← catalogue

Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet

by August Strindberg · Swedish · Gutenberg #48071 · 431,556 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet

Author: August Strindberg

Annotator: John Landquist


        
Release date: January 25, 2015 [eBook #48071]
                Most recently updated: October 24, 2024

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/48071

Credits: Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
        Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net from
        images generously made available by Project Runeberg.


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SVARTA FANOR: SEDESKILDRINGAR FRÅN SEKELSKIFTET ***

                           SAMLADE SKRIFTER
                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                          FYRTIOFÖRSTA DELEN

                             SVARTA FANOR

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG




                             SVARTA FANOR


                  SEDESKILDRINGAR FRÅN SEKELSKIFTET

                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier 1918.

                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918




                           FÖRSTA KAPITLET.


Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens
uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut. Chateauvinerna
voro utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita, som förlorat
etiketten i islåren; rödvinet slogs på karaffinerna och balchampagnen
isades ner i en köldblandning av snö, salpeter och koksalt. Det var
enkelt men lysande, när gästerna började samlas. De stodo i trappan med
klockan i hand för att icke komma för tidigt, och framför allt för att
slippa konversera före dinén. Man levde i en praktisk nationalekonomisk
tid och man ville icke slösa med samtalen. Som man icke kände sina
blivande bordsgrannar, måste man iakttaga stor försiktighet i valet av
ämnen och akta sig att icke säga samma kvickheter åt samma person.

Författaren Falkenström anlände och fann sin vän bokhandlaren Kilo
stående med kronometern i vänstra handen.

-- Är ligan också bjuden? frågade han.

-- Nej, det är bara fronden.

-- Är det unga damer med?

-- Några.

Falkenström tog upp sin blykam och for över de gråa tinningarne.

-- Är rostbiffen lös- eller hårdstekt?

-- Den är nog hård och kanske något seg.

Falkenström kom fram med en chokladdosa och lade in övre gommen med de
åtta tänderna.

-- Det är eget med den här dosan, sade han; jag gick in i en butik för
att köpa en lämplig dosa att ha på bjudningen. Jag ville naturligtvis
inte säga vad den skulle vara till, utan stod och letade i diskmontren.

Butikägaren som var tankeläsare avbröt plötsligen mitt letande:

-- Herrn ska ta en tom chokladdosa, för så har jag gjort; den passar
precis, är platt och skrymmer icke i byxfickan.

-- Det var en hund att vara skarptänkt, svarade jag, tackade för rådet
och ville gå.

-- Eljes brukar man pastiljdosor, fortfor han, och när man vänder ryggen
till, ser det ut som man tog en pastilj eller lade in en pris snus, men
man får noga se sig för att inga trymåer finnas i rummet.

-- Jag tackade ännu en gång för de värdefulla upplysningarne och gick!
-- Blir det hetsning i kväll, tror du?

-- Ja det blir det väl! En spökdiné utan hetsning är ju intet, svarade
förlagsbokhandlaren Kilo.

-- Vad kommer det för folk då?

-- Mister Anjala skall hetsa Wyberg för Kalevala; fröken Paj skall hetsa
dig för Tilda K.; Popoffski skall hetsa för Aspasia. Sen är ordet fritt.
Greve Max skall läsa efter maten en platonsk dialog om järtecken, och
fröken Aalesund skall sjunga tjugusex Griegare.

-- Det blir muntert det där! Men jag hoppas doktor Borg kommer!

-- Ja han kommer, men han har svurit inte säga ett ord. Han är
fruktansvärd när han talar, men han är rysligast när han tiger.

Nu hördes porten slå, och gästerna som stått utposterade på alla fyra
trappgångarne satte sig i rörelse på halvtroppar slingrande sig uppåt i
trappskruven och in genom tamburdörren.

Salongen mottog de främmande, som alla kände varandra. De tryckte
händerna, visade tänder, och damerna kastade sig till varandras bröst.
Husets lilla styvdotter välkomnade och frågade om de torkat av sig på
fötterna. Hon var den enda som talade, alla andra låtsades säga något
som icke hördes, och svarade på frågor som ingen gjort. Man gick omkring
och såg på väggarnes tavlor, och när någon uttryckte sin okunnighet om
originalet, svarade hela kören på en gång. Det var alltid en Murillo som
räddade situationen och blev åskledaren för de starka oväder som här
samlats. Man knådade motivet så länge det höll, sedan övergick man till
ramen, och när den var utagerad, tog målaren Wyberg fatt i spännramen,
ty han fruktade att någon skulle gripa ämnet och tala om pågående
tavelutställning, vilken var livsfarlig att röra vid.

Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid.
Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sexton högerhänder
syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande
krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de
flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och
bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de
djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa
själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro
alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade
utebli. Prof. Stenkåhl var nämligen en tongivande salong, där man
lancerade och störtade, där man kunde bli storhet och där man kunde
förlora sin storhet. Nu var soppan slut och sörplandet efterträddes av
en hemsk tystnad, då krabborna återigen kröpo fram och knådade deg, än
till små runda kulor lika dem man sätter på mörtkrok, än utkavlade långa
spolar som man mäskar med. Då lyfte prof. Stenkåhl sitt maderaglas och
hälsade gästerna välkomna till bords. Alla händer grepo om glasen,
krampaktigt som drunknandes och så blev det tyst igen. Prof. Stenkåhl
måste bryta tystnaden och försökte en hetsning.

-- Nåå Anjala, började han, hur han I det i Pojola nu?

Mister Anjala ville nog ge luft åt sin sorg över sitt lands förlorade
frihet, men ryssen Popoffski satt där, beredd att avslöja den falske
martyren. Han svarade därför undvikande. Men då tog professorn och
kastade ut en krok åt ryssen.

-- Popoffski, sade han, känner du 1789 års regeringsform?

Här väntade han en explosion från doktor Borg, något rafflande som
skulle sätta liv i konversationen, men doktorn teg, och lagade en
köldblandning inom sig, vilken verkade utåt lamslående kvävande.

Popoffski, som var uppfostrad och visste att man vid ett bord skulle
undvika kroggräl, lyfte bara sitt glas och bad att få dricka med finnen:

-- Skål Anjala! sade han.

Men Mister Anjala lät sitt glas stå, och lade för sig av fisken.

Nu blev bordet som i Tysta skolan. Man nickade och drack, och drack och
nickade, riktigt kinesiskt.

Doktor Borg utmanades nu till hetsning, men han svarade med sin
köldblandning, så att gästernas käkar stelnade av frost, och ingen kunde
äta med aptit.

Vid steken började dock vinerna verka, och två och två mumlade
tillsammans. Det lät som på en begravning.

Revisor K. satt försjunken och beundrade sin hustru, den stora
författarinnan; han beundrade allt vad hon sade, men hon frågte mest
efter adresser. Och nu satt hon bredvid Lilla Zachris, som kunde allas
adresser.

-- Nå, frågade hon Zachris, ni har kommit ut på tyska; vem är det som
översätter er? Är det bra gjort?

Den sista frågan var endast pro forma, och Zachris som lade an på Tilda
för att få råka den store skådespelaren i hennes salong, svarade bara på
den första frågan:

-- Jo, det är fru Mager!

-- Ånej, är det hon. (Fru Tilda låtsades känna henne.) Var är det hon
_nu_ bor?

-- Hon bor i Seelendorff utanför Berlin.

-- Hon måste ha flyttat då. Jaså i ... hur var det ni sa?

-- I Seelendorff. (Tag du fru Mager, tänkte han, jag har redan en bättre
översättare, som du inte får lukta på.)

-- Seelendorff? Med två e?

-- Med två e!

Fru Tilda skrev upp i sitt minne, så att man såg på ögonlocken hur den
tänkta blyertspennan arbetade.

Revisorn njöt av sin hustrus framgång i andanom, ty han förstod att hon
skulle ut på tyska och då måste hon stuka alla de här författarne som
han ringaktade. Han bad därför att få dricka med Zachris och tackade
honom för visat intresse.

Doktor Borg, som satt invid, mumlade nu till Falkenström:

-- Den dag Tilda kommer att mörda sin protokollsekreterare, skall du se
...

-- Mörda?

-- Ja, här sitta vi bland mördare och tjuvar. De stjäla varandras
tankar, varandras adresser, varandras vänner och varandras personer.
Tilda K. är en äregirig som utom ett författarnamn även åtrår ett nytt
lysande gifte; och för det skyr hon inga medel. Hon spar på sin skönhet
genom att hålla mannen i celibat, men den dag hon vill slänga honom, så
anklagar hon honom för impotens; alla ungherrarne vittna med, det vill
säga vittna att hon sagt det eller antytt det, och hon har veto. Då skär
han halsen av sig. Zachris är den första att vittna falskt, för han är
sådan.

Falkenström mumlade till svar:

-- Ja du har rätt, vi sitter i en mördarkula. Du vet att Aspasia, den
tid hon samlade män, också insamlade greve Max. Hon gick själv och skröt
med det. Men när han övergav henne, så tog hon tillbaka, och gjorde Max
till lögnare, så att han måste fly ur staden. Sedan har hon sökt mörda
honom i tidningarne genom sina älskare som skriva, och nu har Stenkåhl
placerat dem bredvid varandra, mörderskan och offret. Det är smakfullt,
i synnerhet som Aspasia sökt genom nya lögner förstöra Max' förlovning.
Det finns ju tider av förfall, men något så genomruttet som den här
_fronden_ har väl aldrig existerat. Där sitter fröken Paj som älskar
unga kvinnor och söker genom redaktör Holgers Marta få insmugglad en
lömsk bit i tidningen emot dig. Alla som sitta vid detta bord äro
fiender som avundas och hata varandra, men de skulle icke hållas ihop om
de icke fruktade _ligans_ nya rustningar. Där sitter Zachris' Jenny och
förgiftar professor Kalkbrenner: hon lägger an på honom, som du ser, med
sina såta ögon och sina nästoner; där sitter Nyrax och smiter med
Kalkbrenners fru för att få akademiens anslag åt den ovärdigaste. Jo,
dessa äregirighetens galärslavar som äro hopsmidda av intresset, som
endast söka att få ett namn på _din_ bekostnad och sedan trampa ner dig.

Prof. Stenkåhl som misslyckats i hetsningarne tappade intresset; och som
han själv icke ville bli komprometterad, sade han ingenting utan hälsade
endast med glaset en gäst då och då. Gästen svarade med glaset alldeles
som vaktpost på avlösning. Men prof'en kunde inte dricka utan blev
nervös, och man såg på honom att han önskade en lucka på golvet genom
vilken bord och gäster måtte försvinna. Slutligen kunde han inte
återhålla en gäspning; och ett väldigt gap med gyllene frukter av
cadmium och guldplomber öppnade sig som en sängalkov med väggmålningar.
Med sin suggestiva makt som van föreläsare fick han auditoriet att följa
exemplet en och en; och alldenstund åhörarne ätit middag hemma klockan
tre och det gavs tio rätter mat, började nu vid sjätte rätten en
fullständig tortyr. Man vågade icke mankera en rätt, och Mister Anjala
som satt bredvid värdinnan måste mottaga en hjärpe och tre ostron av
hennes egen hand. Han önskade i detta ögonblick han kunde trolla och
låta fågeln och molluskerna försvinna i västens uppslag, men han kunde
icke fastän han tillhörde den trollkunniga nationen. Han såg endast
döden genom blodslag framför sig, och han ville icke dö i sin ungdom för
en hjärpes skull, därför sökte han rädda sig med en galghumoristisk
manöver. Med dödens fasa målad i ansiktet vände han sig till värdinnan.

-- Min nådiga, vill ni ovillkorligen se mig dö för edra fötter, så ...
Tycker ni om dödsfall vid matbord?

Värdinnan förstod inte Kalevalas språk, och lika litet njöt hon av
humor, som hon dessutom var upptagen med jungfrun rörande varma
tallrikar till sparrisen och höll _ett_ öga på denna, det andra på sin
man, improviserade hon _ett_ rudimentärt tredje öga på nässpetsen och
kastade med detta en blick på Anjala och svarade ett yxskaftsvar så här:

-- Ja, och med fru Ärtberg i titelrollen, det blir femtio gånger i rad
...

Mister Anjala var lycklig att komma från hjärpen, och tacksam mot fru
Ärtberg, som han icke tålde, utgöt han sig i en flod av sympatier
alltunder det han förvandlade hjärpen till en haché, gömmande benen
under skinnet, och skinnet under benen, så att tallriken verkligen såg
ut som när man ätit en hjärpe. Ostronen begrov han under kökkenmöddingen
och satte några brödkanter som bautastenar på ättehögen.

Vid sjunde rätten, som utgjordes av jättesparris, lutade sig återigen
sexton kranier över tallrikarne, men när de tjocka rotskotten skulle
stripas och herrarne fruktade få smör i skägget »höllo de upp»
mustascherna och visade tänderna som arga djur, samtidigt med att ögonen
stirrade omkring för att se efter om någon observerade hur de liknade
hundar med ett ben i munnen.

Vid åttonde rätten, en lätt hummerpastej med gåslever hade sällskapet
upphört att tala. Endast fåniga ansikten stirrade förtvivlade efter
vinglasen, och ju mer de drucko dess fånigare blevo de. Dödstystnad och
fånighet härskade i salen. Doktor Borg stack ut ett rev i västens
spänntampar och Aspasia började knäppa upp järnlivet.

Aspasia gick nämligen med rustning och lockade män i sin järnfamn
alldeles som det tortyrredskap vilket kallas die Eiserne Jungfrau.

Zachris' Jenny var dödfull, men när hon ville säga något oanständigt
isades hon ner till tystnad av den förfärlige doktor Borgs
köldblandning.

Greve Max däremot, som fått en ringa obemärkt plats bredvid revisor K.,
men i minnet förväxlat honom med matematikern K., underhöll av artighet
sin granne med matematik. Herr K., som trodde att greven var
matematiker, svarade matematik fastän han ingen kunde. Som nu ingen
kunde matematik, så trampades här en surkål, som med stigande vinrus
blev båda så onjutbar, att de ansågo varandra vara humbugar, i synnerhet
som misstaget icke röjdes förrän dagen efter. Det inslagna ruset, vilket
vid bourgognen blev olidligt då det icke fick utbrott, verkade nu
svettdrivande, och pannorna voro beslagna med droppar som kalla
vattkaraffiner. Hela salen luktade svett och under damernas armar bröto
fuktfläckar fram, bildande sjökort och landkartor.

Falkenström som kunde trolla bort maträtter mitt på tallriken och fått
en teknik i att svälja hela stycken med några kalkonrörelser på strupen,
bävade dock när frukterna kommo, ty att svälja ett helt äpple det vågade
han icke. Att »göra ett klavérutdrag» han kallade, mitt i en salong
under en svängning på klacken, det var han i stånd till, men att »betsla
på» vid bordet, det var omöjligt. Han letade visserligen ett ögonblick
efter chokladdosan, men åtrade sig, tog äpplet och nötterna, lade dem i
bröstfickan och sade:

-- Det här ska jag gömma hem till barnen.

-- Är herr Falkenström gift? frågade Zackris' Jenny.

-- Ja, ibland, svarade Falkenström.

Jenny kunde inte hålla sig, utan exploderade i ett fyllflin.

Den förtvivlade prof'en som tuggat torrt och vänt ut vitan på ögonen,
passade på:

-- Vad var det för roligt den här Falkenström sa? Säg, få vi höra.

Han var så angelägen få någon till tala att han hellre riskerade en
oanständighet.

-- Kvickheter kan inte upprepas, svarade Falkenström.

I den stupida stämning som behärskade sällskapet verkade ordet
kvickheter som en raket.

-- Å, säg den! Söta snälla! Säg den! Herr Falkenström! Å! -- Å -- Å --
Söta, goa! -- Å!

Falkenström måste ju göra ett slut på't, men som han icke kunde förmå
sig till en upprepning, så lossade han av en ny:

-- Jo, jag sa: att mina hustrur brukade alltid tycka mest om mig, när
jag var lite fylax.

Ingen log, fastän alla visste han varit gift tre gånger; uttrycket var
exakt, men: tre skilsmässor, tre tragedier. De flesta hade också haft
trassel, och minnen, som väcktes, verkade beklämmande. Hakorna böjdes
mot bröstet och hjässorna stodo i stötvinkel uppåt, såsom om man böjde
sig färdig att mottaga ödets slag uppifrån. Ordet fylax hade också
skorrat i salen, där man druckit champagne och bourgogne, men det hade
även avslöjat den underjäst som låg på botten av alla dessa överjästa
fat, färdiga att springa i luften; det ordet hade lyftat litet på
maskerna och haft samma effekt som om värden skulle lyftat sitt glas och
tilltalat gästerna så här:

-- Gaska upp er gromar!

Erinrade för övrigt om doktor Borgs kuttersignal till sina bordsgäster
vid en herrmiddag, när han lyfte supen:

-- Kasta loss! eller förenklat: Loss!




                           ANDRA KAPITLET.


Det fanns en person som icke druckit och icke ätit stort heller, utan
bara »markerat»; det var Tilda K. Hon satt som falskspelaren och
bondfångaren, nykter, klar, hörande och frågande, praktiska livsfrågor,
och först och sist adresser, adresser på förläggare, teaterdirektörer,
översättare. Och hon ville ha namn på alla recensenter, personnotiser,
redaktionshemligheter; hon ville veta vem han var gift med, ty hon gick
kjolvägen fastän kvinna. Men med kvinnlig charme överskylde hon detta,
så att man bara fann henne naiv. En man i samma läge hade verkat cynisk
och icke fått något svar. Nu på slutet sedan hon plundrat sällskapet och
hade alla deras relationer i sin ficka, märkte hon att doktor Borg satt
overksam och obrukad. Hon tänkte först fråga honom om hans patienter,
och vilken sjukdom fru Fjös led av. Men doktorn isade ner henne. Då
trodde hon som psykolog att han skulle bli smickrad om hon vädjade till
hans högre vetande rörande hennes hälsa, som _ingen_ läkare ännu kunnat
klara. Hon lade därför huvet på sned som en höna, och tittande honom in
i pupillerna, smäktade hon fram:

-- Kära doktorn ...

-- Hur står det till? klippte han.

-- Jo, sir doktorn, det är den stora frågan; mig har ingen läkare blivit
klok på.

-- Hur fan ska jag kunna bli det då?

_Ett_ rapp lät hon gå över sig som ett lyckat skämt, och fortfor med ett
surt-äpple-leende:

-- Om doktorn ville höra på mig ...

-- Gratiskonsultationer ger jag endast på fattigkliniken mellan 12 och 1
alla dagar. Men vill ni ha en ordination vänner emellan, så bliv med
barn! Det rensar örmagen och tar bort alla griller.

Tilda vände sig från honom och öppnade en alldeles ny konversation med
redaktör Holger Borg om en personalförändring inom redaktionen. »De
måste skaffa en ny litteraturanmälare, för den här gick det inte med.»

Desserten, den sista desserten, syntes på bordet, och därmed leddes den
lilla styvdottern in, fick plats vid prof'en, som kände sig beväpnad.
Med den sprutan kunde han ostraffat cinsilera på gästerna utan att själv
bli ansvarig, menade han.

Det gick en rysning genom församlingen, ty nu visste man vad som
förestod; man skulle betala med sin person åt denna människoätare, som
var nog feg att icke våga bita själv. Sally var vad man kallar en djävla
unge; hon talade, men icke som av sig själv, utan hon upptog
föräldrarnes ondska och gav ifrån sig. Hon lyssnade på deras samtal, var
närvarande vid deras gräl, tog parti i deras tvister, gav dem goda råd,
duade dem, tog mutor, skvallrade på tjänarne, men allt på ett sätt som
gjorde styvföräldrarne glädje och munterhet.

När den lilla dämonen ätit och smakat på vinet, kastade hon sina blickar
runt kring bordet, för att söka ett offer. Hennes sökare stannade på
Mister Anjala, och letande i sitt minne, fann hon; och nu tog hon upp:

-- Vad ä en falsk mattyr för sla, farbror Anjala?

Olyckligtvis hörde inte farbror Anjala riktigt, utan måste fråga om,
vilket gav dämonen tillfälle att ge sitt knivhugg två gånger. Träffad
mellan ögonen raglade den stora figuren mot stolens ryggstöd. Det korta
skrattet kvävdes och prof. Stenkåhl låtsades nypa Sally i örat -- det
hörde till hetsningen.

Nu kom turen till professor Kalkbrenner. Denne man råkade genom livets
grymma lekar ha varit lärare åt Stenkåhl och ha nämnt honom till docent;
slutligen hade han kommit i penningskuld till sin förre elev. Utan detta
sista motiv hade han icke suttit vid detta bord, där de flesta rackat
ner honom i skrifter, tidningar, tal och sång. Han ville göra sig
osynlig, men kunde icke, nu när dämonen riktade sina vackra ögon på
honom; han hade velat sitta på vatten och bröd i en cell, och där gömma
sin skam, han bannade över sig, därför att han av svaghet för sina
otacksamma barn tagit Stenkåhls halsband; men det var för sent. Stenkåhl
satt bakom den lilla Höder och skötte pilarne som Loke. Bågen var spänd
och pilen gick, förgiftad; men en osynlig hand ledde den baklänges denna
gång; så att den även träffade skytten och mest honom:

-- Hör du Kalkbrenner (hon kallade honom du, ty hon hade märkt att han
var ringaktad och saknade självkänsla) ... har du köpt pappa eller har
han sålt sig? Vilketdera var det, mamma?

Doktor Borg höjde sitt glas och sade:

-- Vi tacka värdfolket för mat!

Därpå steg han upp, sköt stolen från bordet och gick mot tamburen. Där
stannade han vid dörren, vände sig om, och spottande framför sig, väste
han fram ett: fyffan!

Sällskapet reste sig efter två timmars tortyr, och det var runda sitthål
i rottingstolarne att skåda; servetterna, knådade av nervösa händer,
förda till munnen hundra gånger, lågo där hopsnodda som inälvor, som
vissna hjärnors vindlingar, som trasdockor, polichineller, bildande
ansikten, lemmar av avrättade, alldeles som huvudkudden efter en sömnlös
natt eller en vit näsduk efter en bal, eller efter en begravning med
verkliga tårar. För övrigt var bordet en glasbutik, ty det var dukat med
åtta glas, en porslinshandel, en sopbacke med apelsinskal, ost- och
brödkanter, kärnhus, cigarretter (andra klassens inryckning fick röka),
tändstickor, aska; sköljkopparne, som man spottat i, påminde om kommod.
Sopbacke och kommod!

Nu avdelade man sig i smågrupper och började förtala värdfolket.

Falkenström hade gjort en piruett och applicerat tandgården som han
behövde till språklådan. Som Zachris stod bredvid slängde han till honom
sin harm i en enda loska:

-- Det är rysligt!

Zachris, som principiellt icke talade illa om dem han för tillfället
begagnade, låtsades icke förstå.

Popoffski, som stod på andra sidan, avslöjade Zachris i en handvändning,
men utan att denne hörde't:

-- Zachris är en sån där fähund som talar väl om alla människor!

Nyrax, målaren kom till:

-- Vet ni att lilla bokhandlaren är ruinerad?

-- Är Kilo ruinerad?

-- Ja; fallet är ovanligt, men det är sant.

Den lilla bokhandlaren stod vid en kakelugn, som han tycktes stöda. Han
var ung, men med ansiktet fullt med mörkt skägg; hade den sjuka hundens
lidande ögon. När han log, som han mest gjorde, tycktes han gråta, ty
ögonen fuktades och han snyftade. Han såg ut som om han icke kunde göra
eller tänka ont; han kunde icke säga nej, när en människa ville lura
honom, och därför ansågs han enfaldig; gick i en beständig stilla ruelse
över okända förseelser, var måttlig i allt, drack föga, rökte icke,
förde en ren luft omkring sig, ren i dräkten och orden.

Ägande en bokhandel som gick, drogs han in i förlagsaffärer av den
ryslige Zachris, som narrade honom starta en tidskrift med hemliga
programmet: »Först Zachris!» Vidare lurades han förlägga arbeten av
Zachris' vänner i pressen och utanför. När han såg ruinen nalkas, satt
han endast och stirrade på den, utan att kunna röra ett finger, och han
riktigt längtade efter katastrofen.

Han visste att Zachris hade skulden, men han stod så under dennes
inflytande och var av naturen så godmodig att han icke ville göra
vilddjuret ledset. Han trodde nämligen att en vampyr kunde bli ledsen.

Emellertid som han nu stod vid den pelarlika kakelugnen och lekte med
spjällsnöret, tilltalande ingen och tilltalad av ingen i det fullrökta
rummet såg han ut som en Sankt Sebastian vid pålen; var och en som gick
förbi, sköt en pil på honom av gammal ovana.

-- Tänker du hänga dig? sade en.

-- Står du vid skampålen? sade en annan.

Den lille svarade endast med smärtsamma leenden, som talade: jag
förlåter er, ty jag behöver själv förlåtelse. Greve Max var den enda som
icke var obeskedlig; han satt tyst och observerade bokhandlaren.
Tobaksröken stod nu så tät, att lilla Kilo tycktes stå på ett bål,
bakbunden för att brännas levande. Om han hade sökt detta lysande
sällskap så hade han förtjänt sitt öde, men de hade dragit och lockat
honom, plockat honom, rivit honom. Han hade ett barns sinne, och som
teosof sökte han av sin lilla person göra ett skönt konstverk så gott
han kunde. Bevakade sina tankar och begär, höll måtta och besinning,
skyddade sig mot onda inflytelser. Zachris hade tidigt tagit hans
fästmö, men som han icke fick erkänna äganderätt i kärlek, så klagade
han icke, ehuruväl han sörjde, och han fick umgås hos Zachris och se på
sin älskade, vilket var honom nog. Och när Jenny plågade Zachris som
flugan på nålen, fattades han av medlidande endast, kunde icke känna
skadeglädje, ty han ömmade för allt levande som led. Med sin luta måste
han ibland spela för sin vampyr och mottaga Zachris' klagovisor över den
elaka Jenny. Kilo sörjde över Jenny, och grubblade alltjämt över det
faktum, att en elak människa kunde vara skön. Skönheten var ju ett
uttryck av det högsta goda, och Gud själv måste vara skönast. Sagorna
berättade visserligen om dämoner, vilka togo änglars skepelse, och om
fallna änglar som kastades hit ner att straffas, dock behållande spår av
sitt höga ursprung i en övermänsklig skönhet.

Kilo stod vid kakelugnen och såg genom dörrarne till tre rum hur elaka
Jenny lockade Popoffski med sina uppretande ögonkast för att bli bekant
med hans förnäma släktingar och få stjäla dem. Han stod och såg all
denna uselhet och ömkade sig utan harm eller ondska, under det greve Max
betraktade honom med deltagande och beundran. Max rökte och blåste ut
ringar som vindade upp sig likt garnhärvor eller svängde omkring i
älvdansar. Han tyckte sig i dessa bilder kunna se sina tankar, sina icke
uttalade ord, vilka behöllo bilddriften och gåvo dunkla former åt röken,
blandad med hans lungors inneslutna levande luft. Samma läppar och tunga
som formade ord med suggestiv kraft, knådade den bildbara lätta röken
vars former ju blevo aborterade ord. Rökringen var ett icke uttalat O,
med eller utan utropstecken; sprack denna ring och vindade sig blev den
ett S, men ett skrivet som bar spår av människohand. Ibland såg han bara
kaotiska bilder; nebulosan som har äggvitans form eller amnion med
allantois, groddblåsan med navelsäcken; men ur dessa sprang sedan fram
organiska former: örat, musslan, näsborrarne. Som han satt och blåste
sina bilder såg han att en ring gick rakt fram mot bokhandlaren, men
liksom studsade tillbaka en fot ifrån honom. Och när han vände sig bort
för att visa det ingen elak avsikt satt projektilen i rörelse, såg han i
en spegel att den lille mannens person var begränsad av ett rökfritt
område, där luften var klar.

-- Tänk, han är även skyddad för vår onda andedräkt, och utan att veta
det, sade han sig själv.

Redaktör Holger, ingenjören, som följt grevens blickar, svarade på
dennes tysta tankar:

-- Ja, det står i Sakuntala att lidandet och askesen bibringar högre
färdigheter, att botgöraren slutligen behärskar andevärlden så att han
till och med fruktas av makterna.

-- Så att de skicka en Apsara för att förföra botgöraren. Sakuntala blev
frukten av en sådan förbindelse ... Och det som skedde då, sker än i
dag. Det är förklaringen på våra modärna botgörares bekanta syndafall.
Får icke dra ner himmelen till jorden.

-- Kan inte lilla Kilo räddas?

-- Från ekonomisk ruin, icke; men kanske ur Zachris' klor.

-- Dock icke, ty Jenny håller offren, medan Zachris klår dem inpå bara
benen.

Nu stormade Stenkåhl in med aftontidningarne, som han fläkt upp för att
vitja.

-- Här! Här ska ni höra! gormade han.

-- Nu börjar han drunta! sade Holger. Han törs inte själv släppa sig,
men är nog dum att tro det man förlåter honom när han öppnar andras
slaskrör.

-- När det hatet han samlat över sig, bryter ut, då skall han krympa som
en tvättad ullstrumpa ...

-- Här, gastade nu Stenkåhl. Kalkbrenner är ute och _åker_. Hans
filosofi blir anmäld här. Det är läckert! Vill ni höra! Det är elakt,
men det är bra skrivet!

-- Vilken exempellös råhet! Det är ju en buspojke!

Max och Holger reste sig och smögo ut, medan Stenkåhl avrättade sin
gamle lärare.

-- Hur blev Stenkåhl professor? frågade Max.

-- De skramlade till hans professur. Allting köps ju nu för tiden, och
grosshandlarne utnämna professorer. Vi kallade Stenkåhl alltid för den
dumma Stenkåhl, men det är för lite. Han är mikrocefal. Minns du när
han, som är redaktör i den radikala tidningen, där man sätter
ordensutnämningar på Varjehanda, och Svenska Akademien på
Rättegångsärendena, när han slutligen skaffat sig Stjärnan och sneglade
åt akademin, så stod han och tog avsked av ungdomen, varnande dem för
att få damm på själarne; liksom inte bleckbiten på fracken vore spott,
och att snoka efter akademien vore ett förräderi, då man hela sitt liv
behandlat den som en korruptionsanstalt. Det är en fin pojke! som sålde
alla sina ungdomsvänner och lämnade deras huven i en säck till fienden!
Och han vågar stå och varna ungdomen (för att följa hans exempel!) Det
är ju en chanker, hela karln, en r--kyssare, och jag föraktar mig att
jag gått hit. Om finska badstun vore öppen, skulle jag gå och skrubba av
all denna lort jag fått på min själ. I går satt Svenska Akademin här på
samma stolar, och då slaktades vi ner! Det kallas försonlighet, men det
är något annat. Det är fähunderi, karaktärslöshet, moralisk svagsinthet.
Apropos Akademin ...

Från rökrummet hördes nu Stenkåhl skrodera:

-- Nå, men ärkebiskopen som är död. Nu är det slut med uddevallarn.

-- Slut! Nej så länge de har X--ns kaffe och Y--ds brännvin är det inte
slut med uddevallar'n, svarade Zachris, som haft en befattning i
Göteborg.

-- Braavo! röt Stenkåhl som tyckte om dåliga vitsar. Nu reste sig den
undergivna Kalkbrenner, och avlämnande en av veckans skämttidningar,
sade han:

-- Det är gement i alla fall, att rita av en på det viset. Stenkåhl
mottog bladet under det alla skockades för att se över hans axel.

Liksom alla bödlar fruktade Stenkåhl yxan mest av allt. Offren omkring
honom skreko av fröjd, ty bödeln var avritad med hustru, och på ett sätt
... Stjärnan satt där, stolen (i akademien) var där, men med lock på,
och bredvid hängde på en spik Stenkåhls samlade skrifter ...

Bödelns käkar inställda på ett flatskratt stannade i baklås, och hans
ögon rullade; strupen gick i vågor av kvävda ord, och det såg ut som om
en äppelbit hade fastnat.

-- Där fick han sitt, sade Holger. Jag tar aldrig i skämttidningar, ty
om jag skrattar åt min fiende på första sidan, är jag säker att finna
mig själv på den andra.

Emellertid hade Zachris insett hela den pinsamma situationens ekonomiska
möjligheter och med ett säkert grepp kastade han om strömväxlaren,
fattade ett punschglas, slog sig ner vid ett bord berättande en anekdot,
som icke hade något sammanhang med Stenkåhls lidna nederlag. Sedan han
sålunda räddat sin vän (och han visste vad det var värt), satte han sig
till centrum i en krets som föredrog punschbrickan framför en
blottställande hetsning i damrummet. Zachris hade nämligen icke kommit
upp, utan varit nere hela aftonen. Han hade visserligen försökt att
flyta, men gått till botten i den fientliga floden. Nu, omgiven av fukt
och värme, och i en krets av tacksamma åhörare vilka hälsade befriaren
från allt förståndigt tal, började han växa som en svamp om natten,
svällde ut, och efter tre glas punsch under dubbla mellanslag med
whisky, konstituerade han kretsen såsom slutet sällskap eller enskilt
rum på kafé. Långt utifrån salongen pågick fröken Aalesund med sina
tjugusex Griegare, så att man kunde prata riktigt ostört i den Zachriska
kretsen.

Stenkåhl hade efter stjärnsmällen sökt att gaska opp sig, men ingen
hörde på honom, trots hans stora gester som sopade en aténienne med
falska antikviteter. Han nedsjönk i en emmastol som en förnaglad kanon
på sin lavett, och då han hatade musik begärde ingen hans närvaro i
salongen.

Vinrus är farligt när det slår in; det måste ha ett avlopp i prat.
Zachris höll just på att prata av sig sin halvfylla och njuta av den
falska maktkänslan, men Stenkåhl öppnade endast sin säkerhetsventil då
och då i ett kvävt utrop:

-- Det är ju kattskrik, den där sången! -- Vad säger Zachris för slag?
Åttinio? Nej det var nittiotvå! -- Talar ni om Karl den tolfte? Det var
ett as! -- Jo! i Fryxells handlingar rörande svenska historien finns
utländska sändebuds brev från Stockholm i vilka antydes att han älskade
pager! En är namngiven!

Men Zachris var inte den som släppte given ifrån sig; dock hade namnet
Karl den tolfte satt honom i lägervall och han märkte hur han krympte,
då verkligen några åhörare ville dröja vid det större ämnet. Han gjorde
därför en volt med kortleken, trollade bort kungen, och fick upp sig
själv. Men den lilla åsnan kunde icke skrämma folk, därför drog han den
lånta lejonhuden över öronen och skriade så det lät lejonlikt:

-- Jo, när jag var i Kristiania, jag far dit ibland och hälsar på mina
vänner, ty där har jag förståelse; och Ibsen sökte mig genast på
hotellet. Och då sa jag: Du Ibsen ...

Punschkretsen betraktade med vördnad den lille Zachris, som växte ut
fruktansvärt.

-- Och då sa jag, ser du Björnson ... Och så sa Björnson: »Zachris har
rätt!»

Stenkåhl blev avundsjuk, ty det var just hans repertoar som Zachris nu
spolierade, och hans krut som sköts bort. Och när Zachris' succès var
fullständig, rev han sig tillsammans, bröstade av och gick fram till
förställaren att hämta ammunition. Det var ur ett dokumentskåp han tog
den. Där funnos alla brev han mottagit från ryktbara personer, eget nog
även de ovettiga, ty dem brukade han läsa högt för att visa vilken
otacksam fähund den och den var. Och i brevsamlingen funnos även den
enas angivelser och klagomål på den andra, så att när han ville söndra
två personer, tog han bara fram ett brev, som var skrivet i djupaste
förtroende. Nu ville han stöta ner Zachris och på samma gång avslöja
norrmannen.

-- Här ska ni höra! skrek han, ty nu var det svårt få syl i vädret. Här
ska ni höra!

Zachris osade strax luntan, och gick på med en ny anekdot, om Zola och
vad Zola sagt. Men Stenkåhl talte honom i munnen med sin skällande
stämma och började läsa ett brev från Ibsen, där han beklagade sig över
Zachris' påflugenhet.

-- »En människa, som jag inte känner och vars böcker jag inte kan läsa,
dyker upp, hälsar mig som en ungdomsvän, beklagar mig över mitt sista
fiasko, erbjuder mig sitt beskydd. Han kallade mig Du, såsom av misstag
... Jag körde ut honom!»

Nu var Zachris avslöjad in på bara benen, men som han kunde trolla med
truten, tog han själv upp gapskrattet, och som hans egenkärlek gjorde
honom oåtkomlig för skymfar (han stod för högt för att kunna nås av
sådant) fattade han dolken i klingan och vände den mot mördaren.

-- Det är alldeles rätt, sa han, men sen gick jag till Björnson, som var
avundsjuk på Ibsen och vid middan sa Björnson detsamma om Stenkåhl.

Stenkåhl var som en pil vid sin krutdurk, och på bokstaven B fick han
fram ett brev från Björnson i vilket lilla Zachris tillstukades
ordentligt.

-- Här, ska ni höra! Här ska ni höra! »Varför denna seminarist skriver
böcker, det vet ingen ... Om du kan befria mig från honom, så skall jag
ge halva konsulatfrågan fanden ...»

Zachris var nu inklämd mellan dubbeldörrar, men han kastade åt sidan,
kom loss, och med ryggen skyddad började han att väsa och klösa, dock
utan framgång; och när han märkte att truppen svek, ändrade han rörelse,
kastade lejonhuden, blev en liten ömklig åsnefåle, som väckte
medlidande. Det var hans starkaste drag att göra sig liten, och väcka
medlidande. Då blev han lik ett ofullgånget foster, visade hela sin
obetydlighet så att man rördes och tog honom upp på armen, emedan han
var så hjälplöst liten. När han då väl var uppe, blev han fruktansvärd
igen, och det första han gjorde var att klösa.

De tystlåtna i sällskapet, som i början känt en lättnad i att slippa
blottställa sig, och som njutit av att bevittna hur två bödlar avrättade
varann, grepos nu av en skamkänsla; och fruktande att dokumentskåpet
skulle blotta även deras mellanhavande, om Stenkåhl finge fortsätta,
reste de sig, tittade på klockorna och sökte i tankarne en giltig
förevändning att gå (på närmsta krog).

Men Stenkåhl hade blodad tand och måste mörda någon för att rädda sin
ära. Som han var av den sorten som icke biter högdjur letade han ut ett
litet och fann Sebastian vid pålen.

-- Nå lilla Kilo, yxade han till, har du böckerna klara när du skall slå
vantarne i bordet, annars ryker du in.

Nu finns det en försyn som skyddar de sina och gör dem blinda och döva
på rätta stället. Bokhandlaren hörde icke mer än sista orden »ryka in»,
och troende det var fråga om kakelugnen gjorde han en ofrivillig gest åt
spjället. Då märkte han på de omståendes miner att han hört orätt, men
skrämd av det elaka uttrycket i Stenkåhls ansikte hejdade han sig just
när han ämnade fråga om, ändrade minspel och sade med ögonen: jag
förstår ett gott skämt på min bekostnad. Han var räddad, ty åskådarne
trodde han med en vitsig åtbörd avvärjt Stenkåhls råa skämt, som han
både hört och förstått.

De flyende herrarne hindrades nu i dörren av de anstormande damerna som
väntade sig en allmän hetsning, men herrarne hittade en sidodörr och
ginade genom tamburen för att komma fram till värdinnan och säga farväl.
Alla hade samma förevändning eget nog; de ville höra sista numret på
symfonikonserten.

Och så voro de äntligen fria. Stuckna, sargade, svettiga, nerrökta;
hoptryckta, harmsna, trötta, förtvivlade, skruvade de sig ner för de
fyra trapporna och voro äntligen på gatan. På två led gick troppen först
tyst, andades den rena aftonluften under stjärnorna, vädrande lungor och
sinnen.

Men så brast det löst. Allt vad man icke fått säga hos Stenkåhl ville
ut. Led för led började samtalet, utvecklande sig från sekvensens enkla
gångar till fugans rikare.

Fugan blev mångstämmig kanon; samma gamla motiv, från sekelslutet men i
andra tonarter.

-- Whiskyn, den gemena, kom 1890; den gjorde människorna tungsinta och
undanträngde den glada punschen, som begär sång och käglor. Cykeln och
telefonen ökade hastigheten och införde otåligheten: hastiga resultat
eller inga! Och det elaka kvinnliga tennis, där det mera gäller att
skada sin medtävlare, än, som i bollspelet, själv prestera något vackert
kast. Det är futtigt! Och så kom pokerspelet, tjuvspelet om pängar utan
eftertanke.

-- När kvinnan som nu, har absolut veto mot mannen i varje deras tvist,
då är mannen värnlös, och då råder lögnen i världen.

-- Nej, jag har aldrig i våra kretsar sett en gift man otrogen, om inte
han tvungits av hustrun ...

-- Gifta sig? Nej tack! Hålla sällskapsdam åt ungherrar och själv sitta
och få tiga i sitt hem. Det var en ungherre nyss hos oss och gjorde min
hustru sin förklaring i min närvaro; jag trodde han skulle fria till
henne.

-- Svartsjukan är mannens renlighetskänsla, som håller hans tankar fria
från att inledas i en annan mans sexualsfär, genom hustrun. En man som
icke är svartsjuk, utan håller till godo, det är en sodomit. Jag såg en
man som njöt utav sin hustrus koketterier, och som älskade husvännerna
...

-- Han kvinnohatare? Han har ju fyra kullar barn, och tre skilsmässor
bakom sig! Det är bara ett skällsord och som sådant lögn!

-- Det varslar ont för Gustav Adolf; den gula brigaden söp opp hans
körka ... och prästerna undergräva den allt vad de hinna ...

-- Ja si svagheten med den här mekaniska världsåskådningen, den låg i
bristen på motor. Jag kan inte tänka mig en rörelse utan motor ...
perpetuum mobile trodde de på som inte trodde på't.

-- Babel och Bibel och Hammurabis! Men de bevisar ju att bibeln har
auktoritet och källor, och inte är påhittad bara! Han är ju ändå äldre
än man trott. För resten citerar ju gamla testamentet själv sina
källskrifter såsom Moses dagbok, Jehovas strider (4 Mosebok 21: 14), Den
frommes bok (Jos. 10: 18) och flera. Och den där kilskriften om
syndafloden läste vi om på 70-talet. Och ändå tror ni inte på
syndafloden! Fastän jag inte förstår varför Babelskrifterna ska vara mer
trovärdiga än Bibelskrifterna.

-- Om ni får allmän rösträtt, så har ni goodtemplarne och läsarne i
majoritet ... Ni vet inte vad ni gör. Men att de konservativa är rädda
för rösträtten, det är obegripligt.

-- Så ska de skoja på oss i smyg en nationalteater med lotteri! Idén?
Jo, det är den, att de ska slippa spela de nationella författarne på den
nationella tombola-teatern. Kommer aldrig dit. Där blir
societetsspektakel!

-- Litteraturn? Det är bara eftergläfset! Något nytt växer inte på
trädan; slösäd och spillkorn som kommer för sent.

-- Almqvist? Ska vi hållas med Tieck, Jean Paul, De la Motte Fouqué och
E. T. A. Hoffman? Nej vi ha kommit längre med Zola och Kipling ... Sir
du, det är okunnighet om källorna, att propsa på Almqvists originalitet.
Det är rövarromaner; och hans pjäser är rena smörjan, där han icke anar
att ett drama spelar i presens och oratio recta. I Svangrottan berätta
de ju pjäsen ini pjäsen, i oratio obliqua.

-- Men hans musik då?

-- Det är s--t! Troligen skoj med finska folkvisor och landsmålsmelodier
... Så går det när obildning och okunnighet gör upptäckter. De vet inte
att de äro gamla; och så är pöbelns beundran för kopior fotad; de känna
inte originalen! Men vi lever i humbugens perversa tidevarv där det goda
kallas ont, det lilla kallas stort. När de tre största humbugarne, den
steriliserade Pasteur, den omusikaliske Wagner och den stupida Ibsen, en
gång äro avslöjade, då kommer tiden i led igen. Hönskoleran,
Götterdämmerung och Nora! Fyfan!

-- Den materiella utvecklingen har gått framåt, men tanke- och själsliv
har gått bakut. Det finns knappt en människa som kan föra ett logiskt
resonnemang. Om jag till exempel säger att mannen faktiskt har skapat
hela den andliga och materiella kulturen, så svarar de nej, ty Rosa
Bonheur har målat (dåliga) tavlor och hade hederslegionen, George Sand
har skrivit (tarvliga) romaner, och Kowalewski kunde lite matematik som
hon lärt av Weierstrass.

-- Ha vi läst Aristoteles' logik förgäves i skolan? De är rädda för
honom, zoologerna! Eller är det _deras_ vidskepelse, kvinnodyrkan?
Ateisterna skulle dyrka något, och så fick de kraftig villfarelse! ...
Kan ett faktums bevisade tillvaro bli föremål för åsikter? De talar om
mina åsikter i kvinnofrågan. Om det _är_ måndag i dag, så är det
oberoende av åsikter. Måndag är i dag, följer på söndan och går före
tisdan! Liksom kvinnan följer i kedjan _efter_ mannen och går före
barnet.

-- Finnarne skulle resa en skampåle åt Björnson, det skulle de -- ty det
var han som i ryska tidningar hetsade ryssen mot Sverige ...

-- Björnson? Norrmännen förakta honom så djupt, och om de inte behövde
honom till reklam för sina fiskebollar skulle de slopat honom ... Men nu
vill Karoline bli kung i Sverige -- och det finns nog med käringar för
att välja ...

-- Falk har stigit upp från de döda! har ni hört det?

-- Nu har han väl fått stål i Infernos bessemerugnar ...

-- Almqvist? Jo det är arsenikätarnes gud ...

-- Att skriva om ingenting; att göra konst utan innehåll, det är
konstindustri! det är ornamentik, dekorativ konst; det är juvelerarns
och gelbgjutarns. Litteraturens jättar ha aldrig skrivit versstycken:
Dickens, Balzac, Zola! Versen tillhör folkens barndom, då vildarne till
och med rimmade sina lagar för att minnas dem, och barnen jollra på rim.

-- Naturvetenskapernas förfall började med naturalismen. Specialisterna
voro materialsamlare och drängade åt Hæckel, som är den störste, emedan
han ensam var överskådaren och ordnaren.

-- Och de tro sig kunna skydda för bacillsmitta genom desinfektion! Hur
skall man kunna desinficiera atmosfären som står tjock av organiskt slam
och damm? Gör dig immun genom att hålla dig stark och sund; arbeta om
dagen, sov om natten, och var måttlig i vardagslag. Ni talar om supa!
Men att frossa är sämre, och att röka tobak är en lika stor last som att
supa! Den som varit tobaksförgiftad och haft delirier med hjärtfel och
sömnlöshet, den vet det. De talar om liderlighet hos de ogifta! De
stackarne ha inte sådana tillfällen; men se på de gifta, som sitta slöa,
stupida och ha tråkigt på tu man hand, och för att fördriva ledsnaden
göra uppfinningar. Slutligen förakta de och vämjas, så att de inte kunna
se varann i ansiktet; de sitta förfäade, tomma i huvudet så att de inte
kan säga ett ord. Källan där de skulle hämta kraft har tagit kraften; de
ha jagat efter ett imaginärt nöje, som icke fanns på vägen, emedan det
låg i målet -- barnet. Tala inte om det heliga äkta för mig ...

-- Nå men barnet då, utanför äktenskapet, vem skyddar det?

-- Lagen! Lagen om barnuppfostringsskyldighet ... den räcker och blir
över ...

-- Studentexamen? Det finns inte en av censorerna eller lärarne som inte
skulle bli kuggad om pojkarne fick examinera dem! -- Är det jämnt spel,
att ett helt lärarkollegium sammangaddar sig mot _en_ pojke, att en
samling specialister fordrar att _en_ pojke skall stå bocken mot dem
alla? Det är ju orimligt! Och jag begriper inte hur någon människa kan
bli student; jag betraktar det som ett underverk att jag är student! Det
kan aldrig gå rätt till! Men de vet nog inte vad de göra. Vita mössan,
det är bara ett streck liksom löjtnantens rand och stjärna ... Samhället
fordrar streck! -- Vita mössan betyder bara att man har förmögna
föräldrar, och det får man inte skryta med!

-- Att sitta grensle på ett fyrfota djur, det har blivit en konst,
ridkonsten! Om man inte kan bli något annat, så blir man en skicklig
ryttare!

-- Finnarne säger att de ha rätt att styras efter 1789 års förenings-
och säkerhetsakt! Gott, den akten stipulerade enväldet; då ha de som de
begära.

-- Skål, Anjala!

-- När de skrika i korus: Han skriver ju om sin hustru! så frågar jag:
Skriver han vackert? -- I det fallet får han nämligen skriva, även om
hon är aldrig så ful och elak, ty man fordrar att han skall skriva
vackert om det fula! Det är gynolatrin! Men så fort en fru börjar
skriva, så skriver hon de infamaste lögner om sin man, och får beröm.
Där har du rättvisan och likställigheten som är bara blague.

-- Att hindra utvandringen med lagstiftning? Kunde man hindra
folkvandringarne? Tror de man ändrar världshistoriens lagar i
lagutskottet?

-- Fruarne Kowalewski, Curie och flera är bara nya namn på mannens
artighet mot kvinnan. Artigheten som offer är vacker och riktig, men när
den fordras som rättighet, då är orättvisan framme.

-- Zola osades ihjäl, Trarieux dog, Bernhard Lazare dog, och så upptogs
processen för slutna dörrar. Nu smakte hemliga domstolen, och inte en
utomfransk tidning innehöll ett referat när generalerna försvarade sig.
Justice, vérité, blague.

-- Att vara liberal eller frisinnad, vad är det? Übermensch. -- Hela
underklassen är liberal, är då underklassen übermensch och överklassen
untermensch? Att demos är demokrat, det hörs på namnet. Om en israelit
förnekar Kristi guddom, är han därför icke liberal; om en finne är
rysshatare, är han därför icke liberal; om en kvinna är emancipissa, är
hon därför icke liberal; om en icke röstberättigad är rösträttsvän, är
han därför icke liberal; om den som ingen handel driver är frihandlare,
är han därför icke liberal. Det är ingen dygd stå på sitt bästa; det är
bara som det skall vara.

-- Den människa som ingår förbund med ett djur mot sin medmänniska, den
borde döden dö, ty han begagnar djur, och tidelag straffas med döden.

-- Ordningsstadgan för rikets städer förbjuder hållandet av okynnesfä,
förbjuder orenandet av trottoarer och portgångar, men allmänna åklagaren
som kunde förbjuda hundar i städer, han törs inte på dem! Han är rädd
för hundar!

-- När lagarne tiga skola stenarne ropa.

-- De stora rikena måtte vara bra lättskötta nu för tiden. Monarkerna
äro på sommarnöje om vintern (vid Medelhavet) och om sommaren vid
Ishavet. Kanske det går an utan monarker! Man regerar per ångyacht --
per telefon!

-- Strauss' Leben Jesu, och Goethes Faust (första delen!), Läsefrukter,
Gymnasistvers, och Sömngångarnätter satta för Grottekvarn, se där hela
den stora mannen.

-- Rydbergs Faust (första delen), icke Goethes Faust numera!

-- Sveriges ära ligger icke på Skansen, icke i Livrustkammaren, icke i
Riddarholmskyrkan; Sveriges ära ligger i Vetenskapsakademien, i
Riksbiblioteket, i Nationalmuseum! Gå dit, vandrare, skåda svensk, och
se på din vetenskap, din litteratur, din konst, att även du är en
världsborgare!

-- Varför skulle han betala underhåll till sin frånskilda hustru? Hon
tar en älskare eller gifter om sig, så får han sitta och betala andras
kärlek. Det är ju orättvist, hälst om han därigenom icke får råd att
gifta om sig eller ta en älskarinna!

-- I ett sterilt land och en steril tid hyser man fasa för allt
produktivt. Artister och författare _måste_ gå och slå dank för att icke
visa sin produktivitet.

-- Vad skall man med skolor att göra? Inte meddelas någon undervisning
där? Man bara förhör läxor, det vill säga: man hör efter vad gossen lärt
sig själv hemma. Den som lär sig själv är autodidakt, följaktligen äro
alla studenter autodidakter. Men varför studenter föraktar autodidakter,
det är bara brist på självförakt.




                           TREDJE KAPITLET.


Bland dekadansens eller förfallets män intog Lars Petter Zachrisson ett
framstående rum. Han hade varit med omkring 1880 och slagit sig upp till
sous-chef för något osynligt parti, men när han 1884 blev avsatt av
»nakna prästens broder», som utnämnde Tilda K. till chef, drog han sig
först tillbaka med blodig nos, men kröp sedan fram i några
mullvadsgångar han grävt, och vilka mynnade dels hos akademiens
sekreterare, dels hos professor Stenkåhl, dels hos tidningen
Brödrafolkets Väl. Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns
intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till
det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter.
Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting
fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha
åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program:
att han måste fram. Och därför skydde han inga medel. Svårigheten bestod
i att kunna dölja sitt spel.

Han var litteraturens jobbare, bildande bolag för inbördes beundran,
spekulerande i ryktbarheter, stiftande syndikat för att göra storheter
som skulle upphöja honom. Han företog affärsresor i reklam, hade
agenturer i alla landsändar, bildade en exportförening på Tyskland, var
själv korrespondent i danska, norska och finska tidningar, samt
medarbetare i Stockholmstidningen Brödrafolkets Väl (icke
Brödrafolkens), smakråd vid två teatrar, Svenska akademiens stipendiat,
bokförläggaren Kilos sekreterare, Artistsecessionens ombud; men han hade
även ett finger i Stockholms högskola, utan att man kunde säga om det
var tummen eller lillfingret; beskyddade författarföreningen och
publicistklubben, var en av stiftarne i sällskapen Oden och Freja, samt
var även synlig på hovet! Denna 80-talets förfallna människa. Vig som en
ål och omottaglig för skymfar, gick han in över allt. Var porten stängd,
kom han in genom köksfönstret; blev han utkastad genom dörrn, kröp han
ner genom skorsten. Med ett ord, han saknade ambition, och det lovade
gott för hans framtid.

Men han hade även andra egenskaper, den förrädaren, vilka gjorde honom
till en tidens man. Han respekterade alla åsikter, även de falskaste,
som han dock bort bekämpa eller rätta; han talte aldrig illa om en
människa, som gjort illa, utan han försvarade alla bovar, överskylde
deras svagheter. -- »Jag tål inte att man talar illa om en människa,»
sade han. Det betydde: »Nosa inte i mina papper, ni.»

Hans beprövade taktik bestod i att erbjuda tjänster. Han var
tjänstvillig, både för att få binda händer och gräva ner pund, som efter
behag kunde uppgrävas med ränta. Det fanns knappt någon människa som han
icke gjort en oombedd tjänst, och när han sedan slungade bekantskapen,
gick alltid en skuldsatt ifrån honom. Då hade han sitt stora ögonblick,
när han fick säga: »En otacksam människa är den tyngsta börda jorden
bär.»

Sitt rätta fält hade han dock i tidningen. Denna var fallfrukt av
förfallets kunskapsträd. Redaktören, som vänner emellan kallades den
personifierade lögnen, syntes bära ansiktet på ryggen och äga hundratals
händer, i vilka han tog emot från alla väderstreck. Men hela mannen
tycktes också vara bakvänd och han hade en näsa för allt som var skämt.
Någon anmärkte också att man borde läsa hans tidning framför en spegel,
för att kunna läsa rättvänt. Om man till exempel såg en notis om goda
bankaktier, så kunde man vara säker på att de voro ruttna och skulle
skojas bort. Men om han någon gång avslöjade en humbug, så regnade
genast vederläggningar som voro betalda, och han gjorde ursäkter för
misstaget. »Det var ett missförstånd.»

Han hade en sekreterare som var mästaren vuxen. Smartman hette han. Det
var en storslagen karl i sin art; född att härska, med ett vinnande
sätt, en saftig person, bröt han sig in överallt, i banker, bolag,
fabriker, och om han kom ut något nässkrubbad förde han dock den stora
pengen med sig i nyporna. Han hade beslutat att tidningen skulle bli
millionblad, och att Sverige skulle regeras från dess byrå; hade
filialer över hela landet, inverkade på alla riksdagsval, tillsatte
landsting, skuldsatte kommuner, anlade järnvägar (som staten övertog),
störtade fabriker, arrangerade strejker. Han kunde förvandla allting
till nationella angelägenheter även de mest privata. Men hans styrka var
att kunna göra stora män, dock icke mot opinionen, utan med. Fanns det
bara ett frö, så vattnade han att det grodde. I denna ingenjörernas tid
behövde Sverige också ett stort ingenjörsnamn, och han presterade en
Edison, en svensk Edison, som utväxte så att man kunde grunda
millionbolag på hans namn. Efter Nordenskiöld saknade Sverige en stor
resande, och han gjorde en så stor, att Stanleys namn nämndes bredvid
hans, ehuru svensken bara berest kartlagda länder och väl aktat sig för
större vattendrag. Sverige saknade en stor kemist. Smartman gjorde en på
rak arm; utnämnde honom till våran Berzelius, ehuruväl kemisten var
skaplig fysiker och ingen kemi kunde. Han var epokgörande inom kort,
fastän han bara bestämde kända ämnens kända sammansättning. Det var
humbugens lysande tider, och en nerfäad nation tog emot vad som hälst.
Slutligen skulle nationen ha den största kvinnan också, och då tog han
det största dumhuvet han kunde få fatt, benplockerskan som samlade från
alla slagfält och sophögar; sade: varde! Och hon vart!

Denna man, som vågade begå alla handlingar dem Zachris icke vågade,
älskades och beundrades av Zachris. Zachris njöt av alla dennes brott
såsom om han begått dem själv, men sluppit ansvaret. Det var hans natur
att icke kunna leva i och genom sig själv, dels därför att hans jag av
födseln var klent, dels därför att han förlorat det i livet eller
rättare sålt bort det på lyckans marknad.

Nu en vintereftermiddag satt Zachris i sin stuga utanför staden. Den
kallades Villa Albano, ty ägaren tillhörde det folk som adlar sig själv
och sin omgivning. När man kom in i förstugan mottogs man av ett
skällande missfoster, en kinesisk dogghynda, som stank. Dess skällande
överröstade både gästens hälsningsord och värdens välkommen, och som
båda måste skrika för att göra sig förstådda, lät det som ett kroggräl
när stugan fick ett besök. Man inträdde i våningen röd i ansiktet,
förstämd då man hälsats med en nerskällning och ett gastaskrik.
Tjänarinnan som mottog rocken var naturligtvis en trotjänarinna (som
stal) nu på tredje året. Salongen visade i sin orediga möblering
innanmätet på en oredig hjärna. Detta rum, av naturen begåvat med alla
möjligheter att vara intagande, skämdes av den förnuftsvidriga
anordningen. På en gång salong, bibliotek, herrns skrivrum, rök- och
suprum, gästrum, liknade det en kammare under flyttningen eller i
rengöring. Den lilla golvytan var upptagen av en kolossal chäslong som
var halvbäddad och angav tillräckligt dess ändamål som öppen alkov, en
kontorspulpet var skrivbordet, ett gammalt ruskigt bondskåp i
landsmålarstil var skänk, och innehöll buteljer, erinrande om
skåpsupning; ett litet supbord; en fiskljuse kallad havsörn, två
bokhyllor kallades biblioteket; en gibsbyst av den grinande Voltaire
kallades konstverk. Men väggarne voro klädda med tavlor med
tillskrifter, kvittenser på lika många reklamer vid passande tillfällen.
Och kakelugnskransen var belamrad med fotografier av alla samtidens
stora författare, både in- och utländska. Det var värdens infattning.
Hans eget porträtt i olja, målat av den store X. X., vid
författarbordet, var taget så försiktigt bakifrån att man slapp se
ansiktet, varigenom allt tal om likhet var undanhållet.

När ögat emellertid genomforskat rummet, stannade det vid en stor
kommod. Vid en närgången fråga om denna hemlighetsfulla möbels uppgift i
salongen svarade alltid värden: att han begagnade detta till gästrum när
han mottog utländska resande författare; och när han beledsagade
meddelandet med en gest åt kakelugnskransen, trodde man sig se Zola och
Björnson begagna den brunmålade kommoden. Kommoden tycktes dock vara där
enkom för att framkalla frågan och dess svar: »De store författarne.»

När man såg den lille författaren i denna omgivning, förstod man straxt
det lögnaktiga i hela sceneriet, och hans frånstötande obetydliga figur
blev genom motsättningen ändå mindre. Det var så osannolikt att man hade
en diktare framför sig; när han öppnade samvaron med ett stukande: »jag
hade brev från Ibsen i dag», ville man utan betänkande avbryta med ett:
det ljuger du nog! Liksom också hela boet syntes vara hopstulet. Den ena
biten passade inte till den andra, men det förklarades med att det var
hedersgåvor. Hedersgåvor var det icke, och stulet var det icke heller,
men var sak hade sin historia, och en historia kan berättas på flera
sätt.

Emellertid, till villan hörde ju en värdinna som presiderade i salongen
och sjöng vid pianot. Zachris hade varit gift en gång, men upplöst
äktenskapet på grund av trassel; hustrun hade förfallit, men det oaktat
behöll hon rätten över enda barnet, en son, som hon skickade till
Amerika. Därpå hade Zachris gift sig med Kilos fästmö, en liten
målarinna efter tidens sed, vilken utan några förstudier rest till
Paris, anmält sig på Colarossis atelier, gått dit några gånger, vilket
var nog för att hon kunde skriva sig som artist, få inträde i
artisternas krets och leva deras fria liv utan anmärkningar på sig. Så
enkelt var det att bli artist den gången, för en ung flicka; och under
det falska martyrskapets flagg seglade hon fram. Var gång hon sökte ett
stipendium, och inte fick det, så hette det: »Vi stackars fruntimmer.»
En tavla hade hon med hjälp av en manlig vän lyckats få färdig och
inkrånglad på de fries utställning. Därmed var hon ett namn, för att
icke säga en liten storhet. Sedan målade hon aldrig mer, kastade sig
över Kilo, och gjorde därifrån en saltomortal till Zachris, vars makt
hon överskattade utan att alls beundra hans talang. Hon var begåvad med
en viss elegant skönhet parad med bohèmens lediga sätt att röra sig.
Alla som kommo i huset fick se på henne, men icke gratis; de måste
betala med blommor, tjänster, reklamer, naturprestationer och även med
reda medel. Någon komplott mellan makarne existerade icke, men ett
fullständigt samförstånd syntes råda mellan dem i huvudsak, så att
gästerna eller vännerna funno sig avklädda på ett eller annat sätt, men
alltid med en smak som överskylde det förhatliga i tillvägagåendet.
Zachris reste sig ibland på bakbenen, men blev nerhutad.

En dag till exempel fann han ett okänt guldur hos sin fru.

-- Var har du fått detta? Hur har du fått det? väste han.

-- Jag bad att få't och så fick jag det av Ville.

-- Var han nykter då?

-- Visst var han det!

-- Han kunde väl inte säga nej! Men tänk om han ångrar sig.

-- Vad rör det dig?

-- Det går på min ära, om du tillåter dig en handling som i sig själv är
oskyldig.

-- Men icke på min!

-- Nej, men på min.

Zachris' Jenny var en frigjord kvinna, alltså en furie för sin man. Och
när hon genomskådat hans papper, och sett att han icke var så aktad och
mäktig som hon trodde, så beslöt hon att slunga honom. Men det var icke
så lätt. Zachris hängde sig fast, sög sig fast, tiggde sig kvar, löste
sitt huvud med dess vikt i guld.

Och när slutligen intet annat hjälpte, narrade han henne i grossess. Hon
ville nämligen inte ha några barn, och hade därför tagit löfte av
mannen. Han bröt löftet, ljög, och så var hon fast. Detta betraktade hon
som ett nidingsdåd, detta att han fullgjort sin äktenskapsplikt, och han
fick se på Medusas huvud i nio täta månader. Han mutade med blommor,
ringar och champagne, men gisslet gick mellan fredssluten. Lilla Kilo,
förre fästmannen, var fredsmäklaren och avledaren, men även gisslet.
Jenny, som behållit hans vackra ringar, började nu bära dem. Kilo läste
högt för henne, bar hem romaner, spelade luta, små melankoliska spanska
bitar från mohrernas tidevarv.

Zachris väckte nästan medlidande där han satt som stum person åhörande
Jennys öppna bekännelser i Kilos närvaro.

Så här kunde en scen avspelas mellan de tre.

-- Ja, sade Jenny, jag var ett nöt som inte tog dig, Kilo. Det hade
varit annat det. Men skulle Zachris dö en gång, så vet du var du har
mig!

Zachris tuggade en femtonöres-Hirschsprung, som tycktes vara för stor
för honom; log humoristiskt med mustaschen, men grät whisky med ögonen.

Kilo låtsades icke höra, utan spelade och läste.

Jenny fortsatte sitt furievärv.

-- Jag bär dina ringar, Kilo, för du var min första kärlek, och blir min
enda! -- Hörru vad har du givit för den här rubinen?

-- Inte säger man sådant, svarade Kilo blygt.

-- Och med dig skulle jag velat ha barn, men inte med den här knöln!
Tänk att gå och bära den här oxens unge! Jag skulle ha lust att
dränka'n, för att han kommer väl till världen med glasögon, buk och en
femtonöres i mungipan.

Zachris hade nu tuggat sin Hirschsprung så att läpparne svällt upp,
torkat och blivit bruna av sås och tobaksflagor. Han såg inte trevlig
ut, ty han funderade på en ny hämnd: att immer badd narra henne i
grossess.

Som målarinna hade Jenny aldrig haft någon framtid, men Zachris fick
ändå höra dag ut dag in, att han förstört hennes framtid. Slutligen kom
barnet, men då hade Zachris förlorat allt medlidande så att han riktigt
njöt av hennes plågor.

Han stod i ett rum utanför; och när hon skrek, så lät det icke som av
smärta, utan av ilska, av raseri, att någon vågade göra henne illa. Det
ingen annan hade vågat, det vågade den ankommande fulingen. Han var ful,
och modren ville inte se honom. Men när han vuxit något, behandlade hon
honom skämtsamt, föraktligt, så att gossen växte upp till humorist. Vid
två år kunde han svära och dricka punsch; hade lagt bort titlarne med
far och mor, och intervjuade dem alltid med ett »hörru». Han mottog
gästerna med okvädningsord; lyssnade på föräldrarnes samtal och röjde
alla deras hemligheter. Men han tiggde även pängar av husets vänner och
gömde i en sparbössa.

Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsdåd, och gjorde ett barn, en
son, som utbildades till tigare och satiriker av sin äldre broder, som
klådde honom redan i vaggan.

Zachris i sin rol av självförgyllare, adlade dem genast vid födseln;
förespådde dem en lysande framtid. Det var prinsar och universalgenier.
De kunde allting, gjorde uppfinningar på elektriciteten, skrevo, målade,
skulpterade, spelte teater; men att läsa rent, skriva och räkna kunde de
inte lära sig; gå i skolan ville de inte, och när _de_ inte ville, så
blev det ingenting av. Det var modärna andar.

Modren uppfostrade emellertid pojkarne till ett slags foxterriers, dem
hon hetsade på fadren. Hetsningen bedrev hon på många sätt, men det mest
djupgående var att lära pojkarne kuggfrågor, med vilka fadren stukades
vid middagsbordet. Modren slog upp i konversationslexikonet en stor mans
födelseår det hon satte i pojkarne. Vid soppan tog hon upp ämnet,
ställde sig okunnig, begärde upplysning av fadren, och när han icke
visste årtalet, släpptes pojkarne lösa på drevet, och fadren stukades.
Denna oskyldiga lek kallades att »äckla gubben». Men gubben kände sig
smickrad av att ha fött underbarn; och han begagnade i sin tur pojkarne
till att hetsa främmande. All ondska som sköna Jenny renodlat hos
Zachris, och som han icke vågade lämna av på sin härskarinna, kastade
han opp på sina vänner, skjutande skuld och ansvar på sina två stövare,
som ju voro oansvariga, emedan de icke förstodo vad de sade eller
gjorde.




                           FJÄRDE KAPITLET.


Zachris, denna lilla fula, obetydliga man, skulle ingen roll ha spelat,
om han icke ägt några fruktansvärda underjordiska egenskaper som voro
matnyttiga nog i livets strider. Han hade ett oerhört tomrum att fylla
och hans mottaglighet var obegränsad. Han åt människor, åt till sig
deras färdigheter, åt upp sig på främmande förmögenheter, och hade en
förmåga att intränga i andras liv, plöja med andras kalvar, så att han
förväxlade sin person med andras. Läste han en bra bok, trodde han sig
ha skrivit den; skrev straxt om den med utvikningar, nedgörande läraren
på ett behagfullt sätt, förintande mönstret, så att man fick intrycket
att Zachris var visare än den vise. I det fallet var han en hexmästare.
Men han kunde även »trolla med truten». När någon sade en djupsinnighet
i ett sällskap, fångade Zachris genast upp tanken, förstörde den
naturligtvis genom att berätta en anekdot, som avledde uppmärksamheten,
och vid samtalets slut satt man med Zachris' anekdot i halsen och hade
glömt djupsinnigheten. Ville någon beklaga sitt missöde hos Zachris, så
hörde han gärna, men begagnade den andres sorg för att få bära fram sin,
som naturligtvis var den större; och slutet blev att Zachris mottog
trösten som han väntades skola ge. Han begagnade allt vad som sades till
ett propos för sig, till en uppslagsända för sin härvas utredande. Intet
kunde växa och trivas i hans närhet, ty han röck opp groende frön, och
åt dem. Han förvandlade därigenom det mest spirituella sällskap till en
samling stumma åsnor, som icke visste vad de skulle säga. Men just genom
detta fick han den falska föreställningen att alla voro dumma utom han;
och i sin blindhet såg han icke hur man log åt honom. Han tog tystnaden
som underkastelse, och den som böjde sig, älskade han, kallade sin
»snälla vän», beskyddade, erbjöd sin tjänst.

-- Här ä vi bara vänner, brukade han säga, ovetande om att han ingen vän
ägde.

Man kom tillsammans hos honom som på en krog, där man träffade varandra,
men han trodde sig vara chef, och kunna »samla män». Han menade sig
hålla litterär salong, men det var bara en klubb, där man icke blev
utkörd klockan tolv.

Man förlät Zachris mycket därför att han levde i Jennys helvete; och
ehuru man visste att tålamodet fördraga allt av henne, icke var någon
dygd, utan en ren nödvändighet, hyste man ett visst medlidande som icke
var långt från ömkan. Men han fördrog allt endast för att få behålla sin
furie; ty, gick hon, satt han med skammen, och den kunde han inte bära i
sin fåfängas gränslöshet. Och att i hast finna en annan fru, var icke så
lätt för honom. Varför Jenny stannade, berodde av en medfödd lojhet och
av vissa hemligheter makarne ägde tillsammans kanske av den natur att de
icke kunde skiftas utan fara för båda.

Han hade polypens natur, kunde hala ut flera sugarmar på en gång, men
den längsta satt fast på Falkenström. Denna man var det största namnet i
samlingen. Flott, sorglös, oberoende, obekymrad om ära och socialt
anseende, hade han slagit igenom endast med sin talang. Zachris hade
först sökt kväva honom mellan kuddar, men när det misslyckades beslöt
han beskydda honom. I beskyddet låg dock en diktad överlägsenhet, som
först avskrämde Falkenström, och fick honom att gömma sig med sin fru på
en lantgård han ärvt. Utan att begära lov eller underrätta i förväg slår
sig Zachris ner på en gård invid, och dyker oförmodat upp låtsande
angenäm överraskning att se vännen »också» bo där.

Falkenström ämnade fly, men Zachris hade redan krupit in i hustruns
sinne, naturligtvis bara som vän, ty några fordringar som Don Juan kunde
han icke ställa på sig. Frun blev intagen för Zachris och det hjälpte
icke att Falkenström varnade henne.

-- Å, han är så snäll! sade hon. Han talar alltid väl om dig, men du
talar alltid illa om honom; det är därför att han är bättre än du.

Zachris inträdde i makarne Falkenströms liv som en räv inträder i ett
hönshus. Och han begagnade den välkända metoden att låna frun böcker,
böcker efter hans sinne, i vilka stod tryckt allt det han icke vågade
säga. Där stod skrivet att alla äkta män voro tyranner, och att alla
kvinnor voro änglar och martyrer; där stod skrivet alla dessa lögner som
under en pervers tid kläckts ut av förfallna män. Med den påföljd att
Falkenström satt i ett getingbo, som regerades av Zachris genom fru
Falkenström.

Falkenström rymde mitt i sommaren; Zachris flyttade in i hans hus, åt
hans mat, mjölkade hans kor, skördade hans åker, körde med hans hästar
och plöjde med hans kalv framför allt, så att äktenskapet upplöstes.

Nu hade emellertid åren gått och läget blivit förändrat: Falkenström som
av liv och erfarenheter stannat vid »Die grosse Verachtung» söktes
alltjämt av Zachris, och återknöt vid det gamla umgänget. När hans
vänner frågade honom hur han kunde umgås med Zachris, svarade han: Om
jag vore kinkig, med vem skulle jag då umgås? Zachris är ju dock en
människa.

Men Falkenström sökte huset mera för fruns skull och för de människor
han råkade där; och hos Jenny var han en alltid artig och uppvaktande
kavaljer. Zachris vågade icke visa sin svartsjuka, ty han fruktade löjet
mest av allt, och han var för övrigt så egenkär att han tog åt sig den
hyllning man ägnade hans hustru.

Emellertid det var en vinterafton, straxt efter professor Stenkåhls
sista spökdiné. Det skulle bli enskild bolagsstämma hos Lars Petter
Zachrisson, där det nya företaget Sverige, tryckeri- och
tidningsbolaget, komme att bli föremål för överläggningar. Detta bolag
hade startats av Smartman, och haft till syfte att helt enkelt regera
Sverige från Stockholm, och genom upprättande av filialtidningar döda
hela landsortspressen, samt behärska landstings- och riksdagsmannavalen.
Man kunde icke kalla det svindel, ty Smartman med sin av festmiddagar
och supéer glödgade hjärna trodde på företaget. En förfäad nation som
förlorat motståndskraften längtade bara att få bli styrd, menade man,
och om folket bara läste _en_ tidning i _en_ färg, skulle slutligen alla
tänka lika, om det kunde kallas att tänka detta tanklösa vomerande av
andras meningar.

Företaget var börjat, men hade misslyckats; provinsen hade rest sig mot
Stockholm och mot detta försök till envälde. De få som mottagit den nya
tidningen märkte nämligen så småningom att de levde i en drömvärld, där
allting var baklänges, förfalskat, förgiftat. Icke så mycket av vad som
stod i tidningen, utan av vad som icke stod där. Doktor Borg till
exempel som tyckte om det storslagna, hade tagit aktier och höll
tidningen. Efter någon tid mötte han sin vän David på gatan, erinrade
sig dennes bullrande bana i riksdan, rök på honom och frågade:

-- Hur är det med dig? Sitter du inte kvar i andra kammarn?

-- Jo visst gör jag det!

-- Konstigt, man hör aldrig ditt namn nämnas mer; har du fått nosgrimma?

-- Har du inte läst om min stora motion i rösträtten och mina två
interpellationer?

-- Nej, jag ser aldrig ditt namn i vår tidning.

-- Det tror jag väl, för i din tidning är jag bojkottad, emedan jag icke
ville antaga deras kandidatur.

-- Konstigt!

Doktor Borg råkade strax därpå sin vän målaren och frågade:

-- Har du slutat med din målarskola?

-- Jag? Nej, varför frågar du det?

-- Jag ser den aldrig omnämnd i vår tidning.

-- I den tidningen, nej! Där får jag inte in annonsen en gång, sedan jag
vägrat skänka min bästa tavla till lotteriet för arméförvaltningen.

-- Konstigt!

Doktorn mötte den store bokhandlaren och förläggaren på en krog.

-- Har ni upphört med förlaget?

-- Nej, hur så? Vi ha nyss givit ut det stora praktverket Norrland.

-- Jag har aldrig sett en bok av er anmälas eller recenseras i vår
tidning.

-- I er tidning, nej! Där får icke en bok anmälas av vårt förlag, sedan
vi vägrade betala tre tusen kronor till en av Smartmans förfallna
växlar.

-- Är Smartman sådan?

-- _Om_ han är? Han tar matvaror, kläder, kvinnor, fester, juveler
gratis, mot löfte om reklamer i tidningen; det gick väl an, ty det är
affär, eller tjänst mot tjänst, men han tar också betalt för
nedgörningen av konkurrenter ...

-- Jaså, jaså står det till på det viset, då ska vi ta och röja opp!

Doktorn abonnerade straxt på en annan tidning och fick se att han levde
i en helt annan värld än den han drömt; att det fanns andra människor av
stort värde som arbetade och verkade och dem han icke kände. Han hade
andats lögn och fått synen förvänd. Då beslöt han skaffa bevis på
Smartman genom att samla ihop dennes korrespondenser; och han arbetade i
det tysta, tills han fått ihop en vapensamling av förkrossande art.

Om aftonen satt nu Kilo inne hos fru Jenny, och Falkenström hos Zachris,
alla i väntan på bolagsstyrelsens ankomst.

Zachris som motsåg en storm och icke hade rena papper begagnade
Falkenström som kraftkälla; och genom att kliva på honom kavade han sig
opp till en viss självkänsla som eljes skulle ha svikit.

Falkenström, en reslig karl, satt djupt nere i ressortsoffan som
begagnats av pojkarne till fotgunga; Zachris sin vana trogen höll sig
upprätt, stående, emellanåt marscherande på golvet. Elektriska lampans
gröna kupa speglades i hans glasögon och bildade två rörliga smockor,
som dolde ögonen. Mannen tycktes född med glasögon, ty ingen hade sett
hans blickar, troligen därför att de onaturligt stora ögonen, två
halvlegade ankägg, alltid voro blodsprängda av whisky och gula av tobak
och raseri. Och när han någon gång torkade brillorna, lutade han ner
huvudet för att slippa visa själens speglar. Någon hade velat förklara
den obetydlige mannens inflytande på människor, därmed att han
hypnotiserade dem med glasögonen och tungan, samt förstod ingiva
förtroende med sitt landsmål som var en Pickles från Dalarne, Jönköping
och Skänninge.

Det såg verkligen ut som han gav en hypnotisk séance i detta ögonblick;
men Falkenström hörde icke på honom utan satt och tänkte ut sista
kapitlet i sin roman, låtande Zachris stå modell utan att veta det.

Zachris hade börjat med »lejonhuden» det vill säga skildrat sitt första
möte (och sista) med Maupassant.

-- Då sa jag: mon cher ami ...

Falkenström som hört historien tio gånger, och icke vågade se på de
gröna glasögonen av fruktan att somna, vände sina blickar på talarens
klockkedja, vilken hängde ner från buken som ett murarelod, röjande med
sin vertikala linje både magens utsprång och benens skeva ställning mot
horisontalplanet. Zachris sköljde nu strupen med en ny whisky, åtföljd
av takdropp från mustascherna, vilka så väl dolde munnen att man trodde
han saknade tänder. Ingen hade sett den mannens tänder, lika litet som
hans ögon, och därför liknade han spökdjuret. Allt hans minspel utfördes
med näsborrarne vilka rörde sig efter behag och voro så stora som på ett
foster, ibland utflåsande rök, ibland flaxande som läderlappens eller
kaninens näsa. Han kunde göra konster med näsborrarne; han kunde skratta
med dem så att de hoppade, han kunde gråta med dem, då man såg huru
invärtes tårar rann i underjordiska rännor; han vredgades med dem,
föraktade med dem, hånade, fräste.

-- Sir du, fortsatte han nu, bolaget _är_ säkert, men för ögonblicket
hotat, och det är långt mellan hytta och slå. Därför måste vi ta i alle
man, och du som står i stora förbindelser till tidningen skall teckna
ditt bidrag.

-- Vad ska jag teckna för slag? Mitt namn är inte värt två styver!

-- Det _är_ intet värt, men det kan bli. Glöm inte att tidningen betalte
dig det ovanligt höga honoraret av tre tusen kronor för din följetong
som gjorde din storhet!

-- Jag vill inte teckna tjugotusen kronor som jag icke äger.

-- Men snälla vän, du vet mycket väl var du skall ta dem!

-- Du menar hos kaffehandlarnes ring. Det vill jag inte, för det är
penningutpressning.

-- Då skall jag säga dig, att du är skild från tidningen.

-- Det är således sant att alla medarbetare äro anmodade skaffa
aktieteckning såvida de vilja stanna?

-- Ja, det är sant, och jag vet inte vad du finner för orätt i det. Vet
du inte att man i alla affärer söker binda medarbetarnes eller
biträdenas intressen genom att göra dem till delägare i affären,
antingen medelst andel i vinsten eller genom att låta dem sätta in
pängar i företaget.

(»Nu trollar han med truten» sade sig Falkenström, och började räkna i
huvet sina ark i nästa roman för att göra sig omottaglig för
trolleriet.)

-- Men, fortfor Zachris, du förstår inte din tid, och du är tillika en
otacksam människa.

Detta var Falkenströms svaga punkt, att han icke kunde bära
beskyllningen vara otacksam. Han erkände att tidningen betalat bra och
bidragit till hans framfärd, erkände att Zachris gjort honom dessa
materiella tjänster han icke kunde göra sig själv, av olust vid
beröringen med yttervärlden och människorna. Han började därför krympa
ihop, alltefter som Zachris antog jättedimensioner. Men han gav sig
icke.

Dörren stod öppen till salen, där Jenny och Kilo sutto vid matbordet.
Zachris hade ett öra på uthalare och följde noga deras samtal, under det
han själv gav sin scen med Falkenström. Denne gjorde sig döv och räknade
volymerna av Goethes Sämmtliche Werke på bokhyllan. När Zachris märkte
detta, började han attacken bröstgänges:

-- Du skall akta dig du, för din ställning är icke så säker som du tror;
det finns folk som anser dig överskattad och vänta på din avslöjning ...
Är du med?

Falkenström svarade tankspridd:

-- Förlåt, är Hämpels upplaga bara femtifyra volymer?

Zachris promenerade och fnyste, slog handen i bordet, och sparkade en
rullstol som rekylerade mot väggen.

Då reste sig Jenny vetande vad klockan var slagen, trädde in, slog sig
ner i en självsvåldig ställning på puffen, vinkade med foten ett
välkommen och visade strumpan, frågande var Falkenström skulle bo till
sommarn.

Strumpan verkade. Falkenström mjuknade under de svarta ögonens eld och
den anslagna godmodighetens ton.

Jenny höll honom med blickarne, medan Zachris plockade offret.
Falkenström tog papperet och skrev på med en vårdslös min som om tjugu
tusen var en pris snus för honom.

Om han vetat att han därmed räddat villa Albano åt Zachris, skulle han
aldrig mer besökt detta hus, dit han gick huvudsakligen för att visa sin
tacksamhet för åtnjutna tjänster.




                           FEMTE KAPITLET.


Nu hördes hundskallet i tamburen, och straxt därpå inträdde redaktör
»Lögnroth» som han kallades, åtföljd av »nakna prästens broder»,
landsortsprofeten. Lögnroth var icke tilldragande att se på. Han hade
rännt i frö som sallat i torr sommar, och bar blekselleriets färger.
Begåvad med gott förstånd hade han valt tidningsbanan för att bli
millionär. I början ägde han passioner och åsikter, men böjande undan
för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara
redaktör av ett lögnarblad, där alla pöbelaxiomer voro försvarade,
fastän han själv ogillade alla. Han skötte vigilansen och lät Smartman
och Zachris redigera; och de redigerade så att Lögnroth slutligen inte
kunde läsa sin egen tidning. Allt som var falskt och dumt i en falsk tid
framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av
kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuven. Sålunda hade han
till litteraturkritiker, professor Stenkåhl, vilken skattade Lovisa
Petterkvist högre än Emanuel Swedenborg, och satte Tilda K. över
Runeberg. Teaterrecensenten »förstod inte» Mæterlinck men upphöjde Lars
Petter Zachrissons roliga farce »Han vill inte gifta sin dotter» till
prototypen för det »nationella lustspelet» och så vidare.

Lögnroth upphörde att läsa sitt lögnblad, som kom honom att kräkas, och
abonnerade på Posttidningen för att åtminstone kunna läsa
utrikesnotiserna. Över Zachris härskade han genom Smartman, och över
Falkenström genom Zachris. Det var en klok karl. Millionen hade han sett
vinka, men nu var den på väg att ryka. Stämmans ändamål var att söka
offer vilka skulle övertaga riskerna, och sedan skulle Smartman skoja
bort filialerna i landsorten.

Lögnroth slank in, ålade sig fram ljudlös mellan stolar, puff, supskåp
och kommod. Som han föraktade allas åsikter undvek han meningsyttringar,
svarade undvikande och förklarade en gång för alla att han mest av allt
värderade ett fint sätt. Som alla falska människor hatade han
brutalitet, det är: att man sade vad man tänkte. Därför stannade han
aldrig i ett sällskap så länge att öppenhjärtligheten började; han slank
bara innanför dörrn, hade alltid en droska nedanför som räddade honom,
var alltid artig, korrekt, igenknäppt upp till hakan.

När han nu inträdde, behärskade han genast sin missräkning att ej finna
stämman fullsuten; han tyckte om att komma sist, och att genast få
övergå till förhandlingarna; alla enskilda meddelanden plågade honom.
Lyckan stod honom bi, ty äldsta pojken kallad Brunte hade också klivit
in med snösockor från en skidtur, och vräkte sig ner i soffan bredvid
Falkenström. Fastän Lögnroth hatade Brunte, försmådde han honom icke som
fribult när han väntade törn, inledde honom därför i ett samtal om
sport, i vilket snart hela sällskapet var invecklat under Bruntes
ordförandeskap. Zachris fann intet opassande i detta, utan släppte
tvärtom in Pirre den yngre, som genast satte sig i soffan på
Falkenströms rockskört och halva knä, så att denne måste lämna sin
plats. När pojkarne intagit hedersplatsen började Zachris en liten
hetsning med åtföljande stukningar. En telefon anmäldes från professor
Stenkåhl med förhinder, och trotjänarinnan visade sig i dörren för att
göra familjetablå; men hennes nigning var något för djup och antydde en
ovanlig svaghet i knäna. Sedan hon frågat frun om supén och svaren voro
något för långa, sjönk hon ner i en emmastol och fortsatte
underhandlingarne.

Nu hördes ett nytt fasans uppträde i tamburen. Den kinesiska dogghyndan
rusade och gav ståndskall, men singlade med detsamma genom korridoren,
tjutande efter en undfången spark av doktor Borg, som skrek för att göra
sig hörd av Smartman, vilken gömt sig bakom kaminen.

-- Ska du sparka min hund? hälsade Zachris med lagom kvävt raseri.

-- Jag skulle sparkat dig egentligen, när din hund bitit mig, men du var
inte till hands och därför fick den oskyldige sparken. Väl bekommet!

Doktorn trängde sig in, hälsade frun, såg genast situationen, och satte
sig nu på båda pojkarne i soffan, lyftande vältaligt på båda
rockskörten. Pirre räddade sig, men när Brunte på trots satt kvar, tog
doktorn honom i örat och avlägsnade honom i en handvändning.

-- Få vi öppna stämman? började han; och vill de obehöriga vara goda
avlägsna sig!

Pojkarne föstes ut, trotjänarinnan raglade ut, men Jenny satt kvar.

-- Jag tycker mycket om ditt sällskap, Jenny, sade doktorn, men bolagets
affärer äro icke offentliga ännu.

-- Jag har inga hemligheter för min hustru, inföll Zachris, och här är
inget dockhem.

-- Men vi ha hemligheter för din hustru, svarade doktorn.

Jenny gick ut med en Nora-min, och Zachris tänkte på sin villa, tuggade
och sväljde.

I detsamma kröp »nakna prästens broder» in. Han hade en förmåga att gå
genom lykta dörrar, och fruktande en sammanstötning med doggen, hade han
gått köksvägen. Han skulle referera stämman och kolorera rapporten i den
rätta färgtonen.

Doktor Borg satte sig som ordförande mellan kommoden och supskåpet:

-- Få vi öppna förhandlingarne? -- Nåväl! Jag börjar då med detsamma vid
huvudfrågan. Vid granskning av tidningens räkenskaper har jag upptäckt
följande skenbart oförklarliga sakförhållande. Utdelningen av vinsten,
som för två år sedan belöpte sig till sextio procent, har sjunkit till
sex, under det redaktörens och sekreterarens inkomster stigit till
hundra tusen kronor. Kan någon förklara det?

Zachris, trollaren, föll genast in:

-- Det är mycket lätt förklarat, då redaktören och sekreteraren driva
spekulationsaffärer som icke angå oss.

-- Du svarade rätt, invände doktorn, de driva spekulationsaffärer men på
ett sätt som angår oss nära. Hela tidningens text består nämligen av
annonser, för vilka de taga betalt; till och med utrikesavdelningen är
betald; de utländska telegrammen med uppsåtliga lögner äro
betalda; hela börslistan är falsk; kursnoteringarne äro falska;
litteraturanmälningarne och teaterrecensionerna äro förfalskade, mest
inbringande äro dock nertystningarne; ruskiga processer tystas ner,
underslev i ämbetsverken, orättvisa befordringar. Aktiesvindel
befordras, riksdagskandidaturer köpas, och hela redaktionen lever gratis
hos källarmästarne, taga möbler och kläder på kredit utan
betalningsskyldighet ... med ett ord vi befinna oss i styrelsen för ett
skojarbolag, ur vilket jag nu anmäler mitt utträde.

-- Bevis! Bevis! skrek Zachris.

-- Här äro bevisen! svarade doktorn och lade en packe brev på bordet.

Zachris tog breven och ögnade på dem.

-- Denna brevsamling av Lögnroths och Smartmans händer, erbjudes
redaktionen till inlösen för tretti tusen kronor av en dam.

-- Det är lögn, skrek Zachris. Detta har icke Lögnroth och Smartman
skrivit, det är icke deras stil.

-- Nej, det kan det icke vara, ty det är bevittnade kopior.

Nu var det Zachris' styrka att försvara varje dålig sak och han började
advokatyren:

-- Man skall överskyla sin nästas fel, man skall tyda allt till det
bästa, man skall icke vara dålig kamrat, myggor få icke bli elefanter;
det här handlar till exempel bara om några buteljer vin på en
restaurant; kanske källarmästarn var lika angelägen få sin vara bekant
...

-- Ja, men den här aktrisens pantsatta juveler ...

-- Det kan vara lögn, svarade Zachris.

-- Det kan icke vara lögn efter som det är sanning, svarade doktorn, men
bland herrar som icke kunna skilja på lögn och sant vill jag icke sitta;
därför säger jag farväl.

-- Du överger de liberales sak då?

-- Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer,
liberala skans-patrioter! Liberala förfalskare äro ni; därför går jag
till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det
förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni
håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni
förtjäna; ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och
uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri. Ni kallar mig konservativ
därför att jag icke är sodomit, därför att jag är republikan, därför att
jag är världsborgare, därför att jag älskar rättvisan och förföljer
mannamån, våld, skälmstycken. Betrakten mig hädanefter som eder öppna
fiende; jag skall behandla er som tjyvar och mördare.

-- Hör du min snälla vän, började Zachris, genom näsborrarne, ditt
exalterade sätt att behandla affärer röjer en sjuklighet som kräver
skonsam men skyndsam behandling; jag skulle därför vilja råda dig att
söka en läkare ...

I samma nu förmörkades Zachris' båda glasögonsglas av något som kunde
vara en molnsky, ty den spridde sig, utgjutande ett duggregn över hjässa
och kinder. Innan Zachris hunnit torka opp efter doktorn, var denne
försvunnen. Lögnroths och Smartmans ansikten, vilka tecknat sig som två
formlösa fläckar mot tapeten, återtogo nu mänskliga drag, och samlingen
reste sig som en man, andades ut, sköljde struparne med whisky och
avgjorde på stående fot att Smartman skulle göra sin missionsresa genom
Sverige, och rädda bolaget från undergång.

Falkenström och Kilo övertygades att doktorn överdrivit -- »man kände ju
honom» -- och nu öppnades dörrarne till matsalen.

Fru Jenny lyckönskade bolaget till frigörelsen från doktorns tyranni;
nakna prästens broder improviserade en korrespondens om stämman, och i
den största endräkt tågade man ut att supera.

-- En enkel smörgås! bjöd värdinnan.

Pang! Smöret fattades. Man skrattade, och trotjänarinnan inkallades.
Lovisa inträdde med ögonen riktade åt takfrisen så att för mycket syntes
av vitan. Fru Jenny såg straxt att Lovisa befann sig i sista kvarteret
och knuffade därför Zachris, som genast i en patriarkalisk ton bad om
ursäkt:

-- Hon stackare är gammal, och trött av dagens mödor -- Lovisa, var har
du smöret?

-- Å, herre, har jag glömt smöret, utbrast Lovisa och sackade ut.

Man skrattade och Zachris slog i suparne. Men Lovisa kom inte igen.

Då ringde frun otåligt. Köksan stack in huvet och fräste:

-- Lovisa är sjuk; vad är det om?

-- Smöret, smöret!

-- Jag köper inte opp, jag bara lagar maten, för jag är inte betrodd att
handla ... men den där stortjuven är betrodd.

Zachris sprang ut i köket och kom igen:

-- Den stackarn, hon har blitt kall, och därför får jag be herrarne om
ursäkt ... det finns inget smör hemma.

Smartman som var matvrak hade farit över den enkla anrättningen, och
gripande situationen, talade han visdomens ord:

-- Hör nu god vänner, i vår tidning är det sed att redaktionen håller
zwyck när den haft stämma; jag tar mig därför friheten inbjuda vårt
värdfolk ner på hotellet till en enkel supé.

Lögnroth nickade bifall och man bröt upp som om man varit ense om den
saken förut.

-- Stackars Lovisa!

-- Hon har gått och blitt kall.

-- Jag tror hon var fylax!

-- Stjäl som en korp.

Efter en halv timme satt hela sällskapet nere på hotellet vid en lysande
supé. Här var intet knussel. Rekvirera bara. Bolaget betalar.

Zachris beställde; en portion tryffel färsk, à la serviette, tretti
kronor; en butelj Chateau Lafitte, sexton kronor, sex buteljer hundra
kronor. Cigarrer à tre kronor stycket.

Det blev midnatt. Smartman spelade piano och Jenny sjöng som en sotare
på skorstenskanten; Zachris dansade solo, Lögnroth och Falkenström hade
engagerat Kilo till ett parti poker. Snart sutto dock alla vid
pokerbordet där man betalade med lappar.

Men det blev morgon, och man måste gå. Smartman ringde på räkningen, men
man ville icke skiljas än. Zachris rekvirerade sex buteljer champagne.
Här skulle man inte lägga fingrarna emellan!

Jenny lät korkarne springa, det var hennes särskilda nöje. Lögnroth höll
tal. Smartman interfolierade; Zachris tackade på sina och Jennys vägnar
för en glad afton. Falkenström satt och bet Jenny i armen, medan Kilo
såg ut genom fönstret. Slutligen stoppade Zachris en bunt cigarrer i
fickan om 75 kronor och förklarade:

-- Nu anser jag saken utagerad, för nu är jag full.

Räkningen saltades och gick nu upp till fem hundra kronor.

Flickan ringdes in; Smartman ville addera och verifiera notan, men
Zachris förklarade det vara småaktigt bland gentlemen.

Då vek Smartman ett betydelsefullt veck på räkningen, lämnade den jämte
drickspengarne tillbaka till flickan och sade:

-- Skicka upp den där i morgon till kassören i Brödrafolket.

Flickan vecklade upp räkningen och svarade:

-- Källarmästarn begär kontant betalt.

-- Å hut! sade Smartman. Skicka in källarmästarn!

-- Han har gått och lagt sig, men gav order att vi icke skulle låta
herrarne gå förrän räkningen var betald.

-- Om vi icke vill betala då?

-- Då väckes källarmästarn och polis eftertelefoneras.

Alla händer lades på bröstfickorna utom Zachris'. Men ingen plånbok
innehöll något nämnvärt!

Jenny reste sig gråtande. Lögnroth svor, Smartman rände omkring, Zachris
blev mörk, ty han ensam ägde summan, och det visste alla.

-- Det är detsamma vem som betalar, bara det blir betalt, sade Smartman
vilken var en flott man. Punga ut du, Zachris, du får igen det, vet du
ju!

Zachris morrade:

-- Det är sjofelt!

Jenny rasade:

-- Betala icke, du får aldrig igen det!

Det blev gräl; Lögnroth tog eld i toppen och kastade ut rök och lågor,
men Zachris släckte.

-- Det är då ett d--a sätt att låta gästerna betala.

-- Gästerna? Det var vi som gästade er, men när ni inte en gång hade
smörgåsen, så måste vi gå hit! Och du, för övrigt, din lilla bracka, om
du betalar en enda gång, så är det inte för mycket. Du vet ta betalt du,
två gånger till och med, och du tar på alla fyra, när du kommer åt!

-- Vad f--n säger du för slag! Du, som kapat åt dig tidningens indirekta
inkomster; ja Borgen hade inte så orätt i afton, när han kallade er
banditer ...

-- Hör du, svarade nu Lögnroth med en min som om han befriats från ett
tysthetslöfte. När du fick fyra tusen kronor för att skaffa Falkenströms
följetong, så fick han bara tre tusen för följetongen. Hör på
Falkenström, Zachris fick fyra tusen för ditt arbete, men du fick bara
tre.

Zachris tog av glasögonen och torkade; Falkenström blev vit, men Jenny
var straxt vid hans sida och tjusade med sina nästoner, talande om annat
--

Zachris tog räkningen och gjorde sig i ordning att betala, men nu ville
han räkna:

-- Tar ni tretti kronor för tryffeln?

-- Ja, den kostar det! svarade flickan.

Nakna prästens broder som ensam ätit en terrin gåslever och druckit en
liter Chambertin, hade skjutit en kandelaber framför sig och somnat på
stolen i en salig ro, ty han visste att ingen människa begärde av honom
att han skulle betala. När han nu i drömmen hörde nämnas tryffel för
tretti kronor, vaknade han och såg med ett öga hur Zachris våndades
under räkningens tyngd.

-- Kostar cigarrerna tre kronor stycket?

-- Ja, det är extra havanna.

Zachris stack näven i fickan och halade upp den bunt han stuvat in, lade
den åter i lådan och sade:

-- Nu stryker jag 75 kronor!

-- Ämnar du lämna igen tryffeln också, så får du gå ut på gården, inföll
Smartman.

-- Det var en trevlig supé, fräste Jenny. Fy, såna busar! Nu går jag;
kom du Falx!

-- Han får igen pängarne i morgon, tröstade Lögnroth.

-- Av er får han aldrig igen ett öre! var Jennys sista ord i
tamburdörren.

-- Räkningen är stor, men missräkningen är större, sade Falkenström till
Jenny, ty dessa herrar hade ämnat få alltsammans för intet. Nu komma de
att mörda källarmästarn och ödelägga hans affär!

Jenny stod avgjort på rättvisans sida och delade Falkenströms ogillande
mening om det ohederliga beteendet.




                           SJÄTTE KAPITLET.


Jenny hade dukat i förmaket för två. Det lilla bordet stod framför
brasan, ty det var mycket kallt ute och inne. En vit azalea prydde
bordet, och med sina snövita blommor i det mörka lövet stod den som en
brud bland ansjovis och ost, portugisisk lök och salt tunga. Brasan
fladdrade och kastade ett rörligt rosensken på de vita kalkarne, vilka
tycktes dallra i en rysning av de skarpa lukterna från maten.

Jenny gick i morgonrock med en ros vid barmen. Det var hennes
födelsedag, men vilken i ordningen visste man ej. Hon ensam visste det,
och därför såg hon sig i spegeln då och då. Denna spegel var en stor
trymå som visade hela figuren, och i dag var den mer uppriktig än eljes.
Höfterna hade lagt ut, det förr så fina livet rann över korsettens
bräddar, skuldrorna hade ökat och på ryggsidan bildat en börda som
tryckte ner.

De runda kinderna hängde över kragen och antydde i sin fettram var det
fordom så lilla ansiktet sutit. När hon kastade huvet bakut, så töjde
sig halsens valkar och det forna lilla ansiktet trädde fram, den unga
flickan var åter där. Därför övade Jenny denna gest framför spegeln,
motiverande gesten med ett kort skratt, och ledsagande den med en
fällning av ögonlocken, under vilkas betäckning gavs en svag eld. Men en
förut omärklig skuggning på överläppen hade ökat, och man såg liksom
ritade med bränd kork två små mustascher, vilka hotade fördärva de
vackra kurvornas spel kring munnen med införandet av två räta linjer.
Pincenezen låg gömd i bordslådan, men måste fram vid pianot, då ryggen
likväl vändes mot åskådaren, ännu så länge.

-- Tjugonio år! inför världen, trettifyra inför mig själv, och spegeln!
tänkte Jenny och rätade på växten för att göra sig smal. Men denna
manöver medförde en olägenhet, att barmen trädde för långt fram och att
kinderna föllo ner på halsen. Striden mot åldern hade börjat, denna
förtvivlade strid, vars utgång var given; säker, oemotståndlig.

Falkenström hördes i tamburen, infördes av trotjänarinnan och stod i
salen. Mera lik en död än en levande; nyrakad och nybadad, men som ett
lik med släckta ögon och en lätt fross-skälvning över hela kroppen.

Jenny baxnades:

-- Kors vad du ser ut! Var har du varit i natt?

-- Det kan du väl räkna ut.

-- Nej, fy, ett sådant svin.

-- Det ska du säga som är gift.

-- Är du inte gift?

-- Nej, jag är ogift som du vet.

-- Skilj dig då!

-- Jag håller på. Väntar bara att barnen ska växa från mig, så att
smärtan blir mindre å ömse sidor.

-- Gratulera mig i alla fall och tack för azalean!

-- Vartill skall jag gratulera dig? Till att ha lämnat den rysliga
ungdomen bakom dig?

-- Å hut!

-- Eller till att ha kommit närmare slutet?

-- Snarare det!

-- Ja, det är ett helvete att leva.

-- Stig nu in till brasan där jag dukat för oss två.

-- Oss två? Var är Lars Petter då?

-- Han är upptagen och ber oss hålla till godo med varandras sällskap.

-- N-j-aså? Ja, stor sak i Lars Petter, men det är synd om ditt goda
rykte, ja, det är värt något ...

-- Mitt rykte? Hör på den? Inbillar du dig kanske några saker?

-- Inte alls, det vet du; men att tjänarne ska prata, det är verkligen
synd.

-- Jag har ingen fläck på mitt rykte ...

-- Det vet jag, och just därför är det synd du skall få det oförtjänt
... Ni kallar mig fördomsfull och konservativ, men ni får orätt en gång;
ni tycker att allting går an, men det går icke an.

-- Du är väl ingen Don Juan heller!

-- Nej, det vet du också, men jag är rädd om mitt rykte och vill icke
bära hundhuvet. -- Jag har aldrig förfört någon, varken fru eller flicka
...

-- Inte det?

-- Nej! -- Om en kvinna, gift eller ogift, kommer opp på ens ungkarlsrum
och bjuder ut sig, så är det hon som bär skulden. Får hon gå ohörd två
gånger, men höres den tredje, så har den fattige ungkarlen uppfyllt
hederns lagar.

-- Om vi skulle sätta oss nu, i stället för att prata?

De satte sig. Äta gick klent, men dricka gick bättre. Falkenström
hindrades icke njuta av värmen, vinet och den livliga konversationen.

-- Hur är det hemma? frågade Jenny.

-- Rysligt! -- Alldeles rysligt! Jag tror jag är i helvetet! Fattigdom,
vanära ...

-- _Hon_ är kvar?

-- Väninnan är kvar! Men jag börjar frukta hon kastar sina ögon på min
dotter ... Tänk dig det!

-- Det också? -- Och så ska det alltid vara en norska.

-- Ja, det kommer spetälska från det svarta nattlandet ... »Ja vi elsker
detta lannet» som hatar oss, och som skickar sin syffe på oss i alla
former! Sen de upphäft prostitutionen i Kristiania, så kommer _lues_ på
alla sillskonare till Sveriges hamnar. Vet du varför de upphävde
prostitutionen då?

-- Näh!

-- Därför att de höll på få prostituera alla fruar och familjeflickor.

-- Nej fy!

Det tillhörde Jennys egendomliga natur att älska örfilar, ty hon var
naturligtvis _för_ prostitutionens upphävande, men att höra den motsatta
meningen verkande som ett käpprapp eller en örfil, vilket skakade upp
henne ur försoffningen.

Falkenström hade genom andras förvållande råkat ner i dyn, och för att
kravla sig upp, måste han ju böka i den. Han led som en fördömd,
betraktade sig nästan som en sådan. Drömde alltid om vackra dikter, men
fick endast se livets fula sidor. Försökte i flera repriser dikta om
verklighetens fasor till något vackert, men föraktades då av sina
kolleger och kallades förgyllare. Erkände inför sig att det var ett
skälmstycke framställa uselheten i lysande färger.

-- Vet du Jenny, man skall vara ett svin för att kunna trivas med livet.
Jag sov i natt, kan du tänka dig, i samma våning jag bodde nygift första
gången. Nygift! Hem! Maka, barn. Bosch alltihop! Är det inte bättre att
säga människorna det rent ut, så vet de vad de ha att rätta sig efter.
-- Tänk dig, samma våning, och där är nu bordell. Jag kan inte neka att
det var mig ett vilt nöje få spotta ner det där förgångna som jag gick
och trodde på, men vilket visade sig vara ingenting. Jag levde själv i
dynga utan att veta det; gick sorglös, trogen och enfaldig ...

-- Hör du Falx, hade du ingen skuld i detta?

-- Jo, den bestulne brukar ju få skulden ibland att han var för
godtrogen, och då går tjuven fri. Och är man inte godtrogen, kallas man
misstänksam; alltså hur man handlar, så är det galet!

Maja hördes rusta i salen utanför. Jenny steg upp och stängde dörrn.

Falkenström reste sig och öppnade dörrn.

-- Inte stängda dörrar! sade han kort och bestämt.

Jenny ämnade bli ond, men vålade sig icke, ty hon ville ha trevligt. Av
samma skäl underlät hon som oftast att bemöta fientliga meningar, och av
denna skenbara undfallenhet kom det sig att hon föreföll så affabel och
upplyst, följaktligen så angenäm att konversera, men utan att vara allt
detta.

Falkenström drog en suck så djup som om han ville ge upp anda och själ.

-- Du suckar, du, men tänk på mig!

(Man skulle alltid tänka på henne först, när man led.)

-- Vad går det för nöd på dig?

-- Ser du inte på mig att jag fyllt år?

Falkenström kastade en blick på Jennys person, och i hans ansikte,
obevakat och obehärskat, kunde Jenny läsa sanningen. Men hellre
förekomma, tänkte hon, och driven av behovet vara över i alla punkter,
att vara den intressantaste, bära på det största lidandet, dölja den
farligaste hemligheten, beslöt hon begå självmordet. Det var en bravad,
ett begär att ådraga sig hela intresset, det stora medlidandet, inför
vilket hans sorger skulle blekna.

-- Jag är den olyckligaste människa som nu lever! Det tror du inte.

Falkenström såg likgiltig och klentrogen ut, men mest ointresserad, ty
han hade ställt in sig på att själv få utgjuta sina bekymmer.

-- Du tror inte! -- Vill du ge mig hand på att icke röja min hemlighet?
För dig skall jag yppa den, för dig ensam. Ge mig din hand!

Falkenström räckte en hand, gapande för att sluka något så rart som ett
fruntimmers hemlighet.

-- Jo, du, om fem år är jag gumma.

-- Ah, nej!

-- Då fyller jag fyrtio år!

-- Du är ju bara tjugonio?

-- Nej, jag är trettifem! -- Om fem år -- är jag -- gumma!

I ett ögonblick, då hon föll ihop av smärta, såg han verkligen gumman,
med mustascher, pincenez, kutrygg och gungande ron. Han ville ju vara
artig, skulle protestera, men protesten vände sig i munnen och blev ett:

-- Stackars Jenny!

Hon hade visserligen äskat medlidande, men inte i den formen, och därför
blev hon harmsen, måste bryta ut.

-- Ja, och tänka sig att jag skänkt bort min ungdom åt den där uslingen.
Och det allra värsta, vet du vad det är? Jo att den skurken har gått och
väntat på detta, att han längtat få se mig gammal och ful, för att få
slänga mig. Om fem år, tro mig, vill han inte gå med mig på gatan, för
att slippa skämmas.

För att trösta henne ville Falkenström dra en parallell med sina sorger,
och visa att hennes voro mindre, men hon ville icke höra talas om hans
sorger, dels emedan de utgjorde en anklagelse mot en kvinna, dels emedan
de utplånade intresset för hennes. Hon återvände alltså hastigt till
_sin_ utgångspunkt; men avlyftad ur sadeln av hans intermezzo, föll hon
ner i en något prosaisk fråga, vilken var ämnad uppskrämma honom till
det yttersta rörande följderna av hennes farliga hemlighet:

-- Är det straff på att gå med falskt prästbetyg?

Falkenström olustig över sin avklippta utgjutelse svarade kort och
bittert:

-- En man skulle få Långholmen, men ett fruntimmer räknar man inte så
noga med; ni är ju otillräkneliga! Själva den finskbrytande Kowalewski
gick med falskt prästbetyg, ty hon var född 1850, men skrev 1853.

-- Å skäms!

-- Nej, inte kan ett spinnhus rymma alla damer med falska prästbetyg.

-- Ja, vet du hur gammal egentligen Tilda K. är? Och fru P., och fru R
...

Hon måtte ha läst en viss tillfredsställelse i Falkenströms ansikte, och
hon måtte även ha sett hur han redan funderade ut hur han skulle begagna
den farliga hemligheten mot henne, ty efter att ha svept en gul
chartreuse, turnerade hon helt hastigt:

-- För resten, vad gör det, bara man åldras med grace och kan bära sina
år med smak. Va, inte är jag så gammal?

Nu kastade hon huvudet bakut och fällde ögonlocken över de svarta
eldarne.

-- Bränn inte dina kol för mig, Jenny, det är förgäves. Jag går gärna i
ditt hov, men vill inte inregistreras bland dina olyckliga älskare ...

-- Det är Zachris som inregistrerar er, och inte jag. Han går och
skryter med er, han räknar upp alla som brännt fingrarna på hans spis
... han är den mest egenkära narr, och han räknar sig till förtjänst att
jag är honom trogen, men jag är bara mig själv trogen, mina barn och
mitt hem. Kan du drömma, att den lilla strunten går och spelar Don Juan
och tror att han gör mig svartsjuk. Han har nyss i en bok skildrat sin
passion för aktrisen, du vet, och framställt saken som en förälskelse
från hennes sida, under det hon bara drev med honom, och smet för några
recensioner.

Nu hördes ljud av en dörr och Jenny reste sig:

-- En sån buse, som har stått och lyssnat!

-- Är Zachris hemma?

-- Måtte vara det.

Zachris uppenbarade sig verkligen i salsdörren med ett ansikte vars
uttryck var obeskrivligt.

Mot Jenny vågade han icke bryta ut, och med Falkenström, hans falske
vän, kunde han icke, ty den oförklarliga sympati som binder falska
vänner kommer aldrig till någon förklaring, och fastän de två avslöjat
varandras falskhet i många omgångar, hade de aldrig brutit ut.
Falkenström hade ofta längtat efter en explosion, men Zachris hade
alltid fallit undan.

Denna gång syntes jordbävningen oundviklig, ty Zachris hade med sin
inbjudning menat en öppen frukost vid salsbordet och icke detta
tumanhand i förmaket som var hans uppfinning. Det var som att röra vid
hans sängkammare. Men när hans laddning var tänd, slog den icke ut rätt
fram, utan åt sidan; han blev ond på orätt person och hade lyckligtvis
överraskat trotjänarinnan med huvet inne i supskåpet. Och mot den
frånvarande bröt det löst. En skur av beskärmelser i vilka Jenny och
Falkenström deltogo.

Ämnet ältades och tuggades torrt, spottades ut och togs in igen, varpå
det nersköljdes med whisky, på förmiddagen, med sedvanlig verkan.

Vänskapen steg högt. Zachris kände sig som en älskad och ärad äkta man,
ögonen gräto av sig själva under det munnen log.

-- Mina snälla vänner ... (men tjockt äll).

För att bli än mer älskvärd gjorde han sig liten, talte om några fiaskon
han haft, underlät att skryta, och nämnde icke ett stort namn, utan
bekände öppet att han var ingenting, åtrådde ingen ära eller odödlighet.
-- »Han visste precis vem han var.»

Allt detta klädde honom så väl att Jenny drog honom i mustaschen och
sade att han var en bra pojke i alla fall. Falkenström glömde att
Zachris snutit honom på stora pängar. Det var så varmt och gott i
rummet, så skönt att sitta så här fri, sysslolös på förmiddagen, under
det hela mänskligheten arbetade. Man kände sig som undantagsmänniskor.
Och man leddes i sin njutningslystnad av en säker instinkt att undvika
farliga samtalsämnen som kunnat störa lugnet. Man var principiellt enig
i alla frågor; man utgick ifrån att man var ense i allting, och
alldenstund man ägde gemensamma fiender, så slaktades dessa inför
brasan, flåddes och brändes levande.

Då vinterdagens skymning började trycka, tog Jenny och släppte ner
persiennerna, samt tände elektriska ljusen. Detta blev ett uppsving och
gav nya stämningar, utom det att man tog sig bättre ut i den
belysningen.

-- Så här skulle livet alltid vara! utbrast Jenny. Varför kan det inte
få vara så?

Någon osynlig måtte ha hört det naiva utbrottet av denna kvinna som
ville att hela livet skulle vara en fest, en fest utan bakrus och
huvudvärk, ty i samma stund kom Lovisa in med ett brev till patron.

Zachris steg upp, gick ut i saln och läste brevet som han knycklade
ihop, bredde ut igen, skramlade med, och slutligen kastade i
papperskorgen. Han visade sig i förmakets dörr med blodsprängda ögon och
håren på ända:

-- Tänk er, utbröt han, tänk denna rysliga Hanna Paj ...

-- Säg intet ont om Hanna! avklippte Jenny.

-- Det är hon som säger ont! skrek Zachris. Och ont om en död människa!
Vet ni vad hon skriver? Hon skickar mig ett brev från min nyligen döda
bror Anders, vilket han har skrivit till henne en gång, då han var ond
på mig.

-- Nåå?

-- I det brevet säger han, i tillfälligt vredesmod, förstås, att jag
icke är hederlig karl. Detta kan Anders ha sagt i överilning, och det
tog han tillbaka innan han dog. Men hon! Att grumla mitt minne av den
döde, att ställa till fiendskap mellan bröder! Det är nidingsdåd! Inte
sant?

Falkenström instämde genast, ty han hatade Hanna Paj och älskade icke
den döde, men han skulle även för trevnadens skull just nu, om så
erfordrats, hållit med om motsatsen, ty saken intresserade honom icke
ett spår.

Jenny däremot kunde icke dölja sin sympati för en Zachris' fiende, ty
hon kände alltid ett säkert stöd där mannen fick en ovän, och hon
försökte slå bort det som »missförstånd».

-- Vad är det för missförstånd? fräste Zachris.

-- Hanna är för snäll för att ha menat illa, invände Jenny.

-- Är hon snäll? Hon som ränner i hus med sin retikyl full med lögn och
skvaller. Som under förevändning av människokärlek besöker sjuka, dem
hon förgiftar, som sprider söndring och tvedräkt i familjerna ... Det är
en djävel!

-- Lugna dig, Lars Petter ...

-- Ska jag lugna mig, när hon kastar skugga på min döda bror, _min_ bror
...

Det var nu Zachris' kända egenskap att adla sin omgivning, sin släkt
framför allt, och avlidne Anders var en enkel vanlig dödlig eljes, men
nu måste han apoteoseras, vilken alltid »hållit på honom», mest därför
att han bar det lysande namnet Zachrisson. Dessemellan var det icke så
rart, i synnerhet som salig Anders aldrig kunnat förmå sig beundra sin
brors illitterära arbeten.

Så fort Zachris kände att Jenny stod på fiendesidan, drog han sig undan.
Han gick upp på sitt rum i vinden för att skriva ett dundrande brev till
Hanna, men bad de kvarsittande icke genera sig utan vänta in honom.




                           SJUNDE KAPITLET.


Jenny och Falkenström blevo sittande, ehuruväl stämningen icke kunde
hållas gående.

-- Han måtte hata mig gränslöst, sade Falkenström.

-- Med hela den skuldsattes förfärliga hat.

-- Är han skyldig mig något? frågade Falkenström bara på måfå.

Jenny sökte läsa av den otydliga depechen, men när hon icke kunde, gav
hon den _sin_ tolkning, ty om Zachris penningtransaktioner ville hon
synas okunnig, emedan hon profiterade av dem.

-- Jo han kringstjäl ju dig på dina idéer, det vet hela världen.

-- Inte kan han stjäla mina idéer ...

Nu kunde han ju stjäla något annat, men det skulle man icke tala om,
därför gjorde Jenny en gest med munnen som ville ersätta ett nytt
samtalsämne hon icke fann.

Det blev obehagligt tyst. Båda tittade åt taket för att hämta
räddningen: och den kom uppifrån.

Uppifrån vinden hördes ljud som av vedsågning eller trosshalning.

-- Nu sover det kräket! utbrast Jenny.

-- Sover han?

-- Javisst!

-- Det låter som dödsrosslingar eller som när svinet sover. Det var
ruskigt! -- Men det erinrar mig om -- jag var en gång gift med ett
fruntimmer som snarkade. Hon visste det inte själv; hon var ung och skön
... Nåväl, när jag vänligt skämtsamt upplyste henne om förhållandet,
fattade hon hat till mig. Och hon vågade icke somna, utan höll sig vaken
om natten. Sömnlöshetens tortyr gjorde henne ändå galnare ...

-- Var hon galen förut då?

-- Ja, naturligtvis. Men nu växte hennes hat så orimligt, att hon
mördade mig.

-- Mördade?

-- Ja, min ära och min frid! Det är livsfarligt att upptäcka en dams
hemlighet ...

Jenny blev svart i ansiktets alla fördjupningar, och Falkenström förstod
att hon måtte ha en hemlighet som hon misstänkte honom veta. Men han
visste ingenting, och i sällskap sökte han aldrig utleta, aldrig
studera, utan gav sig hän naivt njutande av samvaron, och följaktligen
undvikande att stöta. Men nu kände han det var förgjort, att allt vad
han komme att säga bleve dumt, eller sårande. Därför ruskade han på sig
som för att vakna, reste sig för att gå, men kvarhölls av Jenny, som med
tummen gjorde en gest åt taket ...

-- Jag har undrat så ofta om han sover eller bara låtsas ... Ibland tror
jag han är buktalare och står i trappan och lyssnar, medan han gör det
där bullret inne i rummet.

-- Det var hemskt! Varför skulle han lyssna?

-- Därför att han misstror dig, du är den enda som han är riktigt
svartsjuk på, och därför att han har ont samvete ... Han var ju med och
klöste sönder ditt första äktenskap ...

-- Det vet jag, men säg mig, har han icke varit framme i det här sista
också?

-- Nej, svarade Jenny, men så häftigt att det hördes hon ljög.

-- Då kan han ha't som han har't, svarade Falkenström, liksom om han
replikerat hennes jakande svar och översatt hennes lögn.

Då hördes hundskall ute på gården.

-- Det kommer främmande! skrek Jenny och stod vid persiennen på vars
spjälor hon gläntade. Kan du gissa?

-- Hanna Paj, förstås. Hennes fräckhet känner vi. Hon kommer för att
förklara sig, få ett slags fredsslut till stånd, varunder hon avnarrar
fienden hans vapen och lite till.

-- Det var verkligen höjden ...

-- Sorgklädd som vanligt ... hon sörjer över mänskligheten som icke
förstår henne ... röd näsa i blått fält, truten som en suspensoir -- jag
menar en respirator --

-- Vi ska drilla henne ...

-- Det gör hon så bra själv, i synnerhet när hon har druckit portvin ...
Först skryter hon och smickrar, sen biter hon, men när hon bitit smeker
hon ... Det hon påstått i första satsen, tar hon tillbaks i den andra,
dels för att icke skiljas från en missnöjd, dels därför att spriten
upplöser tungbandet som slappnar ... ett slags lös mage vilken sitter i
huvut som på kräftan ...

-- Du är ryslig ...

Fröken Paj trädde in, kastade sig till Jennys bröst och bad om
förlåtelse för att hon trängde in.

Falkenström tyckte hon dröjde något länge vid detta relativt unga bröst
och att hennes kyssar voro väl svärmiska. Hon var visserligen känd för
att beundra kvinnlig skönhet, men det berodde av hennes utvecklade
skönhetssinne.

-- Är Lars Petter hemma? Jaså han vilar, eller arbetar däroppe, jaa, då
ska vi inte störa honom, för all del, vi ska inte störa honom, jag vill
alltid vara ensam när jag skriver, jag måste vara ensam, absolut ensam,
jag förstår honom så väl, men han förstår icke mig, hade han förstått
mitt sista brev, jaså han missförstod det, då ska jag be att få säga dig
lilla snälla Jenny -- si där är du Karl Gustav, jag såg dig inte, god
dag på dig -- jo lilla snälla Jenny jag vill bara säga dig, att min
avsikt var god, jag älskar sanning och klara ord, jag ville att allt
skulle vara på det rena mellan dessa bröder som jag hållit av båda två,
lika mycket, ser du -- ja du ska tro vad jag säger -- Anders livsgärning
var, hur ska vi säga, jaa, du förstår vad jag menar, den var icke av den
utomordentliga betydelse, nej tack jag ska inte dricka, sir du, Anders
var en ovanlig människa, det nekar jag inte och särskilt var hans
uppträdande i kvinnofrågan storslaget -- jaa, _det var_ stor -- slaget
-- men hela hans läggning var också hm! Du har fått nya gardiner ser jag
-- inte illa -- men min lilla vän, man får icke överskatta -- _för_, det
finns intet så farligt som att operera med falska värden ... jag tror
jag tar av mig hatten, ni har så fasligt varmt -- o--ch, Lars Petter har
en benägenhet, han har en benägenhet ... vad har du givit för metern? --
hos K. M. förstås ... I--mellertid ... Lars Petter ska inte vara ond på
mig, för vi två har så mycket gemensamma intressen, vi ha kämpat
tillsammans, och ibland ha vi stridit också -- nu tror jag vi talar om
något annat och anser denna sak vara utagerad, är den inte utagerad? --
Jo tack, du ska få ge mig en droppe portvin, bara, en, liten, droppe, så
-- där -- ja! Men det var inte det jag ville tala om, utan om dig, lilla
Jenny, kan du säga mig, vad skulle du ha emot en liten distraktion i
ditt enformiga arbetssamma liv, du släpar ju med din mans hus från
morgon till kväll, och du har aldrig tid att ge en tanke åt något annat,
skulle, du, inte, vilja, förena dig med några unga fruar som har
livsintressen, och på förmiddagen, bara som en liten avledare, en
väckelse, vara med på mina föreläsningar.

-- Ska jag gå från barn och hem, mannen vill jag inte tala om ... bröt
Jenny slutligen _sin_ nödtvungna tystnad. Nej, tack!

-- Vänta litet nu, du skall icke försumma ditt hus, visst inte, men du
skall tänka på din själ _också_ ...

-- Har Hanna blitt läserska?

-- Du skall icke svara mig, för då kan jag inte tala, jag har icke blitt
läserska, jag har ingen annan religion än mänskligheten, jag dyrkar
endast -- mänskligheten ...

-- Det var också något att dyrka! avbröt slutligen Falkenström. Vi vet
väl vilka suggor vi äro!

Nu slapp det i fröken Pajs spärrhake, och med ett flin som spräckte båda
kinderna, lät hon undfalla sig:

-- Ja, du kan ha rätt, vi äro ena gris--ar ...

Men genast samlade hon hop ansiktets alla smilband och dragskor, knep
ihop munnen om det gillande flinet och återvände till mänskligheten.

-- Det må nu vara, min kära Karl Gustav, men jag tar det som en plikt
att arbeta för mänskligheten, hör på, vet ni att lilla fru T. har måst
söka en anstalt för sina nerver?

-- Se så för tusan, hon också.

-- Varför tar du så vid dig för det?

-- Jo, därför att ni alltid gör en frus nervositet till en anklagelse
mot mannen. Jag vet vad ni menar, men det är icke det. Vill du höra
detta resonnemang och erkänna dess riktighet! Att ta emot är ju en
förmåga som är obegränsad; inte sant, man kan ta emot hur mycket som
hälst, men förmågan att ge är begränsad, förstår du det?

Fröken Paj gäspade och syntes läsa över nästa anförande, ty hon svarade
aldrig på tal.

-- Insatiabilis femina skulle alltid befinna sig i grossess för att icke
vara nervös, men det vill hon inte, och läkarn skulle ordinera henne ett
litet barn i stället för sanatorium och skilsmässa.

-- Hör nu, fortsatte fröken Paj tankspridd, tycker ni inte att dessa
unga kvinnor som gå i hus i egenskap av fruns hjälpreda, ha för litet
betalt, skulle man inte ta itu med det?

-- Inte alls! Man tar dem av barmhärtighet, därför att de tigga sig till
platsen. »De ska gå för bara maten, bara de får sysselsättning» säger
de. Och så inskränker man sig, avstår en sängplats, och tar dem fastän
man icke behöver dem. Va klagar de då? Och är inte mat och husrum
betalning? Du är ett fä Hanna! Alla människor ha det svårt och
följaktligen kvinnorna också; där har du nötens kärna.

-- Hör nu, uppriktigt sagt, jag tror att nå'n snarkar däruppe, är det
Lars Petter, det är så han kallar arbeta; vet ni att jag får lov att gå
nu, och det är visst Jennys födelsedag i dag, och jag skulle haft en
blomma med mig, det var en vacker azalea, den har du fått av Karl
Gustav, han är alltid artig mot fruntimmerna ... ja små vänner, lycka
till, mycket nöje; medan mjölnarn sover ... Ajö lilla Jenny, farväl Karl
Gustav, ska jag stänga dörrn, inte? Nå, må så gott!

Hon gick med ett illamenande fyllflin.

-- Kopplerska; sade Falkenström.

-- Å, tyst du!

Nu hördes ett knakande ovanifrån, och en elak hosta.

-- Zachris har vaknat; nu är han trevlig.

-- Trevlig är han alltid, i din dåliga betydelse ...

-- Varför umgås du med honom, kan du säga mig det?

-- Jo, därför: att om jag inte vill umgås med honom, så får jag inte
umgås med någon annan. Du vet hans helvetiska sätt att isolera
människor; han sprider ut att man vill vara ensam; därpå stjäl han alla
ens vänner, väcker fiendskap, söndrar, alldeles som Pajan ... Hela hans
umgänge är bara pressade matroser, inkallade i tjänstgöring -- -- -- för
övrigt vet du att det är för din skull man kommer ...

Detta smakade, och som Falkenström ville göra en snygg sortie innan den
omordade mannen trädde in, tog han avsked och gick.

När Zachris kom ner såg han anskrämlig ut; näsan hade sjunkit in och låg
som en nysatt potatis i fårorna kring mustaschen. I sömnen tycktes alla
ondskor ha kokat ihop till sprängämnen, och när han fann Jenny ensam,
tände han på ogenerat.

-- Va ä de för ett d--a sätt att duka kokottsupé i förmaket så att jag
skall gå som ett åtlöje för pigorna. Ja, jag bjöd honom därför att jag
icke kunde säga nej, men jag menade i salen. -- För resten är du för
gammal att kokettera för ungherrar. Ja, du är ju trettiofyra år efter
vad jag hört från din egen mun, och då skall man åldras med grace ...

-- Är jag för gammal? Det skall du få betala så dyrt som du inte tror
...

-- Det har varit främmande här, vem var det, jag hörde rösten.

-- Det var Hanna ...

-- Och den tar du emot; du tar emot mina fiender i mitt hus, det är
vackert.

-- Hon sökte dig, men när man inte får väcka dig ...

Svarslös slog han som vanligt näven i bordet så att glasen hoppade ...

-- Buse! svarade Jenny då hon satte sig ner med det fasta beslutet att
söka Hanna Paj, anteckna sig till hennes föreläsningar, och så småningom
vinna friheten.

I dag hade hon känt att ungdomstiden var ute, men hon ville återvinna
den, hålla den kvar.

-- Tänk att för en sån där har jag offrat min ungdom ... började hon.

-- Jag eller någon annan, någon skulle göra't, och efter som du valde
mig ...

-- Det gjorde jag icke, men det är inte för sent att välja om. Jag ser
nog du tänker få mig med barn igen för att hålla mig fast, men det skall
du lura dig på!

-- Ämnar du gå från dina barn också?

-- Dina lymlar, som du narrat på mig; jag hatar dem, det vet du, därför
att de äro födda med lögn och bedrägeri ... Det är ju odågor, ligapojkar
som du uppfostrat till fängelsefrön. -- Jag förbannar de stunder jag
födde dem och jag råkade dig på min väg.

Här föll hon i gråt, och Zachris, vars vrede återhållit smärtan,
upplöstes han också. Och nu sutto de i var sitt hörn av rummet,
förtvivlade och utan att kunna trösta varann.




                          ÅTTONDE KAPITLET.


Kriget hade brutit ut. Zachris anföll först Hanna Paj med en hel
krönika; hon svarade med att locka ut Jenny ur hemmet på sina
»föreläsningar», vilka alltid slutade med portvin, så att Jenny kom hem
kladdig och vresig. Ibland stannade hon borta hela dan, bjuden på middag
hos någon av fruarna. Följden blev att huset förföll och barnen
vanvårdades.

Innehållet av dessa föreläsningar var ett mixtum compositum av sista
tidskriften, sista boken, och sista pratet på krogen. Men antingen det
handlade om Sixtinska madonnan, Japan och Kina eller egnahemsfrågan, så
framlyste alltid den stående tendensen, kvinnans befrielse från mannens
övervälde eller med klarare ord mannens avsättning och underkastelse
under kvinnan. Arbetets naturliga och kloka fördelning mellan könen
lämnades obeaktat och med lögnfanans devis: hämnd över mannen, drogo
furierna fram. Hämnd över mannen som skapat hela kulturen, åkerbruk,
handel, industri, konst, vetenskap, hämnd över mannen som delat sitt
bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn, vårdat henne efter
förtjänst och oftast över förtjänst. En systematisk hämnd på välgöraren!
Huru denna satanist-rörelse kunde få parti? Tiden var pervers och
dyrkade lögnen; kvinnans uronda natur som hållits igen, släpptes lös,
och man fick se män taga till vapen mot sitt eget kön, förledda mest av
sin medfödda vördnad för modren och makan, stundom missledda av en
bestämd kvinnas charmerande inflytande, oftast av hämnd mot någon
bestämd man. Det var ett billigt sätt att bli riddare utan svärdslag och
det var en säker väg till en kvinnas ynnest.

Men kärnpunkten i frågan, vilken dock behandlades som en ordenshemlighet
det var läran om den fria kärleken, icke så förstådd, som förhållandet
mellan könen skulle vara obundet av lag, utan så att mannen icke ägde
rätt att fordra trohet av sin hustru. Mannen skulle endast vara laga
skydd för sin kvinnas prostitution, och vigseln skulle rädda kvinnan
från polisuppsikten. Mannens egendom och inkomst skulle vara gemensam,
men kvinnans egendom och inkomst skulle vara hennes privata. Detta var
ju livegenskapens införande i äktenskapet och under kvinnans
överherreskap. Att tvivelaktiga barn smugglades in i familjerna och
kommo på mannens prästbetyg, det hörde till konsekvenserna. Den man som
uppfödde och fostrade en sådan gökunge fick ju hela sitt känsloliv
förfalskat, men vad brydde ett sådant urbotabrott den råa kvinnan,
vilken saknade alla begrepp om rätt och orätt!

Denna råa och dumma Hanna Paj uppträdde som kopplerska åt fruarne.
Ibland rådde hon dem att skiljas, där ett bättre parti erbjöd sig, men
oftast gav hon dem vinkar om en liäson, den hon beskyddade. Hela hennes
moral -- för kvinnan nämligen, var denna: gör vad dig lyster, så handlar
du rätt! Känner du begär, så tillfredsställ dem, och du blir en sann och
hel människa.

Zachris, som var rädd för farliga frågor, undvek alltid kvinnofrågan,
ehuruväl hans bedrövliga föregåenden hade bort ställa honom i fronten
mot furierna.

Han hade nämligen varit gift förut med en liten korist vars näsborrar
hade fångat honom. I detta äktenskap hade han fått en son, som han
älskade till avguderi. Men efter barnets födelse förklarade frun att hon
icke ville ha flera barn, och därmed började helt tvärt ett äkta celibat
för mannen. Han tyckte ju det var hårt hålla hus och maka men leva
ogift; dock för barnets och hustruns skull led han i tålamod, och sonens
kärlek ersatte honom det andra.

När barnet var två år, i änglaåldern, inträffade något alldeles oväntat,
som vände opp och ner på Zachris' liv. Frun blev i grossess utan mannens
synliga förvållande. Då saken icke kunde bortresonneras begärde han
skilsmässa »för oenighet», men anhöll att få behålla barnet hos sig. Då
reste modren en armé av mannens fiender för att rycka åt sig barnet.
Striden stod skarp och när fadren segrade, fann modren ingen annan utväg
än att mörda honom. Hon sade honom helt frankt att gossen icke var hans
barn.

Zachris trodde först det var den vanliga manövern, då en kvinna vill
mörda en man, men när hon namngav fadren, så bekräftades en del äldre
misstankar, och han tyckte sig på en gång läsa de kända anletsdragen.

Därmed skulle saken ha varit slut, när modren drog bort med gossen, men
fadrens känslor kunde icke på en gång dödas, utan han gick och sörjde
sig sjuk. Hela hans liv stod på huvet; han tvangs att ännu älska det han
hatade; hans känsloliv var förgiftat i källan, och han kunde aldrig
minnas barnet utan att se henne och honom, den andra, tillsammans. Det
var helvetets kval, och han kunde icke beklaga sig, ty då blev han
löjlig. Detta, det enda han i livet tagit med heligt allvar, det var
löjeväckande; vad skulle det andra vara då? Men när de andra skrattade,
så grät han i hemlighet, så att han höll på att bli blind. Men hans inre
öga såg alltjämt den rysliga synen, den lilla blonda ängeln med de två
mörka djävlarne.

Slutligen torkade hans ögon, och han utgick ur kampen med en
världsåskådning så tröstlöst cynisk, att han icke vågade utsäga den,
utan lade en godmodig mask för ansiktet. Dock, människorna anade honom,
och kände hatet och föraktet bakom den antagna välviljan och
tjänstaktigheten.

Så kom Jenny i hans väg, och deras själar råkades just i denna deras syn
på liv och människor. Och deras bästa stunder njöto de, hemkomna om
natten från en bjudning, då de tillsammans sutto och avklädde sina
bekanta. Då firade de häxsabbat, ehuruväl de dagen efter skämdes så att
de icke kunde se varann i ögonen. Och det var icke utan att de fruktade
och avskydde varann då de sålunda blottat sig. Men efter de träffats i
det onda, skulle de avla ett ont och förgöra varandra.

Den trettiåriga kvinnan, revolterad av furien Hanna, började vilja »leva
livet» hon kallade, innan det förrann. Hennes självålagda celibat
framkallade små svärmerier för studenter, sjökadetter och skolpojkar
till och med. Allt ungt var hennes vurm, och hon kunde icke dölja sina
känslor, utan var rent av naiv i sina utbrott. Man kunde följa hennes
blickar när de i öppet sällskap smögo efter linjerna i en ynglings
kropp, och hon hade fått en elak vana att vädra med näsborrarne alldeles
som kvinnliga sodomiter.

Men Zachris hade ögonen med sig. Han såg vart det bar, och närde endast
ett hopp: att hon skulle fetma och åldras. Han önskade detta så ivrigt,
att det nästan lät som han bad böner till mörka okända makter för hennes
undergång. När han såg henne i smyg lägga ut kjolarnes linning, då gick
han bort i skogen för att gapskratta. Han narrade henne att dricka
punsch, och bestod henne vin till maten bara för att få henne fet. Det
var som om han »lade på» en kalv till slakt.

Men när hon började ta sig till vara, inställde aftonmaten och drack
ättika, då önskade han livet ur henne.

Då fröken Paj mördat broderns minne, tyckte sig Zachris ha förlorat
honom för andra gången, och han sörjde honom igen, men på ett annat
sätt. Denna bror, vännen som aldrig svek hur illa det bar till, och som
han på dödsbädden kysst på munnen, »alldeles som när de voro små», denna
steg nu upp ur graven och bröt med honom, förtalande honom, kallande
honom ohederlig. Och Zachris kunde icke försvara sig, ty det vore att
göra den redan förgudade till lögnare. Han hade brukat den döde som
auktoritet, åberopande sig på hans ord i svårare fall, men nu måste han
förtiga hans namn, aldrig tala om honom, med ett ord döda honom såsom
man dödar en revers när den kommit bort.

Ibland dock, i ensamma stunder, under sömnlösa nätter i numera
ungkarlsrummet, fick detta äventyr en annan belysning. Den döde brodern
hade stigit upp ur graven och dömt honom. Det var den döde som brutit
med sin broder, brutit staven över honom såsom ohederlig. Då började han
reagera liksom under sårfeber när en kula skall värka ut. Alla människor
voro ju ohederliga nu för tiden; kampen för tillvaron tvang en välja
alla medel; skurken var den starkaste och rådde; de naiva voro de svaga
och måste förgås; man tog vad som bjöd sig, och den som inte såg opp ...

Likafullt brodern hade talat från andra sidan graven, och han var en
auktoritet, emedan Zachris hade gjort honom till auktoritet.

Då blev han stum, och som han icke kunde bli ond på den döde, blev han
ond på Hanna Paj, öppnade ett hämndetåg som hon besvarade genom att
revoltera Jenny. Denna manöver lyckades en tid, men genom släpet i
salonger, på föreläsningar och krogen, började hon tackla av. Hon
magrade visserligen något, men åldrades på samma gång, och blev så
nervös att hon måste söka läkare. Han ordinerade högre diet, och för
nattsömnens återfående måste hon åter införa kvällsmat. När hon nu
märkte det sköna lugn som följde på måltiderna, släppte hon hela
askesen, alla tankar på ungdom och skönhet, samt drog sig från umgänge
och krogar. I hemmet blev hon sittande som i ett snäckskal, åt, drack
och sov, mottog endast den lilla kretsen av Kilo, Falkenström och några
beundrare till. Ibland, när hon såg hur förfärligt hennes korpulens
tilltog, grät hon av ilska, bröt ut mot Zachris, som skövlat hennes
ungdom.

-- Nu sitter du och njuter över ditt verk, usling! Nu har du mig fången,
tror du.

Och i sitt raseri tog hon till glaset, hela dagen. Hennes vänlighet mot
hovherrarne från fordom antog nu en hjärtligare karaktär, som skulle
vara systerlig. Hon hälsade dem i Zachris' närvaro med omfamningar och
kyssar, först på kinden, sedan på munnen.

Zachris gick med sin femtonöres i mungipan, händerna i byxfickorna, och
njöt verkligen i sitt sinne över segern vunnen genom tålamod. Stundom
kunde han ju sörja över skönhetens förgänglighet, men tröstade sig
straxt med att nu voro de lika fula, och följaktligen jämnspelta.

Förödelseverket gick hastigt, ty efter ett år var denna fina franska
lilla luftiga Jenny en rödbrusig matrona. Icke nog därmed, hela typen
var vorden en lägre; deklasserad skulle man kunna kalla det, ty
artistdamen såg nu ut att vara som en kvinna av folket, från gränderna,
från bolagskrogen. Hennes ögons glans var borta, håret grånade, och
hennes vackra röst var nattvakans, språket blev simplare, åtbörderna
skamlösa. När hon slutat upp att gråta, blev hon bara cynisk.

Zachris njöt och led. Nu önskade han bara livet ur henne. Liket hade han
redan visserligen, men det skulle jordas också, och inte gå omkring och
skräpa.

Hovherrarne började nu utebliva från bjudningarne, som efterträdde
kallelserna, ty under stormaktstiden hade man kallats till tjänstgöring.
Den trogne, fromme Kilo kunde icke se sin ungdoms enda kärlek falla ner
i dyn utan drog sig tillbaka sörjande.

Slutligen sutto de båda makarne ensamma. Piskade ihop av isoleringen,
måste de hålla till godo med varandras sällskap. Vid whiskyn utgöto de
sig över de forna vännernas uselhet. Därpå uppförde de små scener för
varandra; smickrande varandra:

-- Du är ändå den bästa, du Zachris.

-- Älskade! svarade han med ett tonfall från förlovningstiden.

Och så döko de ner i det förflutna, spelade förälskade och hon måste
sjunga de sånger för honom som hon sjungit den tiden.

Då tog han upp champagne, tände kandelabrarne, läste gamla dikter till
henne; låg på knä och kysste hennes fot.

Dessa spel kunde ju icke ges varje kväll, utan ibland togs kortleken
fram; då talades ett annat språk, och stora stormgräl kunde bryta ut,
beledsagade av örfilar. Efter sådant gräto de båda, men lämnade icke
rummet, utan sutto som i skamvrån på var sin stol.

-- Det är synd om oss, kved han en gång efter en sådan cyklon.

Men Zachris hade nu vid deras bokslut glidit över på fordringarnes sida
ifrån skuldernas, och han hade ur kärleksrusets sömn vaknat upp. Han
hade uppfunnit ett försvarssystem: att kvitta post mot post. När Jenny
sålunda drog fram med sin skövlade ungdom, så svarade han, numera:

-- Din ungdom, var har du den? Du var ju inte ung, så där var ingenting
att skövla, men du har förstört min talang, berövat mig ära och anseende
...

Då svarade Jenny, att han ingen talang hade att förstöra, och att han
alltid varit ärelös.

I timmar kunde de sitta och spöa varandra, tills de mot morgonen föllo
på sängarne, ofta utan att kläda av sig.

Pojkarne, som ofta bevittnade dessa scener, voro så vana vid eländet och
så känslolösa av naturen, att de blundade eller hånade. Ibland togo de
parti eller mutades; skickades ut på rövartåg i bekanta familjer, där de
uppförde sig som gentlemän, vräkte sig i sofforna, skrävlade och framför
allt skvallrade om scener ur hemmet, med påföljd att de blevo utkörda.
När de kommo hem till modren och berättade vad familjens vänner hade
sagt, då fick stackars Jenny genomskåda modersglädjens baksidor. Då
erfor hon vad det vill säga att lida för andra. Pojkarne voro
uppfostrade till jakthundar, och nu hetsade de sina föräldrar. När
fadren var avritad i en skämttidning, så köptes den av pojkarne genast
och bars hem för att »_äckla gubben_»! Fick han en elak kritik så lästes
den högt av hans söner. Allt ont de hörde utomhus buro de fram.

När modren tänkte på deras framtid som ingenting ville lära och
ingenting ville bli, då fasade hon; och när modet svek henne att gå
tillmötes detta hon fruktade mest av allt, då började hon önska sig
döden. Hon kunde ju räkna ut hur hennes gossar skulle förfalla, hur hon
skulle få se dem, kanske som sjåare eller ändå sämre, dessa sportsnobbar
som redan gingo på krogar och snodde efter flickor. Som små hade hon
haft dem som smycken att pryda sig med, illustrationer till moderskapets
ära; nu skulle de endast bringa vanära. De förmådde icke lära sig en
läxa, voro trilskna och högfärdiga, så att de måste byta skola flera
gånger. I stället för att avbryta studierna och skicka ut dem i
praktiska livet, uppfunnos nödlögner för att rädda högfärden. De
föregåvos ha dåligt bröst, och när pojkarne upptäckte denna reträtt, så
gjorde de sig skolsjuka hela året om. Då fick Jenny ha dem hemma, och
när hon inte stod ut, låste hon in sig på ett vindsrum, där hon drack
och sov.

Men om aftonarne när pojkarne gått i säng då ville hon ha fest, och då
skulle Zachris komponera orgier.

När han uttömt sina uppfinningar kom en tillfällighet honom till hjälp.
Han hade för en tandfistel fått morfin och därmed upptäckt en
glädjekälla som gick utanpå vinets gudagåva. Han meddelade upptäckten åt
sin kontubernal, och när kvinnan smakat på den frukten blev henne
verkligheten omistlig.

Nu gick det utför. Zachris som av naturen var en patologisk lögnare
började nu »ljuga som en morfinist», det vill säga att allt som var
förmånligt var sant. Han ljög sig till fördelar, ljög sig ifrån obehag,
ljög för att hämnas.

Men morfinen medförde även andra rubbningar, i det den upplöste alla
hämskor på det naturen utstakat som tillåtligt. Zachris' förflutna
äktenskap, som hittills varit begravet i glömska, började nu grävas upp
av Jenny, som drevs av en pervers nyfikenhet. Hon återkom så ofta till
ämnet, ville veta hur det var, fordrade detaljer, som upprörde henne men
på ett särskilt sätt. När han då såg vilket intryck detta gjorde på
Jenny, fann han nöje i att återkomma till ämnet.

Den vilda sinnlighet som lyste från hennes ansikte eldade upp honom och
tog fram djuret.

Men alltjämt återkom Jenny till »den förra», och Zachris hade nu sjunkit
så djupt att han skildrade i tydliga ord den vision som förföljt honom
under den första skilsmässotiden ...

Makarne voro mest instängda på en vindskammare, sedan de förlorat alla
mänskliga intressen och endast levde som apor i bur.




                           NIONDE KAPITLET.


Klockan nio en novembermorgon satt Falkenström på en bänk i Hummelgården
i den mest undangömda allén. Bakom honom stodo några svarta granar,
svartare än vanligt under den tunga vinterhimlen. Alla mannens
ansiktsdrag voro liksom utstrukna; och snöreflexerna underifrån
förvandlade hans ansikte till en enda vit fläck med några fördjupningar
i. Han var orakad och otvättad, hade försummat renovera hårfärgen, så
att tinningarne lyste vita; stövlarne voro oborstade och kläderna
skrynkliga, allt antydande att han sovit borta påklädd.

Han stirrade slött framför sig med smärta och förtvivlan.

Det började falla snö, täta ulliga flingor, som singlade ner och packade
sig. Det märkte han ej utan blev sittande okänslig för kölden och
fukten. När han slutligen vaknade upp var han nersnöad så att han måste
dra ut fötterna ur snödrivan; därvid rasade snö från hatten och rocken
som från ett tak i dagsmejan. Han reste sig för att gå, men paralyserad
av obeslutsamheten vände han sig åt alla väderstreck, och sedan satte
han sig igen.

Han visste verkligen inte vart han skulle gå, ty han hade ingenstans att
gå, ägde intet mål, intet intresse vid livet, som kunde sätta honom i
rörelse.

Snön föll alltjämt, och han lät snöa ner sig, nu med en medveten
njutning. Han begravdes i något rent vitt, han och hans minnen; han
gjordes osynlig för alla förbigående, vilka dock icke voro många.

Plötsligen lades en hand på hans axel --

-- Va? Är det Falkenström?

Denne såg upp och kände igen Smartman.

-- Varför sitter du här? Nå det gissar jag; men nu ska du följa mig.
Först ska vi gå och bada, sen ska vi tala, så ska vi handla, och därpå
skola vi äta frukost.

Detta var den praktiske Smartmans sätt. Han som kunde ta livet i kaluven
och lämnade världsgåtorna åt de andra, han älskade svåra situationer för
att få fresta sina krafter. Men en naturlig godmodighet ledde honom även
på barmhärtighetens stråt, och dessa poeter som icke kunde tas med
livet, dem hade han under sitt särskilda hägn, icke minst dock av nöjet
att få beskydda.

Falkenström följde på släp som vagnarne efter lokomotivet, och sedan de
fått en släde åkte de ut till en avlägsen stadsdel där en badinrättning
fanns, icke alltför mycket besökt. Men Smartman hade en otrolig förmåga
att kombinera välgörenhet och enskilda intressen, och utan att vara
blodsugare kunde han begagna människor, även de ringaste, till sin
fördel och deras egen på samma gång. Han steg ur släden tre gånger på
vägen, dels för att telefonera, dels för att söka folk, men han behövde
bara två minuter varje gång. När de stannat utanför badhuset som låg
inne i en trädgård, mötte de en herre och en dam. Smartman vände ryggen
till, och när de båda gått förbi, sade han till Falkenström:

-- Så här tidigt på morgonen! Det var originellt.

-- Var det inte fru X? frågade Falkenström enkelt.

-- Jo, men det var inte herr X.

-- Vad gör de här?

-- Badar förstås; i dubbletten. Men det angår inte oss. Kom nu!

Efter ett bad i kallbassängen hittade Falkenström i rummet rent linne,
med kragar, manschetter och näsduk. På bordet fanns en flaska
Marienbader, ett glas iskall mjölk och ett äpple.

Smartman kom in och ordinerade som en läkare. Därpå förde han ner
patienten på rakstugan, och gick under tiden till telefonen. När han
återkom var Falkenström en annan människa, men nu stod en täcksläda
utanför.

-- Nu skall du luta dig i hörnet här, sade Smartman. Du ska blunda och
inte tala, försöka tänka på ingenting. Om du också inte somnar, så är du
ändå återställd på tio minuter. Det är min kur som jag uppfunnit. -- Så
där, nu läser jag några brev, och säger inte ett ord åt dig.

Efter femton minuter stannade slädan ner i staden utanför ett snyggt hus
i en gränd.

-- Var är vi? frågade Falkenström som trodde sig vakna efter en lång
nattsömn.

-- Vi är hos mig.

Smartman hade flera bostäder, icke för några farliga ändamål, utan för
sina vidlyftiga affärers skull, dem han icke fick sammanblanda.

En trappa upp fanns ett litet enkelt rum, med ett skrivbord, ett
brevskåp, telefoner, en kommod och en soffa. Här drog han sig tillbaka
att meditera, vila ut och mottaga enskilda besök, men endast av kallade.

-- Nu är du återställd, började han.

-- Fullkomligt! Jag tycker mig ha sovit en hel natt, och jag drömde
också ...

-- Alltså, till saken! -- Din skilsmässa har börjat!

-- Ja!

-- Vad hände så?

-- Detta hände. -- En infernalisk slump lät mig veta att »damen» kommit
resande och slagit sig ner i mina barns hem.

-- Gott. Hon måste ut. -- Varifrån kom hon?

-- Från Berlin!

-- Berlin? Var hon ensam?

-- Nej, hon medförde i sitt sällskap en bekant tribad från
Hopfenblüthen.

-- Hallå! Nu hade du tur en gång! Tänk en sådan tur!

-- Kallar du det ...

-- Vänta lite! ... Jag var på Rydberg i går afton. Där berättade
hovmästarn om två konstiga damer som på sitt rum supit sig fulla och
uppfört sig så att de blivit utkörda ... Pass nu skall jag telefonera.

Telefonen arbetade:

-- Vad hette damen? ... Jaså, det stämmer! Jaha! Jaha! -- Tackar! Ja,
det var inte annat! Tackar!

Därpå vänd till Falkenström:

-- Nu ska vi gå till Lögnroth; han är inte älskad, förstår du, men han
är fruktad, och har fina relationer ända oppåt. Processa vill vi
naturligtvis inte för barnens skull och för kvinnans ... men vi ska bara
koncentrera oss på en punkt: avlägsna damen ur hemmet. Låt oss gå till
Lögnroth.

Falkenström blev betänksam:

-- Lögnroth tror inte vad jag säger därför att jag är diktare, och --
därför är han lögnare, en negativ lögnare, som visserligen icke alltid
säger det som är osant, men som fräckt förnekar faktum, när det är
besvärligt ...

-- I detta fall tror han icke vad du säger, men han har hört tre
fullgoda vittnen, och han har intresse av att hjälpa dig. Ja, han vill
vinna dig, enrollera dig ...

-- Vad skall han med mig?

-- Därför att du är någon. En talang är en mer eller mindre stor makt,
det tror du inte ...

-- Jag?

-- Ja, har du inte sett hur Lögnroth sökt erövra dig genom Zachris. Han
älskar Zachris av okända skäl, kanske därför att deras själar äro släkt,
men han hatar dig, och därför skall du böjas under Zachris. Därför har
han alltid velat avtvinga dig din beundran för Zachris, få dig under
Zachris, som han upphöjt på din bekostnad. Märker du inte att i
tidningen Zachris' namn aldrig förekommer utan att ditt namn nämnes
bredvid. Och när Lögnroth skaffade dig stipendiet den gången, så gav han
en tredjedel åt Zachris ...

-- Var det på det sättet? Jag tyckte pängarne voro så flya ...

-- Så var det! Och Lögnroth säger alltid att du är avundsjuk på Zachris.

-- Vad har Zachris som jag kunde avundas? Talang är det väl inte?

-- Lögnroth menar det; därför att han är liten tycker han om de små, men
han tycker framför allt om sin tidning, det är hans tron och hans armé.
Du har icke velat böja dig, därför skall han bryta dig ner, under den
understa.

-- Det är intressant att höra detta! Jag har alltid erfarit det som om
Lögnroth ville, figurligt talat, bugra mig genom Zachris, och därför har
jag flytt. Skall jag nu tvingas gå dit?

-- Tänk på dina barn!

-- Ja, jag tänker på dem, endast på dem!

-- Då gå vi!

De gingo.

-- Men, återtog Smartman. Du måste tillbringa en halv timme på egen
hand, medan jag förbereder ärendet. Gå och spatsera här, i staden mellan
broarne, men inte in på någon krog, förstår du?

-- Var lugn du!

Så skildes de.

Falkenström gick upp i brinkarne och kom till Tyska kyrkan; såg på gamla
portaler, glömmande nutid och följaktligen sina sorger. Han vankade
genom gamla trånga gator, tittade i bodfönstren, läste årtal, erinrade
sig sin ungdom då han sprang med korrekturen på dessa små tryckerier här
funnos. Fängslades av ett historiskt minne, Göran Perssons, Erik XIV:s,
Kristian Tyranns ... Stortorget och Storkyrkan släckte totalt ut det
närvarande, så att han nästan glad vandrade ner för Storkyrkobrinken med
den gemytlige Gustav Vasa och det ljusa Riddarhuset framför sig.

Han vek av från brinken lockad av ett bodfönster och kastade sig in i en
tvärgata, där en stor täckvagn stannat. Inklämd mellan denna och väggen
började han granska ett hus av åldrigt utseende. En stor skyltram stack
ut från motsatta hörnet och en tunnbindares emblemer dolde ett par
fönster i det där huset som ådrog sig hans uppmärksamhet. Men just dessa
fönster ville han se, måste han se, utan att veta varför. Han flyttade
sig några steg, och nu -- bakom kuskens skinnkrage såg han -- i ena
fönstret stående med ansiktena mot rutan -- sina två barn.

De kände på glasrutan med fingrarna som om de ville ut, likt småfåglar
instängda, flaxande, stötande sig mot det genomskinliga okända.

Han överfölls av en darrning i hela kroppen, och dolde sig bakom vagnen
för att skona barnen för återseendet. Men när han flyttat sig, fick han
det andra fönstret i sikte. Och där stod -- det rysligaste i
människohamn han någonsin sett. Med rött hår, svullna ögon, och en mun
såsom uppskuren med en rakkniv, läppar som alltid föreföllo blodiga och
gav honom den föreställningen att hon sög blod. Denna kvinna hade en
gång bekänt sin kärlek för honom, och när han tillbakavisat henne, hade
hon kastat sitt hat över honom, och sin perversa inslagna kärlek på hans
hustru. Därpå hade båda blodsugarne öppnat krig mot honom, och vampyren
hade skiljt honom från hans barn. När han nu såg detta avskyvärda
ansikte med dess grönvita färg som en drunknads, och tänkte på att hon,
monstret, fick vara i samma rum som hans barn, vilka han icke fick
träffa, och när han övervägde faran de små voro utsatta för, gick han
helt lugnt över gatan, i det fasta beslutet att slå henne lytt med sin
käpp, för att sedan inför domstol få sak och därigenom tillfälle att
avlägsna henne, men med risk av några månaders fängelse.

I några steg var han uppför trappan, steg in utan att knacka.

Vampyren som sett honom och trodde han kom för att taga barnen med sig,
låste dörren till barnens rum och ställde sig framför densamma i en
teaterattityd. I nästa ögonblick syntes ett rött blodigt korstecken i
hennes ansikte. Käppen, en spansk rotting, hade drabbat två slag snett
över näsan, från öga till käke.

Damens anskri gjorde endast gott i själen på honom, ty det var en
överflyttning av hans ändlösa smärta, en befrielse från eget lidande
genom överföring, men när han hörde barnens uppskrik från andra sidan
dörren, då flydde han som en mördare.

Nere på gatan blev han kav lugn, och erinrande sig mötet med Lögnroth,
gick han direkt till redaktionslokalen, något vit i ansiktet, men med
fasta steg.

Uppkommen i redaktionen mottogs han av Smartman, som såg tvetydig ut.

-- Det har kommit smolk i mjölken, sade denne.

-- Vad då?

-- Får väl höra!

Lögnroth satt, emot förväntan, hög, sluten, likgiltig.

-- Sitt ner, bjöd han, markerande en tillämnad gäspning.

Falkenström satte sig.

-- Ja, började Lögnroth, Smartman har för några dagar sedan föredragit
ditt ärende -- -- -- och -- jag hade redan vidtagit åtgärder -- -- --
talat vid myndigheterna, enskilt förstås. Man var icke obenägen hjälpa
dina barn -- -- -- var till och med hågad vidtaga extra judiciella mått
och steg -- -- -- men vi stannade vid det, att du skulle enlevera
barnen, resa långt bort med dem -- lovande myndigheterna icke vidtaga
några åtgärder för att hämta dem tillbaka till modren ... Vänta lite nu!
-- Allt detta under förutsättning att dina uppgifter voro sanna, och att
inga andra motiv än omsorg för barnen lett dina handlingar. -- Vänta
lite nu! -- Sedan dess har något nytt inträffat. -- Din hustru har varit
här.

-- Nåå?

-- Ja, hon har sökt göra troligt att du var förälskad i damen, och då
denna refuserat dig, har du ledd av svartsjuka sökt hämnas på detta
sätt.

-- Vad tror du då?

-- Tja, vad skall man tro!

-- Det vill säga du tror lögnen. Så här förhåller sig emellertid saken,
på heder och samvete, vid mina barns liv; om jag trodde på Gud skulle
jag svära vid hans heliga namn. -- Min hustru var den första som röjde
damens känslor gentemot mig, och av vilka jag endast kände mig orenad.
Hustrun och jag logo tillsammans åt dårskapen, varpå följde, att damen
kastade sina känslor på min hustru ... och så besvarades dessa. Där har
du hela saken.

-- Har du vittnen?

-- Ja, jag hade i går, men du vet hur det är med vittnen; när de dras
fram ha de ingenting att vittna, eller vilja icke ...

-- I så fall kan ingenting göras.

-- Då går jag till myndigheterna själv.

-- Gör inte det! _Hon_ har varit där förut!

-- Nåå?

-- Ja, han fann ett charmant fruntimmer, och ...

-- Då skjuter jag damen!

-- Så, gör det då! Men det gör du inte.

Falkenström steg upp, rev sitt hår och hädade:

-- Att tjyvarne ha en egen gud har jag läst, men nu tror jag bugrarna
också ha en!

Och därmed gick han ut.

I förmaket satt professor Stenkåhl och läste i statskalendern, väntande
på entré.

-- Nej, si ...

Han blev skenbart (icke synbarligen) glad att få råka Falkenström, och
frågade vart han skulle hän.

-- Jag skall opp i polisen! svarade Falkenström, som befann sig i en
naiv stämning för ögonblicket. Vid ordet polisen koagulerade Stenkåhls
lättflytande känslor, och han rullade in sig som ett vått ålskinn
framför eld.

Det retade Falkenström och han beslöt rulla opp honom igen.

-- Du känner visst fröken X?

-- Jo, jag är släkt med henne.

-- Nå då så ... kanske du kunde förmå hennes släktingar att rappellera
henne ...

-- Varför skulle jag det?

-- Kan du inte gissa? Du vet ju att hon är tribad.

-- Nej, det vet jag inte ...

-- Ja, men jag vet det, och det är mig tillfyllest för att få henne
avlägsnad ur mina barns hem! Inför mig behöver jag icke ditt vittnesmål
...

Stenkåhl drog öronen åt sig ...

-- Hör du, gå icke till ytterligheter ... följ mitt råd, sök Hanna Paj,
hon ställer saken till rätta i godo.

Detta sades med en trovärdighet i tonen att Falken fick recidiv på sin
naivitet, tackade med ett handslag, och gick ut att söka Smartman, som
väntade honom.

Smartman satt och skrev en artikel, han tittade upp åt vänster, och
frågade förströdd:

-- Vad var det om?

-- Om -- mina barn.

-- Det har jag inte tid med!

Det vida hjärtat hade krympt samman, hade glömt hela historien. Men
Falkenström förstod icke:

-- Vad gick åt Lögnroth idag?

-- Han var trött på ditt spring ... och för övrigt tyckte han bara det
var roligt se dig på redaktionen som du svurit aldrig besöka.

Nu förstod Falkenström, men han ville avvrida honom ett råd innan han
gick:

-- Tycker du jag skall gå till Hanna Paj?

-- Jag s--r i Hanna Paj, gå vart f--n du vill.

-- Skulle inte vi äta frukost tillsammans?

-- Frukost? Den har jag ätit medan du badade!

-- Men du lovade att följa mig till myndigheterna.

-- Jag? Då var jag väl full! Ajö med dig, nu måste jag skriva. Ett råd
ska du få: rör inte i den saken; ty »de där herrarna» råkar du i alla
samhällslager, även där du intet tror. De utgöra ett frimureri och äro
kosmopoliter. De äro hemma över hela världen, känna varann allihop, ha
klubbar i Paris, London, Berlin och Wien. Rör inte vid dem, ty då blir
du bojkottad. Hur du skall känna igen en -- -- -- Jo, om du i ett
sällskap tar opp ämnet, och uttrycker ditt ogillande, så svarar straxt
den träffade med artikeln »småflickor». Det är uttytt, den som rört vid
dem, beskylla de alltid för brott mot minderåriga. De ha ju beskyllt dig
också, fastän _hon_ var en fullvuxen piga, som hade affärer med
gårdsdrängarna. -- Hanna Paj kan du gärna söka; hon tycker om att
beskydda, och om hon får binda dig med en tjänst, så gör hon det, för
att få binda --

Audiensen var slut och Falkenström grep det sista halmstrået -- Hanna
Paj.

                   *       *       *       *       *

Med något dröjande steg vandrade han uppåt Johannis, dröjande, ty han
hade i dag sett hur ostadigt allting var. Ingenting höll att ta uti;
kärlek och hat, sorg och glädje, passioner och intressen, allt var
murket, glidande.

När han övervägde möjligheterna att vinna fröken Paj, räknade han mest
med hennes hat mot Zachris. Hon höll nämligen på att dra ihop trupper
mot honom, isolera honom och få honom ner. Falkenström var ett gott
kort, och hon behövde honom, för ögonblicket. Men vid nästa
frontförändring skulle hon slunga honom, det visste han. Dessa
äregirighetens galärslavar, som spela om inbillade kronor och spiror,
spelade partiet som man spelar whist: två med två nu, men vid nästa
given byta de plats och måste nu vara vän med motspelaren. Nu vänner, nu
fiender, och så vänner igen! Men krigföringen var icke heller den
noblaste; alla medel voro tillåtna, uppsåtliga lögner, brutna löften,
falska brev, trolösa vänskapsförsäkringar.

Emellertid, Falkenström ringde, och blev insläppt. Likt alla som öva
vältalighet talade fröken Paj mycket gärna och om vad ämne som hälst;
och hon hade riktiga mottagningar, höll klinik, där vem som hälst fick
tala om sina intimaste hemligheter, vilka Hanna sedan begagnade för sina
ändamål. Och genom att äga allas hemligheter föreföll hon nästan
allvetande kunde skilja makar med en antydan, söndra vänner med ett ord,
men själv alltid hålla en armé på benen, som vid behov kastade in en
artikel om henne i tidningarna.

Hon visste nästan Falkenströms ärende, men var ännu icke bestämd för
partitagandet.

-- Sitt ner snälla Karl Gustav, vi råkades hos Zachris senast, ja det är
lite bråkigt där, men ni vet inte orsaken, det finns en hemlighet i det
äktenskapet också, liksom i alla andra, och -- den -- känner -- inte --
ni!

För att inte törna med detsamma ville Falkenström icke säga att han
kände båda makarnes hemligheter, utan försökte se okunnig ut.

-- För övrigt, fortsatte Hanna, är deras äktenskap ganska lyckligt.
Zachris är ingen skön man, och Jenny är något bedagad, men där råder
sympati och det är huvudsaken. Hör du, vad var det du ville mig? Ja, jag
vet det förut, det är att avlägsna den där damen. Du är svartsjuk på ett
fruntimmer, det är rätt originellt.

Och nu skrattade hon som en furie. Men när hon såg Falkenströms ansikte
lysa av harm över denna cynism, vände hon strax, klappade honom på armen
och sade med en deltagande ton:

-- Stackars vän, du har det svårt, och du håller av dina barn. Men jag
skall lugna dig, det går ingen nöd på barnen, jag har sett de voro
välklädda, tvättade och lär vara flitiga i skolan.

-- Ja, svarade Falkenström, det vet jag också, men det är inte frågan om
kläder och föda, utan om farorna för deras personer när de ha en pervers
kvinna samboende med deras mor. Ja, hon är pervers, jag har läst
kärleksbrev från henne till min hustru, och min hustru har förklarat
inför mig att hon älskade damen. För övrigt vet du, att min hustru
antastat våra vänners fruar ...

-- Hör du, parerade Hanna, som icke tyckte om rena ord utan »älskade det
fina», hör du, hur gammal är damen?

-- Tjugotvå år.

-- Ser hon bra ut?

-- I mina ögon är hon så faslig att jag bara får medlidande med henne
...

-- Jaså, jaså ... Hör du, man har sagt mig att du är brutal ...

-- Ja, mot alla lömska personer; jag tar inte emot giftbägaren utan att
spotta, och ormar trampar jag på huvet; den som ljuger mig i ansiktet
slår jag ...

-- Det skulle du inte göra.

-- Hör du, mina fel känner vi, och dem ha vi icke att rätta nu, men vi
skulle rädda några barn från uselheten, och de förtjäna medlidande,
fastän de händelsevis bara äro mina.

-- Vad kan jag göra åt det, du vet väl hur förföljd och smädad jag är,
och om jag uppträdde som dygdens försvarare blev jag löjlig. För övrigt,
det du talar om är mig nästan obegripligt, vad menar du med perversa
damer, finns det sådana?

-- Ja, visst finns det. Du möter dem på gatorna, vanligen en lång mörk
och en liten blond, eller tvärtom ...

-- Det är oskyldigt, du misstar dig ...

-- Nå, men om en kvinna blottar en annan kvinnas kropp ...

-- Det kan vara hennes skönhetsbegär ... jag nekar icke till att jag
gärna ser en vacker kvinnokropp, och gärna kysser en ung flicka ...

Nu hörde Falkenström var landet låg, och att här ingenting var att
förlora, därför unnade han sig nöjet att bränna av:

-- Jag tycker mig ha hört något sådant.

Nu öppnade hon gapet som var garnerat med hästskosöm och hon såg ut som
hon ville bita honom, men under det hon tuggade tyst, funderade hon
blixtsnabbt på, vilken ståndpunkt hon skulle intaga, och för att vinna
tid svarade hon som vanligt med en fråga:

-- Har du varit hos Stenkåhl?

-- Nej, men jag träffade honom.

-- Nåå!

-- Han var sig lik. Han som du får alla sina meningar genom passioner
och intressen; för närvarande tänker han med tarmen, liksom du med
gallblåsan. -- Men säg mig, varför står du alltid på det orättas sida,
varför är du alltid redo att försvara uselheten?

-- Vet du vad det rätta är?

-- I detta fall, ja! Finns det några tvivel?

-- Vet du icke att mänskorna äro skapade somliga så, andra så? Vet du
icke att alla äro danade till lyckan, och att lyckan endast består i att
få växa fritt, slå ut alla blad hur taggiga de än äro; att friheten från
band och tryck är sällheten ...

-- Almqvist sa så om havresoppan också.

-- Almqvist? Vågar du nämna det namnet, vågar du nalkas den store anden
med fordran att förstå honom -- du har aldrig förstått honom; endast den
som fått en ängels vita kyss på pannan kan nalkas honom.

-- Den svarta ängelns vita arsenikkyss! Tack ska du ha för din
rapakalja, gamla Hanna! En åsna är du, och under denna åsnefest som
pågår sedan tio år ha alla åsnor samlat sig kring dig, när du skriar,
falla de på knä, alldeles som vid Blåkullafesten där häxorna kyssa
bocken i ändan. Nu känner jag dig; du var lite svår att komma på, och
även jag har ett ögonblick varit dyperad, därför att du var kvinna ...

Det ringde i telefon. Hanna, lycklig att slippa svara, ty att svara var
det värsta hon visste, reste sig med en mine, som om hon velat säga: jag
skulle nog ha svarat dig på tal, om inte denna förargliga telefon
kommit. Hon kunde nämligen ljuga med miner också.

Falkenström hörde Zachris' snattrande röst, och för att vara taktfull
gick han in i rummet bredvid.

Efter två minuter syntes Hanna i dörren, nu var hon hög, nedlåtande som
om hon bar en dålig underrättelse med vilken hon kunde krossa honom. Men
Falkenström tyckte inte om konstpauser och uppskjutna avrättningar,
därför högg han in:

-- Vad sa min vän Zachris?

-- Din vän?

-- Ja, vet du inte att vi alltid varit falska vänner ... Nå, han tar
damernas parti?

-- De förfördelades! Du har slagit en kvinna!

-- För det första, det var ingen kvinna, _det_ var ett l--r!

-- Emellertid söks du av polisen!

-- Och Zachris som är intim vän med detektiven hjälper dem! Ja, han stod
alltid på brottets och brottslingens sida, därför älskade han polisen.
Han har nyss skrivit en roman till försvar för det ruskigaste brott som
är begånget i Sverige. Stenkåhl och Björnson uttryckte sitt gillande,
antingen därför att de behövde Zachris till några manövrer, eller därför
att de kände hemliga sympatier med brottslingen. Fina pojkar!
Emellertid: Ajö med dig! Nu går jag till polisen, och pliktar 30 kronor
för blodvite, det var det ärligen värt. Måtte inte denna detalj skymma
huvudfrågan, mina barns räddning från ett sodomithem!

-- Från din smutsiga fantasi, menar du!

-- Si där, den andra konstanten, som jag glömde nyss. Två konstanter
röja bugern: småflickor och smutsig fantasi! Nu fick jag fatt dig.

Han gick hastigt ut, ner för trapporna och stod på gatan, icke vetande
vart han skulle gå.

Han såg sig omkring efter något som kunde ge honom en impuls, efter ett
ansikte som sade någonting, en skylt som med ett namn gav en anknytning.
I detsamma kom en mjölkvagn med stor skylt bakpå, och han läste i
hastigheten Henrik borg, men där stod Henriksborg, Mejeri. Pang! --
Henrik Borg, vår gode doktor, den kan vara mannen just nu!

Han vinkade en droska och åkte direkt till doktor Borg.

                   *       *       *       *       *

Doktorn satt vid sitt mikroskop när Falkenström trädde in.

Som denne egentligen uppgivit allt hopp rörande sitt ärende, kom han hit
för att få tala vid en förnuftig människa, hämta mod och glömma.

-- Vad söker du, vandrare? frågade doktorn.

-- En människa!

-- Ecce homo! -- Sitt ner!

-- Vad söker du i fjärrglaset?

-- Jag söker framtiden, som synes mig hotande. Naturen har gjort uppror,
och släktet utrotar sig själv sedan gudarne slagit det med blindhet. Du
vet jag var fruntimrens läkare en tid, men förlorade dem, emedan jag
icke ville orättvisan. Nu har jag fått en ny egendomlig praktik som
visst är ny ... I denna helvetiska strid mellan könen som pågår, ha
kvinnorna hittat på ett sätt att mörda sina män, och jag har nödgats
uppfinna ett sätt att rädda dem. Det är motbjudande, men varför skall en
man låta mörda sig av bara artighet? -- Här komma män till mig med
revolvern i fickan. Deras fruar ha anklagat dem för att icke vara män,
trots det att de ha barn tillsammans. Vad sägs om det? En contradictio
in adjecto, ty en man som har barn med en kvinna, måste ju vara man.
Männens svar är ju detta: Säger du att jag icke är en man, då är ditt
barn en h--unge och du en h--a. -- Det är logiskt, men därför fattar
kvinnan det icke; utan hon går på. Som könslivet är fortfarande fullt av
hemligheter, så blir mannen förtvivlad och söker läkaren. Han har ju
intet annat göra än »se efter» -- i mikroskopet. Det är full bevisning,
men det hjälper knappast! -- Vet du vad som ligger bakom allt detta? Jo,
när kvinnorna gjorde uppror mot naturen och ville bli likställda med
mannen, upptäckte de att han hade större momentan glädje än de, och då
blevo de avundsjuka. De kunde icke fatta att kvinnan fått modersglädjen
i rikligt vederlag; de ville vara lika med mannen! Då börjar detta
fälttåg, som ruinerat så många av våra vänner. När de av oförståndigt
ädelmod sökte dela med sig, så råkade de in på en orimlig strävan, och
gingo under. Mannen som den aktiva, är eldig, och kvinnan den passiva är
flegmatisk och _skall_ vara det för att kunna ta emot. Mannen, som den
positiva är måttgivande, och kvinnan som den negativa äger förmågan
anpassa sig. Hon äger därför ingen rätt till kritik! Det är ju handen
som bestämmer handskens nummer, och det är icke handsken som skall säga
till handen: du är för stor, du är för liten. Men nu ha handskarne gjort
uppror ... Jag har nyss läst i en medicinsk tidskrift att den kvinna som
fordrar mannaglädjen är pervers; hon har endast rätt att fordra
kvinnoglädjen som är grossess; den som begär annat är född till
glädjehuset. -- Nu är det rätt bakvänt i världen vordet, ty de flesta
hustrurna anklaga sina män att de äro för eldiga! Kan man anklaga elden
att den är för varm? Det är vanvettet! -- Du minns som pojkar hur
flickorna fasade för flegmatiska herrar, och det var sunt, ty en
flegmatisk herre är kvinnlig efter som flegma är kvinnans natur. Och nu
klaga de på de eldiga! När Zeus lyckliggjorde en dödlig kvinna, slog han
ner som en blixt! Jag älskar alltid tänka mig konceptionen som ett
åskslag, och icke som ett arbete; som en kyss och icke som massage; som
fåglarnes lätta lek i en ögonblicksbild och icke grodornas dagsverken på
träskbotten. Men de ha blivit grodor de forna fåglarne, och livet är ett
träsk som gör mig leda.

Han tummade mikroskopet och fortsatte:

-- Emellertid, här är ett nytt mord i faggorna! Tilda K. har hittat på
en falsk prins, vill bli prinsessa, men måste först göra av med sin
nuvarande. Hon har begärt skilsmässa och anklagar sin man, för -- köld,
försummelse i äktenskapet och det där! Nu vet jag att det är hon som är
kölden, och på hans manlighet har jag här full bevisning, här! Men denna
bevisning kan icke läggas på domarbordet, alltså måste mannen dö. Vet du
vem som är hennes försvarare?

-- Zachris, förstås!

-- Ja, denna brottets och lasternas försvarare ...

-- Han skjuter sig troligen.

-- Varför gifter han inte om sig genast, med en ung flicka, mycket ung,
och skaffar sig genast ett barn? Det är upprättelse, det är nobel hämnd.

-- Ja, ser du, vår vän är icke född med rovtänder; han känner det som en
plikt bli biten, att lida oförskylt, att gå under.

-- Är han teosof?

-- Nej! Men apropos, vet du att Max och Kilo studera teosofi och att de
bo i ett slags kloster på Siklaön, som Max har ärvt av en faster.

-- Kloster?

-- Ja, de kallar't för det! Och där ha de öppnat en fristad för trötta
män -- inga kvinnor!

Falkenström ljusnade och lyssnade. Doktorn fortfor:

-- En asyl om man så vill, där bekanta och deras bekanta kunna uppehålla
sig, vila ut, och samla sig till stridens fortsättande ute i livet. Det
är naturligtvis konfessionslöst, med en anstrykning dock av religiositet
utan former. Jag har nyss skickat dit ett par som min veterinärvetenskap
inte bet på!

-- Prisad vare den stund jag mötte en mjölkkärra på gatan, och väl mig
att jag trädde över din tröskel. Vad heter klostret?

-- Stället heter?

Doktorn viskade ett namn i örat.

-- Det skall vara hemligt, ser du, sade han! Gå i frid, och hälsa
bröderna att om jag icke vore här, vore jag hos dem!




                           TIONDE KAPITLET.


På Siklaöns bergås med utsikt över Stockholm, Djurgården, Värtan och
Segelleden låg en liten fyrsidig stenbyggnad med högt tak och
vindskupor. Den liknade en skånsk (frankisk) bondgård; men omsorgsfullt
byggd av gråsten med vit puts och rena sandstensfattningar kunde den
även gå för ett kloster, hälst den bar en takryttare med klocka.

Byggnaden var sluten på de tre längorna, men på den fjärde öppnades den
med en inkörsport, flankerad av portvaktarrum med klocka och brevlåda.

Byggnadens äldsta historia var okänd, men på 1700-talet hade där varit
svavelsyrefabrik först, sedan kakelugns- och slutligen tapetfabrik.
Portvaktarlängan vette åt söder, alltså inåt land, och till densamma
förde en allé med två stenmurar vilka skyddade en trädgård. Norra längan
vette åt sjön, men var byggd på branten av berget, som stod nästan
lodrätt och icke lämnade någon väg öppen ner till stranden.

De fyra sidorna i kvadraten inneslöto en gård, apterad till trädgård,
med en fontän mitt i korset av två varandra skärande lövgångar av
klängväxter på spaljé. Insidorna öppnade sig med verandan av trä,
härmande klostrets korsgångar, och voro om vintern stängda med fönster
och glasdörrar.

Detta osäljbara hus, beläget i en okänd vild trakt, svårtillgänglig
genom branta berg och sumpiga dalar hade greve Max ärvt av en faster,
och huset med sina många rum var fullt möblerat i alla möjliga stilar,
dock ingen senare än 1840. Kakelugnsmakaren hade lämnat sina spår efter
sig i en utvald samling kakelugnar, vilka gåvo varje rum sin bestämda
ton. Och tapetfabrikören hade också givit sitt bidrag i tapeter, olika i
varje rum. Av svavelsyran fanns intet annat spår än ett stort kök med
spis under kåpa och med blåsbälg, vartill sedan kommit ett långt
diskbord vid fönstret med små trefötter, sandbad, spritlampor och
kokbägare, några sättkolvar, retorter, diglar och kemikalier.

Den enkla inredningen, nästan värdelös, hade greve Max ordnat om, så att
var sak passade i sitt rum; och med de billigaste färgade bomullsstoffer
hade han stämt ihop tapet, kakelugn och möblemang. Varje rum föreföll
lik en dikt, avslutad för sig, i begränsning, i form, i färg. De
billigaste kökslampor, anbragta antingen i taket eller på väggarne som
lampetter, hade han dekorerat med japanskt papper så att man icke anade
de simpla former som doldes av dessa lampor för ett pris av en krona och
femtio öre. Ett alltför obändigt, torrt, prosaiskt rum hjälptes genast
med en krukväxt i fönstret, som aldrig förfelar sin verkan, utan ger
hemtrevnad.

De många rummen, vilka alla hängde tillsammans men kunde isoleras,
uppvärmdes av två stora plåtkaminer, och med ventiler släpptes värmen
upp i vindsrummen efter behov, men nu på vintern stodo dessa öde. Som
det var små golvytor och lågt i tak befanns det lätt att hålla varmt,
och då tobaksrökning icke ingick i husets vanor, hölls alltid luften
ren.

Denna vinterafton sutto greve Max och Kilo ensamma i biblioteket, som
hopkommit av bådas sammanslagna jämte det som greve Max hade ärvt. Ett
rum fullt var det; och ordnat i alléer och bersåer. Alla encyklopedier
och referensböcker på långa bordet; sedan de olika ämnena på fack; men
en hel vägg stod oordnad och kallades jaktmarken. Där funnos alla
världens ting huller om buller; sammelband, buntar diverse från
bokauktioner, delvis oöppnade, broschyrsamlingar, lösa blad, planscher.
Där kunde upptäckter göras, och det som i dag syntes värdelöst kunde i
morgon vara av största vikt, beroende av ämnet man behandlade. Och när
man jagat av den marken, kunde man efter en tid jaga om igen, ty i
vinden funnos säckar med reserver.

På konsoler stodo små billiga byster av Emersons sex representanter av
mänskligheten: Plato, filosofen, Swedenborg, mystikern, Montaigne,
skeptikern, Shakespeare, skalden, Napoleon, realisten, och Goethe,
skriftställaren. Man var nog betänkt på att utvidga denna
representantkammare, men hade uppskjutit ärendet.

I detta bibliotek höllos kollokvierna och dialogerna, och där kändes
tryggt, ty man behövde icke tvista om ett faktum eller datum, utan man
konstaterade det genast genom »slå upp» i referensböckerna.

Max talade, och Kilo hörde:

-- Gråt icke över tidens ondska, broder; du som teosof bör veta att
varje tidevarv har sin uppgift: detta som går till ända nu var det
materiella framåtskridandets, industriens och ekonomiens; var det
underligt att det intellektuellas nivå skulle sjunka då det sinnligas
steg?

-- Men ett sådant sjunkande ...

-- Man tvingas ju vara barn av sin tid, man skall vara det, men man
måste växa med, framåt. De som stanna bli överkörda! Även villfarelserna
ha sin uppgift: att korrigera sanningen; och i varje villfarelse finns
ett korn av det rätta. Glöm icke Jakob Boehmes odödliga: Allt innehåller
ja och nej, eller Platos: Allt födes av sin motsats. Du ser ju hur
nittiotalet var syntesens eller kompromissernas tid, då man slutligen
började lära av varandra. Förebrå icke de unga hedningarne deras
framstormande. De togo arv av sina fäder, och den store kyrkofadern
Viktor Rydberg var deras profet, fastän han nu får sitta och bekämpa
sina lärjungar. Det var han som lärde oss att älska Julianus
avfällingen, och att hata Kristus. Nu sitta vi och förvånas att vi kunde
vilja utbyta Kristi bildade fina kult av det osynliga mot grekernas
ohyggliga. Om man skulle tagit profeten på orden, borde man ha givit ett
exempel. Tänk dig kyrkorådet med komministrar och adjunkter inledande
hundra oxar i Jakobs kyrka; se dem slakta ner dessa offerdjur och med
blodet bestänka altaret; föreställ dig kyrkoherden rotande i djurens
inälvor för att spå ut framtiden; när denna kungen skall dö, om bönderna
skulle få missväxt och dylikt som sedan komme in i nästa års almanacka.
Ja, det var Julianus' religion som skulle uttränga kristendomen, och som
förkunnades av idealisterna på 60-talet. Det var ju idiotiskt! Det var
rationalismen, så kallad av ratio förnuft, därför att de saknade både
förnuft och vanligt förstånd ...

Nu hördes takklockan ringa, och det betydde främmande.

-- Vem är det, tror du?

-- Det är Falkenström, svarade Kilo utan betänkande. Jag har väntat
honom i två dagar; han har haft det svårt, jag har känt det på mig.

-- Han är välkommen, men hit in får han endast komma nykter.

-- Det vet Petrus vid porten; dock, är han i själanöd, så gå ut i
väntsalen och tala vid honom.

Petrus syntes i dörren. Det var en verklig gubbe, vit i hår och skägg,
på kryckor och utseende av en hundraåring, fastän blott sjuttio år
gammal.

-- Falkenström är här, rapporterade han.

-- Han är välkommen, men ...

-- Men han har gått, till fots, förvillat sig i bergen ... Nu badar han,
och får sedan rena kläder och filtskor, en kopp varm mjölk också ...

-- Han skall vila en halvtimme, så får han komma in i mitt rum, sade
Max, om han är ...

-- Han är nykter, men söndertrasad invärtes ... talar om polis och annat
i samma anda ...

-- Gå nu, gubbe, och inför honom om en halv timme! Men tvinga honom
ligga 15 minuter på en soffa, och underrätta honom om »husets vanor»,
att han icke må störa vår frid med sitt knot.

-- Medan vi väntar, Kilo, skall jag läsa min sista dialog, som du begärt
höra, och som skall tryckas i våra klosterskrifter i sinom tid.

Kilo sjönk ner i vilstolen och »släckte ögonen» för att höra bättre och
förstå.

                   *       *       *       *       *

År 1872 satt jag en vinterafton ute på en ö i havsbandet och hörde en
gammal bekant jägare och äggsamlare berätta följande tilldragelse ur
sitt liv. Han hade som yngling under sina promenader upptäckt en
trädkrypares bo i en asp, och som han saknade denna fågelns ägg,
fattades han av en häftig åstundan att äga dem. Men trädet var av samma
slag som den förbjudna fruktens; det växte innanför ett staket, och inom
samma staket låg en villa, och i villan bodde en familj, med vilken vår
äggsamlare måtte haft något obytt, ty det föll honom icke in att begära
lov få klättra upp i trädet. Äggen måste han ha, och följaktligen gick
han en mörk kväll med en såg för att fälla trädet ...

(Här blev situationen spännande och jag minns hur berättarens ansikte
fick ett smärtsamt uttryck där han satt på den svarta skinnsoffan med
ett sjökort och två bössor ovanför ...)

Nåväl, villans dörrar slås upp, ljus strömmar ut, och ägaren griper
ynglingen ropande på »tjuvar». Den brottslige införes i familjen, och
förhöres. Han söker försvara sig med att han endast ville åt fågelboet
... Villaägaren fattade icke vad man skulle med ett fågelbo, trodde att
gossen ljög, och hotade med polis. Situationen var på höjden, då den
brottslige nämner sitt namn. Därmed var förtrollningen bruten, ty hans
far åtnjöt anseende och saknade icke inflytande. Han släpptes och därmed
var saken slut.

Tjugu år senare satt jag i samma rum med samma jägare och erinrade om
ungdomsminnen. Plötsligt tog jag upp denna fågelhistoria. Jägaren såg på
mig förvånad, och frågade var jag fått tag i den.

-- Av dig! svarade jag.

Han förnekade. Jag undrade om han skämtade, ty ljuga behövde han ej,
emedan det icke fanns något förödmjukande eller ärerörigt i den
pojkhistorien. Han lät mig berätta historien i detalj, men kunde icke
kännas vid den.

Jag har många gånger sedan dess undrat om han ljög helt enkelt, därför
kanske, att historien i verkligheten varit förknippad med något
förödmjukande som han utelämnat vid första referatet för mig och som han
skämdes för. Att hans minne svek är omöjligt, ty pinsamma situationer
bruka ha en otrolig förmåga hålla sig kvar. Man kan stryka ut dem för en
tid, men de slå upp igen som fläckar på rocken. (Kanske jag misstar
mig!) Jag har ibland tänkt att han läst den där historien eller hört den
av en annan och lokaliserat den på sig, den långa vinterkvällen, för att
vara intressant, och att han nu skämdes över att ha ljugit då för tjugo
år sedan. Mitt eget minne litar jag på i detta fall, ty historien var så
levande, målande berättad, att jag som författare såg den för mig den
gången. Kanske, säger jag mig än, var jag den första som han berättat
den för, och därmed hade han befriat sig från ett pinsamt intryck så
grundligt att detta utströks ur hans minne.

Följande händelse ur mitt eget liv kan belysa den erfarenheten huru man
ur sitt minne utplånar totalt ett plågsamt intryck, så att det icke
existerar mer.

Omkring 1880 satt jag med några för detta skolkamrater och rotade i det
förflutna. Vi voro nu ute i livet, gifta män och med en viss ställning.

-- Du kan ha en bjärt otur du, vände sig en av kamraterna till mig.

-- Ja, har du märkt det också? (Det var min egen observation som jag
gärna hörde bekräftas.)

-- Ja, svarade han, minns du inte (och så började han en historia från
skolan omkring 1860, men jag mindes inte ett spår).

Saken skall ha tillgått så. Det var sista dagen på terminen, sista
timman, och läraren, den fruktansvärde, var blid. Det låg en fridens och
försoningens stämning över klassen, och timmen gick under diskussion om
flyttning och betyg, så att läxan icke blev förhörd. Klockan slog.
Läraren förklarade med ledsnad att han icke kunde medhinna läxans
förhörande, men var övertygad om att vi läst över den. Det var en
explikation så att böckerna lågo uppslagna. Vid kommandot »slå igen
böckerna» skulle jag, enligt berättaren, ha givit luft åt min
tillfredsställelse att ha undgått en fara, och utstött en lättnadens
suck, vilken dock hördes av den skarpe läraren, som fattade i en blink
dess betydelse. Ett sataniskt leende flög över hans rysliga ansikte och
med en skallerorms blickar ruvade han först min tolvåriga person; sedan
efter kommandot: slå opp böckerna! utslungade han mitt namn, vilket
betydde att jag skulle explicera. Då jag icke kunde ett ord, fick jag
stryk.

Jag hade inte ett spår minne av detta och berättaren kunde icke väcka
det heller. Men som jag tyckte historien stod i stil med mina andra
upplevelser, så brukade jag sedan berätta den själv, såsom bevis på min
otur.

Förmodligen hade jag varit så inne i julstämningen, och denna episod
hade kommit så abrupt in, att den icke fick någon plats. Där var
upptaget av julklappar och friheten under lovet med dess nöjen, jag var
så framom terminen och läxorna och det här låg redan bakom förut. Hade
jag icke behövt berättarens historia till min samling, hade jag förnekat
den, ty den saknade verklighet för mig.

Nu efter fyrtio år, då jag sett så mycket misstag och missförstånd, har
jag börjat undra om berättaren i sitt minne förväxlat mig med någon
annan. Om han gjort det, så bleve saken ändå mer intressant, ty då hade
jag i min levnads väv spunnit in andras garn, och det är ju icke så
ovanligt.

                   *       *       *       *       *

Intet är osäkrare än uppgifter och vittnesmål, icke därför att
människorna ljuga uppsåtligt, utan därför att allting är så
bristfälligt, våra sinnen, vår uppfattning, vårt minnesorgan.

I mitt föräldrahem umgicks intimt en änkefru med son. Oftast hörde jag
den gamla kvinnan tala om sin avlidne man, och såsom varande den kände
kaféägaren till det berömda kaféet. Jag hörde så ofta talas om honom som
jag aldrig sett. Och när jag en gång fick se hans granna lokal med
pompejanska målningar, med lagerboskéer, glaskronor och sjungande
kanariefåglar, fick jag höga tankar om honom. Men minnet bleknade, sonen
växte upp och kring honom samlade sig mitt intresse. Han var lantbrukare
och kom ofta till staden; var alltid allvarlig och hade alltid missväxt
och andra bekymmer, även processer. När jag fyllt tjugo år blev jag hans
gäst. Under ett nattprat råkar mannen fälla följande ord i en parentes
... »Ja, sir du, min far var bonde ...» Då vaknade mitt barndomsminne om
kaféidkaren, och jag avbröt: »Var inte din far ...» Härpå vill jag
minnas, att han svarade något suddigt, ty han var inne i ett längre
anförande, men i alla fall nekande. Efter den dagen slopade jag
barndomsminnet om kaféidkaren, troende mig som litet barn ha förväxlat
eller missuppfattat. Så försvann han från min horisont, livet fyllde ut
mitt eget, och jag hade icke tid att grubbla över andras, men var gång
mannen dök opp såg jag bondsonen i honom.

Efter tjugofem år gångna sitter jag med en nära anförvant och dividerar
om gemensamma ungdomsvänners öden. Så kom vi till Filip X.

-- Ja, hans far ägde ju vinterträdgården, säger min anförvant.

-- Va för slag? Var inte hans far bonde?

-- Nä! Var har du fått det ifrån?

-- Från honom själv.

-- Omöjligt, jag kände hans far!

Som vi voro upplysta människor båda, råkade vi icke i gräl; jag bara
satt förvånad över ett intressant faktum, som jag ännu icke kunnat
förklara. Men efter den stunden återblev min vän schweizeriidkarens son,
och bondsonen försvann ur mina föreställningar där den dock levat i
tjugofem år.

Är det möjligt att jag hörde vilse om natten, eller är det så att hans
far _först_ var bonde och sedan blev värdshusvärd? Faktum saknar ju
intresse, men att jag gick i tjugofem år och ljög utan att veta det, kan
ju mana en till försiktighet.

Att tro allt vad folk säger kallas för att vara naiv. År 1870 omkring på
våren var jag naiv, då en studentkamrat kommer upp på min fattiga
kammare för att taga avsked. Han hade nämligen, så uppgav han, måst
avbryta examen för fattigdom, och hade nu tagit anställning hos en
vintappare i Uddevalla. Vintapparen var i staden och väntade få föra
honom till hans anställning. Som jag själv var i ordning att få resa ut
till landet, till solen och havet, såg jag vännens förskräckliga öde i
en underjordisk lokal så utmålat, att jag beslöt rädda honom. Han var
nämligen en ovanligt framstående sångare med stora anlag för teatern,
och jag ansåg honom äga lyckan i sin hand. Jag föreslog honom först att
gå in vid teatern. Nej, hans mor avskydde teatern och för övrigt hade
han givit vintapparen sitt hedersord; han var dessutom sjuk och ägde
icke sin röst just nu. Då föreslog jag att han skulle följa mig till
landet och under sommaren sjunga opp sig; jag skulle skaffa honom
pängarne.

Efter åtskilliga svårigheter gav han med sig; jag skaffade 100 kronor
och han kom till landet.

På hösten var han blomstrande av hälsa och mod. Han lånade min bästa
dräkt, for in och provsjöng, kom tillbaka med ett utmärkt engagemang.
Nåväl att kunna hjälpa en människa är en avundsvärd position och utgör
lönen själv; jag låtsade aldrig om skulden, och åtnjöt själv understöd
av andra så att jag ingen tack begärde, men jag stod som låntagare hos
den rike mannen och fick då och då påminnelser av mindre behaglig art.

Ett par år gingo och min vän var stor sångare. Jag hade däremot mycket
svårt. En vår kom han upp på min vindskammare och fann mig i samma
förtvivlade läge som han en gång var i. Han ville hjälpa mig till landet
och skulle be en rik kamrat om ett lån.

Han gick till den rike och bad om tjugofem (!) kronor, men fick nej. Jag
stannade i staden och han försvann efter att dock ha bjudit mig på några
supéer.

Hittills är allting normalt, mänskligt och var i min egen bohêmegenre.
Men nu börjar det abnorma.

Tre år senare umgicks jag i en god familj med artistintressen. Jag förde
ofta samtalet på den berömde sångaren, naturligtvis utan att röja hans
uppkomsthistoria; jag kallade honom min vän och berömde honom, kanske
med en hemlig stolthet över att ha givit honom första handtaget.

En dag har frun i huset råkat sångaren på ett bröllop, och vid vårt
nästa sammanträffande utgjuter hon sig i lovord över honom, men är på
samma gång mörk och förbehållsam mot mig, nästan misstänksam.

Slutligen måste hon tala ut:

-- Ni kallar denne man er vän, men han talar illa om er.

-- Ja, svarar jag med en lätt skepsis, sådant är livet.

Och därmed upphörde samtalet om sångaren. Fem år senare nödgar jag samma
fru omtala vad sångaren andragit mot mig.

Nu kommer det oförklarliga:

Sångaren hade räddat mig en gång ur ett förtvivlat läge, och jag hade
besvarat hans vänliga uppoffring med svart otacksamhet!

Jag tvangs då berätta sakens sammanhang, men såg att jag icke blev
trodd.

Nu frågar jag mig: kan ett faktum under årens lopp vända sig baklänges i
en människas minne utan att man vet det?

Och så frågar jag: Om han kände förbindelsen tryckande fastän jag aldrig
påminde om den, så hade enklast varit om han betalat penningskulden. Men
den låtsades han aldrig om, och inte jag heller; men reversen stod jag
för; och när jag efter tjugofem år ville betala den, efterskänktes
beloppet.

Men vintapparn återstår.

Tretti år efter sitter jag på ett kafé med en ungdomsvän till sångaren
och mig. Vi tala om honom som nu var rik, riddare och sådant mera. Då
erinrar jag om vintapparen såsom något bekant.

-- Vintapparn? säger vännen. Vad var det?

Jag relaterar.

-- Det har han ljugit, svarar vännen: ty jag umgicks intimt med honom
just i de dagarne, och han nämnde inte ett ord om den saken.

-- Ja, sådant är livet, sådana äro människorna, och följaktligen vi
själva!

Nu är han död! Frid över hans minne! Livet har kvittat mellan honom och
mig.

Emellertid har jag nödgats i självförsvar berätta vintapparhistorien så
många gånger att den kanske kommer in i hans biografi och han har väl
berättat historien om min svarta otacksamhet så att _den_ kommer in i
min biografi!

Sådant kan det vara!

                   *       *       *       *       *

Falkenström hade badat i den forna bagarstugan framför en riseld, och
efter att ha fått rent linne och torra kläder vilade han sig på en
soffa, då greve Max inträdde. Denne hade vanligen av erfarenheten lärt
att människorna släpade med sig sina bekymmers atmosfär, som satt kvar i
rummen likt dålig lukt, och därför gick han att söka upp sin gäst i
bagarstugan. Där skulle han få tala ifrån sig, och hans elände skulle
sedan slås ut med badvattnet.

Han satte sig bredvid den »sjuke» och bad honom tala.

Falkenström sprang upp, gav hela sin lidandeshistoria, med alla
detaljer. Han bemötte invändningar, höll försvarstal, bannade över
människors uselhet, som togo brottslingen i försvar mot den
förfördelade. Han talade så att det skummade kring munnen. Slutligen
blev han torr i halsen, och en lätt heshet beslöjade rösten.

Greve Max tog emot, ställde sig deltagande, kastade in en fråga här och
var, gav nya uppslag, lät honom ta om vissa punkter för att riktigt få
ur honom hela böldens innehåll. Hans ansikte återspeglade alla den
olyckliges lidanden och han tycktes krympa ihop, framför denna hatets
eld. Men mot ämnet, som var honom vidrigt, gjorde han sig hård, ty han
ville icke föra det in i sina tankar, utan han ledde alltjämt av
strömmen med det han kallade jordledningen. Han hade nämligen under de
sista åren börjat uppfostra sig, företagit andliga övningar,
gymnastiserat sin själ, och vunnit vissa färdigheter som vanliga
människor kalla övernaturliga. De fula minnena ur livet hade han
opererat bort; och för att icke bli rov för den förstkommandes
suggestioner höll han andlig diet.

Den som läser en tidning var dag, får redaktionen över sig med alla dess
åsikter och synpunkter, blir bara dess medium. Det tryckta ordets makt
är stark och därför lät han Petrus läsa tidningen om morgnarna och tala
om de stora världshändelserna. Skämttidningar fingo icke införas, ty han
ville icke bli lågsinnad och glädjas åt elakheter. Han läste icke en
bok, _därför_ att den presenterades honom, utan han tittade först i den.
Fann han den infam eller gycklaraktig, lade han den i elden, att den
icke skulle råka i andras händer. Han mottog icke alla besök, och
besvarade icke alla brev. Om han råkade ut för någons hat, så avklippte
han kontakten med denne; öppnade icke hans brev; upphörde läsa hans
böcker, ifall han var författare. Och han nämnde aldrig hans namn, ty
han visste vad ett personnamn är för en strömväckare. Han strök ut honom
ur sitt minne.

-- Man skall aldrig hata en människa, sade han, ty det är att förstärka
fiendens strömmar genom influens. Klipp av trådarne, och han når dig
icke, eller skaffa dig jordledning, så går hans åskstråle ner i marken.

Under Falkenströms långa anförande hade han upptagit allt dennes elände,
avlett en del, och återgivit en del, liksom tvättat på filtret, så att
när Falkenström slutat, fanns nästan intet kvar av hans stora sorg. Och
han var så trött att han begärde få gå till sängs.

Sedan han av Petrus fått veta »husets vanor» fördes han direkt till sitt
rum och somnade.




                           ELFTE KAPITLET.


Följande förmiddag sutto Kilo, Max och Falkenström i biblioteket
samtalande om helt andra saker, och Falkenström syntes befriad från sitt
onda. Han hade glömt bort det. Max talade:

-- Denna idé med klostret spårar man först hos Huysmans. Som vi minns
började han som Zolas lärjunge och utvecklade genren nedåt, grävde genom
matjorden så att han råkade alven, grus och stinklera. Då blev han led
på alltihop, på sig själv och världen. Men han ville ändå längre ned och
se vad som fanns under gruset. Han började forska i det fördolda utan
egentlig tro på att något fanns bakom förhänget. När han då träffade
väsenlika krafter med fast vilja, tog han upp kamp, blev slagen och
sökte bot. Dock, i stället för att grunda det konfessionslösa klostret,
gick han direkt till La Trappe, det strängaste av alla katolska,
underkastade sig penitens, biktade och fick absolution. Därpå irrade han
en tid, stridande med tvivlet, tills han slutligen tog munkdräkten hos
Benediktinerna i Solesmes. Men just som han fått inträdet och satt sig
på stolen, så brast den. Republiken stängde klostren, det vill säga
öppnade dem, och därmed var den sagan slut.

-- Var Huysmans en troende?

-- Ja och nej! När han kommer till Trappisterna så frågar han sig: »Vad
har jag här att göra? Vem har drivit mig hit?» Hans samvete är skapligt,
han ångrar men med reservation, han ledes mera vid livets banalitet och
är genom sin djupa bildning främmande för samtiden. När han sitter i
klostrets trädgård väntande på bikten, röker han en cigarrett, och
tänker ett ögonblick springa ifrån alltsammans, men kan icke. Han går in
till bikten och gör opp sitt förflutna, och i det ögonblicket erfar han
något stort som kunde kallas religiöst.

-- Vad är det?

-- Vad religion är? Försökom några definitioner: Jag säger: religionen
är Anschluss mit Jenseits, på svenska: anknytning med det transcendenta;
kontakt med kraftkällan ...

-- Vad är tron då? frågade Falkenström.

-- Tror du icke?

-- Nej!

-- Det narras du! Ty det du vet, det tror du. Du tror det är tisdag i
dag, emedan du vet det. Alltså tror du under vissa förhållanden. Men hur
vet du att det är tisdag i dag? Därför att det står i almanackan, svarar
du. Men det står icke i almanackan att i dag är i dag. -- Jag hade en
gång en vän som rökte opium och sov i trettiosex timmar. När han
vaknade, hade han glömt tid och rum. Hans ur hade stannat, och för att
utröna vad det var för en dag, skulle han se efter i almanackan. Där
stodo ju alla årets dagar och även den dagen, men det stod icke vilken
dag det var i dag. Hur skall du få reda på det då? Du frågar de andra.
Men de andra frågar dig eller varandra, det är alltså något
konventionellt, som astronomerna ha bestämt och som vi få antaga på god
tro, efter som vi icke kunna kontrollera det. För övrigt är det icke
tisdag i Amerika utan måndag. Där ser du så rörligt, så vacklande även
ditt vetande är. Emellertid, du tror vad du vet; men vet du det du tror?
Ja, naturligtvis efter som du tror det du vet ...

-- Detta är tankeexperiment -- -- --

-- Ja, just det, och vi anställa tankeprövningar, söker utröna hur långt
man med tänkande kan sondera det okända. Och vi ha upptäckt att
tänkandet är lika djupt sjunket som allt annat dekadent. Du vet att i
Regula de tri man med tre bekanta söker den fjärde okända; och när jag
ställer upp den matematiska syllogismen rätt, drar riktiga konsekvenser
genom att räkna rätt, så är jag tvärsäker om att ha funnit det okända X.
Men om du har tre eller flera säkra premisser, och därav söker draga en
logisk konklusion, så stannar du ofta framför följdsatsen, emedan du är
feg för dagens opinion. Vill ni höra hur jag anställt ett experiment för
att utröna om det finns någon sanning i det gamla, så osannolika
antagandet av järtecken, eller uppträdandet av naturfenomen, vilka
åtföljas av händelser som inverka på människors öden? Hör mig i fem
minuter, skola vi diskutera sedan.

Greve Max läste följande dialog »Om Järtecken.»

-- Har du sett någon hägring i Stockholm?

-- Hägring? Inte hägrar det i städer; det är bara i öknar, på slätter
och på havet.

-- Man skulle således kunna kalla det högst ovanligt, om man fick se en
hägring över Stockholm?

-- Det vore ett rent underverk.

-- Inte finns det något underverk, eller vad menar du med underverk?

-- Det som strider mot naturlagarne är underverk.

-- Väl! Men för att veta vad som strider mot naturlagarne, måste man
känna alla naturlagar. Kan man säga att man gör det?

-- Nej, visst inte.

-- Nej, du har rätt, ty naturlagarne äro ofta varandra motsägande och
sig själva. Fysiken lär till exempel, att ljudet fortplantar sig bättre
genom fasta kroppar än genom luften. Således går en ljudvåg 10-1/2
gånger lättare genom gjutjärn än genom luft, men man hissar ändå upp
järnridån för att höra bättre på symfonikonserten, och man stänger icke
dörren till musikrummet, utan man öppnar den, när man vill höra på
musiken. Alltså fortplanta fasta kroppar ljudet sämre än luft, och
bättre än luft. Denna motsägelse anger, att vi icke känna naturlagarne,
och att vi följaktligen icke veta vad som strider emot dem. Alltså veta
vi icke vad som är underverk eller icke, och vi gjorde bäst i att icke
tala om underverk. Vill du nu ge mig ett annat namn på sakförhållandet
att en hägring skulle visa sig över Stockholm.

-- Jag skulle vilja kalla det oförklarligt!

-- Gott, vi kalla det oförklarligt alltså. Och du erkänner ju att det
vore lika oförklarligt om hägringen visade sig i Paris som i Stockholm?

-- Likgiltigt!

-- Väl! Natten till den 15 december 1869 i Paris visade sig Tuilerierna,
Louvre, Place de la Concorde, Stadshuset med flera andra offentliga
byggnader på den något molniga himmeln, men upp och nervända, och detta
under pågående månsken.

-- Det är absolut oförklarligt! Kan det inte ha varit en synvilla?

-- Nej, ty fenomenet iakttogs av många, och det finns avbildat i
Flammarions lärda arbete om atmosfären.

-- Det var konstigt! Du sa att det var 1869?

-- Ja, året före kriget och Kommunen!

-- Det var en luftspegling förstås?

-- Javisst, en luftspegling i molnen, och följaktligen intet underverk,
men oförklarligt i alla fall, ty moln bruka inte uppträda som speglar,
snarare som skärmar. Men vi gå vidare. -- Du erkänner att eldkulor eller
bolider, meteorstenar mycket sällan falla ner i Stockholm. Kan du minnas
någon?

-- Nej, jag minnes ingen.

-- Tror du att de falla oftare i Madrid?

-- Nej, det tror jag inte.

-- Det var således en högst ovanlig tilldragelse, när eldkulan sprang
sönder över Madrid den 10 februari 1896 och åstadkom en sådan panik att
människor rusade ut ur husen och trampade ihjäl varandra, varvid många
förlorade förståndet.

-- Ja, nu minns jag. Det var straxt före kriget på Cuba och
Filippinerna. Det var en meteorsten naturligtvis.

-- Javisst, och jag har nyss fått analysen -- den höll nickel och järn,
ett magnesiumhaltigt silikat med något krom och så vidare. -- -- --

-- Den hade ungefär samma halt av magnesia som den boliden vill jag
minnas, vilken föll ner utanför Borgå den 12 mars 1899 ...

-- Jämnt 90 år på dagen efter lantdagen i Borgå, och nu medan finnarne
ordnade sin andra petition till tsaren ...

-- Vänta lite, det här var den 12 mars och lantdagen i Borgå var den ...

-- Den 22 och 27 mars gamla stilen, men det blir omkring den 12:e i nya
stilen. Du ser således att meteorerna operera med astronomisk
noggrannhet och räkna tid efter stjärnorna, icke efter kejsare och
påvar.

-- Vart vill du komma med allt det här? Du tror väl icke på järtecken?

-- Jag, nej bevare mig väl! Jag vill bara konstatera tillvaron av
oförklarliga fakta, och det mest oförklarliga är Dreyfuscyklonen i Paris
den 10 september 1896. Jag kallar den så emedan Dreyfus fick sin dom den
10 september meddelad i Rennes tre år senare.

-- Då kunde du lika gärna kalla den kejsarinnans cyklon, emedan
kejsarinnan av Österrike mördades på dagen den 10 september 1898 ...

-- Sedan hennes syster hertiginnan av Alençon omkommit året förut i
Bazarbranden, vilken syntes utgöra ett brännoffer av det gamla
Frankrikes adliga familjer ... Emellertid, den icke ockulte Vossische
Zeitung skriver så här: -- »Cyklonen är ett i Paris aldrig förut varsnat
fenomen. Denna började vid Saint-Sulpiceplatsen, strök igenom Paris från
sydväst till nordost och slutade i sjukhuset Saint-Louis' trädgårdar ...
På dess väg upprycktes träd med rötterna, lyktstolpar bräcktes,
skorstenar slopades, tak lösrevos, tunga omnibussar stöttes omkull,
droskor med häst, kusk och åkande lyftes från marken och slungades 120
meter genom luften. På Seinefloden kastades skepp emot varandra, tre
stycken slogos sönder, varibland kolskeppet »La Revanche». I
justitiepalatset störtade ställningen till Sainte-Chapelle tillsammans;
senaten måste avbryta sin seance, emedan dörrar och fönster lyftes ur
hakarne. I polisprefekturen blev en vaktkur buren genom luften; den
postande soldaten med gevär befann sig plötsligen i ändan av en
korridor, utan att veta hur det gått till. En föredragande domare såg
ett fönster öppnas och ett stort träd flyga in i salen med rötter och
allt, detta i andra våningen.» Som kontroll anför jag ur
Frankfurter-Zeitungs referat följande: »Starkast rasade ovädret längs
Seinefloden, där justitiepalatset blev illa medfaret ... Nästan genom
ett under slapp en medarbetare i Courrier de Paris från döden då han
gick förbi sjukhuset Saint-Louis, där ett järnstaket av minst 50 meters
längd röcks ner från muren.» -- Allt med allt, en högst ovanlig cyklon,
som man kunde kalla symbolisk, icke sant?

-- Då kan du också annotera att åskan slog ner i Brest den 9 juni 1899,
och i den semafor som skulle signalera fartyget »Sfax», vilket befann
sig på öppna sjön med Dreyfus ombord.

-- Ja, varför icke! Att åskan slår ner, att meteorstenar falla och
cykloner rasa, har ju närmast mycket naturliga orsaker. Men att de
skedde just då, synes ha fjärmare orsaker. Du vet att en handling eller
en händelse kan äga flera orsaker.

-- Erkännes!

-- Gott; detta hände mig på min morgonpromenad nyligen. Jag gick på
södra stranden av Djurgårdsbrunnsviken, och hörde plötsligen ljudet av
en stark mattpiskning från norra stranden. När jag såg dit för att finna
orsaken, märkte jag en segelbåt vid bryggan som låg och slog med seglen.
Som båten var liten, förvånades jag över det starka ljudet. Då gled min
blick förbi segelbåten uppåt en backe, och se där piskades stora
salongsmattor. Ljudet hade således två orsaker, en närmare och en
fjärmare, och den fjärmare orsaken var starkare, eller utgjorde själva
orsaken, oaktat den var dold av den närmare eller seglen, vilka _också_
deltogo i ljudets frambringande. Ja, ser du, så är det; men om vi låta
blicken gå längre ut, bortom det närmaste, så upptäcka vi det fjärmare.
Alltså, om boliden i Borgå har till närmaste orsak en kreverad
himlakropp, den må höra till Leoniderna eller icke, så kan den ha ett
annat motiv till att den föll just då! Och varför den föll just då, det
u

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/48071