianne och Lill-Abraham kommo till. De ställde sig längst bort i
spiselvrån och stirrade på Elin. När pigorna bådo Marianne, att hon
måtte hämta ett stycke lärft, vred hon sig oroligt och kom sig icke för
att svara. Brita trevade omkring sig, och när hon funnit Judiths arm,
sade hon:

-- Kom, syster. Jag ska hämta min svarta klädnad och min speciedaler.

Alla barnen gjorde nu som den blinda, de hämtade var sin speciedaler och
var sin klädnad. Mynten staplade de upp i en liten hög på bordet,
kläderna lade de i Elins knä. Men Elin blev rådlös och visste icke, vad
hon skulle taga sig till med kläderna. Då förstod Brita, att barnet
måste vara helt litet. Hon rodnade över sin dumhet.

-- Jag blinda kräk, mumlade hon och trevade sig bort till dörren. I
detsamma inträdde herr Abraham.

Alla barnen så när som på Brita makade sig ut genom köksdörren och
ställde sig under fönstret.

Far gnällde så sakta. Först tog han ifrån Elin kläderna. Därnäst tog han
den lilla högen speciedaler. Det var faddergåvor från onkel Bourmaister,
och barnen kunde inte vara så otacksamma, att de kastade bort sina
faddergåvor. Under det han talade om detta, makade han sakta bort
mjölkbunken och limpan. Och plötsligt skrek han till så att det hördes
långt ut på gården:

-- Inte ska du ha mat i mitt hus, ditt lösaktiga stycke!

Därpå blev det tyst, och barnen trodde, att far hade gått sin väg.
Judith stack huvudet inom dörren och vinkade åt de andra, att de skulle
följa. Men när de väl kommit in, sågo de, att far stod bakom dörren till
spiraltrappan. Och i dörröppningen stod mor.

Nu sker här en stor olycka, tänkte Judith. Hon fick genast klart för
sig, att endera skulle mor eller far duka under. Endera skulle far
gnälla och jämra, så att de allesammans måste ut ur huset och vandra på
vägarna med tiggarpåse. Eller också skulle mor hålla domedag med bok och
ris. Och far skulle aldrig mer drista sig till att gnälla.

Men mor höll icke domedag. Hon steg fram till bordet, där Elin satt och
grät. Hon talade med henne så lågmält, att barnen ingenting hörde. Far
stod alltjämt bakom dörren. Kanske trodde han, att mor icke skulle
upptäcka honom. Mor gick några slag av och an över köksgolvet. Ibland
var hon far så nära som handen är lång. Då tryckte han sig upp emot
väggen. Och mor tycktes verkligen icke se honom. Hon vred huvudet en
smula åt sidan och talade sakta för sig själv. Slutligen stannade hon
mitt framför barnen, och det var som om hon först nu hade fått sikte på
dem. Hon strök Judith över hjässan och såg henne in i ögonen, även de
andra barnen gav hon smekningar.

Och plötsligt sade hon alldeles högt men på samma gång stilla och
lågmält.

-- Kära mina barn, varen barmhärtiga.

Hon upprepade flera gånger:

-- Varen barmhärtiga!

Brita, som trodde, att hon önskade ett svar, sade:

-- Kära mor, vi ha givit efter vår förmåga. Men kanske att far tog det
ifrån henne --

Då steg far fram ur skamvrån, han smög sig på tå bort till Elin och lade
mynten framför henne. Han tog kläderna och vägde dem obeslutsamt i
handen. Därpå sade han:

-- Kära Gunhild, låt väga upp så mycket lärft, som kläderna väga, och
giv åt Elin. Inte vill jag hindra barnen.

Mor tillsade Marianne, att hon skulle väga upp lärftet. Vidare sade hon:

-- Barn, gå nu först bort till kära far, kyss honom på hand och tacka.

Alla barnen gingo i tur och ordning fram och kysste på hand. Far
upprepade mors ord:

-- Kära barn, varen barmhärtiga.

Hur mor kunnat segra utan domedag och ris, det förstod icke Judith. Men
hon trodde för visst, att nu skulle det bliva annorlunda på
Hviskingeholm. Det skulle bli som en enda lång helg. Mor skulle lägga
bort käpparna och gå som förr, rak och vacker. Far skulle icke gnälla.
Och Judith skulle dansa och sjunga.




                                 III.


Mitt i natten vaknar fru Gunhild. Hon sätter sig upp. Månen är i nedan
men det är dock tämligen ljust. De tjocka buktiga fönsterglasen lysa
blågrönt som stora lysmaskar.

Fru Gunhild undrar över, att hon vaknat så hastigt och utan anledning.
Kanske har herr Abraham jämrat i sömnen och väckt henne. Han sover vid
väggen mitt emot. Han snarkar icke, men det rosslar i hans strupe. Det
är ett ljud, som fru Gunhild vant sig vid.

Hon kan icke förstå, varför hon med ens blivit så klarvaken. Ingenting
har hon drömt, ingenting svårt hade hon i tankarna, när hon gick till
sängs. Ingenting oroar henne. Sista tiden har varit lugn och lycklig.
Det är icke längre så svårt med herr Abrahams girighet. Saktmodig och
tålmodig har fru Gunhild drivit sin vilja igenom. Till sist har hon
förmått herr Abraham att skaffa sig en förvaltare, och nu skötes gården
så, att både folk och fä har utkomst och trevnad. Barnen gå snyggt
klädda, och både av mat och av gamla kläder blir det ett och annat över
för landstrykare och fattighjon. Elin är åter i tjänst. Barnet har dött,
men hon är glad som förr. Det är en skuld som betalts.

I gengäld för allt detta goda har herr Abraham nöjt sig med att lägga
beslag på fru Gunhilds smycken. Han har lagt dem i ett litet järnskrin,
och skrinet står under hans säng. Det är ju möjligt att någon tjuv kunde
smyga sig in och stjäla skrinet. Därför har han fastgjort ett snöre vid
låset och knutit dess andra ända kring sin arm.

Fru Gunhild förstår nog, vem den fruktade tjuven är, och hon småler. Vad
skulle hon också göra med smycken? Hon är nu en gammal kvinna, utan
fåfänga. Hon har fullgjort sitt arbete, hon är nöjd.

Men desto besynnerligare förefaller det henne, att hon skall vakna så
plötsligt mitt i natten. Hon lägger sig ned och blundar. Det är
omöjligt. Hon kan inte somna, hon kan inte ens bli liggande.

Så reser hon sig mödosamt upp ur sängen, hon tar sin käpp, vars doppsko
är klädd med en skinnputa. Det är kallt, och hon lånar herr Abrahams
slitna nattrock. Om han nu skulle vakna, så tror han visst, att trollen
tagit både fru och nattrock.

Hviskingeholm har sina spöken och överallt där fru Gunhild går fram,
passa de på, rassla med tyg, knacka i möblerna, knäppa och sucka. Men
fru Gunhild har icke ont av spöken. Hon känner det bara som ett svagt
hetsande obehag, och hon vänder ogärna ryggen åt en öppen dörr.

Hon stiger in i gröna kammaren, där Judith och Brita sova. De ligga i
syskonbädd och hålla varandra i hand. Judith har till och med lagt
Britas arm över sitt bröst. Hon är nog rädd för spöken. Sloge hon nu upp
ögonen och finge se en krokig käring vid bädden, så bleve det säkert
skrik.

Och när allt kommer omkring, så är hon kanske ett spöke, fru Gunhild.
Det finns kanske icke längre rött blod och varm anda i hennes kropp. Det
kan nog hända att Gunhild Bourmaister varit död i många herrans år. Och
den som nu vandrar i gången är endast hennes vålnad, dömd att tjäna
andra, därför att hon i livet endast tjänade sig själv.

Fru Gunhild småler åt sina äventyrliga spekulationer. Nu kan hon säkert
gå till vila, nu har hon sett var sak på sin plats. Barnen sova. Nu kan
hon säkert somna.

Hon somnar verkligen. Efter en liten stund spritter hon upp. Hon ser av
månljuset, att hon endast sovit en liten stund. Och nu är hon åter
klarvaken. Hon känner ingen oro. Ingen har ropat på henne. Hon kan icke
tänka sig, att någon kär vän skulle kunna vara i nöd, skulle kunna sända
henne en hälsning. Fru Gunhild har icke någon kär vän. Och dessutom
känner hon sig varken beklämd eller rädd.

Det är som om det vore nyårsnatt, nyårsvaka. Det är, som om hon blott
väntade på tolvslaget.

Men inte är det nyårsnatt, och klockan har för länge sedan slagit tolv.
Så blir hon sittande vaken, utan att vänta. Månen går bort och de
lysande fönsterglasen slockna.

Nästa natt sker detsamma, nästa natt detsamma. Det är väl det, att jag
börjar bli gammal, tänker hon. Jag får tacka Gud, att det varken är oro
eller ånger eller kroppsliga plågor som hålla mig vaken.

För att timmarna icke skola gå så långsamt, börjar hon sticka. Likaväl
som stackars Brita kan hon väl sticka i mörkret. Men första natten, hon
stickar, vaknar herr Abraham.

-- Jag har nog märkt, säger herr Abraham, att kära Gunhild har svårt med
sömnen nu för tiden. Är det kanske något som Gunhild sörjer över? Så säg
det hellre --

Nej, hon sörjer icke, och för att icke längre oroa herr Abraham, lägger
hon ifrån sig arbetet och kryper ned under täcket. Somna kan hon i alla
fall icke. Nu bli nätterna långa, när hon icke törs röra på sig. Herr
Abraham vaknar av minsta buller. Kanske tror han, att hon ligger där och
funderar på sina smycken.

Men det är inte det, som håller henne vaken. Någonting är det, men icke
smyckena. Herr Abraham frågar flera gånger: varför sover inte Gunhild?
Vad tänker Gunhild på? Någonting måste det ju vara.

Ja, någonting måste det vara.

Kanske har hon likväl någonting att ångra? Och nu håller Gud henne vaken
för att hon skall besinna sig. Om dagen är det så liten tid för tankar.
Arbetet växer eller också ha hennes krafter förminskats. Sömnlösheten
gör väl sitt till. Huset har blivit så stort. Hon hinner icke. På år och
dag har hon icke satt sin fot i parken. Söndagen tar barnen, hon hinner
icke tänka.

Men nu har hon nätterna.

Herr Abraham vaknar vid att någon står tätt intill hans huvudgärd.
Genast trevar han under sängen, skrinet är på sin plats. Herr Abraham
makar sig inåt väggen och fru Gunhild sätter sig på sängkanten. Det är
alldeles mörkt, men han hör, att hon vrider händerna och stryker upp och
ned över linnet.

-- Gör nu inte så med händerna, säger herr Abraham. Vad är det som oroar
Gunhild?

Hon börjar viska, herr Abraham sätter sig upp för att höra bättre.
Slutligen säger han:

-- Kära Gunhild, kära Gunhild, vad är nu detta? Du har alltid varit en
god och trogen maka. Det säger jag inför Gud, och vem kan då säga annat?

Alltjämt viskar hon. Han överröstar henne och säger:

-- Kan väl hända, att Gunhild varit en smula slösaktig både i stort och
smått. Det har hennes goda hjärta vållat, och det vill jag gärna
förlåta.

Hon säger:

-- Om nu barnen få veta det, om nu barnen få veta det --

Herr Abraham:

-- Inte skall jag berätta om Gunhilds fantasier. Det kan hon veta. Jag
har varit en gammal skråpuk i all min dar, och Gunhild kan väl haft skäl
att önska sig bättre. Så vacker och fin, som kära Gunhild var och med
ett livligt sinne. Jag får väl tacka Gud, att kära Gunhild icke gjort
mig större oförrätt --

Fru Gunhild reser sig och börjar vandra i mörkret. Hon har icke längre
behov av käppen. Hon går som förr. Plötsligt stannar hon och säger:

-- Hur skall det bli? Hur skall det bli?

Men herr Abraham vill alls icke oroa sig. Nu är fru Gunhild gammal och
sinnet blir väl lugnt och kallt med åren. Stod hon frestelsen emot i sin
ungdom, så behöver hon väl icke oroa sig på gamla dagar.

-- Men han är ju här, säger Gunhild. Inte hjälper det, att Lilja säger
nej. Han har alltid varit här. År ut och år in har jag vaktat mig. Men
nu gitter jag inte. Se nu kan jag inte sova längre. Var natt väcker han
mig. Men han smyger sig genast bort. Han vet nog, att jag skall vara
riktigt trött, innan han får bukt med mig.

-- Ack det är ju bara griller, suckar herr Abraham. Gå nu vackert och
lägg sig, så skall jag läsa Fader Vår --

Han sätter sig upp och läser med hög röst. En gång till, ber fru
Gunhild. Hon har svept täcket ikring sig, men sitter och skakar och
huttrar. En gång till! Herr Abraham läser.

Om dagen kommer Brita till henne. Hon brukar eljest icke lämna sin
kammare, där solen skiner. Men nu kommer hon och sätter sig bredvid mor
och stryker och kysser hennes händer. Den tanklösa Judith kommer
självmant till henne för att läsa högt ur Werldsens Fåfängligheetz
Föracht. Lill-Abraham stryker inom dörren, bugar förläget och frågar
efter kära mors befinnande. Marianne ger henne att smaka av baket.

Kanske att det alltsammans är feberyrsel, tänker fru Gunhild. Frossan
har kanske kommit tillbaka svårare än förr, och barnen förstå, att jag
snart skall dö. Till och med Elin i köket håller sig tyst och flickorna
gå på tå i gången. Det är tydligt, att hon snart skall dö. Om hon nu
bara kan hålla tand för tunga och ingenting yppa i yrseln. Så att barnen
få höra --

Hon säger till herr Abraham:

-- När jag blir liggande, så ska inte Lilja släppa in barnen. Med mindre
än att jag är fullt redig. Så länge jag är redig, ska de nog ingenting
förmärka --

-- Se det! ler herr Abraham. Se det, kära mor, att det bara var
feberyrsel, som satte åt.

Om julen trodde hon, att stunden var kommen. Vaknätterna hade gjort
henne mager, hon tyckte sig åter se den där stela besynnerliga människan
med styva förkläden och ringande nycklar, se henne ligga naken och
utmärglad under ett lakan.

Hon gjorde sig i ordning, stödd på Mariannes arm vandrade hon genom
huset och ställde med stort och smått. Hon ordnade även för Brita och
Judith.

Men julen gick förbi, nyår, fastlag och påsk. I maj fingo lindarna löv.
Fru Gunhild gick ut på trappan och såg ned mot parken. När herr Abraham
bad henne stiga in, vände hon sig häftigt emot honom.

-- Har jag inte skött ditt hus? Har jag inte arbetat för dig i trettio
år? Vad vill du nu? Ska jag inte ens få se på lindarna?

Hon låg vaken hela natten. Först i dagbräckningen steg hon upp, kastade
över sig herr Abrahams nattrock och gick ut. Marken var fuktig och kylde
hennes nakna fötter. Då blev hon rädd för kylan och ville vända om. Men
han stod tätt bakom henne. Hon kunde icke vända. Till och med att han
sköt på henne. Hon gick över gruset ned i parken. Det var så underbart
nytt allting. Stammarna glänste fuktigt svarta, savstinna. Hon måste ta
på dem. Hon måste pillra så smått på de rynkiga små löven, släta ut dem
mellan fingrarna. Där stod en asp och skakade över hela kroppen. Det
förundrade fru Gunhild. Men han, som stod bakom, berättade att det ännu
var tidig vår och kallt. Och aspen är så frusen. Då tyckte hon synd om
aspen och hängde över honom herr Abrahams nattrock. Därigenom blev hon
också lättare till sinnes och ville dansa. Men han pekade på gräset, som
hon trampade ned. Hon slog armarna kring hans hals och gick så lätt över
gräset, att inte ett strå böjdes. Men väl kittlade de hennes fötter, de
skälmarna.

Och de vandrade länge och vida, stannade, sågo, rörde vid allt och voro
mycket lyckliga och tanklöst glada som barn.

I skogsbrynet mötte de en karl. Bakom tallen stod ännu en. Och ett litet
stycke längre bort bakom enröset gömde sig många. Det var gårdsfolket.
Gunhild tänkte, att det nu var tid att springa. Men det ville han icke.
Det skulle se galet ut. Folk kunde tro, att hon var sjuk, och genast
skulle de kasta sig över henne. Därför gick hon lugnt framåt. Han
lämnade henne, det var bäst hon var ensam. Hon redde sig bäst ensam. Hon
gick rakt på karlen och han vek åt sidan. De gömde sig alla bakom träd.
De vågade icke komma under hennes ögon.

Hon gick väl många mil och ingen vågade röra henne. Hon gick väl så
långt som till månen. Ända till dess, att den räven Lilja blev henne för
slug. Han tog henne så vackert under armen, och hon kunde alls inte tro,
att det var Lilja. Men när hon kom i allén förstod hon, att Lilja lurat
henne. Då började hon skrika:

-- Tar du mina smycken, du girigbuk? Tar du mina ögon, du girigbuk? Tar
du min salighet, du girigbuk?

Därmed fortsatte hon hela allén uppför och kände en stor lättnad vid att
få skrika. Men när hon kommit upp på gårdsplanen, såg hon Lill-Abraham
och Marianne. Nu tiger jag, tänkte hon, nu måste jag tiga. Jag är väl
inte människa att skämma ut mig inför mina egna barn. Vad ska de tänka
om mig?

Hon gjorde våld på sin mun, hon höll armen för. Det hjälpte icke. Hon
var maktlös. Den där människan, som hon vaktat så många långa år, nu
hade hon sluppit lös. Det var hon som skrek.

Och hon skrek ännu i förstugan och trappan. Men i alla fall skulle hon
väl tystna, när hon gick förbi Britas dörr. Där stod den blinda i
dörröppningen. Nu skulle hon väl visa, att hon var en kristen människa.
Hon kunde väl inte plåga livet ur sitt blinda barn.

Och verkligen gick det lyckligt. Ty just som hon kom uppför trappan
mötte hon Judith. Herr Abraham gjorde ett tecken, att Judith skulle gå
åt sidan, och flickan tryckte sig upp mot väggen. Det var som förr, när
hon hade dansat och mor kom på gången. Och nu fick hon äntligen makt med
sin mun och sade:

-- Du! Du har vackra ögon, du!

Hon sade det alldeles lugnt och naturligt. Kanske endast lite för
högljutt. Och strax därpå brast hon i skratt och måste åter trycka armen
mot munnen.

Herr Abraham förde henne uppför trappan in i tornkammaren. Han skruvade
igen fönsterluckorna och Lill-Abraham satte en järnslå för dörren. Så
måtte de väl vara belåtna.

Och fru Gunhild kände det som vila efter stora, årslånga ansträngningar.
Nu behövde hon icke längre rädas för vännen, som ville locka henne ut på
all världens krokiga vägar. Nu behövde de alls icke tvista, de två.
Dörren var stängd.




                                 IV.


Till slut var det endast Brita, som hörde ljudet av mors steg, när hon
vandrade av och an i tornkammaren. Det hördes i gröna rummet men ännu
tydligare i gången. Det var likt det jämna dunkandet i ett stort urverk.
Det kunde också förliknas vid ett hjärtas slag. Mitt på dagen blev det
ojämnt och upphörde, för att åter begynna strax efter solnedgången.

Ibland kom herr Abraham in till Brita för att trösta. Men han fick icke
sagt många ord, förrän den blinda kröp bakom sängen och gömde sig. Så
länge far höll mor innestängd, ville hon icke tala med honom. Alla hade
de svikit mor. Marianne och Lill-Abraham hade gått över på fars sida. Om
mor låtsades de ingenting veta. Aldrig smögo de sig uppför torntrappan,
aldrig lyssnade de utanför dörren, aldrig gjorde de ett försök att rubba
järnslån.

Och Judith dansade och sjöng.

Men slutligen lyckades Brita övertala Judith. En dag, när far och bror
rott över Vassviken, sprang Judith ned i slöjdboden efter fil och
hammare. Hon rusade uppför spiraltrappan och utan att få fram ett ord
räckte hon verktygen åt Brita. Den blinda undersökte dem med händerna.
De gingo bort till torntrappan och öppnade dörren. Men kommen mitt i
trappan greps Brita av skälva och måtte sätta sig.

Judith fortsatte ensam. Hon stod framför dörren, med vänster hand tog
hon järnet och började fila. Gång på gång slant filen ur skåran. Hon
stödde skaftet mot bröstet och filade uppifrån och ned. Knogarna blödde,
bröstlappen fläckades. Hon hörde Brita skrika i trappan. Då tog hon till
hammaren och började slå av alla krafter. Bäst hon slog, gick hammaren
av skaftet. Brita kom uppför trappan. Och bakom henne herr Abraham.

Far tog hammaren och satte den åter på skaftet. Han granskade bekymrad
filen och stången.

-- Kära barn, jag förstår, att ni vill komma in till mor. Men inte går
det an att förstöra låset.

Han tog fram den lilla hänglåsnyckeln och den stora nyckeln till dörren,
lyfte av bommen och öppnade. Han sköt Judith framför sig, tog Brita
kring livet och lyfte henne över tröskeln.

-- Där sitter kära mor, sade han och pekade in i halvmörkret. Judith
blev stående. Brita började treva sig framåt, men Judith grep henne
hastigt i klänningen.

-- Det är inte mor, viskade hon.

-- Jo, sade herr Abraham. Det är nog kära mor. Fast hon har förändrats.
Mor har blivit gammal.

Han gick bort och öppnade fönsterluckan.

Fru Gunhild förblev orörlig, hon såg varken på herr Abraham eller på
barnen. Hon höll huvudet vridet åt höger, ögonen rörde sig och läpparna
rörde sig.

-- Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockärmen. Här kan
kära Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.

Han fuktade läpparna med tungspetsen och fortsatte:

-- Barnen ha visst fått för sig, att mor gärna skulle vilja gå ut, men
att jag hindrar. Är det så? -- Ja, vi ska fråga, så att kära mor vill
svara. Så här ska vi fråga: När vill kära mor gå ut?

Fru Gunhild svarade:

-- När han kommer.

-- När han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi fråga så här: Vet
jag, eller vet barnen vem han är? Eller när han skall komma?

Fru Gunhild fällde ögonlocken till hälften och smålog:

-- Det vet inte du.

Nu började Brita åter treva sig fram, men för varje steg makade sig fru
Gunhild längre in åt väggen. Brita hörde, hur klädet rasslade mot muren.
Hon stannade.

-- Jag är mors blinda flicka. Kanske att mor vill säga mig något? Eller
kanske att mor vill klappa mig?

Med en snabb rörelse vred fru Gunhild huvudet från höger till vänster,
inåt väggen. Hon sade:

-- Jag minns inga blinda.

-- Kära barn, sade herr Abraham, låt oss nu lämna mor i fred.

Han slog åter armen kring Britas liv och skjutande Judith framför sig
lämnade han tornkammaren. -- --

Fru Gunhild visste väl, att dörren var stängd med regel och bom. Men det
bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel
att spränga en dörr. Under tiden väntade hon lugnt och blev slutligen så
bekväm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon,
därför att hon måste vandra.

Varje morgon kom Elin med mat, öppnade fönsterluckan och städade rummet.
Fru Gunhild talade med henne. Hon frågade aldrig efter barnen, men hon
frågade efter skörden, efter korna, efter lin och ull, väv och garn.
Ibland klagade Elin över herr Abraham. Nu var han värre än någonsin, det
var knappt att tjänarna kunde härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och
skakade på huvudet.

-- Jag skulle kanske ha stannat lite längre, sade hon. Det var ju inte
så brått.

Elin för sin del trodde, att fru Gunhild ganska väl skulle kunna sköta
hushållet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn,
tydligen var hon rädd för barnen. Det behövdes bara att Brita eller
Judith stod bakom dörren, för att hon skulle krypa längst in i
fönstersmygen och vända ansiktet mot väggen.

Eljest var hon så förnuftig, att hon kunde läsa i bok. De små
kopparsticken använde hon som spelkort och lade patience efter
obegripliga regler. De sju Dygderna bytte ofta valör, men ständigt stack
Visheten över de andra, varande den förnämsta bland dygder.

Så pass klok var fru Gunhild.

Och när general Bourmaister -- kusin Albrecht -- kom på besök, kände hon
genast igen honom och räckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till
humöret och stark i rösten. Han bannade herr Abraham för hans snålhets
skull och befallde honom att bära kistan med smyckena upp i
tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frågade:

-- Det är väl ändå trevligare för ett litet fruntimmer att ha sina
smycken hos sig?

-- Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Från den stunden använde hon
mycken tid till att pryda sig. Det beredde henne en stor fröjd. Men hon
hade delvis glömt, hur man använder smycken. Därför kunde det hända, att
hon satte en brosch i håret, knöt en halskedja kring midjan, fäste en
kam i bröstlappen eller behängde klänningsfållen med örhängen. För andra
människor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon kände hans smak, och
det var för honom ensam, hon smyckade sig.

Och barnen fingo icke se henne.

-- -- --

Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret
för att se på Judith. Kastade Judith en blick uppåt tornfönstret, drog
hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått en
lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.

När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste
son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från
kadettskolan för sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke
glad åt besöket, som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen
domderade och svor och tog slutligen till plånboken för att betala i
förskott. Det bevekte. Och sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas
lekkamrat. Men för fru Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.

Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm,
förrän han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder.
Eller också var det Judith som övertalat kusin Henrik -- det är ovisst
vilketdera. Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till
staden för att sälja smör och hudar. Vanligen gav han sig i väg vid
tretiden på morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle
Henrik och Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de
vara långt utom räckhåll.

Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon
blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med
Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått
mors livliga sinne? Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra henne
förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle Lill-Abraham
taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras inne i kammaren liksom
mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa steg.
Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.

Om mor visste, så tänkte hon säkert som Brita. Och hölle det icke heller
för orätt att taga strumpkassan och giva åt Judith.

Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.

Brita kunde nästan tro, att mor i alla fall anade något. Ju närmare den
dagen kom, desto snabbare och oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om
dagen höll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lösmynta snärtan,
sladdrat bredvid mun. Elin hade också fått del av hemligheten. Det var
hon, som ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt, så att den skulle passa
Judith. Judith skulle resa som en förnäm ung herre, och Henrik skulle
vara hans ridknekt.

-- Så låter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig såg man väl en
ridknekt pussa sin herre.

Kvällen före midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra
riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl förtjänt på alla sina strumpor.
Och dessutom skulle hon ju ständigt sticka strumpor, som far finge sälja
--

Klockan fyra på morgonen åkte herr Abraham bort från gården. Genast steg
Judith upp och klädde sig. Byxorna voro snäva, livrocken lång och vid
med sammetsuppslag, västen guldstickad.

Brita klippte hennes hår.

När hon tog farväl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde.
Den blinda hörde dem skramla, hon viskade:

-- Kanske att Judith skulle ta farväl av mor först --

Judith hörde henne icke eller tänkte icke på, vad hon sade. Hon sprang
genom gången och nedför vindeltrappan. Hon hörde, hur hästarna skrapade
i gräset under lindarna.

I detsamma kom hon att tänka på, att Brita hade sagt henne något om mor.
Det oroade henne. Hon tänkte: jag springer upp och frågar Brita. Det tar
ett ögonblick.

När hon kom i gången, hörde hon Brita snyfta.

-- Varför gråter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och
kastade från vägg till vägg.

Brita satte sig upp i sängen.

-- Skall jag inte gråta, när syster vill fara sin väg utan att taga
farväl av mor.

Judith blygdes över sin glömska.

Hon undrade, om hon borde gå rakt fram till mor, kyssa henne på kinderna
och genast vända om? Eller om hon skulle säga något? Mor skulle
ingenting förstå, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, då borde
hon icke väcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vän, eller
lekte med smyckena, då borde hon icke störa henne.

När hon lyfte av järnet, hörde hon, att mor började springa omkring i
kammaren. Hon vred om stora nyckeln och gläntade försiktigt på dörren.
Det var skumt i kammaren, hon såg ingenting. Men plötsligt stack mors
hand ut genom dörrgläntan. Judith blev mycket förskräckt och ofrivilligt
stötte hon till dörren. Mor skrek till. Judith slog upp dörren på vid
gavel och tog mor i famn.

-- Kära hjärtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle göra dig illa
just nu!

Fru Gunhild sköt henne varligt ifrån sig.

-- Så så, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag är strax färdig.

Hon sprang bort till fönstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop
smyckena och hängde dem på sig, var hon bäst kunde. Judith gick fram
emot henne för att ännu en gång taga henne i famn.

Då hände det, att fru Gunhild för första gången på många år icke vände
bort sitt huvud utan såg dottern rakt i ögonen.

-- Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behöva vänta längre. Nu är jag
färdig.

Hon gick mot dörren. Judith ställde sig framför henne.

-- Känner icke mor igen mig? Det är väl för klädernas skull?

Fru Gunhild log emot henne.

-- Jo, käre, jag känner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste till
staden. Känner du Lilja, käre vän? Kom nu och gå vid min sida. Du har
vackra ögon, kära min vän. Jag har ju väntat på dig, kan tänka. Kom nu.

Judith förstod, att mor icke kände igen henne. Hindrade hon henne med
våld från att lämna kammaren, skulle hon kanske skrika och väcka hela
huset. Judith sprang därför in i fönstersmygen och ropade att mor glömt
sina vackraste smycken. Fru Gunhild tvärstannade. Hon började treva över
kläderna och håret. Slutligen vred hon huvudet åt sidan och skrattade
till:

-- Kom nu. Något skall väl Lilja ha. Kom nu.

Hon lyfte sina kjolar och steg över tröskeln. Judith rusade förbi henne
ned i gången in i gröna kammaren.

-- Mor kommer! skrek hon. Mor kommer!

Brita stötte henne ifrån sig.

-- Vad är det nu, du säger?

-- Mor kommer. Hon tror att jag är han, som hon väntar. Mor kommer i
trappan.

Då började den blinda skälva i hela kroppen.

-- Hjälp mig, syster, för guds skull hjälp mig! Hjälp mig ut i gången.
Aldrig mer får jag höra mors steg i gången.

Hon tumlade ur sängen. Judith måtte stödja henne under armbågarna. De
gingo ut i gången och ställde sig upp mot väggen. De hörde att kära mor
gick i torntrappan. Hon stannade ett ögonblick på varje steg. Slutligen
kom hon till synes. Hon såg sig icke omkring, hon gick gången framöver
bort mot vindeltrappan.

-- Gud hjälpe oss, nu stiger hon nedför trappan!

Brita sade:

-- Vill du inte unna mor att vara fri en enda dag? I år har hon suttit
däruppe och i år skall hon sitta där. Vill du inte unna henne en enda
dag? Gå nu vid hennes sida och gör som hon befaller.

Judith snyftade till:

-- Nu gör Brita mig olycklig för allan tid.

Brita sade:

-- Kära syster, var barmhärtig mot mor.

Judith gick då efter mor och sällade sig till henne. Mor viskade i
Judiths öra. Och de gingo arm i arm in under lindarna.

När Henrik Bourmaister såg dem komma, slog han hästen på länden och
skrek:

-- Nu är djävulen lös! Skall jag rida med moster på sadelknappen?

Judith tecknade, att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att
svärja. Han drog i tyglarna, så att hästen stegrade och gnäggade. Fru
Gunhild viskade i Judiths öra.

-- Mor vill åka härifrån, sade Judith. Kära Henrik, spänn för kareten
och låt oss åka.

Henrik ledde hästarna mot stallet, han vände sig om och sade:

-- Jag skall spänna för kareten. Men sen är det jag, som rider i
sporrsträck härifrån.

-- Kusin har sin vilje.

Men när Henrik gått in i stallet, brast Judith i gråt. Och fru Gunhild
frågade:

-- Varför gråter kära min vän? Nu får vännen sin vilje, jag följer honom
så långt det än bär. Kära min vän har vackra ögon. Kom nu.

Henrik körde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frågade,
vem som skulle köra, och Judith svarade:

-- Det finns nog inte dräng på gården, som vågar köra för mor. Jag får
väl klättra upp på bocken, jag.

Henrik sköt henne åt sidan och klättrade upp på bocken. Judith bad
honom, att han måtte gå sina egna ärenden och icke göra sig olycklig för
deras skull. Men Henrik klatschade med piskan och bjöd henne att taga
plats bredvid mor. När allt var färdigt, vände han sig mot Judith och
frågade:

-- Vet också kära kusin, vad hon gör? Har kusin tänkt efter en smula?
För moster är det här ett påhitt, för oss kunde det ha varit något
annat.

Härpå visste Judith ingenting att svara. Och sedan Henrik dröjt några
ögonblick, klatschade han ånyo med piskan. Brita hade hunnit utför
trappan, ut på gården. Hon stod i solen och vinkade med båda händerna.
Hjulrasslet hörde hon, men visste icke rätt, var vagnen for fram. Därför
viftade hon än åt det ena hållet än åt det andra. -- --

Liljornas gamla karet, fjäderlös, med nött lackering, glappande dörrar,
skallrande spräckta fönster skramlar vägen framåt. I samma vagn for
Gunhild Bourmaister, tjuguårig, till Hviskingeholm.

Nu är hon lycklig och hon vill gärna, att goda människor skola se henne.
När hon möter någon, sticker hon ut huvudet och nickar eller hälsar
vänligt med handen. Och människorna stanna och kunna icke taga sina ögon
ifrån henne.

En och annan ropar något eller slår ihop händerna eller slår sig på
knäna. Som man gör när ett brudfölje drar fram.

De åka en mil och två mil, det går i raskaste trav. Kärvännen är blek.
Men fru Gunhild är alls icke trött.

Vid Lillhammars kyrka måste hästarna rasta. Där håller en gammal bonde
med sin kärra. Smörbyttor och hudar har han i vagnen. Han skall åka till
staden för att sälja. Kan tänka, att det var fint för honom att komma i
följe med bruden.

Fru Gunhild är icke riktigt nöjd med att ha bondkärran skramlande bakom
sig. Men det är en småsak. Bara kusken ville köra fortare. De stampa och
stampa på samma plats. Därborta glittrar Vassviken. Det är naturligtvis
en annan sjö. Men den glittrar som Vassviken.

Fru Gunhild skriker till.

Kareten har stannat framför Hviskingeholms breda trappa. Där står
Lill-Abraham, där står Marianne, där står Brita. Och herr Abraham själv
öppnar vagnsdörren. Fru Gunhild kastar sig över sin vän och ber honom
hjälpa. Skall hon nu spärras inne till evig tid?

Då hör hon vännen viska: Mor kära -- mor kära --

Med ens blir hon lugn och sansad. Hon har ju barnen ikring sig. Hon är
väl inte människa att skämma ut sig inför sina egna barn. Och för att
visa dem, att hon alls icke är så tokig, vänder hon sig till sin
spenslige kavaljer och säger med ett kort skratt:

-- Nog vet väl jag, att du är Judith Lilja.

Hon följer herr Abraham upp i tornkammaren. Dörren stänges. Dagarna äro
varann lika, nätterna äro varann lika. Så till vida har fru Gunhild
Bourmaister redan inträtt i evigheten.




                          DANSEN PÅ FRÖTJÄRN




                                  I.


Kroken heter en sjö, som ligger inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars
socknar. Den sträcker sig från Frötjärns häll i norr till Falla forsar i
söder. Mellan Frötjärn och Raslinge är sjön smal och grund med vassrika
stränder och ett yvigt sjögräs, som endast lämnar en trång ränna öppen
för båtarna. På västra stranden ligga Stenbyböndernas gårdar,
Storgården, Lillgården och Mellangården, som också kallas Losätra. På
norra stranden ligger Frötjärn och på den västra Frösevi, en utgård
under Bourmaistrarnas Hilleborn. Kring Raslinge klint gör sjön en vid
båge. Där lyser en vit kyrka ut över bukten, och där är vattnet djupast
och mörkast. På klintens sydsluttning ligger Herrlestorp, släkten
Schagers stamgods. Sjön svänger nu åt väster och når, smalnande mellan
höga stränder, berget Vesslan. Bakom Vesslan ligger Hoby, bergmästare
Rygells gård. Från berget studsar sjön tillbaka mot sydost. Här går en
ström med ständigt oroliga små vågor och virvlar, ett ständigt sorlande
glitter ända fram till Bånga. Åter flyter sjön ut i en vid bukt,
stillsam med låga, odlade stränder; svänger varligt kring lövträdsuddar
och riktar sin spets mot söder, mot Falla. Det är Kroken, en ganska djup
sjö med stränder av granit mellan Raslinge och Vesslan med höga grå
hällar, som här och var öppnas i gulröda, skimrande skrevor, med mörka
skogar av gran och tall, med björkar vid Frötjärn, ekar, lindar och
lönnar vid Vassbro, med de präktigaste åkrar vid Bånga, med gruvor vid
Hoby, svarta smedjor vid Falla.

På Kroken färdades mamsell Malin Hamrin, när hon om lördagskvällarna for
till dansgille. Hon var då om dags den, som dansade mest i Raslinge, och
aldrig behövde hon sakna tillfälle eller kavaljerer. Det dansades på
Herrlestorp, det dansades på Falla, det dansades vid pingst och Johannes
och skördefest på Stenby backe. Men på Bånga dansade fänrik Billman var
dag i veckan, så snart ett kjoltyg fanns att tillgå, och dansade med
mycken kraft och hurtighet. Mamsell Hamrin rodde helst till Bånga.
Gården var ett ungkarlsnäste med dåligt rykte, och kära far Hamrin såg
ogärna, att hon tog den vägen. Kära far var eljest en beskedlig karl,
som gav dottern all tänkbar frihet. Hon brukade den så länge och
grundligt, att det till sist blev skvaller och ledsamma ord i lönndom.

Då kom Rygell från Hoby och tog henne till sig. Han ville lära henne att
arbeta. Fin sömnad räknade han inte för arbete. Han gjorde henne till
fru på Hoby, som då var hans enda gård och ett skräpigt och förfallet
näste. Hon fick bara två pigor, som tillika skulle mjölka korna och
klippa fåren, hon fick inte ett enda dagsverke av drängarna varken i
köksträdgården eller parken. Hon skulle arbeta. Och hon arbetade. Men om
helgdagskvällarna rodde hon över till Bånga eller till Falla eller gick
till fots hela den långa vägen till Hilleborn, där det också dansades.
Det kunde Rygell inte lida. Hon dansade bort sina krafter och hennes
krafter voro hans, så sant som maten var hans, som hon åt. Han knappade
in på maten, lilla frun fick svälta. För skams skull kunde hon inte
glupa på bjudningarna, och hemma fick hon litet. Från dansen lät hon
icke omvända sig utan arbetade, dansade och svalt. Till slut blev hon
liten och lätt, så att fänriken svängde henne, som man svänger en
fjädervippa. En midsommarnatt dansade hon tolv timmar i sträck på Bånga.
Då bröt blodet fram ur lungorna, kavaljeren blev röd och damen vit. Hon
dog under linden på Bånga. Där leker väl själen än, när linden blommar.

Bergmästare Rygell rodde själv över och hämtade kroppen. Han rodde så
taktfast och lugnt att alla människor förvånade sig, ty på den tiden var
han inte så känd i Raslinge. Han begravde hustrun i Hulinge och trivdes
sedan illa i den socknen. Då köpte han Frötjärn, som ligger avväga, en
halvmil från stora landsvägen och ungefär lika långt från Raslinge
kyrka. Ensamheten passade honom bäst, han var en hart när otröstlig
änkeman, fast sorgen kom litet till synes.

På Frötjärn uppförde han en manbyggnad av sten i två våningar, putsad,
med stor stentrappa och med sandstensornament kring dörrar och fönster.
Inredningen blev därefter, ganska frikostigt tilltagen. Han gav stället
i morgongåva åt sin andra hustru, en prästdotter från Stora Hammar. Hon
var tjugu år yngre än bergmästaren, och han önskade att den ensliga
gården skulle bliva hennes änkesäte. Han ägnade mycken omsorg åt
trädgården, gärdade den med dubbla häckar och diken, djupa som gravar.
Han satte galler för bottenvåningens fönster, införskrev från Danmark
tvenne jättestora doggar med svarta, hiskliga gap och satte en enögd,
besvärligt ful karl till rättare. Rygell hade själv förlorat vänstra
ögat och ansågs i övrigt vara ovanligt ful.

Frötjärn ägde likväl sina behag. Trädgården hade full södersol och var
särdeles rik på rosor. Rummen voro lagom stora, något mörka, möblerade
med de vackra Battwhylska möbler, som räddades vid stora branden på
Falla anno 42. Fru bergmästarinnan fann sitt nöje i att hålla dessa
möbler fria från damm och mal. Hon födde dessutom sin man tre barn, en
gosse och två flickor, vilka av någon anledning sändes till släktingar
för att uppfostras. Huruvida hon hyste någon böjelse för dans är okänt.
För resten dansade man inte längre så flitigt kring Kroken.
Stenbybönderna skördade numera för Rygells räkning och funno ingen
anledning att dansa. På Frösevi satt mamsell Hamrins bror Karl som
arrendator under sin svåger. På Herrlestorp vankade gamla nåden Schager
av och an, vred sina händer och räknade skulderna på fingrarna utan att
de därför blevo färre eller lättare att gälda. På Falla var allting
slut. Gamle greven och grevinnan bodde som inhyseshjon i bottenvåningen,
som förut varit ekonomivåning, och unge greven tjänstgjorde som
bruksbokhållare. Bånga var väl ännu i Billmans ägo, men skulderna växte
oavlåtligt.

Kommerserådet Bourmaister kallade bergmästaren till Hilleborn. Där steg
ingen in utan att först ha skrapat smutsen av fötterna. Men när
bergmästaren såg de dyrbara mattor, som täckte golvet redan i förstugan,
nöjde han sig icke med att skrapa utan drog av stövlarna och lämnade dem
på trappan. Det roade kommerserådet. Han höll sig emellertid allvarsam
och gick rakt på sak.

-- Min bäste Rygell, sade han och höjde sig något på tåspetsarna,
Billman lär ska sitta trångt på Bånga. Vaba? Och nu förljudes det, att
min bäste herre skulle vilja fiska i grumligt vatten. Lyd mitt råd och
låt bli. Min bäste herre har grävt gropar förr, sägs det. Namnet börjar
bli beryktat. Det är inte riktigt honnett, och väcker till sist ont
blod.

Härtill svarade Rygell:

-- Seden tar man sig i ungdomen, herr kommerseråd. När jag gick i
latinskolan, hade jag ingen matsäck. Då satte jag mig bredvid dem, som
hade. Och vad som föll ur deras påsar, och vad de ratade, det tog jag
och mättade mig. Sen dess har jag för vana att taga upp, vad andra
tappa. Men vill kommerserådet satsa något på Bånga, så tör väl Billman
hålla sig kvar ett år eller två.

Kommerserådet visste inte, hur han fort nog skulle bli av med
bergmästaren. Gubben tassade i strumplästen ur rum i rum, som om han
inte funnit vägen ut. Och det tycktes kommerserådet, att han med sitt
enda öga upptäckte så många dolda sprickor och hemliga skavanker i all
härligheten, att Hilleborn inte längre kunde räknas för ett solitt och
burget hem. Billman fick sedermera någon hjälp av kommerserådet men icke
tillräcklig.

Rygell blev allt sämre tåld vid Kroken. Hans båt, som var ett
svarttjärat åbäke till eka, utsattes för åtskilliga missöden och sjönk
slutligen utanför Raslinge klint tack vare två borrhål i akterbrädan.
Rygell sam som en gammal utter och lyckades även föra sin rättare i
land. Han hette Jon och var sin husbondes redskap både i stort och
smått. Efter den betan gingo de ogärna i båt. Bergmästaren skaffade sig
en stadig trilla och en seg och sedig häst, som inte ens de svarta
smederna vid Falla förmådde skrämma. Hovarnas takt och hjulens gnissel
voro snart väl kända kring Kroken. Den som hörde dem, släppte genast vad
han hade för händer, gick in i sitt hus, reglade dörren och sköt till
fönsterluckorna.

Vad fru bergmästarinnan beträffar, var och förblev hon så gott som okänd
för grannarna. Ingen såg henne, ingen visste någonting om henne.
Tiggare, som vågat trotsa de hiskliga danska doggarna och den ännu
hiskligare rättaren, påstodo, att hon var trind och saktmodig och
givmild. Hennes andhämtning var plågsamt kort och tung, antingen på
grund av fetma eller därför att hon led av astma. Hon talade föga och
lågmält. Hon gick tyst och följde alltid utmed väggarna. Hon skydde
färger, så att man i halvdunkel svårligen urskilde hennes gestalt.
Ansiktet var gulgrått, ögonen höll hon alltid nedslagna, som om hon sökt
någonting på golvet.

I början av femtiotalet dog bergmästarens andra hustru. Få människor
hade reda på, när det skedde, eller hur det skedde. Även begravningen
försiggick i all tysthet. Ett urblekt, från hattkullen slakt hängande
sorgflor angav, att bergmästaren åter var änkling. Under två eller tre
månader var hans öga rött och sjukt av gråt.




                                 II.


Bergmästarens tredje hustru tillhörde den släkten Backe, som före
Siedlar och Bourmaistrar ägt och bebott Hilleborn, åtta mantal ypperligt
frälse i Hulinge socken. Gården har sitt namn efter Hillarius Petri,
hertig Karls skrivare. Hans far var prästen Petrus, kallad Petter
Slägga, en styvsint och nitisk man, som för den rena lärans skull
förföljdes under Johan. Tre år levde han fågelfri i Hoby skogar, hårt
ansatt av konungens män. Till sitt försvar använde han en vanlig
smedsslägga och fick därav namnet. Hans sonson, Jacobus Hillarii, var en
särling och druckenbolt, därtill stor scepticus, lärjunge av Cartesius.
Han skrev sig Jacobus Baccalaureus Artium, och härav kom det sig, att
gemene man kallade honom Jacob Backe eller Jacob på Backen, vilket
passade förträffligt, eftersom Hilleborn verkligen ligger i en
backsluttning. Namnet gav han i arv åt sina efterkommande och även
gården fastän illa skuldsatt. Hans sonsons sonson var den siste Backe på
Hilleborn, en skötsam karl, ihärdig i arbete och omtanke, sparsam ända
till snålhet. Han gifte sig med en rik köpmansdotter, som icke var
särdeles väl känd. Grannarna gjorde narr av honom för den töitans skull,
och prästen i Hulinge vägrade henne nattvarden, vilket ock dessförinnan
hade skett i staden. Det var tungt nog för Backe, men tyngre hade han
väl burit för att få behålla Hilleborn. Likväl gick det honom illa.
Hustrun slog på stort och mannen måste cedera. Han fördes till häktet i
Örebro. När han med länsman bredvid sig körde ned på Frötjärnsslätten,
just där man förlorar Hilleborn ur sikte, skall han ha bitit sig i högra
armen för att öppna pulsådern. Även härutinnan misslyckades han. Med
honom försvann släkten från Hilleborn och från trakten.

Den levde dock kvar i Västergötland och Småland. Vårvintern 57 reste
bergmästare Rygell omkring i Västergötland för att uppköpa hästar. I
medio av mars anlände han till Skara och träffade där en Petter Backe,
pensionerad fanjunkare, som drev handel med hästar. Det blev livligt
ordbyte och snart nog tvist och träta. Rygell ville draga sig undan, men
Petter Backe släppte honom icke. Han påstod, att främlingen skällt honom
hästtjuv och ville prompt ha vittnen på hans mun. Han tillkallade sina
vänner, gesäller, löst folk, avskedade knektar och en hop lustiga
scholares. De drevo bergmästaren kors och tvärs över torget ropande, att
en utböling icke skulle komma med skamsord till ärliga västgötar. Gubben
lunkade snällt undan men fastnade till sist i en fyrkant av slädar och
såg sig ingen utväg. Då drog han av helgdagsrocken, stoppade plånboken
innanför byxlinningen och gjorde sig redo att slåss. Men när nu gubbarna
kommit varandra in på livet, är det troligt att fanjunkaren misstrodde
sina krafter eller att något annat kom i vägen. Han ryggade nämligen
baklänges, höll händerna för ögonen och ropade:

-- Nej, tvi, det var den fulaste karl, jag har sett. Nej, tvi, om jag
tar i det vidundret. Låt oss då hellre dricka öl tillsammans.

Bergmästaren fann det icke rådligt att vägra. Han bjöd fanjunkaren och
hela hans sällskap på varmt öl. När drycken gjort sin verkan, började
gubbarna skrodera. Fanjunkaren bullrade som en tom tunna, Rygell bjöd
över snabbt och fåordigt. Fanjunkaren skröt med sitt stall, Rygell
svarade:

-- Nog har jag fler gårdar än du hästar och bättre.

Då krossade fanjunkaren sitt krus och ropade:

-- Din himla hund! Vet du vem jag är? Jag är Petter Backe till
Hilleborn. Det är jag. Fast den knävla Bourmaister sitter på gården. Jag
är välborne herr Petter Backe till Hilleborn. Känner du gården, gubbe?

Rygell svarade:

-- Gör väl det, eftersom jag har pant där för femton tusen riksdaler.

Nu blev fanjunkaren stillsam, sörplade ur ett nytt krus och talade med
sig själv i ölfradgan. Att bergmästaren hade pant i Hilleborn, som för
alla Backar var ett förlovat land, det krossade honom. Men när han nått
botten i kruset, kände han sig åter vara karl att ta fatt på leken.

-- Nog tror jag, att du är rik, sade han. Men vad har du för glädje av
dina rikedomar, ditt åbäke? Flickorna lär väl sky dig som pesten.

Svarade Rygell:

-- Två gånger var jag gift. Och det var behagliga fruntimmer av god
härkomst och fin uppfostran. Tör väl hända, jag gifter mig en gång till,
men inte blir det med någon fanjunkaredotter.

Fanjunkaren försjönk i än djupare funderingar. Slutligen sade han:

-- Har du pant i Hilleborn, så är du min landsman mycket mer än det här
knävla packet. Du skall äta vid mitt bord och sova under mitt tak.

Där halp inga föreställningar. Fanjunkaren och hans vänner satte
bergmästaren i släden och det bar av. Sålunda fördes Rygell mot sin
vilja och nästan med våld till Barbro Backes hem.

Det var en liten gård halvannan mil söder om Skara. En rödmålad stuga,
gråspräcklig av väder och vind, fattigdom och mossa. Petter Backes barn
mötte på förstukvisten, en hel hop, gossar och flickor, däribland
Barbro, som var äldst och husmor. Fanjunkaren gitte inte föreställa
gästen, han sade endast:

-- Här är en kar, som har pant i Hilleborn. Duka nu upp, om du har
något.

Han gick genast in på sin kammare för att sova bort ölruset.
Bergmästaren ställde sig vid järnugnen i salen och betraktade Barbro,
som gick från och till bordet med duktyg, tallrikar och glas. När allt
var färdigt, stannade hon kvar för att betjäna honom men deltog icke
själv i måltiden. Bergmästaren åt grundligt och unnade sig god tid.
Sedan han tagit två gånger av varje fat, suckade han djupt och sade:

-- Nu tackom och lovom Herren! Mamsell lilla ska vara så god och läsa en
bordsbön.

Han reste sig, slöt ögat, knäppte händerna. Barbro betraktade honom med
förvåning. Hans rygg var kullrig, huvudet så framskjutet och nedtyngt,
att hakan med två väldiga, grågula skäggtofsar nästan vilade mot
bröstet. Stora blågrå öronlappar stodo rakt ut från huvudet, ansiktet
var oregelbundet och uppsvällt, vänstra ögonhålan tom, hoprynkad i ett
mattgult ärr. Endast munnen var välskapad, liten med fylliga,
bågformade, ljusröda läppar. Framtänderna jämna och friska.

Barbro läste dröjande sin bön, här och var stapplande på orden. Men
Rygell fann hennes röst obeskrivligt mild. Han torkade ögat med
rockärmen, bugade till tack för välfägnaden och klappade Barbro under
hakan. Barbro neg. De stodo en stund helt nära varandra och visste
varken att säga något eller att gå var åt sitt håll. Slutligen frågade
han efter hennes ålder, som var nitton år. Vidare frågade han, om hon
någonsin sett en fulare gubbe. Barbro svarade, att hon aldrig sett någon
så ful. Bergmästaren tog henne då på nytt under hakan och sade:

-- Nog finns det vackra unga karlar vid Kroken, där jag bor. Men det är
i alla fall jag, som råder över dem alla. Det är roligt det, mamsell.
Vad henne beträffar, lilla mamsell, så tycker jag om henne. Hon är mild
och lågmäld. Hon är så vacker, så det lyser om henne. Vacker och
välväxt.

Barbro skrattade och sade:

-- Herrn ska inte ha omak med artigheter. Jag har redan den jag håller
av och lyssnar inte till andra. Följ mig nu, så skall jag visa herrn
till sovkammaren.

Han följde henne uppför den mörka trappan, som luktade av mögel och
fattigdom. Han tog efter henne, men hon slank behändigt undan och
lämnade honom ensam i mörkret.

Följande morgon gick han ned till stallet och mötte där fanjunkaren, som
frågade, när han tänkte resa. Rygell svarade, att han först ville se
hästarna. Men när han väl kom in i köpenskapen, blev han åter sig själv,
kinkig och vaksam, stor på sitt och mäkta vresig mot fattiglappen. Det
förtröt Petter Backe. Likväl ville han icke vara ohövlig mot gästen utan
sökte vända alltsammans i skämt, sägande:

-- Mig tycks, att bror kikar oftare åt köket än åt stallet. Skulle mina
flickor behaga bror bättre, så kan vi lägga handeln på den bogen.

Genast svarade Rygell.

-- Ja, Barbro. Om jag får Barbro.

Fanjunkaren blev bestört över att hans plan lyckats så hastigt och väl.
Han gjorde invändningar. Förliden vår hade han hyst en ung Bourmaister,
brorson till kommerserådet, en knävel att ha hand med hästar. Han hade
lärt Barbro rida och fanjunkaren fruktade, att flickan fäst sig vid
pojken.

Rygell sade:

-- Då har hon fäst sig vid en fattiglapp, och det kan aldrig vara
meningen. Vad det lider, ska jag vräka kommerserådet själv från
Hilleborn. Gå nu in och lova flickan Hilleborn eller vad hon behagar.
Kära bror ska också få en dusör, som förslår.

Nu tog fanjunkaren illa upp. -- Dra för knävel i våld! ropade han. Tror
kära bror, att jag säljer mina flickor åt fula gubbar? Slå i stället
till och köp hästarna, så kan vi alltid tala om det andra sedan.

De gingo in i salen, och Barbro tillkallades. Hon skulle vara köpvittne.

-- Räkna upp hästarna, befallde Rygell, och nämn priset för var och en.

Fanjunkaren räknade upp hästarna och nämnde priset, varvid han efter god
sed tilltog en rundlig prutmån. Men bergmästaren lade pengarna på bordet
utan att pruta, och där summan var ojämn, rundade han av uppåt. Han
vände sig till Barbro.

-- Vad säger nu mamsell? Är jag kanske ett uns vackrare i dag än i går?

Barbro svarade:

-- Jag tycker att bergmästaren är fulare vid dagsljus.

Rygell besinnade sig några ögonblick. Därpå sade han:

-- Här i rucklet är det aldrig tal om annat än Hilleborn. Som om den
gården vore så präktig. Jag har väl det, som är bättre. Men nu lovar jag
mamsell att inom år och dag köpa Hilleborn och ge henne i morgongåva.

Petter Backe slog samman händerna. En värre skrävlare hade han aldrig
mött! Vem hade bjudit Hilleborn till salu? Och hur kunde han om än
aldrig så rik, köpa, när ägaren icke ville sälja?

Rygell svarade:

-- Det blir min sak. Men har mamsell räknat på att komma till Hilleborn
med Bourmaisters brorson, så har hon räknat bra galet, eftersom
kommerserådet har egna söner. Nej, räkna hon omigen, mamsell. Mitt bud
står till klockan fem i kväll.

Klockan fem höll han med släden utanför framför trappan. Han lyfte just
piskan ur hållaren, när Barbro kom ut till honom.

Hon sade:

-- Jag hör, att bergmästaren lovat hjälpa far, ifall jag gör honom till
viljes. Gå in till far då och gör upp. Det är inte lönt att avslå
hjälpen.

Och när han icke genast steg ur, blev hon otålig.

-- Se så, stig ur nu. Räck mig tömmarna, jag ska köra hästarna till
stallet.

                   *       *       *       *       *

Tre veckor senare stod bröllopet. Brudgummen drog alla kostnader,
utrustade bruden på det präktigaste och klädde upp svärfar, svägerskor
och svågrar.

Vigseln förrättades om morgonen, och redan vid middagstid lämnade
brudparet bröllopsgården. Under första dagsresan inträffade den olyckan,
att vagnen stjälpte i ett dike. Därvid blev fru Barbro illa klämd och
klagade över smärtor i bröstkorgen. Resan måste avbrytas vid närmaste
gästgivargård. En läkare tillkallades, han kunde varken finna benbrott
eller annan allvarlig skada. När det led mot natten, och då Barbro
alltjämt klagade över smärtor, gick bergmästaren in till henne och satte
sig på sängkanten. Han sade:

-- Barbro behöver inte förställa sig. Jag vet nog, varför hon jämrar.
Men jag vill, att Barbro skall vara nöjd. Sov hon sött i sin säng, jag
finner väl annan liggplats.

Han blev emellertid sittande på sängkanten med armarna hängande över
gaveln, huvudet vilande mot armen. Han andades tungt med ett snörvlande
ljud. Barbro trodde, att han somnat. Men ljudet blev allt starkare och
mera jämrande. Barbro frågade:

-- Vad är det nu med bergmästaren?

Han svarade:

-- Jag har en sådan vånda.

Barbro satte sig upp i sängen. Hon ville lugna honom och lade sina
händer på hans huvud. Plötsligt vände han sig om, grep henne kring
handlovarna, klämde och skakade. I det svaga ljuset från nattlampan fick
hans ansikte en askdunkel färg, det friska ögat glänste som ett svart
kol, läpparna glänste. Han sade:

-- Du har det bra, du. Du är nitton år. Du kan ödsla. Å, det gräver i
mig, att jag ska vara så gammal. Det gräver i mig. Sjuttio högst åttio
år varar en människas liv. Det står i Skriften du! Sen är det slut. Å,
herregud!

Och han började tala om sina gårdar, sina fält, sina gruvor, ugnar,
hammare. Han talade som ett barn om sina leksaker, sina älsklingar, sina
favoriter, sina nya leksaker, som ännu gömma många hemligheter, många
nöjen. Han talade också om Barbro. Han räknade:

-- Då du blir trettio, då blir jag sjuttioåtta. Herregud, sen är det
slut. Du förstår, jag dör. Det är slut alldeles. Och då är du ung. Du är
ung, du.

Hon frågade:

-- Vad vore svårast att lämna: gårdarna eller mig?

Han svarade:

-- Alltsammans. Det är ingen skillnad. Alltsammans.

Men Barbro trodde, att hans vånda gällde henne. Hon bedyrade, att det
verkligen sved olidligt i bröstet. Säkert hade hon tagit allvarlig skada
därborta i diket.

-- Trösta sig! bad hon. Bergmästaren blir hundra år och mer till. Och
säkert blir han änkling för tredje gången.

Han slog ifrån sig, den sorgen skulle han aldrig överleva. Men tydligen
fann han någon tröst i Barbros ord. Han satte sig till rätta, kröp upp
mot sänggaveln, slog armarna kring knäna. Barbro förundrade sig åter
över hans utseende, mest över hans läppar, som voro så egendomligt
friska och röda, så ungdomligt mjuka.

-- Ja, sade han, den som lever återhållsamt och ärbart blir gammal. Far
blev nittiofyra. De säger, att jag ska bli blind på andra ögat också.
Men vad gör det mig, om jag bara får leva.

När nu Barbro såg honom lugnare, lade hon sig ned och drog täcket upp
under hakan. Plågorna började på nytt och hon jämrade sakta. Hon bad
honom berätta om Frötjärn och om gårdarna däromkring. Så skulle hon
glömma plågorna och kanske somna. Han var genast redo. Han berättade om
sitt rike vid sjön Kroken, landet från Frötjärn till Falla. Han talade
också om Hilleborn. Då sade Barbro:

-- Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn, vad jag
vill? Lova! Vill jag bo på Hilleborn, så bor jag på Hilleborn. Och vill
jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen
hindra mig.

Bergmästaren hajade till. Det flög för honom, att hon kanske ville locka
honom i en fälla, att hon någonstans dolde vittnen, som kunde edfästa
ett löfte. Han vred sig omkring och sökte med den enögda blicken i alla
vrår. Men när han slutligen böjde sig fram och betraktade flickansiktet,
mjukt, sömnstilla, med det vaga leende, som varken är list eller lycka
endast ungdom, kände han sig lugnad. Och besinnande att ett löfte, givet
åt ett halvsovande barn i en vittneslös kammare icke har särdeles stor
giltighet, sade han:

-- Alltsammans hör Barbro till. Barbro får allt i morgongåva. Lilla
Barbro skall vara som en drottning. Alla måste lyda min Barbro, unga som
gamla.

Halvt i sömnen upprepade hon:

-- Unga som gamla, alla --




                                 III.


Bergmästaren sparade varken på tid eller pengar, när det gällde att
bereda Barbro en glädje. Han gjorde täta stadsresor och medförde varje
gång någon ny leksak eller klädnad eller smycke eller vad eljest kan
förnöja en ung kvinna. Barbro tackade med nigningar och goda ord. Och
bergmästaren sade:

-- Bevars, jag vet hur det skall vara. Jag har varit gift två gånger
förr. Kvinnfolk tycker om sånt där.

En morgon spände han två par oxar för största skrindan och körde till
staden. Nyheten spreds genom fem socknar, folk gjorde sig ärende ut på
vägarna för att se, vad bergmästaren skulle hämta i skrinda så här års.
Fram mot kvällen kommo oxarna i sakta mak stretande med en taffel av så
väldiga mått, att skrindan tycktes färdig att gå i flintor. Då sades det
allmänt, att bergmästaren äntligen mött sitt öde, att han gick i barndom
och att om också skrindan höll så skulle helt säkert det Rygellska
väldet vid Kroken falla sönder.

Till sist var Frötjärn alldeles uppfyllt med allehanda bjäfs,
schweiziska speldosor, tyska klockspel, italienska lutor, fågelburar med
flerfaldiga sorters sångfåglar, fiskkupor och annat krafs. Bergmästaren
fann då nya medel att förnöja Barbro. Han skaffade henne en kammarpiga
och två leksystrar eller sällskapsdamer. Kammarpigan var Tilda i
Lillgården, en hurtig flicka, som blev Barbro till behag. Leksystrarna
voro Lotten Schager från Herrlestorp och Brita Billman från Bånga.
Lotten Schager fick till uppgift att lära Barbro spela på det stora
åbäket till taffel. När änkenåden på Herrlestorp hörde, att hennes
välborna dotter skulle förvandlas till en liten musikmamsell, blev hon
mycket bedrövad och kände nu först till fullo, vilken olycka fattigdomen
är. Men bergmästaren satte flickan utan vidare krus i vagnen och med
lika litet krus lassade han av henne vid Frötjärn. Brita Billman kom
självmant. Hennes far flackade land och rike omkring för att skaffa
pengar, och var han nu befann sig var ovisst. Men till Bånga kommo
utmätningsmännen och förseglade löst och fast, stort och smått. Brita
såg sig då ingen annan råd än att söka tjänst på Frötjärn.

Det blev vår, glänsande gullvivor i rabatternas mörka mylla, äppelblomst
på svarta, fuktiga grenar, vita sippor under ljusgrönt björklöv.
Flickorna vandrade långsamt och makligt omkring i trädgården. Barbro med
armarna i kors under brösten och huvudet något framåtböjt. De andra,
oroligare i sina rörelser, än böjande sig till marken efter blommor än
lyftande armarna upp mot trädgrenarna. De dröjde vid buskar där fåglarna
redan börjat häcka. Svartvingade flugsnappar med vita, ulligt mjuka
bröst fladdrade oförskräckt omkring dem, ärlor, finkar, rödbröst gitte
knappt väja. Allt detta betraktade bergmästaren med största välbehag.
Han smög sig ut på terrassen, där en tät och ganska förvildad rosenhäck
gav ett gott gömställe. Han granskade Barbro och fann, att han ingalunda
betalt detta stycke ungdom för dyrt. Hon var verkligen välväxt, mjuk och
behaglig i alla sina rörelser. Höfterna vaggade icke som tarvliga
flickors höfter, hon bar sin kropp med styrka och lätthet. Hennes hals
lyste vit med ett svagt skimmer av bärnsten.

Ibland följde han henne ned i trädgården och gick då ett par steg bakom
henne. Han böjde sig än åt höger än åt vänster för att bättre kunna
betrakta hennes armbågar, som doldes av den pösande kjolens veck. Någon
gång kom han henne så nära, att hon kände hans andedräkt. Och när hon
hunnit ned till stranden eller när hon stannade vid grinden, som leder
ut till vägen, hände det, att han helt plötsligt grep henne i armen
eller tog henne om livet och förde henne tillbaka in i trädgården.
Eljest rörde han henne icke.

Och han fann ännu ett sätt att bereda henne nöje. Han förde till
Frötjärn en viss magister Ekmarck, en karl i fyrtioårsåldern, en riktig
slarver som för dryckenskaps och många upptågs skull körts ur
latinskolans tjänst. Han var en mästare i allt, som är onyttigt. Han
trollade med kort och tärning, han härmade alla djur och alla människor
på det förträffligaste sätt, han deklamerade med mycken känsla,
trakterade luta och flöjt och sjöng med en något hes men kraftfull
stämma. Han var vidare den störste pratmakare, som gått i ett par
nedkippade stövlar, han kände alla människor, sprang i alla gårdar och
förde allt skvaller på gott och ont från socken till socken. Han sjöng
för Barbro och gjorde sina konster. Rygell, som aldrig haft tid att
lyssna till gyckelmakare, skrattade omåttligt och kunde icke alltid
skilja mellan det avsiktligt löjliga och det patetiska, vilket förtröt
magistern. Ekmarck förde då Barbro upp på Frötjärns häll, som också
kallas Kungsstenen. Härifrån är utsikten vidsträckt, till vänster ser
man över Stenby och Raslinge ända bort till Vesslan, åt höger ser man
över det flacka Vassbrolandet Bånga och längst i söder Fallas vita
murar. Barbro frågade om man även kunde se Hilleborn. Magistern spejade
förgäves. Slutligen klättrade han upp i en tall, som står längst ute vid
stupet. Från tallens topp kunde han skönja taket på Hilleborn. Han
föreslog, att man skulle uppföra ett utsiktstorn något högre än tallen.
Bergmästaren sade:

-- Jag har lovat Barbro, att hon skall få se Hilleborn både utan och
innan och så mycket det henne lyster. Därmed får hon vara nöjd.

Barbro visade intet missnöje, men bergmästaren var hela den dagen sur
och tvär och såg snett på flickornas lekar. Han kunde inte längre
förstå, att vuxna människor ville förslösa sin tid så gagnlöst.
Magistern lät sig icke avskräckas, han tog till lutan och sjöng i
skymningen så att göken vaknade och begynte gala. Genast var magistern
färdig att härma göken och det blev dem emellan en ursinnig
sångartävlan, som ändade med att göken drog sig ur striden med ett
sprucket och ängsligt kuku.

-- Det var göken, sade Ekmarck. Han har nu dött för sin fåfängas skull
och ligger på rygg i mossen. Låt oss ta fatt på de andra.

Han härmade människorna, som bo vid Kroken. Han härmade gamle greven på
Falla, när han en söndagsmorgon kliver ut på smedjebacken för att hälsa
sitt folk som inte längre är hans och ängsligt vaktar sig för att vända
dem den del av ryggen där syrtuten skiner i kapp med solen. Han härmade
hennes nåd på Herrlestorp, när hon plirande och rädd att begå ett brott
mot etiketten, stiger ut på trappan för att möta en gäst, om vars börd
och ställning hon ingenting vet. Han härmade bröderna Fielding på
Vassbro, sprättar och kvinnotjusare, han härmade patron Sundin på
Haddinge när han äter i kapp med sin hjärtevän den store
kreaturshandlaren herr Gellin och så småningom armbågas bort från fatet.
Plötsligt sköt han rygg, tryckte ned huvudet, så att hakan vilade mot
bröstet, slöt vänstra ögat. Han ryckte till sig Barbros redikyl och
hängde den över armen, med tunga steg lunkade han fram över hällen, då
och då böjde han sig ned och tog upp en kotte, ett strå, en sten,
granskade den, luktade, bet i den och stoppade den med ett belåtet
grymtande i påsen. Bergmästaren sade:

-- Vem ska nu det där vara? Kanske det är rättarn, eftersom han är
enögd.

I stället för att svara smög sig Ekmarck alltjämt förvriden på samma
sätt, bakom Barbros rygg, böjde sig ned så att hans panna snuddade vid
hennes nacke, slöt ögat, vidgade näsborrarna och andades in hennes doft
med synbart välbehag. När Barbro kände den kittlande heta pusten brast
hon i skratt och ropade:

-- Det är bergmästaren!

Magistern återtog hastigt sin rätta gestalt, förläget leende gick han
bort mot Rygell och bad honom icke tycka illa vara. Bergmästaren reste
sig långsamt och begynte stiga nedför hällen. Han vände sig om och sade:

-- Som man bäddar får man ligga. Föder jag en lathund får jag väl inte
ta det illa, att han rapar mig i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte
leds på Frötjärn, och då får jag väl gå till det som är nyttigare.

Samma afton for han till Hoby och därifrån ända upp till Älvsnäs, där
timmer skulle flottas. Han stannade vid älven en vecka. När han
återvände till Hoby, möttes han av rättaren på Frötjärn.

-- Vad gör du här? frågade Rygell. Har de nu slutat att sjunga och
trolla på Frötjärn?

Rättaren sade:

-- Sjunger gör de, så att en aldrig får sova. Och nu trolla de, så att
jag tänker det blir knappt med sömn för bergmästaren. De ha trollat till
sig en eka. När jag for, höll magistern på och tjärade botten därnere
vid hällen.

Rygell lät spänna för trillan och körde till Frötjärn. Han höll bakom
ladulängan och kom osedd in i trädgården. Fönstren stodo öppna, han
hörde magistern och flickorna sjunga. Barbro stod på terrassen och
klippte rosenhäcken.

Bergmästaren letade utmed stranden efter ekan. Han tog en stör och gick
långt ut i vassen för att undersöka sjöbottnen. Ingenstans fann han
någon eka. Han steg då upp till Barbro och hälsade. Hon sade:

-- Det var gott att bergmästaren kom. Här börjar bli ensamt.

Han räknade på fingrarna:

-- Barbro har två leksystrar, en magister och en kammarpiga. Hur kan det
vara ensamt?

Barbro svarade:

-- Minns inte bergmästaren, vad han lovade, när han tog mig med till
Frötjärn? Han lovade, att alla skulle lyda mig, gamla som unga. Nu
tänker jag bygga en klockstapel på hällen, och när det blir
helgdagskväll, skall jag ringa samman till dansgille.

Rygell gick förbi Barbro utan att svara, han gick in i salen, där
magistern och flickorna alltjämt sjöngo och spelade. Han tog lutan från
magistern och hängde den på väggen. Han befallde honom att stiga in på
gårdskontoret, där han skulle få vidare besked. Han befallde flickorna
att skyndsamligen packa sig ned i köket för att sköta de sysslor, som
där kunde finnas att sköta. Nu var det slut med dagdriveriet, eho, som
ville äta, skulle ock arbeta. Undantagandes Barbro, som enligt
överenskommelse hade sin frihet.

När allt sålunda var ordnat, magistern fängslad vid pulpeten och
flickorna satta till grova och tunga göromål, gjorde han sig redo att
återvända till Hoby. Men Barbro ställde sig i vägen för honom och
påminde honom än en gång om löftet. Bergmästaren svarade, att han icke
kände annat löfte än det, han givit inför prästen. Han sköt Barbro åt
sidan och steg upp i vagnen. Barbro ställde sig med foten på vagnssteget
och ville inte gå därifrån, förrän han erkänt sitt löfte.

Rygell sade:

-- Ja, jag lovade, att folk här vid Kroken skulle lyda Barbro. Det är
sant. Men Barbro lovade mig inför prästen att vara mig underdånig och
lydig ...

Barbro brast i skratt.

-- Bergmästaren tör inte vara god att knäppa nötter med, sade hon. Men
nog vill jag försöka.

Hon svängde sig hastigt om och sprang ned i trädgården. Bergmästaren
dröjde en stund villrådig, han satte trillan i gång och körde långsamt
ned på vägen. När han åkt ett stycke, fick han se rättaren, som
svängande med armarna och hojtande kom springande tvärs över havreåkern.
Bergmästaren hoppade ur trillan, som ännu var i gång och lunkade ut på
åkern.

-- Frun, flämtade rättarn, frun har gett sig ut på sjön. Det är
kammarpigan, som hämtat henne i ekan. Nu ror de mot Frösevi brygga. Om
bergmästaren kör upp på Hillebornsvägen, så kan han genskjuta --

Byvägen, som leder från Stenby till Hilleborn, skär Hobyvägen vid pass
en kvarts mil från Frötjärn. Det blev en dryg sväng, och bergmästaren
körde så hårt, att trillan dansade från dikeskant till dikeskant. När
han kommit ett stycke fram på byvägen, fick han fri utsikt över sjön.
Han såg, att ekan redan landat vid Frösevi brygga, och att Barbro ensam
stigit i land. Hon tog genvägen över ängarna upp till Hillebornsvägen.
Hon gick inte särdeles fort. Bergmästaren saktade farten och måste
likväl vänta en stund vid vägskälet. Han trodde, att hon skulle vika av
inåt skogen och höll sig redo att lämna häst och kärra i sticket. Men
Barbro närmade sig helt lugnt. Som vanligt höll hon armarna korsade
under brösten, huvudet något framåtböjt. Bergmästaren frågade, vart hon
ämnade sig. Hon svarade: Till Hilleborn.

-- Sätt dig då upp i trillan. Det är onödigt att du tröttar dig. Helst
du har den där värken i bröstet.

Hon satte sig upp i vagnen och de körde i sakta mak ett stycke framåt.
Efter en stund frågade Barbro:

-- Hur långt är det nu till Hilleborn?

-- Det är väl en kvartsmil.

De körde ytterligare ett stycke. Då märkte Rygell, att hästen ville
svänga av åt vänster. Det var Barbro som sakta och varligt drog i
vänstertömmen.

-- Vill du nu vända? frågade Rygell, och Barbro nickade. Men
bergmästaren gav hästen ett duktigt rapp.

-- En får väl något veta, vad en vill, eljest blir det snett och vint.
Nu kör vi till Hilleborn.

Barbro gjorde ett försök att kasta sig ur vagnen, som hade god fart.
Bergmästaren grep henne i kjolen. Han räckte henne tömmarna och sade:

-- Vill du hellre fara ensam, så går jag hem igen.

När Barbro fått tömmarna i hand, vände hon med ett så häftigt ryck, att
hästen blev skrämd och satte av i sken mot Frötjärn. Bergmästaren lade
armarna i kors och lät henne hållas. Så småningom fick hon bukt med
hästen, och de kommo oskadade fram till Frötjärn. Men när Barbro skulle
stiga ur vagnen, kunde hon inte längre hålla sig upprätt, utan
bergmästaren måtte bära henne in i huset.

Bergmästaren stannade sedan någon tid på Frötjärn och skickade rättaren
i sitt ställe till Hoby. Lotten Schager och Brita Billman skötte från
morgon till kväll sina sysslor och sattes till så grovt och tungt
arbete, att leklusten alldeles förgick. Vad magistern beträffar, höll
Rygell honom under lås och regel på gårdskontoret och tvang honom med
svält och ännu mer med törst att arbeta. Kammarpigan hade återvänt till
föräldrarna i Lillgården.

Barbro vandrade alltså ensam i sin trädgård och hade intet annat att
förnöja sig med än de luftslott, hon byggde. Med bergmästaren talade hon
föga, men de ord, som växlades, voro vänliga nog. En dag frågade Rygell,
om hon inte leddes vid att gå sysslolös.

Barbro svarade:

-- Hur skulle jag kunna ledas, som har så mycket i tankarna?

Bergmästaren sade:

-- Jag vet nog, vad Barbro tänker på. Hon tänker på, att jag lovat henne
Hilleborn. Det löftet står jag för. Och har väl redan något i görningen.
Men hon får tåla sig till hösten. Först måste jag ordna affärerna med
Bånga.

Barbro sade:

-- Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn vad jag
vill. Och vill jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett
äpple, så kan ingen hindra mig.

Den gången blev bergmästaren varken ond eller rädd. Att skänka bort
Hilleborn, som man bjuder ett äpple, föreföll honom övermåttan löjligt.
Han skrattade sitt tysta skratt, som egentligen endast bestod i att den
kullriga ryggen guppade och ögat rann.

-- Nej, tokigare än ett tokigt kvinnfolk, det finns inte. Men Barbro har
slitit för länge på bröllopskläderna. Sätt nu på sig en grov kjortel och
se till att någonting blir uträttat. I mjölkkammaren finns det göra för
mer än en. Där kan Barbro börja.

Barbro svarade:

-- Nog kan jag kärna bergmästarens smör. Men löftet, som han gav mig,
det skall han hålla, vilket han vill eller ej.

Barbro Backe tog från kistbotten den grova arbetsdräkten och begav sig
till mjölkkammaren. Den ligger tätt intill ladugårdslängan och utanför
trädgårdens häckar och diken. Huset har två dörrar, av vilka den ena
vätter åt stallgården, den andra utåt ängarna och sjön. Här ställde sig
Barbro med sin kärna, och under det att hon kärnade, sjöng hon.
Magisterns lustiga visor hade hon glömt och Lotten Schagers ballader.
Hon hade aldrig lärt sig annat än barnvisor, om troll och jättar och
skogsrå och hon sjöng:

   "Trollet sitter vid sin vägg
   kammar ut sitt silverskägg
   sjunger vid den gråa häll:
   Litet kid kom hit i kväll,
   dig så vill jag lova
   under guldlås sova --"

Det gjorde arbetet lättare och kom henne att glömma smärtorna i bröstet.
Men sången oroade bergmästaren. Han tog ofta vägen förbi mjölkkammaren,
dröjde vid husknuten och lyddes med hand bak örat. Ibland satte han sig
på mjölkpallen, som stod utanför gaveln och blev sittande rätt långa
stunder, sysslolös och tungsint.

Och det hände en gång, när Barbro sjöng en visa om vårens blommor, att
han gick ut på fältet och letade samman en handfull gullvivor. Han
masade sig långsamt fram till dörren, bidade till dess att Barbro slutat
sjunga och sträckte då det gula knippet på rak arm in genom
dörröppningen.

Barbro tackade och fäste blommorna vid sin klädnad. Men bergmästaren
blev helt förlägen, väl ej för blommornas skull utan därför att han
spillt så mycken tid vid mjölkkammardörren. Han for till Hoby och
stannade i skogarna mer än en vecka.




                                 IV.


Vivecka van Deen, dotter av bergsrådet van Deen på Falla och hans hustru
Anna Rosenhane, gifte sig anno 1807 vid tjugu års ålder med capitainen
greve Ulrich von Battwyhl, känd för sitt sneda ansikte och sin
obegripliga enfald. Vad som förmådde mademoiselle van Deen till
äktenskapet, var troligen den omständigheten, att greve Ulrich i henne
såg ett orakel, vars råd ovillkorligen måste lydas. Och lilla Vivecka
hyste en ödesdiger passion för att ombedd eller oombedd förmana och
ställa till rätta.

Under trettio års tid ingicks icke ett äktenskap inom Raslinge, Hulinge
och Stora Hammars socknar utan att grevinnan Vivecka först rådfrågats av
oroliga föräldrar eller kärlekskranka ungdomar. Hon hade ett
utomordentligt milt och oförståndigt och kärleksfullt hjärta och hennes
råd gingo alltid i positiv riktning, så snart hon spårade minsta tecken
till öm böjelse. Resonemangsäktenskap voro henne innerligen emot, likaså
varje klokt hänsynstagande till materiella omständigheter. Hon
övertalade fattigt gott folk att älska varandra. Och det påstods icke
utan skäl, att den stora fattigdom som på fyrtio- och femtitalen lade
Kroken och dess stränder under Rygells skräckvälde, till icke ringa del
hade sin orsak i grevinnan Viveckas rådgivande verksamhet.

Efter stora branden på Falla anno 42 tog denna verksamhet ett brått
slut. Den grevliga familjen råkade i en fattigdom, som på grund av ovana
vid att tigga sig fram, så småningom blev nästan fantastisk. Var greven
och grevinnan vistades åren 42--48 är okänt. Hösten 48 fann Rygell dem i
ett ödestorp norr om Gårsnäs. Grevinnan var då fullständigt nedbruten,
minnesslö och en smula enfaldig. Greven var visserligen också enfaldig
men icke annorlunda än vad han från födseln varit, snarare då en smula
mer rådig, sedan han nu blivit sin kära Viveckas stöd och förmyndare.
Rygell erbjöd dem fri bostad i bottenvåningen på Falla, som bergmästaren
återuppbyggt, därtill några andra förmåner. I gengäld lovade greven att
vårda slottet och parken. Sonen Ludvig togs från det skäligen knappa
nådebröd, han ätit hos släktingar, och gjordes till bruksbokhållare.
Herrskapet på Falla levde således numera i omständigheter, som voro
ungefär lika avlägsna från ödestorpets nöd som från den van Deenska
härligheten. Greven matade höns, uträttade en del småsysslor, och bjöd
vid högtidliga tillfällen "sina smeder" på brännvin. Trots sina sju och
sjuttio år var han utomordentligt rörlig, trippade på tå, huvudet
tillbakakastat, det strida vita håret rakt till väders. Händerna höll
han vanligen på ryggen under syrtuten, så att skörten putade och guppade
värdigt som stjärten på en tupp. Hans stämma liknade tuppens i gäll
styrka.

Grevinnan höll sig för jämnan i sin länstol, stilla som en sovande. Hon
gav varken råd eller befallning. Hon skulle på gamla dagar ha varit en
fullständigt onyttig människa, om hon icke förstått att bereda en
alldeles förträfflig dryck, en holländsk pomeranslikör enligt grevens
utsago men som i själva verket endast bestod av brännvin och
pomeransskal jämte ytterligare två eller tre kryddor. Denna dryck
skattades högt av herrarna kring Kroken.

Man får nämligen icke tro, att den grevliga familjen sedan den åter
kommit till ett visst välstånd, saknade goda vänner och trogna grannar.
Prästen i Raslinge, som en gång i tiden haft grevinnan att tacka för
sitt skäligen magra pastorat, skrev alltjämt ett ode till hennes
födelsedag och uppläste det under överdrivna vördnadsbetygelser.
Grevinnans födelsedag var i själva verket de tre sjösocknarnas stora
fest. Visserligen dansade man icke längre på Falla, men minnet av
otaliga danser, och av otaliga kärleksmöten under den ömma grevinnans
beskydd, begicks ännu med en viss pomp och ståt. Kvällen förut anlände
från Herrlestorp, från Bånga, från Vassbro, Haddinge, Frösevi, Hilleborn
hela lass av den första sommargrönskan, de första juniblommorna. Greven
vågade icke bryta en kvist på Falla, det var därför nödvändigt, att
grannarna kommo honom till hjälp. I junikvällens skymning gledo yppigt
grönskande små holmar in mot Fallas brygga, där greven, resande sig på
tåspetsarna och öppnande stora famnen ungefär som en kråkskrämma,
hälsade dem med ett gällt:

-- Tyst, mina vänner, tyst! Vivecka får ingenting ana.

Och grevinnan Vivecka anade ingenting. Hon satt i sin länstol, mild,
sömnig, glömsk av allt. Varken smedernas druckna sorl eller gästernas
kiv och skratt eller grevens gälla befallningar, när han från
slottstrappan ledde arbetet, förmådde återkalla henne till en värld, som
hon lämnat för länge sedan.

Det år, då Barbro Backe blev Krokens härskarinna och mejerska på
Frötjärn, fick grevinnan Viveckas födelsedag en särskild betydelse tack
vare tre omständigheter. Gumman fyllde sina sjuttio och det grevliga
äktenskapet sina femtio. Den tredje omständigheten var den, att Rygell
utfärdat ett ännu strängare förbud mot att skada eller ens rubba något,
stort eller smått på Falla. Detta förbud var en skymf mot herr greven
som städse vårdat park och slott exemplariskt, det var vidare en skymf
mot samtliga herrarna kring Kroken, som någon gång när den förträffliga
pomeransen led mot sitt slut råkat trampa i en eller annan rabatt eller
bryta några värdelösa grenar. Skymfen svaldes emellertid och man kom
endast överens om att bereda grevinnan en pompösare hyllning än någonsin
förr.

Till det ändamålet hämtade herr greven med hjälp av sin son ur källarens
djup tvenne ankare brännvin, avsedda för smederna. Vidare smög han sig
så nätt in till den sovande Vivecka och lossade nyckelknippan från
hennes förklädesband.

-- Nu min käre Ludvig, sade han till sonen, skall vi bereda din kära mor
ett nöje genom att välfägna hennes gäster. Du känner mamma, Ludvig, det
är riktigt i hennes smak.

Och de båda grevarna dukade på marmorbordet under almarna, dukade upp
vad huset och den stackars grevinnan förmådde, vilket icke var särdeles
mycket. Några pepparnötter, några skorpor, en bit skinka, en ost och
något mer. Desto präktigare var servisen, gammalt ostindiskt, ett van
Deenskt arv, som tillfallit Battwhylarna efter branden. Vidare ett
schatull av rosenträd och ebenholts försett med sex flata flaskor. Dessa
flaskor buro olika inskrifter men innehöllo alla grevinnan Viveckas
förträffliga pomerans. Greven återlämnade nyckelknippan till sin hustru
klappade henne på axeln och sade:

-- Det sker till din ära, min Vivecka. Det blir en triumf!

Vid åttatiden anlände herr Hugo Schager från Herrlestorp med en
vagnslast drivhusblommor. En halvtimme senare började båtarna anlända,
båtar från Stenby, från Frösevi, Haddinge, Vassbro, Bånga. Smederna
lossade och släpade det gröna och blommiga bråtet upp på gårdsplanen.
Humlor, getingar och bin församlades i stor myckenhet och fyllde luften
med ilsket surr, hundarna skällde och greve Ludvig skrek:

-- Pappa, var ska jag börja? Var ska jag sluta?

Greve Ulrich besteg slottstrappan för att därifrån leda arbetet. Hans
plan var att resa tre äreportar, den ena vid trappan, den andra vid
parkgrinden, den tredje vid bryggan. Och från port till port en välvd
gång av löv och blommor.

På gårdsplanen rådde en utomordentlig förvirring. Mellan gästerna
uppstod gräl och mellan gästerna och greven och mellan gästernas drängar
och smederna på Falla. Bröderna Fielding, som fört två båtar lönnlöv
från Vassbro, tålde inte se lönnlövet från Stenby. De vräkte undan
böndernas kransar och skyndade att hänga upp sina egna. Den dödssjuke
Karl Hamrin förde en hel endunge från Frösevi, han sade:

-- Enar och granris är alltid vackert.

Men hans enar blevo utskrattade och vräkta över ända. Och nu kom Anton
Sundin, grevinnan Viveckas systerson, bred och myndig, herre till det
präktiga Haddinge, som han visserligen förlorat på spel, dryckjom och
dryghet. Han förde en flottilj av fyra pråmar, och han kom uppför backen
som en vandrande skog, följd av halvtjoget drängar, var och en med
gungande, skälvande lindar över axlarna.

-- Undan med krafset! skrek han. Här ska Sundins skog stå. Dunder och
slagregn den som rör ett träd i min skog.

Nu grälade drängar och smeder. Och knappt var denna tvist bilagd förrän
en ny uppstod. Jägmästar Wendt, som en gång i tiden varit trolovad med
Karl Hamrins syster, kunde inte lida att se Frösevis enar försmådda. Han
tog Stenbybönderna till hjälp och ställde upp enar i dubbla rader på
ömse sidor om trappan. Falla blev då likt ett sorgehus, och det togs som
dålig varsel. Men gubben Wendt slog på bösskolven och fräste, så att
ingen dristade flytta Frösevi enar.

Hugo Schager, som ängsligt vaktade sina dyrbara drivhusblommor, ropade:

-- Vad är meningen, go vänner? Har vi kommit hit för att gräla? Vad
bergmästarn ska skratta åt oss, när han ser, att vi inte ens kunna resa
en äreport åt grevinnan Vivecka!

-- Han har rätt, sade Anton Sundin. En skall befalla och de andra lyda.
Gör därför som jag säger!

Men greven sade:

-- Min bäste, är jag inte herre här? Är det inte min stackars hustru? Är
det inte mig, som bergmästarn förföljt i trettio års tid? Skulle jag
inte veta, vad som passar?

Och smederna begynte ropa:

-- Drängarna ska bort! Bort med dynggreparna!

Vartill drängarna genmälde:

-- Svartnosar! Byxlösa!

De trängdes och gåvo varandra knuffar. Smederna voro flera till antalet,
men, då de kommo direkt från valsverket, halvnakna och illa utrustade
gentemot drängarna, som gingo i broddade storstövlar. Sundin var därför
hågad att låta sitt folk slåss. Greven åter ansåg det nödvändigt att
lugna sinnena. Ett brännvinsankare ställdes på gårdsplanen och
överlämnades åt drängarna och Stenbyfolket. Smederna förständigades att
tömma sitt ankare i bruksbacken.

Greven tog därpå schatullet i famn och förde sina gäster ned till gula
paviljongen i parken. Här tömdes några glas och förlikning ingicks. Man
beslöt att rätta sig efter grevens plan. Endräkt var nödvändig, om man
skulle åstadkomma något, som kunde hedra grevinnan och förarga
bergmästaren. Gubben Wendt drog fram ett par kortlekar ur stövelskaften.
Natten var lång och ljus, äreportarna kunde resas på ett par timmar.
Herrarna bänkade sig kring bordet.

Vid tiotiden anlände major Billman. Han kom i sällskap med Albrecht och
Gert Bourmaister, kommerserådets son och brorson. Förödelsen på
gårdsplanen, där löv och blommor kastade om varandra redan börjat
vissna, roade dem. Billman grinade och sade:

-- Vad detta är likt Raslingarna! Och vad det ska glädja vännen Rygell.

Han gick ned till paviljongen, och inkommen hälsade han icke utan vräkte
sig tungt på en stol. Han satte en halvfylld flaska till munnen och
tömde den. Han var stor och bred, rödbrusig och svartmuskig, hans skägg
var strävt, grovt som tagel och pekade rätt ut.

-- Jag är ledsen, sade han. Tvi vad jag är ledsen. Min flicka tjänar
piga på Frötjärn.

Greven sade:

-- Kära bror skulle inte använda så chockerande uttryck. Kan det var ett
nöje att kalla sin dotter piga?

-- Jag har varit borta två månader, fortsatte majoren. Jag har besökt
åtta av mina käraste vänner och alla åtta uppsade vänskapen. I morse kom
jag hem. Jag red förbi Frötjärn. Då fick jag se en piga, som bar ett
ämbar skulor till svinhuset. Hon hade en kort grå kjol och den höll hon
upp med näven, som pigor bruka. Den där är välgjord, tänkte jag.
Alldeles som man tänker om pigor. Jag red tvärs över havren för att se
på henne. Det var Brita. Det var Brita Billman.

Herrarna vid spelbordet låtsades icke höra. Majoren fortsatte:

-- Då red jag till Hilleborn. Det vet ni, att jag ber hellre fan om
hjälp än den apan. Men jag red till Hilleborn. Hör nu på Raslingar! Det
är likadant i Hulinge. Det finns inte pengar på Hilleborn. Gubben tror
jag inte, men sonen tror jag eftersom han är knekt. Inga pengar. Han är
fast som vi. Han har skulder som vi. Han är gjord efter samma beläte. I
morgon säljer jag Bånga.

Det blev oro vid bordet. Herrarna fällde korten och betraktade varandra
med häpna, förskräckta blickar. Här och var glittrade ett stänk av
skadeglädje, men förskräckelsen var större. Slut även på Hilleborn?
Skulle Rygells rike ökas med ännu en provins? Fattiglapparna kring
Kroken förlora sitt sista skydd?

Majoren fortsatte:

-- Bjud er nu åt Rygell med hull och hår, med döttrar, hustrur och
fänad. Så kvittar han mot skuld. Sen är det slut. Vad tar han nu ifrån
mig? Jag äger inte en stol, inte ett bord, jag äger inte de här trasiga
sulorna. Jag äger inte så mycket, att jag kan köpa fem alnar svart tyg
åt Brita Billman. Ä! Vad gör det mig, när hon i alla fall håller kjolen
i näven som en piga. Men i morgon säljer jag Bånga. Kvittar mot skuld,
och får inte ett rundstycke. Slut. Adjö. Vart går jag sen?

I sin stora enfald var greven genast redo att bjuda honom en fristad på
Falla. Majoren tog honom i famn och kramade, så att gubben kippade efter
andan.

-- Du hjärtans stolle. Vill du bli vräkt? Ska jag bo på Falla? Var då? I
källaren? Men du är en hjärtans kar och nu ska jag hjälpa dig att resa
en äreport åt grevinnan.

Han sprang tvärs över rummet och sparkade upp dörren. -- Holla! ropade
han. Smeder och drängar, ohoj! Brännvin! Brännvin!

Och han behövde icke ropa länge förrän de kommo, drängarna tungt
stegande i stövlarna, smederna tassande barfota, svarta, brända av eld
och dricka. Majoren ordnade dem i två led ansikte mot ansikte. Han sade
till greven:

-- Hämta mera brännvin. Gör som jag säger Ulrich. Hämta ett ankare och
ställ vid grinden. Nu ska vi visa, att grevinnan Vivecka är det
förnämsta fruntimret vid Kroken. Den äreporten du har tänkt dig, kan
passa för Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn. Mer brännvin!

Till herrarna vid spelbordet sade han:

-- Såna stackare, mina vänner! Har ni sprungit hos gumman i trettio år,
ätit hennes mat och druckit hennes vin och vill nu löva med löv, som
redan vissnat? Finns det inte friskt löv på Falla? Men därför att Rygell
sagt nej, vågar ni inte bryta en gren, inte en kvist, inte en kotte. Så
ska ni också lämna gummans pomerans i fred, struntar!

Han tog schatullet och gick ut till smederna. Han kommenderade: Upp med
käften! Han gick hela raden utefter och hällde en duktig slurk i var
strupe.

-- Så, pojkar. Rättning. Var har ni yxorna? En yxa eller såg per man.
Giv akt. Nu springer ni efter yxorna, pojkar. Helt om marsch.
Språngmarsch. Språng! Marsch! För knäveln rör på skankerna ludna bestar.

Men en av smederna ville inte springa. Det var en ung karl, som inte
kände vanorna. När kamraterna med fladdrande skjortor rusade sicksack
mellan träden, gick han helt lugnt uppför gången och stannade ett
ögonblick för att riva sig på benet. Då föll majoren över honom med hela
sin tyngd, skakade honom och släpade honom tillbaka till paviljongen.

-- Du ska springa.

Smeden svarade:

-- Inte lyder jag dig, om du inte är som folk.

Majoren lade sin näve över pojkens nacke och sade tämligen lugnt och
lågmält:

-- Ska jag vara som folk? Du är tokig. Vad heter du?

Han hette Karl-August.

-- Det är fint, sade majoren. Det är kungligt. Karl-August, vill du
gifta dig med Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn?

Smeden svarade:

-- Det beror väl på. Jag är ny i orten, så jag känner inte pigorna.

Majoren rev upp västen och drog fram sin revolver, som han bar i hölster
vid svångremmen. Han behöll sedermera revolvern i hand hela natten och
använde den som kommandostav.

Till smeden sade han:

-- Nu räknar jag till tre. Sen skjuter jag dig.

Och han räknade: Ett --

Smeden såg honom rakt in i ögonen.

-- Ja, du är galen nog till det, du.

Och han satte av, kastande som en hare mellan träden.

Under fyra timmar gick förödelsen över Fallas park. Sågarna gnisslade,
yxorna sjöngo. Ett trettiotal träd och buskar fälldes, ännu fler
avskalades. Alla trädgårdsmöbler av träd jämte en god del av staketet
sönderhöggs till ved. Klockan tolv voro äreportar och lövgångar resta,
så lummiga och rika, att de kunnat anstå ett furstligt bröllop.

-- Vilken triumf, ropade greven. Vilken triumf för Vivecka och för oss
alla!

Greve Ludvig sade:

-- Kära pappa, bara vi inte bli vräkta --

Men gamle grevens klena förstånd var nu alldeles omtöcknat. Han
omfamnade Billman och grät av tacksamhet och glädje. Det tycktes honom,
att vännen återerövrat Falla och insatt honom och Vivecka i alla deras
rättigheter. Han trodde, att de stora festernas och överflödets tid åter
var inne.

Han förde sina gäster fram till bordet.

-- Kom, mina vänner, låt oss äta och dricka.

När han nu såg den skrala anrättningen, blev han förlägen. Och för att
trösta sig och sina gäster började han tala om den dyrbara servisen,
vars make varken fanns på Hilleborn eller Frötjärn.

Billman lyfte då sin tallrik över huvudet och krossade den mot
bordskanten.

-- Rygell! skrek han. Är det inte bättre att krossa var tallrik? Vi
dumma raslingar! Hade vi bränt våra gårdar, kalhuggit våra skogar, lagt
våra åkrar för fäfot! Nu är det hans.

Wendt sade:

-- Bättre att det är hans. Han förstör ingenting.

Billman böjde sig ned över honom och viskade:

-- Bättre? Var det bättre att han tog Malin Hamrin ifrån dig? Var det
bättre att han pinade ihjäl henne? Är det bättre att han lockat Brita
till Frötjärn?

Albrecht Bourmaister sade:

-- Jag tror att Billman konspirerar. Vad har han för ont i sinnet?

Billman svarade:

-- Inte värre än vad jag själv lidit och andra med mig. Aldrig hade jag
trott, att en hel socken skulle låta sig ätas av en enda varg.

Mitt på gården hade han lagt upp ett väldigt bål. Han gick nu fram till
bålet, lade en risknippa på vindsidan och tände. Lågan svepte raskt in i
bålet och steg med mycken kraft. Smeder och drängar som sovo i klungor
här och var på planen och i parken, skreko högt i sömnen, vaknade och
begynte stimma och springa runt bålet. Billman sade:

-- Syns den här elden från Hoby? Lägg mera på, pojkar, tag av stängslet
och bänkarna i parken.

Hugo Schager, bröderna Fielding och Stenbybönderna hade i tid dragit sig
ur leken och begivit sig hem. De kvarvarande slogo sig ned på lämpligt
avstånd från elden. Smederna flyttade sitt brännvinsankare och lägrade i
närheten. Majoren strövade fram och tillbaka, hans breda svarta skugga
dansade på Fallas vita mur. Plötsligt sprang han bort till bordet, tog
tre tallrikar och ställde upp dem mot tre trädstammar.

-- Nu, sade han, ska vi se, om jag kan sikta i det här eldskenet. Det
påstås, att min salig stamfar var den säkraste andskytten vid Kroken.
Särskilt styv om nätterna. Han var nämligen tjuvskytt till yrket, gubben
--

Han siktade och träffade tallrik efter tallrik. Greven mumlade
halvsovande:

-- Vilken triumf för Vivecka.

Gert Bourmaister sade:

-- Låt nu vara, Billman, eller tag ett annat mål --

Billman svarade:

-- Jag får väl göra dig till viljes. Maka åt er bröder och giv mig
plats. Jag sitter för sista gången i laget.

-- Sista? Sista? mumlade greven. Var nu inte ledsen. Drick, drick!
Pomeransen är god --

Och Hamrin sade:

-- Nej var inte ledsen. Se på mig, som är dödsdömd både av doktorer och
klokt folk. Jag är inte ledsen. Jag dricker. Sommaren är varm och skön.
Det doftar så gott. Det är så mjukt på marken. Varför skulle jag leva,
när det blir vinter?

Billman förhöll sig nu tämligen lugn. Ingen anade, vad han hade i
sinnet. Mer än en timme blev han sittande bland vännerna och deltog om
också fåordigt i deras samtal och skämt. Ibland lyfte han sig upp på
händerna, sträckte på halsen och stirrade ned i parken. Gert
Bourmaister, som satt ytterst i kretsen, frågade:

-- Vad ser du efter? Kommer det någon?

Men han låtsades icke höra utan kastade sig åter in i samtalet. Först
när elden började slockna och dagen nalkades med röda flammor och
glittrande vita moln, blev han åter orolig.

Och plötsligt sade han:

-- Nu gitter jag inte vänta längre.

Någon frågade:

-- Vad väntar du på?

-- Min stamfar tjuvskytten, sade han, brukade tända en eld i skogen för
att locka sina ovänner till sig. Ser du någon i parken, Gert?

Gert svarade:

-- Någonting ser jag, som rör sig. Jag tror, att det är en gubbe --

-- Hans ovänner, fortsatte Billman och reste sig från sin plats. Hans
ovänner ville ogärna möta honom, den hedersgubben. Men han lockade dem
till sig i skogen. Nu ser jag också, att det är en gubbe. Vem kan det
vara? Å, en sån fuling!

Sundin sade:

-- Det anar mig, att Billman väntar storfrämmande. Låt oss se efter.

De reste sig och gingo nedför sandplanen, stannade vid stängslet. -- Vem
är det? frågade greven, som såg illa. Han klev över det till hälften
nedbrutna staketet och tog några steg in i parken. Plötsligt vände han
helt om, slog ut med armarna, spretade med fingrarna. Han viskade hest
och gällt:

-- Det är bergmästarn! För tusan, mina herrar, hjälp mig då. Vad vill
han här? Är han drucken?

Han lyfte än det ena benet än det andra men kom icke ur fläcken. Han nöp
i byxorna, ordnade västen, slätade ut syrtuten. Och under tiden närmade
sig bergmästaren. Han gick med krokiga knän och starkt framåtböjd lik en
bonde som lukar jorden. Då och då rafsade han till sig en avbruten
kvist, en nedtrampad blomma, vände den mellan fingrarna och tycktes
ganska villrådig. Hunnen fram till äreporten rätade han på sig och
upptäckte nu sina åskådare. Han drog sävligt av sig hatten och gjorde en
bugning, som herrarna skyndsamt och artigt besvarade. Greven stammade:

-- Min käre! Min bäste! Herr Rygell, var välkommen!

Bergmästaren tog några steg baklänges, satte handen som en kikare för
ögat och betraktade ståten. Därpå vände han sig till herrarna, som
alltjämt stodo kvar vid staketet.

-- Hur tycker herrarna, att här ser ut? Man kan tro att en svinhjord
gått fram här och bökat. Likvisst måste det ha varit bra stora svin.

Greven sade:

-- Betänk då min bäste, att det är Viveckas födelsedag. Hon fyller
sjuttio år. Det ska glädja henne att se bergmästarn. Stig då på min
bäste, stig på!

Bergmästaren sade:

-- Tackar som bjuder. Eljest är jag kommen att säga upp greven till
fardag. Vad förstörelsen beträffar, får jag väl kräva ersättning vid
domstol.

Han steg upp på gårdsplanen och närmade sig bålet. Billman stod ensam
kvar vid de rykande bränderna. Då bergmästaren kommit på några stegs
avstånd, höjde han revolvern och sade:

-- Inte närmre, Rygell, inte närmre.

Rygell låtsades varken se eller höra men vände tämligen hastigt. Han
blev varse de krossade tallrikarna. Han tog en korg, som stod under
marmorbordet och började plocka upp skärvorna.

Albrecht Bourmaister sade:

-- Lugna dig, Battwhyl. Han tör hitta så pass värde i lumpen, han
plockar, att det ersätter, vad du förstört.

Han tog Gert under armen och gick bort till marmorbordet. Sundin, Wendt
och Hamrin hade dragit sig längre ned i parken, greven hade gömt sig i
lövgången för att få gråta i fred med sin son.

Nu sade Billman:

-- Varför hotar du oss, Rygell? Låt lumpen vara och res på dig. Allt,
vad du äger, har du plockat på våra sopbackar. Låt lumpen vara, säger
jag dig.

Han vände sig till Bourmaistrarna.

-- Mina herrar, sade han, gå åt sidan. Jag vill tala med Rygell. Jag
vill se om det finns bot för girighet.

Avståndet mellan Billman och Rygell var nu vid pass tjugufem eller
trettio fot. Majoren lyfte revolvern och sade:

-- Stå genast upp. Eljest skjuter jag dig. Du vet, att jag skjuter.

Rygell rörde sig långsamt, framåtböjd, nedhukad så att de långa grå
skäggtofsarna släpade på marken. Han plockade skärva efter skärva och
underlät icke att syna och passa ihop deras kanter, innan han stoppade
dem i korgen. Han tycktes alltjämt varken se eller höra Billman, men när
första skottet brann av, kastade han sig med otrolig vighet baklänges
och undgick kulan. Gert Bourmaister skyndade till hans bistånd, böjde
sig ned för att stödja hans huvud.

Billman ropade:

-- Undan, Bourmaister! Nu får han nåden!

Bourmaister kastade sig då fram över Rygell. Kulan träffade honom under
skulderbladet. Han gjorde ett försök att resa sig men föll på sidan över
Rygells bröst och förlorade sansen.

Billman bar honom in i slottet. Rygell reste sig hastigt och utan hjälp.
Han var fullkomligt oskadad. Han sade till herrarna:

-- Jag reser efter länsman. Om herrarna låter Billman fly, så blir ni
delaktiga i mordförsök och kanske dråp. Kom det ihåg.

Albrecht Bourmaister svarade:

-- Hämta hellre en läkare. Bergmästarn har ju intet ont vederfarits.

                   *       *       *       *       *

Men bergmästaren fann det viktigare att hämta länsman. Då uppstod bland
smederna en rörelse, som till sin upphovsman hade smeden Karl-August,
densamme som Billman förmått att springa. De trängde sig rusiga och
ursinniga kring bergmästaren och hotade honom till livet, om han gjorde
sak mot Billman. Haddinge drängar, måhända hetsade av sin husbonde,
förenade sig med smederna. Rygell slog ikull två av de närmast stående.
Säkerligen hade han blivit ihjälslagen om icke Albrecht Bourmaister och
Wendt med våld släpat honom in i slottet. Falla belägrades hela natten
av smederna. Ingen släpptes ut, som kunde misstänkas vilja gå Rygells
ärenden. Endast Karl Hamrin fick fri passage för att hämta läkare.
Likaså Anton Sundin, som i smyg vältrade ut till de belägrande ännu ett
ankare brännvin.




                                  V.


Smeder och drängar vakade över Falla hela natten och hela morgonen.
Bergmästaren vakade över Billman. Majoren förhöll sig fullkomligt lugn
och stilla. Han såg sin olycka fullkomnad, det fattades honom ingenting.
Men fram på förmiddagen begynte drängarna knota. De ville föra Billman
till Bånga för att sedan i lugn och ro återvända var och en till sitt.
De bultade på porten och hotade att krossa fönstren.

Allt detta buller och stoj väckte grevinnan Vivecka. I förstone trodde
hon, att elden var lös, men likgiltig för allt här i världen hade hon
ingen brådska att komma ur sängen. Så småningom kom hon på andra tankar.
Hon erinrade sig dagens betydelse och trodde, att de sedvanliga
hyllningarna tagit sin början. Bullret föreföll henne väl larmande, men
Ulrich hade antytt att någonting stort var i görningen. En verklig
triumf!

Grevinnan Vivecka längtade icke längre efter triumfer, hon längtade
efter vila, en fullkomlig, tyst, ljuvlig vila. Men alltför länge hade
hon varit slottsfru på Falla för att kunna stanna i sängen, när gäster
från tre socknar stimmade utanför porten. Pliktkänslan förmådde mer än
rädslan för elden. Hon makade sig sakta och varligt och med många suckar
och stönanden ur sängen.

En timme senare trädde hon ut i den långa, välvda gång som i
bottenvåningen leder tvärs genom huset från gavel till gavel. Grevinnan
bar sin högtidsdräkt av grått, tjockt men här och var tämligen nött
siden. Vissa ränder angåvo, att den förr i tiden garnerats av spetsar.
Som grevinnans figur under de nio länstolsåren tilltagit betydligt i
omfång, var kjolen tämligen kort, en brist som i någon mån utjämnades av
ett tilltråcklat släp, vars siden var av en något ljusare och rätt
obestämbar färg. Det gulvita håret låg i stora bucklor över tinningar
och öron, en helt liten och mager fläta hade av förbiseende lämnats lös
och hängde spikrakt ned över Maria Stuartskragen. I vänstra handen höll
grevinnan en luktdosa utan svamp och lock och i den högra en lornjett
med ett enda spräckt glas, vilket i och för sig icke hade någon
betydelse, eftersom hon var mer än halvblind.

Stödjande sig mot väggen följde hon gången ut i förstugan. Här mötte hon
sin man, sin son och Karl Hamrin. De hade nyss fört fruktlösa
underhandlingar med de rusiga smederna, som alltjämt eggades av Sundin
och Wendt till nya våldsdåd. Greven skyndade emot sin hustru och
omfamnade henne gråtande. Hon missförstod hans rörelse.

-- Ack kära Ulrich, sade hon, varför gråter du? Är det inte skönt för
vart år som går?

Hon gick fram mot porten, greven höll henne tillbaka. Hon lyckades
framställa det där barnsligt egensinniga och förväntansfulla leendet,
som tillhör alla födelsedagar från vaggan till graven. Hon slog honom
med lornjetten över fingrarna.

-- Ånej, Ulrich, nu vill jag se, vad du har ställt till. Se så, se så --
jag vill se.

Och hon drog ifrån regeln och steg ut på trappan. Den väldiga äreporten
grönskade mitt framför henne och på alla sidor trängdes hopar av
människor. Att det var svarta halvklädda smeder och druckna drängar,
kunde hon icke se. Hon trodde att vännerna i Raslinge, Hulinge och Stora
Hammar så mangrant församlats. Detta kärleksbevis väckte hennes ömma
hjärta till nytt liv. Hon neg några gånger åt höger och vänster, men
rörelsen blev henne övermäktig, hon brast i gråt. Och då hon icke hade
någon näsduk eller solfjäder för att dölja sitt gamla av gråten
förvridna ansikte, vände hon sig mot väggen och torkade sina tårar med
klänningsärmen.

Smederna å sin sida, som, då porten öppnades, väntat sig majoren eller
möjligen bergmästaren, blevo alldeles förbluffade över att möta hennes
nåd. Och när grevinnan först ägnade dem sina nådigaste nigningar och
sedan vände sig bort för att gråta, kände de sig skamsna och djupt
nedslagna. De stodo där med hängande armar och sänkta blickar. Och där
det ännu fanns en mössa på huvudet, drogs den skyndsamt av antingen
genom ägarens försorg eller närmsta grannes.

Allt detta iakttog herr greven från sitt fönster. Hans rädsla
förvandlades till stolt glädje. Vem kan också se Vivecka, tänkte han,
utan att beundra och hylla henne? Han skyndade ut på trappan, slog armen
kring sin hustrus liv och med handen behagfullt lyftad ropade han:

-- Leve hennes nåd, mina vänner. Länge leve grevinnan Vivecka. Nå så
hurra då, era tölpar!

Smederna hurrade. Och som avståndet mellan sorg, vrede och glädje är
vida kortare för den rusige än för den nyktre, flammade glädjen
plötsligt upp som en eldsvåda. Gubbar och pojkar togo varandra i famn
och började dansa. De, som förut bevakat bakvägarna och fönstren,
skyndade upp på gårdsplanen för att taga del i dansen, skrattet och
hurraropen. Jublet ekade över Fallaviken och nådde väl ända till
Raslinge kyrka. Greven njöt sin och Viveckas triumf. Bergmästaren
begagnade tillfället att osedd komma till stallet, där häst och trilla
väntade.

Men när han svängt nedför bruksbacken och kört ett stycke utmed
stranden, blev han varse trenne båtar, som med tämligen stort mellanrum
sinsemellan, roddes mot samma mål, Falla. Bergmästaren lät hästen
stanna, han ville anteckna sig till minnes alla dem som i dag besökte
Falla. Det skulle bliva nödvändigt att till tinget instämma ojäviga
personer, som kunde vittna om förödelsen i parken.

Den första båten hörde prästgården till, kyrkoherden satt vid styret
antagligen tuggande och omtuggande sitt ode till grevinnan. Den andra
båten hörde Herrlestorp till. Bergmästaren urskilde rätt väl hennes nåds
kantiga former och långnästa profil. Sonen Hugo satt vid årorna och i
fören halvlågo två eller tre av döttrarna, till hälften dolda bakom
väldiga, färgstarka och hjulformade buketter.

Den tredje båten kände bergmästaren varken till form eller färg. Han
stirrade så länge och uppmärksamt på de tre personerna i båten, att ögat
började svida och rinna. Han blundade. När han åter kunde se klart,
igenkände han Lillgårds-Tilda. Hon låg på magen i fören och hennes
huvud, betäckt med en blå och rödrutig schalett, reste sig som en
gallionsbild. Magister Ekmarck skötte årorna hurtigt men något ojämnt. I
aktern satt Barbro Backe.

Bergmästare Rygell ansåg det nu vara klokare att tills vidare uppskjuta
besöket hos länsman. Han återvände till Falla, lämnade åkdonet på
stallgården och begav sig ned till bryggan. Några karlar ställde sig i
vägen för honom och gjorde hotande åtbörder. Han sköt dem åt sidan,
varligt men med ett så hårt grepp i skuldrorna att de icke funno skäligt
följa honom. Han lunkade ned till bryggan, ställde sig tätt intill
äreporten, gömd i dess yviga grönska. Härifrån åhörde han prästens ode
och kunde mycket väl se, om det så behagade honom, den stora omfamningen
mellan hennes nåd från Herrlestorp och grevinnan. När de båda gummorna
beredde sig att arm i arm vandra uppför lövgången, ropade unge greven:

-- Här kommer ännu en båt. Den känner jag inte. Det sitter en bondjänta
i fören.

-- Om jag inte misstar mig, sade kyrkoherden, så är det magister Ekmarck
som ror. Jag känner slarven på knyckarna.

Greve Ulrich sade:

-- Vem det än må vara, kära Vivecka, så anser jag det mest passande, att
du tar emot dem här.

Grevinnan suckade, hon var redan förfärligt trött. Emellertid lyckades
hon ännu en gång trolla fram sitt festleende, korsade armarna över den
framskjutande magen och bidade.

Båten lade till tämligen ovarsamt. Magistern räckte Barbro handen, och
hon steg i land. Greven närmade sig med framsträckt huvud och närsynt
plirande ögon. Min nådiga, mumlade han, min nådiga, jag ber om ursäkt --

Barbro rodnade. Hon tyckte, att de båda gamla damerna betraktade henne
bra ovänligt. Hon tyckte, att någon borde taga henne i famn och hälsa
henne välkommen. Magistern, som såg hennes bryderi, ropade med hög röst:

-- Herr greve! Fru grevinna! Detta är välborna fru Barbro Backe till
Hilleborn, bergmästarns tredje hustru. Hon har kommit för att göra
hennes nåd sin uppvaktning.

Barbro tog ett steg fram mot grevinnan, nöp i kjolen, lyfte den några
tum från marken och neg mycket djup. Denna hälsning, som påminde om en
hovnigning, var icke bruklig mellan damer av samma stånd. Fru Schager
smålog med hoprynkad mun. Grevinnan besvarade emellertid hälsningen och
mötte sin gäst på halva vägen. Barbro kysste hennes hand, och fru
Schager log ännu syrligare. När grevinnan såg det unga huvudet ödmjukt
böjt, greps hon ånyo av öm rörelse. Hon slog armarna kring Barbros hals,
kysste hennes panna och grät med ögonen tryckta mot Barbros skuldra.

Fru Schager ansåg tiden vara inne att göra ett slut på dessa ömma
scener. Hon tog grevinnan under armen och snarare släpade än förde henne
uppför lövgången. Barbro följde, hon var tämligen förvirrad och visste
icke att besvara herr grevens komplimanger. De stolta äreportarna och
det vördnadsvärda slottet gjorde henne blyg och förlägen. Hon tänkte på
den mossiga och förfallna stugan i Västergötland och fann, att hon varit
bra djärv, som givit sig i lag med så förnämliga människor. Hon önskade
att magistern eller Lillgårds-Tilda eller själva bergmästaren skulle
komma henne till undsättning. Folket som alltjämt skrålade och dansade
på gårdsplanen, skrämde henne. Hon snubblade över trappstegen. Albrecht
Bourmaister, som gick vid hennes högra sida, tog henne om livet för att
stödja. Han viskade:

-- Jag hör att fru bergmästarinnan redan lagt Hilleborn till sitt namn.
Är det inte väl tidigt?

Hon förstod honom icke. Magisterns presentation hade hon icke hört. Hon
sade:

-- Ja, bergmästarn har lovat mig Hilleborn.

Då släppte han så plötsligt sitt tag, att hon åter var nära att falla.
Hon steg in i förstugan, hon följde alltjämt de båda långsamt
framskridande damerna. Hon kom in i den mörka gången. Bländad av
vattnets morgonsolsskimmer kunde hon i dunklet ingenting urskilja.
Hållande händerna framför sig, gick hon efter fraset från grevinnans
släp. Herrarna hade stannat i förstugan. Barbro befann sig ensam i
gången som tycktes henne oändligt lång. En dörr öppnades tätt bredvid
henne. Hon steg in i ett rum, som upplystes från tvenne fönster. En
svartklädd herre trädde fram till henne och frågade, om hon kom från
Hilleborn. Barbro jakade, kanske därför att hon icke uppfattat frågan
eller därför att Hilleborn städse lekte henne i hågen. Den främmande
sade:

-- Han har återkommit till sans.

-- Vem? frågade Barbro. Läkaren sade:

-- Han ligger där. Mamsell får inte anstränga honom med något längre
samtal. Jag tänker, att han kan flyttas till Hilleborn om några timmar.
Jag går ut och tvättar mig.

På soffan mellan de båda fönstren låg Gert Bourmaister. Hans överkropp
var naken, endast betäckt av ett lakan, som fått åtskilliga stora och
små blodfläckar. Ansiktet var blekt.

Barbro kände genast igen honom. Hon rodnade häftigt men blev i nästa
ögonblick lika blek som den sårade. Hon föll på knä vid soffan och
började kyssa lakanet. Hon betraktade hans arm som hängde slappt ned
över soffkanten, men hon vågade icke röra honom.

Plötsligt reste hon sig upp och böjde sig fram över honom.

-- Se på mig, bad hon. Nej se mig in i ögonen.

Hon trodde, att om han såg henne djupt in i ögonen, skulle han där läsa
förklaringen lika tydlig, självklar, ovedersäglig, som hon själv kände
den.

Men han slöt ögonen och vred huvudet långsamt mot väggen.

Barbro lämnade Gert Bourmaister. Hon letade sig fram genom gången till
förstugan men fann ingen människa. Hon steg då uppför trappan till övre
våningen och kom in i en stor nästan omöblerad sal. Mitt på golvet stod
bergmästaren och framför honom kommerserådet Bernt Bourmaister, en liten
mager, kvickögd gubbe, som ständigt grinade och ständigt roade sig på
andras bekostnad. Grevinnan och fru Schager hade tagit plats i en
fönstersmyg. Tätt vid dörren stod Billman omgiven av sina vänner. Greven
trippade av och an och pratade i ett utan att bliva hörd.

Kommerserådet skyndade fram till Barbro, tog hennes händer i sina och
betraktade henne med en på en gång faderlig och lysten min.

-- Detta är Barbro Backe. Jag känner den släkten på de briljanta ögonen.
Mon dieu, min nådiga! Anledningen är sorglig men jag prisar mig bra
lycklig att få kyssa en sådan hand --

Och nu, mina vänner, fortsatte han, vilja vi vädja till högre rätt. Min
nådiga lilla har en förbålt sträng herre och man, vilket vi alla nogsamt
känna. Saken är den, att stackars Billman, som står där, råkat i
misshugg -- ja i rent misshugg -- skadskjuta min käre brorson Gert, som
nu ligger någonstans mycket väl ompysslad och säkert utom all fara.
Nåväl, min nådiga, bergmästarn vill partout inte låta nåd gå före rätt,
han vill smida stackars Billman i järn och gud vet allt. Medgiv min
nådiga, att det är för strängt --

Barbro frågade hastigt:

-- Skall jag döma?

Utan att vänta på svar, sprang hon fram till Billman, sträckte sig på tå
och slog honom med baksidan av handen över kinden.

-- Seså, sade hon, nu är han straffad.

-- Min gud, suckade kommerserådet, unna mig samma straff.

Barbro smålog.

-- Å, jag slog honom hårt. Men nu kan det vara nog. Om jag inte misstar
mig är herr Gert Bourmaister en fattig yngling utan särdeles stora
egenskaper?

Kommerserådet sade:

-- Han är en rätt vacker gosse, min nådiga, och dessutom min brorson.
Några andra goda egenskaper känner jag inte hos Gert.

-- Nåväl, sade Barbro, jag har själv varit fattig. Jag försäkrar er, att
man betyder bra litet, när man är fattig. Nej inte ett smul. Låt därför
saken falla, kära Rygell, och ro mig i stället hem. Och skulle han också
vara en vacker gosse, som herr kommerserådet påstår, så finns det väl
fler av den sorten.

-- Ack, suckade grevinnan Vivecka, vars hjärta sårats av de grymma
orden, så dömde man icke i min ungdom --

-- Min nådiga grevinna, avbröt kommerserådet, så dömde redan drottningen
av Saba, när hon vandrade den långa vägen till gamle Salomo. Just så.
Och jag bjuder den unga drottningen av Frötjärn, av Kroken av hela det
Rygellska riket min åttioåriga arm och mitt tjuguåriga hjärta.

Bergmästaren förekom honom, bjöd sin hustru armen och förde henne ned
till bryggan. När båten kommit utom hörhåll, gjorde kommerserådet ännu
en sirlig bugning utåt sjön, viftade med hatten och sade:

-- Järngryta krossar lergryta. Bergmästarn är för visso av järn, men
lilla Barbro Backe tyckes mig vara av härdat stål. Kanske kunna vi därav
draga både nytta och nöje.




                                 VI.


Kommerserådet ställde nu till med följande upptåg.

På Hilleborn levde en ung flicka, som gemenligen kallades mamsell
Majken. Hennes farsnamn, börd och födelseort äro okända. Hon var svart
och ganska vacker, möjligen tillhörde hon någon tattarsläkt. Hon gällde
för att vara husmamsell på gården, men tog i själva verket ringa del i
sysslorna. Kommerserådet, som trots sin höga ålder var en ivrig
beundrare av könet, visade för Majken den största tillgivenhet, och det
påstods allmänt, att hon var hans älskarinna.

Han beslöt att använda henne till ett ypperligt skämt, som på en gång
skulle förödmjuka Rygell och så split och misstankar mellan honom och
Barbro Backe. Till det ändamålet lät han flickan iföra sig sin
helgdagsdräkt, vidare hämtade han från staden en gammal jurist och ökänd
brännvinsadvokat vid namn Rådberg, en ful och snuskig gubbe, som närmade
sig sjuttiotalet. Rådberg utpyntades som en ung brudgum och gjorde i den
stassen ett ännu mera avskräckande intryck. Slutligen utvalde han bland
sina drängar en axelbred och ståtlig ung karl, honom klädde han i
lumpor.

På den tiden var det ännu sed i Bergslagen, att trolovade kort före
eller kort efter första lysningen gjorde en rundresa bland grannar,
släktingar och vänner dels för att mottaga lyckönskningar, dels för att
göra sig påminda, så att det icke skulle felas gåvor och förning vid
bröllopet. Det var också vanligt att en hoper ungt folk följde de
trolovade från gård till gård för att dansa, sjunga eller eljest
förlusta sig. Kommerserådet samlade ett dylikt följe, men i stället för
ungdomar sökte han upp alla traktens gubbar och gummor, helst sådana,
som hade ett anskrämligt yttre. Grannarna vid Kroken deltogo också i
tåget, Hugo Schager, Anton Sundin, grevarna på Falla, Hamrin, bröderna
Fielding och några fler.

En tidig junimorgon lämnade följet Hilleborn, instuvat i fem höskrindor,
som drogos av oxar. Skrindorna voro präktigt utstyrda, mest dock med
tistlar, törne, mollor, åkersenap, nässlor och annat ogräs. I första
skrindan åkte brudparet, vackra Majken och den fule gubben Rådberg,
vidare kommerserådet själv, gamle greven på Falla, som hade förbålt
roligt, när han inte stack sig på nässlor och tistlar, Anton Sundin den
tjocke, Abraham Lilja på Hviskingeholm som lockats med traktering och
andra förmåner, två eller tre fattigstugubbar, lika många gummor och
slutligen drängen, som höljts i lumpor. När de kommo ut ur skogen vid
Frösevi manade Bourmaister de gamla att uppstämma någon vid dessa
tillfällen övlig sång. Härtill hade de ingen lust, men Sundin och den
gamle luvern Rådberg voro genast färdiga att sjunga visor av tvetydigt
innehåll och med nog så grova refränger. Fattigstufolket skrämdes och
ondgjorde sig över alla dessa hädelser och för att råda någon bot på
eländet uppstämde de psalmen 462 "Du som förhärdad gäckas --" Och då
syndarna icke läto sig tystas, fortsatte de med Lucidors "O evighet! Din
längd mig fast förskräcker, som början har men ändan aldrig räcker. O
evighet! en tid förutan tid --" Denna psalm räckte till början av
Frötjärnsallén. Fattigstufolket tog då upp den nästa: "Ho satans boning
tänker på och de fördömdas pina -- hans blod av fasa stelna må, hans
kraft av ångst förtvina --"

Jon i Losätra, den enögde rättaren, var den, som först varsnade tåget.
Han skyndade upp till gårdskontoret och varskodde sin husbonde. Rygell,
som i nära ett halvsekel trotsat tre socknars samfällda ovilja, blev nu
så rädd, att han fullständigt tappade huvudet. Han förstod att
skälmstycket på något sätt skulle drabba Barbro och genom Barbro honom
själv. En människa, som länge känt sig osårbar, blir ytterligt feg, när
hon plötsligt upptäcker en ömmande, oskyddad punkt. Rygell lunkade
omkring som den gången på torget i Skara. Han rafsade till sig några
dyrbara papper och lufsade ur rum i rum för att finna ett gömställe.
Barbro, som hört oljudet från vägen, lämnade genast mjölkkammaren och
kom honom till undsättning. Hon tog ifrån honom papperna, drog på honom
helgdagsrocken och slog snuset från krås och väst. Hon bytte kjortel och
hängde en vid vit silkesschal över skuldrorna. När skrindorna körde upp
på gårdsplanen, stod Barbro Backe på trappan, neg och önskade välkommen.

Kommerserådet sade:

-- Vi ha kommit för att visa fru bergmästarinnan ett nog så vackert
brudpar. Kanske blir det en slant på tallriken för de unga eller
åtminstone en hjärtlig lyckönskan.

Barbro bad dem stiga upp i salen, där bergmästaren väntade.
Kommerserådet lagade så, att Majken kom att gå mellan gubben Rådberg och
drängen. Själv bjöd han värdinnan armen. När de gingo uppför trappan,
frågade Bourmaister, om Barbro kunde gissa, vem av de båda som vore
brudgummen. Barbro svarade:

-- Att döma av åldern är det väl den där unge trashanken. Men att döma
av stassen -- och det håller jag för säkrare -- är det den gamle
sprätten.

Kommerserådet sade:

-- Min nådiga tror då, att en ung kvinna mera ser till kläderna än till
skinnet?

Barbro svarade:

-- Det vet nog kommerserådet, att skinn kan köpas, både det som är slätt
och fint och det som är skrynkligt. Det kan köpas likasåväl som granna
kläder. Men vad en ung kvinna håller förmer, det är kärleken. Och jag
menar, att den icke kan köpas om det så vore med livet. Det är en gåva,
som Gud ger och som Gud tar. Välsignad vare Han.

Bourmaister märkte väl, att Barbro icke lät sig förbryllas. Han lade ut
en ny snara, han sade:

-- Min nådiga som är ung och vacker och därtill nygift kan säkert
förklara texten för mig gamle. Vad är kärlek?

Svarade Barbro:

-- Kärlek är försakelse.

Under det att kommerserådet grubblade över, hur han bäst skulle kunna
fälla henne med hennes egna ord, trädde de och hela följet in i salen.
På bordet hade Barbro låtit duka fram alla de förfriskningar, som äro
vanliga vid ett dylikt tillfälle. Sockertårtor och mandelkonfekt,
rhenskt vin att dricka brudparet till välgång och lycka. Bergmästaren
skyndade att slå i glasen för att så fort som möjligt bli av med
plågoandarna. Men kommerserådet höll honom tillbaka och sade:

-- Vänta ett ögonblick, min bäste. Saken är ännu icke avgjord. Vi ha
tvärtom kommit hit för att av bergmästarn eller ännu hellre av fru
Barbro erhålla ett gott råd. Den här unga flickan, Majken, som jag av
barmhärtighet upptagit i mitt hus och som betraktar mig nästan som en
far eller åtminstone som en beprövad vän, har anförtrott mig sin
brydsamma belägenhet. Hon har nämligen fått två giljare på halsen. Den
ene är Rådberg, aktad jurist som var man vet och därtill smått förmögen.
Den andre är den här drängen. Han äger platt ingenting förutom sin
ungdom och till och med garderoben tycks vara skäligen bristfällig.
Under sådana omständigheter har den kära Majken begärt mitt faderliga
råd. Men jag erkänner, att jag trots min ålder och visdom inte ser fullt
klart i saken. Skulle därför fru bergmästarinnan --

Barbro avbröt:

-- Jag? Varför skulle just jag --?

Kommerserådet böjde sig ned och kysste hennes klänningsärm.

-- Därför att en person med min nådigas utseende säkerligen förstår
kärleksaffärer bättre än någon annan. Kanske har också min nådiga själv
eller en syster eller en väninna befunnit sig i liknande belägenhet --

Barbro bleknade. Hon korsade armarna under brösten och tryckte dem
ganska hårt mot bröstkorgen för att döva smärtan, som ständigt gnagde.
Hon sade:

-- Det är icke svårt att råda. Om det är sant, som kommerserådet påstår,
att den där gamle mannen har sin rikliga utkomst, så bör hon gifta sig
med honom och låta drängen löpa. Han finner väl i sin tur en
kvinnsperson tillräckligt förmögen för att kunna köpa honom en gård.

Bourmaister bugade sig.

-- Återigen har min nådiga dömt vist som drottningen av Saba. Själve
bergmästarn, som är vår tids Salomo, kunde icke klarare utlagt en oklar
sak. Men för mig enfaldige tyckes dock utslaget stå i strid med en sats,
som min nådiga nyss uttalade: Kärlek är försakelse. Jag misstänker
nämligen, att mamsell Majken i själ och hjärta föredrar ynglingen
framför gubben.

De, som nu med ivriga och skadeglada blickar betraktade Barbro, funno
henne så blek, att deras skadeglädje byttes i fruktan och medömkan. Hon
drog schalen tätare om skuldrorna, som skälvde i frossbrytningar.
Pupillerna vidgades till det yttersta, så att ögonen glänste svarta som
en nattfågels ögon. Det dröjde en stund innan hon svarade:

-- Kommerserådet tar fel. Jag motsäger mig icke. Om flickan verkligen
håller av den där unga personen, kan hon icke ålägga sig en bittrare
försakelse än den att vara honom utan. Likväl -- vill hon hellre taga
den mindre försakelsen, vill hon hellre försaka ett rikligt bröd, vackra
gåvor, varma mjuka kläder för att leva med sin vän i armod -- gott, jag
avråder henne icke. Men om så sker -- låt oss då kasta sten på dörren
när vi gå förbi deras ruckel. Möter vi dem på vägen, så låt oss skratta
åt dem, låt oss håna dem, låt oss spotta på dem. Låt oss trampa ned
deras gröda, låt oss så tistlar på deras åkerlapp. Låt oss slå dem i
ansiktet, när de äntligen komma för att tigga bröd och kläder åt sina
ungar. Tvi dem, som plocka sin lycka, där den växer. Ja, ja, ja! Må de
njuta den. Men vi ska kasta dem i fattiggraven. Och det skall varken
finnas trä eller sten över den lyckan.

När hon sagt detta, brast hon i gråt, och var det första och sista
gången, som någon av Barbro Backes undersåtar såg sin härskarinna gråta.
Kommerserådet fann, att han träffat rätt och ville nu med hycklat
deltagande strö salt i såret. Men när han med faderligt öppnad famn
nalkades Barbro, avspisades han med en skälmaktig nigning och ett ganska
illparigt leende.

-- Herr kommerserådet skall inte hysa någon oro därför att jag fällde en
så sträng dom över vissa lättsinniga människor. Kommerserådets
skyddsling hör säkerligen icke till dem. Jag slår vad om att hon tager
den friaren, som är bäst klädd och hädd.

Vadet ingicks och vadsumman bestämdes på Barbros förslag till tre tusen
riksdaler. Kommerserådet fann summan väl stor men ville för skam skull
inte neka. Han skrev en revers ställd till innehavaren, Rygell skrev
likaledes en revers och de båda papperen lades på bordet. Nu uppmanades
Majken att göra sitt val, och den stackars flickan råkade ur ett låtsat
rakt in i ett verkligt bryderi. Drängen hade i trots av hennes dåliga
rykte friat upprepade gånger, och det var endast fruktan för husbonden,
som förmått henne att vägra. Nu visste hon varken ut eller in. Gummorna
dunkade henne i ryggen och bad henne tänka med förståndet. Gubben var
visserligen ful, men drängen skulle nog med tiden bli ful han också.
Barbro sade:

-- Eftersom mamsell verkligen tvekar, så vill jag lägga ytterligare en
vikt i vågskålen till min förmån. Om hon tar gubben och jag således
vinner vadet, så lovar jag att lämna de båda reverserna åt den där unga
personen. Mamsell kommer på så sätt att göra hans lycka.

Kommerserådet grinade illa, han var icke särdeles angelägen att förlora
tre tusen riksdaler, helst tiderna voro onda. Han sade:

-- Eftersom min nådiga icke aktar för rov att inverka på vadets utgång,
så torde det också vara mig tillåtet. Jag lovar därför, att om jag
vinner och Majken tar den där trashanken, så skall han bland Hilleborns
torp få åt sig utvälja det bästa.

Barbro skrattade:

-- Kommerserådet är mig för slug. Men tillåt nu, att jag i förtroende
ger Majken ett råd, som jag vill viska henne i örat.

Bourmaister hade svårt att hålla god min och svarade vresigt, att han i
så fall också hade rättighet att viska något till Majken. Han tog henne
kring huvudet och passade därvid på att nypa henne rätt försvarligt i
örat. Han tillsade henne på det strängaste att välja drängen. Det blev
nu Barbros tur. Hon viskade rätt länge med flickan, som i förstone icke
tycktes fatta, vad Barbro tillrådde. Men plötsligt sken hon upp, neg
djupt för Barbro, och vändande sig till kommerserådet, sade hon:

-- Det är väl inte för mycket begärt, att hans nåd tillåter mig att tala
i enrum med mina friare?

Bourmaister nickade, han kunde icke avslå en så billig begäran. Majken
tog sina båda friare med sig in i nästa rum. I salen avvaktades utslaget
med spänd förväntan. Kommerserådet gjorde ett överslag av skäl och
motskäl och fann, att han ovillkorligen borde vinna vadet. Flickans
tycke och löftet om torpet kunde väl uppväga löftet om de sex tusen
riksdaler, som drängen i vidrigt fall skulle få att trösta sig med.

-- Min nådiga, sade han till Barbro, skall säkerligen bli övertygad om,
att unga kvinnor i allmänhet icke äga ett så klart och skarpt förstånd
som fru Barbro Backe. Nej, de styras av sina ömma känslor. Det är på min
ära skinnet och inte kläderna, som ge utslaget. I den leken kan
trashanken för en gångs skull ha större chanser än sprätten.

Barbro smålog och menade, att han nog kunde ha rätt. I detsamma öppnades
dörren och Majken och hennes tillbedjare inträdde i salen. Majken
densamma som nyss men tillbedjarna ganska förändrade. Drängen tycktes
ännu ståtligare, gubben ännu eländigare. Majken hade helt enkelt förmått
dem att byta kläder. Hon gick fram till kommerserådet, och ehuru hon
synbarligen var ganska rädd, lyckades hon likväl framstamma Barbros
läxa:

-- Som Johan numera innehar ett gott torp och dessutom äger sex tusen
riksdaler, bör han väl vara klädd därefter. Och som herr kommerserådet
förlorat processen, bör väl hans jurist vara klädd därefter. Därför tar
jag den här välklädde drängen och gör därmed husbond till viljes,
eftersom han nöp mig i örat och sa att jag skulle. Och fru Barbro gör
jag också till nöjes, eftersom hon vinner vadet.

Kommerserådet betänkte sig ett ögonblick. Därpå svängde han om på
klacken, vände sig till Barbro och sade:

-- Jag erkänner mig besegrad. Jag avstår godvilligt från torpet, från
pengarna ja, till och med från dig min kära Majken. Men efter ett sådant
nederlag anhåller jag att fru Barbro måtte styrka mig med en måltid och
att till festen inbjudes alla mina vänner härifrån till Falla.

Hans sista förhoppning var nu den, att Rygell, vars motvilja mot alla
fester, allt stoj och fåfänglighet var väl bekant, skulle vägra och att
därav en tvist skulle uppstå mellan honom och Barbro. Men även denna
förhoppning slog slint. Bergmästaren tyckte sig ha undsluppit den elake
gubbens anslag för gott pris och detta tack vare Barbro. Han gav henne
fria händer.

Magister Ekmarck red runt Kroken och bådade folk till festen på
Frötjärn. Han red från Frötjärn till Stenby, från Stenby till Raslinge
prästgård, från Raslinge till Herrlestorp, från Herrlestorp till Falla,
från Falla till Bånga, från Bånga till Vassbro, från Vassbro till
Haddinge, från Haddinge till Frösevi, från Frösevi till Hilleborn, från
Hilleborn till Frötjärn. Och så snällt löpte hans tunga och så ivrigt
lovprisade han Barbro Backes skönhet och förstånd att han ingenstädes
fick nej. Under hela sommaren eller så länge Barbro Backe levde, förblev
han hennes trogne tjänare och utomordentliga sändebud.

Men när den första festen på Frötjärn snart följdes av en andra, en
tredje, en fjärde, när folket kring Kroken tycktes vilja göra Frötjärn
till platsen för ett enda oavbrutet sommargille, upptog magistern
Barbros tanke att resa en klockstapel på hällen nere vid sjön. Här
staplade han först upp ett väldigt stenkummel, varav man än i dag kan se
spåren, och byggde på kumlet en liten klockstapel just lik den, som står
bredvid Raslinge kyrka. Bergmästaren lät gjuta en liten klocka med
mycket silver i malmen. Dess ton var ganska spröd, men hördes vida. När
nu Barbro slutat sitt dagsverke -- så länge krafterna stodo henne bi
arbetade hon nämligen i mjölkkammaren -- klättrade magistern upp i
klockstapeln och ringde samman. Eho, som då hörde klockan, visste sig
kallad till Frötjärn. Och det hände som oftast att många giggar stodo
förspända, att många ekor lurade i vassen med lyftade åror och att många
drängar och pigor stodo med hand bak örat för att vid första klämtning
styra kosan mot Frötjärn.

Hur allt detta behagade bergmästare Rygell är okänt. Men det sägs, att
han liknade en människa, som knappast märker sin vantrevnad eller sin
olycka -- därför att han bidar en större.

Det finns ännu människor där på trakten, som ganska väl minnas den
sommar, då Barbro Backe höll hov vid Kroken. När magister Ekmarck sent
omsider erhållit Ekersta pastorat, begagnade han sig av lediga stunder
till att nedskriva sina minnen från denna sommar. Han betitlade
manuskriptet:

Dansen på Frötjärn.




                                 VII.


I mitten av juli lämnade kommerserådet Bourmaister Hilleborn. Det
påstods, att gubben givit sig ut på resor i samma ärende, som kort förut
major Billman, och att han var i samma trångmål. Rygell, som väl kände
kommerserådets hjälpkällor, lämnade då Frötjärn, och de båda herrarnas
vägar korsades gång efter annan till stor förtret för kommerserådet.
Barbro Backe levde under denna tid ganska indraget, sökte icke sällskap
och hyste intresse endast för de redogörelser, som varje postdag anlände
från bergmästaren. Klockan på Kungshällen ringde sällan, magister
Ekmarck och flickorna på Frötjärn leddes gruvligt.

En afton, då magistern återvände från ett besök i prästgården mötte han
en yngling, vars dräkt och uppförande tycktes honom bra egendomliga. Han
gick nämligen av och an som en skiltvakt framför allén till Frötjärn. Då
och då böjde han sig ned med händerna stödda mot knäna och blickade
ivrigt sökande upp mot gården. På huvudet bar han en hatt som i ålder
och skröplighet kunde tävla med herr magisterns egen grågröna cylinder.
Syrtuten, av bästa kläde men sliten och lappad på åtskilliga ställen,
var synbarligen tillverkad för en person av spensligare byggnad, och
magistern tyckte sig ha sett det stackars plagget i greve Ulrich von
Battwyhls garderob. Den besynnerliga utstyrseln fullständigades av ett
spanskrör utan doppsko, uppslitet som en sönderpiskad rotting och
sammanhållet nedtill medelst segelgarn.

Magistern slog sig i språk med ynglingen och fick genast besked. Hans
namn var Karl-August, smed från Falla. Under den stora fest- och
skövlingsnatten, som lyktade så illa, hade han varit major Billmans
närmaste man och hjälpare. Majoren hade lovat honom en viss Brita till
äkta. Och då smeden sedermera erfarit, att sagda Brita var en fin
mamsell och majorens dotter, hade han funnit skäligt fresta sin lycka.
För den skull hade han skaffat sig snygga kläder och begivit sig till
Frötjärn men kände sig nu oviss om sin framgång och rädd för hundarna.

Magistern åhörde ynglingens berättelse med välvilja och lovade att
hjälpa honom till rätta. Han bad honom slå sig ned i diket, där väldiga
kardborrblad skyddade för upptäckt. Magistern skulle underrätta mamsell
Billman, och om hon upptog frieriet väl, skulle hon säkerligen göra
honom ett besök i diket. Karl-August tackade, drog försiktigt upp
syrtuten och satte sig på skinnbyxorna bland kardborrbladen.

Magistern fullgjorde samvetsgrant sitt uppdrag. Brita Billman vägrade
visserligen att besöka smeden, men för att skämtet icke skulle gå om
intet, beslöt man att styra ut kammarpigan Tilda på det präktigaste och
låta henne gälla för mamsell Billman. Hon ifördes en storblommig
kattunsklänning, som ytterligare garnerades med rosetter och bandstumpar
i olika färger, på huvudet en schäferhatt likaledes behängd med
grannlåt, parasoll och silkesvantar, som råkade bli så omaka att den ena
var röd den andra blå. Stolt över denna utstyrsel kråmade sig
Lillgårds-Tilda som den finaste mamsell och trippade oändligen nätt och
förnämt genom allén fram till kardborrdiket. Magistern och mamsellerna
försummade icke att på lämpligt avstånd iakttaga hennes fukter. De sågo
henne vanka fram och tillbaka vid mötesplatsen, alltmera dröjande på
stegen och allt otåligare viftande med parasollet och de brokiga
handskarna. Av smeden sågo de inte skymten.

Den myckna grannlåten hade skrämt Karl-August till den grad, att han
sakta låtit sig glida ned till botten av diket. Här låg han ganska väl
dold och lyssnade med oro till kjortelns fras och mamsellfötternas nätta
tripptripp. Han insåg, att han varit alltför djärv och övermodig. Han
beslöt att förhålla sig fullkomligt stilla för att dymedelst trötta ut
mamsellen.

Men den föregivna Brita Billman hade annat i sinnet. Hon förstod, att
stackarn var illa däran, hörde honom pusta där nere på dikesbotten. Hon
började slå med parasollet bland kardborrarna, hon vräkte bladen åtskils
och upptäckte ett högrött ansikte och ett par förskrämda ögon som
sneglade under lugg upp mot henne. Tilda låtsades vara mycket vred, hon
stack efter honom med parasollskaftet, överöste honom med skymfliga
tillmälen och beskyllde honom för att vilja göra henne, en fin mamsell
till spott och spe i var mans mun. Okvädinsorden verkade uppmuntrande på
smeden, han satte sig på dikeskanten, vändande ryggen åt mamsellen och
sade:

-- Det var överenskommet, att mamsell skulle komma ned till mig i diket,
om hon ville mig något.

Tilda ändrade då ton, hon slog sig ned bredvid honom och talade så
vänligt, att han efter en liten stund ville kyssa henne på mun. Men hon
avböjde, sägande:

-- Karl-August förstår väl, att med en mamsell och majorsdotter kan det
inte gå så kvickt. Nej, han får nog vara beredd på att fjäsa för mig
många kvällar, innan han kommer så långt.

De lovade varandra att mötas följande kväll och skildes efter upprepade
bugningar och nigningar, som beredde magistern och hans flickor ett
ogement nöje. Men för smeden blev det en tungsam och besvärlig tid. Då
bruksklockan ringde ut om kvällen, kunde han varken unna sig mat eller
vila. Han måste tvätta och putsa sig som en greve, han måste smyga sig
in i Fallas trädgård för att i all hast rafsa åt sig några blommor, han
måste slutligen halvspringande tillryggalägga dryga fem fjärdingsväg för
att på slaget nio möta sin vän. Och därmed hade hans lidanden endast
tagit sin början. Mamsellen visade fuller väl, att hon var dotter av en
knekt. Hon exercerade sin tillbedjare mitt på landsvägen, lät honom gå,
göra halt, skrapa med foten, buga, svänga hatten, göra knäfall, kyssa på
hand. Kyssa på mun fick han däremot icke, den lärdomen skulle komma
först senare, då hans maner och conduite möjligen kunde anstå mamsell
Billmans friare.

Denna lek fortsattes några dagar och den som först tröttnade var icke
smeden utan Lillgårds-Tilda. Hon blev plötsligt styvsint och vresig och
menade, att om Brita Billman ville skaffa sig ett nöje, kunde hon själv
spatsera ut på vägen och driva gäck med pojken. Saken fick då förfalla,
och smeden väntade några aftnar förgäves i kardborrasket. Fjärde kvällen
gick Tilda åter ut till honom men denna gång i en kammarpigas skepnad.
Vad som då avhandlades i diket är okänt. Smeden tycks dock icke ha tagit
skämtet illa utan sprang alltjämt lika flinkt den långa vägen från Falla
och glömde inte ens att tvätta sig. Slutligen fick rättaren Jon nys om
saken. Han tussade hundarna på pojken och drev honom tillbaka över
Stenby backar.

Jon i Losätra hade av Rygell begärt Tilda till hustru och fått hans
löfte. När han nu såg, att flickan var eftersökt, blev han ivrig på
giftermålet. Tilda vägrade, och bonden i Lillgården var inte angelägen
om mågen men vågade inte sätta sig upp mot Rygell. Då gick magistern
till Barbro och bad henne medla till flickans förmån. När Barbro hörde,
att flickan hyste ömhet för en fattig smedspojke, sade hon:

-- Inte vill jag hjälpa henne till fattigdom. Det är bäst att hon tar
Jon i Losätra.

Magistern sade:

-- Fru Barbro har förstånd för tio. Men om flickan en vacker dag blir
led vid sin enögde gubbe, vem skall då hjälpa henne att fly?

Barbro svarade:

-- Jag förstår halvkväden visa. Det är sant, att jag ville fly från
Frötjärn. Och det är sant att Tilda hjälpte mig. Jag får väl därför lov
att gälda min skuld. Men har bergmästarn givit Jon sitt ord, så vinner
jag ingenting med böner. Då är det bättre jag talar med Jon.

Hon kallade rättaren till sig och bad honom avstå från flickan. Hon bad
honom besinna, att Tilda var den vackraste jäntan på trakten. Jon
inföll:

-- Och jag är den fulaste karlen näst bergmästarn, som ingen liknelse är
eller kan vara. Men just för den skull går jag inte ifrån, vad jag har i
sinnet. Det ser jag, att många unga karlar vill beta på den ängen. Men
jag ska visa, att jag är kar att ta det bästa i socknen. För allt vad de
ha skrattat åt mig.

Och då Barbro gjorde ännu ett försök att övertala honom, sade han:

-- Bergmästarinnan vet inte, vad det vill säga, att i all sin tid gå
hädd som en snok. Om hon ändock hade hundra friare bland de grannaste så
är det jag som ska ha henne. Det blir min heder.

Barbro menade, att han kunde ha rätt. Hon tillsade honom att bestämma
dagen för lysning och för bröllop. Tildas utstyrsel ville hon själv
besörja, likaså bröllopet. Men som flickan säkerligen skulle bli
surmulen och besvärlig, ville hon inte längre ha henne på Frötjärn. Hon
föreslog, att Jon redan nu skulle taga flickan med sig till Losätra.
Stugan hade stått obebodd i flera år och behövde väl rustas upp. Jon
hade redan orlov ur tjänsten och kunde när som helst flytta till
Losätra. Jon tvekade men samtyckte. Han ställde den dagen med
flyttningen. Om aftonen kom han åter till Barbro och var då ännu mera
tveksam och osäker. Han sade:

-- Är det bergmästarinnans mening, att Tilda och jag ska flytta samman
nu genast?

Barbro svarade:

-- Det är min mening. Jon är gammal och klok. Han ska nog veta att hålla
henne i ära.

-- Det är klart, svarade Jon. Efter en stund tillade han: Och skulle det
inte gå i längden, så tör det väl inte vara värst. Eftersom vi i alla
fall ska giftas till hösten.

Svarade Barbro:

-- Nog vore det bäst, att Tilda finge krona. Eljest skulle det heta, att
Jon missbrukat flickan och tvungits att gifta sig. Då blir det väl liten
heder?

Jon medgav, att hon hade rätt och prisade hennes förstånd. Men han
misstänkte, att Barbro ställt försåt och beslöt att vara på sin vakt.
Och när Tilda ställde sig lugn och nöjd att lämna Frötjärn, ökade det
endast hans misstänksamhet.

Det påstods sedermera, att Barbro velat hämnas på Jon. Hon hade också
sina skäl att hysa agg till rättaren. Först och främst hade han skulden
till hennes plågsamma sjukdom, som för varje dag förvärrades. Det var
nämligen Jon, som välte henne i diket under bröllopsresan, vare sig nu
detta berodde på att han såg illa eller att han tagit sig för mycket
till bästa. Vidare hade Jon två gånger upptäckt hennes rymningsförsök
och varskott bergmästaren. Magister Ekmarck, vars minnen ligga till
grund för denna skildring, förnekar emellertid på det bestämdaste att
Barbro Backe någonsin låtit leda sig av hämndlystnad.

Säkert är, att Barbro lade en snara för honom och att han gick i snaran,
blind som en spelande orrtupp.

Hon sände Alexander Fielding till Losätra. Han var tjugufyra eller
tjugusju år, ganska välväxt och med ett vackert ehuru något oregelbundet
ansikte. Han lade sig mycket vinn om sin dräkt, sina händer, sina
naglar, sitt hår som var friserat i tupé med en liten vårdslös lock vid
högra tinningen. Som hans panna hade en svagt blåvit färg, gjorde den
där mörka lilla locken en förträfflig verkan. Han var för övrigt en
beskedlig gosse men kunde sällan lämna ett ungt fruntimmer i fred.

Han kom till Losätra en lördagsafton. Tilda satt på trappan och täljde
en pinne till dörrklinkan. Jon vitlimmade taket i storstugan. Genom
fönstret såg han, att Fielding böjde sig ned över Tilda och viskade med
henne. Han såg också, att flickan rodnade. Han tänkte: Nu kommer det.
Antingen har bergmästarinnan skickat hit honom för att skrämma mig,
eller också har han kommit, för egen räkning. Om jag håller mig i styr,
så får jag väl veta.

Efter en stund öppnades dörren och Fielding trädde in i stugan. Han
slängde en hagelbössa och en jaktväska på pinnsoffan. Ur väskan drog han
upp en tingest av halm och tyg och höll den framför näsan på Jon.

-- Ser du, vad det här är för slag, blindbock?

-- Det är väl en bulvan, svarade Jon. Fielding sade:

-- Gott. Nu går du upp till björkhagen under Rösle klint och sätter den
väl, så att det blir tro i morgon. Fördöme dig, om det inte sker efter
ordning.

Jon invände, att man inte kunde skjuta orre för bulvan i juni månad. Det
var inte god sed. Dessutom hade han inte tid att gå till Rösle klint.
Ville patron jaga, borde han hellre ta nattkvarter i prästgården eller
på Herrlestorp. Fielding sade:

-- Nu gör du, som jag har sagt. Och säg åt Tilda att hon bäddar åt mig.
Jag vill genast gå till sängs.

Jon tog lockfågeln under armen och lämnade stugan. I förbigående sade
han till Tilda:

-- Patron vill ligga här i natt. Det är bäst att vi gör honom till
viljes. Han är styv och elak, så en kan bli rädd.

Tilda vände sig bort, sköt rygg och knyckte på huvut, som om hon vart
mycket förlägen. Hon dröjde på trappan för att se, vart Jon tog vägen.
Jon å sin sida släpade benen efter sig. Men så snart Tilda stigit in i
stugan, vände han och sprang tyst och snabbt uppför yttertrappan eller
stegen, som på stugans högra gavel leder till loftet. Han hasade sig på
magen fram över tiljorna och fann snart en spricka tillräckligt vid för
att han skulle kunna överblicka kammaren. Tilda, som stannat i
förstugan, hörde stegen knaka och fraset över takplankorna. Hon steg nu
in i storstugan och lät Fielding med ett tecken förstå, att leken kunde
börja.

Fielding reste sig från soffan, sträckte på sig, gäspade, drog långsamt
av sig rocken och lossade halsduken. Tilda öppnade sofflocket, tog fram
bolster och kuddar och ristade dem. När hon hållit på en stund, började
hon pusta och jämra sig över värmen. Hon knäppte upp klänningen och
blottade axlarna. Fielding sneglade på henne från sidan. Han vred sina
små mustascher, strök sig över ansiktet och gäspade. Tilda gick fram
till honom och började fingra på knapparna i hans skjorta.

-- Det är grant det där, sade hon. Är det riktigt guld?

Fielding sade:

-- Det är inte lönt, att Tilda ber om de här knapparna. Hon får dem
inte.

Han gick ifrån henne och ställde sig vid fönstret med ryggen utåt
kammaren. Han bad henne raska på med bäddningen. Tilda klagade ånyo över
värmen och krängde av sig klänningen ända ned till midjan. Hon makade
sig långsamt och under många krumbukter bort till Fielding och stötte
honom med armbågen i sidan. Fielding stirrade oavvänt ut genom fönstret.
Tilda sade:

-- Vad ser han efter? Jon skulle ju gå ända till Rösle klint. Han lär
väl inte komma tillbaka i brådrasket.

Nu förlorade Jon besinningen. Han reste sig så häftigt att han stötte
huvudet ganska illa mot takbjälken. Han rusade utför stegen och sprang
bort till skogsbrynet. Där slängde han lockfågeln. Han sprang tillbaka
till stugan. När han vikit om knuten, stannade han och blev stående
alldeles förvirrad. På bänken framför stugan satt Alexander Fielding,
fullt påklädd och med bössan mellan knäna. Han frågade:

-- Har du redan varit vid Rösle klint?

Men Jon sade:

-- Jag trodde väl att patron var i stugan hos Tilda.

Fielding reste sig, ryckte på axlarna, rynkade pannan.

-- Det ska tusan sova i bondstugor, sade han. Det är för kvavt. Jag går
till prästgården. Vad lockfågeln beträffar, så kan Jon behålla den. Mig
lockar hon inte.

Därmed gick han.

Jon var alltjämt lika förbryllad. Han hade sett Tilda bjuda sig åt
Fielding lika grant och oblygt som ett körsbär bjuder sig åt skatan. Och
likväl flög skatan sin kos utan att röra körsbäret. Jons ansikte
ljusnade så småningom till ett brett flin. Han gick in i stugan. Tilda
satt på kanten av soffan, hon var vresig och sur och låtsade inte se
Jon. Jon log nu ännu bredare men nöjde sig med att säga:

-- Vad Tilda ser bedrövad ut. Han var väl inte närgången, patron?

Härpå svarade hon ingenting. Men Jon kunde tydligen skönja, att hon
gäckats i sina förhoppningar. Och det gladde honom så, att han inte ens
gitte ondgöra sig.

Dagen därpå red magister Ekmarck förbi Losätra. Han hade predikat i
stället för prästen, som var sjuk. I lön hade han erhållit god kost, och
efter vad det ville synas rikligt att dricka. Han satt något bakåtlutad
i sadeln med vänstra handen i sidan och blickade morskt rakt fram. När
Tilda fick se honom, tog hon förklädet och viftade.

Jon sade:

-- Ja, det är ju också en kar. Ska du inte bjuda honom dricka?

Därtill var hon genast villig, hon sprang ned till vägen, grep grållen
utan vidare i tygeln och ledde honom upp till stugan. Magistern svängde
sig ur sadeln, hälsade något förstrött och tumlade ned på bänken. Jon
förde hästen till stallet. Han ställde sig bakom stalldörren och lyddes.
Efter en stund kom Tilda ut med en mugg dricka, som hon förde till
magisterns mun. Han tog muggen ifrån henne och sköt henne åt sidan.
Tilda satte sig bredvid honom och lade handen på hans knä. Magistern
makade sig längre bort på bänken. Tilda sade:

-- Nu ska Ekmarck torka sig om mun.

Magistern svarade:

-- Fin om truten går aldrig säker. Maka dig jänta.

Men Tilda flyttade sig ännu närmare, tog sitt förkläde och gjorde en
åtbörd, som om hon ville torka magistern om mun. Jon steg då fram och
närmade sig. När magistern fick se honom, sade han:

-- Tag bort henne.

Jon sade:

-- Det har en väl inte hört förr, att Ekmarck är blyg för ett kvinnfolk,
som vill pussas.

Magistern blåste nu upp sig väldeligen.

-- Du est en luns, Jon. Tror du, att jag som lever bland fröknar och
mamseller, vill bli kelad av en bondkvinna? Det skulle vara, om hon vore
riktigt mjuk i hullet och vit i hyn. Ja, en lilja, din luns, eller en
ros. Inte omakar jag mig för en vanlig åkervippa.

Jon betraktade sin kvinna uppmärksamt och med bekymrad min. Slutligen
sade han:

-- Inte för att jag ser någonting hos henne. Men det vet väl magistern,
vad hon var fjäsad.

Magistern svarade, att den som gärna vill bli fjäsad, väl kan truga och
locka sig till det. Och den som söker i svinstian efter herden finner
väl alltid en galt. Han överöste dem med en sådan massa ordspråk och
visdomsord, att Jon kände sig förkrossad och yr som efter en lång
predikan. Och Tilda snyftade högljutt bakom förklädet. Han reste sig och
vacklade fram mot stallet, men Jon som tyckte sig ha själva prästen till
gäst, skyndade att hämta fram grållen och hjälpte magistern upp i
sadeln. Ekmarck klappade honom på huvudet och sade:

-- Som du ser ut, Jon, kan du inte räkna på något bättre. Var därför
nöjd med det du har. Ingen lär springa bort med henne. Gud signe er
båda.

Han red sin väg och ännu bakifrån sedd uttryckte hans gestalt så mycken
värdighet, att Jon kände sig helt ödmjuk. Han satte sig bredvid Tilda
och strök henne över skuldran.

-- Inte är jag grann, sade han, och inte är du grann. Så det kan lämpa
sig till hjonelag. Men du får lova mig att inte snegla efter andra
karar. Helst du ser, att det inte lönar sig.

Tilda tog då förklädet och skrek så ilsket att det hördes ända ned till
Stenby.

-- Må pocker ta dig, din luns! Var det inte en smed från Falla som
sprang varenda kväll till Frötjärn bara för att få lukta på kjorteln
min? Kan du neka till det, din lögnhals? När det ändå var du, som
tussade hundarna på honom. Eljest vet en väl inte, vad det hade blivit i
diket. Inte är jag snarvacker, men nog duger jag åt vem som helst.

Jon blev ännu mera bedrövad och nedslagen. Han sade:

-- Var det en smed från Falla? Jag trodde, att det var en herrekar,
eftersom han hade hatt och käpp och långrock. Nej nu ser jag, att jag
tagit miste i många stycken. Inte kunde jag tro att det var en
smedskrake. Varför hade jag då så brått?

Tilda förändrade nu sitt sätt. Hon gav honom heta ögonkast, och när han
gick in i stugan, tassade hon efter och strök sig gång på gång mot hans
rygg. Hon försökte också att komma i famnen på honom, men han snurrade
runt och vände ryggen till. Tilda bad honom att inte tänka på den där
smeden. Hon ville inte se honom vidare, hon längtade efter att få gå
till prästen och ta ut lysning. Jon fattade sitt beslut, han sade:

-- Det blir inte tal om lysning, förrän jag har träffat smeden. Nog ska
jag veta, om det är en kronbrud, jag får. Eljest är det ingen heder med
dig, och då får det vara.

Han begav sig till Falla och frågade efter smeden Karl-August. Men han
fick det beskedet, att smeden körts ur tjänsten. Han hade försummat sitt
arbete för att springa till Frötjärn, till sin käresta. Jon erfor en
viss tillfredsställelse. Han måste allt ha varit bra galen i Tilda, den
där, tänkte han. Skulle han väl eljest ha burit sig så tokigt åt? Nej
det är nog säkert, att Tilda är grann.

Och han beslöt att taga ut lysning så snart han av smeden fått
försäkran, att det gått ärbart till där borta i diket. Han sökte pojken
både när och fjärran, begav sig slutligen ända upp till Älvsnäs för att
se, om han fanns bland flottningskarlarna. Ett stycke norr om Hoby mötte
han en trashank, som gick och plockade blåbärskart i skogen. Jon
frågade, om han kom från Älvsnäs och om han där sett smeden Karl-August.
Trashanken svarade, att han själv hette Karl-August och att han varit
smed vid Falla. Jon frågade, om han var densamme, som för någon vecka
sedan brukade stämma möte med Lillgårds-Tilda vid Frötjärn. Pojken
jakade.

Jon grep honom då i strupen och skakade honom duktigt. Pojken, som var
alldeles utmattad, kunde icke försvara sig. Han sjönk på knä i mossan
och det var inte långt ifrån, att Jon strypt honom. Emellertid besinnade
han sig, släppte sitt grepp och sade:

-- Så litet är det för mig att ta livet av dig här i skogen. Jag lägger
dig under en rot, och du ser inte dagen mer. Men säger du sanningen, så
vet jag inte, hur väl jag vill dig. Sanningen får sen vara vad den vill.

Smeden lovade att tala sanning. Jon frågade, om det varit skamsgärning
mellan honom och Tilda. Smeden svarade nej, han hade icke rört henne.
Han svor de dyraste eder. Men Jon trodde honom icke. Han sade:

-- Det är bättre att lita på, vad en ser. Nu ska du följa mig hem, så
får jag se, hur hon beter sig.

Smeden måste följa honom. När de kommo fram till Losätra, lät han smeden
gå ensam in i stugan och ställde sig själv på lur vid fönstret. Smeden
gläntade på dörren och gjorde miner åt Tilda, att hon skulle vara
försiktig. Men vare sig att hon inte förstod hans miner eller att
glädjen över att återse honom blev henne övermäktig, kastade hon sig
genast om hans hals och kysste honom. Smeden viskade henne i örat, att
Jon stod på lur vid fönstret. Tilda sade:

-- Låtsas bara, att du inte vill veta av mig och låt mig hållas.

Hon omfamnade honom ännu häftigare och gav honom under tiden tysta
förhållningsorder. Smeden strävade emot, stötte och knuffade henne men
tycktes för svag att kunna slita sig loss. Jon trädde nu in till dem.
Tilda gav till ett skrik och rusade in i spiselvrån. Men Jon
småskrattade och sade:

-- Inte lurar du mig så lätt, Karl-August. Du visste nog att jag stod
vid fönstret, eljest hade det väl inte tövat, förrän Tilda fått bukt med
dig. Patron på Vassbro kom hon ingenstans med och magistern sa henne
sanningens ord. Men en fattig smedspojke, som sprungit var dag från
Falla till Frötjärn och mistat tjänsten för hennes skull, den tör väl
inte ha vägrat sig.

Han befallde Tilda att duka fram mat och dryck. Hon gjorde så och stack
därvid de bästa bitarna till smeden. När smeden ätit sig mätt, sade Jon:

-- Var inte buskablyg du utan tag jäntan i famn och tacka henne för
maten, som du tycker det bäst faller sig.

Tilda började genast krumbukta med kroppen och gick villigt emot honom.
Men smeden förstod nu, hur landet låg. Han sade:

-- Det ska ingen förmå mig att ta den där jäntan i famn eller ens i
hand. Hon har skaffat mig mera förargelse än någon annan på jorden.

Och han berättade för Jon, hur som major Billman på Bånga bjudit honom
sin dotter till äkta. Han berättade vidare, hur Tilda lurat honom och
utstyrd i mamsellens kläder lockat honom till många galenskaper. Nog
hade han funnit henne bra grov i hyn och snedväxt som en lagårdspiga.
Men mamsell är ändå mamsell, och han hade funnit det hedersamt att umgås
förtroligt med dottern till en major. Därför hade han skrutit inför
kamraterna och för att visa, vilken kaxe han var, försummat tjänsten.
När sedan sanningen uppdagades, hade han genast lämnat orten skamsen
över att han låtit sig bedragas av en bondtös.

Jon sade:

-- Det där tror jag, så mycket jag vill. Låt oss sova på saken.

Han tillsade flickan att reda tre nattläger, ett i kammaren åt gästen,
ett i köket åt sig själv och ett på loftet åt Jon. När allt var i
ordning, bjöd han dem vänligt godnatt och klättrade upp på loftet. Han
hade inte legat lång stund, förrän smeden kom upp till honom, och bad
att få dela bädd. Jon frågade, om han inte fått ligga i fred i köket.
Smeden svarade:

-- Det vill jag inte säga något om, varken ja eller nej. Men ska någon
ligga därnere, så ska det väl vara Jon. Eftersom jag hör, att Jon tänker
ta ut lysning till söndan.

Jon menade, att det nog skulle bli bra med lysningen. Han makade
emellertid åt sig och gav smeden plats.

Följande morgon sade Jon:

-- Nu vet jag, hur det är ställt. Pojken här har legat vaken hela natten
och det behövdes bara, att hon vände sig därnere, så spratt han i
kroppen som en abborre. Lysning ska det bli, men det ska bli mellan er
båda.

Han talade så milt och vänligt, att smeden höll på att falla honom om
halsen. Men Tilda kände honom bättre. Hon förstod, att det var arghet,
och att han ville locka dem att förråda sig. Hon sade:

-- Då får I allt släpa Karl-August med tång till prästen.

-- Det har jag väl makt till, menade Jon. Han tog honom i armen. Men
smeden förstod av

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/48526