← catalogue

Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet

by August Strindberg · Swedish · Gutenberg #48060 · 497,010 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet

Author: August Strindberg

Annotator: John Landquist


        
Release date: January 24, 2015 [eBook #48060]
                Most recently updated: October 24, 2024

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/48060

Credits: Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
        Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net from
        images generously made available by Project Runeberg.


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK GÖTISKA RUMMEN: SLÄKTÖDEN FRÅN SEKELSLUTET ***

                           SAMLADE SKRIFTER
                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                           FYRTIONDE DELEN

                            GÖTISKA RUMMEN

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG




                            GÖTISKA RUMMEN


                      SLÄKTÖDEN FRÅN SEKELSLUTET

                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier 1916.

                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916




                              INNEHÅLL.


   1.   Götiska rummen          5
   2.   Palatsrevolutionen     20
   3.   Storö-borna            28
   4.   Redaktören             47
   5.   Kung Lear och Patern   68
   6.   En oklar situation     80
   7.   Moder-näringen         90
   8.   Nittio-talet          107
   9.   Ester                 116
   10.  Inför rådet           146
   11.  Den nye redaktören    168
   12.  Doktor Borg           176
   13.  Fru Brita på Storö    188
   14.  Majestätsbrott        215
   15.  På Operakällarn       233
   16.  Hos de döde           241
   17.  Försoningsfesten      256
   18.  Nyårsnatten           277

        Anmärkningar          309




                           FÖRSTA KAPITLET.
                           Götiska rummen.


Elektriska ljuset tändes i Götiska rummen, och vaktmästare ordnade med
ett bord.

Två herrar i frackar inträdde i detsamma och granskade med en blick
anordningarne, som de tycktes ha under sin uppsikt.

-- Det var inte i går du var här! sade den ena av arrangörerna, som var
arkitekten Kurt Borg, brorson till doktor Borg, kallad Den Förfärlige.

-- Nej, svarade målaren Sellén, jag har icke varit här på 15 år, då jag
satt i Röda Rummet och filosoferade med Arvid Falk, Olle Montanus och de
andra. Kan du, som arkitekt tomta ut vårt gamla rum?

Arkitekten, som varit här förr, stegade upp en trapez på flossamattan,
och beskrev det gamla sceneriet.

-- Ja, jag säger det, mente Sellén; tiderna förändras, men vi äro oss
lika.

Han gjorde en gest åt de grånande tinningarne och fortsatte.

-- Arvid Falk, ja; han kollaberade, som han skulle; lever han än?

-- Ja, lever mördad, som de nyss mördat vår Syrach, Rembrandtsonen, vår
bäste man, antesignanen, som föll framför linjen.

-- Och dessa mördare ska vi vara tillsammans med i kväll?

-- Ja, ser du, festens föremål är ju norrman, och man kan inte utesluta
hans gamla vänner från Paris och Rom.

-- Nej, det förstås; men kommer farbror Borg hit, så blir det kanske
kalabalik.

-- Det värsta är att Lage Lang, vår norrman, tror att det här skall bli
en försoningsfest. Tror du på en försoning?

-- Nej, svarade Sellén bestämt. Vi ha försökt, men det går inte. Lundell
till exempel, han mottog kallelsen till akademien, för att inifrån öppna
fästningens portar, för att reformera och stifta fred; men så blev han
instängd, och nu målar han som professorerna. Nej, tro dem inte! Så här
säger de: Kom till oss, bliv som vi; kom, ska du få Vasaorden, när vi
äro kommendörer; kom och bliv under oss, så äro vi över dig! -- Nej,
tack! Hällre utanför, hällre nere på gatan och vara buse! Minns du
Lasses visa på Hörnan i Paris?

-- Ja, Paris! Och nu är vi hemma igen! Vad synes dig?

-- Jolmigt! Alldeles rysligt! Det står still i luften, och sekelslutet
går in; man väntar nytt! Men vad?

-- Få väl se!

En rörelse vid dörren antydde att gästerna började infinna sig.

In trädde nu, fet, nyrakad, behandskad, professorn målaren Lundell. Han
bar vasaorden på fracken.

-- Tag bort den där s--n, sade Kurt Borg, och krokade ur stjärnan.

-- Nej, låt vara! protesterade Lundell godmodigt, van vid att man
skojade med honom.

-- Ja, men det är en skymf mot Lang, vår hedersgäst, som, mera förtjänt
än du, inte har någon stjärna. Vaktmästarne kan ta honom och oss andra
för straffade personer, förstår du!

-- Inte!

Ny rörelse vid dörren; konsul Isak Levi, fordom ledamot av Röda Rummet,
inträdde och skakade hand med Sellén, Lundell och Borg.

Därpå kommo gästerna gruppvis. En grupp akademister inträdde, som ett
moln kastar sin skugga över en äng.

Med dunder och gny rakade Den Förfärlige doktor Borg in, arkitektens
ungdomlige farbror. Kastande stridslystna blickar omkring sig, hälsade
han till höger och vänster med ett glåpord.

Där kom damer och herrar, men man märkte en bestämd skillnad, i det
akademisterna icke hade sina fruar med sig. Sällskapet var icke comme il
faut för dem, och man visste att det taltes ett språk här, som påminde
om ren svenska. Därtill kom, att societeten icke fick fira en norrman
efter riksrätten, och att artistdamerna hade fasoner, som icke voro
salongsmässiga. Det taltes till och med om att artisterna hade sina
»väninnor» med sig, och som man icke kunde skilja på dem från de andra,
voro misstag lätta att begå.

Slutligen inträdde en frejdig man, huvudet högre än de andra. Det var
Lage Lang, nytidsmålaren med det stora namnet. Vänsäll, rik, gästfri,
var han utanför de svenska söndringarne, och han gick därför oskadd
mellan eldarne, som han icke kände. Det var vännen och artisten man
firade, men man ville även ha en liten demonstration för norrmannen; man
ville visa att nationen icke delade regeringens mening, då den
behandlade Norge som en ockuperad provins, och man ville i sin mån
bilägga det uppifrån påblåsta hatet mot brödrafolket, vars väl icke
tillgodosågs, när landet styrdes per telefon från Stockholm, så som en
utgård kan skötas av en bekväm förvaltare.

Därför leddes hedersgästen straxt ut på balkongen, som öppnade sig över
den stora folkfyllda musiksalen. När han trädde ut, knackades pågående
nummer av; och upp spelades: »Ja, vi elsker.»

Professorerna gjorde en sluten grupp, som höll sig inne, ty de hade på
känsel att det skedde något olovligt, som de inte borde vara med om.

Därpå fördes gästen till bords! -- Det var en fransk cabaret-supé.
Framför varje gäst stodo sex ostron och en öppen butelj vitt vin utan
namn, alldeles som hos Laurent i Grez, och därmed var tonen given,
minnena väckta, och stämningen 80-talets, fastän man nu var inne på det
betänksamma 90.

Det behövdes bara ett nomen proprium för att få eld i minnena.

-- Barbison! Marlotte, Montigny, Nemours! -- Hå! Eller: Manet, Monnet,
Lepage! -- Hå!

Inga tal höllos ännu, men alla talade på en gång; frid och fröjd,
endräkt och glädje rådde.

Vid desserten steg stämningen till extas. Man kastade apelsiner över
bordet, servetter flögo i luften, tobaksröken virvlade och tändstickor
släpptes upp som raketer; en guitarr trollades fram; Spadas visor
sjöngos med kör. Det var signalen till konvenansens upplösning;
professorerna röckos med och blevo unga; de häktade av sina
ordensstjärnor och utdelade dem med öppna händer; på Selléns rygg hängde
vasaorden och en vaktmästare hade fått hederslegionen på axelklaffen.

Slutligen knackades i bordet. Doktor Borg talade:

-- Vi ha druckit välgång åt vännen Lage Lang, och åt artisten, nu vill
jag dricka för norrmannen: Ni ska inte tro, att jag älskar norrmännen
med deras bondskryt och stora åthävor; jag är själv gift med en norska,
som ni vet, och det är ett djävla folkefärd; men jag älskar rättvisa;
jag vill icke se en stursk nation förödmjukad av att låna vår kung sex
veckor om året, och jag vill icke ha någon intimitet med ett främmande
folkslag, som har en annan utveckling än vi; jag vill icke se norrmän i
svenska riksdagen röra i våra angelägenheter och säga nej till allt,
liksom polacker och elsassare i tyska riksdagen; jag vill ha fred med
grannarne, och den freden kan endast vinnas genom skilsmässa, som i ett
olyckligt äktenskap. Ni skrämmer inte mig med ryssen, ty fria norrmän
och fria svenskar äro starka genom en frivillig allians, men svaga genom
en dynastisk union, som icke är någon union; Norge är nämligen de facto
ett kronland som Böhmen är till Österrike, och är farligare som sådant
än som allierat; svenska regeringens politik är en svekets, och daterar
sig från heliga alliansens tider, då folkrätt och billighet lades undan;
man har sökt väcka hat mellan brödrafolken, men ve dem som sådan
söndring sökt för att få härska! Ve dem! -- Oss, som arbetat på samling
och försoning, kallar man fosterlandsförrädare. Dem som så kallat oss,
kallar jag fähundar! Där han I ordet! -- -- -- Lage Lang, tag min
välgångsskål för ett fritt Norge, utan vilket icke ett fritt Sverige kan
finnas, och ett försonat!

-- Ett fritt Norge! Lage Lang!

Professor Lundell begärde ordet, men när han började med ryssen,
Kiel-freden, och förhandlingarne, tilltog pratet så att han dränktes,
tills slutligen sällskapet avbröt honom med »Norges bæste».

När Lage hade svarat, reste man sig från bordet, och en karneval vidtog
av sig själv.

Smågrupper avsöndrade sig dock för samspråk, och ute på balkongen hade
konsul Levi, Sellén och Kurt Borg slagit sig ner.

-- Nåå, det drar ju jämnt i kväll? sade Levi, tror ni det räcker?

-- Nej, svarade Sellén; det är bara vapenvila.

-- Nå, vad gör de er för ont då, professorerna?

-- Det kan ni inte döma om, ni utanförstående. De hindra, de bilda
allmänna meningen, de kväva; för övrigt äro vi som två fientliga
stammar, och jag tror att det skall vara strid, annars skulle alla måla
lika, och då blev det kinesisk konst, som står stilla och görs med en
borste över ett uthugget mönster. För övrigt: strid utvecklar krafter
och håller andarne vakna.

-- Javäl, invände Isak Levi, men efter utkämpad strid sluter man fred.

-- Om villkoren äro antagliga, ja! genmälte Kurt Borg; men de äro icke.
De begära underkastelse, och det kan icke beviljas; de begära bara ens
själ och ande ... och allt! Vi som sträva tillsammans äro intet parti,
men vi känna samhörighet, äro som släkt, av samma års gröda, och de
andra äro ... jag vet inte vad det är för folk; på mig verka de som
dämoner, dem jag hatar som ett positivt ont; när gudar bli för gamla bli
de till dämoner, och de här anse sig nog vara gudars avkomlingar, ty de
äro till med Guds nåde, tänka och tala med Guds nåde, och när de handla
orätt åberopa de sig på Guds nåde. Jag förstår dem icke och de förstå
icke oss.

-- De äro bromsar, som ska reglera farten, ser du, invände Levi.

-- Ja, tack, men då är jag hällre lokomotiv, med större gagn och större
ära.

Nu inträdde Lundell på balkongen förande en akademisk artistfru, som
förirrat sig till det rysliga sällskapet.

På musikestraden därnere sjöng just nu en italiensk sångare ett
glansnummer som elektriserade; och under festruset föll det frun in att
kasta en ros åt sångaren. Men avståndet var för stort; blomman sänkte
sig som en meteor och stannade i västen på en herre vid ett marmorbord.

Den ensamme gästen rullade just en cigarrett då rosen föll i hans famn;
han stannade i gesten, tog rosen och tittade upp åt läktaren.

-- Det är Syrach! utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt
enslingen, som bar en röd fez på huvudet och var något bizarr i sin
klädsel.

Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan
satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarrettrullningen.

-- Han känner icke igen oss! utbrast Sellén. Ska jag gå ner och hämta
honom?

-- Då går jag min väg, sade frun kort, och jag beklagar min ros, som kom
på en så smutsig rock.

-- Ja, gå du Augusta, avbröt doktor Borg, som kommit tillstädes; det är
ingen som har bjudit dig hit, för resten.

-- Hör nu Borg, inföll Lundell ...

-- Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad,
skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och vederlikar
blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i
synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av
honom, den gången du vet!

Därpå vänd till Sellén:

-- Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi
anar, och han känner för övrigt icke igen oss!

Lage Lang kom till; när han fick se sin gamle vän, blev han ursinnig och
ville utbringa ett leve och ett hurra för vår störste målare, men detta
avstyrdes lyckligtvis, ty dels skulle polisen ha tillkallats, dels fanns
ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig
och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda
fez och sina besynnerliga åtbörder.

Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen,
liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina
drömbilder dem han icke kunde visa andra.

Det blev förstämning i Götiska rummen, och det drog ihop till åskväder.
Men innan det bröt ut, hade professorerna avlägsnat sig.

Molnet låg kvar; glädjen att kunna blåsa viktoria grumlades vid
räknandet av döde och sårade; och Syrach var icke ensam bland fallne.

Slutligen tystnade musiken ute i salongen; det blev midnatt, och den
stora salen låg öde insvept i en blå sky av tobaksrök. På det lilla
marmorbordet, där Syrach sutit, syntes en blodröd fläck. Det var rosen,
i vilken den överkänslige mannen slutligen vädrat fienden, och som han
låtit ligga.

Uppbrottet skedde, och hedersgästen följdes ner. På gatan stod ett
lysande ekipage med en jägare bredvid kusken. Jägaren hade plymer i
hatten och hirschfängare vid sidan.

-- Vem är så fin, så han ska åka i sjuglasvagn? frågade Sellén.

Jägaren stod vid den öppna vagnsdörren och släppte in den store Lang.

-- Jo, det är jag! sade Lage; jag bor hos min kusin i norska
ministerhotellet, där ni äro bjudna på middag i övermorgon, hela rasket.

Den gamla bohêmen hurrade; och på en vink av norrmannen överfylldes
vagnen, som satte i väg till Blasieholmen. Doktor Borg hade tagit
jägarens trekantiga hatt och hirschfängare samt ville ovillkorligen
»kommendera manövern» som han sade, det vill säga få tömmarne i hand och
köra till Stallmästargården.

-- Akta dig! skrek Isak Levi.

-- Jag ska inte bli medicinalråd! svarade Borg. -- Och troende sig vara
på sin kutter, ropade han:

-- Skota! -- Klart att vända! Fullt!

Men i det samma körde kupén in på gården till ministerhotellet.

Borg ville ha ner varor på gården, men fastän norrmannen tyckte det vara
reson, avstyrdes dock upptåget av de andra; och det blev då farväl
slutligen.

Därpå började nattvandringen, den sedvanliga efter en fest, då man vill
säga allt som blev osagt därinne.

Alltså stamtruppen: doktor Borg, Kurt Borg, Isak Levi och Sellén, togo
först käerna och tittade på slottet, som man brukar.

-- Ja, där är slottet! sade Kurt, arkitekten; det står sig, det.

-- Än så länge, ja, invände doktorn; men när riksdagshuset kommer i
granit på Helgeandsholmen, så krossas teglet däroppe.

-- Varför inte; det är ju tidsandan, inföll Levi. Regeringen sitter ju i
riksdan numera, men varför, vet ingen; grundlagen säger att konungen
äger välja sina rådgivare, men nu är det Karl Ivarsson som väljer dem.

-- Du är galen!

-- Nej; Karl Ivarsson bestämmer utskottsvalen och besluter således när
ministrarne ska avgå. Då är det väl han som är regenten.

-- Hör nu, här ska nya operan stå, avbröt Sellén, som inte tålde
politik.

-- Ja, det skall bli opera; vad säger riksdagen om det?

-- De vill inte ha någon majoritetsopera, utan den får bli en
kommunalopera baserad på Lagerlunden och bottenvåningen.

Därefter tågade de; över Norrbro, Myntgatan till torget.

-- Där står Riddarhuset kvar! sade Sellén.

-- Ja, och jag var med när det stängdes, inföll doktor Borg. Tänk våra
store män från sista plenum! Den störste av de store; sådant slut! Falk
fick han, för han vädrade opp honom!

-- Och där är Riddarholmskyrkan; med Carl den tolfte och allting!

-- Du menar Gustav Adolf, fast du inte törs säga't.

-- Apropå Gustav Adolf, vet ni att det här lilla gravkoret heter
Vasaborgska, och där ligger hans son med Margareta Cabeljau?

-- Ja, det är ju en smaklöshet; men har ni inte sett gubben Cabeljaus
gravsten ini kyrkan? Jag har inte sett den, men den står i en
beskrivning om kyrkan. Det är så man vördar våra stora minnen! De kunde
gärna trolla bort de där Cabeljauarne!

-- Jag läste häromdagen hur man rafistulerade i Saint-Denis 1793, då
alla konungagravarne öppnades och länsades, upplyste doktorn. Där var en
del intressanta fysiologiska rön att göra. Ludvig den femtonde var till
exempel bara som ett svart ruttet stinkande tjärpreparat ...

-- Hör nu, medan vi håller på att bli körksamma, vill ni inte gå och se
på min körka, sade arkitekten Borg; jag har visserligen inte byggt den
men jag har restaurerat den; nycklarne bär jag i fickan, och Isak skall
få spela på orgeln om han vill.

Detta var i doktorns stil, och nu vände man om på sina spår för att se
på Kurts körka, som den kallades.

När de fyra hade inträtt i templet, som låg i halvmörker, endast svagt
belyst uppe i valven från gatlyktorna utifrån, blevo de motvilligt
imponerade av byggnadens storlek och valvens sköna linjer; de togo av
sig hattarne och gingo tysta framåt altaret.

-- Det är tjugo år sedan jag var här, började doktorn; och jag känner
inte igen mig. Var har du altartavlan?

-- Den är weg, svarade Kurt. Nu ha vi tabernaklet i stället,
skådebrödsbordet och den sjuarmade ljusastaken.

-- Det är ju gamla testamentet, sade Isak.

-- Vi råkas igen alltså, svarade Kurt Borg.

-- Och här! Vad är det här för slag?

-- Det är dopkapellet eller baptisteriet.

-- Och så har du målat figurer på väggarne ...

-- Jaa, det är katedralens stil ...

-- Och predikstoln är degraderad!

-- Efter som högaltaret är det aldra heligaste.

-- Är du katolik, din hundra?

-- Inte ett spår, men katedralen är katolik; protestantismen har ingen
kyrklig stil uppfunnit, emedan den saknar positivt innehåll.

-- Det är kostligt i alla fall att se hur ni restaurerar katedraler; ni
återställer dem i deras ursprungliga skönhet, sådana de voro före
reformationens skövlingar. Akta er att ni inte gräver opp katolicismen.

-- Ja, här leker de lite var med katolicismen, alldeles som på Atterboms
tid. Kyrkoherden själv, en väldig pokerspelare för resten, har länge
varit misstänkt som krypto-katolik, och han, jämte ett prästkotteri har
haft på förslag att ändra kulten och få lite mer skönhet i den. -- Det
började eljes på 70-talet med upptäckten av våra gamla missaler och
breviarier, vilka hittades som omslag om handlingar i kollegierna,
restaurerades och gåvos ut bitvis. Där kom i dagen bland annat
Sequentier till vårt nationalhelgon Sveriges skyddspatron Erik den
helige. Kapellmästar Norman satte musik till Brigittas Rosa rorans;
Wirsén gick och förluktade sig på rökelsen i Sienas katedral; och
professor Byström verkade för kyrkomusikens restaurering på gammal
grund; Stenmuseum samlade de gamla altarskåpen; Vadstena kloster
återställdes och Brigitta blev nästan ett Lutherskt helgon; Uppsala
domkyrka renoverades och målades, och ärkebiskopen for till Rom, skakade
hand med påven, som öppnade Vatikanens bibliotek för kättaren. -- Nå vad
är det för farligt i det? Det tyder ju på en försoning mellan modren och
sonen, och det är ju vackert när fränder sämjas, i synnerhet när de äro
kristna människor båda, och endast dogmernas förgängliga verk står
emellan dem.

-- Ja, sade doktorn, det där intresserar mig så litet, för jag är visst
hedning; min morfar lär ha varit neger, och jag hör icke till detta
fårahuset; det är mig icke fientligt, men det är mig främmande.

-- För dig ja; men lutheranerna skrika i korus med pastor primarius i
spetsen; försoningslärans tolkar tjuta, när de få höra talas om
försoning mellan bekännelserna. Svaga käril, som spricka bara de få se
nytt vin!

-- Är det sant att Falk blivit katolik?

-- Det är lögn; men lutheriet har gripits av en sådan panik, att de
börja se katoliker överallt, ja de se jesuiter till och med, fast jag
inga sett. Jesuiterorden är ju upphävd av flera påvar, men ändå ses de,
alldeles som jesuiterna »såg» frimurare förr i världen. De kallar mig
jesuit också, mig!!! mig!!!

-- Det syns vara med kyrkorna som med synagogan, inföll nu Isak.

-- Vad är det med synagogan? frågade doktorn.

-- Jo, den är som ett snäckskal, ur vilket djuret krupit ut och dött.
Det är bara ett tomt hus, i vilket det susar helt svagt som ett minne av
ett brusande liv.

-- Det har du rätt i, Levi; men vad är det för nya bastrummor som höras
i världen?

-- Du menar armisterna? inföll Kurt. Det är internationella kristna,
synkretister, som öppna sina tempel för alla Kristi bekännare. De ha
ingen teologi, ingen kakes, inga fixerade former, ingen skillnad på
katoliker och protestanter; det är levande kristendom med tro _och_ goda
gärningar. Detta lilla _och_ är bindestrecket mellan de söndrade
kyrkorna, som stredo om _antingen_ tro _eller_ gärningar.

-- Vad är du för slag? frågade Sellén slutligen.

-- Det vet jag inte! -- En kristen fritänkare, kanske; kristen, därför
att jag är född av kristen släkt, fritänkare, därför att jag icke kan
sluta mig till något »erkänt» kyrkosamfund.

-- Är du kristen?

-- Ja, lika mycket som Isak är jude, och morbror Borg är hedning, lika
mycket eller lika litet.

-- Nu vill jag ha musik, avbröt doktorn; Isak skall spela Bach, och jag
skall trampa!

Till all lycka var orgelläktarn stängd, och Kurt hade icke nyckeln.
Detta retade doktorn, som i feststämningen återfallit tillbaks i Röda
rummets dagar, och fordrande en förfärlig kraftutveckling, anhöll han
att få nycklarne till tornet, ty han ville upp och ringa samman med
storklockan. Sedan även detta förslag strandat, gick han ut och skildes
vid en droskstation.




                           ANDRA KAPITLET.
                         Palatsrevolutionen.


Redaktör Gustav Borg, äldre bror till doktorn, satt vid sin morgoncigarr
på byrån och vitjade brevlådan. Brevlådan är en underlig ting, ty det är
posten, som avhämtas i en sluten blecklåda, till vilken redaktören har
nyckeln. Denna lilla låda innehåller redaktionens hemligheter: genmälen,
insändare, suppliker; de anonyma breven, de ovettiga brevkorten; och den
uppkom just med anledning av de öppna brevkorten, som lästes av
vaktmästaren och andra underordnade, vilket gav dessa missaktning för
redaktören och tidningen, och ett övertag grundat på förtrolighet.

Det hade fordrats lång övning för chefen att icke falla i raseri var
gång han öppnade lådan; ett svettbad kostade det visserligen, men han
hade slutligen fått en sådan teknik i brevöppningskonsten, att han
straxt såg på stil, underskrift och dylikt, om han behövde läsa eller
kasta i korgen.

I dag gick det lite trögare dock, ty för första gången i tidningens liv,
mottog redaktören öppna brevkort med beröm och tacksägelser från
högermän, familjefäder och samhällsbevarare, därför att han i gårdagens
nummer tagit till vapen mot socialismen.

Gustav Borg var nämligen född omkring seklets mitt, och han hade levat
till 1890 på 40-talets liberala ideal, nämligen: konstitutionell monarki
(eller republik hälst), religionsfrihet, allmän rösträtt,
kvinnoemancipation, folkskolor, rysshat o. d. Han hade varit med och
sett representationsförändringen 1866 och trott på det Tusenåriga rikets
ankomst. Men det kom inte. Det man hade trott sig kunna räkna ut,
befanns vara missräknat. Vid nyvalen 1867 visade sig nämligen följande
bizarra resultat: Adeln, som förr utgjort en fjärdedel av
representationen, hade _vunnit_ och befanns nu utgöra en tredjedel,
trots det att Riddarhuset var störtat. Prästeståndet var reducerat från
en fjärdedel till en trettifjärdedel. Vårt påvedöme hade således
förlorat sin världsliga makt. Borgarståndets numerär var nedsatt från en
fjärdedel till en sjättedel; och bondeståndet behöll sin fjärdedel, men
hade vunnit i makt ändå, genom tvåkammarsystemet.

Riddarhuset var visserligen störtat, men den första kammarens majoritet
utgjordes av ämbetsmän och sedan av herrgårdsägare, mestadels adelsmän.

Det var således en riksdag som i gamla Rom, med patricier och plebejer,
stort taget. Vid närmare påseende befanns visserligen plebejerna ha
övertaget, och det måste glädja en liberal; men vid ändå närmare
betraktande uppdagades, att plebejerna voro konservativa.

I denna babyloniska förbistring förlorade Gustav Borg huvudet. Hans
något abstrakta föreställningar om politik, förledde honom tro det
riksdagen skulle sysselsätta sig med statsrättsliga teorier, då den ju
hade till uppgift att sörja för medborgarnes behov just nu. Han hade
fått in huvudet i sin egen snara, då han alltjämt förfäktat flertalets
rätt, och nu såg det folkvalda flertalet sitta vid styret. Sverige var
då ett åkerbruksland, och därför sutto åkerbrukarne i majoriteten. Det
var logiskt; och bönderna voro nu i tur att få sina äldre klagomål
upptagna, gamla orättvisor beivrade. Så långt kunde han gå med. Men när
samma majoritet ville lagstifta i kulturfrågor, bestämma vad nationen
skulle tro och tänka, hur ungdomen skulle uppfostras; och när de ville
kasta i fängelse dem som arbetade på framtiden, då måste han gripa in
och dra blankt mot sina plebejer. Men därmed kom han i strid mot sig
själv, och började vackla.

Faktorernas mångfald invecklade beräkningarne; ty när han såg
konungamaktens försvagande genom nya statsskicket, kunde han icke
underlåta att stödja plebejerna, trots deras sparsamhet, ofördragsamhet
och tröghet. Det fanns ögonblick, då han såg Frihetstiden återkomma.
Riksdagen fockade ju konungens rådgivare; bönderna hade tillsatt
utskotten innan valen skedde i kammaren; motioner om indragningar på
konungens apanage återkommo tätt och ofta, och man diskuterade
prinsarnes hovhållning.

-- Nu är vi inte långt från namnstämpeln! sade redaktörn i ett
ögonblick, då han såg ljust.

Alla äldre politiska begrepp upplöstes, och det kokades en stor byk där
blaggarn och kammarduk råkades, och det var nästan omöjligt skilja svart
och vitt, mitt och ditt. Man stod inför den stora paradoxen: de
konservativa plebejerna ha dock störtat konungamakten, och denna
tredubbla självmotsägelse verkade som en elektrisk ål: man kunde inte ta
i den med händerna, dels därför att den var hal som en ål, dels därför
att den var laddad. Man fick slag om man rörde vid den, och den slog ut
åt alla håll, åt höger och vänster, oppåt och nedåt.

Det var då det nya kom och förmådde människorna att tala om något annat
än bönder. Det var den så kallade sociala frågan; samhällets grundvalar
granskades och befunnos bristfälliga av ålder och fukt, så att man icke
tordes bygga vidare på dem, av fruktan att huset skulle ramla in.

Den panik, som då uppstod, grep först de övre. De övre, de lättaste, som
därför flutit uppåt; de övre, de svagaste, som därför sökt skydd och
stöd däruppe, blevo naturligtvis de räddaste. Men fruktan spred sig, och
en vacker dag voro de stridande, de växande, de liberala också rädda.
Man hade nämligen börjat diskutera familjen, och funnit den för trång
för individuellt och personligt växande liv. När nu de gamle menade att
samhället var grundat på familjen, så ansågo de samhället hotat. Men nu
är icke samhället eller staten grundat på familjen, ty staten har icke
alls någon likhet med äktenskapet, utan staterna uppstodo genom fria
_mäns_ förbund till gemensamt skydd. Det gjorde ingenting, man gick på
med sin familj som samhällets grundval. Och det halp icke att man
invände: må vara att familjen är grundvalen, men när grundvalen icke
håller längre, så måste vi lägga ny grund på annat ställe och bygga
nytt.

Vid granskningen av begreppet familj, fann man ut, att två människor i
den numera så hastiga utvecklingen icke kunde svära på stadigvarande
sympati för hela livet, utan vilken makars samliv blev outhärdligt. Det
starkt framträdande personlighetssträvandet motsade ömsesidig
underkastelse; kvinnans utträdande i arbete och offentligt liv hindrade
familjelivets utveckling och barnens uppfostran hemma. Erfarenheten hade
ju visat hur skilsmässornas antal ökades; och denna djupt smärtsamma
operation ville de gamla på sitt obegripande sätt tillskriva lättsinne,
ehuru parterna i målet nog visste att det endast var för att rädda sina
personer, som de flydde det värsta av allt, slaveri. Sedan därtill
barnträdgårdarne och skolorna tagit hand om barnens uppfostran, bortföll
uppfostran i hemmet. Hemmet hade ju för övrigt endast varit ett
tillhåll, där alla odygder blomstrade; och uppfostran började i skolan,
fortsatte i kasernen och började om på allvar ute i livet.

Så ungefär formulerades anklagelserna mot familjen. Och det var då som
paniken grep även en så stark man som Gustav Borg.

I går hade han själv skrivit en ledare mot de samhällsupplösande; och i
dag hade han mottagit de konservatives hand till tack för hjälpen.

Med sin son Holger, sekreterare i redaktionen, hade han dagen förut haft
en stormig förklaring, varvid denne hotat att avgå. Från doktor Borg,
brodern, hade han fått en telefon med löfte om besök; och det var denne
han nu väntade, icke utan en viss oro, även framkallad därav att
tidningen blivit återsänd från en mängd prenumeranter.

                   *       *       *       *       *

Den väntade kom; doktorn inträdde oanmäld hos sin broder, och bröt ut
med detsamma:

-- Vad har du gjort?

-- Jag har skrivit efter övertygelse mot era osedlighetspredikningar.

-- Din övertygelse borde vara grundad på bestående fakta och prövad av
erfarenheter, men det är den icke; några predikningar eller predikare
existera icke, ty de som skriva om familjen meddela endast sina
upptäckter och rön; de säga så här: så och så visar sig utvecklingen gå
fram, så och så har familjelivet urartat på den sista mansåldern, och
hemmet har visat sig vara en skola för despotism, själviskhet, hyckleri.
De meddela således endast faktiska upplysningar och predika inga
teorier.

-- Men du, som har döttrar själv, du går med på dessa läror?

-- Jag är lika mån om mina döttrar som du, och jag lär dem ingenting; ty
jag vet ingenting i denna punkt; men jag förhåller mig avvaktande och
observerande, jag tror mig redan ha märkt att mina barn äro födda med
andra idéer än jag; blygsamheten förbjuder oss att tala om det, därför
är det gott att det skrivs; det tryckta ordet är tyst och sårar ingen.
Men det skall jag säga dig, att jag liksom du är beredd på -- allt! Då
jag vet att jag ingenting kan göra åt det, ty råd känner du vad de äro
värda, så tiger jag och tänker: kanske det skall så vara; kanske de
förstå det bättre; kanske detta är vägen till det nya samhällsskicket.
De unga, som kämpa för sina nya ideal, få nog lida för de första
försöken; många skola falla, och många därför falla av; men tidens flod
löper utan att höra oss till råds, och jag skall icke göra förtvivlade
försök att hejda den. -- Emellertid, sedan du nu vänt emot oss, har du
förstört tidningen. Som aktieägare och direktör uppmanar jag dig att
avgå, och lämna platsen åt Holger, din son.

-- Jag, avgå? -- Aldrig!

-- Gott! då gör Holger och jag en ny tidning!

-- En ny tidning går icke!

-- Jo, en ny tidning, som håller färgen, och som upptager dina övergivna
traditioner, den går.

-- Du menar en ensidig partitidning, vilken behandlar sina motståndare
som nidingar.

-- Nej, som fiender! Medan bataljen pågår, fusiljerar man den soldat,
som börjar underhandla. -- Har du inte märkt, att om man gör ett
medgivande eller säger ett gott ord åt fienden, så jublar han åt
underkastelsen. Goda ord och artigheter komma efteråt, vid fredsslutet.
-- Betrakta dig nu som en fusiljerad desertör och avgå.

-- Aldrig!

-- Då ruinera vi dig med en konkurrent!

-- Det är en bror som talar så!

-- Ja, en hederlig bror, som icke hyllar nepotism eller mannamån, som
sätter rättvisan över brorskålen, och det allmänna bästa över det
enskilta.

-- Du har glömt att du förlorar dina pängar om du störtar mig!

-- Det har jag inte glömt, men jag har mera pängar än du tror, så att
jag icke blir ruinerad. Du får betänketid tills i morgon klockan 12.
Adjö! ...

Doktorn for ut genom dörrn, och redaktörn var ensam kvar med sina tunga
tankar.

Avsatt, kastad på sophögen som uttjänad, han, vilken varit med om den
stora materiella nydaningen efter 1850. Han mindes första järnvägsbiten
1852; erinrade telegrafens öppnande 1853; den första gaslyktan 1854; det
första frimärket 1855, och han hade varit med om telefonen och
elektriska ljuset på 80-talet. Men av hans ungdoms politiska ideal hade
som vanligt endast några blivit förverkligade, de flesta hade förintats
och försvunnit som slösäd fallen i diket; några hade realiserats på ett
annat sätt än han drömt sig, och haft motsatta följder än de beräknade.
Under tiden hade kommit nytt, som han icke förstod och som han fruktade.
Han förstod sålunda icke den stora arbetarrörelsen, ty han hade icke
märkt, att landet på dessa fyrtio år glidit över till att bli ett
industriland ifrån att ha varit åkerbruksland; han kallade
arbetarpartiets ledare för agitatorer och anarkister, ehuruväl de just
arbetade för lagstiftning och ordning inom de ännu oordnade massorna.
Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och ansvar,
självverksamhet och självbestämmelserätt, och därför föll han. Det var
ju tragiskt, ty det var ohjälpligt detta att tiden satte en gräns för
mänskoandens möjlighet att växa; och han föll icke för egen skuld, utan
för livets lagar.

Att sonen skulle efterträda honom, hade han ju alltid tänkt sig, men att
han skulle undantränga honom och på detta sätt, det var värre än all
livets bitterhet.

                   *       *       *       *       *

Han stängde sitt skrivbord och gick ut för att resa till landet och
tänka över det beslut han skulle fatta. Sedan några år hade han nämligen
besutit en lantegendom i skärgården, där han levde större delen av året
med sin familj.




                           TREDJE KAPITLET.
                             Storö-borna.


Redaktören Gustav Borg stod på fördäck av den lilla skärgårdsångaren som
gick till Storön där han hade sin egendom; men i sin uppskakade
sinnesstämning hade han önskat sig vara osynlig, eller i nödfall blind
och döv.

Två främmande herrar befunno sig i hans närhet, och han måste höra på
deras dialog.

-- En grann stad är det i alla fall Stockholm, men verkar dock som en
dekoration, ty den är för stor och lysande för att representera ett öde
land.

-- Öde?

-- Ja; jag har nyss företagit en inspektionsresa genom hela Sverige, jag
är nämligen inspektör för ett livförsäkringsbolag; och jag drog igenom
provinser utan att se människor; jag satt själv femte man på tåg; det
var dödstyst på stationerna. Kom jag till en stor stad, så var den
befolkad av ämbetsmän; ibland en landshövding, en biskop, en överste,
med en stab av borgmästarn, rådmännen, postmästarn, telegrafkommissarien
-- och några handelsmän.

-- Men folkmängden har ju vuxit till fem millioner?

-- Visserligen; men av dessa fem millioner äro endast en million män
mellan 20 och 55 år. Två och en halv million äro barn och hustrur utan
yrke. Men denna million vuxna arbetsföra män skola försörja dessa två
och en halv millioner improduktiva, och de skola dessutom föda 170,000
ämbetsmän, utom militären som räknas till 133,000. -- Du hör jag har
reda på mina liv som en sann livförsäkrare.

-- Ha vi 170,000 civila ämbetsmän?

-- Ja, vi ha 67,000 post-, telegraf- och järnvägstjänstemän, 27,000
civila ämbetsmän, 28,000 präster med biträden, 38,000 lärare, 17,000
kommunala ämbetsmän.

-- Det är ju orimligt.

-- Ja, men det är så! Jag kan inte hjälpa't; och det är ingen hemlighet,
ty det står tryckt i Sveriges officiella statistik. Men det värsta är
utvandringen! Sedan jag gick in i bolaget 1866, har 780,000 människor
utvandrat.

-- Sju hundra tusen?

-- Ja; på fyra år mellan 66 och 70 utvandrade 100,000. När det sen
sjönk, så skränade patrioterna och sade: se nu att det inte var farligt!
Men så kom 1881 och 85, då 175,000 utvandrade. Och så kom 86 och 90 då
200,000 utvandrade.

-- Va sa patrioterna då?

-- Ingenting! Jo, de började samla sina suvenirer på Skansen och byggde
ett museum i förkänslan av slutet.

-- Varför utvandrar man; är det fattigdomen?

-- Nej, svarar man, det är icke fattigdomen.

-- Vad är det då?

-- Folkhögskolelärarne -- det är ett konstigt folk må du tro -- de
påstå, att det är brist på kärlek till fosterlandet, men hur denna brist
uppstått säger de inte. Jag har en gång svarat en sån där uppfödare: hur
skall man kunna älska ett land, vars jord tillhör utländingen? Du vet
ju, att svenska jorden är pantsatt i utlandet för 226 millioner, att
kommunernas skuldsättning är 175 millioner och statens obligationsskuld
är 287 millioner. »Vårt land är pantsatt, skall så bli» sjunger man
numera i vissa klubbar. Nu parerar man vanligtvis hypotekslånen med
sparbanksmedlen. Men sparbanksmedlen äro utlånta till lika många
vigilörer, och sparbanksmedlen lyftas successivt av utvandrarne, som
reserverat dem till ångbåtsbiljetten. Statsobligationerna pareras med
järnvägsmaterielen, men det är oriktig bokföring, ty skenorna och
lokomotiven skulle stå på inventariet.

-- Men kommunikationsmedlen äro produktiva krafter.

-- Javäl, det är landsvägarne också och vattenlederna med, men de äro
icke kapitalförmögenhet. Olyckan är att av våra 27 tusen civila
ämbetsmän det inte finns _en_ bokhållare; ehuruväl, vad skulle det
hjälpa i en stat, där staten och de enskilde leva över tillgångarne.
Staten skulle utskriva skatter efter förmåga och icke efter behag. Men
nu; man säger bara: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv
milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år!

-- Men utvandringen? Vad menar du om orsakerna?

-- Svenskarne vantrivas; det är jolmigt det hela; de ha tråkigt att
sitta ensamma i ödebygderna; de ha ingen känsla av samhörighet, emedan
nationen icke är ensartad. Hela adeln, över- och medelklassen äro till
största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa
bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna.
Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje »bättre persons»
ideal. Universiteten äro bara skolor för ämbetsexamina och ett av
universiteten har lika många docenter som studenter i en fakultet.
Studenterna stå kvar som ett privilegierat stånd av konservativa pojkar,
vilka representera nationen vid suptillfällen (undantagande oräknade).
Men det finns annat också som söndrar. Det är den gamla
provinspartikularismen, och den synes än i nationerna vid universiteten,
där all gammal drägg samlas. De avundas och hata varandra, och
prästerskapet särskilt är vid befordran bundet vid provinsen genom
indigenatsrätten. I ämbetsverken ser du, att om presidenten till exempel
är smålänning, så blir det straxt en invasion av smålänningar i det
verket; och i huvudstaden finns det gillen, där provinsialerna rota sig
i hop att »befordra gemensamma intressen»; i riksdagen sitter man
placerad efter provinserna, och i Svenska Akademien intogs man en tid
efter sydsvensk indigenatsrätt, så att man kallade, på skämt förstås,
det lysande institutet för Skånska Akademien. -- Ja, det är så mycket
moj, som här gör livet odorvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; var och
en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir
hindrad; den enda energiyttring man spårar är den då något skall
hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför
utvandra de energiska, men hindrarne stanna! Det är för djävligt!

                   *       *       *       *       *

Det började blåsa vid Blockhustullen, och redaktören sökte sig ner i
aktersalongen. Där fann han en sovande herre, som vände ryggen ut; på
den kolossala bredden såg han straxt, att det var svågern, kyrkoherden i
Storö, den han icke var angelägen att träffa nu. Därför följde han
exemplet, stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis, och lade ryggen utåt.

                   *       *       *       *       *

Emellertid och medan svågrarne sovo i aktersalongen sutto doktor Borg
och hans svägerska Brita, redaktörens hustru, uppe i rökhytten och
språkade. De visste nog om de andras närvaro på båten, men de voro icke
angelägna att råka dem.

-- Här måste bli en krasch! fortfor doktorn, och du Brita skall kasta
bomben!

-- Ja, min vän, svarade frun med det mest välvilliga tillmötesgående,
jag har kastat mina bomber nu i så många år, att jag får lov ta till
dynamiten. Gustav är med sina gammalliberala meningar vår värsta fiende;
han förstår ingenting av det stora som nu sker i världen; han var
visserligen med om teorierna en gång, men när det gäller att förverkliga
en enda tanke, ett enda av hans ungdomsideal, då sviker han.

-- Alldeles: därför måste vi binda opp svansen på honom; han skall avgå
och lämna chefsskapet åt din Holger mot en viss arrendesumma; vill han
fortfara skriva i tidningen, så må han, men under censur av chefen.

-- Bara inte Holger är för blödig! Trots sitt ingenjörssinne har han
ännu sina ärvda svagheter ...

-- Dem skall jag nog plocka bort, och du, som är absolut känslolös, kan
hjälpa till. Vi skola ingå ett förbund, du och jag, så blir det något
uträttat.

-- Ja, svarade Brita med sin sorglösa människovänliga min, men då måste
vi kompromissa. Du skall vara med om min kvinnosak.

-- Det vet du jag är, så långt rättvisan sträcker sig, men orättvisor
går jag icke med på. Jag är med om din kamp för tjänstefolkets
människorätt, för arbeterskors lönevillkor, för flickornas frigörelse
från sysslolöshet och flärd; jag är med om fria förbindelser med laga
ansvar; men jag är icke med om fri kärlek inom äktenskapet, ty det är
mannens slaveri, i synnerhet när han får falska barn på prästbetyget;
jag är icke med om gift kvinnas äganderätt, som undantager kvinnans
egendom från bidrag till familjen, men behåller mannens egendom som
gemensam.

-- Men hustruns arbete inomhus? Skall det inte betalas.

-- Vad är det för arbete? Har du nånsin arbetat inomhus? Du har utdelat
befallningar, som utförts av tjänare dem Gustav betalat. Men han har
fött dig, klätt dig och dina barn och tjänare. Du pratar nonsens!

-- Men fattiga tvätterskor, som förtjäna själva, ska de inte få behålla
sina pängar, utan mannen ska supa opp dem?

-- När mannen icke får behålla sin usla avlöning utan lämna den till
familjen, så skall också kvinnans avlöning gå till huset. Begriper du
inte, att mannen blir slav eljes, och slaveriet har själva den
gammalliberala Gustav predikat emot? För övrigt, har du sett någon
tvätterska, som låtit mannen supa opp hennes pängar? Om du har sett det,
så ville hon väl det, och vill hon det, så kan ingen lagstiftning hindra
det. Du översätter till exempel, i stället för att sköta huset, och du
super opp dina arvoden, det vill säga reser och festar opp dem, under
det Gustav håller vikarierande tjänare åt dig. Tycker du det är
rättvisa, eller tycker du att kvinnans ställning är undertryckt? Ja, då
är du en tjockskalle, och jag kan icke kompromissa med dig.

Brita darrade av ilska, men kunde icke få ur sitt huvud dessa medsläpade
dumheter från en förfluten tid, då galanteriet fordrade att mannen
skulle offra allt för idolen. Doktorn, som emanciperat sig från all
gammal fördom, ansåg ögonblicket inne att göra rent hus och komma på det
klara med svägerskans fixa idéer.

-- Och varför kvinnan har i allmänhet mindre betalt, fortfor han, det
beror av det viktiga faktum, att hon icke behöver betala sin kärlek utan
får betalt på ett eller annat sätt. Lagen dömer nämligen endast mannen
till barnuppfostringshjälpen, aldrig kvinnan, som dock har största
glädjen av moderskapet, och vars äganderätt till barnet är odisputabel!
-- Ja, och så vill du avskaffa prostitutionen! Vet du vad du menar med
prostitutionen? Menar du läkarvården, så är du obarmhärtig, när du vill
avskaffa den! Menar du åter sakförhållandet, att en hop kvinnor driva
yrke med könslivet, så kan lagen icke avskaffa det, ty det hemligaste
och intimaste kan lagen icke ingripa i! Men ni vill aldrig svara på
frågan, utan kryper som råttor från ena hålet i det andra. Polisen söker
ju genom kontroll inskränka prostitutionen och avskräcka från
yrkesövningen; arbetar således i ert syfte, men ni arbetar ju emot
prohibitivmedlen. Vad vill ni? Det vet ni inte! Därför är det bosch allt
vad ni vrövlar! -- Är det något mer? Rösträtt? Ja, åt männen först, så
få vi se sen, när ni lärt er rättvisa och förnuft.

-- Och du vill att jag skall arbeta tillsammans med dig?

-- Ja, i alla de punkter, där vi äro ense, och i alla dina strävanden,
som äro förtjänta aktning och som du vet jag värderar hos dig! Men jag
lånar icke ditt bistånd i en renhårig sak, för att i gengäld biträda dig
i en orättvisa. När du, som är härskarinna i ditt hus, vill uppträda som
slavinna, så ser jag i dig en bedragerska, den jag ville spotta i syna!
Det vet du förut Brita!

Fru Brita var alltför godmodig av naturen för att bli ond för så litet,
och hennes tro på deras gemensamma stora sak så stark, att hon lät sig
nöja och avkortade samtalet med sin vanliga sortireplik:

-- Ja, si, i den frågan komma vi aldrig att förstå varann.

Men doktorn var icke nöjd med bara repliker utan ville ha besked också,
därför svarade han:

-- Jo, min vän, jag förstår dig, men du förstår icke vad jag säger, och
det är ditt fel.

Samtalet skulle åter ha börjat från början om icke kyrkoherden i Storö,
fru Britas broder, inträtt i rökkupén; en svart koloss med ett
fruktansvärt yttre, åtföljd av en gammal förfallen hund.

-- Där kommer Petter med sin skvättmaskin, sade doktorn; och för att
illustrera liknelsen, lyfte Fylax på bakbenet.

Fru Brita, som ansåg sig böra vara djurvän, stod alltid på Fylax' sida,
och var straxt redo till försvar.

-- Si, Henrik älskar icke sina anförvanter, han.

-- Å hut, jag är icke anförvant med hundar, och jag hatar allt djuriskt,
såväl hos mig som hos andra. Nu skulle Petter vara skyldig gå efter en
trasa och torka däcket, om det fanns lag och rätt ...

-- Äh, du är så sträng mot ett oskyldigt djur, invände kyrkoherden ...

-- Nej, men mot dig är jag sträng, som införer djur i människosällskap;
du vågar inte skälla och bitas själv, men du låter ditt onyttiga djur
göra det; du törs inte lyfta på bakbenet, men ditt oskyldiga djur får
göra det. Du är ett as; det är alltihop.

-- Så, så, så! manade kyrkoherden; vi ska vara barmhärtiga.

-- Ja, vi ska vara barmhärtiga mot våra medmänniskor, icke taga brödet
ifrån barnen och kasta det för hundarne; du ger inte två styver åt en
fattig; du ger dina statare separerad mjölk, men åt ditt ruttna,
stinkande djur ger du grädden, och den som sätter djuret, det onyttiga
djuret, över människan den är ett ruttet djur själv.

-- Har du sett Gustav? avbröt nu fru Brita.

-- Han ligger ner i aktersalongen och sover, svarade kyrkoherden.

Detta var en överraskande nyhet för de båda sammansvurne, och de slöto
sig båda ihop i en begrundande tystnad, som kyrkoherden begagnade för
att se efter genom fönstret hur långt de hunnit. De voro i
kanalmynningen, där alltid fråga uppstod om det fanns nog med vatten för
att båten skulle kunna flyta.

                   *       *       *       *       *

Man var bara en halvtimmes väg från huvudstaden, och vildmarken började
redan. Gråsten och martallar, träsk och insjöar växlade med små
åkerlappar, där det lilla jordbruket tycktes drivas för syns skull. De
jordbrukande herremännen levde på räntor eller yrken, och hade
lantegendomarne mest för jaktens och fiskets skull, eller för att få bo
på landet. Den enda verkliga jordbrukaren var kyrkoherden, som ägde två
hundra tunnland öppen jord, lagård och mejeri, uppfödde hästar och
slaktkreatur, odlade svin och tillverkade ägg efter nya rationella
metoder; han drev också en vattenkvarn, var aktieägare i ångbåten,
byggde sommarvillor till uthyrning. Han var den rikaste mannen på
Storön, och själavården lät han skötas av en komminister och en adjunkt;
men expeditionen och pastoralvården lade han hand vid, ty han älskade
att härska och ingripa.

Mot sina vänner och fränder var han ett lamm, föreföll som ett
beskedligt fä, men mot sina fiender som ett rytande lejon; och
församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga.

-- Det finns inga fattiga, sade han. Lata finns det! Det finns inga
sjuka, det är bara tillgjorda, som vilja åtnjuta understöd.

I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster.
Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på
varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor
Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast
hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon
tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och
processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett
slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags
mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om
han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och
andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en
motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans
förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk
levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och
mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av
människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var
känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack
aldrig _för_ mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den
förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej
spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom
otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i
sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig
böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och
skatteförhöjningen.

Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören
var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en
regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade
han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan,
och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar
voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde
efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst
äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets
härskarinna på »invärtesavdelningen»; men ve henne om hon ville gå över
gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade
nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till
husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.

-- Vid min sida, hustru, men icke över mig! var hans formel.

Och han kallade de män för sodomiter, som låta kvinnorna råda över sig.
Men det hade han också insett att det icke var frågan om likställighet,
utan tyranni när kvinnorna rusade fram.

-- I det nya samhället ska ni kanske få rösträtt sa han, när ni arbeta
allihop; men i detta samhället, där ni äro bihang, icke!

Det var pastor Alroth på Storö; en medeltidsprelat, en andlig ämbetsman
med mycken världslig makt, en rik man, som ägde stora jordagods, och
därför var sin egen patronus, det vill säga tillsatte sig själv till ett
pastorat, som gav honom 30,000 kronor i lön, vilka kronor tillsammans
med hans egna räntor på 20,000 avrundade hans inkomster till 50,000
kronor om året.

                   *       *       *       *       *

Emellertid vid inloppet i kanalen befanns det vara lågvatten; därför
började styrmannen kommendera den sedvanliga manövern.

-- Passagerare i lä!

Det var första tempot; men som icke alla visste var lä låg, så ryckte
några upp i lovart.

När den snede styrmannen -- han var alltid sned och röögd som en mört --
skrek lovart, så förstod även den oinvigde sakens sammanhang och att man
skulle gå över till samma sida. Därigenom krängdes båten som om den
skulle kantra, men lirkade sig dock fram ett stycke utmed kålvassarne,
där stångkrokar bugade sig för baksuget.

-- Varför muddrar man inte opp kanalen? frågade fru Brita oskyldigt.

-- Därför, svarade doktorn, att om man muddrade, skulle genast en
snabbgående konkurrent sättas i sjön, och det vill inte aktieägarne till
denna pråm. Eller hur du Petter?

Pastorn ville varken neka eller jaka, utan sade:

-- Jag undrar om Gustav får slagsida därnere i aktersalongen! Han är
ganska tung, och styrman borde gå ner och »lämpa» honom.

Nu råkade Fylax, som skulle titta på stångkrokarne, bli trampad på tårna
av doktorn och uppgav därför ett fasans tjut, i vilket Brita deltog:

-- Du är en barbar! skrek hon mot doktorn.

-- Det är lögn, min lilla vän, svarte doktorn; jag plågar aldrig ett
djur, inte ens en metmask, men era djur plågar mig genom att gå för
fötterna och tjuta.

Kanalen var klarerad, och man hade en havsarm framför sig. Brygga följde
på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle att slunga en
anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där voro liksom
reträttplatser, ibland gömställen för människor som dragit sig undan
världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den andra, och i denna ödemark,
en halv timme från Stockholm, hade de satt sig ner, mest kanske för att
känna närheten av havet, det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd
på. Alldagliga sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten
härute. Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade
eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände hade
här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. De invigde,
som passerade denna vattenväg, kände sig defilera förbi all livets
bitterhet, och jämsides med beklämningen väcktes ett välbehag över att
vara utanför. Pastorn, som visste mest, talade minst, men doktorn gick
på oförtrutet:

-- Se där står den gamla pederasten på sin brygga och väntar tidningen.
Du Brita, som studerar den sociala frågan, kan du förklara pederastin,
och kan du säga mig varför i våra kretsar så många män låta tala om sig
i den riktningen?

-- Nej, det kan jag inte, och det vill jag inte tala om, svarade fru
Brita, utan pryderi, men också utan intresse.

-- Man talar inte om sådana saker, avbröt pastorn.

-- Det är just olyckan det, sa doktorn, att man inte får utreda de
viktigaste frågorna. Om mord och mordbrand, stöld och förfalskningar får
man tala högt i underrätt, där muntligt förhör är lagstadgat, men om
såna här saker får man inte skriva ens!

-- Den mänskliga blygsamheten bjuder tystnad, invände pastorn.

-- Då borde domaren blygas att höra om mord och stöld också! Nej, ni ä
pjåskiga, eller vill synas bättre än ni är. Jag kan inte förklara er!
Att begå akten är strafflöst, men om en skald ger en högstämd skildring
av födelseaktens första scen, då vill ni kasta honom i fängelse! För
ungdomens skull! Den liderliga ungdomen, som inte skär sina namn i trän,
men ritar hela hemligheten på knutar och väggar. Jag förstår er inte,
men vill inte kalla er hycklare, ty det vet jag inte vad det är! Du
Petter skulle inte vilja exponera dig på en trottoar, men din hundracka
får såra skönhetssinnet inför en barnskara, och du står och ser på!
Fyffan!

-- Si nu ä han på hundarne igen, avklippte fru Brita; det är hans
stående samtalsämne.

-- Ja, när ni drar in era orena djur i människors sällskap och låter dem
deltaga i konversationen, då får ni svar på tal.

-- Orena? Det finns inga så fina djur, näst kattorna, se på deras pälsar
...

-- Se på din klädning Brita, skrek doktorn; se på Fylax skvättmaskinen!

Fylax hade verkligen undersökt fru Britas stadsklädning och lyftat på
bakbenet.

Som stucken av en geting flög frun i vädret; den röda plymen i hennes
hatt darrade som en havrevippa i blåst, hennes ansikte uttryckte på en
gång alla möjliga sinnesrörelser; raseri över stukningen, förtvivlan
över förstörelsen, skammen över förödmjukelsen blandat med ett vänligt
leende, som ännu i döden skulle uttrycka sympatin med det oskyldiga
djuret.

-- Varför tuktar du inte ditt djur? röt doktorn, som ändock försökte ta
parti för den förorättade och förnedrade människan.

-- Nej, då kommer djurskyddsföreningen! advocerade pastorn.

-- Föreningen kan ha rätt, om nämligen käppen fick gå ut över dig i
stället; men jag vet att du inte törs lyfta käpp mot Fylax, för då visar
han tänderna; och det är han som är herren och du som är hunden! Ditt
sakramenskade egoistfä!

Därmed gick han ut ur rökkupén och smällde igen dörrn bakom sig.

Fjärden låg nu öppen och doktorn gick ner på akterdäck för att svalka
sig.

Där fick han se grosshandlar Levi, som också hade villa på Storö, samt
Britas tredje son, vilken arrenderade en utgård av pastor Alroth.

Doktorn måste först ha ett utbrott innan han tog upp nytt samtalsämne,
och hos Isak fann han ett troget sinne där han kunde lägga sina
förargelser.

-- Tänk såna djävlar! Kvinnorna ha ingått förbund med djuren; ett djur
får bita mig, men om jag försvarar mig mot djuret med en spark, så
kommer jag i fängelse. Är det världens ända, eller vad är det? Och dessa
djur-kvinnor avritas som mänsklighetens välgörare, biograferas som
jättesnillen ...

-- Ja, sade Isak, det är konsekvenserna av den zoologiska
världsförklaringen, av veterinärpsykologin, av demokratiska principen
utsträckt till djuren. Allting är lika, alla äro lika ...

-- Vilka fårhuven ha kunnat draga sådana absurda konsekvenser? Om
människan står högst på djurskalan, skall hon väl härska över djuren,
det är logik. -- -- -- Men det är förruttnelsesymptom, när små eller
stora djur få makten; bakterien eller hunden, samma sak; mot bacillen
får jag lov att försvara mig, men mot hunden icke? Ja, vet ni, det är
ruttet alltihop!

Isak fann ögonblicket inne att avklippa, och kastade åt sidan:

-- Anders tycker också att jordbruket är ruttet!

-- Ruttet vill jag inte säga, men nog är det galet med jordbruket, det
är säkert. Är jorden inte utsugen, då vi inte kan gödsla den utan att
införa gödningsämnen? Vet ni, att Sverige köpte på ett år 60 millioner
kilogram artificiella gödningsämnen från utlandet? Vet ni det? Och tror
ni att det bär sig? -- Vi kan inte föda vår boskap ens: vet ni att vi
köpt på ett år 90 millioner kilo kli och oljekakor. Vi kunna inte så
utan att köpa fröt från utlandet; 16 millioner kilo frö från utlandet på
ett år. Käringarne, som förr odlade höns iss inte med det längre, utan
vi köper 20 millioner ägg om året, rättare 27, men vi exporterade
verkligen 7 millioner.

-- Nå än spannmålen då? kastade Isak sin pinne på den tända tullbrasan.

-- Tala inte om'en! 132 millioner kilo vete på ett år, vad ger ni mig
för det?

-- Jag parerar med utförseln, sade Isak.

-- Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18 _tusen_ utfört,
även om du tar 27 millioner utförd havre med; och du har ändå infört 92
millioner råg och 27 millioner majs, allt kilogram! Vad lever Sverige
på?

-- På trä och järn!

-- Nej, det finns inte ett stortimmer, inte ett mastträd kvar i
Norrland, säger somliga; andra säger det är lögn; svaret beror på
valkorporationens intresse för stunden; vi exportera endast gruvkäppar
och »planchettes» säger sågverksägaren, om han är till vänster, vilket
förnekas om han är åt höger.

-- Nå järnet då?

-- Vi exportera järn, det är säkert, men vi importera också; 162
millioner kilo stångjärn är utfört, men 21 millioner infört; 91
millioner gjutgjärn är utfört, men 50 millioner är infört, och vi ha
köpt 55 millioner kilo av järnvägsskenor i utlandet på ett år. Vad lever
Sverige på?

-- På vigilans, svarade doktor Borg utan betänkande.

Isak log.

-- Ja, på vigilans, men sådant brukar sluta med krasch, när räntorna
icke kunna betalas, och ibland slutar det med finka, om man är befunnen
vårdslös gäldenär. Tänk om hela Sverige skulle ryka in som vårdslös
gäldenär?

-- Ja, svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång, när han gick
på muren ännu och profeterade för döva öron.

-- En konstig kropp den där Falk, som slutligen råkade i strid mot sig
själv ... invände Isak.

-- Nej, det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med
ståndpunkter, och som samvetsgrann laborator anställde han
kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste
mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet
utföll negativt, återvände han till den beprövade utgångspunkten. Det
där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig, om han använt
Kierkegaards metod. Denne diktade författarpersonligheter och gav sig en
ny psevdonym varje gång. Victor Eremita är en annan än Johannes
Climacus; Constantin Constantius är icke Johannes de Silentio, men alla
tillsammans äro Sören Kierkegaard. Falk var en vivisektör, som
experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han
gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet
sanningen. Och skulle hans samlade skrifter komma ut en gång, borde icke
ett ord ändras, utan alla motsägelser lösas i den gemensamma
Kierkegaardska titeln: Stadier på Livets väg.

Nu plaskade ångbåten in i Kyrkviken, och passagerarne måste råkas vid
landgången, vänner och ovänner.




                           FJÄRDE KAPITLET.
                             Redaktören.


Redaktör Gustav Borg var född i Bergslagen av adlig ätt. Fadren var
länsman, och höll strängt på sitt adelskap; uppfostrade sina söner i en
viss högfärd, som isolerade dessa från medelklassen, utan att giva dem
introduktion i överklassen. Sönerna, Gustav och Henrik, studerade vid
Västerås gymnasium och voro kamrater med några av högadelns ättlingar,
men dessa ville icke närma sig; de låtsade okunnighet om adelskapet
Borg.

Emellertid växte länsmanssönerna upp; enkla i det yttre, men med
klackringar på pekfingren och kronor på rakdonen, iakttogo de sig i sitt
uppförande, höllo sig uppe som man säger, och voro beslutna att adla
namnet genom kunskaper och befordran.

Men när det led fram mot tiden då adeln skulle »avskaffas» blev Gustav
student.

Han for till Uppsala och skulle skriva in sig i nationen hos kuratorn.
Den tiden stod det ett nob. (nobilis) efter alla adliga namn i
studentkatalogen.

När nu kuratorn skrev in Borg i matrikeln glömde han sätta nob.

Gustav Borg flammade upp och frågade om kuratorn ville beröva honom hans
arv och eget, hans traditioner och familjeära.

Kuratorn förhöll sig lugn, men frågade:

-- Är Borg verkligen svensk adelsman?

-- Verkligen? Vad vill det säga? står jag inte i adelskalendern?

Kuratorn, som själv var adelsman och kände skråets hemligheter, svarade
med en blinkning:

-- Jo! i adelskalendern!

-- Nåå? återtog Gustav.

-- Ja, si adelskalendern det är _en_ bok, men ättartavlorna, si det är
något annat. Känner herrn inte ättartavlorna, Anreps ättartavlor?

-- Nej, jag har inte sett dem, men det lär vara en skandalbok.

-- Ska vi se på'n då, svarade kuratorn och tog en volym från
skrivbordet. -- Det är en märkvärdig bok det här; den började utges för
länge sen och sista häftet kom häromdagen. Alldeles som om boken vore
beställd; och det är kanske den som kommer att stänga Riddarhuset -- nu
ska vi se: B; B, O; Borg. Adeliga ätten Borg numro 1570. Det står ett
kors efteråt och det betyder att ätten är utdöd.

Den unge studenten kände bokstavligen att han dog; och han föll ner på
en stol. Men när han hämtat sig, försökte han gripa efter halmstrån:

-- Då äro vi adopterade!

-- Adoption finns icke efter svensk lag, och herrn förstår väl att om
man kunde adlas medelst adoption, skulle varje rik grosshandlare ha
låtit adoptera sig av en fattig förfallen adelsman för en hacka. Ja, ni
vet ju att de säljer riddarhuspoletter eller fullmakter just nu.

Gustav Borg tummade sin klackring och gjorde ännu ett utfall:

-- Jag kan icke förklara detta; min far är utan skuld, ty han är absolut
hederlig!

-- Ja, det har jag icke förnekat, men urfädernas missgärningar gå igen,
och om ni vill se något kostligt, ska vi slå upp en av de argaste
Riddarhustalarne, som fäktar för sitt arv och eget. Se här står; ätten
adlades av engelske konungen Karl I vid hans besök i Dublin 1652. Nu
halshöggs som bekant Karl I år 1649, så att hans besök i Irland 1652
måste kallas huvudlöst, men ändå huvudlösare hans adling av en upprorisk
irländare. Ser ni det är sådant som gjort vår adel misstänkt, och alla
dessa utländska ättartavlor äro i synnerhet mycket sjuka. Har ni hört
såna anor vår Riddarhushjälte har? Jag skall försöka läsa några av de 42
uppräknade. »Felimlomkdode; King; Ferghis Avrenoudh (skottarnes konung);
Eochy; Collumium.» -- Vad ger ni mig för Collumium! Antingen har
avskrivaren dabbat sig eller har någon svängt ihop namnet. Det ska herrn
inte vara ledsen för, ty snart är det bättre heta Anderson än
Gyllensparre; då går ingen och nosar i ens prästbetyg och letar under
sängarne som den här Anrep gör. Kan herrn tänka, att en tjyvgubbe till
boktryckare har räknat ut att 60 ätter äro födda i oäkta säng, eller
härstamma från ungkarlssoffan. Och att våra största Riddarhushjältar äro
utländingar; att i reformministären sitter holländare, tyskar, all
världens folk; och räknar man från mödernet, så har man Afrika och Asien
med. Curry Treffenberg, den komika patrioten, är zigenare; och
ambassadsekreteraren --sky är polack. Så att, de ska vi inte vara ledsna
över. -- Emellertid; nu skriver jag inte nobilis eller nob, ur vilket
Thackeray har härlett ordet snob! för resten!

Detta var en våldsam uppryckning för en ung student; han slängde
klackringen, for hem till sin far och bannade över dem, som låtit honom
gå med falsk ursprungsbeteckning. Fadren befanns oskyldig, men behöll
sin klackring. Vid anställd undersökning på Riddarhuset hänvisades han
till Vapenboken som säker källa; och där befanns vapnet vara struket i
hundra år, men efter nya hundra år insmuglat igen.

-- De ha fuskat förstås! avklippte riddarhusvaktmästarn, som var van vid
sådana där manövrer.

Men Gustav Borg och hans bror Henrik, de gingo skamsna i flera år och
kände sig som förfalskare; men så ryckte de opp sig, och fingo en sådan
avsmak för allt som var falskt, att de avgjort ställde sig på deras sida
som vid 60-talets utgång fordrade revision av allt gammalt fusk både i
stat, kyrka och samhälle.

Vid universitetet i Uppsala gick det med Gustav Borg som med så många
andra i den perioden. Han kände sig sjunka ner i urtid och ofrihet; en
atmosfär så olik allt han drömt sig; ett tryck uppifrån så olidligt,
emedan ursprunget icke syntes. Dessa lärare, som hade hans öde och
framtid i sin hand, de bestämde vad han skulle tänka och känna, men
under lärarnes stodo kamraternas tyranni. Studentkåren hette _en_
tyrann. Nationen hette en annan. Dessa utfärdade proklamationer, avsände
krypande telegram till storheter som han icke vördade, tvärtom. Nationen
invalde hedersledamöter, som han icke ansåg vara någon heder att stå
under, men det skedde i nationens namn, alltså även i hans, emot hans
vilja.

Det var en 30 november som han skulle känna klyftan mellan sig och de
andra. Carl XII skulle firas, och han stod med studentkåren och hörde
buskonungens »sedliga storhet» prisas.

Det kokade i honom, och när på aftonen nationen hade svyck, gick han
fram till bordet, och anhöll få inlägga sin reservation mot Carl
XII:s-talarens anförande. Hur han kom till ordet, begrep han icke själv;
men han hade helskägg och en väldig bergslagsstämma, som imponerade på
de mestadels skägglösa ynglingarne, och han kände sig lyda en maning som
var oemotståndlig och därför verkade oemotståndlig. Så här föllo hans
ord ungefär:

-- En nation, som vördar sina stora minnen, den handlar visserligen
rätt; men ve honom som kallar det orätta rätt och det onda gott. I han i
denna afton framburit veftoffer åt en ond man, och det är en skam. De
döda existera ju icke, äro skuggor, och det som icke finns borde man
icke tala om. Man säger visserligen att vi efterleva i våra gärningar,
men jag vet ingen av Carl XII:s gärningar, som kan ge honom ett skenliv
i vårt minne. Sveriges förstörare ha vi firat som ett nationalhelgon
denna afton; ja, ni vet lika väl som jag att han fördärvade allt manbart
folk inom riket; ni vet lika väl som jag att han genom samvetslöst
utskrivande av folk fördärvade näringar och handel, samt lade svenska
jorden i vanhävd. Ni vet kanske icke vad vanhävdad jord vill säga, och
vad ödehemman är! Det är att skörda ogräs, där man sått råg! -- Men er
hjälte -- som icke är min! -- var den osedligaste människa som levat; ty
den som utan att blinka offrar sitt land och sitt folk för egen
äregirighet, han är den osedligaste. Och den som i likhet med Carl XII
får upp ögonen för sina misstag, men icke erkänner och rättar dem, han
är osedlig.

Svenskarne är ett konungskt folk, gunås! Greker och romare voro det
också, så länge de voro vilda. Slavsinnet begär att få lyda, därför att
det är bekvämare, och därför äro svenskarne ett slaviskt folk. Man har
kallat oss för lakejer och med rätta ...

Här började mummel i nationssalen, och det retade vår bergsman, så att
han gjorde en kadens och ändrade tonart.

-- Lakejer, ja, ty idealet för en svensk är att bli ämbetsman och få
pension, vara med på ett hörn och härska genom att lyda, lyda en förman.

Vid mumlets övergång till gny, eldades talaren ytterligare, och erinrad
om den miljö i vilken han rörde sig, slog han in på det skämtsamma
allvaret.

-- För att bli konungens trotjänare, senare troman, har staten som
bekant upprättat universitet. Ni vet ju, lika väl som jag, att det
kramet som här utminuteras i de fyra fakulteterna endast avser att göra
oss till ämbetsmän, ty om jag blir komminister, notarie, vice lektor
eller provinsialläkare, så är jag i alla fall ämbetsman. Det där vore nu
inte något att säga om, såvida icke visdomskällan vore så svåråtkomlig.
Varför visdomen skall vara så dyrköpt, kan jag icke förstå, om icke
någon ville upplysa mig om att det är så ont om platser. Ni vet ju hur
svårt det är att få en plats; man söker nämligen icke en plats i
hovrätten, som man söker en anställning i en butik, utan man kallas. Det
är kallelsen det således beror på, och kallelsen beror på nådavalet.
Denna egendomliga valakt visar sig redan vid examen. Somliga med goda
läshuven få icke examen, under det andra med dåliga huven få den. Det är
predestinationen! Och tro mig, att allt som här utläres från
föreläsningar och kollegier, det kan man köpa i boklådan. Med en väl
organiserad bokhandel och vederbörliga examenskommissioner skulle man
kunna stänga universiteten, där man ligger bort sin tid och super sönder
sina nerver. Universitetet är en kombination av kloster, krog och
bordell; universitetet är en skola -- en skola för högfärd, förtryck,
lättja, avund, kryperi. I dessa dagar, då stånden avskaffas, borde lärda
ståndet också strykas. Vad är lärdom för slag? I dag är du olärd i
romersk rätt, men i morgon köper du i boklådan en liten bok om romersk
rätt, och i övermorgon vet du vad romersk rätt är. Detta är lärdom, som
vi äro så sturska över. I dag vet vi icke att Carl XII lät sätta prästen
Boëthius på Danviken, därför att han predikat om vådan att ha en femton
års lymmel på tronen, men i morgon köper vi en svensk historia, och så
veta vi det! (Ser ni jag kom tillbaks till ämnet ändå!) I dag veta vi
icke att Carl XII var rubbad, men i morgon anlita vi bokräkningen, och
då veta vi det! Mina herrar jag ber att få utbringa en skål för en väl
organiserad bokhandel och en oinskränkt kredit, så slippa vi uppleva
dagar som dessa, då man av okunnighet firar Sveriges förstörare,
mordbrännaren, storinkvisitorn, falskmyntaren Carl XII i den egenskap
han mest saknar, nämligen sedlig storhet.

Resultatet blev det man förutsett. Gustav Borg blev omöjlig vid
universitetet. Och därför besökte han aldrig föreläsningar utan skaffade
sig en bokräkning; valde således sina lärare själv, och mest utländska,
ty några svenska fanns inte. Det visste ju varje student att
professorerna själva hämtade utifrån; de största läroböckerna voro ju på
tyska, särskilt medicinarnes, teologernas och esteternas.

Efter tre års fria studier fick Gustav Borg se sin yngre broder Henrik
inträda vid akademien. Två bröder av samma kull, men så olika hade man
sällan sett. Den äldre blond med blont helskägg, german till typ,
härstammade från fadren; den yngre svart och utvecklad man vid sexton
år, en vit afrikan, räknade tydlig härkomst från moderns sida, vars far
haft någon förbindelse med tropikerna, efter vad traditionen förmälde.

Dessa bröder hade icke dragit jämnt. Den yngre hade såsom yngre blivit
tryckt av den äldre, och de få år, som skilde, kunde aldrig utplånas i
den äldres sinne. Han hade fått vanan från barndomen att se ner på den
lille, förakta allt vad han sade, behandla honom som dumhuvud och så;
vilket är det vanliga fallet i familjer. Nu vid universitetet visade sig
skillnaden ändå mera bjärt. Gustav var svensk och bergslagsman, något
ursvensk, som höll på det fosterländska men med reservationer, under det
Henrik såsom exotisk icke kunde känna svenskt, vilket han icke rådde
för.

Vid en diskussion om förfädrens minne, kunde också Henrik ge sin replik
åt brodern som så här:

-- Jag tycker det för mig vara lika falskt annektera era anor som vårt
adelskap varit. Min svarta morfars far dansade kring en kanelbrasa vid
ekvatorn, och han kunde omöjligt ha firat Carl XII, lika litet som en
skåning kan med själ och hjärta deltaga i en Gustav Adolfs fest, emedan
Skåne var danskt vid trettioåriga krigets tid.

Broderns svar uteblev icke, och det var stående: Lützen.

-- Varför fira vi våra nederlag och vår vanära? invände då Henrik. Er
konung (han sa aldrig vår!) stupade vid Lützen, och katolikerna firade
segern; spelet är ju vunnet när kungen är matt, och Wallenstein blev
icke slagen. Efter Lützen förnyade svenskarne förbundet med kardinal
Richelieu och inlockade franska trupper i Tyskland. Därför är svenska
namnet förbannat av tyskarne efter Lützen. Tänk er också att framkalla
en fransk invasion; att dra in urfienden gallern i landet, som ju skulle
vara vår vän! Därför upprör det mig att läsa ert avguderi av den råa
busen Banér, som härjade Sachsen och brandskattade Böhmen, men är mest
berömd för sina återtåg.

Då tog Gustav eld. Carl XII hade han slopat, men Gustav Adolf och Johan
Banér fick man icke röra vid.

-- Är du svensk du? skrek han.

-- Nej, jag är världsborgare! röt Henrik.

Gustav tog ner ett Wredes-gevär från väggen, och Henrik drog blank en
Upplands-dragon-sabel -- och så skämdes de; slöto fred till ett härnäst,
som snart nog infann sig.

Men det fanns andra differenser och mera djupgående. Gustav arbetade på
förnyelse av det gamla, men Henrik verkade för framtiden.

-- Det nuvarande gamla är så ruttet att det håller inte ta i. Det här
med monarki och tillbehör är ju bara nådår för ancien régime; den skall
multna ner själv och bilda strö åt det nya att växa i; den kan icke
förnyas, därför lever den på korruption: ordnar, akademier, tjänster,
befordran. Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att tänka på,
och vi betrakta det där bara som läkarne betrakta prostitutionen: något
som man icke kan ändra tillsvidare, men som måste tolereras -- ett
maison de tolérance, enfin!

Henrik var liksom född med dessa begrepp om att samhället skulle
pånyttfödas, och att detta kunde ske omärkligt under en gammal
statsform, som slutligen undergrävd skulle falla i aska av sig själv.

Bröderna sletos tills de lämnade akademien, den äldre utan examen för
att bli journalist, den yngre utexaminerad som läkare.

                   *       *       *       *       *

Gustav Borg grundade en tidning i huvudstaden, och brodern Henrik var
med. De hade ärvt sin fader och placerat förmögenheten i ett tryckeri.
Men Henrik ökade sitt kapital genom sparsamhet och omtanke, så att han
slutligen ägde största delen av tidningen. Bröderna kivades, men höllo
ihop. De gifte sig, fingo barn, nya tvistefrön. Slutligen blev
spänningen under årens lopp så stark att en brytning måste komma. Och nu
var den kommen.

                   *       *       *       *       *

80-talets zoologiska världsförklaring eller veterinärfilosofien hade
åtminstone icke förfinat sinnena, men det kunde man icke begära; och
lite förvildning då och då är bara vila. Slagorden voro: kamp, kamp om
allting; hugg för dig, ingen bjuder; var fräck, så går du fram! De
gamle, som lärt annat, eller att de saktmodige skola besitta jorden,
blevo försagda först; men sedan amerikaniserades de också och togo upp
kampen, så att hela samhället visade sig som två befästade läger, med
gemensam lösen: alla medel äro tillåtna! Alla hjälptrupper voro goda,
och när männen nu stridde, voro de nog oförsiktiga ta sina kvinnor bak
på stridsvagnarne; bakom först, sedan framför, ty med djurteorin följde
den vidskepliga fruktan för honan som alla djur äga. Det som hos de
gamle var nedärvt galanteri, vördnad för makan och modren, ett
godvilligt offer av ett kristligt sinne, blev här mänsklig rättighet,
det vill säga teoretisk orimlighet. Fega män kröpo bakom sina kvinnor,
sköto sina kvinnor för sig; de begagnade varandras kvinnor som
stickvapen och dynamit; och mången stark man, som var oövervinnerlig
själv, blev sprängd i luften just i sin fasta borg, familjen. Fienden
revolterade hustrun och barnen, och så var fästningen förrådd. Det var
ingen snygg strid, men den vände opp och ner på gamla begrepp om
äktenskapet som ett livstidsengagemang, det gav omsättning och
rörlighet; en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken,
på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.

                   *       *       *       *       *

Doktor Henrik Borg hade gift sig med en norsk dam av Nora-typen; den
falska martyren, den hysteriska tokan, som aldrig existerat förrän hon
uppstod i en atrofierad manshjärna, när den började känna sig i nivå med
kvinnor och barn. Men hon var även hopbakad av allt detta jux, som då
sändes ut från de norska folkhögskolorna; hon trodde sig till exempel
tillhöra en ung nation, full av älskvärda ungdomsfel. Det skulle
föreställa den norska nationen, som är urgammal, äldre än den svenska
och så, att Sveriges historia får börja i de norska konungasagorna. Hon
hade gått igenom Kristianiabohêmen, och det var hennes sak; men i sin
dårskap svärmade hon samtidigt för Svava, handskekvinnan. Nu ville hon
ha rena ynglingar, och hennes första sak mot doktorn var, att han icke
var ren.

-- Men det var icke du heller, svarte den osminkade doktorn.

När då hustrun bara svarade med en min, som kunde betyda: Jag? Det är en
annan sak! då förstod han, att här gäller icke likställighet utan
tyranni, och som tyrannhatare drog han svärdet.

En oregerlig människa, oemottaglig för skäl, fakta och logik, kan man
icke drabba länge med; man överger ett värdelöst slagfält, och man
inlåter sig icke med en obeväpnad. Men han stannade i ormgropen
tillsvidare, för barnens skull, avvaktande den stund, då han var säker,
att barnen icke skulle sakna honom om han gick. Detta var ett
egendomligt drag hos den tidens män, att deras känslor för barnen voro
starkare än mödrarnes, vilka syntes förlora de sunda instinkterna och
sökte uteliv, under det männen ännu svärmade för hemliv.

Under en berömd skilsmässoprocess förekom således den ovanliga
tillvitelsen mot en hustru från mannens sida, att han fick sitta ensam
hemma om kvällarne, medan hustrun satt på krogen med hans vänner. Den
fräcka och enfaldiga kvinnan vågade invända, att det var mannen, som lät
henne sitta ensam (på krogen), och därför fick han stå sitt kast.

Doktor Borg stod allena i sin strid; och han försökte just ur den gängse
nya världsåskådningen bevisa sina vänner, att om de voro följdriktiga,
de måste stå emot könsförblandningen. Han försökte med den hela naturen
genomgående arbetsfördelningen såsom ledande till kraftbesparing och
fullkomning.

-- Åt mannen styrkan och utarbetet; åt kvinnan skönheten och
innegörat! Ju större skillnad på könen, dess bättre avkomma.
(Differentieringslagen.)

Men det gick inte; även de starkaste naturalister kunde »ingen skillnad
se på könen». Och de startade den ena kvinnliga storheten efter den
andra; de funno en salighet i att visa sin underlägsenhet under kvinnan.

-- Detta är pederasti eller självkränkning, brukade doktorn då bryta ut.
Ni har ju förlorat all självkänsla som män, då ni känner er under; och
efter ni känner er underlägsenhet, så är ni väl underlägsna då!

Underligt var det, men en del av de ledande männen voro perversa; många
beljögos visserligen, men en del voro notoriska, liksom en del synliga
kvinnor voro misstänkta eller förvunna.

Så kallades doktorn kvinnohatare, naturligtvis. Det skrämde honom icke,
ty han visste, att det var lögn. Och han kunde svara:

-- Jag är icke barnhatare, därför att jag erkänner barnets
underlägsenhet under kvinnan; och jag är icke kvinnohatare, därför att
jag insett kvinnans rudimentära tillvaro. Men ni kan inte observera och
inte tänka. Ni äro aftertänkare, som sakna hämningcentra mellan stora
hjärnan och lilla ...

Emellertid, han hade krutet i sin källare och skulle nu sprängas i
luften; attentatet var planlagt av hans egen bror, redaktören. Som
doktor Borg var en rättvis man, hade han, som vi veta, försvarat
norrmännen i deras rättvisa frihetssträvan och var således av högern
kallad norskvän, men när nu han levde illa med sin hustru, som var
norska, så gjordes han mot sin vilja av vänstern till norskhatare. Han
hatade sin onda, dumma hustru; hon var norska, ergo var han norskhatare.
Denna enfaldiga slutledning gick i partimännens mjuka hjärnor, och det
var nog att göra honom misstänkt ha »svikit fanan»! Att han icke gick
med på kvinnogalenskapen var nog få honom till konservativ.

-- Han är i botten en konservativ d-l, var nu Gustavs ultimatum.

Men när det icke bet på björnpälsen, så försökte han med kjolvägen.

Dagen efter sin avsättning gjorde han nämligen visit hos svägerskan, fru
Dagmar. Med ett vackert namn hade denna förenat en medfödd skönhet, som
hon gjorde allt för att dölja och vanställa. Ett vackert hår hade hon
klippt av, för att slippa erinras hon var slavinna (doktorn hade däremot
lärt sig, att långt hår var den frie mannens och att alla fångar
klipptes); en vacker hals dolde hon under fadermördare för att glömma
hon var kvinna; sina små fötter hade hon gömt i för stora
smorlädersskor, som lagt sig i veck, vilka alstrat skavsår; allt som var
fult hade hon letat ihop till sin toalett, och allt som såg elakt ut
hade hon samlat i sitt hem; elakheten lyste ut från varenda möbel, från
gardinernas färger och prydnaderna. Man såg trotset mot mannen, vars
skönhetssinne var känt, och man förstod, att hela dekoreringen var gjord
i en bestämd avsikt att såra mannens goda smak. Hon ville visa sitt
oberoende, sade hon, när hon ådagalade sitt beroende av sin ondska.

Emellertid: svågern Gustav togs emot i ett ostädat rum; och han såg
straxt på två små glas med skvättar, att där varit fruntimmersfrämmande.
Som han var fullkomligt inne i rollen och situationen, visste han här
icke var lönt att inleda med artigheter, aldra minst rörande utseende
och toalett, vilket varit en »skymf mot hennes kön».

Svägerskan hade aldrig tyckt om Gustav, men i samma stund han blev
fiende till hennes man, älskade hon honom. Det var därför samtalet
genast antog en synnerligt vänskaplig karaktär.

-- Nå, Dagmar, började alltså svågern; din man ställer sig som
riksdagskandidat för liberala partiet.

-- Är han liberal? avbröt genast fru Dagmar, som fått repliken i munnen
utan att märka det.

-- Ja, nog kan man kalla honom det, alltid, svarade den illsluge
svågern.

-- Kalla, ja? men han är ju konservativ ...

-- Du menar i vissa frågor, då?

-- Ja, jag menar det; i kvinnofrågan är han reaktionär, och måste
bekämpas. Dessutom är han norskhatare!

-- Ånej, retade Gustav; han är ju gift med dig!

-- Ja, det är just därför jag kan döma honom! han kallar Ibsen för en
tosk och Björnson för en käring. Är inte den norskhatare?

-- Det kan väl icke vara hans allvar?

-- Stod han inte på Lage Langs fest och kallade norrmännen ett djävla
folkefärd, och så skällde han ut sin hustru; men jag har redan varit hos
advokat ...

Nu ljusnade Gustav Borg, ty det var ändamålet med hans besök, att få
veta hur långt det var gånget.

-- Varför skall ni skiljas? gentog svågern med en äldre broders hela
deltagande. -- Tänk på barnen!

-- Dem skall jag nog sörja för!

-- Är du säker han släpper dem?

-- Jag tar dem! svarade frun med en visshet, som icke lovade en fredlig
lösning på frågan.

-- Du tar dem icke, ty domstolen dömer efter att ha hört båda parterna.

-- Domstolen har intet med mina barn att göra! skrek fru Dagmar.

-- Jo, min vän; och vad din man kommer att andraga emot din lämplighet
som mor, blir ganska avgörande; ty han är läkare och känd som en
trovärdig person.

-- Han? Den största lögnare som går på jorden!

Nu var luntan tänd, och mer begärde icke Gustav Borg. Han ville dock
blåsa lite på'n innan han gick.

-- Men min kära vän, tänk på vad du gör! En skilsmässa nu skulle
förstöra hans utsikter till riksdan och det vill du inte; särskilt får
han kvinnorna mot sig, och du vet hur de liberala äro kusade av sina
kvinnor.

-- Det är just vad jag vet, och därför skall jag låta bekämpa honom i
kvinnotidningen!

Punkt! Nu brann det med låga och Gustav kunde gå. Men innan han gick,
pekade han på de små glasen och sade, vänligt, i förtroende:

-- Låt inte sånt där stå framme, Dagmar; det kan ligga emot dig vid
processen!

-- Dricker inte han också? gnistrade fru Borg.

-- Jo, min vän! men inte om förmiddagarne!

Därmed var det mötet slut.

                   *       *       *       *       *

Men medan detta pågick här, ägde ett annat möte rum hemma hos
redaktören.

Kamp var det på alla punkter, men vid kampen om makten den gången gällde
det bestämma vad som skulle vara liberalt. Då alla levde i
utvecklingsteorier, rörde sig äregirigheterna om att få vara med i
utvecklingen, befordra utvecklingen. Därför kämpades om att få avgöra
vad som var utveckling; några trodde, att det var allt som rörde sig
framåt, men när man såg gamla missväxter och sjukdomar utveckla sig med
hisklig fart, så blev man lite tvehågsen; och slutligen upptäckte man,
att utveckling här endast kunde betyda framåtskridande i mänsklighet,
till skönhet och lycka, befordrad genom rättvisa och billighet. Men i
partistrider tas ingen reson; man hissar flagg och säger: nu är du
fienden! Doktor Borg, som tog reson, skulle nu falla på sin resonlighet.
När norrmännen 1885 kränktes i sina heligaste rättigheter, hade doktorn
orädd tagit deras parti. Men när faran var över och de kunde hjälpa sig
själva, och till den grad att de hotade med krig, då ansåg han vidare
handräckning överflödig; och efter han var mantalsskriven som svensk,
tyckte han det var oriktigt gå med fienden. När han i sin familj från
hustrun aldrig hörde annat än norskt bondskryt från morgon till kväll,
och hur dumma och obegåvade svenskarne voro, så tröttnade han ändock
icke att giva rätt där rätt fanns. Men denna svenska ridderlighet,
vilken även yttrade sig i demonstrativt hyllande av norska stormän,
förstods icke, utan man hade till och med sett norska tidningar håna
svensken för att artisterna hade festat Lage Lang.

»Den fege svensken», hette det, »svensken kryper», »Norge tar ledningen»
och så vidare. Så länge detta var osant, verkade det icke på doktorn;
men när en dag kryperiet blev verklighet, då de avundsjuka, lågsinnade
svenskarne, käringarne i synnerhet, började systematiskt upphöja _allt_
norskt, även det medelmåttiga, på sina egnas bekostnad, och i bestämd
avsikt att nedsätta sitt eget, då sa han stopp! Men då föll han och
kallades norskhatare. Hans familjefrid var ute och hans kandidatur till
riksdagen var i fara. Brodren Gustav var av naturen storsvensk och i
hjärtat fientlig mot norrmännen, men han lät bestämma sig av politik,
intressen och passioner, och därför begagnade han norska frågan mot sin
bror. Denna falska taktik retade den ärlige doktorn, och han gick mitt
in i broderns fästning för att spränga honom i luften.

Det var hos fru Brita han gjorde sitt besök, medan Gustav opererade hos
fru Dagmar.

Fru Brita satt i sin villa; hon kallade den för _sin_ därför att hon
medfört pängar i giftet, men Gustav kallade den vår, emedan lagen
stadgade makars egendoms-gemensamhet. Det var ett stort trähus med
femton rum och två kök. I det ena köket hade Brita sitt skrivrum, där
hon skrev sina föredrag, sina artiklar, sina brev, det enda rummet, där
hon kunde få vara i ro för sina många barn; hon hade sju stycken.

Med sin otroliga godmodighet tog hon emot svågern Henrik trots hans
brutala konversation på ångbåtsresan.

-- Hör du, min gumma lilla, började han; om jag säger dig, att vi måste
neutralisera Gustav, så betyder det inte att jag ämnar kompromissa med
dig.

-- Vad har han för sig nu då?

-- Jo, för det första motarbetar han tidningen; för det andra vill han
hindra min kandidatur, och för det tredje spelar han på börsen med era
pängar.

-- Med mina pängar?

-- Nej, med era; men det är lika klandervärt!

-- Spelar han på börsen?

-- Ja, de ha lärt sig, de här gamla gökarne!

-- Hur ska jag kunna hindra det?

-- Du ska skiljas!

-- Menar du det?

-- Ja, det menar jag. Ert äktenskap har spelt ut sin roll, och ni ska
inte sitta och ruttna tillsammans; ungarne äro flygfärdiga och boet ser
inte trevligt ut.

-- Så du talar!

-- Ja, så talar jag! Ni ha upphört vara makar för länge sen, och nu
gäller det barnen, att de ska få leva och andas. Fadren har gjort sitt,
och nu trycker han bara, förtrycker, hindrar, förkväver! Weg med honom!

-- Och du är far själv!

-- Ja; just därför vet jag ...

-- Spelar han på börsen?

-- I kaffe och socker!

-- Jaså? I kaffe och socker? -- Jaså?

Här gjorde fru Brita en paus, och som hon var snabbtänkt, hann hon under
den pausen fatta ett beslut. Hon reste sig och gick till ett obegagnat
isskåp, där hon förvarade viktiga papper. Hon letade, och när hon
funnit, återtog hon samtalets tråd:

-- Jag har icke äktenskapsförord visserligen, men jag har något annat;
jag har brev.

-- Akta dig för brev, Brita; inför domstol svänger de sig ifrån brev; de
säger antingen att de inte skrivit dem, eller att de inte menat så och
så, att det var skämt bara. Nej, du skall ha ett faktum, hälst ett
flagrans delictum.

-- Va ä de?

-- Det är den brottsliga handlingen begången i två bergfasta vittnens
närvaro.

-- Nej, det vill jag inte!

-- Inte i dag, men om du låter händelserna utveckla sig, kanske du vill
senare.

-- Jag har blundat, jag har förlåtit; jag kan sägas ha medgivit, men när
det gäller mina barn, deras arv och framtid, så är jag inte att leka
med. För övrigt; man kunde tänka sig, att han samlar till -- -- -- ett
nytt äktenskap med _henne_.

-- Efter dina tankar gått i den riktningen, så: håll ögonen öppna och
skriv framför allt ingenting på papper, som han lägger för dig! Du vet
jag inte är någon blind anhängare av er kvinnor; men rätt skall vara
rätt!

-- Du hatar din broder?

-- Det är väl lite för mycket, men jag väpnar mig mot en fruktansvärd
fiende ... Rörande det; vet du om Gustavs kontrakt med Holger?

-- Ja, Holger skall betala ett stort årligt arrende till Gustav för
tidning och tryckeri.

-- Vet du hur stort?

-- Nej!

-- Nåväl, det är så stort att han icke kan gå i land med det.

-- Har Holger ingen hållhake på honom då?

-- Jo, han har sin amerikanska fräckhet!

-- Hur skall det där gå?

-- Vi få hjälpa honom! svarade doktorn och räckte svägerskan handen. För
nu blir det strid, på liv och död!

-- Vill du inte stanna till middan? frågade fru Brita, jag vet inte vad
jag har, för jag sköter inte hushållet?

-- Nej, tack min vän, jag kan inte sitta till bords med den mannen, som
just nu har inträngt i mitt hem för att mörda mig.

-- Är han hos dig?

-- Ja, han skyr inga medel; vilka han begagnat härvidlag, får jag veta
när jag nu kommer hem. Adjö med dig! Brita.




                           FEMTE KAPITLET.
                        Kung Lear och Patern.


Förre redaktören hade funnit sig i sitt öde, levde på landet och skrev
sina artiklar. Nu en sommarmorgon satt han på sin veranda och väntade
tidningen för att få läsa sin sista ledare. Det var en listig bit, som
han hoppades mycken effekt av; den handlade om det liberala program, som
kandidaterna skulle besvärja vid valmötena, och den hemliga
underförståelsen var att peka ut brodern Henrik såsom konservativ. Det
var skottet i vattenlinjen, som skulle sänka slagskeppet. Gustav satt
och njöt i andanom, hörde sina giftiga ord i örat, såg i syne hur
brodern öppnade bladet för att leta sin artikel, och hur han fann den
andres, vilken kom som en stjärnsmäll mitt i pannan. Han njöt i tankarne
så att han log; rullade en femtonöres-cigarr vällustigt i mungipan,
tände många tändstickor och fnös.

Slutligen kom tidningen.

Han reste sig och tog en fäktarposityr under det han vecklade upp
bladet, krängde ut och in på det, för att läsa sin godbit på andra
sidan.

Den fanns där icke! Han sökte på tredje sidan. Den fanns där icke!

Med tidningen sammankramad rusade han till telefonen och fick upp
redaktionen. Sonen Holger satt vid apparaten och tog emot stöten:

-- Varför är inte min artikel inne? frågade fadren med fräsande stämma.

-- Nej, vi kunde inte trycka'n, svarade sonen.

-- Men jag såg den uppsatt; läste korrektur på'n, och ...

-- Vi kan inte trycka sånt där nonsens! svarades från sonen igen.

Då slocknade fadrens röst; han försökte ryta, men blev stum. Och stum
gick han ifrån telefonen, tog hatt och käpp för att komma ut i skogen.

När han gick förbi Britas köksfönster, såg han henne sitta med bladet i
ena handen och pennan i den andra; hon skrev, skrev mot honom, sin man,
under det sonen ryckt pennan ur hans hand vid självförsvaret.

Han krympte ihop, han förintades. Han som grundlagt denna tidning,
skrivit upp den till en maktställning och förmögenhetskälla, han
förvägrades att skriva i den, av sin egen son. Och han tänkte på Kung
Lear, på undantagsmannen, på den avsatte. Han började gå, ut åt ägorna,
genom hagar och ängsmarker.

Vad hjälpte leva länge och lära, då slutligen erfarenheterna icke dugde?
När han var ung, fick han alltid höra, att visdomen först kom med åren,
_efter_ de många åren i livets skola. Han hade gjort sin skola; han hade
sett allt detta uppkomma som nu var; därför förstod han det bättre än de
andra, menade han, och likafullt slängdes han som en utnött viska,
behandlades som en gammal idiot.

När han gått sig svettig, lugnade han av, steg upp på ett berg, varifrån
han såg ut över havet i fjärran. Detta svalkade honom, och det oändliga
rörliga därute gav honom kraft. Han satte sig på hällen och tänkte över
sitt öde. Ännu kunde han leva i trettio år, en hel mansålder; han kände
krafter att upptaga strid, att kunna hålla ut, att i nödfall vänta på
fienderna, som uttömde sina krafter i en lönlös jakt efter det blåa
intet och vilka tidigt måste vara utslitna, i synnerhet som de icke
förstodo spara och förnya. Om tio år, sade han sig, har en ny ungdom
vuxit upp med nya ideal, nyktra verklighetssträvare, som skulle bättre
förstå honom och i sin tur avsätta dessa utopister, som nu grasserade
med sina påhitt om ett socialistsamhälle, teorier dem han var med om att
pröva och kassera i sin ungdom. Dessa unga trodde sig vara framför
honom, och de voro dock så långt tillbaka i tiden som 1830- och
40-talen. Han hade ju nyss firat franska revolutionen och i sitt tal
förklarat sig som en konventets son, trogen traditionerna, oförsonlig
mot monarkien, republikan i livet, intill döden. Och nu utnämnde de
honom till konservativ! En konservativ revolutionär och konungamördare!
Detta var nonsens om något! Men det var en röra man levde i, en
färgsnurra där alla regnbågens färger blandades till en vit ton; alla
strömmar och motströmmar hade lupit ut i havet, och där hade de blandat
vatten, huller om buller. Socialismen, som egentligen var kristendom,
hyllades ju av ateisterna, och de kristna voro kapitalegoister; bönderna
voro rojalister, men försvagade konungamakten; rojalisterna lekte
liberala, och monarken var frihandlare, frikyrklig, och ansågs
frisinnad. Det var babyloniska förbistringen, upplösningen av alla äldre
begrepp. Anarkisterna voro aristokrater; de frisinnade arbetade för
kvinnotyrannit, på orättvisans grunder, och för frihandelns rätt att
förkväva de egna näringarne; tullskyddarne ville hjälpa näringarne, men
tvinga de egna landsmännen köpa dyrt och dåligt.

Det var ett långkok, ur vilket det mesta skulle avdunsta och slutligen
lämna en liten bottensats av fastare substans, tjänlig till
näringsämnen. Möjligen bevittnade man här ett konstant moment i
utvecklingen, som påminde om gasers diffusion där allt genomträngde
vartannat; eller försiggick nu syntesen av det bästa ur allas analyser;
de olikartade krafterna satte an på många punkter och stenen rörde sig
slutligen.

Kanske det var rätt, det som skedde; kanske denna fällning sedan skulle
upplösas igen, och ett nytt stort krafternas samarbete skulle ske genom
nya strider, så att även den ringaste kunde sägas ha deltagit i
framåtskridandet, och att den segrande meningen vore ett sammanskott av
allas, emedan det var en legering av ädla och oädla metaller. Detta vore
rättvist som Gud själv, och endast äregiriga partichefer kunde harmas
däråt.

Under dessa betraktelser hade hans blickar vilat på några gråbruna skär
längst ut i havet. Han hade trots sin närsynthet funnit dem något
ovanliga i formen och icke känt igen dem, han som kunde alla kobbarne
därute. Nu -- just nu -- började de att röra sig framåt, och i denna
hemska färgton som nattfjärilars, med en tydlig avsikt att göra sig
osynliga. Samtidigt stego tre rökpelare upp mot himlen, och han förstod:
det var franska eskadern, som kom från Kronstadt och styrde in mot
Stockholm. Trikolorer hissades, och den gamle revolutionsmannens hjärta
klappade, ty den tyska politik, som Sveriges regering anslagit efter
Sedan var icke trevlig och hade haft en bismak av underkastelse och ett
övergivande av en nödställd. Frankrike hade nu blivit löst ur
isoleringens band och åter inträtt bland Europas stormakter för att vid
sekelslutet få uppträda bland de europeiska makter, som skulle dela
jorden. Frankrikes återuppståndelse, det betydde rörelse framåt igen, ty
från Frankrikes motor överfördes alltid kraft på de andra nationerna, så
snart ledningar förefunnos. Trekejsarförbundet var upplöst, och de
starkaste motsättningar, tsarriket och Europas republik skulle utjämna i
fjärran Östern vad Englands supremati i Egypten och Medelhavet hotat
rubba.

Glad och upprättad, reste han sig och vände hemåt, men tog nu vägen åt
höger över prästgårdens ägor. Han hade ett behov råka någon och få prata
bort morgonens obehagliga intryck.

Prästgården syntes snart mellan lindarne; ett oerhört rött trähus i två
våningar; utgånget ur svenska bondstugan var det flankerat av logar och
lagård. När nu redaktören först inträdde i boställets förstuga och i
dörröppningen mottagits av Fylax, som till hälsning torkade av sina
fötter på den besökandes kläder, underrättades han av en tjänare, att
pastorn var i lagårn och provmjölkade.

Han begav sig alltså till ort och ställe, där han fann sin svåger i full
verksamhet. Iklädd en kaschett och en solbränd överrock satt han och
förde mjölkjournalen samt hade en länsad frukostbricka bakom sig i
fönstret.

Gustav Borg brukade gärna skämta med svågerns själavård i lagård och
mejeri, men i dag var han inte hågad, ty han ville vinna honom för sig,
och pastorn avväpnade honom dessutom med en blick, som bad om nåden bli
skonad inför tjänarne.

-- Vi ha arbetat sedan fyra i morgse, och därför måste jag ha lite mat!

Härmed ville han parera stöten mot frukostbrickan, som var försedd med
öl- och brännvinsflaska.

-- Jag ville bara _hälsa_ på dig! svarade svågern och tittade icke åt
brickan.

-- Vi ha just slutat! Vänta ett ögonblick, så kommer jag med dig.

Gustav väntade och tog en överblick över de hundra feta nöten som
tuggade och svängde på svansarne.

Pastorn summerade litrarne och var nöjd med resultatet, ehuruväl han
förvånades över att alltid provmjölkningen under uppsikt visade bättre
resultat än den dagliga mjölkningen.

-- Si det är husbonds öga! sa han! Om man inte ser efter sitt, så vet
man hur det går. Och jorden ger endast åt brukaren. Skulle jag arrendera
ut det här, så fick jag aldrig se arrendet. Arrendatorn beklagar sig
alltid, och när det lider till betalningen, skickar han hustru och barn
för att gråta honom ifrån arrendesumman. Nej, själv är bästa dräng, nu
ska vi bara _titta_ i mejerit. Har du sett min nya separator? Det är en
baddare den här turbinen att arbeta.

Han öppnade en dörr i fonden, och de voro inne i mejeriet.

-- Här göres guldet! fortsatte han med en iver som om han ville hindra
alla otillbörliga frågor och spetsiga anmärkningar. -- Se bara på det
smöret! Se på't! Nej, du ska smaka också! Va? -- Det är förstklassigt!
-- -- -- Nå, det kan ju inte ha något vidare intresse för dig!

Och så gingo de.

När de kommo i farstun, mottogs Gustav Borg återigen av Fylax, vilken
torkade av nosen på hans ljusa kläder. Som djuret nyss ätit, tyckte den
inträdande gästen illavara, men han måste tiga och lida, ty han ville
vinna något.

Prästens bostad var i den gamla stilen, med skinnsoffan, brädspelet,
piphyllan, och bokhyllan med kyrkofäderna i kvart, samt stiftstidningen
och författningssamlingen; denna underliga blandning av världslig makt
och andlig.

Möblemanget var av mahogny, och såg ut som om det aldrig varit nytt,
utan uppstått genom självalstring på en husauktion vid världens
begynnelse. Mahogny ser icke ut som ett växtämne, utan det liknar torkat
kött, och kan svettas flott. Därför ser man alltid spår av finger, och
det är inte trevligt. Stående på trasmattor i sillsalatens eller
lappskåsens färger, bildade möblemanget en ensamble av ett hemtrevligt
halvsnusk, som doftade Gyllenhaals blandning.

Vid närmare betraktande urskiljde man vid dörren en samling käppar under
ett museum av flottiga hattar och mössor. Där bredvid en hylla med
glasmensurer för mjölkprovning, det rationella landbrukets nya symboler.

Svågrarne slogo sig ner, och som båda voro pratsjuka, gick samtalet som
en oljad blixt.

-- Du är ute tidigt och kliver, du, sade prästen.

-- Jag har inte annat att göra, sedan jag blivit försatt i
disponibilitet, svarade redaktören.

-- Ja, ungdomen tränger på! Det är världens gång!

Här höll Gustav Borg på att falla för frestelsen att beklaga sig, men
höll igen, ty han visste, att svågern bara skulle ha skrattat ut honom,
som alltid fört ungdomens talan. Han stoppade därför och backade:

-- Ja, ungdomen; du vet jag alltid fört deras talan så länge deras
fordringar voro rimliga och förnuftiga, men när de överskridit
gränserna, så måste jag vända mot dem.

Som även pastorn var i en fredsälskande sinnesstämning, ställde han sig
artigt på sin antagonists ståndpunkt.

-- Och du har gjort rätt. Därför får du beröm också.

Han tog en tidning från brädspelsbordet; men när Gustav Borg fick se
rubriken _Fosterlandet_, så var det slut med freden, och masken föll.

-- Får jag beröm i den? I den? -- Då är jag slut!

-- Du älskar inte ditt fosterland? inföll pastorn avböjande och
skämtsamt.

-- Inte just vidare, för det är icke älskvärt, och vad din tidning
beträffar, så, tycker du själv att det är kristna människor, som skriver
på det sättet? Det är andans män likvisst, och de skriver som djävlar.
Lögn, väld, våld, orättvisor, hat, falskt vittnesbörd, det är tidningens
program!

Nu tog pastorn eld, och han reste sig, började trava på mattan så att
dammet rykte:

-- Tycker du inte det är bättre, att folket ledes av statskyrkans humana
bildade präster än av okunniga fanatiska lekmannapredikanter?

Nu tyckte Gustav Borg så, i vardagslag, men här gällde icke vara
svarslös, och därför fick han i vredesmodet en annan mening helt
hastigt:

-- Lekmannapredikanter? Vad är du annat? Du, som har lantbruket till
yrke, låter din tjänst skötas av komminister och adjunkt. Och vad gör
din komminister? Han äter när han icke sover, och dessemellan dricker
han och spelar kort. Vilar i sex dagar och arbetar på den sjunde. Och
din adjunkt, som är medarbetare i Fosterlandet och försvarar
giftermålsbalken; vet du vad han har för sig därute på sin ö? Du vet,
att han lever som en turk och har varit synlig spritt naken med en naken
flicka i en båt, och du blundar, därför att du behöver honom till din
vira! Men församlingen överger kyrkan och bygger bönhus, som ni
förföljer! Ja, gamla Sverige håller på att bli en prästrepublik som
Paraguay, och statskyrkan är lika rutten nu som år 1527. Den andliga
makten har ni förlorat, men den världsliga han I kvar. Era biskopar äta
visitationsmiddagar, sitta i riksdag och landsting, i kommittéer och
akademier -- vi hade nyss en biskop med 80,000 kronor om året och
analkräfta -- (han hade ätit sig till den!); han översatte poem och
skrev humoristiska visor, men själavården gav han fan. Jag hade en
kusin, du kände, som var komminister norrut i en stad. Han åt ihjäl sig;
ty vid varje förrättning, bröllop, barndop, begravning, måste han äta
och dricka; och den sista söndan han levde, utförde han aderton
förrättningar, det vill säga, han åt och drack aderton gånger på den
dagen; därför fick han slag och dog! -- Du talar om er humanitet. Det är
bara fördomsfrihet grundad på otro! Ni tror inte på era läror, det begär
ingen heller, men då ska ni avgå, annars sitter ni som hycklare! Men ni
vill inte lämna brödet och makten! Präster och officerare, de tu äro
ett, och ni stöder tronen, som bara är en gammal stol med ett hål i ...

Nu hade båda rest sig och de travade om varandra på mattorna som lejon
och björn. Men Gustav Borg lämnade icke ordet ifrån sig.

-- Kor och svin kan du vårda, men kommer en människa i själanöd till
dig, då har du ingen barmhärtighet, ingen hjälp, ingen tröst; ty du är
hård, snål, obarmhärtig! Och 28,000 sådana där pjäser som du och
underlydande skall riket föda. Sju millioner kronor äter ni upp, och
medlen tagas ut med godo eller ondo, av bekännare och icke-bekännare,
och på ett sätt som påminner om penningutpressning. Vad ni tror på, det
vete fan, men ni liknar närmast djävulsdyrkare, då ert organ dyrkar Carl
XII, Sveriges förstörare, vilken icke var en människa utan en djävul.
Och när vid sista jubelfesten för detta odjur, som saknade all storhet,
till och med den sedliga, en grupp studenter opponerade, så kallades de
till rektor och voro nära att bli vanärade med relegation. Är det
dårhuset eller tukthuset ni förtjänar? -- Och du, med din pastoralvård.
Det sägs, att du slåss med rotting, när du borde tala till förstånd och
hjärta. Och din kyrka, vad gör du i den? Det samma som metropoliten
gjorde i sakristian! Du skröt nyss i en anständig kalasfylla med att du
aldrig går i kyrkan, att du inte varit i kyrkan på ett år! Och du, som
håller på nattvardstvånget, när var du till nattvarden sist? För tjugo
år sen, när du prästvigdes! Fy fan, säger jag, och nu skuddar jag
stoftet av mina fötter på din trasmatta! Det är synd om dig, för du har
aldrig tänkt på vad du gör, eller på vem du är! Men om du vaknar, så
gå inte i din gamla kåk, vars altarskåp du nyss sålt åt
antikvitetshandlaren, i parentes, utan gå i bönhuset, om du törs; där
råkar du kristna människor åtminstone; som _bjuda till_, om de också
icke lyckas, att hyfsa sin invärtesavdelning!

Pastorn var ingen ond man, ingen hycklare heller, men han hade som alla
levat sitt liv sådant det erbjöd sig, oreflekterat; tagit en dag om
sänder, och aldrig skådat tillbaka eller gjort upp detta trassliga konto
av ut och in, debet och kredit, som kallas livet.

När han nu fick höra det och såg sin räkning, kunde han inte förneka ett
enda faktum. Han såg sig själv, sin Fylgja, för första gången, och han
trodde sig skola dö. Han blev mållös sittande i soffan och var svart i
ansiktet lik en slaktad svart tjur.

Svågern, som genom detta utbrott och denna seger återfått sin på
morgonen förlorade självkänsla, började svälla ut ur sin förkrympning,
och som han ville avgå med äran innan fienden hunnit samla sig, lossade
han sista bredsidan.

-- Du är en pater, men icke en andlig; du börjar morgonbönen i lagårn
med öl och brännvin, därpå sover du frukost och spelar bräde till
middag; sen du ätit middag med tre rätter mat och berusat dig för andra
gången, går du att sova middag mellan lakan, eller som det kallas i
Uppsala trissa middag; därpå spelar du bräde till aftonvarden, då
toddarne och viraspelet ta vid till kvällsvarden, som var afton består
av en kallsexa med varm rätt. Har du lagt dig nykter någon kväll; har du
varit nykter på tjugufem år med dina tre rus om dagen? Läser du nånsin
din aftonbön? Nej, du är icke en människa utan du är ett svin! Det är
vad du är!

Han hade visserligen inte vunnit det han åsyftade, men han hade fått
något annat; och han önskade bara, att _de_ hade hört honom, så skulle
de inte kallat honom konservativ.




                           SJÄTTE KAPITLET.
                         En oklar situation.


Franska eskadern kom och sprängde för ett ögonblick de enskilda
koalitionerna och några allmänna. Det svenska lättsinnet visade sig från
sin älskvärda sida att kunna glömma. Trots den nyss antagna tyska
politiken såg man medlemmar av regeringen bevista festerna och hålla tal
för Frankrike.

Gustav Borg fick en stor dag, när Tivolifesten hölls, ty han var en av
värdarne; och när han tillika kunde franska perfekt och var en utmärkt
talare, gjorde han sig alldeles förträffligt.

Frankrike hade varit något sprött mot Sverige efter kriget 1870, då dess
urgamla bundsförvant vände ryggen, både åt republiken och den besegrade
vännen; men nu var allt glömt. Franske ministern i Stockholm, en livlig
intelligens, republikan, och som det påstods, för detta kommunard, hade
förut fraterniserat med Stockholms liberala salonger, umgicks i
borgarhus och uppträdde med föredrag i klubbar, som icke voro precis
comme-il-faut. De övre måste hålla till godo med honom, ty han var
ambassadör för den stora nationen, så att hans person var okränkbar.
Hans våning och norska ministerhotellet voro centra för allt vad
politik, vetenskap, konst och litteratur ägde av framstegspartiet; och
dit drogos av både nyfikenhet och tvång många av de övre, som endast
genom börd och ämbeten voro bundna däroppe. Dessa försökte nog sticka ut
och misskreditera de röde, men märkte snart att de stött på patrull.
Sålunda råkade en svensk envoyé ut för följande qui pro quo hos norska
ministern.

_Envoyén_ (till franska ministern). Vad är det för en slusk den gode
Blehr infört i sin salong?

_Franska ministern._ Vem då? Den där! Det är min specielle vän, målaren
X.

_Envoyén._ Hå kors, men han ser faslig ut!

_Franska ministern._ Vad gör det, han är offcer av hederslegionen, och
vi (vi två) är bara riddare!

_Envoyén_ (med stigande otur). Men nog är damerna något konstiga. Se på
den där, som ser ut lik en sångerska.

_Franska ministern._ Det är visserligen inte min fru, men _hon_ har
också varit sångerska.

Pang!

I dessa kretsar rörde sig Gustav Borg som hemma hos sig, och nu på
Tivolifesten, när han höll sitt lysande tal för Frankrike, varifrån all
rörelse framåt utgår, glömde man hans avsättning; och han framstod klar
som en gammal republikan, en revolutionens son, vilken avskuddade sig
varje misstanke om att vara konservativ.

Blandningen av klasser och åsikter på nitti-talet var så intensiv att
alla gamla begrepp icke mera passade. De två enkla rubrikerna
konservativ och liberal tjänade bara som öknamn, liksom en gång fordom
hattar och mössor. Livet hade blivit rikare, åsikterna hade fått
nyanser, det bornerade exklusiva var förvisat ner till det lägre
borgerskapets småblad, vilka endast sågo två färger i sitt enkla
spektrum. Sålunda hade riksdagens Cato Censor, den oförbrännerlige
väktaren av grundlagarnes helgd, i flera repriser fått öknamnet
konservativ, sist när han icke kunde gå med på kvinnosaken, men det
rubbade honom icke. Under det den grötmyndige, för tidens krav
starrblinde biskopen i Y. ansågs röd, därför att han en gång av rent
misstag talat för allmän rösträtt.

Maktfördelningen i landets styrelse var så spridd på alla händer att man
icke kunde säga vem som icke var med och regerade. Konseljen gjorde't
inte; riksdagen syntes lagstifta, men opinionen förbereddes i
tidningarne, i litteraturen, i familjerna, i klubbarne, på kaféerna, i
salongerna, i verkstäderna. Bara det talade ordets makt är ju stor, och
det skrivnas större. Tidningens makt, som då var mycket stor,
neutraliserades genom uppkomsten av många tidningar; så att en
ryktbarhet eller en auktoritet endast gällde i sin krets; i de _andras_
var han ingenting. Samhällskroppen bestod av många excentriska ringar,
som hade var sin medelpunkt, men ingen gemensam. Och därigenom kunde
ingen kraftkälla bli så stark att hon tryckte andra nedåt, medan däremot
alla erforo ett lindrigt sidotryck, som höll valvet tillsammans.

Tivolifesten pågick emellertid en solig sommarafton. Generalstabens chef
höll första talet och erinrade om sitt vapenbrödraskap med franska
armén, då han gjorde kriget 1870, fäktande vid Vionville och Gravelotte.
Därpå steg Nordenskiöld upp. Republikanen, som nyss firat
revolutionsfesten; de liberales riksdagsman, den utvisade finnen,
Sveriges första namn, den folklige, enkle mannen, utan högfärd och
åthävor, men med alla Europas kraschaner hemma i sin chiffonjé. Det där
med kraschanerna, det hade liberalerna svårt att förstå, men det var
hans offer. I ett land där allt skall göras till regale hade han
tvungits att välja! Utan kraschan ingen nordostpassage! Och han tog
båda!

Under ancien régime hade Le roi soleil givit sitt ljus åt allt stort, nu
däremot lånade den monarkiska institutionen sin glans från allt stort,
genom att meddela sitt höga beskydd. Nordenskiöld tog emot som något
oskyldigt leksaksaktigt, men utan att ge igen något av sin personlighet.

De gammalliberala hade visserligen knorrat, men då de sett att mannen
ingen skada tagit, så förlät de honom hastigt, och det förtjänte han.

Emellertid, den officiella delen var slut och man spriddes i grupper.
Societeten hade intagit danspaviljongen, andra småpartier slogo sig ner
i kiosker, och uppe på terassens kafé, i tält, i kägelbanorna.

Gustav Borg befann sig i societeten, men i en kiosk invid sutto hans
hustru Brita, sönerna Holger och Kurt, arkitekten, samt doktor Borg,
dock utan fru; hon kunde inte franska och ville inte bli förödmjukad.

-- Situationen är oklar, sade doktorn, oklart som allting nu för tiden.
De liberala ha slagit sig opp på eskadern, och Gustav blommar därnere i
rabatten.

-- Vem är det han talar vid? frågade Brita.

-- Det är en finska, kan du tänka dig.

-- Som firar Kronstadt-eskadern och ryska alliansen?

-- Tja! Situationen är oklar! Men ett är säkert, att nu får finnarne
betalt för sitt gränslösa övermod och sitt dumma förakt för Sverige.
Sjuttitalets fennomani, som drevs av svenska finnar, var bara
fortsättning på Anjala. Jag var över i Helsingfors den gången och det
var olidligt. Den där Forsman föraktade svenska språket så djupt, att
han döpte om sig till Yrjö Koskinen eller dylikt; Topelius var ryskt
statsråd eller något annat ryskt; när jag talade på svenska till en
svensk finne, så svarte han inte; de vrövlade om »svenska oket», vilket
skulle betyda svenska språket, och de sökte bygga något på Kalevala, den
där ungdomsboken, som synes vara hopsvängd av någon sågverksinspektor.
Nyss på 80-talet ville de ha bort svenskan och införa sin samojediska
näverkultur med finska språket; de gamla lekte ryska statsråd och de
unga spelte ryska nihilister; Walter Runeberg skall göra Alexanders
staty i Helsingfors; Trojanska hästen, va? Men nu, när det kniper, och
Ryssland vill inkorporera Finland, så kommer de hit över och vill att vi
ska göra krig mot Ryssland. Tänk er, att i den där finska damens salong
umgås en finsk senator, som tror sig vara i landsflykt emedan tsaren
varit onådig mot honom, men tsaren kände icke till någon onåd och har
nyss frågat efter »sin vän» senatorn, som han saknat. Blir ni sluga på
det? -- Och den där finskan tror sig vara stor patriot, ja hon var så
urfinsk, att hon deltog i upprättandet av en elevskola vid _Svenska_
Teatern i Helsingfors, där nykomna svenskar skulle lära sig finska
uttalet, det vill säga lära sig bryta på finska. Vad sägs? Stackars
finnar, de veta icke vad de göra, men de ha så vela't! -- För övrigt,
det går ju mot sammanslutning, och de små nationernas uppslukande. Det
är smärtsamt i början, men världsborgarskapet köps inte för småslantar!
-- Se, nu gör hon sig till för en rysk attaché! Det skulle senatorn ha
sett! -- -- --

-- De små nationerna _ska_ försvinna, inföll nu fru Brita, glatt och
muntert som om hon meddelat en upptäckt.

-- Ja, och vi äro redan på väg! Vet ni, att den här festen inte roar
mig; den betyder för oss svenskar, att vi svenskar inte behövs mera.
Frankrike har sedan flere århundraden begagnat oss som utpost mot
Ryssland, och det finns en gammal medalj slagen i Frankrike, där
svensken är visad på sin plats såsom Frankrikes legosoldat. De ha i
själva verket betraktat oss som ett slags schweizare, vilka levat på
uthyrning av trupper; och nu när de fått allians med Ryssland för att
dela Kina, har Sverige förlorat sin roll i historien. Vi behövs inte
mer! -- Jag gick i går med en läkare från eskadern och visade honom
Stockholm. Han talade om allianserna och jordklotets förestående delning
mellan Europas nationer. Jag tänkte på mitt land, som icke får vara med,
icke höras till råds, inte räknas med; och jag kände mig som en
relegerad från skolan, en straffad, som icke mantalsskrives, en paria
utan mänskliga rättigheter i världshistorien. Nu är jag uppfostrad, jag
som ni, och har fått lära mig att man skall vara stolt över att vara
svensk. Vad är det att vara stolt över? Tala ett dövstummespråk, som
ingen förstår när man kommer ut i Europa; i romanska länder förväxlas
man med de ringaktade schweizarne, som man ler åt; och i Tyskland
behandlas man som en platt-tysk, vilken annekterat _deras_ Eddor, vilka
Wagner stulit från oss efter kriget. En serbier, bulgar eller rumän kan
vara mera stolt än vi, ty de ha en uppgift i världshistorien: att vara
puffertar mot Turkiet, men vi ha ingen! Emellertid, jag ville omvända
min fransman; och alldenstund jag varit lika stolt som ni över vårt
Skansen, förde jag honom dit upp för att krossa honom. Nerifrån syns ju
Bredablick och klockstaplarne. När vi kommit till porten, ville jag
stämma honom högt, pekade på röda tornet och sade.

-- Där är vårt Akropolis; där förvaras Svea, hennes palladium, och
hennes anor. Det var bra improviserat, tyckte jag själv; och fransmannen
ställde in sig på en stukning. Vi krånglade oss upp, fick fatt i en
klockstapel och några renar, en spöpåle och en gammal kanon, men hur vi
gick, stötte vi på djur. Olyckligtvis var min läkare zoolog och kastade
sitt intresse på djuren så att jag icke kunde slita honom lös. När han
fick se isbjörnarne, frågte han om de funnos i Sverige, och jag måste
ljuga och säga ja.

-- Bra menageri, sade han, mycket bra.

Jag ledde honom till stugorna, men de kunde icke vinna hans deltagande.

-- Stugor, bondstugor, mycket bra.

Vi måste förbi ölpaviljongen och musikläktarn.

-- Variété! sa han, mycket bra!

När vi kom till Bredablick, måste han se på utsikten, och sen ville han
inte se något mer. Och vet ni va, go vänner, där var inte mer att se!

Men nu började han fråga:

-- Akropolis? Låtom oss skåda Akropolis.

Jag blev stum.

-- Svea? Vad är det? Och var är palladium?

Då blev han skämtsam som en fransman; och pekande på isbjörnarne sade
han:

-- Är det anorna? Förfädren?

Jag höll på att gråta av raseri, men den artige fransmannen ville skona
mig och tillade:

-- Jag vara darwinist. Är ni icke?

Där fick jag för anorna!

Men som vi gingo ut, mötte vi några finnar från gårdagens bekantskaper.
De hutlösa fäna spelade ryssar, tilltalade min fransman såsom en
allierad och skämtade över mig och mitt Akropolis.

-- Ja, det är ingen ära att vara svensk, det är säkert; och lite
blygsamhet skulle nog klä oss, särskilt när vi tala om Skansen. Men
aldrig kan jag förstå att det var så lite att visa: två klockstaplar,
nio stugor och ett menageri. Jag rodnar om örsnibbarne, när jag tänker
på mitt tal vid Skansens invigning! Minns ni det, så tala inte om'et!

Nu ansåg sig Holger böra säga något överlägset i sin egenskap av den nye
redaktören.

-- Vad ä de att jämra över om småstaterna utplånas! Sverige dör
visserligen här, men det uppfyller sin världsmission i Amerika, där
svenskar och andra skandinaver hålla på att bilda ett starkt bondestånd,
som en gång skall skicka en president till vita huset. Och ni pratar om
att Sverige inte är med och delar jorden!

-- Det har du fasligt rätt i, inföll nu Kurt, och man borde verkligen
underlätta utvandringen medelst engelska språkets införande i
folkskolorna.

-- Det sa en man härom året, och de höll på att slå ihjäl honom, liksom
bonden i riksdan, vilken fann sakläget så förtvivlat, att han lika gärna
ville betala skatt till Ryssland som till svenska arméns officerare.

-- Apropos Ryssland, avbröt doktorn, ser ni hur finskan därborta
fraterniserar med vår ryska professorska eller professor vad det skall
heta. Jag tror att professorn är finska helt enkelt, för hon talte
flytande svenska med finsk brytning när hon kom hit.

-- Du pratar, avbröt fru Brita!

-- De finns de som påstå hon är polska också! Ja, ni fruntimmer har goda
dagar nu för tiden; tänk på våra författarinnor! Ölsupa; tisdagssoppa;
lite variationer på andras tema och de utnämnas till jättesnillen av
Lilla Sakris! Se där går han för resten. Född med buk, glasögon, tonsur
och pension; litteraturens beskyddare, damernas vän; medätaren, skuggan.
Han kläcker ut silkesmaskar, sedan han köpt äggen; han ser ut som
spökdjuret, bär glasögon som en detektiv, en Faux bonhomme, som är
förfärlig; en bedragare, som man aldrig får bevisning på, men som man
har på känsel att man måste fly; oförklarlig och därför hemsk; smickrar
för att få klösa; begagnar allt för sina ändamål, till och med lik;
förlåtande där något kan vinnas och hämndgirig där intet är att förlora.
Han talar i kvinnans namn som om han vore kvinna; förtalar sitt eget kön
som en självbesmittare och kryper för damerna som alla pederaster. -- --
-- Men se på den där då!

-- Vi måste fara nu, avbröt fru Brita, annars mankerar vi båten!

Sällskapet bröt upp för att söka droskor nere på slätten. Men när de
passerade ett tält, fingo de se en man i röd fez stående på ett bord och
hålla tal för franska båtsmän.

Det var Syrach, målaren, som delvis återfått förståndet och nu trodde
sig vara i Brest, där han tillbragt sin sista sommar.

-- Situationen är oklar, fortfor doktorn; vattnet är grumligt och
överklassen kommer att fiska.




                           SJUNDE KAPITLET.
                           Moder-näringen.


Dagen före nyårsafton satt Anders Borg, redaktörens tredje son på sin
arrendegård Långvik och gjorde bokslut samt kalkylerade. Långvik, som
lydde under prästgården, var en medelstor egendom och låg vid en vik av
Östersjön åt havssidan till, inom en arkipelag av holmar och skär.

Anders Borg, som studerat vid lantbruksskola och gift sig mycket tidigt,
så att han nu hade fyra barn, satt sedan tre år tillbaka som arrendator.

I två år hade fadren betalat arrendet, men detta tredje vägrade han. I
början hade Anders, som var en lättsinnig krabat, levat undan som en
herreman och hoppats på bättre tider med tullarnes ankomst. Tullarne
kommo, men det blev inte bättre, ty han måste köpa allting dyrt och
dåligt. Andra året försökte han dra in på staten, men när han såg att
det icke hjälpte, slog han lös igen och lät gå vind för våg.

Men när årsslutet nu nalkades, och dagarne voro ändlöst långa i all sin
korthet, fördrev han tiden med att räkna, räkna ut orsakerna till
lantbrukets förfall. Och det var högst egendomliga resultat han kom
till.

Sålunda satt han nu med mjölkjournalen och såg, att smöret stod honom
till sju kronor kilon, under det att han måste sälja det för två kronor.
Han trodde först, att han räknat galet, men när han såg i boken att kon
åt upp femton pund hö efter femtio öre pundet för att ge ett kilogram
smör, då blev han rädd. Låt vara att den separerade mjölken begagnades
till statfolk, kalvar och grisar, den fick han kvitta mot kreaturets
skötsel, ströhalm och den dyra transporten till stan.

Såg han nu efter vad det kostat att uppföda ett kreatur, så fann han,
att kreaturet ätit upp sitt pris, och att han arbetat för intet.

Men det kuriösaste av allt var hans kemiska beräkningar av lagårdens ut
och in. Här stod en ko och förtärde bara torrt hö med några ämbar
vatten. Höt bestod ju huvudsakligen av cellulosa, som var kvävefri, och
vattnet höll ju intet kväve. Varifrån kom då det oerhörda överskottet
kväve, som mjölken och gödseln innehöll? Svarade han: från djurkroppens
förbrukade vävnader, så måste han återigen fråga, varifrån djurkroppen
tog detta kväve till förnyelsen av vävnaderna; ty förnyades icke dessa,
så skulle djuret försvinna spårlöst efter tre månader. Ur höt kom så
obetydligt med kväve och ur vattnet allsintet; togs det ur luften då?
Nej, svarade Pettenkofer! Det var ju ett underverk, eller också var
kemien åt skogen.

Och när han fodrade ut med potatis, som höll nittio procent vatten och
två procent kväve, blev resultatet det samma. Här måste man ju tro att
kvävefri stärkelse kunde förvandlas till -- kvävehaltig äggvita, och att
vattnet övergick till den ammoniak, som man slösade bort i lagårsgropen.
Men det stred mot vetenskapens gällande teorier, och därför stod han
framför en gåta, som han slängde ifrån sig.

Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter att han i år köpt för
tre tusen kronor Thomasslagg för att göda jorden, och att arrendesumman
uppgick till två tusen fem hundra kronor. Det var ett naket slående
faktum, som gav honom en ny tanke, vilken lyste upp hans ställning.
Jorden kan föda en ägare, men icke både ägare och arrendator; och jorden
kan göda sig själv genom en väl reglerad lagårsbesättning, men jorden
har icke råd att köpa gödningsämnen. Detta borde han ha vetat förut, men
det stod varken i lantbruksläran eller i nationalekonomien.

Han hörde någon komma, och smällde igen böckerna samt tände en cigarr
för att dölja sin oro.

Hustrun steg in, ung och stark, men nu med en bekymrad min.

-- Anders! Giv mig nycklarna till magasinet; jag måste ha mjöl för att
baka.

-- Mjöl? Det är slut.

-- Slut?

-- Ja!

-- Å herre Gud! -- Har du sålt det?

-- Jag måste!

-- Men statarne då?

-- Jag får köpa efter hand åt dem.

-- Kan vi inte mala i en hast?

-- Det finns ingenting att mala.

-- Har du sålt spannmålen med?

-- Jag måste!

-- Nej, nej, nej! Vad finns det kvar i magasinet då?

-- Ingenting! Bara råttorna!

-- Vi bli olyckliga om rättarn får veta det!

-- Han vet det.

-- Det är därför han vågar det han vågar. Ja, det här går inte, Anders,
det går inte.

-- Jo, men det går så att jag tvingas bli skojare. -- Vad gör rättarn
då?

-- Jo så, att då torparne ska göra dagsverken, så tar rättarn mutor i
ägg och smör, och låter dem slippa dagsverket.

-- Har det gått så långt?

-- Ja och ändå längre, han är i maskopi med mjölkerskorna! Varför kör du
inte bort honom?

-- Jag kan inte, jag törs inte. Han vet för mycket om gårdens affärer
och ställning. Det där med tomma magasinet är värst, ty det är lite
olagligt. Det som fanns därinne var liksom hypotek både för arrendet och
statfolkets löner.

-- Tänk att jag skall behöva se den där rättarn vid mitt bord när han
bjuder sig in ... vet du att han suddar i stan och super opp hela huset
så att vi får föda deras barn? -- -- --

-- Det kan jag tro! Men det slutar med att jag får bli inspektor, så
kanske jag kan komma åt en egendom innan jag dör.

Nu ville frun övergå från allmänna betraktelser till verkligheter.

-- Kristin i köket begär sin lön. Har du fått pängar för kon, som vi
sålde åt slaktarn?

-- Nej, men jag väntar honom varje ögonblick med pängarne. Hur mycket är
vi skyldig Kristin?

-- Ett års lön, som du vet, och så har jag lånat av henne kontant ...
ja, vad skall man göra?

-- Hör du, vi ska ju på kalas i morgon; har gossarne några kläder?

-- Nej, det vet du, att de bara ha sommarrockar.

-- Vi får väl pylsa in dem i sjalar och täcken, för hemma får de inte
stanna.

-- Ja Anders, det här är galet. Jag är född på landet och vet vad en
gård kan tåla, men det vet du icke! En sån här liten egendom kan icke
bära en smed, en skogvaktare och en kusk. Och därigenom att du icke kan
betala dem deras löner, så stjäl de. Smen stjäl järn och arbetar för
egen räkning; han skor hästar åt halva soken med ditt järn; skogvaktarn
säljer ved, och kusken havra. -- Vet du, min vän, jag ville hälst gå
ifrån alltsammans, för det finns inte en brödkant i huset! Jag skulle
gråta, om jag inte tyckte synd om dig, men du är så snäll, och du rår
inte för det här trasslet.

Nu kunde Anders icke återhålla sin rörelse; ty han var en god man, som
goda ord fick att smälta i tårar; men han kom icke längre än till en
tacksamhetens handtryckning, då man hörde bjällerklang utanför.

-- Det är slaktarn med pängarne! Vi ä räddade, utropade han och sprang
upp.

-- Å gud! Vilken lycka, istämde frun och ställde sig vid fönstret. --
Men gå inte ut du; låt Lindkvist ta emot!

-- Ja, det ska han visst få, för slaktarn och jag är inte goda vänner.

Bjällrorna hade tystnat, men i dess ställe gåvo båda bandhundarne skall
och rusade; jakthundarne svarade, och alla gårdens rackor samlades bakom
isupplaget, som dolde den scen vilken nu avspelades mellan slaktarn och
rättarn.

Arrendatorn och hans fru sågo ingenting av uppträdet, men de hörde en
ordväxling mellan slaktarn och rättarn, och så högljudd att orden
skojare trängde genom innanfönstren.

Efter en stund avlägsnade sig bjällrorna; hundskallet blev ett rytande,
som antydde slagsmål, och så kom rättarn springande upp till gården.

Herrn anade oråd, och med varsam hand ville han föra ut hustrun för att
skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse, men
hon stannade.

Rättarn kom in.

-- Vad är det? frågade patronen.

-- Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte rättarn. Han sa att
den var självdöd i okänd sjukdom, och att han skulle stämma patron.

-- Vad gjorde ni av djuret då?

-- Han kasta't på backen, och sen fick hundarne fatt i't; jag kunde inte
skilja dem åt.

-- Låt dem hållas! Här är ingenting att göra åt det. Herr Lindkvist kan
gå ner till stallet och låta sätta för kappslädan. -- Säg åt
skogvaktarn, att han tar isbilln och följer mig.

Rättarn ville nog förlänga audiensen, ty med varje hugg åt patron blev
hans strafflöshet större; men han måste gå, ty patron lämnade rummet
jämte sin hustru.

Makarne voro ensamma i sängkammarn, där de brukade gömma sig att rådslå
och hålla sig dolda, när folket belägrade gården med sina fordringar.

Hustrun började:

-- Är det sant, att du sålt ett sjukt djur?

-- Ja, det är sant! Jag _blir_ skojare, om jag håller på med det här!

Och de gräto båda.

Vad skulle man nu sälja? Vad skulle göras? De rådgjorde och stannade vid
att mannen skulle åka ut och låna pängar. Sedan skulle hela gårdsbruket
ändras. Ett år var kvar på arrendet, och jorden skulle läggas i havre;
den behövde icke gödslas och den såldes genast till spårvägsbolaget; den
sög visserligen ut jorden, men vad angick det dem när de skulle flytta?

Hela landet hade gått till havren, när intet annat lönade, och därför
var snart svenska jorden utsugen. Rågen, fattig mans säd dock, gick inte
mer, utan måste importeras; ifrån vetet hade man sjunkit förbi rågen ned
till hästkornet; det var förfallet. Och när bönderna tagit sista
havreskörden för att köpa biljett till Amerika, så kunde man knappt få
en spekulant till den värdelösa jorden. Den jorden, som plogen bearbetat
och som varit gödslad, den gav bara ogräs eget nog; den kunde icke bli
naturlig äng av sig själv, som vildmarken; den var förbannad; den var
bortskämd av odlingen och fordrade odling; den kunde visserligen sås
igen till klövervall, men om icke denna förnyades, upphörde den att ge.

Emellertid, och sedan när arrendetiden gick ut, skulle man göra auktion
på inventarierna. Som bönderna hade en märkvärdig smak för att köpa på
auktioner, emedan de trodde sig få allt billigare och bättre, brukade
avgående arrendatorer i förväg sälja allt dugligt, och anskaffa sämre
nytt. De goda kreaturen och hästarne såldes under hand, och usla sådana
köptes i stället. Redskap, vagnar och slädor tillverkades i hast, och
kastades in på auktionen. Det var ju intet ohederligt, men gentilt var
det inte, och det hade man icke _råd_ till.

När överläggningen var mot slutet, körde kappslädan opp på gården:
skogvaktaren, en zigenartyp, patrons favorit emedan han var rörligare än
torparne, stod redo med isbillen. Hans uppgift var nämligen att vid
uddar och i sund, där man befarade strömdrag, gå före hästen och fresta
isen.

När patron skulle opp i slädan fick han bevittna ett skådespel, som kom
honom att le, trots eländet, som utställde sig.

Fyra av de största hundarne hade i endräkt släpat upp den döda kon på
isupplagets väldiga pyramid. Men när de gjort detta samarbete, jagade
den största gårdsdoggen ner de tre associéerna, och låg nu som en sfinx
ensam och kalasade däruppe. Granngårdarnes hundar hade lockats hit, och
den skällande skaran vid foten av isberget rök ibland ihop och bildade
ett nystan av pälsar, svansar och tassar. Några statgummor hade gjort
svaga försök att dela rovet med doggen, men dragit sig tillbaka. Allt
var uthungrat på gården, människor och djur. Hundarne hade i sin nöd
jagat av all hare och ungfågel, och lärde sig slutligen tjuvfiska nere
på isen, där de gick och snappade bort mörtarne från gäddkroken. Men nu
hade de fått kalas.

Piskan klatschade, och i rykande fart for kappslädan ner på isen och ut
åt fjärdarne, som lågo blanka.

Färden ställdes först över till andra stranden, där på en udde två gamla
män hade slagit sig ner i en röd stuga för att utvänta livets slut. Den
ena var en f. d. kamrer i stadens verk och änkling, som nu vid sjuttio
år levde på sin pension; den andra var en åttioåring, vit som en duva
och vilken aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala. Vid
tjugo år hade han fått en livränta och sedan ingenting gjort. Fallet var
ovanligt, men gubben hade levat på en enda bragd, ett enda intresse: han
hade varit juvenal. Han betraktade sig också numera som ett föremål i
ett museum, som kunde visas. Den röda stugan var ryktbar för sitt dyra
innehåll; man gjorde utflykter dit för att skåda »en av gluntarne», ty
så hade traditionen omvandlat juvenalen. Han hade sjungit med
Wennerberg, han hade känt Carl XV; han hade talat vid Jenny Lind, han
hade sett Geijer. Men allt det där spelade ingen roll i dag, när Anders
Borg kom åkande för att låna pängar.

Gubbarnes glädje var stor, när slädan körde opp framför stugan, ty de
hade varit insnöade i fjorton dagar, icke sett en främmande, icke fått
tidningar eller post på åtta dagar.

Anders pälsades av, togs in i värmen, fick en glögg, och måste tala om
vad som stått i tidningarne. Därpå togs kortleken fram, och man spelade
en vira, bara en slängtur.

Att tala om pängar är ju tråkigt, ty det sista människan lämnar ifrån
sig är guldet, på den enkla grunden att denna metall utgör existensens
villkor, husrum, mat, kläder och värme.

Efter att ha givit ut allt vad han visste vara angenämt för de gamle,
under loppet av två timmar, klämde han slutligen fram sitt ärende. Då
gick ett moln genom det ljusa rummet med de vita gardinerna; ålderdomens
frid var störd, och de gamle pinades av att behöva lämna en nödställd
utan hjälp. De hade inga pängar att avvara, och de plågades av att
behöva erkänna det, att nödgas bekänna sin affärsställning. Och Anders å
sin sida led av att ha framkallat denna förstämning; det var ett elände
att låna pängar; och han förstod nu huru så många föredrogo svek och
till och med stöld.

När han nu satte sig upp i slädan igen, ämnade han vända om hem, men
tanken på hustru och barn ryckte opp honom, och med en smäll av piskan
satte han hästen i gång, utåt stora fjärden. Skogvaktaren bak på
hundsvotten yttrade några farhågor, men patron ville icke höra på. Isen
var tunn men seg, genomskinlig som glas, så att man såg tångskogarne på
grunda ställen.

På fjärden gungade isen, gick i vågor, men hästen ökade farten, av någon
instinkt att han i nödfall skulle kunna springa ifrån den öppnade vaken,
och patronen visste av erfarenhet, att saltsjöisen var segare än han såg
ut till, och att det icke var så farligt som det syntes. Kursen höll han
österut på ett lågt land i fjärran, där pastorsadjunkten bodde. Denne,
som hade en liten kyrkokassa om hand, skulle nog kunna låna ut tio
kronor; så lågt hade han nu satt sina pretentioner.

Bara luft och vatten och det svartgröna strecket i fjärran syntes, då
hästen plötsligen stannade.

Skogvaktaren var genast framme vid hans huvud: kastade isbillen som en
lans, och se, vatten steg upp ur hålet.

-- Det här går inte, patron, sade Viktor. Får vi vinden ett streck till
på ost, så bryter sjön in, och vi är kaputt!

-- Inte vänder jag, svarade patronen; sitt opp, så ska du se på åka!

Piskan ven om hästens länder, och det gick för brinnande livet i sträckt
trav. Isflisor och vattenstänk yrde om ansiktena.

Det gällde bara tio kronor, men det gällde att nå ett mål också och
framför allt fylla en plikt, och han tyckte att han erbjöd sitt liv som
offer åt de sina, och att han lämnade skammen bakom sig.

Det mörka strecket i fjärran blev allt bredare och kom närmare; takåsar
syntes, och straxt därpå visade sig folk på stranden, som viftade och
skreko.

Skogvaktarn uppfattade först signalerna, hoppade av hundsvotten och
skrek:

-- Håll patron, det är vråk!

Anders Borg höll in hästen, ty han såg en öppen ränna, där en ångare
gått fram. Han steg ur och mätte med ögat rännans bredd som om han ämnat
simma över, ty han måste fram.

Men efter ett ögonblicks besinnande, tog han en stör, som prickat ut
rännan, gick ombord på ett simmande isflak, kajkade med stören och kom i
drift. Folket på stranden skrek, när det bar av, men Anders paddlade
vidare. Då han nalkades andra sidan, började hans isflak sjunka, sakta,
jämnt som en fallucka. Med ett språng hoppade han över till nästa flak,
som också sjönk, och så till nästa, varpå han i fyrsprång nådde land;
men sista stycket passerade han med benen igenom strandisen, som klang
likt krossade fönsterrutor.

-- Är pastorn hemma? frågade han utan att hälsa.

-- Ja, väl är han så, blev svaret.

Och nu skyndade Anders upp till ett rött hus, tämligen likt de andra.

Han gick in med samma fart som han använt på övergången av isrännan,
röck upp dörren och stod i stugan, där pastorsadjunkten satt i sin
gungstol och sov, klockan tolv på middagen.

-- Nej, är det du? Jag satt och blundade litet och hörde nödrop på sjön,
sade han under det han mornade sig.

-- Ja, jag är i knipa, och du ska låna mig tio kronor.

-- Tio kronor? Var ska jag ta dem? Jag skulle just få ut ett diskontlån,
men det klickade ...

-- Du får låna ur kassan!

Här uppstod en paus, och Anders Borg förstod att han återigen narrats
intränga i andras hemligheter och avtvinga en olycklig den förödmjukande
bekännelsen om en dålig affärsställning. Men han fann sig hastigt och
kastade åt sidan:

-- Kan du inte låna av en bonde?

-- Jag, låna av en bonde? Nej, min vän, sådan är icke min ställning. Ser
du, första året gjorde jag mig gemen, och måste dricka och äta med dem;
men så gick respekten bort, i synnerhet som jag lånte pängar av dem till
mina Uppsalaskulder. När jag drog mig tillbaka, började de hata mig. Jag
blev ensam; jag har ingen att tala vid, ingenting att göra. Jag får inte
fiska, inte jaga, inte sköta jord. Läsa kan jag inte, för då somnar jag.
Jag är dömd att göra ingenting, utom om söndan! Jag torkar bort, jag
förstenas under det jag sover; jag sover hela natten, tolv timmar, från
åtta till åtta, och jag sover frukost, sover middag, sover och sover. Om
du visste vilket liv detta är! Det är skendöd! -- Själavård ville de
inte ha, och de som råka i sorg och nöd gå till läsarne. Jag önskar
ibland jag vore läsare själv; men då skall man tro, och det kan jag
inte! -- Anders Borg, i Herrans namn, hjälp mig härifrån eller jag dör!
-- Jag har inte talat på åtta dar, och nu har jag till råga på eländet
fått en process. Det gick en bonde och stal ved på prästgårdsskogen; jag
såg det själv och anmälde det för prosten. Nu är jag stämd för
ärekränkning, emedan jag icke kan _bevisa_ att jag sett honom stjäla.
Tjuven går fri, och jag kan få ryka in; jag som icke har stulit skog.
Bönderna kallar det att jag skvallrat; det säger de om länsman också,
när han anger dem, och det var en bov häromdan, som ville stämma domarn
för ärekränkning, emedan han dömt på fjärdingsmans angivelse som är full
bevisning. Vad ska jag ta mig till? Om jag blir avskedad, kan jag icke
få anställning som för detta prästman.

Han skulle aldrig ha slutat tala, om han icke fallit i gråt. Och Anders
Borg glömde sina bekymmer för detta bottenlösa elände. Men som han icke
visste vad han skulle säga, fortsatte adjunkten överlycklig att få höra
sin röst och beklaga sig.

-- Vad ska de med präster att göra? Kan de inte göra som judarne och
låta en av församlingens äldste läsa ur en postilla på söndan -- jag
skriver av postillor jag som alla andra präster. Kan inte förståndiga,
redliga män läsa i jorden och döpa?

-- Babtisterna döper ju, och läsarne utdela nattvarden, under det de
sköta sina yrken som apostlarne! Vet du, religionen som yrke och födkrok
är något galet. Och det där att ligga vid universitetet och supa, lära
sig spetsfundigheter och teologiska hårklyverier, det tar bort all
religiositet! Nu ska prästerna exercera i kasärnen också, tvingas att
sjunga svinaktiga visor, höra på nattliga samtal mellan gardister, det
är att göra slut på hela brödkyrkan!

Här skevade samtalet, ty Anders hyste för litet intresse för kyrkan, att
kunna beklaga dess fall; dessutom vaknade hans egen självbevarelsedrift,
så att han under sista delen av samtalet hunnit tänka ut var han nu
skulle ta sin tia. Därför reste han sig hastigt och tog avsked med det
enda uppmuntrans ord han kunde finna:

-- Gaska opp dig, gamle gosse! Kom in åt land och hälsa på oss, så ska
vi ruska opp dig.

Adjunkten såg på sin vän som på en främmande, ty han var gäckad i sina
förhoppningar att finna deltagande. Han tog dock på sig en skinnmössa
för att följa till stranden; och han fägnade som en hund, talade
alltjämt, men nu om bagateller, om vädret och fisket, om isgången och
farorna på sjön, men allt för döva öron.

När Anders Borg kavat sig över isrännan och satt i slädan, höll han
norrut; men erinrande sig prästen på stranden, vände han sig om, och nu
såg han den övergivnes mössa svänga till avsked.

Det klack i honom, men på samma gång erfor han den förtvivlades tröst,
då han får se en människa, som är ännu mer förtvivlad.

-- Utan hem, utan vänner, med ruin och fängelse framför sig! tänkte han.
Det är synd om honom, men var ska jag ta en tia ifrån?

Denna fråga hade han dock besvarat i sitt sinne, då han styrde norrut
över fjärden, ty där bodde den gamle operasångaren, som led på världen
dragit sig undan med sin pension och sin hustru till en gård, som han
arrenderat utan jord, men med jakt- och fiskrätt.

En mil efter häst är drygt, men den gick den också, och Anders Borg var
åtminstone säker på ett gott glas och ett vänligt mottagande, hur det
sen kunde gå med tian.

På farstubron stod den gamle sångaren med sin bössa och en stövare. Han
kom från en harpromenad, naturligtvis utan att ha fått något, och han
blev mycket glad få se en människa, ty han bodde i ödemarken utan granne
på en halv mil.

Medan Anders Borg rustade med fotsacken, klappade sångaren den löddriga
hästen på nosen och sade:

-- Det var en bra slädtravare du har, Anders.

-- Vill du köpa'n? frågade Borg bara för att säga något.

-- Om du vill sälja'n! -- ty jag har just haft en på prov, men den hade
spatt.

-- Allvarsamt, vill du köpa häst?

-- Ja, visst!

-- Då kan du ta min, så får du slädan med.

-- Vad kostar han då?

-- Du ska få'n för hundrafemti med slädan.

-- Kör till!

-- Kontant?

-- Kontant! Stig in, ska jag lägga opp.

-- Men du får ge mig en kälke och ett par skridskor emellan, så att jag
kan komma hem! Viktor skall få skjuta mig på isen.

-- Det skall du få! Alltså avgjort!

Anders var räddad, nerskuren, uppdragen; och efter ett glas i pälsen,
befann han sig på hemvägen, då dagen led mot slutet, sittande på en
sparkstötting skjuten av skogvaktarn, som gick bakom på skridskor.

När han i skymningen nalkades hemmet, såg han hela huset upplyst, och
han tänkte på den stackars hustrun, som säkert blivit överraskad av
främmande och ingenting hade att bjuda på.

För att icke komma olägligt gick han gångstigen upp och förbi
isupplaget, där hans gårdsdogg låg blodig och sargad av två ulmerdoggar
från herrgårn, vilka nu kalasade på den döda kon, under det rätte ägaren
fick se på.

Anders gick in köksvägen och sökte upp sängkammaren för att klä om sig.
Där satt hans hustru och grät.

-- Vad har hänt? Vem är här? Varför går du ifrån gästerna? störtade
frågorna över den gråtande, som svarade i yttersta förtvivlan:

-- Din far är här, och ämnar stanna hos oss ...

-- Jag kan inte föda honom!

-- Han säger, att du är skyldig honom en större summa ...

-- Vad skall han här att göra?

-- Han kan icke bo hemma längre, ty hans skilsmässoprocess skall börja,
med inställelse för kyrkorådet.

-- Å, Herre Gud ...

-- Det är rysligt! Det är rysligt!

Anders gjorde sig i ordning efter den äventyrliga färden för att gå in
till fadren och mottaga förtroenden, som han icke begärde. Men han
lugnade först sin hustru med att lägga fram två femtikronorssedlar på
toalettbordet; den tredje behöll han i fickan, ty det eviga trasslet och
nöden hade gjort honom dolsk även mot sin bästa vän.




                          ÅTTONDE KAPITLET.
                            Nittio-talet.
                           (Fin de Siècle.)


Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i havet, den som alla
andra floder. Den naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen
frukt mer; många togo metoden för själva sanningen och höllo envist fast
i den murkna plankan, när den gick till botten. Andra, som hade växt i
viljan, sökte nya farkoster för att komma vidare. De skiljdes från
perioden med saknad visserligen, ty denna förvildning, detta indianliv
hade varit uppfriskande som skolgossens rövarliv under sommarlovet;
detta ensidiga ljus på världen och människorna gav skarp relief, satte
tingen och händelserna i Rembrandtsbelysning; denna nyvärdering av gamla
föremål medförde bokstavligen en ny världsåskådning, som icke såg på
långt håll, men skarpt på nära håll. Det var den mikroskopiska metoden.
Men den som arbetat med mikroskopi känner alltför väl, att man kan se
celler och kärl, där det bara är luftblåsor, och att dammkornet kan bli
föremål för en vilseledande demonstrering av ett obefintligt organ. Det
var då, 1889, som världen fick två nya tänkare eller profeter, Langbehn,
författare till Rembrandt als Erzieher, och Nietzsche, huvudsakligen
författaren till Jenseits von Gut und Böse. Så stora differenser än
förelågo mellan dessa två, vilka kunna synas som diametrala
motsättningar, så hade de dock en gemensam tangent, och det var deras
reaktion mot mikroskopismen. Langbehn är makroskopist framför allt. Vad
Rembrandt har med hans bok att göra, det har ingen människa begripit,
och ehuruväl man tyckte sig vilja vederlägga varenda punkt i hela
verket, öppnades dock nya perspektiv bakom fakta, och naturvetenskapen,
som höll på att dö i detaljisternas händer, fick nytt liv.

Langbehn, med vilken århundradet skulle sluta, är egentligen en
återuppstånden Kant, med vilken århundradet börjat, och båda söka
räddningen i postulat och imperativ, då omdömeskraften och rena
förnuftet icke visat sig äga förmågan lösa världsgåtorna eller giva
individen den styrsel, som behöves för att hålla god gång i öppen sjö.
Både Darwin och Hæckel hade förut, ehuru förgäves, reserverat sig mot de
snabba konsekvenserna, man dragit ur deras arthärledning i och för
etikens lösgörande, och Langbehn reagerar mot den naturalistiska
psykologien, som förnedrats till veterinärvetenskap. När naturalisterna
sade: Låtom oss vara människor! så menade de: Låtom oss vara djur!
Själva teologien eller läran om Gud härleddes från zoologin. Djurets
fruktan för det okända och vildens förväxling av drömmen med
verkligheten, se där religionens ursprung!

Vad skulle man då tro om en värld, där människorna dött som martyrer för
en osanning? Vad skulle man tänka om det stundande, då det förgångna
uppgavs vara lögn? Adertonhundra års kristendom, som en vacker dag
befanns vara ett misstag? Det var _för_ galet, och ett skott för pannan
vore det enda och sista!

Framför revolvern stod nu mänskligheten och såg ingen räddning.

Då kom den andra profeten, Nietzsche, och förklarade först, att det onda
var gott och det goda ont, sedan, att gott och ont icke existerade. Det
var brottets apologi, brottslingsmoralen, som i Oscar Wildes perversitet
fann sitt ampraste uttryck. Hade Langbehn genom sina negativbilder
ofrivilligt framhävt ljussidorna hos naturalismen, så drev Nietzsche
densamma ut i karrikatyrer, som framhöll dess fel.

I Paris hade samtidigt vaknat en känsla av det otillräckliga i
positivismen, och det började dugga tidningsartiklar med rubriker: Här
sökes en religion; I tjänst åstundas: en profet; Åstundas hyra: en
allmännelig, tidsenlig kyrka.

Själva Zola börjar vakna; och han, som sutit åskådare, lugn, känslolös,
reser för att se sig om efter en religion. I Lourdes finner han den
icke, då hans läkare »förklarat» underverken, icke som bedrägeri, det
var för gammalt, utan som hypnos. Då far han till Rom, icke utan
illusioner att kunna modernisera kristendomen och få till stånd en
tidsenlig kompromiss mellan vetenskap och religion. Men lyckas icke.
Senare söker han som en fanatisk troende sin religion i mänsklighetens
framåtskridande genom vetenskapen och arbetet till rättvisa och sanning,
samt slutar i Cabets paradisiska Ikarien, där lammen leka med lejon och
skogens fåglar spisa vid falanstèrens fulla bord, där inga fattiga
finns.

Zola växte, ifrån det sterila zoologiska tvivlet, till tron på
framåtskridandet mot lycka och dygd (det var ett nytt ord). Men många
hans lärjungar stannade i växten och fortsatte tjaggla med det utnötta
programmet, som nu blivit satt för positiv.

Zola slutade således som idealist i ordets rätta bemärkelse, och
ehuruväl han hatade och bekämpade de religiösa formerna, särskilt den
romerska, så var han religiös, troende på sitt sätt.

Men nittiotalets franska ungdom hade icke känt Zola, ville icke känna
honom, icke ha med honom att göra. De hade en helt annan lärare och
profet, och det var Joséphin Péladan.

Det är ofattligt att våra litteraturhistorici på stat och med lön för
att följa samtidens litteratur aldrig nämna den märkvärdiga företeelsen
Péladan utan med ett löje i förbigående, under det de hålla
föreläsningar om hans tyska epigoner. Man frågar sig om det är
okunnighet om hans tillvaro; eller är det Péladans öde att aldrig nå
denna liderliga popularitet, som vanligen slutar med vulgarisering,
hopens ledsnad på idolen, storhetens fall och slängande på sophögen?

Redan 1884, alltså när Zola endast nått fram till au Bonheur des Dames,
börjar Péladans verksamhet med första volymen av hans cykel La Décadence
Latine -- kallad Le vice Suprême.

Under de tjugo åren, som sedan dess förflutit, har han utgivit fjorton
romaner, förutom dramer och filosofiska arbeten, sammanlagt trettiåtta
volymer. De fjorton romanerna gå parallellt med Zolas, men under det
denne i Rougoncykeln skildrar andra kejsardömet, målar Péladan sin
samtid, tredje republiken. Finis Latinorum är hans motto, och han tror
att latinarne skola förgås; han förutsäger deras undergång, skildrar som
en Juvenalis allt elände i det moderna Paris; med samma oförskräckthet
som Zola och med lika naiv oblyghet. Hans materiel av upplevat och sett
är oerhört, men hans stil brinnande av nitälskan; han dyker ner i
gyttjan, men kommer alltid upp igen, klipper med vingarne och höjer sig
mot skyn.

Hans mest lysande roman är L'Initiation sentimentale, en bok om kärleken
i alla arter, tonarter och avarter, där han lyfter av taken på alla
slags hus och visar innanmätet av Paris. Det är en fruktansvärd bok,
rik, stor, och skön trots allt det fula han visar fram.

Samme man har vågat ett storverk och lyckats! Han har tilldiktat till
Äschylos' Prometheus de två delar av trilogin, som förkommit; och om de
icke fullt stå i ton, så beror det av deras rikare och djupare innehåll,
åtminstone synes det så för den som icke tror på antikens
oupphinnelighet. Det vore ju bedrövligt om icke världen gått framåt och
fört tankeliv och uttrycksmedel med sig framåt.

Péladan är ingen nationalist eller revanche-man; han är världsborgare
och har i Frankrike infört Wagner trots patrioternas motstånd; och
knappast har någon tysk fått sin Wagner så gigantisk som Péladan sin.

För den moderna konsten har han strävat genom sina utställningar, och
allt vad symbolism heter har han startat.

Vad felas med mannen, efter som han ej nått utom sina kretsar? -- Ja,
han var alltför bildad, för att bli fattad av alla; han var kristen som
en korsfarare, och det låg emot honom hos hedningarne, han nagelfor med
tredje republikens chequard'er och panamister.

Péladans inflytande är oberäkneligt stort, men han verkar icke direkt,
utan genom sina disciplar. Man citerar honom icke, men man hämtar ur
hans tråg; hans person gavs till spillo, och den föll på hans pipkragar
liksom Kierkegaards på det gröna paraplyt; men han lever som en ropandes
röst, den där införde germanisk bildning i sitt land, och öppnade dess
slutna portar för Europa.

                   *       *       *       *       *

Människoanden vaknade ur sin isolering och kände krafterna upphöra, när
den avbrutit kontakten med Jenseits. Detta sökande efter förbindelse med
det immateriella var ett utmärkande drag för nittiotalet. Sedan nämligen
Hæckel uppställt sitt Systema Naturæ eller Skapelsens Stamtavla på
80-talet, var det slut med naturvetenskapen, icke en ny upptäckt gjordes
av vikt; Serumterapien väckte det största alarmet, men det befanns
falskt; sedan var det bara knåp på alla håll, små utvecklingar av gamla
teser och mycket hallå på falska spår. Naturvetenskapen var faktiskt
bankrutt. Samtidens kraftkälla, elektriciteten, ingick i industrien
genom den olärde Edison, som utförde ljuset och gav fonografen;
telefonen var Bells uppfinning från 60-talet; så att den härskande
darwinismen aldrig hade några epokgörande följder för samtidens
kulturella liv, icke ens inom kemien, där Mendelejeffs periodiska system
står som en gravvård på systematikens döds-åker.

Det var då man upptäckte sig vara på villospår och vände om för att vid
korsvägen finna en ny stråt. Man hade samlat fenomen och fakta men kunde
ingenting förklara; förklara var ju att finna det som låg bakom
fenomenet, och när man märkte att det som låg bakom befann sig på »andra
sidan», så sökte man helt logiskt Jenseits. Detta var mystiken, som då
lät tala om sig. Och det var då som Swedenborg steg upp efter hundraårig
gravsömn. Han kom igen på många vägar. Genom Balzac, som åter började
läsas i en gottköpsupplaga, där man i Swedenborgs nièce Séraphita
återfann spår av Nietzsches Übermensch och Péladans androgyn.
Pariserockultisterna återupptäckte Swedenborg och Böhme genom
forskningar i Eliphas Levi och Saint Martin; teosoferna spårade honom i
Blawatskys Hemliga lära. Men den starkaste handräckningen åt mysticismen
var Berthelots utgivande av alkemiens historia. Denne positivist, som
arbetat med kolvätenas syntes, gick här ett ärende åt mysticismen som
han icke anat. Om man nämligen i få ord vill angiva skillnaden mellan
alkemin och kemin, så kan man säga, att alkemin trodde på grundämnenas
förmåga att övergå i varandra (transmutationen) men nyare kemin icke. Nu
hade Berthelot under arbetets gång visat en tilltagande sympati för
alkemisterna, vilket stärkte de klentrognes mod att forska vidare.
Samtidigt hade Crookes i »Grundämnenas uppkomst» uttalat som sin mening,
att de »enkla ämnena» uppstått och utvecklats ur varandra. Lockeyer hade
inför Franska Institutet framlagt sina misstankar, att fosforn var ett
sammansatt ämne, emedan det ägde två spektra. Allt detta stod ju i
samklang med den rådande monismen eller alltets enhet och skulle
följdriktigt ha varit samtidens åsikt, men inkonsekvent nog vidhöll man
meningen om grundämnenas speciella oföränderliga natur, vilket var en
ofrivillig handräckning åt den förkastade läran om särskilda
skapelseakter.

Berzelius hade dock ännu 1835 ställt upp den viktiga frågan: »Äro
metallerna enkla ämnen?» och i sitt svar därpå uttalat dessa avgörande
ord: »En kropp, som jag ordnat in bland metallerna, är ammonium, vilken
består av kväve och väte; och dess metallisering medelst elektricitet
synes tillåta tanken på en sammansatt metall ... Det som gör de andra
metallernas enkla tillstånd tvivelaktigt är, att de synas uppstå i
organiska naturen ur ämnen, som icke hålla ett spår av dessa metaller.»

Nåväl, i samma ögonblick metallerna icke voro enkla, kunde de övergå i
varandra, och den självklara följdsatsen härav framgick befallande
oemotståndlig: Man kan göra guld!

Och nästa följdsats blev: Man har alltid »gjort» guld ur svavelkis, när
man trott sig ha utdragit det. Vilket förklarar Gahns iakttagelse, att
nästan all svavelkis håller guld.

Emellertid, de mänskliga hjärnornas tröghet är så stor, i synnerhet de
tränades, att när de dragit det första corollariet, de icke orka dra det
andra.

Därför upplöste sig förvåningen i ett dumt flin, som sedermera blev
ondsint och slutade med att man visade tänderna. När slutligen i vårt
nya sekel Ramsay (och Kelvin) påvisade, att radium kan bli helium, fingo
de gamla rutinisterna konvulsioner, då de funno sig ha tagit galen väg
och det var för sent att vända om.

Detta var historien om guldmakeriet på nittiotalet, som var så enkelt,
enklare än Columbi ägg.

Emellertid för att återvända till Swedenborg. Hundrahövdad steg han ur
graven: astronomerna i Pulkova hälsade honom som astronomen, Kants och
Laplace's föregångare; zoologerna upptäckte honom, och funno att Buffon
plundrat hans kosmogoni i sin inledning till Djurriket; kemisterna och
bergsmännen i synnerhet hyllade honom; och slutligen kommo fysiologer
och anatomer i skaror för att frambära rökelse och myrrha åt den på nytt
nyfödde! Men kronan fick Swedenborg av en litteraturhistoriker, Max
Morris, som i en längre avhandling föreställde samtidens liberala idol,
själva Goethe, såsom Swedenborgs lärjunge. »Swedenborg im Faust» heter
uppsatsen (i Euphorion 1899, häftet 6), däri ur Arcana Coelestia visas,
att Fausts beröringar med andevärlden äro förmedlade av Swedenborg,
genom Kant och Fräulein von Klettenberg (redan 1771).

Vad sade Goethes-vännerna om det? Ingenting, ty när man blir svarslös,
säger man vanligen ingenting!

                   *       *       *       *       *

Detta var sekelslutets förnämsta andliga rörelser, som mot de sista åren
dock skulle slå ut i några stora gnistor, tändande, lysande för det nya
århundradet, som kanske skall bli det allra största, om ock 1800-talet
var det största -- sedan 1400-talet.




                           NIONDE KAPITLET.
                                Ester.


Ester Borg, redaktörens och fru Britas dotter, var en flicka utan
skönhet, det visste hon själv, och därför vaknade hon tidigt till det
beslutet att bli någonting i stället för att vänta på en man. Hon blev
student vid sjutton år och for till Uppsala för att _bli_ läkare, icke
av någon särskild kallelse, utan för att ha något att göra.

Hon kom på sitt namn in i kretsar, där samtidens frågor slutbehandlats
och där man hade en ny syn på livet, en antecipation av det kommande.
Det var icke längre några tvivel eller farhågor, det var axiomer.

Av de manliga kamraterna behandlades hon som en kamrat, men en manlig,
för vilken man icke generade sig. Detta hade ett visst behag för henne i
början, och hon kände sig lyftad över sitt stånd som kön; men så snart
det kom en kvinnlig kamrat med skönhet i kretsen, blev det annat. Då
denna även upptogs som kamrat, skedde det på ett annat sätt. Den sköna
behandlades med galanteri, som en överlägsen inkommensurabel, med ett
ord som kvinna. Det råa skämtet tystnade, herrarne blevo städade, det
spred sig värme, och en stämning full av dov lyrik lade sig över
sällskapet, där Ester icke igenfann sin plats, ty hon kunde ju ej
beröras angenämt av kvinnlig skönhet eller dela sina kamraters
förtjusning inför en av hennes kön.

Då märkte hon det skeva i sin ställning; och den där jämlikheten med
männen blev henne som en förnärmelse, en kränkning, i synnerhet som hon
försummades. Därför vårdslösade hon sitt yttre, bortlade all
kvinnlighet, gick på krogar, slog käglor och deltog en afton i ett
slagsmål med gesäller. När hon cyklade, anlade hon sportjackett med
knäbyxor, och denna kostym antog så småningom formen av en mansdräkt.

Kamraterna glömde också efterhand, att hon var kvinna, kallade henne
aldrig Ester utan Borg, först, men om aftnarne hette hon Pelle och var
då iklädd en kaisermantel med pelerin och studentmössa, så att ingen
kunde se annat än det var en karl.

En afton efter ett jätterus på Rullan föreslog en medicinare, att de
skulle gå till flickor, och Pelle följde med; det fann man helt
naturligt. Som scène var det ju nytt, ehuru inga hemligheter förefunnos
för medikofilaren Ester Borg.

Flickorna tittade nog lite underligt på den gossen, men de hade annat
att tänka på, och man var ju där huvudsakligen för att dricka och prata.
Bland innevarande gäster befann sig även en ung greve, vilken visste vem
Ester var, men ändå tyckte det vara sällsamt finna en familjeflicka på
ett sådant ställe.

Ett ögonblick blev salen utrymd, så att greven och den falske ungherren
blevo ensamma.

Det var en viss stämning i det rummet; lågt i taket var det, vilket
hindrar uppkomsten av mörker ovanför huvudet; väggarne voro indelade i
fält, inramade i skulpterade lister, vilka omslöto målade landskap med
herdar och herdinnor, som vallade får och åto körsbär, oskyldigt,
barnsligt. Fönstrens gardiner voro av storblommig taft, och mellan dem
syntes slottet i månsken. Greven hade satt sig vid det gamla pianot och
lekte nu med tangenterna, som om han väntade bli avbruten av ett tilltal
från Ester. Men när hon iakttog envis tystnad, spelade han upp Chopins
2:a nocturne i g-dur.

Ester kände den icke, därför häpnade hon över de sköna tonerna, vilka
tycktes henne tillkomna just nu. Modulationer i dur, vilka klinga som
moll, den djupaste smärta, som medför sin egen tröst; en vaken natt, som
har den lisan att icke störas av svåra drömmar, huru pinsam än vakan må
vara. Stället förändrade utseende, omgivningen förgylldes, och den unga
flickan greps av ett vemod, som var hennes indolenta natur främmande.
Hon hade kommit hit som till anatomisalen, där det var ruskigt, men där
det stygga adlades av intresset. Plötsligt öppnas för henne en annan
värld av renhet och skönhet; ett ljust moln isolerade de två från den
osnygga omgivningen, ställde sig skyddande omkring dem och kom dem att
glömma var de voro.

När greven slutat spela, måste han tala, efter som hon icke sade något:

-- Vet ni vad jag spelade?

-- Nej, jag känner det icke.

-- Det var Chopin! Och det förekommer mig som om han diktat denna
nocturne en natt, på ett sånt här ställe, där man blir vemodig av att
söka en glädje, som icke finns; där man känner hela tillvarons elände
inför det mest ofullkomliga av allt ofullkomligt.

-- Tror ni verkligen Chopin besökte sådana här ställen? frågade flickan,
som icke var riktigt med ännu.

Greven log sorgset:

-- Ja, visst gjorde han; skulle det vara så underligt? Ni och jag sitter
ju här.

Detta ni och jag lyfte dem över, och slöt dem tillsammans i ett vi.

-- Det är sant, svarade Ester mera naivt än hon ville, då hon ju därmed
accepterade artigheten.

Greven log åt det kvinnliga draget att icke försmå en komplimang, och i
detta ögonblick kände flickan att hon tilltalades av en från andra
sidan, och hon sökte kontakt med detta bättre.

-- Vad gör vi här egentligen? Varför är ni här? frågade hon nästan
ofrivilligt förebrående.

-- Ja, min fröken, det är inte lätt att säga. Jag följer med; jag låter
en skymt av misstanke falla på mig att jag är lik de andra, för att
undgå andra orättvisa misstankar. Det finns för övrigt en
attraktionskraft hos dessa ställen och deras innebyggare. De påminna om
ett naturtillstånd vi lagt bakom oss, och därför synes mig deras
beteende naivt som landflickans. Jag ser aldrig något oblygt, aldrig
någon ruelse, som skulle antyda medvetande om orätt; jag förstår det
icke, men kan icke fördöma det, jag gillar det icke heller. I julas,
själva julafton, gick jag förbi sjukhusets avdelning för flickor. Huset
ser ju ut som det hade alla sjukdomar och rappningen har fallit av
fläckvis som sårskorpor. Nåväl, jag gick förbi där i jultankar, och
genom fönstren på nedra botten med deras järnstänger trängde sång ut på
gatan; jag erfor ett ögonblicks oändlig smärta, då jag försatte mig i
dessa olyckligas läge -- tänk! en julafton därinne! -- Men vad hände?
Sången trängde starkare ut till mig, och jag hörde: Sjung om studentens
lyckliga dag ...

Ester avbröt och fullföljde:

-- Jag gjorde just ronden därinne den aftonen, och jag såg dem dansa
kring julgran, i vilken hängde ett krucifix, som de fått av
Elisabetsystrarne. De visade samma oförställda glädje inför den
korsfäste som inför pepparkaksgubbarne. De kallade den korsfäste för
Frälsarn, icke för Kristus, och namnet Jesus uttala de aldrig. De tro på
Frälsarn och tala om honom som små barn; höra de en fritänkare häda, så
rysa de och uttrycka sin avsky. Kan ni förklara dessa människor?

-- Nej! Det kan jag icke! svarade greven; och därför behandlar jag dem
alltid med en indifferent aktning som medmänniskor. Har ni för övrigt
märkt, att på deras väggar ni aldrig ser en oanständig bild, nästan
aldrig hör från deras mun ett plumpt ord ...

-- Ja, jag som läkare, och (här stannade Ester framför ordet, men lät
det gå) och kvinna får ju inte hörat ...

-- Inte jag heller, svarade greven ...

Nu log Ester:

-- De beror kanske på vem de talar vid.

Greven rodnade som en man, vilken får en artighet av en kvinna, och för
att dölja sin förlägenhet gick han vidare med stor iver ...

-- Men det mest utmärkande hos dessa flickor är deras benägenhet att
skratta; det skall vara roligt, allting skall vara roligt, icke som vi
trodde förr, emedan de vilja glömma eller slå bort samvetet; de kallas
ju för glädjeflickor, och det är rätta ordet. Vad är då detta för
naturligt urval av människor? Vad säger er vetenskap om den saken?

-- Den kan ingenting säga, ty den vet ingenting. Möjligt är att dessa
äro nära avkomlingar av vildar, då de ha ett annat samvete än -- vi, ty
det är nästan omöjligt att väcka deras skamkänsla; de vill inte höra
talas om'et, förstå det inte, slå bort det, och det värsta de frukta är
allvarliga män.

-- Ja, jag vet det, svarade greven; mig hatar de därför att jag är så
tråkig, och jag har ändå aldrig försökt tala förstånd vid dem; men jag
kan inte skratta ...

-- Inte? Men det är så hälsosamt!

-- När jag får något att le åt en gång, skall jag le; det är mänskligt;
men att skratta är alltid elakt, och framkallas av det befängda, det
förvridna, det onda; därför upplöser det sig vanligen i tårade ögon och
följes ofta av en tomhetskänsla, som slutar i verklig gråt, gråt utan
orsak.

Nu först bemärkte Ester att unge greven var klädd i frack. Det såg han
och fortsatte:

-- Ni ser på min frack! Ja, jag har varit på supé hos professor X.

-- Nåå?

-- Det är rysligt, men kanske nyttigt. De unga gymnastisera sig i att
tiga och de äldre i att förtiga; alla gå som med grimma för att inte
bitas; och i kväll var sällskapet sådant att ingen vågade yttra ett
förnuftigt ord; alla tego. Det kallas att utbyta meningar. Vet ni, efter
en sådan maskerad längtar man att komma hit. Eljes bruka alla supégäster
hasta till kafét, för att där få säga det som icke sades på bjudningen.

-- Tycker ni det är roligt att leva? frågade Ester helt hastigt.

-- Att leva? Är detta att leva? Det är ju bara frågan om att döda, döda
alla sunda, starka drifter, som skulle uppehålla livet; och dödar man
dem icke med försakelse utan ger dem luft, så dör man på sjukhuset,
eller senare dör man av kallbrand i det heliga äkta ståndet. Det var en
faslig blague det här med livsglädjen på 80-talet; profeterna slutade i
sorg, och allt gick tillbaks i de gamla spåren. Vet ni jag har en vän,
som ligger på sjukhuset och dör så sakta och varligt.

-- Jag känner honom; det är skalden ni menar?

-- Ja, ska vi gå dit, i månskenet? Han tar saken ganska lugnt.

-- Gärna! svarade Ester, och de bröto upp.

Höstnatten var månklar och ljum; de gingo tysta smågator, stora gröna
gator och kommo in i sjukhusparken. Under de väldiga träden voro tält
uppslagna för de sjuka, vilka där sovo eller vakade alltefter som. Men
under en lönn satt underläkaren och drack whisky med en kandidat. Ester
och greven, som kände båda, stego fram och frågade efter skalden.

-- Jo, svarade underläkaren, han ligger här invid och är vaken, men han
har väl inte så långt kvar, efter som han skickat bud på professor X.

-- Vad? Teologen? frågade Ester förvånad.

-- Ja, gubben och Axel plägade ju umgänge i all vänlighet, för att
strida, i all vänlighet, och skalden har bett oss vara vittnen till
deras sista batalj för att hindra oriktiga redogörelser om förloppet.

-- Få vi gå in till honom under tiden, då?

-- Var så god; han ligger och läser Andersens sagor.

Ester och greven gingo in i närmsta tält, och där låg Axel E. läsande
vid en lyktas sken.

Det var en liten utmagrad gestalt med svart helskägg, exotiskt utseende,
franskt eller italienskt; hans ögon voro stora, glänsande, och han
forskade en stund innan han kände igen de inträdande, ty hans ögon hade
börjat svika liksom hans hörsel. Därpå log han, räckte vardera en hand
och bad dem med viskande röst sitta ner. Han visste nog han skulle dö,
men han förteg det för sig själv, och ville inte att en annan skulle
säga det. Men ibland for högmodet i honom, och då skulle han skryta med
sin oräddhet.

-- Ja, gossar, viskade han, nu slocknar jag; ögat mister sitt ljus, örat
sitt ljud och rösten sin klang.

Nu hostade han, hemskt, ty han hade stryplungsot.

-- Men ser ni, ännu är det ingen fara, ty pulsen går ned till 38 grader
om nätterna, och nätterna är värst. Nog vore det skada i alla fall, om
jag nu skulle gå bort, då jag är rengjord från tobak och sprit och allt
annat. Jag känner mig som tvättad invärtes. Ja, det är ruskigt att leva.
-- Hör ni, den här Efraim är en konstig karl. Han skrev ett brev till
mig från Norrbotten och börjar så här: Om detta brev ännu träffar dig i
livet. -- Inte skriver man så till en sjuk människa. Ja, livet! Vet ni
vad det värsta är som jag upplevat? Sitt ner ska ni få höra! ... Ester
minns den där flickan med röda håret, ja! som jag skulle gifta mig med.
Jo, vi for över till Petersburg, och efter första lyckotiden kom
ledsnaden. Vet ni vad ledsnaden på tu man hand är? Ensam kan det vara
svårt; det är dock uppbyggligt; men på tu man hand det är fasansfullt,
det är döden; man är bunden vid varann, men man hatar varann, så
gränslöst, därför att man binder varann. Nåväl, hon hade i hemlighet
skaffat papper, som även skulle binda mig genom vigseln. När jag
upptäckte vem hon var, förebar jag min fattigdom mot ett äktenskaps
ingående, men då svarade hon: jag har pängar. Vi bodde på ett enkelt
hotell i samma rum. Men en dag -- hon var borta halva dagen -- förde hon
mig till en restaurant, den första i Petersburg. Där presenterade hon
mig för en vän, som bjöd oss på en hundrafrancs middag! Jag behövde ju
bara se för att förstå, och när de vid champagnen växlade en blick,
fattade jag ett beslut. Nåväl; hemkommen på natten låtsades jag somna.
När jag visste att hon sov, gick jag upp, tog hennes portmonnä, ty mina
pängar voro slut; grep mina kläder och skodon, smög ut i farstun; och i
iskalla vintern klädde jag mig -- i stenfarstun. Därpå sprang jag till
stationen. Men intet tåg fanns förr än sex timmar senare. Gossar! Jag
gick på stationen i sex timmar! Och i ångest att bli gripen som tjuv! --
Men jag lyckades fly! -- -- -- Tjuv! Vad säger ni om det? -- Och hur
skulle ni ha handlat?

-- På samma sätt, svarade greven, om för att trösta en döende, eller för
att han trodde sig i stånd till handlingen.

-- Tjuv! upprepade Axel E.

-- Nå, har du förebrått dig det sedan? frågade Ester.

-- Nej, svarade skalden. Kan ni tänka er det! Inte har jag förebrått
mig, men jag har varit ursinnig därför att jag tvingats in i en sådan
smutsig situation. Jag handlade på god tro, i hänförelse, och så ... men
vem jag skall bli ond på, vet jag inte. Slumpen, ödet, omständigheterna
äro för mig personer, som jag icke kan definiera, men vilka jag känner
som levande väsen.

-- Varför har du kallat på professorn? avklippte nu Ester, som tyckte
mer om verkligheter.

-- Professorn? Jaså; det hade jag glömt! Jo, jag var ensam och ville
strida med honom.

-- Vill du inte ha morfin och sova i stället?

-- Morfin biter inte på mig; nej, jag vill vara vaken och tala; jag vill
höra min röst så länge den hörs!

Nu visade sig i tältdörren ett vitt gubbhuvud, som icke var av det
vanliga slaget. Det var icke Paulushuvudet, icke Petrus heller, men
något av varje. Framifrån lyste välvilja, undergivenhet under ödet,
kristlig ödmjukhet; men i profil visade sig en druid, en Odins präst,
som letade efter flintkniven för att tälja ut hjärtat ur fångarne. Man
kom att tänka på Uppsala högar, på Odinslunds trädgrenar, där de
slaktade skulle hänga som offer åt den oförsonlige försonaren.

Men Axel E., som såg den gamles kolossala silhuett genom lyktskenet
kastad på tältduken, fann honom där tecknad som en molngubbe man ser
efter åskväder, något av Zeus eller Moses, och han blev ofrivilligt
imponerad, liksom alla vilka kommo i närheten av denna ungdomens
biktfader.

-- Nå, min kära Axel, började den gamle, hur har du det nu?

-- Det är nog dåligt, farbror, svarade Axel E., som redan ångrade, att
han i sin svaghet frammanat denne robyste kämpe.

-- Hur är det med din själ, då?

-- Ja, si farbror, det är den jag har legat och tänkt på i dessa nittio
dagar, men jag kommer icke till klarhet.

-- Inte det? Inte det? Har du inte kommit till medvetande om din skuld?

-- Nej, det har jag inte. Att jag är en syndare, det vet jag, eftersom
vi äro födda i synd; och efter vi alla äro syndare, så är jag intet
undantag som behöver bekänna mina synder inför en annan syndare, vilken
vore lika skyldig bikta sig inför mig, då vi ju äro syskon ...

-- Du är fjärran ännu, min gosse ...

-- Vänta lite, så skall jag säga alltihop i dess sammanhang, och mina
vänner här skola vara mina vittnen. -- -- --

Här hostade han, och hans viskande röst återfick sin klang, när han
reste sig i sittande ställning.

-- Jag var tolv år, då min manbarhet visade sig. Av fullt oförstånd, på
lek, blev jag narrad av en äldre kamrat, vilken jag sedan bannade över
som min ungdoms förförare, och ganska långt fram i tiden, då jag återsåg
honom och han namngav _sin_ förförare. Nåväl, jag blev skrämd av en bok,
som höll på att bringa mig på dårhuset av fruktan för de eviga straffen.
Jag blev läsare, och trodde jag skulle få frid; men det sinnestillstånd,
som religionen medförde, vill jag kalla osaligheten; allting blev svart
omkring mig, värld och människor, och det värsta var med askesen och
plågeriet. -- Jag låg på bara sängbotten med salgjordarne som skuro in i
min kropp, och jag frös under blotta lakanet; jag gjorde aftonbön på
kaklugnsstenarne; jag svalt mig; jag förödmjukade mig för människorna,
så att jag gick ner i rännstenen, väjande för var och en, emedan jag
ansåg mig sämre än alla andra och icke värdig att gå på trottoaren. När
jag nu övervunnit mig själv, så överfölls jag i sömnen av drömmarne; och
det nya oförklarliga skrämde mig, så att jag icke vågade sova; den
heliga sömnen var mig vänd i förbannelse; men min själ var ren, ty jag
diktade endast vackert, det vet ni alla, som läst mina ungdomsdikter. Då
jag nu såg att den goda viljan, alla ansträngningar voro förgäves, och
då jag trodde att mitt liv skulle flyta bort, då jag fann att mina böner
till Gud endast besvarades med gäckeri, då trodde jag mig vara i
helvetet, och att Gud vänt mig ryggen. Då kom jag att läsa Stagnelius,
och fick av honom ett slags förklaring på eländet. Själen var nedkastad
i kroppens fängelse, och kunde endast hålla sig fri genom att då och då
vräka ett stycke kött åt djuret, i form av offer. Jag gjorde så -- -- --
och var gång jag gjort så, har min själ lättat ankaret och jag har
flygit över träsken. Men så snart jag återföll i askesen, sysslade mina
tankar endast med sensuella ting, liksom den hungrige alltid tänker på
mat. Så fick jag denna sjukdom! -- Då frågas, varför icke alla få den;
och varför de icke angripas först, som driva otukten likt en sport,
vilket jag icke gjort. Svara på det! Läkarne säga att somliga individer
äro immuna, emedan deras föräldrar burit på giftet ...

Nu reste sig gubben i vrede och slängde druidhuvudet:

-- Har du kallat på mig för att jag skall sitta och höra på sånt här
svineri?

-- Ja, gubbe, du skall höra på mig, skrek den lille mannen i sängen; och
han fattade i det vita skägget som om han ville rycka dän ett lösskägg.
Du skall höra på mig, du skall veta innan du dömer. Du skall veta, att
mina känslor höllo på att gå avvägar när jag med återhållsamhet sökte
bli fri från helvetesbranden; du skall veta att jag befalldes av min
fars husläkare söka opp kvinnor, och att det skedde med min fars vilja
och vetskap.

-- Det ljuger du, svarade människooffraren.

-- Å, vet skäms! Vet hut! Du gamle, som har sovit i äkta säng med en
kvinna den du älskat, en lycka, som aldrig beskäres en ung man, emedan
han saknar brödet: du skulle beklaga, du skulle trösta, men du har bara
stenar och ormar där du skulle ge bröd och fisk.

Gubben tog åt boken på nattduksbordet, och när han såg Andersens sagor,
lade han den tillbaka med en liten överseende min av missräkning.

-- Ja, fnys åt sagorna, men läs den om prästens elaka drömmar när han
predikat eviga straffen. Känner du den?

-- Här är min roll utspelad, råkade druiden vilsesäga sig.

-- Du sade't; din roll! fortfor den döende. Kom ihåg världsbegärets
rörelser i eder, som du predikat för ungdomen, tänk på hela »det inre
sinnets frihet från världens tjusning» när världen nästa gång skall
tjusa dig, hovpredikant! »Ve den som dukar under i denna strid och
sträcker vapen», Principiis obsta! Du känner ungdomens frestelser,
gamle, men du känner icke ålderdomens, när världslig ära och utmärkelse
lockar dig till avfall, din dag kommer, då du skall tre resor förneka
din frälsare, Petrus, då du skall narras att lovtala antikrist, som med
sina kringsmygande läror ursäktade synden, då Gud skall slå dig med
blindhet att du skall ävlas intaga dens tronstol, som stungit vår
frälsare i hälen! Pass på! när den dagen kommer, och tänk då på mig, som
icke finns mer ...

Här slocknade den sjukes röst och han sjönk tillbaka på kudden i en
slummer.

Hovpredikanten, ty så hade han nu skiftat hamn, och han hade många, blev
nu hög, vid tanken på sin värdighet, vilken måste iakttagas inför den
studerande ungdom, som åhört den läxa han fått; och liksom han
överlämnade målet åt vederbörande läkare, hälsade han avsked med handen
och kastade en fras:

-- Doktorn ser till att han får sova.

Därpå utvecklades molngubben på tälttaket och blev fruktansvärt stor, en
jättes huvud, urtidsmänniskans, som kastade sten på kyrkor, inte tålde
ringklockor och fasade för lukten av kristet blod. Så krympte resen
ihop, och kröp ut genom tältluckan.

Nattbrisen från slätten ristade de stora lönnarne, som susade och
risslade likt en bäck i småstenar; tältduken gick i små vågor och
lyktans fyra hörnstolpar kastade sin skuggbild som en bur, i vilken den
sjuke visade sig med det vita ansiktet uttryckande den oändliga smärta
den människa erfar, vilken anser sig lida oförtjänt.

-- Han sover utan morfin, sade underläkaren, efter att ha undersökt
pulsen.

De tre unga människorna gingo ut, och satte sig under lönnen vid
whiskybordet. Månen hade sänkt sig, och lyste vitt på tälten; ett läger
slaget åt sårade och döende.

-- Ja, gossar, började underläkarn, blir ni kloka på den professorn? Nu
är jag som teosof och martinist böjd att antaga, det någon främmande
själ tidigt satt sig som en ymp på denna vildstam, och lever vidare
parasitiskt på honom. Denna storinkvisitor är i botten en annan än han
synes; om jag finge raka och klippa honom, skulle ni troligen få se en
typ ur Lombrosos album: jag menar att han är en ond människa, som kommit
till medvetande om sin ondska, och därför fått denna påle i köttet, som
kallas religion; eller han har själv lagt sig stången i munnen, för att
icke bitas. Har ni inte märkt att goda människor aldrig äro läsare? och
att läsare alltid verka elaka på oss vanliga syndare? Jag var läsare då
jag var ung, och jag tog emot religionen som ilskna hundars
spikhalsband. Utan min ungdoms stränga religion hade jag varit en
omänniska, ty jag var icke snäll av naturen. Läseriet är ett sinnets
tillstånd, som infinner sig eller uteblir; det är således idiotiskt att
hata eller förebrå en människa för hennes sinnesförfattning; läseriet är
ett penitenstillstånd, en strävan till uppfostran åt übermensch till;
misslyckas ju ofta, och därför synas läsarne vara hycklare, men äro det
icke; en religiös människa är alltid en bit sämre än andra, emedan hon
behöver gisslet, och en bit bättre än andra, därför att hon begagnar
gisslet. Tänk er en Oftedal _utan_ religion? Det hade varit en Caligula
sannolikt; nu blev han bara en liten Ludvig XV; det är alltid något
vunnet. Vad Axels bekännelse angår, så vet jag att den är sann, och det
var pinsamt höra den gamle göra honom till ljugare, men han förstod väl
inte bättre, ty han har väl aldrig levat livet. Och det är den stora
frågan, ser ni, om man skall gå igenom det eller gå utomkring smörjan.
Jag vet intet; somliga dyker ett tag och simmar vidare; andra stannar på
botten. Det tycks vara förutbestämt för varje särskild, och Axels
gnosticism, som han fått av Stagnelius, synes ha givit honom en trang
att ödelägga det materiella underlaget för att lösgöra det andliga. Om
religionen är i stort taget anknytning med det ovan, så var Axel
religiös, ty han befann sig alltid stadd på flykt, sökte alltid bakom
fenomenet, tog livet som något provisoriskt, övergående, ett gästspel i
förbifarten, led av tillvaron, och längtade hem. Han var ingen ond
människa, snarare motsatsen ...

Här avbröts talaren av Ester, som blivit upprörd:

-- Varför säger du han _var_?

Läkarn syntes åtra sig, men det var för sent:

-- Jag säger _var_, därför att han _är_ icke mer. -- Det visste jag för
en stund sedan.

-- Är han död?

-- Ja!

Det blev tyst, och de tre ansikten blevo vita. Ingen ville säga något
banalt inför den stora gåtan. Men de reste sig, och gingo in i tältet
för att ta avsked.

Morgonen hade grytt och lyktan var slocknad.

Tältduken var utifrån svagt rosenfärgad, och den döde låg med huvudet
kastat bakut, munnen öppen som i extas, och ögonen riktade uppåt; hela
ansiktet strålade av hänryckning, som om han sett något övermåttan
skönt, sina drömmars land kanske.

                   *       *       *       *       *

Efter en lång vinter i Uppsala blev det vår igen, och Ester kom hem till
föräldrarne. Storö hade utbildat sig till badort och fått societetshus;
dit kommo mångahanda folk, kutterseglare, sommargäster. Och Ester måste
gå klädd som dam, vilket föreföll henne högst kuriöst; särskilt fann hon
det vita som att gå ikring i sina sängkläder, påminnande om lakan och
örngått, menade hon. Allt satt illa på henne, tog sig inte ut, och när
hon visste det, höll hon sig undan. Men fru Brita tvang henne gå ner på
societeten, ty hon fick icke glömma att hon var kvinna. Dessa stunder
voro hennes bittraste när det var dans. Då kunde hon sitta vid väggen
och vänta bli uppbjuden i timmar, men det kom ingen herre: och kom det
verkligen någon, så såg hon medlidandet med den fula flickan, och det
kränkte henne i det innersta. Då uteblev hon och gick till skogs, for ut
till sjös, men skickades åter till danssalen vid nästa tillfälle. Denna
utställning av hennes kvinnlighet, denna tävlan i en ojämn, ovärdig kamp
slet sönder henne, och hon bannade över det grymma nöjet, där de av
naturen vanlottade skulle märkas offentligt.

Det var en sådan dansafton på försommaren. Föräldrarne sutto i
direktionen, och Ester hade av hänsyn för dem och även med åtanke av det
välgörande ändamålet gått med. Men hon hade icke gått in, utan tagit
plats på verandan, där hon såg paren tåga förbi, förbi. Värsta pinan för
henne var att dölja sitt ansiktes uttryck av missräkning och grämelse,
och detta våld gav henne miner av vildhet och trots.

Som hon satt där, kom en medicinare från Uppsala, något munter från en
kutter:

-- Nej, si Pelle, undslapp det honom. Är Saul också bland profeterna?
Inte går du väl på såna härna utställningar av reproduktionsdjur?

Ester blev svarslös, och kamraten gick in, utan att bjuda opp henne.
Detta att han icke satte i fråga det hon skulle vilja dansa, kränkte
henne på ett särskilt sätt, trots det artiga i mannens tvetydiga
yttrande, då han höll henne för god för detta spektakel.

Efter en stund syntes unge greven från Uppsala förande balens drottning,
ortens skönhet, vilken hängde på hans arm och drack hans blickar. Ester
såg dem inträda i salen, dansa, och därpå konversera. Alla badgästerna
följde de två med menande blickar, och en äldre dam, som kom ut ur
salen, hördes yttra:

-- Den där skall bli grevinna! Lycka till; en greve, vars far är kassör
och vilken själv är socialist, det är ett fint parti.

-- Men han ser bra ut! svarade den andra damen.

Ester hade hört; och när hon nu såg detta nya uttryck i grevens ansikte,
som återstrålade den unga skönhetens, då blev det mörkt inom henne, och
hon förstod varför hon aldrig sett hans ansikte få denna glans i hennes
närvaro.

Hon gick direkt hem och satte sig på sin kammare. Det var natt men
ljust, och enstaka toner från societetsmusiken trängde fram till henne.
Då kom hon att erinra Chopins nocturne, som han spelat för henne i den
sällsamma societeten där i Uppsala. Med sitt kalla, nyktra temperament,
hade hon trott sig stå över sådana barnsliga känslor som erotik, men nu
var hon fast, det fanns intet tvivel. Och där satt hon och grät, av
smärta över att vara försmådd.

När hon icke kunde somna, gick hon ut; kom ner till stranden och tog en
båt; satte sig vid årorna och höll ut på fjärden mot ett litet skär, som
brukade vara hennes mål.

Men hon måste förbi societetshuset, och där ljöd ännu musiken; de
bleknade ljusen lyste genom fönstren. Hon ville fly, men drogs dit som
om strömmen satte henne. Då tog hon ett årtag och vände rätt ut mot
sista udden så att hon fick landet bakom ryggen, och så styrde hon utåt.

Men pianomusiken följde henne med den svaga landvinden. Och hon tvangs
att sätta årorna i valsens takt, ett, två, tre, vilket kändes som om hon
kommenderades därinnifrån, därbortifrån, där _deras_ kroppar rörde sig i
samma rytm. Då vände hon igen i annan riktning, men hon kom inte ifrån
det, kom icke ut ur denna trollkrets. Plötsligen avstannade valsen, och
det blev en stunds tystnad, endast störd av måsar och vågskvalp. Men så
började tystnaden höras, och i sitt minne hörde hon nocturnen, förnam
den snarare, såsom man kan erinra musik inom sig. Dock, detta var ju
verkliga ljud, g-dur, klingande som moll; det var hans anslag, hans
spelsätt! Vilket förräderi! Han spelade deras Chopin för henne, drog
henne in under deras täcke, de en gång gömt sig i!

Nu flydde hon på allvar rätt ut till havs, och sökte med årornas buller
nedtysta musiken; vattnets forsande om fören hjälpte på, och hon var
slutligen utom hörhåll, när hon gick förbi ett litet skär med en tall
på. Men då, när hon saktade farten, och lade upp, hörde hon årors svaga
ljud i tullarne bakifrån skäret. I nästa ögonblick sköt den skarpa fören
av en vit snipa fram över den låga hällen, ett huvud syntes, och greven
vid årorna trädde fram.

-- Är det Ester? frågade han helt lugnt.

Flickan svarade, utan tecken av förvåning.

-- Ja, och är du här?

Det hon trodde ha bakom sig, var framför; strömväxlingen skedde så
snabbt, att hon genast fungerade normalt.

-- Det var en skräcklig séance därinne! fortfor greven.

Nu först kom Ester tillbaka i den tillryggalagda pinsamma stämningen:

-- Jag trodde du var kvar och dansade med den sköna!

-- Nej tack! Det var en sån där som skulle ha drag efter sig; en kokett
kokott! Hon lade an på mig för att få sjöoffcern, och så tog hon
sjöoffcern för att plåga postmästarn, och att hon skulle sluta med
aptekarn förutsåg man.

-- Såå? invände Ester, hon kallades redan grevinnan.

-- Jaså, hon stal mig? Hon såg så ut, och den slutar nog med
hundbröllop.

-- Va ä de?

-- Ska vi ta i land och se på soluppgången?

De togo iland; och när orsaken till Esters sorg var upphävd, så föll hon
ner i sitt gamla vanliga humör, med en stilla indolent skepsis, och utan
aning om erotik.

Och så foro de hem i soluppgången!

                   *       *       *       *       *

Greve Max stannade åtta dagar på Storö hotell, och under hela tiden
umgicks han förtroligt med Ester. De seglade och promenerade, men gingo
aldrig i societeten; deras förhållande var oförändrat, med den lilla
skillnaden att Ester började vårda sitt yttre, antog med den kvinnliga
dräkten kvinnliga fasoner, och röjde vissa drag av en vild, sund
skönhet. Föräldrarne sade ingenting, ty de visste att här hjälpte
ingenting. Men en afton -- en afton hade de unga gått långt ut i skogen
för att se på havet. Hon hade satt sig på en häll, och han hade sträckt
ut sig invid hennes sida. Det såg mera intimt ut än det var, i synnerhet
som han just fattat hennes hand och frågat varifrån hon fått den ringen
hon bar.

Då framträdde med ens fader Borg, redaktören, och skälvande fick han
endast fram de sedvanliga orden:

-- Är herrskapet förlovade?

Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala först:

-- Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och reste sig, långsamt, men
han betraktade Esters ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel,
blyghet och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte i ett slag
arten av deras intimitet. Därför fortfor han, men i ändrad ton:

-- Det beror för övrigt på Ester.

Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande, och fadren hade
ofrivilligt tänt den gnista, som ännu straxt förut icke var född.

-- Efter som Max kan tänka sig möjligheten, och ...

Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens armar som om hon där
ville dölja de känslor hon själv blygdes för.

Det var länge sen Gustav Borg varit med om dylikt, och när han hade
Ester i sin famn, erfor han som om hon åter vore barn, och hans
faderliga känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand han
fattade.

-- Lycka till då, sade han, och röck upp sin manlighet. Nu lämnar jag
er, men jag väntar se herrskapet i mitt hem till middan.

Och så gick han.

Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och de två unga människorna
stodo där, icke som kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss
mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och talade med nya
stämmor, nya ord, de vandrade hand i hand, som små barn under skälvande
träd, och när de mötte människor, blygdes de icke, utan voro stolta som
unga gudar, och de tyckte alla böjde sig och hälsade dem med vördnad.

                   *       *       *       *       *

Detta var sommaren 1890. Följande året gick på samma sätt under läsning
på examen och planeringar för framtiden. Föräldrarne ville gärna föra in
samtalet på giftermål, men de unga svarade intet. Ibland väckte denna
tystnad oro. Brutna förlovningar voro så vanliga, men otrevliga; man
hade tänkt sig som släktingar, blandat intressen, tagit förskott på
känslor och kanske rört ihop materiella värden.

Fru Brita var mera lugn än Gustav.

-- Låt dem hållas; det där få vi inte lägga oss i.

Så kom julferierna 92. Då hade fru Brita utan att höra sin man inbjudit
fästmannen att bo hos dem på Storö. Gustav hade fallit i raseri, men
inför ett fullbordat faktum måste han böja sig.

Julen hade gått och det var en av årets sista dagar.

Det var grått och dåsigt, och Gustav Borg ville ha ett parti bräde. Till
den ändan gick han upp i tornrummet att söka sin måg. När han fann
nyckeln urtagen, knackade han. Ingen öppnade, men han hörde två röster,
som viskande uttalade orden »tyst».

Då förstod han, och gick ner att söka upp sin hustru. Som han väl visste
huru snällt hon kunde svara på tal, gjorde han i tankarne ett urval av
frågor, mera i påstående form, ty det var svårare komma undan en
beskyllning än avfärda en fråga med nej eller ja. Han slog alltså ner
som en blixt i fru Britas skrivkök, och slungade ut:

-- Hur länge har du vetat att de unga stänger in sig på hans kammare?

-- Hur länge? Så länge de varit här! svarade fru Brita, vilken just
skrev en uppsats om äktenskapets nya former.

-- Det är således med din vetskap och ditt tysta medgivande?

-- Med mitt öppna medgivande.

-- Kopplerska! skrek den retade fadren och fick en stol att rotera kring
fyra axlar.

-- Vet skäms! svarade frun.

-- Du har gjort vårt hem till en bordell!

-- Det har det väl alltid varit.

Därmed var ju allting sagt, men fadren talade i denna stund från sin
synpunkt som fader, och ej som make, därför gick han sin stråt vidare:

-- Nu går jag emellertid och bryter opp dörren, sedan kör jag ut båda
två med en käpp, och sedan söker jag skilsmässa ...

-- På vilken grund?

-- På grund av hustruns uppträdande som kopplerska åt sin dotter.

-- Och de minderåriga barnen?

-- Dem tar jag, sedan du befunnits vara ovärdig som mor.

-- Du tänker köra ut mig?

-- Ja!

-- Hör du Gustav, för barnens skull, vill du inte göra upp det där i
godo?

-- Nej!

-- Då begär jag uppskov, svarade fru Brita; jag måste ordna husets
angelägenheter, förstår du, och så drar jag i frid från detta hem.

Detta lät uppriktigt, och var det nog delvis, såsom uttryck av den
smärta, som alltid åtföljer tanken på att skiljas. Mannen, som erfor det
samma, lät narra sig, och lovade ej företa något på tre dagar, mot löfte
att greven lämnade huset.

Därpå drog han sig tillbaka på sina rum en trappa upp, med anhållan att
slippa komma till bordet.

                   *       *       *       *       *

På aftonen efter detta uppträde hörde Gustav Borg ett ivrigt
telefonerande, slädars ankomst och avfärd, tassande i trappor och
korridorer; men då huset var mycket stort, och han icke vågade visa
nyfikenhet, förblev han okunnig om vad som förehades. Denna ovisshet
verkade dock oroande, i synnerhet som hans beslut ju var beroende av de
andras angreppsplaner. Hans gissningar började sitt spel, och han
uppkastade det ena förslaget efter det andra, men slopade dem allt efter
som hans gissningars lösa sand rasade undan.

Ensamheten i denna belägenhet blev honom olidlig, men han vågade icke
lämna sina rum. Han ville sin vana trogen gå ned i barnkammarn och säga
godnatt åt de yngsta barnen, en gosse på sex och en flicka på fyra år,
men de sovo icke ensamma utan barnfröken var hos dem, och i dag var icke
ögonblicket väl valt för att han skulle visa sig hos henne, på de
grunder, som fru Brita vid ett föregående tillfälle antytt. Där var hans
svaga punkt, som han hittills hållit undan, men som nu trädde hotande
fram.

Så här hade han glidit in i detta förhållande, vilket icke syntes, och
förtegs; misstänktes, men fördrogs; icke inverkade på husets fysionomi;
nästan respekterades, emedan frun i huset icke brydde sig om det. Efter
tjugofem års äktenskap hade fru Brita för fyra år sedan vid sista
barnets födelse förklarat: att hon icke ville ha flera barn och att hon
ville ägna sitt återstående liv åt samhällets och mänsklighetens tjänst.
Detta var ingen nyhet, ty hon hade redan vid första barnets ankomst
förklarat att hon icke ville ha flera. Och så hade de kommit lika fullt,
kommit till av en olyckshändelse som ju de flesta av mänskobarnen komma
till. Men nu var det så bestämt, att hon löste sin man från hans
trohetslöfte, då han förklarade sig icke kunna leva som gift celibatär.
Hon anhöll endast »få vara i fred», och att »slippa veta något». Det är
ju icke så lätt för en man att ändra tycke; man tar icke ett nytt på
hyllan, utan att ett tillfälle skall erbjuda sig. Och tillfället erbjöd
sig i form av barnfröken. Då fru Brita överlämnade sitt hus åt den
tjugosjuåriga fröken, var det utan saknad. Fröken var förståndig och
undergiven, sökte icke makten; men tog mödan. Hon och mannen skötte barn
och hushåll, och som hustrun mest var borta, när hon icke skrev, så
uppstod i ensamheten ett naturligt vänskapsförhållande mellan mannen och
hans barns vårdarinna, och snart antog deras förbindelse den intima
karaktär, som blivit antydd, dock utan att medföra någon märkbar ändring
i makarnes samliv, som tvärtom blev mindre stormigt och mera
aktningsfullt än förut.

Husets maskineri gick ljudlöst och skulle ha gått så allt framgent, om
icke hustrun känt sin ställning hotas, och framför allt fruktat att
skiljas från barnen, vilka kanske skulle få styvmor, sedan hon själv
kastats ut på backen.

I känslan av det förestående hade hon i hast samlat anhängare och vapen,
besluten att slå slaget och döda fienden hellre än att dödas.

                   *       *       *       *       *

Efter en sömnlös natt, sliten av tvivel och ovisshet vaknade Gustav Borg
och klädde sig. Därpå gick han helt enkelt ner till kaffebordet, där han
råkade hustrun och barnen. Allt var sig likt, men ändå litet olikt.
Ester var kall och sluten, och när fadren med en blick letade efter
greve Max, var modren genast tillreds med ett:

-- Max bad hälsa så mycket; han ville inte störa dig.

Detta enda svar utgjorde hela familjebyggnadens hemlighet. Låta passera,
låta rinna av, kompromissa, förtiga, och gå vidare. Och detta befriade,
så att Gustav Borg återfann sig, troende allt vara glömt, och han hängav
sig åt glädjen vara bland de sina, kände sig stark, omgiven av sin
naturliga livvakt.

Han nedlade varje tanke på anfall och försvar, fred var sluten, det
skedda hade aldrig skett; och han gick ut att spatsera i skogen med de
två yngsta, vilkas sällskap föryngrade honom. De kommo ut i en hage, där
ekorrar sprungo i snön för att motionera sig efter den långa sömnen. Vid
åsynen av de promenerande skyndade de snabba djuren upp i en ek att
gömma sig i ett hål. Den yngste gossen, favoriten, ville genast att
fadren skulle gå upp i trädet och fånga en ekorre. Alla föreställningar
hjälpte intet, och när pysen bad med ögonen, var han omotståndlig.
Fadren kastade av rocken och äntrade eken, dock utan annat resultat än
att han kom ner svettig och med sargade händer.

Detta erinrade om en sce

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/48060