← catalogue

I Havsbandet

by August Strindberg · Swedish · Gutenberg #48052 · 447,622 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of I Havsbandet
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: I Havsbandet

Author: August Strindberg

Annotator: John Landquist


        
Release date: January 23, 2015 [eBook #48052]
                Most recently updated: October 24, 2024

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/48052

Credits: Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
        Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net from
        images generously made available by Project Runeberg


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK I HAVSBANDET ***

                           SAMLADE SKRIFTER
                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                          TJUGOFJÄRDE DELEN

                             I HAVSBANDET

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG




                             I HAVSBANDET


                                  AV
                          AUGUST STRINDBERG

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG

                   Copyright. Albert Bonnier 1914.

                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914




                           FÖRSTA KAPITLET.


En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjärden. Rökarna
med sina i skärgården ökända tre pyramider började blåna, och på den
klara himmeln bildade sig moln, när solen tog till att sjunka; det
skvalpade redan utanför uddarna, och obehagliga ryckningar i råseglet
antydde, att landvinden snart skulle bryta sig mot nyväckta luftdrag
ovanifrån, utifrån, bakifrån.

Vid rodret satt tulluppsyningsmannen på Österskären, en kämpe i svart,
långt helskägg, och tycktes då och då byta ögonkast med de två
vaktmästarne, som sutto föröver och av vilka den ena skötte klostången,
som höll det stora råseglet i vinden.

Emellanåt kastade rorsmannen en undersökande blick på den lilla herren,
som satt hopkrupen vid masten och syntes rädd och frusen och då och då
drog schalen hårdare om magen och underlivet.

Tullkarlen måtte ha funnit honom löjeväckande, ty han vände sig titt och
ofta i lä för att med tobakssaliven liksom spotta bort ett hotande
skratt.

Den lilla herren var klädd i en bäverfärgad vårrock, under vilken ett
par vida benkläder av mossgrön trikå framstucko, öppnande sig nertill
över ett par krokodilchagrinkängor med svarta knapprader på skaft av
brunt kläde. Av underdräkten syntes nästan intet, men om halsen hade han
virad en crème-färgad foulard, och hans händer voro väl skyddade av ett
par laxfärgade glacé-handskar med tre knappar och av vilka den högras
skaft var omslutet av ett tjockt guldarmband, ciselerat i form av en
orm, som bet sig i stjärten. Under handskarne syntes upphöjningar på
fingren såsom av ringar. Ansiktet, så mycket som kunde ses, var magert
och likblekt, och ett par små svarta, tunna mustascher, friserade uppåt
i ändarna, förhöjde blekheten och gav något exotiskt åt uttrycket.
Hatten var skjuten bakåt och lät en svart, jämnklippt lugg synas som en
bit av en kalott.

Det som mest och outtröttligt syntes fånga rorsmannens uppmärksamhet var
armbandet, mustascherna och luggen.

Under den långa färden från Dalarö hade han, som var en stor humorist,
sökt inleda muntra samtal med fiskeri-intendenten, vilken han fått i
uppdrag att segla ut till stationen vid Österskären, men den unge
doktorn hade visat en sårande oemottaglighet för de närgångna
kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sin mening om att »instruktören»
var högfärdig.

Emellertid friskade vinden när de släppte Hansten i lovart, och det
livsfarliga seglet började leva. Intendenten, som suttit med ett av
flottans sjökort i handen och gjort anteckningar efter de frågor han då
och då framkastat, stoppade nu kortet i fickan och vände sig mot
rorsmannen med en stämma, som mera liknade en kvinnas än en mans.

-- Var så god och segla litet försiktigare!

-- Är instruktören rädd? svarade rorsmannen gäckande.

-- Ja, jag är rädd om mitt liv, för det håller jag på, svarade
intendenten.

-- Inte på andras? tillrättavisade rorsmannen igen.

-- Åtminstone inte så mycket som på mitt eget, replikerade intendenten.
Och segla är en farlig sysselsättning, i synnerhet med råsegel.

-- Såå! Då har herrn seglat mycket med råsegel förr?

-- Aldrig i mitt liv! Men jag kan ju se var vinden anbringar kraften,
kan räkna ut hur stort motstånd båtens tyngd kan göra och förstår mycket
väl bedöma, när seglet slår back.

-- Nå, sitt till rors själv då! halvsnäste tullkarlen.

-- Neej! Där är er plats; jag åker inte på kuskbocken, när jag reser i
kronans ärenden.

-- Kan väl inte segla, förståss.

-- Om jag inte kan det, så är det visst mycket lätt att lära, efter som
varannan skolpojke kan det och varenda tullvaktmästare kan det, alltså
ingen skam för mig att inte kunna det! Segla nu försiktigt bara, för jag
vill inte bli våt och vill ogärna förstöra mina handskar.

Det var besked, och tullkarlen, som ändock var högsta hönset på
Österskären, kände sig något avsatt. Efter en rörelse på roret fylldes
seglet igen, båten tog god gång och höll ut på skäret, vars vita
tullstuga lyste bjärt i solnedgångens påljus.

Inre skärgården tonade av, och man kände att man lämnade allt huld och
skydd, när man skulle ut på det stora vattnet, som nu gränslöst öppnade
sig och åt öster mörkt hotande. Det fanns ingen utsikt att kunna krypa
dit i lä för holmar eller skär, ingen möjlighet i händelse av storm att
lägga upp och reva; ut, mitt i fördärvet måste man och över det svarta
svalget, ut till det lilla skäret, som icke såg större ut än en boj
kastad i havet. Intendenten, vilken, såsom antytt, höll starkt på sitt
enda liv och var nog intelligent att kunna beräkna sin obetydliga
motståndskraft mot en övermäktig naturs omätliga krafter, kände det
kusligt. Han var alltför klarsynt vid sina trettiosex år för att
överskatta rorsmannens insikter och mod, och han såg icke alls med
tillförsikt på dennes bruna anlete och helskägg, han trodde icke, att en
muskulös arm rådde på en vind, som blåste med tusentals skålpunds tryck
mot en vinglande segelyta, och han genomskådade detta slags mod, som
endast var grundat på bristfälligt omdöme. Vilken dumhet, tänkte han,
att riskera sitt liv i en liten öppen båt, då det fanns däckade
farkoster och ångbåtar. Vilken otrolig enfald att hissa ett så stort
segel på en granmast, som böjde sig likt en sprättbåge, när vinden tog
starkt i. Lävantet hängde slappt, förstaget likaledes, och hela
vindpressen låg på lovartsvant, som till på köpet såg murket ut. Att
överlämna sig åt en så oviss slump som några hamptågors större eller
mindre kohesion ville han ej, och därför vände han sig vid nästa
vindstöt till vaktmästaren, som satt vid fallet, och med en kort men
genomträngande röst befallde han: -- ta ner seglet!

Vaktmästaren tittade akteröver för att vänta rorsmannens order, men
intendentens befallning upprepades ögonblickligen och med sådant
eftertryck, att seglet sjönk.

Nu började uppsyningsmannen akteröver att skrika:

-- Vem fan kommenderar manövern i min båt?

-- Jag! svarade intendenten.

Och därpå vände han sig till vaktmästarne med en ny order:

-- Stick ut årorna!

Årorna stuckos ut, och båten vräkte några tag, ty uppsyningsmannen hade
i vredesmod lämnat roret med beskedet:

-- Ja, då må han sitta själv till rors!

Intendenten hade genast tagit platsen akteröver, och rorkulten låg under
hans arm, innan uppsyningsmannen hunnit svära slut.

Glacéhandsken sprack genast i tumändans sömmar, men båten gjorde jämn
gång, allt under det uppsyningsmannen satt med löjet i skägget och en
åra färdig att läggas ut för att ge kurs åt båten. Men intendenten hade
ingen uppmärksamhet att skänka åt den tvivlande sjökarlen, utan stirrade
endast uppmärksamt åt vindsidan; kunde snart skilja på dyningen med dess
många meter långa dalgång, på vindvågen med dess korta vattenfall, och
sedan han med en hastig blick akteröver mätt ut avdriften och i
kölvattnet avmärkt strömsättningen, hade han alldeles klart för sig den
kurs han måste hålla för att icke drivas förbi Österskären.

Uppsyningsmannen, som länge sökt att få möta de svarta, brinnande
blickarna för att de skulle märka hans löje, tröttnade snart, ty det såg
ut som om dessa ögon icke ville ta emot något från honom, som om de
ville hålla sig rena från beröringen med något som kunde störa eller
smutsa, och efter en stunds tiggeri blev uppsyningsmannen nedslagen och
tankspridd samt tog sig till att observera manövern.

Solen hade nu kommit ner i horisonten, och sjöarna bröto sig,
purpursvarta nere vid foten, djupt gröna på branterna, och när kammarna
reste sig som högst, lyste det gräsgrönt, och skummet sprutade och
fräste i solen rött, champagnefärgat, och båten med manskap låg nere i
skymning, medan ett ögonblick uppe på vågryggen de fyra ansiktena lystes
upp för att strax därpå slockna.

Men icke alla sjöar bröto, utan somliga endast gungade fram och vaggade
sakta på farkosten, lyfte den och sög den framåt. Det föreföll dock
såsom om den lille rorsmannen kunde på avstånd bedöma när en brottsjö
skulle komma, och med en lätt tryckning på rorkulten höll han då stånd,
föll undan eller smög emellan den fruktansvärda gröna väggen, som
hotande sprang fram och ville slå sitt valv över båten.

Saken var den, att faran verkligen ökats genom seglets nertagande, ty
den drivande kraften hade minskats, och seglets lyftande förmåga måste
man umbära, och därför började uppsyningsmannens förvåning över den
otroligt fina manövreringen att bytas i beundran.

Han såg på det bleka ansiktets växlande uttryck och de svarta ögonens
rörelser, att därinnanför skedde kalkyler av mera kombinerad art, och
sedan han för att icke förefalla överflödig stuckit ut sin åra, ansåg
han tiden vara inne att giva sitt erkännande godvilligt, innan det
frånvreds honom.

-- Den har varit på sjön förr, han!

Intendenten, som dels var strängt upptagen, dels icke ville komma i
något slags kontakt för att ej i ett överraskat ögonblicks svaghet bli
narrad av det skenbart överlägsna i kämpens yttre, svarade ingenting.

Hans högra handske hade rämnat utefter hela tumroten, och armbandet hade
glidit ner. När nu brasorna uppe på vågkammarna slocknat och skymningen
föll, tog han med vänstra handen fram en enkellorgnett och kastade in i
högra ögat, rörde hastigt huvudet åt flera streck såsom om han tog
landkänningar där intet land var att se; därpå kastade han en stänkfråga
föröver:

-- Ni har ingen fyr på Österskären?

-- Nej, gunås så visst, svarade uppsyningsmannen.

-- Ha vi några grynnor då?

-- Rent vatten.

-- Men känning på Landsorts och Sandhamns fyrar?

-- Obetydligt på Sandhamn, men mera på Landsort, svarade
uppsyningsmannen.

-- Sitt nu stilla på era platser, så gå vi rätt, slutade intendenten,
vilken tycktes ha tagit ett bestick på de tre karlarnes huvuden och
några okända fasta punkter i fjärran.

Molnen hade skockat sig, och majskymningens ställe intogs av ett halvt
mörker. Det var som att gunga fram i någon tunn men ogenomtränglig
materia, utan ljus, och sjöarne reste sig numera endast som mörkare
skuggor mot luftens halvskugga, stucko huvudena under båten, togo den på
ryggen och döko upp på andra sidan, där de kavlades ut flata. Men att nu
skilja vän från fiende blev svårare och beräkningarne osäkrare. Två åror
voro ute på läsidan och en på lovart, och med anbringandet av mer eller
mindre kraft i rätta ögonblicket skulle båten hållas flott.

Intendenten, som snart icke såg mer än de båda fyrarna i norr och söder,
måste nu ersätta ögat med örat, men innan han kunde vänja sig av vågens
dånande, suckande och fräsande skilja på en brottsjö eller en vindvåg,
hade redan vatten kommit i båten, så att han måste rädda sina fina
kängor genom att sätta dem upp på betten.

Snart hade han dock studerat sjöarnes harmonilära, och han hörde till
och med på tempot av svallet, när faran nalkades, han kände på högra
örats trumhinna, när vinden tryckte hårdare och hotade riva upp vattnet
högre, det var såsom om han improviserat nautiska och meteorologiska
instrument av sina känsliga sinnen, till vilka ledningarne stodo öppna
från hans stora hjärnbatteri, som doldes av den lilla löjliga hatten och
den svarta hundluggen.

Karlarne, som ett ögonblick vid vattnets inträngande mumlat upproriska
ord, hade tystnat när de kände huru båten ilade fram, och vid varje
kommandoord: lovart eller lä, visste de på vilken sida de skulle ta i.

Intendenten hade tagit sin pejling på de två fyrarne och begagnat
lorgnettens fyrkantiga glas som distansmätare, men svårigheten att hålla
kursen låg däri, att intet ljus syntes från stugufönstren på skäret, av
den orsak, att husen blivit lagda i lä om bergknallarne. När nu den
farliga färden pågått en timme eller mer, började en mörk förhöjning
märkas i horisonten förut. Rorsmannen, som icke ville genom inhämtandet
av tvivelaktiga råd störa sina intuitioner, på vilka han litade mera,
höll tyst ner på det han antog vara skäret eller någon av dess kobbar,
tröstande sig med att uppnåendet av ett fast föremål, vad det än kunde
vara, alltid vore bättre än detta svävande mellan luft och vatten. Men
den mörka väggen nalkades med en hastighet som var större än båtens
fart, så att misstankar började vakna hos intendenten, att allt icke var
rätt ställt med kosan. För att få visshet om vad det kunde vara och på
samma gång ge en signal i händelse det mörka föremålet skulle vara ett
fartyg, som försummat hissa lanternor, tog han upp sin ask med
stormtändare, strök hela bunten mot plånet och höll dem upp i luften ett
ögonblick, varpå han slungade dem så, att de lyste upp några meter
omkring båten. Ljuset hade endast en sekund genomträngt mörkret, men den
tavla, som likt en trollyktas uppenbarat sig, stannade ännu flera
sekunder inför intendentens ögon. Och han såg en drivis uppkrängd på ett
grund, mot vilket en sjö bröt sig som ett grottvalv över en jättekörtel
av kalkspat; och han såg en svärm alfåglar och havstrutar lyfta och
drunkna i mörkret, ur vilket endast hördes ett mångstämmigt skri. Åsynen
av brottsjön hade verkat på intendenten som anblicken av den kista, i
vilken den dödsdömdes delade kropp skall ligga, och han kände i
föreställningens ögonblick den dubbla dödsfasan av köld och kvävning,
men ångesten, som förlamade hans muskulatur, väckte däremot alla
själslivets dolda krafter, så att han på en bråkdels sekund kunde utföra
en säker uppskattning av farans storlek, uträkna de enda medlen att
undkomma och därpå utropa kommandoordet _stopp_!

Karlarne, som suttit med ryggen åt brottet och icke märkt detsamma,
vilade på årorna; båten sögs in mot brottsjön, som kunde ha en höjd av
tre fyra meter, vågen bröt sig högt över farkosten som en grön kupol av
buteljglas, gick ner på andra sidan med hela sin vattenmassa, och ökan
liksom spyddes ut på andra sidan, visserligen halv med vatten och
passagerarne till hälften kvävda av det förfärliga lufttrycket. Tre
anskrin såsom av marridna sovande hördes på en gång, men från den
fjärde, rorsmannen, förnams ingenting. Han gjorde endast en gest med
handen åt skäret till, där nu ett ljus på några kabellängder i lä syntes
glindra, och så sjönk han ner mot akterstäven och blev liggande.

Ökan upphörde att gunga, ty man hade kommit i smult vatten, roddarna
sutto ännu som rusiga och doppade årorna som icke behövdes, då båten
sakta drevs in i hamn av påvinden.

-- Vad har ni i båten, gott folk? hälsade en gammal fiskare, sedan han
sagt ut ett i blåsten bortsopat god afton!

-- Det ska föreställa en fiskeri-instruktör! viskade
tulluppsyningsmannen, när han drog upp ökan bakom en sjöbod.

-- Jaså, det är en sån där, som ska snoka på noten! Nå, den ska komma
att må efter som han är sjuk till, menade fiskaren Öman, som tycktes
vara preses för skärets fattiga och fåtaliga befolkning.

Uppsyningsmannen väntade att intendenten skulle ge tecken till att
landstiga, men när ingen rörelse förspordes från det lilla knytet, som
låg i akterstäven, klev han orolig ner i båten, fattade med sina båda
armar under den hopfallna kroppen och bar honom i land.

-- Är han slut? frågade Öman icke utan en viss ton av förhoppning.

-- Inte är det mycket med honom, svarade uppsyningsmannen och bar sin
våta börda upp till stugan.

Det låg något av jätten och Tummeliten i denna syn, när den storväxte
uppsyningsmannen inträdde i sin broders kök, där svägerskan stod vid
spisen. Och när han lade ner den lilla kroppen på en soffa, lyste ett
drag av medlidande med den svagare ur det stora skägget under den låga
pannan.

-- Si här ha vi fiskeri-inspektören, Mari, hälsade han därpå sin
svägerska och tog henne om livet. Hjälp oss nu att få något torrt på
honom och något vått i honom, så får han komma på sitt rum!

Intendenten gjorde en ömklig och löjlig figur, där han låg på den hårda
träsoffan. Den uppstående vita skjortkragen snodde sig som en smutsig
trasa om halsen; alla högra handens fingrar stucko ut ur den spruckna
handsken, över vilken de uppmjukade manschetterna hängde ner
fastklibbade av den lösta stärkelsen; de små kängorna av krokodilskinn
hade förlorat all glans och form, och det var med största möda
tullmannen och hans svägerska kunde draga dem av foten.

När värdfolket slutligen berövat haveristen de mesta kläderna och kastat
filtar över honom, buro de fram kokt mjölk och brännvin. Sedan de ruskat
på var sin arm av den sjuke, reste uppsyningsmannen den lilla kroppen
mot sin arm och hällde mjölken sakta i den under ett par slutna ögon
gapande munnen. Men när så svägerskan skulle hälla supen efteråt,
tycktes lukten verka som ett häftigt gift på intendenten. Med en gest av
handen slog han tillbaka glaset, öppnade därpå ögonen, och klarvaken som
om han just slutat en stärkande sömn, frågade han efter sitt rum.

Det var naturligtvis inte i ordning, men det skulle bli om en timme,
bara nu han ville ligga stilla här och vänta.

Och nu låg intendenten där och fördrev en odräglig timme med att låta
ögonen flyga över den tråkiga stugans inredning och bebyggare. Det var
statens boställslägenhet åt uppsyningsmannen vid den lilla
tullavdelningen på Österskären. Allt var tilltaget knappt, anordnat
såsom tak över huvudet. De vita, otapetserade väggarna voro abstrakta
såsom kronans begrepp, fyra vita rektanglar som inneslöto ett rum,
vilket täcktes av en vit rektangel. Opersonligt, hårt som ett hotellrum,
vilket icke är ämnat att bebos, endast att logeras i. Att sätta upp
tapeter åt sina efterträdare eller åt kronan hade varken denna
uppsyningsman eller hans föregångare haft hjärta till. Men mitt i denna
döda vithet stodo mörka möbler av dåligt fabriksarbete, men halvmodernt
snitt. Ett runt matbord av kvistig furu struket med valnötsbets och
fullt med vita tallriksringar; stolar av samma ämne och snitt med höga
ryggar och gungande på tre fötter i sänder; en utdragssoffa gjord såsom
färdiggjorda manskläder av minsta möjliga virke till billigaste pris.
Allt var oändamålsenligt; ingenting tycktes kunna uppfylla sin
bestämmelse att inbjuda till vila eller bekvämlighet och var därför
oskönt, oaktat de pålimmade papiermaché-ornamenten.

När uppsyningsmannen satte sin breda stuts på stolens rotting och lutade
sin väldiga rygg mot stödet, åtföljdes manövern av ett störande knakande
i möbeln och en vresig uppmaning från svägerskan att vara aktsam om
andras saker, varpå uppsyningsmannen svarade med en närgången klappning
åtföljd av ett ögonkast, som icke lämnade några tvivel om arten av de
bådas förbindelse.

Den beklämning, som hela rummet framkallat hos intendenten, ökades vid
upptäckten av denna disharmoni. Som naturforskare hade han icke de
gängse begreppen om tillåtet och otillåtet, men däremot en starkt
utpräglad instinkt av det ändamålsenliga i vissa naturens lagbundna
ordningar, och han led invärtes, när han såg naturens bud överträdda.
Detta var för honom som om han på sitt laboratorium skulle ha funnit en
sådan syra, som sedan världens skapelse endast brukade förena sig med en
bas, nu emot sin natur bilda förening med två.

Det rörde om i hans föreställningar om utveckling från allmän
beblandelse till engifte, och han kände sig tillbaka i urtid bland vilda
mänskohjordar, som levde korall-liv med masstillvaro, innan urval och
variering hunnit stadga individuell personlig existens och nerstamning.

Och när han såg en tvåårig flicka med för stort huvud och fiskögon gå
omkring i rummet med kattfjät, som om hon var rädd att synas, märkte han
straxt att den tvivelaktiga börden kastat tvedräktsfrö, verkat
upplösande, störande, och han kunde lätt räkna ut, att den stund måste
komma, då det levande vittnet skulle få umgälla alla ett farligt vittnes
ofrivilliga skulder.

Under dessa hans tankar öppnades dörren, och mannen i huset trädde in.

Det var uppsyningsmannens broder, som stannat tills vidare i den
underordnade befattningen som vaktmästare. Han var kroppsligen ändå
bättre utrustad än uppsyningsmannen, men han hade ett blont, öppet,
vänsällt och förtroendefullt utseende.

Sedan han hälsat ett glatt god afton, slog han sig ner vid bordet
bredvid brodern, tog upp barnet i sitt knä och kysste det.

-- Vi ha fått främmande! upplyste uppsyningsmannen och visade åt soffan
där intendenten låg. Fiskeri-instruktören, som ska bo här ovanpå.

-- Såå men, är det han? svarade Vestman och reste sig för att gå fram
och hälsa.

Med barnet på armen nalkades han soffan, och alldenstund han var värd på
stället, då brodern såsom ogift endast var inackorderad hos honom, ansåg
han sig böra bedja sin gäst välkommen.

-- Vi ha det enkelt härute, tillade han efter några välönskningsord, men
min gumma är inte alldeles så bortkommen i matlagning, för hon har
tjänat i bättre hus förr, innan hon kom och blev gift med mig för tre år
sedan, men efter att vi fick ungen här, så har hon fått litet annat att
tänka på -- jaja, barn får man när man hjälps åt -- det vill säga --
inte för att jag behöver någon hjälp, som man säger!

Intendenten förvånades över den tvära vändningen den långa satsen tog,
och han frågade sig själv om den mannen visste något eller om han ännu
bara kände på sig, att något var i olag. Själv hade han ju på tio
minuter sett hur allt stod till -- hur var det då möjligt, att den som
var intresserad i frågan icke sett något på ett par års tid?

Han betogs av vämjelse över alltsammans och vände sig åt väggen för att
blunda och med egna syner av angenämare natur fördriva den återstående
halvtimmen.

Men han kunde icke ännu göra sig döv, utan han hörde mot sin vilja ett
samtal, som nyss varit livligt, knaggla sig fram som om orden utmätits
med tumstock innan de gåvos ut, och när det uppstod tystnad, fylldes den
av mannen, vilken liksom avskydde tystnaden, fruktade höra något han ej
ville höra och icke kunde bli lugn förrän hans egen ordström berusade
honom.

När slutligen timman var ute och intet besked hördes av om rummet, reste
sig intendenten och frågade, om det var färdigt ännu.

Jo, menade värdinnan, det var nog färdigt på visst sätt, men ...

Intendenten anhöll i en befallande ton att genast bli förd på sitt rum,
erinrande i valda ordalag, att han icke kommit hit för att bo inne, att
han icke gästade någon, utan reste i kronans bestämda ärenden och att
han endast begärde vad han hade rätt till -- och det skulle han ha, på
grund av det memorial, som från Civildepartementet genom
Generaltullstyrelsen ingått till kungliga Tullkammaren i Dalarö.

Därmed var saken ställd på sin rätta ända, och med ett ljus i näven
följde Vestman den stränge herren en trappa upp i en frontispiskammare,
där ingenting i anordningen kunde förklara den begärda timmens uppskov.

Det var ett ganska stort rum med lika vita väggar som nere i stugan, och
det stora fönstret öppnade sig mitt på långväggen som ett svart hål, ur
vilket mörker strömmade in i rummet, utan att hindras av några gardiner.

En säng stod där bäddad, enkel som om den endast vore en upphöjning av
golvet för att förekomma golvdrag; ett bord, två stolar, en kommod.
Intendenten kastade en blick av förtvivlan omkring sig, när han, som var
van att få ögat mättat av intryck, endast såg dessa spridda
förnödenhetsartiklar utplanterade i tomrummet, där talgljuset stred sin
kamp med mörkret och där det stora fönstret tycktes förtära varje
ljusstråle, som alstrades av den brinnande talgen.

Han kände sig så bortkommen som om han efter en halv mansålders kamp
uppåt mot förfining, god ställning, lyx, ramlat ner i fattigdom,
flyttats ner i en lägre klass, som om hans skönhets- och vishetsälskande
sinne satts i fängelse, berövats dess näring, kommit på en
straffanstalt. Dessa nakna väggar voro medeltidens klostercell, där
askesen i bild, där tomheten i miljön jäktade den hungrande fantasien
att gnaga sig själv, framkalla ljusare eller mörkare syner endast för
att komma ut ur intet. Det vita, det formlösa, det färglösa intet i
väggarnes kalkstrykning tvingade fram en bilddrift, som vildens grotta
eller lövhydda aldrig frammanat, som skogen med dess alltid växlande
färger och rörliga konturer gjort oumbärlig, en drift, som icke slätten,
icke heden med luftens rika färgspel eller det aldrig tröttande havet
pressat fram.

Han kände på en gång en jäsande lust att i ett ögonblick stryka väggarne
fulla med soliga landskap av palmer och papegojor, spänna en persisk
matta över taket, lägga hudar av djur på de som en kontorsbok linjerade
golvtiljorna, ställa hörnsoffor i vråarne med små bord framför, hissa
opp en taklampa över ett runt bord med tidskrifter och böcker på, resa
ett pianino mot en kortvägg och kläda den långa väggen med bokhyllor;
och borta i soffhörnet sätta en liten kvinnofigur, sak samma vilken! --
Liksom ljuset på bordet stred sin kamp mot mörkret, arbetade hans
fantasi på rummets inredning, men så släppte den taget, allt försvann,
och den rysliga omgivningen skrämde honom i säng, varpå han släckte
ljuset och drog täcket över huvudet.

Vinden ristade hela frontispisen, vattenkaraffinen skallrade mot
dricksglaset, luftdraget gick genom rummet från fönstret till dörren och
rörde stundom hans hårtestar, som torkat ur av sjövinden, så att han
tyckte att någon strök med sin hand över hans huvud, och mellan
vindstötarne såsom pukslagen i orkestern slå de stora brottsjöarne dovt
mot de urholkade klipporna ute på skärets södra udde. Och när han
slutligen vant sig vid vindens och vågens enformiga ljud, hörde han
strax innan han somnade huru en mansröst i stugan inunder förestavade
aftonbönen för ett barn.




                           ANDRA KAPITLET.


När intendenten efter en tung dödssömn, framkallad av föregående dagens
ansträngningar och av den starka havsluften, vaknade om morgonen och såg
upp över täcket, märkte han först en obegriplig tystnad och iakttog, att
örat uppfångade småljud, som han eljes icke brukade lägga märke till.
Han hörde varje liten rörelse i lakanet, när det höjde sig efter hans
andhämtning, han hörde hårstrånas gnidning mot kuddvaret, pulsarnes slag
i halsådern, den rankiga sängens upprepande av hjärtslaget i mycket
liten skala. Han hörde tystnaden, ty vinden hade lagt sig helt och
hållet, och endast dyningens bultande mot den sammanpressade luften i
strändernas håligheter återkom en gång var halv minut. Ifrån sängen, som
stod mitt emot fönstret, såg han i den nedre rutan såsom en blå halv
jalusi, något blåare än luften, och den rörde sig emot honom sakta som
om den ville komma in genom fönstret, översvämma rummet. Han visste, att
det var havet, men det såg så litet ut och det reste sig som en lodrät
vägg i stället för att sträcka ut sig som en vågrät yta, ty de långa
dyningarne, fullt solbelysta, gåvo inga skuggor, av vilka ögat kunde
bilda en perspektivisk bild.

Han steg upp, tog något kläder på sig och öppnade fönstret. Den råa,
fuktiga luften inne i kammaren rusade ut, och ifrån havet kom en varm
drivhusluft, värmd av den strålande majsolen sedan flera timmar
tillbaka. Nedanför fönstret såg han endast sönderrivna stenhällar, i
vilkas skrevor lågo små dammiga snödrivor och bredvid vilka blommade små
vita rågblommor, väl skyddade i mossbäddar, och fattiga styvmorsblommor,
blekgula som av svält och blågredelina som av köld, hissande sitt
fattiga lands fattiga färger vid första vårsol. Längre ned kröp ljungen
och kråkriset, tittande ner över branterna, nedanför vilka låg ett
upplag av vit sand, som havet pulveriserat, och i vilken sandhavrans
spridda stånd voro nerstuckna; så kom tångbältet som ett mörkt skärp
eller en skoning på den vita sanden; längst upp nästan bensvart av
fjorårstången med instuckna snäckor, barr, riskvistar, fiskben, och åt
sjösidan såpbrun av de sista färska tångbålarne, som krusiga och
knottriga bildade sniljor utåt garneringen. Och innanför på
sandtrottoaren låg en skate av en tall, avbarkad, flådd, sandskurad,
tvättad av vattnet, polerad av vinden, blekt av solen, liknande
bröstkorgen av ett skeletterat mammutdjur. Och runt omkring detsamma ett
helt osteologiskt museum av dylika skelett eller fragment av desamma.

Där låg en uppkastad prickstång, som visat segelleden i åratal och med
sin tjocka underända såg ut som lårpipan med ledskålen av en giraff; där
en hel enbuske som karkassen av en dränkt katt med den vita, smala roten
utsträckt som svanspiskan.

Utanför stranden lågo rev och klippor, vilka ena ögonblicket glänste
våta i solskenet, andra ögonblicket dränktes av dyningarne, som med en
duns gingo över eller, om de ej hade tillräcklig kraft, krossades, reste
sig och vräkte ett vattenfall av skum rätt upp i luften.

Därutanför låg havet blankt; där kom man ut på stora flacket, som
fiskaren kallade det, och nu i morgonstunden sträckte sig havet som en
blå duk, utan rynkor, men gungande som en flagg. Den skulle ha tröttat,
den stora runda ytan, om icke en röd boj legat ankrad utanför revet och
med sin mönjefläck suttit som lacksigill på ett brev, lysande upp i en
enformig yta.

Detta var havet, visserligen ingen nyhet för intendenten Borg, som sett
åtskilliga kanter av världen, men det var det ödsliga havet och liksom
sett i ett mellan-fyra-ögon. Det skrämde icke som skogen med dess dunkla
gömmor, utan det verkade lugnt som ett öppet, stort, blått, trofast öga.
Allt kunde överses på en gång, inga bakhåll, inga skrymslor! Det
smickrade åskådaren, när han såg denna cirkel omkring sig, i vilken han
själv alltid förblev medelpunkten, vilken plats han än intog. Den stora
vattenytan var såsom en förkroppsligad utstrålning från betraktaren,
existerade endast i och med betraktaren, vilken, så länge han stod på
land, kände sig intim med denna nu ofarliga makt, överlägsen över dess
ofantliga kraftmedel, för vilka han nu var oåtkomlig. När han erinrade
de livsfaror han aftonen förut utstått, den ångest, den vrede han
genomgått i kampen mot en brutal fiende, som han dock lyckats överlista,
log han ädelmodigt mot den besegrade och slagne, som endast varit ett
blint verktyg i vindarnas tjänst och nu sträckte ut sig för att återtaga
sin vila i solskenet.

                   *       *       *       *       *

Detta var Österskär, det klassiska, därför att det har sin gamla
historia, levat länge, blomstrat och förfallit; det gamla Österskär, som
i medeltiden var ett stort fiskläge, där den viktiga artikeln strömming
upptogs, och för vilket en egen skråstadga var utfärdad och ännu är
uppbevarad. Strömmingen har i Uppsverige och Norrland haft samma uppgift
som sillen för Västkusten och Norge och är icke annat än en sill,
anpassad efter och produkt av Östersjöns små förhållanden. Eftersökt i
de tider, då sillen varit sällsynt och dyr, mindre eftersökt, då sillen
varit ymnig, har den långa tider varit mellersta Sveriges vinterföda,
och detta så grundligt, att man ännu bevarar i en visa de av drottning
Kristina innarrade fransmännens klagomål över det eviga kakebrödet och
den oändliga stremlingen. För en mansålder sedan utgjorde ännu de stora
jordägarne sin stat till statfolket i sill, men när så sillfisket avtog,
förvandlades naturaprestationen sill i salt strömming. Priset steg och
fisket, som dessförinnan bedrivits måttligt och till husbehov, antog nu
spekulationens häftigare natur. Österskärsgrynnorna, de rikaste i
Södermanlands skärgård, började anlitas i stor skala; fisken oroades i
sin lektid, skötarnes maskor blevo allt mindre, och den naturliga
följden blev den, att fisket avtog, icke kanske så mycket av att fisken
utöddes utan mera måhända därav, att den flydde de vanliga lekplatserna
och gav sig ut på djupen, där ännu ingen fiskare varit så rådig att söka
upp den flyende fienden.

Länge bråkade de lärde med sina undersökningar om orsaken till
strömmingsfiskets avtagande, tills Lantbruksakademien tog initiativet
att medelst tillsättande av kunniga fiskeri-intendenter både utröna
orsakerna till missförhållandet och söka vinna botemedlen mot detsamma.

Detta var nu intendenten Borgs närmaste bestämmelse på Österskären för
den stundande sommaren. Platsen var icke en av de livligare, ty skäret
ligger icke vid något av huvudinloppen till Stockholm. Söderifrån gå de
stora fartygen vanligen in genom Landsort, förbi Dalarö och Vaxholm;
österifrån, och vid vissa vindar även söderifrån, söker sjöfarten sig in
genom Sandhamn--Vaxholm; och från Norrland med Finland intränger
kofferdisten genom Furusund--Vaxholm.

Österskärsleden är en nödfallsutväg, mest uppsökt av estländare, som i
regeln komma från sydost, och av andra som av vind, ström eller storm
ligga över Landsort och under Sandhamn. Därför är platsen endast besatt
med en tredje klassens tullstation under en uppsyningsman och en liten
lotsavdelning under Dalarö.

Där är världens ända; tyst, stilla, övergiven, utom under fisketiden
höst och vår, och kommer en enda speljakt under en högsommardag ditut,
hälsas den som en uppenbarelse från en ljusare, gladare värld. Men
fiskeri-intendenten Borg, som kommit i andra ärenden, för att »snoka»,
som folket kallade det, hälsades däremot med en påfallande köld, vilken
haft sina första yttringar i föregående aftons likgiltighet och nu tog
sitt uttryck i ett miserabelt och kallt kaffe, som bars upp på hans
kammare.

Begåvad med ett ytterst känsligt smaksinne, hade han tillika genom
sträng övning förvärvat förmågan att tillbakatrycka obehagliga
förnimmelser. Därför sväljde han drycken utan att blinka och steg därpå
ner för att bese ängden och hälsa på folket.

När han gick förbi tullkarlens kök, blev det tyst, och innevånarne
tycktes vilja göra sig osynliga, stängde dörrar och avbröto samtal för
att ej röjas.

Med det obehagliga intrycket av att vara ovälkommen fortsatte han sin
promenad ut på skäret och kom ner till hamnen. Där låg en samling små
stugor av den mest enkla konstruktion, likasom travade av sammanplockade
stenflisor, med litet murbruk här och var påsmetat; skorstenen ensam
reste sig av tegel över spismuren; i ett hörn var en brädbod
tillskarvad; i ett annat endast ett lider av bangar och ris för att
härbärgera grisarne, som fördes hit ut på gödning under fisktiden.
Fönstren syntes tagna ur skeppsvrak, och taket var täckt med allt som
hade utsträckning i några dimensioner och kunde suga opp regn eller låta
det rinna av; tång, sandhavra, mossa, torv, jord. Det var härbärgena,
som nu stodo öde och av vilka vart och ett eljes plägade hysa ett
tjugotal sovande, när det stora fiskafänget pågick och då varje koja var
en lönnkrog.

Utanför den ansenligaste av dessa kåkar stod skärets storman, fiskaren
Öman, och raskade ur flundernät med ett spö. Som han icke på något sätt
kunde räkna sig som underhavande under en fiskeri-intendent, men likaväl
förnam en känsla av tryck från dennes närvaro, reste han borst och
beredde sig på skarpa svar.

-- Fiskar det bra? hälsade intendenten.

-- Ännu inte, men det skall väl bära till nu, när regeringen kommer med,
svarade Öman någorlunda ohövligt.

-- Var har ni strömmingsgrynnorna liggande? frågade intendenten ånyo,
lämnande regeringen åt sitt öde.

-- Ja, si det trodde vi, att instruktören visste bättre än vi, efter som
han har betalt för att lära oss, menade Öman.

-- Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag vet var
strömmingarna står, och det är ett strå vassare, det.

-- Jaså, raljerade Öman, vi ska ta i sjön, så få vi fisk! -- Ja, så där
är det, man är aldrig för gammal för att lära.

Hustrun kom ut ur kojan och öppnade ett livligt samtal med sin man, så
att intendenten icke fann inbringande söka återknyta underhandlingarna
med den fientliga fiskaren, utan ställde sina steg vidare framåt hamnen.

Där sutto några lotsar på bryggan och ökade ivern i det slappa småpratet
de hade emellan sig och syntes icke benägna att vilja hälsa.

Han ville icke vända om, utan fortsatte framåt stranden; men nu tog
straxt den bebodda delen slut och det nakna skäret låg där öde, utan ett
träd, utan en buske, ty allt vad av eld förtäras kunde var uppbränt. Han
gick utmed vattnet, stundom i fin mjuk sand, stundom på stenar, och när
han gått en timme, alltjämt dragande åt höger, befann han sig på det
ställe där han börjat, och han erfor det som om han vore instängd. Det
lilla skärets bergshöjd tryckte honom och havets kretsformiga horisont
klämde honom. Den gamla känslan av att icke få rum nog överföll honom,
och han klättrade upp för bergknallarne tills han kom upp på den högsta
platån, vilken kunde vara kanske femtio fot högre än havsytan. Där lade
han sig på rygg och såg uppåt i rymden. Nu när ögat icke kunde uppfånga
något, varken av landet eller havet, utan han endast såg den blåa kupan
över sig, då kände han sig fri, isolerad som en kosmisk flisa, svävande
i etern, endast lydande tyngdlag och gravitation. Han var fullkomligt
ensam på jordkulan, föreföll det honom, och jorden var endast ett
fordon, på vilket han åkte genom jordbanan, och han hörde i vindens
svaga sus endast det luftdrag, som planetens fart genom etern måste
framkalla, och i vågens dån förnam han det skvalp som vätskan måste råka
i, när den stora vattenbehållaren rullade ikring sin axel. All
påminnelse om medmänniskor, samhälle, lag, sed hade blåst bort, när han
icke såg ett enda kroppsligt fragment av den jord, vid vilken han var
bunden, och han lät sina tankar löpa som lössläppta kalvar, kesande över
alla stängsel, alla hänsyn; och därmed berusade han sig ända till
bedövning såsom Indiens navelskådare, vilken glömde både himmel och jord
under betraktandet av en likgiltig ytterdel av självet.

Intendenten Borg var ingen naturdyrkare, lika litet som indiern dyrkade
naveln, tvärtom hyste han, såsom självmedveten och stående högst i den
telluriska skapelsekedjan, en viss ringaktning för de lägre
existensformerna, och han förstod mycket väl, att den självmedvetna
andens frambringelser voro delvis mycket finurligare än den omedvetna
naturens och framför allt förmånligare för människan, som skapat sina
skapelser med fästat avseende på den nytta och skönhet de kunde äga för
skaparen. Men ur naturen hämtade han råmaterialet till sina verk, och
fastän man kunde frambringa både ljus och luft med maskin, så föredrog
han solens oöverträffliga etervibrationer och atmosfärens outtömliga
syrekälla. Han älskade däremot naturen såsom en medhjälpare och såsom en
underlägsen, den där skulle tjäna honom; och det roade honom att kunna
narra denna mäktiga fiende att ställa sina krafter till hans förfogande.

Emellertid, efter att ha legat en obestämd tid och känt den absoluta
ensamhetens stora ro, frihet från inflytelser, från tryck, reste han sig
och gick ner för att söka sitt rum.

När han trädde in i den halvtomma kammaren, som återgav genljudet av
hans steg, kände han sig infångad, och de vita kvadrater och rektanglar,
som inneslöto det rum, där han skulle dväljas, påminde om
människohänder, men lågt stående människors, som endast rörde sig med
den oorganiska naturens enkla former. Han var innesluten i en kristall,
en hexaeder eller dylikt, och de räta linjerna, de likastora ytorna
likasom rutade in hans tankar, linjerade upp hans själ, förenklade den
från det organiska livets frihet i former, återförde hans hjärnas rika
urskogsvegetation av växlande förnimmelser till naturens första
barnsliga försök att ordna.

Sedan han ropat på pigan, lät han bära in sina kistor och skred genast
till rummets förvandling.

Hans första omsorg var att reglera ljusets inträde medelst ett par
tunga, köttfärgade persiska gardiner, som genast stämde rummet i en
mjukare ton. Därpå slog han upp ett stort matbords tvenne skivor, och
tomrummet på det stora vita golvet fylldes genast. Men den vita
bordsytan störde ännu, och han dolde den med en vaxduk i en enda varm,
mossgrön ton, som harmonierade med gardinerna och gav lugn. Därnäst
reste han sina bokhyllor mot den värsta väggen, som därav visserligen
ännu icke förbättrades, ty den randades endast in i kolumner som en så
kallad lathund, och den vita rappningen skrek ännu mer mot det
valnötsfärgade trävirket, men han ville först skissera det hela, innan
han gav sig in på detaljerna.

På en spik i taket hängde han sina sänggardiner, och därmed hade det
kommit liksom ett rum i rummet, och sovplatsen var avskild från det
övriga arbetsgemaket såsom uppslagen under ett tält.

De långa, vita golvtiljorna med deras parallella, svarta springor, där
smuts från skodonen, damm från möbler och kläder, tobaksaska, skurvatten
och viskans avfall bildade drivbänkar för svampar och gömställen för
trämaskar, skylde han med här och var utkastade mattstumpar av olika
färger och mönster, vilka flöto som grönskande, blomstrande öar på det
stora, vita flacket.

När nu det kommit färg och värme i tomrummet, gick han över till
finarbetet. Här hade han först att skapa en härd, ett arbetets altare,
som skulle bli centrum, kring vilket allt skulle gruppera sig och
utstråla ifrån. Därför började han att ställa upp sin stora lampa på
skrivbordet. Den var två fot hög och höjde sig som ett fyrtorn över den
gröna bordsduken; dess målade porslinsfot med arabesker och blommor och
djur, som icke liknade vanliga sådana, gav ett muntert färgspel och
erinrade med sin ornamentik om människoandens makt att våldföra naturens
fixerade, enahanda former. Här hade målaren förvandlat en styv
spåmanstistel till en slingerväxt, tvingat en hare att sträcka ut sig
som en krokodil och med bössan mellan framtassarnes tigerklor sikta
efter en jägare med rävhuvud.

Omkring och under lampan placerade han mikroskopet, dioptern, vågen,
djuploden och pejlstockarne, vilkas fernissade mässing strålade ett
varmt solgult ljus omkring sig.

Bläckhornet, en stor glaskub, slipad i facetter, gav det svagblå ljuset
av vatten eller is; pennskaften av piggsvinstaggar gåvo en anstrykning
av animaliskt liv med deras obestämda, feta toner; lackstängernas
skrikande cinnober, pennaskarnes brokiga vinjetter, saxens kalla
stålglans, cigarrkoppens lack och guld, pappersknivens brons, alla dessa
massor av småsaker till nytta och skönhet fyllde snart det stora bordet
med en myckenhet av fläckar, vid vilka ögat dröjde ett ögonblick för att
få ett intryck, ett minne, en ingivelse, så att det alltid höll sig i
verksamhet och aldrig tröttnade.

Nu gällde det att fylla hålen i bokhyllorna och blåsa en levande anda i
tomrummen mellan de mörka brädena. Och snart stodo där rad vid rad den
brokigaste samling av uppslagsverk och handböcker, ur vilka ägaren kunde
hämta upplysningar om allt som hänt i förfluten och närvarande tid.
Encyclopedier, som likt en lufttelegraf svarade vid en tryckning på den
rätta bokstaven, läroböcker i historia, filosofi, arkeologi och
naturvetenskaperna, resor i alla jordens länder med kartor, till och med
Bædekers alla handböcker, så att ägaren kunde sitta och planera den
kortaste och billigaste färden till den och den orten, bestämma hotellet
och veta hur mycket han skulle ge i drickspengar. Men som alla dessa
verk ägde förgängelsens oundvikliga frö i sig, hade han bemannat en
särskild hylla med en observationskår av facktidskrifter, i vilka han
genast erhöll rapport om varje det minsta framsteg, varje om än aldrig
så obetydlig upptäckt. Och till sist en hel samling dyrkar till allt
tidens vetande i de bibliografiska notiserna, förlagskatalogerna och
bokhandelstidningarna, så att han innestängd i sitt rum visste precis
huru högt eller lågt barometern stod inom alla de vetenskaper, som rörde
honom.

När han nu betraktade väggen med bokhyllan, syntes det honom som om
rummet nu först var bebott av levande väsen. Dessa böcker gjorde intryck
av individer, ty det fanns icke två arbeten av samma yttre, utan den ena
kom som Bædeker i scharlakansrött och guld lik den som en måndagsmorgon
lämnar sorgen bakom sig och reser ifrån alltsammans, andra högtidliga,
svartklädda i en hel procession som Encyclopædia Britannica eller alla
de häftades ljusa, glada, lätta sommarrockar, den laxröda Revue des deux
Mondes, den citrongula Contemporaine, den vassgröna Forthnightly, den
gräsgröna Morgenländische. Och från ryggarne hälsade stora namn såsom
från bekanta, vilka han hade hos sig inne i rummet, och här hade han det
bästa av dem, mer än de kunde ge en resande, som kom på visit att störa
deras middagssömn eller frukostmåltid.

Med skrivbordets och bokhyllans iordningställande kände han sig
återställd efter resans störande inflytande, hans själ återvann sin
styrka, sedan han fått sina verktyg tillgängliga, dessa instrument och
böcker, vilka vuxit fast på hans tillvaro såsom nya sinnen, andra organ,
starkare och finare än dem, naturen givit honom i fädernearv.

Det tillfälliga anfallet av fruktan, som framkallats av isolering,
ensamhet och instängning med fiender -- ty så betraktade han med skäl
skärkarlarne -- gav vika för det lugn, som installeringen måste medföra,
och nu satte han sig som en väl rustad general att lägga planer till
kampanjen, sedan högkvarteret var uppslaget.




                           TREDJE KAPITLET.


Vinden hade gått nordostlig om natten och drivisen hade dragit ner från
Åland, när intendenten gick i ökstocken för att göra förberedande
undersökningar om havsbottnens beskaffenhet, vattnets djup, havsfloran
och havsfaunan.

Lotsen, vilken medfördes som roddare, blev snart trött på att meddela
upplysningar, då han såg, att intendenten medelst ett sjökort, lod och
åtskilliga andra instrumenter tog reda på saker, som han aldrig tänkt
på. Var grunden lågo, det visste lotsen, och på vilka grund man skulle
sätta strömmingsskötarne, det visste han också. Men intendenten var icke
nöjd med det, utan han draggade på olika djup och fick upp småkräk och
växtslem, som han trodde, att strömmingen levde av; han hissade ner lod
till bottnen och fick upp prov på leror, sand, slam, mylla och grus, som
han sorterade och numrerade och lade i små glas med påskrifter.

Och slutligen tog han fram en stor kikare, som liknade en ropare, och
tittade ner i sjön. Det hade lotsen aldrig drömt om, att man kunde kika
i vattnet, och i sin förvåning bad han att få lägga ögat till glaset och
skåda ner i det fördolda.

Intendenten, som å ena sidan icke ville spela trollkarl, å andra icke
hade lust att söka genom förhastade utredningar av just det, som skulle
utredas, ingiva alltför höga förhoppningar om resultaten, inskränkte sig
till att bevilja lotsens anhållan och därefter avgiva några populära
förklaringar till de levande tavlor, som upprullade sig nere i djupet.

-- Ser ni blåstången uppe på grynnan? började intendenten sin
föreläsning. Ser ni, att den är såpgul först, att den blir leverbrun
längre ner och slutligen röd vid botten? Det är det avtagande ljusets
skuld!

Han rodde några årtag från grundet alltjämt i lä om skäret, så att han
gick fri från isen.

-- Vad ser ni nu? frågade han igen den på magen liggande karlen.

-- Oj Jessuss! Nej jag tror det är strömming! Och de står så tätt, så
tätt som korten i leken.

-- Ser ni nu, att strömmingen inte bara går på grynnan. Och förstår ni
nu, att man skulle kunna fiska den på djupet, och tror ni nu, när jag
säger, att man aldrig borde fiska den på grundet, där han endast går opp
för att lägga sin rom, som där träffas av solvärmen bättre än på det
djupa vattnet!

Intendenten rodde vidare, tills han såg vattnet bli grågrönt i följd av
bottnens leriga beskaffenhet.

-- Vad ser ni nu? upptog han, medan årorna vilade.

-- Jag tror min själ, det är orm på sjöbotten! Det är rent av
ormstjärtar, som sticka opp ur gyttjan -- och där sitter huvena.

-- Det är ål, min gosse! upplyste intendenten.

Lotsen såg klentrogen ut, ty ål i havet hade han aldrig hört talas om,
men intendenten ville icke ge ut sina bästa kort i förhand och icke
heller slösa krafter på långrandiga förklaringar över oklara saker.
Därför lämnade han årorna och återtog sin kikare, läggande sig över
båtkanten att observera.

Han tycktes söka något med ovanlig iver, söka något som måste finnas där
på de och de grunderna, men som han naturligtvis ej där sett förr, då
han ej undersökt vattnet.

De rodde omkring i två timmars tid efter intendentens anvisning.
Stundtals släppte denne ner sin bottenskrapa ömsom med lodet, och efter
varje prov lade han sig framstupa med sin kikare. Hans bleka ansikte
föll ihop av ansträngningen, och ögonen sjönko in i huvudet. Handen, som
höll tuben, darrade, och armen tycktes stel som en stör av domning. Den
kalla, fuktiga vinden, som gått igenom lotsens stortröja, syntes icke
bita på den späda figuren, som endast var svept i en halvknäppt vårrock.
Hans ögon tårades av sjövinden och bemödandet att se skarpt ner i det
halvt ogenomträngliga elementet, dessa tre fjärdedelar av jordytan, om
vars liv den sista fjärdedelen visste i allmänhet så litet och gissade
så mycket.

Genom sin sjökikare, som han icke uppfunnit utan efter hörsagor upptagit
från brobyggare och arbetare vid undervattenssprängningar, såg han ner i
den lägre värld, ur vilken den stora övervattensskapelsen utvecklat sig.
Tångskogen, som nyss skridit över gränsen från oorganiskt liv till
organiskt, vajade för den kalla bottenströmmen, liknande nyss löpnad
äggvita, som lånat sin gestalt av havsskvalpet, erinrande om vattnets
växtformer, när det fryser på fönsterrutan, utbredde sig därnere i stora
parker med gyllene löv, där havsbottnens innevånare släpade sig på sina
bukar, sökte mörkret och kölden, döljande sin skam över att ha blivit
efter på den långa vandringen mot solen och luften. Längst ner i leran
vilar flundran, till hälften nergrävd i dyn, lat, orörlig, utan
uppfinningsförmåga att låta en simblåsa utveckla sig till lyftning,
väntande in en lycklig slump, som leder rovet förbi nosen utan någon
drift att tumma måfåt till sin fördel, och som av bara lättja vridit
sig, sträckt sig, så att ögonen av bekvämlighetsskäl kommit att stanna
på högra sidan om det skruvade huvet.

Tånglaken har redan satt ut ett par åror föröver, men är akterlastad och
påminner om de första försöken att bygga båt, visar mellan tångens
heraldiska lövverk sitt arkitektoniska stenhuvud med en kroats
knävelborrar och lyfter sig ett ögonblick ur gruset för att straxt därpå
sjunka ner igen i slammet.

Stenbiten med sina sju ryggar går med kölen i vädret, en ofantlig näsa,
hela fisken, som bara luktar efter mat och honor, lyser ett ögonblick
opp det blågröna vattnet med sin rosafärgade buk, spridande en svag
morgonrodnad omkring sig nere i dunklet, men slår sig snart fast igen
med sin sugskiva på en sten för att avvakta utgången av de millioner år,
som skola bringa förlossning åt de efterblivna på utvecklingens ändlösa
bana.

Den rysliga ulken eller skrabben, det kroppvordna raseriet, med ilskan
uttryckt i ansiktets piggar, vars simlemmar blivit klor, mera för att
tortera än anfalla och försvara, ligger njutningslysten på sidan och
smeker sin egen kropp med den slemmiga stjärten.

Men högre upp, i det ljusare och varmare vattnet, går den vackra men
djupsinniga abborren, Österhavets kanske mest utmärkande fisk. Välbyggd
och stadig, men ännu något klumpig som en kosterbåt, bär han Östersjöns
egendomliga blågröna färg och nordiskt lynne; lite filosof och lite
sjörövare; en sällskaplig enstöring, en ytlig, som gärna söker djupen
och stundom når dem, en lättjefull, excentrisk, som långa stunder står
och stirrar på strandstenarne, tills han vaknar och skjuter fram som en
pil, tyrann mot sina egna, men snart tam, återvänder gärna till samma
plats och hyser sju inälvsmaskar.

Och så havets örn, Östersjöfiskarnes konung, den smäckert byggda
kuttertacklade gäddan, som älskar solen och, som den starkaste, icke
behöver sky de ljusa färgerna, som står med näsan i vattenytan och sover
med solen i ögonen, drömmande om blomsterängarne och björkhagarne
därovan, dit han aldrig kan komma, om den tunna blå kupan, som välver
sig över hans våta värld, där han skulle kvävas och där fåglarne dock
simma så lätt med sina håriga bröstfenor.

Båten hade kommit in ibland isflottarne, och över tångparkerna på botten
tågade isflakens skuggor som strömoln. Intendenten, som sökt i flera
timmar, men ej funnit vad han ville, lyfte nu kikaren ur vattnet,
torkade den och lade den ifrån sig.

Därpå föll han ner på akterbetten, höll handen för ögonen, såsom om han
ville vila dem från intryck, och tycktes försjunken i sömn några
minuter, varefter han gav lotsen ett tecken att ro vidare.

Intendenten, som hela förmiddagen haft sin uppmärksamhet på djupet,
tycktes nu först varsebliva den storartade tavla, som utrullade sig på
havsytan. Ultramarinblått bredde sig vattensegmentet framför båten ett
stycke väg framåt, tills drivisen vidtog och visade ett fullkomligt
arktiskt landskap. Öar, bukter, vikar, sund tecknades som på en karta,
och där isen ridit upp på reven, hade bergshöjder bildat sig genom att
det ena blocket pressat ner det andra och det efterföljande klivit upp
på det föregående. Och över kobbarne hade likaledes isen travat sig upp,
slagit valv och bildat grottor, byggt upp torn, kyrkoruiner,
kassematter, bastioner, och det förtrollande i dessa former låg däri,
att de tycktes danade av en ofantlig människohand, ty de hade icke dessa
den omedvetna naturens slumpaktiga former, utan väckte minnen om
mänsklig uppfinning under förgångna historiska perioder. Där hade
blocken travat sig som cyklopmurar, ordnat sig terrassformigt som det
assyrisk-grekiska templet; här hade vågen genom upprepade slag grävt sig
ett romaniskt tunnvalv, frätt fram en rundbåge, som satt sig till en
arabisk hästskobåge, ur vilken solstrålar och vågstänk hackat ut
stalaktiter och biceller; här hade hela vågräckan ur en redan staplad
mur ätit ut en linje med valv till en romersk vattenledning; där stodo
grundmurarne till ett medeltidsslott, bärande spåren av nerramlade
spetsbågar, vimperger, fialer.

Detta gungande mellan tankeförbindelser av arktiskt landskap och
historierad arkitektur försatte betraktaren i en egendomligt simmig
stämning, ur vilken han rycktes genom det bullrande liv, som de
strövande fågelskarorna förde runt omkring på de flytande isöarna och på
det rena, blåa vattnet.

I skaror om hundra sinom hundra flöto ejdrarne, som här togo vila, medan
de väntade öppet vatten åt Norrland; de obetydliga, rostbruna honorna
omringade av de praktfulla hanarne, som flöto högt med de snövita
ryggarna, stundom lyftande sig till en kort flykt, då de läto se de
sotsvarta bukarna; lommarne i mindre skaror visade sina gråverksbukar,
sina reptilhalsar och, när de fällde, de schackspelsrutade
vingspeglarna; de livliga alfåglarnes legioner i svart och vitt,
simmande, dykande, sträckande; grisslornas och havspapegojornas små
band; de dystra, kolsvarta svärtornas strövkårer, stickande av mot
skrakarnes, prackarnas mera lysande följen med panascher i nacken; och
över hela den dykande, småflaxande fågelhären, som levde amfibieliv,
svävade måsarne och trutarne, som redan utvalt luften till sitt element,
endast begagnande vattnet till fiskplats och badställe.

Insmugen i denna idoga arbetsvärld satt en ensam kråka halvgömd på
skäret och med sin låga panna, sin misstänkta färg, sina tjuvlater, sin
brottslingstyp, sin hela vattenskygga, smutsiga anstrykning utgjorde
föremålet för de strävsammes hat, vilka kände boplundraren, äggsugaren.

Och från hela denna bevingade värld, vars strupar kunde försätta
atmosfärisk luft i dallring, ovanför huvena på de stumma nere i vattnet,
hördes en samklang av ljud: från reptilens första, svaga försök att
yttra vreden genom väsning ända upp till musiken från människans
harmoniska tonverktyg. Där fräste åden som en huggorm, när gudungen
ville bita henne i nacken och trampa ner henne under vattnet, där
koakkade skraken som en groda, tärnorna skriade, måsarna kraxade,
trutarne hävde barnskrik, ejdrarne korrade som hankattor i brunsttid,
men över alla, högst och därför skönast, ljudade alfåglarnes underbara
musik, ty sång var den ännu icke. En oren treklang i dur, klingande som
vallhjonets lur, och hur och när den föll in, stämmande med de andres
tre toner till ett ofullständigt ackord, en kanon för jakthorn utan slut
och början, reminiscenser från mänsklighetens barnaår, från herdens och
jägarens första tider.

Det var icke med poetens drömfantasi med de dunkla och därför oroande
känslorna och orediga förnimmelserna betraktaren njöt av det stora
skådespelet, utan det var med forskarens, den vakne tänkarens lugna
blickar han överskådade sammanhanget i denna skenbara oreda, och det var
endast genom sitt hopade väldiga material av minnen, han kunde sätta
alla dessa åskådade föremål i förbindelse med varandra. Och när han
sökte orsaken till det väldiga intryck, särskilt denna natur utövade,
och han fann svaren, erfor han den omätliga glädjen, som den högst
utvecklade i skapelsens kedja måste erfara, då slöjorna lyftas över det
fördolda, denna sällhet, som åtföljt allt skapat på den oändliga färden
mot klarhet och som kanske utgjort den drivande kraften framåt mot
vetande ifrån drömmande, en salighet, som måste likna en supponerad,
medveten skapares, som vetat vad han gjort.

Detta landskap återförde honom till urtid, då jorden stod under vatten
och de högsta bergstopparna började höja sig över ytan; skären behöllo
ju ännu urformationens karaktär med grundberget direkt uppe i ljuset.

Men nere i vattnet, samtidigt med att avsvalningsperiodens alger redan
infunnit sig, simmade primärtidens fiskar och bland dem den äldsta
avkomlingen, sillen, under det på skären ännu växte stenkolstidens
ormbunkar och lummer. Längre inåt fastland, först på de större holmarne,
skulle man träffa sekundärtidens barrträd och reptiler och ändå djupare
in tertiärtidens lövträd och däggdjur. Men här ute i urformationen
syntes naturens nyckfullhet ha hoppat över lagringstiderna, kastat
skälarne och uttrarne ner i urtiden, vräkt in istiden i dag på morgonen
mitt i kvartärperioden liksom matjord på urberget, och själv satt han
som en representant för den historiska tiden och ostörd av det skenbara
virrvarret njutande dessa levande bilder av skapelsen och förhöjande
njutningen genom att känna sig i stort taget som den högsta i denna
kedja.

Detta var hemligheten i detta landskaps tjusningsförmåga, att den och
endast den återgav en historierad skapelse med uteslutningar och
förkortningar, där man på några timmar kunde färdas genom jordens
bildningsserier och stanna framme vid sig själv, där man kunde uppfriska
sig med en återtagning av förnimmelser, som ledde tanken tillbaka på
ursprunget, vila sig i förflutna stadier, låta den tröttande spänningen
i att vinna högre grader på kulturskalan slappas av, liksom återfalla i
en hälsosam dvala och känna sig ett med naturen. Det var sådana
ögonblick, han begagnade som ersättning för de flydda religiösa
njutningarna, då tanken på himlen endast var en utbytt form av driften
framåt och odödlighetskänslan en förklädd yttring av aningen om
materiens oförstörbarhet.

Huru lugnt att känna sig hemma här på jorden, som han i sin barndom fått
skildrad som jämmerdalen, vilken endast skulle genomvandras på väg till
det okända; huru fast och förtröstansfullt att ha fått vetskap om det
förut obekanta, att ha fått blicka in i, genomskåda Guds hittills
hemliga rådslag, som de kallades, alla de företeelser, vilka ansetts
ogenomträngliga, därför att de dittills icke kunnat genomträngas. Nu
hade man kommit fram till klarhet om människans ursprung och ändamål,
men i stället för att tröttna och slå sig i ro såsom den ena
kulturnationen efter den andra, när de tänkt sig fördärvade, så hade det
nu levande släktet tagit sitt parti, funnit sig i att vara det högsta
djuret och gripit sig an att på ett förnuftigt sätt förverkliga
himlatankarne här nere, och därför var tiden, som gick, den bästa och
största av alla tider, som fört mänskorna fram längre, än århundraden
förr hade hunnit göra.

Efter denna stund av andaktsövning i umgänget med tankarne om sitt
ursprung och sin bestämmelse lät intendenten sina erinringar löpa igenom
sin personliga utvecklingshistoria, så långt tillbaka han kunde spåra
den, för att likasom söka sig fram till sitt själv och kunna i de
förflutna stadierna läsa sitt sannolika öde.

Han såg sin far, den avlidne fortifikationsmajoren med den oavgjorda
typen från århundradets början, blandad som ett konglomerat och
hopkittad av flisor, avfall från föregående perioder, hopplockade på
måfå efter den stora eruptionen vid förra århundradets utgång. Troende
intet, emedan han sett allt förgås, allt återupptagas, alla statsformer
prövade, hälsade med jubel vid mottagandet, kasserade inom några år,
framburna igen såsom nya och ånyo hälsade som universalupptäckter, hade
han till sist stannat vid det bestående såsom det enda påtagliga, det
måtte nu ha tillkommit av en ledande vilja, vilket var osannolikt, eller
av ett slumpkomplex, vilket var tämligen säkert, men farligt att säga.
Genom universitetsstudier hade fadren kommit in på unghegelianernas
panteism, vilken var en fintlig vändning av saken, som då sattes på sin
spets, och individerna blevo det enda verkliga och Gud blev inbegreppet
av det personliga i mänskligheten. Denna levande föreställning om
människans intima samband med naturen, i det hon själv stod som högsta
ledet i världsprocessens kedja, skapade en elitkår av personligheter,
vilka i det tysta föraktade de politiska svärmarnes upprepade försök att
ställa sig utom de styrande naturlagarne och söka på konstgjord väg tota
till nya världsordningar genom filosofiska system och riksdagsbeslut.
Obemärkta gingo de sin väg framåt, oanvändbara av höga och låga. Upptill
sågo de medelmåttor genom naturligt urval samlas kring den medelmåttige
monarken, nedtill träffade de okunnighet, lättrogenhet, förblindelse och
mitt emellan, hos borgareklassen, sådana avgjorda handelsintressen, att
de som själva icke voro handlande icke kunde arbeta tillsammans med dem.
Som de voro dugliga, kloka och redbara män, befordrades de vid
tillfällen, men som de ej kunde ansluta sig till något parti och ej hade
lust att göra enskild gagnlös opposition, då de icke voro nog talrika
att bilda hjord och de tillika såsom starka individualister ej ville gå
efter någon skällko, förblevo de tämligen tysta, buro sitt missnöje gömt
under storkors och kraschan, logo som augurer, när de råkades vid
rådsbordet eller i riddarhussalen, och läto världen ha sin gång.

Fadren tillhörde en visserligen icke urgammal adelssläkt, som genom
borgerliga förtjänster vid upphjälpandet av bergshanteringen och icke
genom tvetydiga krigarbragder, vunna med hjälp av naturslumpar eller
fiendens felsteg, blivit belönad med adelssköld och ganska måttliga
privilegier, såsom att bära adelsuniform och lönlöst deltaga med en
fjärdedel i det tunga regeringsbestyret. Han räknade sig således till
förtjänstadeln, och medvetandet om att ha utgått från talangfulla
förfäder verkade som en sporre ända ner i den då levande representanten.
Rättmätigt, genom förfäders begåvning och arbete förvärvade egodelar
satte honom också i tillfälle att utbilda sig i sitt yrke. Han blev en
framstående topograf, hade deltagit i Götakanals byggande och i de
första järnvägsanläggningarne. Detta sysslande med ett helt konungarike,
som han blev van att, på kartblad utbredda över ett skrivbord, betrakta
uppifrån, överskåda i ett ögonblick, förlänade under hand hans sinne en
vana att se sakerna i stort. Där satt han och med en linjal öppnade en
kommunikationsled, som skulle ändra hela landskaps fysionomi, lägga igen
gamla städer, skapa nya, förändra varuprisen, leta fram nya
produktionskällor. Kartan skulle ändras, de gamla vattenvägarne glömmas
och de svarta, räta linjerna, som angåvo de nya vagnvägarna, bli de
bestämmande; höjderna skulle bli lika fruktbara som dalarna och kampen
om floderna upphöra; gränserna mellan riken och land icke mer märkas.

Det följde en stark känsla av makt med detta handskande med länders och
folks öden, och fadren kunde icke undgå att så småningom angripas av den
makten åtföljande benägenheten att överskatta sitt jag. Allting började
hägra i fågelperspektiv; länderna blevo kartor och mänskorna
tennsoldater; när topografen på några veckor lät verkställa en
nivellering av en höjd, som årtusenden skulle behövt att denudera, kände
han något av skapare i sig; lät han spränga tunnlar, flytta sandåsar ut
i sjöar, grunda opp träsk, undgick han icke förnimmelsen av att ha tagit
jordkulans nydaning om händer, kastande de lagbundna geologiska
formationerna huller om buller, och därvid svällde hans
personlighetskänsla otroligt.

Härtill kom hans ställning som officer med en hel menighet av
subordinerade, dem han endast meddelade sig med befallningsvis och vilka
sålunda blevo betraktade som tjänstgörande muskler åt hans viljande
stora hjärna.

Med militärens fysiska mod och beslutsamhet, den lärdes grundlighet,
tänkarens besinningsfullhet, den ekonomiskt oberoendes lugn och den
hederliga mannens värdighet och självaktning företedde han en typ av
högsta ordning, där skönhet och klokhet ingått en förening, som gav en
måttfull, harmonisk personlighet till resultat.

Av denna fader erhöll sonen både en förebild och en lärare, då modren
tidigt avlidit. För att spara sonen missräkningarnes bittra stunder och
ogillande hela den gängse uppfostringsmetoden, som med sagböcker och
skrämhistorier uppfostrade barnen till barn i stället för till män,
öppnade han genast hela förlåten till livets tempel och invigde den unge
i livets svåra konst. Lärde honom det intima sammanhanget mellan
människan och den övriga skapelsen, där visserligen människan på sin
planet stod högst, men ändock fortfor att stå mitt i, själv kunnande i
viss mån modifiera verkningarne av naturkrafterna, men ändock förblev
regerad av dem, alltså en förnuftig naturdyrkan, om med natur menas allt
existerande och med dyrkan ett erkännande av avhängigheten av rådande
naturlagar. Därigenom borttog han kristendomens stormansmani, fruktan
för det okända, döden och Gud, och danade en klok, på sina handlingar
vaksam man och för sina gärningars följder ansvarig personlighet.
Regulatorn för människans lägre drifter fann han i det organ, som just
genom sin fullkomligare daning skilde människan från djuren, eller stora
hjärnan. Omdömet, grundat på allsidigt vetande, skulle styra och, när så
behövdes, undertrycka de lägre drifterna för att hålla typen högt uppe.
Näring och fortplantning voro de lägsta drifterna, därför att de ägdes
gemensamt med växterna; känslorna, såsom djurens lägre tankerudiment
kallades, måste, emedan de voro lokaliserade i blodkärl, ryggmärg och
andra lägre organ, ovillkorligen subordinera under stora hjärnan hos en
människa av den högre typen, och de individer, som icke kunde reglera
sina låga drifter, utan tänkte med ryggmärgen, voro lägre former. Därför
varnade den gamle mot tron på ungdomlig hänförelse och entusiasm, som
lika lätt kunde föra till brott som till dygd. Men detta uteslöt icke
stora allmännyttiga passioner, vilka icke hörde till känslorna, utan
voro väldiga yttringar av viljan till gott. Allt vad ungdomen kunde
prestera vore komplett värdelöst, då det i regel saknade ursprunglighet
och endast vore de äldre föregångarnes rena tankar, som den följande
ungdomen upptagit som sina och med stora åthävor ville kolportera.
Originalitet kunde nämligen endast uppstå, när hjärnan vore mogen,
likasom verklig fortplantning med åtföljande uppfostran av avkomman
endast kunde äga rum, när mannen var manbar och ägde förmågan att skaffa
existensmedel åt barns uppfostran. Och ett säkert tecken på den omogna
hjärnans oförmåga att döma vore den konstanta Grössenwahn, i vilken
ungdom och kvinnor levde. Ungdomen hade framtiden för sig, brukade man
säga, men det var så bristfälligt, det påståendet, emedan mandomen
visade mindre dödlighetsprocent än ungdomen, och det okvicka svaret, att
ungdomen, om den är ett fel, dock går bort med åren, kullkastade ju icke
regeln, att ungdomen nu var ett lyte, en brist, alltså ett fel, vars
existens ju medgavs genom erkännandet, att det kunde gå bort, då ju det
som aldrig fanns, icke kunde gå bort. Alla ungdomens angrepp på det
bestående voro hysteriska utbrott av den svages oförmåga att bära tryck,
vittnande om lika liten klokhet som getingens att angripa människan och
gå en säker undergång till mötes. Ett gott bevis på de unges brist på
omdöme och slutledning framhöll han i förhållandet med boken Robinson,
vilken var skriven i tydlig avsikt att förklena naturtillståndet och
isolerat liv och ändock i ett århundrade regelbundet missuppfattats av
ungdomen såsom en lovsång över vildlivet, vilket just i boken
framställes som ett straff för den fåvitske ynglingen, vilken missbrukat
kulturens håvor som en vilde. Och detta lilla drag visade tillika,
vilken lägre ontologisk form ynglingen var, röjande sig i hans sympati
för indianer och andra rudimentära efterblivare, alldeles som känslorna,
vilka skulle en gång läggas igen såsom sköldkörteln, vilken fallit ur
bruket hos människan, men dock ännu kvarsatt på sin gamla plats.

När sonen icke kunde vederlägga dessa beska sanningar med förnuftsskäl,
förklarande, att hans känslor, ja, hans heligaste känslor, uppreste sig
mot denna torra lära, förklarade fadren honom vara en geting, som ännu
tänkte med ganglier. Och han varnade honom för fantasiens utsvävningar,
eller slutledningar på otillräcklig grund, av brist på stort material,
icke att förväxla med vetenskaplig snabbslutning, som kunde ur skenbart
få premisser, vilka föreföllo få, emedan mellanleden blivit glömda,
draga nya resultat, där likasom genom en kemisk förening tvenne äldre
föreställningar ingingo i varandra och bildade en ny tanke. Ontogenien
hade ju visat, hur mänskofostret genomlevde alla äldre stadier från
amoeben genom grodan fram till antropomorfen, hur kunde ungdomen då
betvivla, att mänskoanden hos barnet måste genomgå mänskans historia
genom djuret och vilden framåt, så länge kroppen växte, och att således
mannen stod långt högre än ynglingen! Särskilt varnade han för att låta
omdömet grumlas av den lägsta av drifterna, könsdriften, vilken genom
sin styrka så länge förblindat det sunda förnuftet, att upplysta män
ännu lågo under den vidskepelsen, att kvinnan, som dock endast var en
intermediär form mellan mannen och barnet, vilket framgick av
fosterhistorien, där mannen under ett stadium var kvinna, men kvinnan
aldrig man, att kvinnan var en lika hög typ som mannen, ja, enligt
någras mening en högre. Att varna den unge för könsimpulsernas övermakt
var det samma, som att kasta skugga på kvinnan, och sonen började snart
göra vad fadren kallade ganglieslut, gående ut på att överstlöjtnanten
var kvinnohatare. Och hur kunde han annat, då han alltjämt hörde
berättelser om hur den och den satt bort sin framtid på
fruntimmershistorier, hur stora begåvningar ödslat sin talang under
prokreationsarbetet, offrat lycka och verksamhet för hustru, som varit
otrogen, och barn, som dött före mogen ålder. Fortplantningen vore
endast för mindre andar, de större skulle leva i sina verk och så
vidare.

Under en sådan ledning växte sonen upp. Han var född ett ovanligt spätt
barn, men med en harmoniskt utvecklad kropp, han hade fint danade
sinnen, snabb och säker uppfattning, skärande förstånd och en adel i
tänkesättet, som yttrade sig i undseende och tillgänglighet mot
människorna. Han förstod tidigt att ordna sitt liv, undertrycka växt-
och djurdrifterna, och sedan han samlat ett stort material av
iakttagelser och vetande, började han bearbeta detsamma. Hans hjärna
visade sig snart äga förmågan av fruktsamhet, att av ett par bekanta
kunna finna det sökta okända, att av gamla tankar kunna frambringa nya,
med ett ord, ägde förmågan av vad man kallar originalitet. Han var en
blivande nydanare och ägde gåvan att genomskåda sammanhanget i det
oordnade, upptäcka den osynliga kraften bakom företeelserna, men även de
dolda, så ytterst sammansatta motiven till människors handlingar. Därför
betraktades han med misstänksamhet av kamrater i skolan, och lärarne
kände i honom en tyst kritik över vad de meddelade såsom orubbliga
sakförhållanden.

Hans ankomst till universitetet inföll samtidigt med de stora
folkrörelser, som ägde rum omkring parlamentsreformen. Borg, som mycket
väl insåg det bristfälliga i fyrståndsrepresentation, då staten bestod
av minst tjugo stånd med olika intressen och olika förmåga att kunna
bedöma så invecklade problem som folkstyrelsens, kunde å andra sidan
icke vara med att återgå till hordens eller stammens organisation, där
alla hade lika mycket eller lika litet att säga; han insåg genast, att
denna förenkling av styrelsesättet, där »mängden skulle göra't», icke
var en efter tidens fordran lämpad reform, helst han nyss sett den
allmänna rösträtten i Frankrike frambringa en kejsare och en
skenrepresentation av advokater, köpmän och militärer, från vilken
sålunda arbetare, jordbrukare, lärde och vetenskapsmän voro uteslutna,
alltså endast tre godtyckligt av kejsaren valda stånd voro
representerade. Han hade däremot uträknat, att en utvecklad
ståndsrepresentation med proportionell representationsrätt, noga avvägd
efter klassintressen och med hänsyn tagen till de högsta intressena
eller de vises högre rätt att äga övervikten, emedan de mera befordrade
framåtskridandet än de fåvitske, vore den riktigare. Detta hade ju redan
kammarsystemets författare anat, då de insett nödvändigheten av
frågornas behandling i utskott och vissa frågors utredning av
tillfälliga utskott, ja, av kommittéer med fackmän. För att nu få
folkförsamlingen fullständig, så att alla intressen blevo bevakade, alla
synpunkter anlagda och alla upplysningar om rikets tillstånd
tillgängliga, skulle varje folkklass från den högsta till den lägsta
välja delegerade i förhållande till dels sin mängd, dels sin vikt för
hela landets förkovran. Med utstrykande av hovstaten, som jämte monarken
skulle sortera under utrikesdepartementet, dit den hörde, då monarken
endast finge representera nationen gentemot utländska makter, så fick
han sin rådgivande, men icke lagstiftande fackriksdag så uppbyggd.
Första klassen: Jordägare med arrendatorer, torpare, inspektorer,
rättare o. s. v. Andra klassen: Idkare av bergverks- och bruksrörelse
med fabrikörer och arbetare. Tredje klassen: Handlande, sjömän, med
hotellvärdar, bärare, åkare samt bank-, tull-, post-, järnvägs-,
telegraf- och lotspersonal. Fjärde klassen: Civile och militäre
ämbetsmän, präster med betjäning, vaktmästare och gemenskap. Femte
klassen: Lärde, lärare, litteratörer och artister. Sjätte klassen:
Läkare, apotekare, fattigvårdstjänstemän. Sjunde klassen: Husägare,
kapitalister, räntetagare.

I huru stor proportion det skulle väljas ur varje klass vore en
fråga, som ej kunde lösas på fri hand, utan därvid måste
skicklige, i statskonsten kunnige män pröva sig fram och därför
representationsförordningen endast och alltid vara provisorisk. Över
denna rådgivande församling skulle sitta en konselj av fackmän i
statsvetenskap, för det svåra kallet enkom utbildade, så att den
svåraste av alla konster icke komme att utövas av fuskare och tilltagsna
amatörer, såsom hittills skett, och skulle statsmännens tillträde till
ämbetet föregås av en noga undersökning om deras föregående liv, deras
enskilda ekonomiska och sociala förhållanden. Detta senare skulle sporra
ungdomen till en självuppfostran och en uppmärksamhet på sitt låtande
och görande, som skulle dana en stam av utmärkta män, utan att å andra
sidan enbar så kallad fläckfri vandel eller negativa dygder utan
begåvning kunde som hittills bliva en genväg till befordran. Detta
skulle bli den nya adeln, som finge efterträda den gamla tjänste-,
militär- och hovadeln, och genom att densamma endast gjorde sig själv
genom naturligt urval av de bästa, vore den en garanti för att landet
bleve styrt på bästa sätt. Riksdagen bleve därigenom, då den endast fick
rösta en opinion, icke beslut, ett stort undersökningsmaterial och icke
någon legionararmé, som mutades eller tummades att öva röstvåld.

Den unge mannen var dock redan för klok att yttra dessa sina meningar,
och i tider, då adelsman var liktydig med urartad, överbliven, utlevad,
och massorna stormade fram så blint, att industriarbetarne blevo de som
arbetade mest i händerna på sina blivande klassfiender bönderna, kunde
en klok man endast le och vänta. Och han väntade, tills han fick se
fyrståndsrepresentationen efterträdd av enståndsrepresentationen, då
riket dädanefter representerades av förra bondeståndet ensamt.
Emellertid hade denna historiska tilldragelse haft ett mycket stort
inflytande på den unges tankeriktning och hela utveckling. Han hade
därvid insett, i vilken förfärlig oreda tankemekanismen hos flertalet
befann sig, och när han läste ståndsprotokollen och lade märke till de
mest inflytelserika och lysande talares anföranden, iakttog han,
huru det han kallade ganglieresonemanget, framkallandet av
blodkärlskontraktioner och hjärtkongestioner, utövade det största
inflytandet på allmänna opinionen. Det föreföll honom understundom, som
om det alls icke gällde fäderneslandet eller framåtskridandet utan
förslagsställarnes triumf att få sin vilja igenom medelst felslut, de
grövsta blundrar mot logik, det grymmaste vanställande av fakta. För
honom väcktes genom iakttagelse den stora misstanken, att allting gällde
en kamp om makten, om njutningen att med sin hjärna få sätta de andras
hjärnor i samklang, att få så sina tankefrön i andras hjärnbarkar, där
de skulle växa parasitiskt som mistlar, under det att moderstammen stolt
skulle axla sig i tanken att snyltarne däruppe i kronan ändå bara voro
snyltare. Detta var underlaget under hans äregirighet, och för att
tillfredsställa denna skaffade han sig vetande och erfarenheter genom
studier, resor och umgänge med kunniga och frejdade män. Och mitt i
detta evigt rörliga kaos av stridiga krafter och intressen, sökte han
ankarplatsen för sin tillvaro, medelpunkten i den krets, som
verkligheten slog omkring honom, i sig själv. I stället för att såsom de
svage kristne fingera en stödjepunkt utom sig i Gud tog han det
förhandenvarande påtagliga i sitt eget själv och sökte skapa sin person
till en fullkomlig typ av människa, vars vandel och gärningar icke
skulle kränka någons rätt, viss, att frukterna av ett väl ansat träd
icke kunde underlåta att bliva andra till nytta och hugnad. Allt det
förvirrade, bakvända, han såg i deras strävan, som sade sig leva för
andra, men i grunden endast levde på andra, på andras tacksamhet, andras
opinion, andras erkännande, undvek han, gående sin väg rakt framåt,
viss, att ett enda stort och starkt individ skulle ofrivilligt gagna mer
än dessa massor av tanklösa, vilkas numerär stod i omvänt förhållande
till deras gagn.

Och med denna sättning av sig själv framtvingade han en norm för sitt
leverne, som ledde honom till en hög grad av sedlighet, då han i stället
för att lämna uppgörelsen åt ett ovisst kommande, själv ställde sin
vandel så, att han icke hade något ouppgjort, icke sköt skulden ifrån
sig på en oskyldigt lidande Kristus, utan i medveten självansvarighet
icke begick några handlingar, som kunde väcka hans behov av en
syndabock.

Därmed lärde han sig endast lita på sig själv, aldrig taga råd, alltid
överväga en handlings sannolika följder. Men detta hindrade icke, att
han i likhet med sin generation, som föddes och uppföddes under ångans
och elektricitetens tidevarv, då livsverksamheten ökade fart, blev
lidande av nervositet. Och hur skulle den annat, som måste ödelägga
millioner gamla hjärnceller, magasinerande föråldrade intryck, som måste
varje ögonblick, då han skulle bilda ett omdöme, noga skräda bort
förlegade axiomer, vilka ville tränga sig fram som premisser. Det var
ett helt nybyggnadsarbete, som vållade dessa oordningar i nervsystemet,
vilka man enbart velat tillskriva förfädrens alkoholism och sexuella
utsvävningar, men vilket sjukliga symptom var en yttring av ökad
vitalitet, åtföljd av ytterlig känslighet, såsom kräftans, då hon byter
skal, eller fågelns, då han ruggar. Det var nydaningen av ett släkte
eller åtminstone av en varietet människa, som därför föreföll de gamle
såsom sjuk eller osund, därför att den stod i utbildning, något som var
dem motbjudande att erkänna, då de själva ville vara normen och kallade
sig sunda, ehuru de voro stadda i upplösningstillstånd.

Denna nervkänslighet hos den uppväxande ynglingen ökades genom
återhållsamhet i mat och dryck och könslivets stränga disciplinering, ty
han fann det förnedrande att genom jästa drycker försätta sig i den
vanvettiges och vildens ostyrbara tillstånd, och hans själ var för
mycket förnäm, att han skulle vilja leka en ögonblicklig förbindelse med
en prostituée. Men därmed följde även en sinnenas tilltagande skärpa och
en känslighet för obehagliga intryck, som stundom förskaffade honom
olust, där andra med råare sinnen skulle ha njutit.

Sålunda blev han nerstämd för många timmar, när hans morgonkaffe icke
höll nog styrka; en illa målad biljardboll och en solkig kö förmådde
honom att vända om och söka annan lokal; ett illa torkat glas väckte
hans äckel, och han kände lukten av mänskor på en tidning, som en annan
läst; han kunde på en främmande möbel se människoflott avsatt på
polityren och öppnade alltid fönstret, när en piga varit inne och
städat. Men var han ute och reste och nöden tvang, då kunde han liksom
stänga av alla ledningar från sinnesverktygen till uppfattningen, och
han gjorde sig hård mot alla olustförnimmelser.

När han emellertid vid universitetet fullbordat sina studier i
naturvetenskap, den minst förödmjukande av alla, emedan åsikter spelade
mindre roll än samling av material, erhöll han en assistentbefattning
vid vetenskapsakademien.

Han hade sökt sig dit i avsikt att få överblicka alla naturens riken,
samlade och ordnade på ett enda ställe, och möjligen däri läsa ut det
stora sammanhanget, om det fanns något, eller den universella oredan,
som sannolikt var där. Men hans avsikter blevo snart uppdagade, helst
han icke länge kunde undgå faran att låta locka ur sig ett förslag till
omordning av fåglarne efter helt andra grunder än de gällande.
Förmännen, som naturligtvis icke ville sjunka ner till materialsamlare
åt en ung man och ju icke gärna sågo, att de blevo föråldrade med deras
verk, fattade en instinktlik avoghet mot genomskådaren. Första motvärnet
mot inträngaren gjordes genom att sätta honom till detaljarbeten av
underordnad vikt och för hans skönhetssinne motbjudande. Han måste
sålunda i sex månader byta sprit på fisksamlingen. Först fick han
uppkastningar av den vidriga lukten, men när han övervunnit de
obehagliga förnimmelserna, vände han sig med raseri till studiet av
fiskarne, och som han arbetade fort, hade han inom det halva årets
utgång grundligt tagit reda på hela det stora materialet. Han hade då
stått vintern över i ett kallt, smutsigt och halvmörkt kök, luktat dålig
sprit, frusit om händerna och ådragit sig en svårbotlig blåskatarr.

Därpå sattes han till att skriva etiketter på algerna. Som han icke
erhållit någon undervisning i skönskrift vid universitetet och av
naturen hade en svag, ostadig hand, kasserades lapparna, och han fick
ett sken av oduglighet över sig. -- Han kunde ju icke en gång skriva. --
Men på två månader, under vilka han besökte ett skrivinstitut och om
aftnarne satt hemma över skrivbok och förskrift, förvärvade han sig en
vacker och läslig stil, och därunder inhämtade han fullständigare
kännedom om algerna, än han förut innehaft, utom att han på köpet lärt
den ovärderliga konsten att skriva. Förmännen, som trodde, att han
skulle rata det underordnade arbetet, sågo snart vad slags hud han bar
och hur han förstod att begagna alla motigheter till sin fördel, ökande
sitt vetande, böjande smidigt undan för slagen, skakande av sig
skurarne.

Men hans tilltagande skrivkunnighet skulle bli en ny källa till
förödmjukelser, ty nu sattes han att skriva rent ämbetshandlingar och
brev, sjunkande så småningom till en renskrivares tarvliga roll, som man
trodde. Dock utan att klaga tog han sysslan, och samtidigt med att han
fick lära främmande språk, kom han i tillfälle att få inblick i alla
stormännens hemligheter, som de trodde vara värdelösa i hans hand.
Sålunda råkade han få se periodens vetenskapliga stridsfrågor behandlade
korrespondensvis, upptäckte vägarne till de lärda samfundens hemliga
sammankomster, fick känna de underjordiska gångarne till utmärkelserna
och tillfällena att göra sina forskningar fruktbärande. Han var således
oåtkomlig, och där man trodde sig ha trampat ner honom, reste han just
huvudet igen.

Det var i hans dubbla egenskap av adelsman och självtänkare, han råkade
ut för isolering. Hans namn klingade icke vetenskapligt, hans sätt att
kläda sig fint och modernt ansågs som bevis på ovetenskapligt sinne hos
dem som mindes Berzelii trasiga byxor, hans tåliga, skenbara
undergivenhet togs som underlägsenhet, och alla hans funderingar över
naturvetenskap som poetiska utgjutelser. För att nu, sedan man ångrat
sig över att ha släppt in honom bakom förlåten, trycka ner honom igen,
hittade man på att sätta ett nytt arbete för honom, som blivit ratat av
varje nykommen och därför även kallades prövostenen eller
förargelseklippan. Det hade nämligen uppe på vinden samlats en
bottenrest av bergarter och mineral, hopkomna dels genom gåvor och
testamenten, dels genom världsomseglingar och expeditioner; och
alldenstund de flesta blivit utrangerade som dupletter, den tiden
geologien ännu befann sig i sin linda, måste de ånyo med det stigande
vetandet genomsökas och därför sorteras. De hade fått sin plats i ett
vindskontor under takplåtarne och lågo i en enda stor hög och betydligt
inmängda med damm och spindelväv. Borg, som nu måste stå lutad under de
upphettade takplåtarna och inandas dammet, höllo på att rygga, men då
han andra dagen träffade på ett mineral, som han misstänkte vara okänt,
grep han sig straxt an med arbetet och satte sig till att ordna. Men
härunder kom han till erfarenheter, som skakade hans redan svaga tro på
lärobyggnaden, insåg förberedande, att det icke var stenarne, som voro
ordnade av naturen, utan att det var hjärnan, som ordnade företeelserna.
Och för övrigt, ordnas kunde allt, endast man skaffade sig en
indelningsgrund, och att ej den förnuftigaste indelningsgrunden här var
funnen, insåg han snart vara fallet, och när själva grunden var en
oavgjord hypotes, såsom den, att urberget skulle vara uppkommet genom
smältning i eld, i motsats mot de lagrade bergarterna, som ansågos
bestämt avsatta ur vatten, och tillika urberget även var lagrat såsom de
yngre sedimentära formationerna, fann han det hela tillskruvat,
hopgissat och på gissningarne hela systemet grundat. Under tiden hade
han analyserat sitt mineral och funnit, att det var ännu okänt,
varpå han lämnade det till professorn, som skickade det till
Berliner-Akademien och fick sitt namn åsatt det nya mineralet. Borg
erhöll ingen tack, intet omnämnande, utan endast några glåpord av
förmannen. Retad härav tog han själv nästa mineral han fick upp av okänd
art, sände det till Lyell, fick sin avhandling läst i Geological
Society, i vilket sällskap han upptogs till ledamot. Kamrater och förmän
låtsades vara i okunnighet om hans framgång, då den samma på visst sätt
var en chikan för professorn, som dupletterat det okända mineralet; och
nu växte motviljan till hat för att övergå till förföljelse. Men han
strök undan, gjorde sig osynlig och arbetade. Alldenstund dessa
hopsamlade mineral voro hämtade från Europas alla länder och Borg
förstod att giva varje upptäckt en anstrykning av direkt gagn för de
olika landens bergsvetenskap, hade han på ett par år förstått ställa så
till, att han var upptagen i de flesta av Europas lärda samfund samt var
innehavare av italienska Kronorden, franska Instruction publique,
österrikiska Leopoldsorden och ryska S:t Annæordens andra klass. Men
ingenting hjälpte bland de omgivande, vilkas löje endast ökades med
varje utmärkelse, som dock var grundad på förtjänst. När man icke kunde
förneka faktum, förringade man värdet eller låtsades vara okunnig om vad
som hände, vilket icke hindrade, att man begagnade hans uppgångna spår
till egen jakt.

När han slutligen efter sju års pinsam tjänst tog arv efter sin fader,
som då avled, och han avgick ur tjänsten för att resa utrikes som
privatman, fick han höra, att han förfelat sin kallelse och att det var
skada, att han inte blev någonting, omväxlande med att han blivit
utstruken ur tjänsten. Det var sålunda med ett gränslöst förakt för
mänskorna, han lämnade sitt land att i främmande länder fortsätta sina
studier. Och i hotell och pensioner Europa runt såg han många slags
människor, inledde förbindelser, som snart brötos genom tvungen
skilsmässa. Men överallt såg han, hur samma periods människor uttalade
samma meningar om samma saker, framkastade flertalsmeningen såsom sin
egen, sade fraser i stället för tankar, och han upptäckte därvid, att
det egentligen var några få andars tankar, som ruminerades av massorna.
Sålunda fann han, att alla geologer talade Agassiz' och Lyells meningar
från 1830 och 40; alla religiösa fritänkare gåvo ifrån sig Renan och
Strauss; alla rörliga politici levde på Mill och Buckle; alla som talade
frisk litteratur kastade upp Taine. Det var således bara några
huvudbatterier, som ägde strömväckare och vilka genom talangernas
ledtrådar fingo alla dessa bjällror att pingla. Härifrån kom han snart
in på psykologiens område, besökte spiritister, hypnotisörer och
tankeläsare, såg bakom dessa svindelrörelser en del nya upptäckter, som
säkert skulle ändra mänsklighetens fäaktiga sätt att leva tanklöst,
kanske bidraga till tankeapparatens justering och till inseende av att
hela kamplivet, som fördes om åsikter, endast var kampen om makten att
få sätta andras hjärnor i rörelse, tvinga hoparne att tänka som jag.
Därför hade han också varit vittne till vetenskapliga strider, som
avlupit med seger för den falska åsikten, endast den segrande haft
tillräcklig auktoritet och majoritet. Han hade sett politiska fejder,
religiösa, som slutat med lagstiftning gående rätt emot förnuft och
rättvisa, grundläggande godkända villfarelser, som ärvdes av den
tillträdande generationen såsom självklara sanningar.

Nej, det gällde nog endast att få sin vilja igenom, och hela drivkraften
bakom åsikternas förfäktande voro intresset och passionerna. Intresset,
det var intet annat än behovet, behovet av mat och kärlek, och för att
vinna dessa krävdes ett visst kvantum makt. Och den som icke strävade
till makt var en svag, vars vilja till livet förtunnats, och därför
hörde man alltid den svaga pocka på rätt, de svagares rätt, under det
att det endast gavs en matematisk rättvisa, en aritmetisk sanning, till
vars uträknande det fordrades en stark tankeapparat, som kunde frigöra
sig från intressets och passionernas villosyner. När han rannsakade sitt
inre och jämförde sig med ett stort antal andra, fann han, att han genom
sträng självuppfostran emanciperat sitt omdöme i hög grad och att hos
honom fanns en särskilt utbildad drift att söka den abstrakta rättvisan,
den sanningen, som består i verkliga förhållandet, sakens kärna, och
varför han även kallade sig sanningsvän i högsta mening, utan att han
därför behövde gå omkring och säga ut allt vad han tänkte eller icke
kunde vid behov besvara en närgången fråga med en osanning.

För att komma människodjurets organisation närmare på spåren anlade han
särskilda studier över alla de lägre djurens själsförmögenheter och
sökte sig därigenom fram till människan. Därpå upplade han en huvudbok
över alla de individer, han träffat på sin väg, från anhöriga,
sköterskor, pigor, till skolkamrater, studentkamrater, umgängesvänner,
förmän, med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets;
utkastade deras tillblivelsehistoria, som han fullständigade genom
inhämtande av personalier, prästbetyg, vittnesmål av dessas bekanta;
satte upp deras ekvation och sökte lösningen på deras livsproblem. Det
var ett otroligt stort arbetsmaterial, och när han rett ut virrvarret,
såg han, att mänskorna kunde indelas såsom djuren och växterna i stora
klasser, ordningar och familjer, alltefter som indelningsgrunden
bestämdes. Men därigenom att han tog flera indelningsgrunder, kom han
sanningen ganska nära och fick den mest rikhaltiga belysning av sitt
observationsobjekt.

Sålunda ställde han bland annat upp ett schema på mänskor med tre
underavdelningar: medvetna, självbedragare och omedvetna. De medvetna
eller invigde stodo högst; hade genomskådat sveket, trodde intet och
ingen och kallades gemenligen skeptici, fruktades och hatades av
självbedragarne, igenkände varandra genast och skildes vanligen åt med
titulaturen skurk och ömsesidiga beskyllningar för dåliga motiv. Till
självbedragarne räknade han alla religiöst troende, hypnotiska medier,
profeter, partichefer, politici, välgörenhetsandar och hela den svärm av
svaga äregiriga, som gåvo sig ut att leva för andra. Till de omedvetna
hörde barn, de flesta brottslingar, de flesta kvinnor och en del dårar,
som alla ännu levde på en halv däggdjurisk ståndpunkt utan förmåga att
skilja subjekt och objekt.

Efter en annan indelningsgrund eller ontogenetiskt, utvecklande sig från
fostret till den högst stående mannen, erhöll han barn, ungdom, kvinnor,
män.

Därjämte sökte han alltid hos landsmän ancestrala rastecken; skilde
uppsvenskar från sydsvenskar, kunde se norrmannen hos värmländingen och
bohusländingen, tog ut finnen hos en del norrländingar, höll reda på
invandrade tyskar, walloner, semiter och zigenare, vilket ofta gav honom
nyckeln till månget drag i en eljes oförklarlig karaktär.

Vidare hade han en annan indelning av karaktärerna efter dominanten han
kallade och fick sålunda nutritiva eller frossarne, drinkarne och de
giriga i en lägsta grupp; de sexualiska eller könsnjutarne; de affektiva
eller känslomänniskorna och de intellektuella eller de tänkande, som
stodo högst.

Denna vetenskap utvecklade han till en hög grad och besatt därför efter
en tillräcklig tid förmågan att bedöma en människa eller ge hennes
ekvation. Och för att verifiera sina iakttagelsers riktighet begagnade
han sig själv som psykologiskt preparat, skar upp sig levande,
experimenterade med sig, anlade fistlar och fontaneller, underkastade
sig onaturlig, ofta vidrig andlig diet, men därvid noga aktgivande på
det personliga observationsfelet, undvikande att ur sig själv och sin
vandel sträcka en norm för de andra.

När han slutligen ledsnat på sina utländska resor, och hans kropp
längtade till dess miljö, vände han hem för att söka sig en
verkningskrets. Som det var honom likgiltigt, varmed han sysselsatte
sig, sökte han till en fiskeriintendentur, och alldenstund man icke var
angelägen att ha honom för nära, blev han placerad som förste man i
Stockholms skärgård.

                   *       *       *       *       *

Här vaknade han ur sin repetitionskurs av sitt vardande, ur vilken han
brukade pånyttföda sig genom att i hast leva om sitt liv och därigenom
likasom leta sig fram till sin ståndpunkt och efter beräknandet av sina
tillgångar klargöra sin kurs framåt, sitt sannolika ändamål och
utsikterna att lyckas i sina förehavanden.

Lotsen, som under tiden rott båten inom skären i lä om iskakorna och
redan fått klart för sig, att doktorn var litet vurmig, som satt lik en
bildstod med inåtvända ögon utan uttryck, begagnade nu tillfället att
fråga, om de skulle vända i hamn, vartill intendenten nickande gav sitt
bifall.

Än en gång kastade han en blick ut över det praktfulla skådespelet
därute, där drivisarne föstes fram, rämnade, packades, trängde varandra
ihop, sköto upp över varann, ställdes på kant, ändrande sitt vågräta
läge till massor av förskjutningar, förkastningar, bildande berg, dalar,
kullar. Det föreföll honom, såsom om han såg jordskorpan födas, då på
det glödande havet den första stelnade kakan knäcktes sönder, jagades
fram, sköts på kant, travade sig ihop till urbergen, till skären,
kobbarne, holmarne, som endast voro ofantliga packisar, isberg, fastän
av ett annat mineral än vattnet. Och över denna repeterade
skapelsehistoria dallrade isarnes primitiva, odelade, vita ljus bredvid
luftens och vattnets urblå, den första brytningen av mörkret, och här
svävade skapelsesagans Gud, som skilde ljuset från mörkret, fram såsom
en sinnlig förklaringsgrund för hans forskande tanke. Och än en gång
klingade de fågelvordna reptilernas första försök till musikaliskt
ordnade ljud ut över vattencirkeln, begränsningen av hans jag, som måste
bli medelpunkten, vilken plats han än intoge. -- -- --

I detsamma flöt båten in i hamnen, och det rökte ur skorstenarne till
middag.




                           FJÄRDE KAPITLET.


En söndagsförmiddag satt intendenten vid sitt öppna fönster, när
försommaren inträtt med ljusblå färg på vattnet och en svag grönska i
bergsskrevorna på de obetydliga resterna av lavar och mossor.
Fågelskarorna hade dragit norrut, och endast enstaka par av ejdrar summo
två och två i vikarne. Den stora ensligheten, som han kallade Östersjön,
grep honom i dag, då han såg ett och annat fartyg styra söderut under de
främmande flaggornas livligare färger, kanske tillfälligtvis, kanske
följdriktigt, alla ljusstarkare än det fattiga blå och det blacka gula,
som så lätt blir smutsigt. Han såg den upphetsande trikoloren på en
brigg, som förde plank från Norrland och nyss kommit med viner och
apelsiner och nu drog ner mot ljusgula, folkrika kuster; den
förvekligade dannebrogen på en smörskonare låg i kölvattnet efter en
väldig tysk postångares vita duk med sorgkanter och kronmärket som ett
spaderäss ovanför ett något av den röda färgen; den engelska blodfanan,
det spanska markislärftet, den amerikanska King Cottons bolstervar, det
var lika många hälsningar från främmande folk, med vilka han kände sig
mera fästad än de främlingar, han var dömd att kalla landsmän, då han
ägde rätt att på sin högtidsdräkt bära alla dessas färger, men icke sitt
eget lands. Och i dag tyckte han, att dessa påminnelser om hans
världsborgarskap kommo mera styrkande än eljes, då han i sin
förvisningsort sedan några dagar levat omgiven av fullt utbruten
fiendskap. Han hade nämligen nyss gått i författning om tillämpandet av
den sedan flera år gällande, men ej iakttagna lagen om visst mått på
maskor i not och nät och hade därvid rönt ett motstånd, som slutade med
att han vid visat öppet trots måst åkalla länsman och beslaglägga
notarne. Han hade dock först grundligt visat, huru statens ingripande
endast hade till anledning omtanke om befolkningens eget väl, hade
framhållit för dem, huru de, som ej ville dela en gård för att hellre
äga en son i välstånd såsom släktens upprätthållare, dock ställde så
till med oförståndigt fiskande, att deras barn säkert skulle bli
understödstagare. Ingenting hjälpte, alla mått och steg ansågos som
elaka påfund av en hop sysslolösa ämbetsmän, som särskilt avlönades med
folkets pengar för att pina det. Förgäves invände han, att det var
bondfolket i riksdan, som röstat ihop lagen, varpå fiskarena kastade
sitt hat på bönder och regering tillsammans.

Han hade då märkt, att denna fiskande befolkning verkligen föreställde
en kvarleva av samhällets urstånd, sorglös och obetänksam, utan bondens
tanke på morgondagen och nästa år. Det var vilden, som jagade i två dar
och sov i åtta. Och som vilden ägde detta folk vissa negativa
förmögenheter att umbära och tåla, utan den positiva förmågan att
förbättra sin ställning genom uppfinningar och med avgjord instinktiv
motvilja mot nyheter, därigenom röjande sin oförmåga att anpassa sig för
ett högre kulturstadium. Alla dessa fiskare voro bottensatser av landets
folkstock, som, när kampen om de fruktbara floddalarne och
insjöstränderna pågått, ej kunde upprätthålla sig i striden, utan flytt
eller trängts ut mot klipporna, där matjorden var slut och det osäkra
vattnet endast lämnade sin spelvinst. Och som spelare voro de opålitliga
som lyckan, icke nogräknade om medel, och togo små förskott på det
alltid påräknade storfisket, som ett lyckligt skeppsbrott kunde bringa
dem. Därför hade deras hat strax blivit upptänt mot den nykomne, och i
sin förblindelse hade de ej kunnat inse, hur han endast av äregirighet
drevs att förbättra deras ställning och befria dem från arbete. Sålunda
hade han åt överlotsen, som skulle lämna meteorologiska rapporter,
konstruerat en självkontrollerande vindmätare av en gammal stockborr och
sönderklippta sardinlådor, men icke fått densamma antagen utan placerad
uppe på vinden. Han hade velat bistå vid sjukdomsfall, men blivit
avvisad; han hade velat lära hustrurna förekomma inrökning i spisarne
genom att anbringa en strömmingstunna som rökhuv utanpå skorstenen, men
de hade grinat åt honom och fortsatte jämra sig över den ohjälpliga
röken; han hade velat lära en fiskare, som förgäves försökt
potatisodling, att gödsla strandsanden med tång och fiskavfall, såsom
han sett folket i kusttrakter av England med stor framgång göra, men
förgäves. Och när han såg, huru lämningar av det stora strömmingsfisket
på våren lågo och ruttnade av brist på salt, ville han utlära
Färöboarnes metod att i nödfall salta med tångaska för husbehov, vilket
bevaringsmedel nämnda öboer regelbundet begagnade till sin ostberedning.

Följden av alla hans bemödanden att få lära ut nyttigheter blev den, att
han fick öknamnet doktor allvetande och att han ansågs som en fåne, blev
ett stående muntrationsämne vid kafferep och supgillen och att till och
med barnen lipade, när han gick fram.

Missförhållandet mellan vad han var och vad han ansågs vara verkade i
början endast komiskt, men efter hand, när fientligheten efterträdde
kölden, märkte han ett ogynnsamt inflytande på sitt själiska befinnande.
Det var, som om ett åskmoln av oliknämnig elektricitet låg över honom
och irriterade hans nervfluidum, ville förinta detsamma genom att
neutralisera det. Han erfor det, som om dessa mångas tankar riktade på
honom skulle äga förmågan att så småningom draga ner honom, trycka på
hans opinion om sitt eget värde, så att den stund skulle komma, då han
icke längre kunde tro på sig själv och sin andliga överlägsenhet, utan
slutligen deras åsikt, att han var idioten och de de sunda, måste gripa
hans hjärna och tvinga honom instämma i deras mening.

Under dessa tankar hit och dit hade ett nytt föremål kommit inom de
fyrtiofem grader av horisonten, som han kunde bestryka med blickarne
från sitt fönster. En flottans kanonbåt gick in i lä om skäret för halv
maskin, strök seglen och fällde ankar. Genom kikarn såg han båtsmännen
röra sig i ett skenbart virrvarr, men utan att trängas, var och en
skyndande till sin knape, sin ända, sitt fall, när sekondens pipa ljöd.
Fartygets snäva sidor, den spända stäven, där plåtarna syntes vilja
spjärna isär, men förenade sina sammanpressade krafter i en riktning
framåt liksom strömmande ut i bogsprötet, ångrörets och skorstenens
energiska rörformer, masternas strävning mot stag och vant, kanonens
cirkelrunda mynning, allt angav en samling krafter, ordnade, tyglande
varandra, motverkande och samverkande och vars betraktande försatte
honom i en harmonisk stämning. Det var honom, som om kraft och ordning
strömmat ut från det kilformiga järnskrovet, där ändamålsenlighet,
begränsning, måtta förenats i ett helt skönt och förlänade genom
reflexion en djupare njutning än ett vackert konstverk brukar skänka den
ytlige betraktaren på känslans väg.

Men det kom även genom eftertanken något annat in till honom ifrån det
lilla flytande och kringflutna samhället. Han kände sig stärkt, som om
han hade ett stöd i denna bild av makten, som, bemyndigad av
folkförsamling och styrelse och med användande av alla kulturens och
vetenskapens hjälpmedel, skyddade de högre utvecklade från barbariets
påträngande nerifrån; han såg med tillfredsställelse ett par av de mest
vetande efter avlagda prov styra med en visselpipa detta hundratal
halvvildar, som icke vågade tro sig begripa, vad de ej förstodo. Han
hade aldrig varit narrad att begå det moderna personliga
observationsfelet att tro de lägre klasserna lida av sin underordnade
ställning och grövre födoämnen. Han visste nämligen väl, att de voro
precis på den punkt, där de kunde vara, och att de lika litet ledo av
sin ståndpunkt, som fiskarne därnere skulle lida av att icke vara blivna
amfibier; och vad den grova födan beträffade, så visste han av
erfarenhet, då han bjudit några fiskare på middag, hur de ratade sådant
som icke uteslutande fyllde buken, ja, han hade sett dem välja den sämre
rågen på brödkorgen i stället för det finare vetet. Han hade aldrig
trott på det där talet om svält annat än där olyckan var framme och
endast där tillfälligtvis, då det fanns fattigvård, som så ofta
missbrukades av lättingar och illmariga, som under låtsade sjukdomar
tvingade till sig underhåll. Han hade aldrig dyrkat de små, aldrig
behövt knäböja för de obetydliga, oaktat han själv var utstött ovanifrån
av ett läger, som under en allmän förfallets period krånglat sig upp med
stulna reputationer och lågo tryckande på det som skulle växa fram. Och
han lät icke heller nu narra sig att överskatta denna ungefärbild av det
övre lagret, som under skepnaden av en örlogsman från en viss synpunkt
ingav honom beundran, men å andra sidan var en kvarleva av det
statssystem, som övade våld på andarne med komprimerad gas och
bessemercylindrar. -- -- --

Nu smällde det i dörren nere hos värdfolket, och tungorna sattes i gång
av den inträdande, som var Öman, vilken förlorat noten. Brännvinsglasen
klingade, och skrålet steg med det uppväckta gårdagsruset.

-- Indioter och folkfördärvare, som tro sig begripa mer än förståndiga
fiskare; som ligger på soffan och läser i böcker för två tusen kronor;
snorhyvlar, som ska lära far sin pjälta, tjuvaligor och papirosshjältar,
som gå med sosvansar under näsroten ...

Och så en störtsjö, som bröt sig mot Vestmans faktiska upplysningar,
hämtade ombord på Jakob Bagge, om intendentens släktledning, fadrens
oregelbundna könsförhållanden, modrens låga härkomst, antydningar om
intendentens bortkörning ur förra tjänsten, och så vidare.

Åhöraren försökte göra sig döv och likgiltig som eljes, men orden beto i
honom, smutsade honom, sårade honom mot hans vilja. Gamla tvivel om
fadrens rättrådighet började väckas, tvivel om eget värde att vakna,
farhågor om möjligheten att hålla sig torr i detta slamregn, att kunna
undvika strid, där han kanske skulle gå under av finkänslighet i medlens
väljande.

Nu ringde klockan från örlogsmannen, en trumvirvel rullade, och
sommarvinden förde psalmtoner från hundra strupar, allvarliga, rytmiskt
ordnade, undergivna, ut över vattnet, allt under det skrålet och
hotelserna nerifrån mullrade som från burarne i ett menageri och i
psalmens fermater ökades till tjut, ty nu hade oenighet uppstått mellan
partierna, då frågan väckts om att med våld återtaga noten.

Intendenten, vilken betraktade kyrkor såsom arkeologiska samlingar eller
intressanta pagodbyggnader från förfluten tid, erinrade sig ofrivilligt
nu ett yttrande, som en ung präst fällt en natt då man diskuterat den
kristna kulten:

-- Jag tror ej på Kristi guddom och allt det där, men tro mig ni, packet
_måste_ skrämmas!

Packet måste skrämmas! upprepade han för sig själv i tankarne, men
släppte strax tråden, då han hörde slagsmålet bryta ut därnere. Stolar
slogos omkull, klackar spjärnade och sparkade mot möbler, och rytanden
som av boskap blandades med väsningar som från reptiler, och under allt
sammans skvaltade en kvinnoröst, som frambragte många hundra ord i
minuten.

I detsamma visslade ångaren, ankaret hivades, segel hissades, och
skorstenen sände ett sotsvart moln mot den blåa försommarhimmeln. Det
var med en känsla av saknad och oro, han såg ångaren och den vackra
kanonen försvinna söderut, han kände det, som om han förlorat ett stöd
och som om hatet slöte sig omkring honom likt en säck, och han ville
fly, ut, vart som helst.

Nu skrek ett barn, om av fruktan eller smärta, kunde han icke höra, ty
under tumultet hade han smugit ner för trapporna, kommit ner till hamnen
och tagit lös sin båt, som han stack ut från land så fort han kunde.

Skäret han lämnade var det östligaste i en hel liten arkipelag, som han
icke lagt märke till förr och som han nu först i behovet av att vara
ensam ville uppsöka. Hatare av starka kroppsrörelser, vilka han funnit
dels överflödiga, då det fanns samfärdsmedel och maskiner, dels skadliga
för hans nerv- och tankeliv, då de fina verktyg, som hjärnkapseln
inneslöt, lika litet tålde skakningar som huset, där astronomens
precisionsinstrument förvarades, hade han aldrig lärt att ro, men hans
taktsinne och hans väl avvägda rörelsecentra gjorde honom straxt till en
skicklig roddare, och hans fysikaliska vetande lärde honom att förbättra
den urgamla uppfinningen, så att han genom att höja roddbänken sparade
armkraft.

När han nu såg skäret fjärma sig bakom båten, började han andas lättare,
och när han strax lade i land vid den första kobben, intogs han av en
obeskrivlig känsla av lycka. Det var en ljus, låglänt, långsträckt
holme, vars strandklippor av grå gneis bildade en liten hamn, där
ökstocken löpte in. Vattnet i kanten var så genomskinligt som förtätad
flytande luft, och tångens mjuka färger lyste nere på botten såsom
insmälta i en glasmassa. Strandens stenar lågo tvättade och torkade,
slipade, och erbjödo en omväxling i färger, som aldrig tröttade, ty det
fanns icke två lika. Och mellan dem hade tåtlar och starrgräs sökt stöd
för sina tuvor. Sakta steg bergknallen uppåt, och i fördjupningar i
mossan lågo måsarnes ägg, tre och tre, kaffebruna med svarta fläckar,
under det ägarinnorna skreko och kraxade uppe över hans huvud. Han steg
högre och uppe vid ett stenkummel, upprest av sjömätarne och vitmålat av
trutar, måsar och tärnor, växte några enbuskar, utbredda som mattor, och
under dem hade skaror av den vita, subtila duvkullan improviserat sitt
växtställe, en förbindelse av Mellan-Europas bergstrakter och nordiska
skogens skugga.

Den lilla roskarlen, djärv och gladlynt, flaxade orolig omkring
fridstöraren för att vilseleda honom från boet.

Inte en buske, inte ett träd stack upp över de halvnakna hällarne, och
denna frihet från skuggor, från gömställen, stämde besökaren i en ljus
och glad sinnesstämning. Allt låg öppet, överskådligt, solglänsande på
denna berghäll, och det vatten, som skilde honom från det nyss lämnade
hemmet hos vildarne, syntes omge honom med en oöverstiglig gräns av ren
genomskinlighet. Det halvt arktiska, halvt alpina landskapet med dess
urtidsbildning förfriskade honom och vilade honom. Och när han vilat ut,
tog han båten och rodde vidare. Han passerade tre blankslipade
bergknallar, liknande tre förstenade böljor, nakna som en hand, utan ett
spår av organiskt liv och som endast väckte ett vetenskapligt geologiskt
intresse rörande deras uppkomst; snuddade förbi ett platt skär av
rödlätt gneis, på vars läsida stod en hundraårig rönn, ensam,
mossbelupen, vresig och i vilkens trasiga stam en sädesärla häckat i
brist på takpanna eller stenmur. Den lilla behagsjuka fågeln slog ner i
strandstenarne och ville inbilla fienden, att det ingalunda fanns något
bo och inga gråvita ägg där.

Den ensamma rönnen stod på en gräsmatta av några kvadratalnar och såg så
ensam ut, men så ovanligt stark av brist på medtävlare och bättre
trotsande storm, salt och köld än avundsjuka likars kiv om jordsmulorna.
Han erfor en dragning till den ensamme åldringen och längtade ett
övergående ögonblick få slå upp en hydda vid dess stam, men så drog han
vidare, under det intrycket blåste bort.

Nu kom en mörk klippa fram om den sista kobbens udde. Den var kolsvart
av den vulkaniska bergarten diorit, och när han nalkades den, blev han
beklämd. Den svarta kristalliserade massan tycktes vara uppspydd från
havsbotten, och när den väl stelnat något, råkat i en förfärlig strid
med vattnet eller ett åskmoln, ty den var rämnad i åtta delar, och
klyftena hade sedan blivit av sjö och is bortburna eller dragna ner i
djupet. Branta, lodräta stodo de svarta, gnistrande väggarne utmed den
lilla hamnen, och när ökan lade till under dem, kände han sig som nere i
en kolgruva eller i en sotig smedja. Det klämde honom och tryckte honom,
och när han klättrat upp på klyftena, höjde sig ett stångmärke med en
vitmålad kagge överst. Detta spår av människohand härute, där inga
människor syntes, denna blandade påminnelse av galge, skeppsbrott,
stenkol, denna råa kontrast mellan de oblandade, färglösa färgerna svart
och vitt, av ofruktbar, våldsam natur utan organiskt liv, då där ej
fanns en lav eller en mossa på hela klippmassan, och så detta
snickararbete utan vegetationens övergångar mellan urnatur och mänskligt
handarbete, verkade upprivande, oroande, brutalt. Och i den stora
söndagstystnaden hörde han under sina fötter, där hopfallna block bildat
tak över en rämna, hur den långa dyningen sögs in under halva skäret,
pressade luften framför sig, så att den slog lock, och drog sig tillbaka
med ett fräsande och ihåligt suckande.

Han stod där en stund och njöt av beklämningen, lät sig ledas tillbaka
till äldre förnimmelser, som alltid tillförde honom olust, kände
stenkolslukt, såg fabriker, svarta, missnöjda människor, hörde
ångmaskiner, stadsbuller, mänskoröster, som framförde ord, vilka ville
äta sig väg genom hans öron in i hans hjärna, fröa av sig och som ogräs
kväva hans egen sådd och förvandla hans med så mycken möda odlade åker
till en naturlig äng lik de andras.

När han kom i båten och vände ryggen mot den dystra synen, njöt han igen
att se den oändliga renheten i vattnet, det tomma blå, som likt en
oskriven tavla låg lugnande framför honom, därför att den ej kunde väcka
några minnen, icke framkalla några ingivelser, icke trycka fram ur honom
några starka sensationer; och när han nu nalkades en något större holme,
hälsade han den som en ny bekantskap, vilken skulle tala om något annat
och utplåna de nyss erfarna stämningarne. Nya skär och kobbar flöto
förbi, alla erbjudande var sin överraskning, sin säregna fysionomi,
oftast endast med så fina differenser, att det fordrades ett skarpt,
övat öga att se dem. Och dessa små klintar, som från en förbiseglande
båt tycktes så nakna, så tröttande enahanda, erbjödo vid närmare påsyn
det mest omväxlande skådespel, likasom varianter av samma mynt ensamt
för numismatikern kunna röja sina hemligheter.

Han landade nu vid en något större holme, vars oregelbundna, sönderrivna
utseende lockade honom, helst han över klintarne såg kronor av lummiga
trän sticka upp. Och när han klättrade upp på den norra bergudden, vars
svarta sockel var renpolerad av sjöarne, såg han, hur holmen var en
gyttring av minst fyra andra, som tycktes hopdrivna under olika rådande
vindar och genom sammanhopning av olika geologiska bildningar danat ett
helt konglomerat av landskapsbilder, hämtade från alla zoner. Den norra
delen bestod av en kägla av hornblendeskiffer, som nere i stranden var
klyftad i oerhörda block, vilka störtat ner från bergväggen och icke
hunnit bli slipade av vattnet, och mellan dessa svarta kuber stucko upp,
egendomligt nog såsom av en hemlig sympati ditlockade, en otrolig mängd
svarta vinbärsbuskar, dystra i färgen och stämmande i ton med de
svartgnistrande stenarne. Det var så oväntat att finna dessa trädgårdens
putsade rymmare här ute i vildmarken, att de förekommo som ett naturens
skämt, kanske lagt i munnen på någon skadskjuten orre, som flytt hit ut
en gång att dö, medförande frön till en gryende kultur. Längre upp i
stenröset stod en lund av lövträn med ljus grönska, men klippta i
topparne och med vita stammar, som om de voro kalkbestrukna av en
vårdande människohand. Han försökte på avstånd gissa trädslaget, men det
var så olikt alla andra, han sett vid denna breddgrad, att hans tankar
lupo mellan akacior, bokar, japanska fernissträn, så vanliga i södra
Europa, att han slutligen icke trodde sina öron, när han hörde det
välkända skramlet av vanlig poppel, och straxt därpå, väjande för en
huggorm, som rann ner mellan ett par stenar likt en vattenstråle, kom
närmare och såg, att han hört rätt. Det var lundarnes och hagarnes
resliga, nätta poppel, som nordan och stenmark, drivis och salt tuktat
och stiliserat till en oigenkännelig varietet, vilken i kampen med
ovädret och kölden grånat upptill, mistat kronan och därför endast
bestod av förfrusna skott, som oupphörligt skjutit ut, outtröttligt
förnyande sig, medan getterna skalat av den skyddande barken och låtit
safterna rinna bort. Det var en evig ungdom i dessa späda, ljusgröna
skott på den gråskäggiga stammen utan grenar, en ålderdom utan
mannaålder, en abnormitet, som verkade uppfriskande, emedan den var ny
och gick förbi det banala.

När han klättrat upp mellan de vassa stenarne och kommit på höjden, var
det, som om han gjort en fjällbestigning på tio minuter.
Lövträdsregionen låg inunder honom, och på bergets platå var redan
alpfloran färdig med fjällformen av enen bredvid det äkta nordiska
hjortronet i våta skrevors vitmossa, och däremellan den lilla så
civiliserade kornellen, kanske den enda svenska och den enda
skärgårdsört. Nu steg han sakta ner åt södra sluttningen genom lingon-
och mjölonris, tåtel och starr, ängsull och gungande mossor, tills han
plötsligen stod vid en ravin, där holmen spruckit och bildat en kanal
mellan de svarta bergväggarne.

Med vilda skrik flögo de näsvisa tordmularna upp, medan han steg på en
naturlig stenbrygga över den grunda kanalen, äntrade en ny bergvägg av
ljusare formation och befann sig i en ny avdelning av den underbara
holmen.

Den ljusa, eleganta euriten, där svagt rosenröd fältspat lagrat sig med
lätt blågrön kvarts, och glimmern endast gav sig tillkänna genom ett
skimmer som av mikroskopisk rimfrost, gav hela det lilla landskapet en
glad ton och, klyftad i oändlighet, erbjöd den soffor och verkliga
länstolar vid varje steg. Ett starkt streck av kornig, vit kalksten gick
som en gördel rätt igenom bergmassan, och det fruktbara grus, som från
denna hade smulats sönder av regn och frost, befanns samlat nere mellan
de måttligt höga bergväggarna. Och där löpte nu fram en dalkjusa, som
öppnade en syn så förtrollande, att han stannade häpen och satte sig ner
på en bergpall att njuta av det oväntade fagra skådespelet.

Framför honom rullade upp sig mellan de lodräta i ängsmarken
försvinnande bergväggarna en gräsmatta, genomvävd av idel blommor, men
utsökta och av frodigare art än fastlandets. Den blodröda geranium hade
stigit ner från berget och sökt fukt och värme härnere, den honungsvita
slåtterblomman från den våta starrängen hade gjort möte med skogens
blågula kovall, och de sydländska orchideerna, kanske vinddrivare från
vinlandet Gottland, hade flytt hitin, det hyacintliknande fläderyxnet,
den praktfulla militärorchis, den ståtliga sysslan, ett slags förskönad
liljekonvalje, hade i drivande kalk och fuktig havsluft mellan skyddande
väggar sökt sitt växthus här mellan det yppigaste gröna gräs.

Och i fonden längst bort doldes bergväggarna av björkar och alar, som
visserligen höjde sig blygsamt i luften utan att våga sticka huvudet upp
i vinden; och utplanterade här och där stodo olvonbuskar mitt i
gräsmattan med sina vita snöbollar hängande mot de vinlöv liknande
bladen; och lutade, liksom spaljerade mot bergstalpen växte den bjärt
mörkgröna getapeln med sitt blanka löv erinrande svagt om orangens
mångbesjungna, men med mera saft, flera toner, finare teckning och
liksom mera känslig struktur.

Det var en park, en inlandsnatur flytande härute, och när han genom en
rämna eller en sänka i berget såg det blåa, vågräta havsstrecket, först
då slog honom genom kontrasten det underbara i den synen.

När han suttit en stund och lyssnat till en bofinks vårliga sång,
avbruten av trutars och grisslors krax och skrik, och ensamheten kändes
lägga sig som sömn omkring honom, och när fåglarne ett ögonblick tystnat
av och endast den svaga havsbrisen susade i björktopparne utan att nå
längre ner, hörde han oförmodat en hostning. Han spratt till, såg sig
omkring, men märkte icke ett spår av människa.

Det lidande, ihåliga ljudet från ett människobröst mitt i den tysta
naturen väckte honom plötsligt och obehagligt medförande ett moln av
olustkänslor. Var det en ensam som han, vilken sökte ro, eller en
äggplundrare? I vilket fall som helst ville han befria sig från oron och
få veta, vilken som störde honom. Därför klättrade han över bergväggen
på en naturlig trappa i förklyftningen av kalkstenen och blev nu varse
den tredje avdelningen av den polypliknande holmen. Över en låg stenmur,
synbarligen för att rädda blomsterängen från betande boskap, kom han in
i en barrträdsregion på gneisgrund, gick under granar, trampande mellan
alnshöga ormbunkar, vilka bildade en underskog under barrträden,
liknande dvärgpalmer, men med friskare grönska och elegantare bladverk
och vid vilkas fötter syntes rodnande smultron.

När han kommit upp ur ravinen, såg han en vik med säv, där några
övergivna stångkrokar voro nerslagna i dybotten. Han stannade för att
lyssna, och nu hörde han en röst, som talade på andra sidan bergknallen.
Den klingade högt och mjukt som en barnröst, men sjönk sedan något, så
att han trodde, det var någon seglande yngling, som vågat sig hitut. Men
orden föllo så passivt, så dragande till sig, vinnande, inbjudande, och
han förvånades att höra en gosse uttrycka sig så vårdat. Ordrepertoaren
var icke stor, det var de vanligaste talesätten av bildat umgängesspråk,
utan alla konkreta, färgrika uttryck, och där det fanns något bestämt
angivet, var det inkorrekt. Den talade om trädens grönska utan att ange
namnen på träden, kallade trutarne måsar, bofinken en fågel, gneisen
granit, säven vass.

Det kunde visserligen vara en yngling, som med sådan säkerhet och
anspråk på att bli hörd talade så länge utan att låta sig avbrytas av en
sakta brummande äldremans röst, vilken då och då knorrade fram en
invändning eller upplysning. Nu skrattade den ungdomliga rösten, ett,
att döma av samtalet, omotiverat skratt, ett skratt för att höra sin
vackra röst eller visa vita tänder, ett skratt utan roande anledning, en
rad klingande toner utan annan mening än att svartsjukt avleda
uppmärksamheten från något verkligt, som ville tränga sig emellan: en
lystringssignal, en lockton! Det var utan tvivel en ung kvinna!

Han steg omotståndligt upp på den sista höjden efter att ha känt åt sin
halsduk och sin hatt, och nu såg han inunder sig en tavla, som sedan
alltid satt kvar med alla sina detaljer i hans minne. På en liten
ängslapp av hårdvall, under en grupp av gamla oxlar, omkring en vit
drällservet, på vilken en smörask av kolmordmarmor stod mitt uti en
uppdukad matsäck, satt en äldre fru med vackert grått hår och
välsittande fin klädning och bredvid henne en skärkarl i skjortärmarne
och med en smörgås i handen. Och upprätt framför denne ett ungt
fruntimmer, som höll i handen ett iskänkt ölglas, vilket hon med en
skämtsam nigning och med dyningarne av det nyss bortdöende skrattet på
sina läppar överräckte åt den förlägna båtkarlen.

Han fängslades genast av den unga kvinnans utseende, och oaktat hans
reflexion straxt viskade honom den anmärkningen, att hon koketterade för
drängen, kände han en oemotståndlig dragning till den mörka, olivfärgade
hyn, de svarta ögonen och den ståtliga växten. Det var visserligen icke
den första kvinna, som så ögonblickligt slog an på honom, men hon
tillhörde den grupp av kvinnor, som aldrig förfelade att draga honom
till sig. Ensamheten och bristen på andra kunde han icke tillskriva
detta snabba urval, ty han erfor alldeles detsamma, som då han sökte en
färg på en halsduk, och efter att ha gått nedstämd ur bod i bod utan att
finna den lustkänsla, som den sökta medförde, slutligen stannade framför
ett bodfönster, där den rätta låg, och han i samma ögonblick kände sig
befriad från ett tryck, när hans tankar talade tyst inom honom: det är
_den_!

Efter att ha tvekat ett ögonblick, om han skulle gå fram och föreställa
sig eller vända om, gjorde han en rörelse, som röjde honom. Flickan, som
märkt honom först, lät i detsamma armen sjunka och betraktade den så
oväntat uppträdande med denna blick av skrämt barn, som genast ingav
fridstöraren mod att träda fram och lugna sällskapet med en förklaring.

Och med lyftad hatt gick han fram och hälsade.




                           FEMTE KAPITLET.


En halv timme senare satt intendenten i det lilla sällskapets segelbåt
med sin egen julle på släp och hade redan inträtt i sin ställning såsom
ledsagare åt de två damerna, vilka för hälsoskäl sökt sig en lägenhet
för sommaren på Österskär och således skulle bli grannar. Samtalet
slingrade sig behagligt mellan de tre nybekanta med denna något
brådstörtade iver, som tävlan att visa sina färdigheter och vackra sidor
framkallar hos dem som råkas första gången. Den som likväl gjorde minsta
bemödandet var den gamla damen, vilken föreställt sig som moder till den
unga skönheten. Hon tycktes nämligen ha kommit till fullständig harmoni
och resignation, avnött alla kantigheter och, levande i minnet, med halv
likgiltighet betrakta det som rörde sig omkring henne, väntande
ingenting utifrån, beredd på allt vad livet kunde erbjuda av gott eller
vidrigt, och intog genom sitt jämna, milda väsen.

Mellan den unge mannen och den unga kvinnan hade redan kontakt uppstått,
och hon syntes njuta av att få mottaga; och han, som så länge väntat på
att få giva, kände sina krafter växa, när det så länge samlade
överskottet fick avlopp. Och han gav på en halv timma med slösande
händer av allt vad han samlat in av upplysningar, som kunde ha intresse
för dem, vilka voro obekanta med de förhållanden, i vilka de skulle
inträda för en tid, skildrade alla skärets tillgångar och brister,
målade upp livet därstädes så lockande, som det i detta ögonblick
föreföll honom skola dana sig, sedan han icke mera var ensam. Och den
unga kvinnan, som aldrig sett skäret, emottog sina första bestämda
intryck av detsamma genom hans skildringar; hon såg den röda stugan, där
hon skulle bo med sin mor, så nätt och intagande, som han ville hon
skulle se den, för att trivas och dröja där. Och under det han talade,
syntes det honom, som om han fick något gott och starkt tillbaka, som om
han hörde nya tankar, nya synpunkter ljuda ifrån dessa läppar, som stodo
halvöppna, icke som om de sväljde vad han räckte fram, utan som om de
själva talade, och när dessa två, stora, troskyldiga ögon sågo
beundrande och förvånade upp mot honom, trodde han allt vad han sade
vara sant, och han kände med en stigande aktning för sig själv nya
krafter väckas och gamla växa i styrka och ihållighet. Och han kände sig
så verkligt tacksam, när båten stötte i land, liksom efter undfångna
välgärningar i hård tid, att han ofrivilligt framsade ett hjärtligt
tack, när han hjälpte damerna ur båten och bar deras tunga kappsäckar i
land.

Den unga flickan besvarade artigheten med ett »ingen orsak», men som om
hon verkligen ur sina rika håvor skänkt något som endast var lappri mot
vad hon ännu ägde i behåll.

När intendenten hade ledsagat damerna till deras nya bostad, som befanns
vara Ömans stuga, utbrast den unga flickan i en ström av förtjusning,
ännu stående under inflytandet av Borgs retande beskrivning. Det
förfallna huset hade något ovanligt pittoreskt i sitt yttre, ty där
fanns icke en rät linje. Stormen, saltvattnet, frosten, regnet hade
brutit varenda rätlinig kontur, och sedan murbruket lossnat från
skorstenen, syntes denna som en stor tuff. Och än angenämare blev
överraskningen av det verkligen hemtrevliga, gammaldags komfortabla
inre. De två rummen lågo på var sin sida om förstun med köket emellan.
Storstugan bestod av ett rymligt rum med dunkelbruna tapeter, som av rök
och ålder antagit en enda brun, milt välgörande ton, mot vilken alla
färger stämde. Det låga taket, som icke lämnade något större tomrum att
befolkas av fantasier, visade bjälkarne, som buro vinden. Två små
fönster med anlupna gamla rutor om ett kvarter i fyrkant lämnade utsikt
åt havet och hamnen, och den stora ljusmassan utifrån dämpades behagligt
av vita tyllgardiner, som dolde för blickarne utifrån utan att utestänga
dagern, hängande som ljusa sommarmoln ner ovanför balsaminer och
geranier i engelska fajansmuggar med drottning Victoria och lord Nelson
i gult och grönt. Möblerna utgjordes av ett stort, vitt slagbord, en
gustaviansk säng med flera lager pösande ejderbolstrar, en vitmålad
pinnsoffa, ett slagur av Mora tillverkning, en byrå av björk med
alrotstoalett, omgiven av en brudslöja och belastad med porslinssaker.
På byrån stod en uppstoppad papegoja under en glaskupa, och på väggarne
hängde kolorerade litografier ur Gamla testamentet, varibland ett par
över sängen syntes tillkomna i mindre vacker avsikt, då den ena
föreställde Simson och Delila i en mycket ohöljd skildring, den andra
Josef och Potifars hustru. I ett hörn upptog en öppen spisel ett
betydligt rum, som skulle verkat hemskt, om icke det svarta gapet varit
höljt av en vit gardin, som löpte på en dragsko.

Det var hemtrevnad, idyll och renlighet.

Den andra stugan var lik den första, men hade två sängar, kommod och var
försedd med listmattor, som i sitt brokiga färgspel bildade ett album av
minnen från farfars tröja, mormors kofta, mors bomullsklädning och fars
uniform från lotstiden. Där fanns flickornas röda strumpeband,
beväringsgossarnes gula galoner, sommargästernas blå simbyxor, doffel
och korderoj, bomull och boy, ylle och jute, från alla moder och
garderober, fattigmans och rikemans.

Och därinne stod ett stort skänkskåp i vitt med målningar i dörrfälten.
Underbara små landskap innefattade i murgrönsrankor av mussivbrons, med
kornblå vikar, vassbänkar och segelbåtar, träd av okända arter från
paradiset eller stenkolstiden, upprörda hav med vågor räta som fåror i
ett potatisland, en fyr som en pelare på en klippa av trappsten, allt så
naivt som ett barns förenklande uppfattning av den rika naturens
oändliga mångfald av former och färger, vilka endast det högt utbildade
ögat kan se.

Men allt detta gammaldags, enfaldiga var just huvudbeståndsdelen i kuren
för den tröttade hjärnan, som skulle söka vila i det förgångna. Det
nötta urverket skulle ligga ouppdraget en tid och låta fjädern sakna
spänningen för att återhämta sina förslappade krafter. Umgänget med de
lägre klasserna, vilka icke retade till tävlan i kampen om maktbiten,
utan själva ofrivilligt dagligen och stundligen påminde de högre stående
om deras dyrt förvärvade ståndpunkt, skulle minska retningen, invagga de
maktlystne i tanken på att det redan fanns tillryggalagda stadier.

Till att se och känna allt detta hade intendenten redan förberett
sinnena på de främmande, och de båda fruntimmerna tröttnade icke att
uttrycka sin tillfredsställelse med den nya bostaden och voro så inne i
sina undersökningar av lokalen, att de icke märkte, att deras
följeslagare avlägsnade sig för att lämna dem ostörda.

                   *       *       *       *       *

Intendenten satt på söndagseftermiddagen vid sitt fönster och såg på,
huru de båda damerna stökade nere i sin stuga. När han följde med
blickarne deras mjuka, men oregelmässiga rörelser, var det honom, som om
han hörde musik. Samma modulationer, som en serie samljudande toner
framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet, samma
milda vibrationer alstrades nu genom ögat och klingade genom de vita
strängarne, som voro spända från kraniets snäcka ut över bröstkorgens
resonansbotten och fortplantande dallringarne genom hela själens
underlag. En känsla av allmänt välbehag strömmade genom hans komplex, då
han såg dessa kvinnohänders våglinjer, när de plockade fram småsaker ur
kappsäckarne och lade upp på bord och stolar, ronas och skuldrornas för
det grova ögat omärkliga, men dock så elastiska höjningar och
sänkningar. Och när den unga kvinnan gick genom rummet, uppstod ändå
ingen rät linje, inga hörn och kanter, då hon vände, inga vinklar, då
hon böjde sig.

Han var fullkomligt fängslad i betraktandet, så att det en stund undgick
hans uppmärksamhet, att det bullrade ute i vinden och att trapporna
knarrade och lås öppnades.

Han var så fördjupad i betraktandet av den unga damen, vars yttre
föreföll honom fulländat skönt utom i en punkt, vid vilken brist han
sökte vänja sitt öga för att ej se den. Hennes haka var nämligen några
linjer för stor och antydde en underkäke, som var onödigt mycket
utbildad för en som upphört gripa, fasthålla och sönderslita olagat
kött; och när han såg den i profil, kunde han utkonstruera en blivande
häxfysionomi, då en gång gummans tänder skulle lossna, läpparne falla
in, bilda en trubbig vinkel och näsan sjunka ner över den framträdande
hakan. Men han måste övervinna denna påminnelse om rovdjur, och han
förföljde ansiktet med sina blickar, tecknade om det i fantasien, tvang
ögat, att när det fäste sig vid ansiktet, se detsamma i sin helhet.

Nu hörde han steg och rop nere på backen, och i vild yra visade sig
Ömans hustru med en skara kvinnor, som i triumf buro den återtagna noten
ner mot gistena.

I hast kännande sin myndighet kränkt, kastade han på sig hatten, gick
ner till uppsyningsmannen och påkallade dennes hjälp såsom varande i
kronans tjänst och skyldig lämna handräckning.

I stugan satt tullkarlen vid kaffebordet och hade som vanligt sin hand
om svägerskans liv, då Vestman var ute på fiske. Vid intendentens
inträde släppte han sitt tag, och under inflytande av fruktan för att
bli röjd visade han en större tjänstvillighet, än han eljes skulle ha
ådagalagt. Sedan han fått sin galonerade mössa på sig, gick han ut, och
i ett hastigt behov att få vara den rättfärdige mannen stormade han fram
mot kvinnohopen och fattade i noten:

-- Förbannade kärngar, vet ni inte, att det är straffarbete på att bryta
kronans lås och sigill!

Kärngarne svarade i en korus av tillmälen, som gingo ut över intendenten
och uppsyningsmannen i gemen, av huvudinnehåll att de brydde sig fan om
kronans lås och sigill och att båda herrarna voro av den beskaffenhet,
att de kunde sättas på Långholmen när som helst.

Därpå fattade uppsyningsmannen eld och ropade åt en vaktmästare, att han
skulle hämta länsman.

Vid ordet länsman samlade sig folk, krypande fram ur hål och vrår som
myror, när man krafsar i stacken.

Folket tycktes genast vara färdiga att taga parti för kvinnorna, hotande
ord föllo. Men intendenten ansåg det nu vara tid att personligen ingripa
för att icke komma under en underordnads beskydd. Han gick därför fram
mot folkhopen och frågade vad de önskade.

Då han därpå intet svar erhöll, vände han sig till kvinnorna och
tilltalade dem med en hövlig men bestämd ton.

-- Som jag förut upplyst er om, att riksdagen eller edra egna valda
ombud beslutat att för era barns och efterkommandes skull fisket måste
skyddas genom förbud mot begagnande av sådan redskap, som fördärvar
fisket utan att inbringa er någon fördel, och då ni haft tre år på er
att slita de gamla notarna, men ändock byggt nya emot lagliga
föreskrifter, så har jag på kronans vägnar varit nödsakad beslaglägga
den lagstridiga redskapen. Icke dess mindre och i trots mot gällande
förbud har ni brutit kronans lås och sigill, vilket kan komma att gäldas
med straffarbete. Nu vill jag icke desto mindre låta nåd gå för rätt, om
ni fogar er och lyder, och frågar jag er därför för sista gången: vill
ni utlämna noten godvilligt?

Därpå svarade kvinnorna med ett nytt anskri och en ny skur tillmälen.

-- Nå, avslutade intendenten. Efter som jag icke är polisman, och ni äro
flertalet, ber jag uppsyningsman sända efter länsman med handräckning
och samtidigt låta avgå anhållan om arresteringsorder från konungens
befallningshavande mot hustru Öman.

När han uttalat sista ordet, kände han två mjuka, varma händer fatta sin
högra hand, två stora, barnsliga ögon se in i sina och en röst med
tonfall av en mor, som ber om nåd för sitt barns liv.

-- I himlens namn hav förbarmande med en olycklig fattig kvinna och gör
henne intet ont, bönföll den unga flickan, som vid uppträdets början
kommit ut ur stugan.

Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen,
vilkas blickar han ej kunde uthärda, men han kände sin hand allt hårdare
omslutas och slutligen tryckas mot en mjuk barm, hörde ord med smältande
tonfall, och fullständigt besegrad viskade han till den sköna: -- Släpp
mig lös, och jag skall låta saken förfalla.

Flickan släppte sitt tag, och intendenten, som i ett halvt ögonblick
uppgjort sin plan, fattade uppsyningsmannen vid armen och förde honom
med sig uppåt tullstugan, såsom om han ville meddela honom några order.
När de nått dörren, sade intendenten kort och avgörande, såsom om han
fattat ett nytt beslut:

-- Jag skall själv meddela mig med konungens befallningshavande
skriftligt. Tack för hjälpen emellertid.

Och därmed gick han upp på sitt rum.

När han blivit ensam och samlat sina tankar, måste han erkänna, att hans
sista handling blivit bestämd av lägre motiv, då hans könsimpulser fått
råda i så hög grad, att han låtit narra sig till en lagstridig handling,
ty något medlidande med folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de
ägde hus och fiskvatten, båtar och redskap till många hundra kronors
värde, ägde skälberg och fågelkobbar samt dessutom skattade för kapital
och ett par små ställen, som de arrenderade ut, kunde icke bliva tal om.
Den falska föreställningen att en kvinna besegrat honom fick dock intet
insteg, ty han visste mycket väl, medveten som han var på alla punkter,
att han fallit för sina egna drifter eller intresset att vinna något av
denna kvinna. Men inför folkhopen var hans myndighet slut, hans anseende
rubbat, och det skulle hädanefter icke finnas en kärng eller en pojke,
som icke skulle anse sig stå över honom. Detta kunde visserligen vara
likgiltigt, ty att äga eller icke äga någon makt över dessa stackare var
honom ungefär detsamma. Värre dock syntes honom, att denna kvinna, som
han nu kände att han måste binda sig vid för att kunna vara lycklig,
från första ögonblicket skulle insöva sig i den tron, att hon vunnit ett
slag på honom och jämviktsförhållandet sålunda i en framtida förening
bli stört.

Han hade väl haft många tycken och förbindelser förr med kvinnor, men
hans bestämda medvetande om mannens överlägsenhet över den mellanform
mellan man och barn, som kallas kvinna, hade gjort det för honom
omöjligt att länge kunna dölja detta, och därför hade hans förbindelser
endast haft kort varaktighet. Han ville bli älskad av en kvinna, vilken
skulle se upp till honom som den starkare, han ville bli tillbedd, icke
tillbedja, han ville vara grundstammen, på vilken det svaga skottet
skulle okuleras, men han var född i en period full av andliga farsoter,
då kvinnokönet härjades av epidemisk storhetsmani, framkallad av
urartade sjuka män och av politiska småheter, som behövde massor till
voteringarne. Därför hade han fått gå ensam. Väl visste han, att i
kärleken mannen måste ge, måste låta narra sig och att det enda sättet
att nalkas en kvinna var på alla fyra. Och han hade krupit tidtals, och
så länge han kröp, hade allt gått väl, men när han slutligen rätat ut
sig, så tog det slut, alltid med en mängd tillvitelser om att han varit
falsk, att han hycklat undergivenhet, att han aldrig älskat och så
vidare.

Dessutom hade han, som ägde de högsta intellektuella njutningarne, som
kände sig vara en bland undantagsmänniskorna, icke hyst så livlig åtrå
efter de lägre affektiva, icke åtrått att bli underlaget för en parasit,
aldrig längtat att få föda konkurrenter, och hans starka jag hade
upprest sig mot att bli medlet för en kvinna till hennes ätts
fortplantning, vilken roll han sett nästan alla sina jämnåriga män
intaga.

Men nu stod han likafullt där igen inför dilemmat: assimilera en kvinna
genom att låta sig assimileras. Att förställa sig eller låta sitt yttre
uttrycka, vad han ej kände, kunde han ej; men han ägde en stor förmåga
att anpassa sig efter umgänget, att sätta sig in i andras sätt att tänka
och lida, ty hos andra fann han aldrig annat än förflutna stadier, som
han själv genomgått, och behövde följaktligen endast hämta ur minnet och
erfarenheten, släppa av taget, minska spänningen framåt. Och han hade
alltid funnit behag i fruntimmers sällskap, såsom vila och distraktion,
just på denna grund och även av samma orsak som sällskapandet med barn
utgör en föryngring och stärkande förströelse, när det icke blir
långvarigt och urartar till ansträngning.

Nu hade han känt beslutet växa i sig att äga denna kvinna, men oaktat
han var forskare och visste, att mänskan var ett däggdjur, ägde han full
klarhet om, att den mänskliga kärleken utvecklat sig som allt annat och
upptagit beståndsdelar av högre själslig art utan att lämna det sinnliga
underlaget. Han visste precis, huru mycket av osund himmelskhet,
insmugen med kristendomens reaktion mot det rent djuriska, som skulle
reduceras bort, och han trodde icke på sipphet, som dolde vad som icke
kunde visas, likalitet som han medgav, att sänglaget var det enda målet
med den äkta föreningen. Han åtrådde en intim, fullständig förening till
kropp och själ, där han som den starkare syran skulle neutralisera den
passiva basen, men utan att som i kemien bilda en ny indifferent kropp,
utan tvärtom lämna ett överskott av fri syra, som alltid skulle ge
föreningen dess karaktär och ligga i beredskap att neutralisera varje
frigöringsförsök av underlaget, ty den mänskliga kärleken var icke någon
kemisk förening, utan en psykisk, organisk, som liknade den förra i
vissa avseenden utan att vara densamma. Han väntade sig sålunda icke
någon tillökning av sitt jag, icke något tillskott i sin styrka, endast
en förhöjning av sin livslust, och i stället för att söka ett stöd
erbjöd han sig som stöd för att få erfara sin styrka och känna
njutningen i att mäta ut sin kraft, strö med fulla händer sin själ utan
att därför bli svagare eller mera utblottad.

I dessa tankar lät han sina blickar gå ut igen genom fönstret, och de
råkade straxt den han sökte, ty den unga flickan stod utanför
förstugukvisten och mottog handtryckningar av kvinnor och män, klappade
barn på huvudet och syntes överväldigad av de känslor, som så mycken och
så offentlig sympati framkallade.

-- Vilken egendomlig sympati för brottslingar, tänkte intendenten,
vilken kärlek till de andligen fattiga! Och hur väl de förstodo
varandras drifter, som de skröto med att vara känslor och som de trodde
vara mera än klara fullgångna tankar.

Hela scenen var en sådan väva av absurditet, att den icke kunde redas,
speglande det kaotiska i dessa hjärnors och ryggmärgars första svaga
försök att resonera.

Där stod hon, som narrat honom till ett lagbrott, och mottog tillbedjan
som en ängel. Om nu också lagbrottet från hans sida vore från deras
synpunkt en vacker, ädel handling, så skulle väl han ha tacken, som lät
nåd gå för rätt. Det skulle han icke, menade väl hopen, som visste, att
motivet till hans handling icke var välvilja mot densamma, utan kanske
ömmare känslor för en ung flicka, galanteri eller hoppet att vinna
henne. Ja, men motivet till hennes uppträdande kunde ju i så fall vara
att vinna hopens sympati, att bli omtyckt, populär, få handtryckningar,
och hopen spelade här samma roll som publiken i balsalongen, de
promenerande på gatan eller torget. Och hon hade narrat honom genom
kroppslig beröring, oskyldigt måhända, beräknat möjligen, sannolikt
hälften av var, att begå en dålig handling, varför hon blev dyrkad.

Men nu måste han vinna henne och därför stoppa i säcken alla sina
reflexioner över förhållandet, och han insåg i ett ögonblick, att han
genom detta medium kunde fortplanta sina idéer och planer ner till
hopen, genom denna ledning röra massorna, påtvinga dem sina
välgärningar, göra dem till sina vasaller, att han kunde sedan sitta och
le som en Gud åt deras dårskap, när de trodde sig ha skapat sin egen
lycka själva och endast gingo dräktiga med hans tankar, hans planer, åto
draven från hans storbrygd, vars starka maltdryck de aldrig skulle få
till sina läppar. Ty vad brydde han sig om huruvida dessa ödeskär
underhöllo en halvsvältande, obehövlig folkstock eller ej; vad
medlidande kunde han hysa med sina naturliga fiender, som representerade
den orörliga massa, vilken legat kvävande på hans liv, hindrat hans växt
och som själva saknade varje spår av medlidande med varandra, som med
vilddjurshat förföljde sina välgörare, vilka endast hämnades med nya
välgärningar!

Det skulle bli hans stora, starka njutning att sitta obemärkt, ansedd
som en dåre och leda dessa människors öden, under det att de trodde sig
ha kuvat honom, avskurit hans förbindelser, bundit hans händer. Han
skulle slå dem med blindhet, förvända synen på dårarne, att de skulle
inbilla sig vara hans överman och han deras tjänare.

Under det dessa tankar samlade sig och vuxo ut i ett starkt beslut,
knackade det på dörren, och vid intendentens »stig in» syntes
uppsyningsmannen, som skulle framföra fruntimrens inbjudning till en
kopp te.

Intendenten tackade och lovade komma.

Sedan han ordnat sin toalett och tänkt över, vad han skulle säga och
icke säga, gick han ner.

På förstugukvisten mötte han fröken Maria, som med en överdriven värme
fattade hans händer och, tryckande dem, framsade med rörelse:

-- Tack för vad ni gjorde den fattiga kvinnan! Det var ädelt, det var
stort!

-- Nej, min fröken, det var ingendera, svarade intendenten genast, ty
det var från min sida en dålig handling, som jag ångrar, och den var
dikterad endast av artighet mot er.

-- Ni förtalar er själv av idel artighet, och jag skulle sätta mera
värde på litet uppriktighet, genmälde fröken, i detsamma som modren kom
tillstädes.

-- Ack! Ni är ett gott barn, inföll modren med den mest orubbliga
övertygelse och bjöd intendenten stiga in i stora stugan, där teet stod
serverat.

Utan att inlåta sig djupare i bottenlösa frågor steg han in. Och nu såg
han i en blick, hur fiskarstugans enkla möblering blivit korsad med
spillror av en sliten stadsbolyx. Det hade kommit gulnade alabastervaser
på byrån, fotografier i fönstren mellan blommorna, en emmastol med
blommig kreton och mässingsspikar i ett hörn vid spiseln, några böcker
på ett divansbord omkring en moderatörlampa.

Det var nätt anordnat, men med en ängslig matematisk noggrannhet,
allting symmetriskt, men ändock litet snett och vint, där det var ämnat
rätt. Teservisen, som var av gammalt saxiskt porslin med guldkanter och
körsbärsröda namnchiffer, var sprucken här och var och hade några sinkar
på kannlocket. Sedan han betraktat den avlidne familjefadrens porträtt,
men utan att våga fråga, vad han var, och han sett, att han varit
ämbetsman, förstod han, att här voro pauvres honteux.

Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid,
övergick till dagens händelse och kom in på befolkningen. Intendenten
hörde straxt, att damerna voro intresserade för andra angelägenheter och
levde i sjuklig oro för de lägre klassernas väl. Som han sett, att hans
uppriktighet stött fruntimren för huvet, och hans ärende icke bestod i
att såra dem genom att bära fram sina meningar, lade han genast bi och
lät sig drivas. Ibland reste sig hans inre, och han ville vedervåga en
liten anmärkning eller upplysning, men det lade sig genast som mjuka
händer för hans mun, lindade sig runda armar om hans hals, så att ordet
kvävdes. Och för övrigt voro åsikterna här så bergfasta, allt var så
färdigt, alla frågor utagerade, och de logo endast vänligt, milt
överseende, när de läste ett tvivel hos honom om deras axiomer. Men så
girade samtalet över på befolkningens moraliska och andliga tillstånd,
och där var intendenten fullt med. Han skildrade med värme förmiddagens
råheter med fylleri och slagsmål, beklagade bristen på upplysning och
berättade slutligen om scener röjande fullständig hedendom. Han talade
om, huru fiskarne offrade på älvstenar, laddade bössorna med bly från
kyrkfönster, talade om Tors bockar, när åskan gick, och om Odens vilda
jakt, när grågässen kommo om våren, hur de inåt öarne läto skatorna
ödelägga kycklingarna, då folket ej vågade riva ner bona av fruktan för
okända hämnare.

-- Ja, inföll kammarrådinnan, som hon titulerades på en kappsäck, vilken
ännu stod under ett bord, det är icke deras fel, och hade de icke så
långt till kyrkan, skulle här se annorlunda ut.

Dit hade icke intendentens tankar gått, men i ett ögonblick hade han
sett, vilken stormakt han skulle få till bundsförvant; och utvecklande
tankefröt, han fått om morgonen vid åsynen av gudstjänsten ombord på
kronoångaren, utbrast han med verklig hänförelse:

-- Nå, men man kan ju få ett missionshus för gott pris. Tänk, om jag
skulle skriva till styrelsen!

Damerna omfattade saken med största iver, åtogo sig själva att skriva
till Stiftelsen och några föreningar, föreslogo en basar, men erinrade
sig, att här icke fanns någon dansande publik.

Intendenten undanröjde alla svårigheter med att erbjuda sig förskottera
summan och ombesörja byggnaden, som kunde fås färdiggjord på
snickerifabriken, endast damerna ville skaffa en lekmannapredikant.
Dock, tillade han, borde man härvidlag och till en början helst välja en
av den skarpa sorten, som kunde ta itu med folket och åstadkomma en
väckande rörelse av allvarligaste art, ty här vore halvhet icke på sin
plats.

Damerna gjorde lindriga invändningar och anbefallde kärleksfullare
medel, men intendenten visade, huru fruktan vore det grundelement, man
borde bygga en första uppfostran på; sedan kunde man komma med kärlek.

Ett stort gemensamt intresse hade svetsat ihop dessa själar, under det
de glödgade sig vid den stora kärlekens brasa, och de talade upp sig
till en översvallande allbarmhärtighet med allt skapat, tryckte
varandras händer och skildes under välsignelser och lyckönskningar till
att ödet sammanfört tre goda människor, som i endräkt skulle arbeta för
mänsklighetens bästa.

När intendenten kom ut, skakade han på sig, som om han ville befria sig
från något damm, kände detsamma, som han erfarit vid besök i en kvarn,
ett visst välbehag att se alla föremål överdragna med en mjuk, halvvit
mjölton, som stämde järn, trä, lärft, glas i ett ackord, samma känsla av
dunkel vällust att vidröra lås, ledstänger, säckar bepudrade med halt
mjöldamm, men på samma gång ha svårt att andas, behöva hosta, ta fram
näsduken.

Och likafullt hade det varit en angenäm kväll. Denna omärkliga
värmestrålning från modren, som tinade upp tankarnes torka, denna
dunstkrets av innerlighet och barnslighet hos den unga kvinnan, som
föryngrade honom, denna barnatro på det som i hans ungdom var dagens
naiva ideal, att lyfta upp det som låg nere, beskydda det förkrympta,
sjuka, svaga, allt som han nu visste vara rätt emot det som kunde
befordra mänsklighetens sällhet och förkovran, som han hatade av
instinkt, då han såg, huru allt starkt, varje utbrott av ursprunglighet
förföljdes av de vanlottade. Och nu skulle han ingå förbund med dessa
mot sig själv, arbeta på sin egen undergång, trycka ner sig i nivå,
hyckla deltagande för arvfienden, bestå krigskassan åt motståndarne.
Tanken på de njutningar, dessa kraftprov skulle skänka, berusade honom,
och han styrde sina steg neråt havsstranden för att i ensamheten
återuppsöka sig själv. Och när han nu i den stilla, ljumma sommarnatten
vandrade i sanden, där han kände igen sina fotspår från dagarne förut,
där han kunde varje sten, visste, var den och den örten stod, märkte
han, att alltsammans fått ett annat utseende, antagit en ny gestalt,
gjorde helt andra intryck, än då han vandrat fram där dagen förut. En
förändring hade inträtt, något nytt kommit emellan. Han kunde icke
längre framkalla denna stora ensamhetskänsla, där han kände sig som
allena gentemot naturen och mänskligheten, ty det stod någon vid hans
sida, bakom honom. Isoleringen var upphävd, och han var fastlödd vid det
lilla banala livet, trådar hade spunnits om hans själ, hänsyn började
binda hans tankar, och fruktan och fegheten att hysa andra tänkesätt än
dem hans vänner hyste slogo sina klor i honom. Och att bygga upp en
lycka på falsk grund vågade han ej, ty när han timrat till åsen, kunde
allt ramla en gång, och då blev fallet större, smärtan djupare, och ändå
måste det ske, om han ville äga henne, och det ville han med hela
mannaålderns bergbrytande kraft. Lyfta henne till sig? Hur skulle det gå
till? Icke kunde han göra henne från kvinna till man, icke frigöra henne
från de okuvliga drifter, hennes kön nedlagt i henne, icke kunde han
giva henne sin egen uppfostran, som tagit trettio år, icke skänka henne
den utveckling han genomgått, de erfarenheter, de studier han tillkämpat
sig. Då måste han sänka sig till henne, men tanken på detta sänkande
pinade honom såsom det största tänkbara onda, såsom sjunkande,
nedåtgående, börjande om igen, vilket för övrigt var omöjligt. Återstod
honom endast göra sin person dubbel, klyva sig, skapa en personlighet,
fattlig och tillgänglig för henne, spela en duperad älskare, lära sig
beundra hennes underlägsenhet, vänja sig vid en roll, som hon ville ha
den, och så i tysthet leva sitt andra halva liv i hemlighet och för sig
själv, sova med ena ögat och hålla det andra öppet.

Han hade stigit upp för skäret utan att märka det. Och nu såg han det
lysa nere i fiskläget och hörde vilda skrik, jubelskrik över den slagne
fienden, som velat lyfta deras barn och barnbarn ur fattigdom, bespara
dem arbete, giva dem nya njutningar. Och med ett vaknade hos honom igen
begäret att få se dessa vildar tama, att se dessa Torsdyrkare böja knä
för vite Krist, jättarne gå under för de ljuse Asar. Barbaren måste
passera kristendomen såsom en skärseld, lära sig vördnad för andens makt
i de svaga muskelknippena; folkvandringsresterna ha sin medeltid, innan
de kunde komma fram till tänkandets renässans och handlingens
revolution.

Här skulle kapellet resas på högsta åsen av skäret och dess lilla spira
sticka upp över utkik och flaggstång och hälsa de sjöfarande på långt
håll som en erinran om att ... Här stannade han och reflekterade. Och
ett löje drog över hans bleka ansikte, när han böjde sig ner och
plockade upp fyra gneisflisor, som han lade ut i en rektangel från öster
till väster, sedan han gått upp trettio steg på längden och tjugo på
bredden.

-- Vilken utmärkt landkänning för de sjöfarande! tänkte han, när han
vandrade ner för berget och gick upp att lägga sig.




                           SJÄTTE KAPITLET.


Intendenten hade hållit sig instängd i två dygn för att arbeta, och när
han på tredje dagens morgon gick ut att vandra på stranden, mötte han av
en händelse kammarrådinnan. Hon hade ett bekymrat utseende, och när
intendenten frågade om hennes dotters befinnande, fick han veta, att hon
var opasslig.

-- Det är brist på förströelse, sade han på måfå.

-- Ja, vad skall man göra i ensamheten? svarade den bekymrade modren.

-- Fröken skall ut på sjön, fiska och segla och röra på sig, ordinerade
han utan någon vidare tanke på vad han sade.

-- Ack ja, vidtog modren, men inte kan min stackars Maria fara ensam.

Som han här endast hade ett att svara, svarade han:

-- Om damerna behaga hålla till godo med mitt sällskap, så skall jag
gärna stå till tjänst.

Modren fann, att han var alltför god, och antog tillbudet, förklarande,
att hon skulle straxt säga till Maria, att hon tog på sig.

Intendenten gick ner till hamnen för att rusta ut båten, och under vägen
började han töja på stegen, såsom om han gått utför en backe, där
tyngden sköt på fortare, än han ville. Det tog emot i honom, det, att
han blivit så hastigt satt i rörelse av en kraft utifrån, innan han
hunnit besinna sig, och han ville göra motstånd utan att kunna det. Men
det var för sent, och han lät sig drivas, medveten om, att han ändock
alltid skulle kunna sköta rodret och bestämma kursen.

Han hade hissat focken på sin blekingseka, påsatt styret och lagt
fånglinan lös och färdig att kasta loss, då fröken och hennes mor syntes
i stranden. Flickan var klädd i en ultramarinblå klädning med vita
garneringar och bar en blå skotsk yllemössa, som klädde henne utmärkt
och gav något pojkaktigt, käckt uttryck, alldeles främmande mot det
änglalika, hon ett par dagar förut visat.

Sedan intendenten hälsat och frågat om befinnandet, bjöd han sin hand
att föra damerna ombord. Flickan mottog den räckta handen och var med
ett lätt hopp i båten, varpå hon placerades akteröver vid rodret, men
när sedan samma hand räcktes åt modren, förklarade denna, att hon icke
kunde följa, emedan hon skulle laga middagen. Intendenten, som fått
överraskningar så häftigt över sig, kände ånyo en lust att göra motstånd
mot denna mjuka styrka, som ledde honom, dit han icke velat, men
tillbakahölls av fruktan att visa sig obelevad, och sedan han kort och
gott beklagat, att han måste undvara kammarrådinnans angenäma sällskap,
lossade han fånglinan, befallde fröken Maria lägga om rodret, stack
storskotet i hennes hand och hissade seglet.

-- Men jag kan ju inte segla, skrek flickan; jag har aldrig hållit i ett
styre!

-- Det är ingen konst! Gör bara som jag säger, och ni ska kunna segla
med en gång, svarade intendenten; satte sig framför flickan och hjälpte
henne med manövern.

Det blåste en svag bris, och båten gled ut ur hamnen för bidevind.

Intendenten höll fockeskotet och instruerade till en början den vackra
båtförerskan, fattade då och då hennes handlove och pressade rorkulten
mot vinden, tills de kommit ut, fått fart och intagit den bog, på vilken
de kunde ligga ut till skären med en gång.

Ansvaret, ansträngningen, känslan av att behärska farkosten, som
inneslöt de tvås liv, väckte domnade krafter i den veka kvinnogestalten,
och hennes öga, som uppmärksamt följde seglens ställning, glödde av mod
och tillförsikt, när hon såg, huru båten lydde den minsta tryckning av
handen. Begick hon ett fel, rättade han det med ett vänligt ord,
intalade henne mod att fortfara genom att berömma hennes påpasslighet,
undanröjde svårigheter genom att förklara hela förloppet som något,
vilket sade sig självt.

Hon strålade av lycka, började tala om det förflutna, om sina
trettiofyra år, huru hon trott liv och levnadsmod vara förbi, huru hon
kände sig ung på nytt, huru hon alltid drömt om ett liv i verksamhet, i
manlig verksamhet framför allt, att få ägna sina krafter åt
mänskligheten, åt andra. Hon visste, att hon som kvinna var en paria ...

Intendenten hörde på allt som på välbekanta hemligheter, formler för en
orimlig strävan att få det lika, som naturen gjort med avsikt så olika
som möjligt för att bespara mänskligheten arbete, men att nu svara på
detta ansåg han lönlöst, och sin roll att vara en tacksam åhörare och
att låta henne tala ur sig sina sjuka inbillningar, som den friska
vinden skulle blåsa bort, höll han vid. Och i stället för att ta fram
kniven och skära av de trassliga härvor, hennes orediga tankar räckte
fram åt honom, ville han helt enkelt icke låtsas se dem, fubbla undan
dem och, genom att samka intryck dem han avsiktligt framkallade, nysta
på det gamla trasslet och begagna det som bobiner, vilka endast skulle
tjäna till underlag för nytt garn, spunnet ut från hans rika slända.

I hast improviserade han en plan, huru han, begagnande det
åskådningsmedel, som skären erbjödo, skulle i levande bilder, utan att
hon märkte det, på några timmar låta henne genomvandra sensationer, som
hon skulle tro komma utifrån, och på det sättet skulle han smyga sin
själs nät över hennes, stämma hennes strängar i samklang med sitt
instrument. Med en rörelse på huvudet antydde han nu, att båten skulle
falla, och sedan han släckt något på skoten, släppte ekan landkänningen
och plaskade ut över det öppna havsgattet. Den vida horisonten, det
oändliga ljushavet, där intet föremål skymde, kastade en ljusning över
det sköna ansiktet; de små dragen likasom förstorades, halvmärkliga
rynkor slätades, hela uttrycket fick en karaktär av frigörelse från
vardagsomsorger, småaktiga tankar; och ögat, som i ett moment kunde
överskåda en så stor del av jordkroppen, syntes se i stort, så att den
lilla personen svällde ut, kände sin relativa makt, och när nu de långa
havssjöarne sakta lyfte och sänkte båten i väldiga rytmer, såg han, huru
hänförelsen blandades med ett grand fruktan, som ville trycka ner.

Intendenten, som märkte, att den stora synen icke förfelat sitt intryck,
beslöt nu att lägga text under känslosvallningarnes svaga musik, leda
hennes gryende tankar ut på den stora stråten, han ville lossa skalen på
de svällande fröen, så att groddarna skulle komma ut.

-- Det verkar planet! improviserade han. Jorden, den banala, den
tråkiga, den mylliga, blir himlakropp. Känner man sig icke som redan
delaktig av himlen, när man upplöser motsättningen, den falska
motsättningen mellan himmel och jord, vilka äro ett, liksom delen och
det hela! Märker ni inte, hur ni växer i stället för att krympa, när ni
överlistar vinden och tvingar honom föra er åt höger, när han vill åt
vänster; erfar ni inte, vilken stormakt innebor i er, när ni rider upp
på vågen, då han med tusen skålpunds tryck vill pressa er ner i djupet!
Den, som tros ha skapat fågelns vingar och behövde femtio tusen år för
att göra en flygare av en krypare, var mindre kvick än den, som först
satte en duk på en stång och i ett ögonblick uppfann navigationen.

Är det då underligt, om människan skapat Gud utav sitt beläte, slutande
från sin sinnrikhet till en ändå sinnrikare!

Flickan, som uppmärksamt lyssnat till hans utbrott, betraktade hans
ansikte oavbrutet, som om hon vänt sitt eget mot en eld för att värmas;
de ovanliga orden, hon hört, syntes helt ha slagit ner i hennes sinne
och verkat som jästämne. Bedövad, insövd av de veka, övertalande
tonfallen, mottog hon utan besinning de nya synpunkter, han gav henne
över det förut för henne så livlösa, entoniga landskapet, över livets
upphov och mening, och utan att inse, det hennes egen religiösa
övertygelse myllades ner, innan den upplösts, tog hon emot det nya och
travade det ovanpå det gamla.

-- Ni talar, som jag ingen hört tala förr, sade hon drömmande; tala mer!

Han teg och gav med ett nytt tecken båten en ny kurs.

De nalkades Svartbådans hemska vulkanbildning. Den svartgnistrande
dioriten med det likvita sjömärket, kallat vita märren, såg ännu mer
skrikande dystert ut i solskenet, som förgäves sökte stämma de ytterliga
färgerna svart och vitt.

Över flickans ansikte drog ett moln, dragen krymptes, ögonbrynen lade
sig i valkar, som om de ville fälla sig ner och dölja den tryckande
tavlan. En omärklig rörelse på roret antydde, att hon ville hålla undan
för skäret, men han gav båten dess riktning framåt, och med vindens
sammanpressade krafter sköt ekan in i ravinen mellan de svarta
klipporna, där sjöarne suckande sögo den framåt.

Det blev tyst i båten, och intendenten ville icke söka gissa de mörka
minnen, som väcktes hos ledsagerskan, utan han inskränkte sig till att
peka på ett vitblekt skelett av en alfågel, som låg kvar på den svarta
hällen.

Och så tog vinden i seglen igen, fyllde dem och släpade ut farkosten på
det öppna vattnet.

De passerade rönnkobben med sitt enda träd och sin sädesärla och
nalkades Svärdsholmen, där han första gången sett henne. Där landade de,
och han förde henne samma väg, som han kommit om söndagsförmiddagen, lät
henne erfara samma intryck, som han haft, ledde henne ner i
blomsterängen och visade henne mellan vildaplarne, var han först fått se
henne.

Hon kom nu i ett lynne av ysterhet, ty att alla dessa små iakttagelser
av biomständigheter fästat sig i hans minne, måste betyda, att han var
betagen. Hon skrattade, när han talade om, hur han först hört henne
hosta, och i ett utbrott av lekfullhet bad hon honom gå ner på samma
ställe och tala, så skulle hon gissa, vem som talade.

Han lydde och hoppade ner från bergspallen, ställde sig bakom oxlarne
och härmade en tjurs bölande.

-- Nej, så vackert han kan sjunga, skämtade flickan. Det är bestämt en
hottentottaktör.

Intendenten, som fann behag i barnsligheten och inte hade lekt med barn
på många år, höll rollen, och framträdande på den gröna slätten med ut-
och invänd rock och lorgnetten hängande på ena örat uppförde han en
improviserad vilddans, beledsagad av en sång, som han hört hottentotter
sjunga i Jardin d'Acclimatation.

Flickan syntes både förvånad och road.

-- Vet ni vad? sade hon. Så där tycker jag mer om er, då jag ser, att ni
kan vara människa ett ögonblick och lägga bort den filosofiska minen.

-- Är då hottentotten mera människa i era ögon än filosofen? lät
intendenten undslippa sig, men ångrade straxt, att han väckt henne till
medvetande, bröt en gren från oxeln, virade en krans och lämnade åt
flickan, som mörknat något vid inseendet, att hon sagt en kapital dumhet
och röjt sig.

-- Nu ska ni bekransa offerdjuret, fröken Maria! kastade intendenten åt
sidan. Jag skulle önska, jag vore hundra och fick som en hekatomb gå
till slaktarbänken för er.

Han föll på knä och mottog kransen av den blidkade skönheten, varpå han
satte till att springa ner åt stranden och flickan efter.

Nere vid sandkanten stannade de.

-- Ska vi kasta smörgås? föreslog hon.

-- Gärna, svarade han och valde en flat sten.

De slungade stenar utåt vattnet en stund, tills de blivit varma.

-- Ska vi bada! utropade plötsligen flickan, som om hon länge ruvat
tanken, vilken måste bryta sig ut.

Intendenten visste inte, var han var hemma; om det var ett skämt eller
om förslaget framkom allvarsamt med reservationer, såsom underförstått
bibehållande av en del kläder eller den ena partens avlägsnande.

-- Bada ni, så går jag bort så länge, fann han slutligen för gott att
svara.

-- Badar inte ni då? frågade flickan.

-- Nej, jag har inte kläder med mig, svarade intendenten, och dessutom
badar jag inte kallt.

-- Hahahaha! skallade ett kallt, obehagligt hånande skratt från flickans
struphuvud.

-- Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan
simma?

-- Det kalla vattnet är för rått för mina fina nerver. Men om ni tar ett
kallt bad här, så går jag bort på norra udden och tar mig ett varmt.

Flickan hade redan skjutit av sig kängorna, och kastande en blick av
förakt och sårad fåfänga sade hon:

-- Ni kan väl inte se mig därbortifrån?

-- Såvida ni ej simmar allt för långt ut, svarade intendenten och gick.

När han uppnått norra branterna av holmen, utsökte han en klyfta i
berget, som var skyddad för nordliga vinden av en bergmur på sina femtio
fots höjd. Den svarta hornblendegneisen var polerad som agat av
vågsvallet och buktade sig i svaga, läckra valkar, som liknade
mänskokroppens muskler och smögo sig under den bara fotens urgrävningar
som en bolster. Ingen vindfläkt nådde hitin, och solen hade bränt i sex
timmar mot de mörka hällarne, så att här stod en uppvärmd luft av flera
grader över kroppens temperatur, och stenarne nästan brände under
fötterna. Han hade gått ner i båten och hämtat en yxa, varmed han nu
avhögg det torraste ljungris och sandhavra, gjorde upp en flammande eld
på berget, medan han klädde av sig. Och när brasan hastigt brunnit ut,
sopade han hällen som en bakugn, slog med öskaret det kristallklara
havsvattnet på de hettade stenarne och lät ångan svepa omkring sin nakna
kropp. Därpå satte han sig i en av de länstolar, havet skulpterat ur
bergpallarne, och drog sin filt omkring sig, kröp ihop med knäna under
hakan, slöt ögonen och syntes försjunka i sömn. Men han sov icke, utan
brukade denna metod till det han kallade dra opp sig för att några
ögonblick låta sin hjärna vila och återtaga sin spänstighet. Ty det
ansträngde honom att anpassa sig i umgänge med andras orediga tankar.
Hans tankemekanism led av beröring av andras, så att den blev orolig,
opålitlig som kompassnålen vid närvaro av järn. Och varje gång han ville
tänka klart över något eller fatta ett beslut, försatte han sin själ i
harmonisk domning genom ett varmt bad, släckte medvetandet i en
halvslummer för en kort stund genom att tänka på intet, varunder allt
det mottagna observationsmaterialet tycktes bringas i smältning,
varefter legeringen kvällde fram, när han släckte av eldarne och väckte
sig till medvetande.

När han setat en stund och solen värmt igenom honom, reste han sig
plötsligt och stod som vaken efter en genomsoven natt. Hans tankar
arbetade ånyo, och han såg lycklig ut, som om han löst ett problem.

Hon är trettiofyra år, tänkte han. Detta hade jag glömt under intrycket
av hennes ungdomliga skönhet. Därför detta kaos av tillryggalagda
stadier, dessa bitar av roller, som hon successivt spelat i livet, dessa
massor av skiftande reflexer från män, som hon sökt vinna och anpassat
sig efter. Och nu nyss måtte hon ha blivit bankrutt i någon
förälskelsehistoria. _Han_, som sammanhållit alla dessa traslappar av en
själ, hade vikit undan, säcken hade spruckit, och nu låg alltihop
där som en lumpsamlares skräp. Hon hade visat provbitar på
prästgårdsromantik från 1850 med mänskoräddningsuppstötningar från
århundradets början, trosnit från Duvoröstens och Pietistens
konjunkturströmmar, cynismer från George-Sand- och androgynperioden. Att
söka botten i detta såll, genom vilket så många soppor passerat, att
lösa en gåta, som icke var någon, det var han för klok att spilla tid
på. Här återstod endast att plocka ut ur benhögen det som passade till
att sätta ihop ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande
kött och inblåsa sin anda i. Men detta skulle hon ej märka, ty då
tilläte hon det ej. Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom, ty
det skulle endast väcka hat och motstånd. Han skulle växa underjordiskt
som rotstocken och på sig ympa henne att skjuta upp, synas för världen
och bära blomman, som människorna fingo beundra.

Nu hörde han måsarna skrika och förstod därav att hon summit ut. Han
klädde sig därför hastigt, och sedan han samlat sina saker, plockade han
fram ur båtgarneringen till en liten frukost, vilken han dukade på
mossan under en halvstammig pinjeliknande tall.

Det var endast få rätter, men allt dyrbart, utsökt och serverat på
spillror av en porslinssamling, han en gång börjat anlägga. Smöret lyste
äggult i en serpentinask med skruvlock och stod i ett fragment av Henri
II-fajans med is; kakes'en låg på ett genombrutet fat av Marieberg och
sardellerna på ett tefat av blåskäckigt Nevers. Fruktan för den överallt
instörtande banaliteten i konst, industri och dagligt liv hade drivit
ägaren ut på det moderna sökandet efter det ovanliga; samtidens rysliga
trivialitet och hat mot det originella hade jagat honom som så många
andra ut i det raffinerade för att söka rädda sin personlighet från att
slipas i den stora rullstensfloden. Hans fint utvecklade sinnen sökte
icke den tarvliga skönheten i form och färg, som så lätt föråldras, utan
han ville se historia, minnen av världshändelser i det som omgav honom.
Denna flisa av Henri II-fajans med dess gräddvita piplera inkrusterad
med rött, svart och gult väckte sålunda minnen av det sköna
Loirelandskapet med dess renässansslott, och dess ornament i
bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes
bibliotekarie, vilka tillsammans med en krukmakare tryckte fram en stil,
rent personlig, som likväl icke kunde undgå att färgläggas av
ridderlighetens tidevarv, då man vördade skönhet i livet och själva
hantverket ordnade sig under vetenskapen och konsten, inseende det
förmånliga i en andens rangordning.

När han dukat och besåg sitt verk, var det honom, som om han flyttat in
ett stycke kultur hitupp i den halv-arktiska vildmarken. Sardeller från
Bretagne, kastanjer från Andalusien, kaviar från Volga, ost från
Gruyèrealperna, wurst från Thüringen, kakes från Britannien och
apelsiner från Mindre Asien. Därtill en bastvirad flaska Chiantivin från
Toscana att serveras i fotglas med Fredrik den förstes namnchiffer i
guld, allt bildade ett huller om buller utan att smaka samlare eller
museum, små färgtoucher kastade in här och där, blommor pressade som
souvenirer mellan bladen i en resehandbok och icke i ett herbarium.

Nu hörde han flickans röst från badstället ropa hallå, varpå han
svarade; och strax därpå trädde hon fram ur buskarna, rak, rask och
strålande av hälsa och levnadslust. När hon fick se den dukade
frukosten, lyftade hon sin mössa och bugade sig skämtsamt, men mot sin
vilja imponerad av det förnäma i tillställningen.

-- Ni är en trollkarl, sade hon, tillåt mig att buga!

-- Inte för så lite, svarade intendenten.

-- Ja, ni antyder, att ni kan mer, men behärska naturen, som ni nyss
jollrade om, det blir ni efter i, invände flickan med den överlägsna
moderliga tonen.

-- Min fröken! Jag uttryckte mig icke så kategoriskt; jag påminde
endast, att vi delvis lärt oss kuva naturkrafterna, under vilka vi
själva delvis lyda -- observera det lilla viktiga ordet delvis -- och
att det står i vår makt att ändra både ett landskaps karaktär och dess
innevånares hela själsliv.

-- Gott! Trolla då fram ett italienskt landskap med marmorvillor och
pinjer ur detta rysliga gråstens-paysage!

-- Jag är visserligen ingen taskspelare, men om ni utmanar mig, så lovar
jag er till er födelsedag om tre veckor ha förvandlat detta friska
naturstycke, vars make ni får leta i Europa, till ett skogslöst,
förbränt, blomkålslandskap efter er smak.

-- Topp! Vi parera! Om tre veckor alltså; och om jag förlorar?

-- Så vinner jag -- vad?

-- Det få vi se då!

-- Det få vi se! Men vill ni sköta min tjänst under tiden?

-- Er tjänst! Vad är det för slag? Att ligga på soffan och röka
cigarretter.

-- Ja, om ni kan som jag sköta min tjänst från soffan, så -- gärna. Men
det kan ni inte, och nu ska ni höra, varför, och vad meningen är med min
vistelse här på skäret! Tag ett glas vin först till wursten!

Han skänkte i ett glas av det mörkröda Chiantivinet och räckte flickan,
som tömde det i ett tag.

-- Ni vet, började intendenten, min officiella uppgift är här på
fiskläget att lära befolkningen fiska.

-- Det måtte bli skönt, ni, som skryter med att ni aldrig hållit i ett
metspö.

-- Avbryt mig inte -- jag skall inte heller lära dem meta med spö. Ser
ni, saken förhåller sig så, att dessa kvarsittare, konservativa som allt
pack! ...

-- Vad är det för språk! avbröt flickan ånyo.

-- Rent språk! Emellertid! Av oförstånd och konservatism hålla dessa
urinnevånare på att undergräva sin ställning såsom fiskätande däggdjur,
och därför får staten lov att ställa dem under förmyndare. Strömmingen
-- Gud välsigna fisken! -- som utgör dessa autoktoners förnämsta
näringskälla, hotar att sina. Det angår mig visserligen inte alls, ty om
några hundra ichtyofager mer eller mindre öka eller minska en överflödig
folkhord, är komplett likgiltigt för det stora hela. Men nu ska de leva,
eftersom lantbruksakademien önskar det, och därför skall jag hindra dem
att fiska sin nödtorft. Erkännes den logiken?

-- Det är omänskligt, men ni är också ett bödelsämne!

-- Också därför har jag på eget bevåg, utan att begära vasaorden eller
någon tack, utfunnit en ny näringskälla, som skall ersätta den gamla, ty
om även strömmingen skulle stimma till efter en halv mansålder sedan
skärfolket utvandrat, så hotas ändock denna näringsgren av en
konkurrent, vilken efter hundra års vila stigit upp igen mer
fruktansvärd än någonsin. Vet ni av, att sillen kommer igen till
Bohuslän i höst?

-- Nej, jag har inte haft något brev från den på länge!

-- Den gör det i alla fall. Alltså måste vi sluta med strömmingen och
fiska lax i stället.

-- Lax? I havets djup?

-- Ja! Den _ska_ finnas, fastän jag inte sett den ännu! Ni ska ta reda
på den!

-- Men om den inte finns!

-- Jag upplyser ju er, att den finns! Ni ska bara fånga de första, så är
laxfisket öppet.

-- Men hur vet ni, att det finns lax, då ni inte sett den? vrenskades
flickan.

-- På en massa undersökningar, som äro för vidlyftiga att upprepa
konversationsvis, dels verkställda ute på sjön ...

-- _En_ gång!

-- Jag arbetar fort som tjugo, tack vare min ovanliga intelligens --
dels på min soffa och mest i böckerna. Nog av, vill ni vara med och
förstöra befolkningen, först med lax och sedan med missionshus, som ni
glömt.

-- Ni är en demon, en djävul, utbrast flickan mitt emellan skämt och
allvar.

Intendenten, som endast i ett anfall av lynne slagit in på det
skeptiska, men nu fann, att detta var det som mest gjorde intryck, fann
för gott att stanna vid den rollen.

-- Ni tror bestämt inte på Gud? frågade flickan med en min, som om hon
för evigt skulle avsky honom, om han jakade.

-- Nej, det gör jag inte.

-- Och ni vill bli en Ansgarius och införa kristendomen på skäret?

-- Och laxen! Ja, jag vill bli en dämonisk Ansgarius! Men vill ni också
lägga laxreven och bli välsignad av riksdagens revisorer?

-- Ja, jag skall arbeta för detta folket, som jag tror på, jag skall
offra mina svaga krafter för de förtryckta, och jag skall visa er, att
ni är en blaserad, en utlevad, en hånare ... Nej, det är ni inte, fast
ni visar er sämre än ni är, ty ni är ett gott barn i alla fall, det såg
jag i söndags ...

Hon sade det där om ett gott barn, som det tycktes, med en säker
beräkning, att han skulle nappa på betet och ställa sig under henne som
barnet, sak samma det goda eller onda. Men nu hade han redan fått smak
på dämonen såsom överlägsnare och intressantare, därför behöll han den
tacksammare uppgiften. Visserligen kände han av erfarenhet, att det
lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka
modren med alla dess friheter till intimitet, men det var ett så utnött
spel och kunde så lätt leda till outrotligt översitteri från hennes
sida. Hellre då giva henne återlöserskans tacksammare parti, i vilket
icke ingick något absolut överordnat utan endast gudamodrens
mellanhandsuppgift, därvid hon blev inställd såsom medlerska mellan två
lika starka makter.

Men övergången var icke lätt funnen, och i ett anfall av leda vid hela
detta spel, som dock var nödvändigt, om han ville nå sitt mål, och det
ville han, låtsades han behöva gå och se efter, om båten var riktigt
förtöjd, då det nu börjat blåsa upp.

Nerkommen till stranden andades han ut såsom efter en ansträngning över
krafterna. Han knäppte upp västen, som om han burit en järntröja,
svalkade sitt huvud och kastade en längtande blick utåt det fria
vattnet. Nu skulle han ha givit mycket för att få vara ensam, få skaka
av sig det boss, som fallit över hans själ under beröringen med en lägre
ande. Han hatade henne i detta ögonblick, ville vara fri från henne, äga
sig själv igen, men det var för sent! Spindelvävarna hade fäst sig i
hans ansikte, silkeslena, slemmiga, osynliga och omöjliga att avlägsna.
Och på samma gång -- när han vände sig om och såg henne sitta och skala
en kastanje med sina långa fingrar och vassa tänder -- och han påmindes
om en mandrill, han sett i ett menageri, fattades han av ett oändligt
medlidande, en fläkt av den världssmärta, som den lyckligare känner, när
han ser en vanlottad, tänkte straxt på hennes förtjusning att se honom
som hottentott, blev ond igen, lade band på sig, och med en världsmans
hela självbehärskning nalkades han henne, och för att få första
bemantlande ordet erinrade han, att de måste segla, emedan vinden ökade.
Hon hade emellertid märkt det drag av trötthet och frånvaro, som stannat
i hans ansikte, och med en skärpa, som totalt avkylde hans känslor för
ögonblicket, replikerade hon:

-- Ni är trött på sällskapet! Låt oss resa.

Men när han ej svarade med en artighet, återtog hon med en rörelse, som
var svår att döma såsom sann eller låtsad:

-- Förlåt mig, att jag är elak! Men jag har blivit sådan, och jag är
otacksam! Se så!

Hon torkade ögonen och började med en husmoders övade omsorg plocka ihop
diskarne.

Och nu, när hon böjde sig ner, lutad över kvarlevor och solkiga
tallrikar med servetten knuten som ett förkläde om livet och bar
servisen ner till stranden för att skölja, då skyndade han fram för att
befria henne från bördan, driven av ett oemotståndligt begär att slippa
se henne i tjänarens skepelse, kännande ett stygn vid att bli uppassad
av den han ville höja högt över sig på samma gång hon skulle se upp till
honom såsom den där förlänat henne makten över sig.

Vid den skenstrid, som uppstod om vem som skulle tjäna den andra,
släppte flickan servisen. Hon uppgav ett skrik, men då hon mönstrat det
sönderslagna, klarnade hon:

-- Det var lyckligtvis bara gammalt! Gud, så rädd jag blev!

Han undertryckte sin småaktiga tanke på förlusten genast genom att
ställa sig på hennes sida såsom den av olyckan drabbade, och glad att få
ett bullersamt slut på de korsande stämningar, som revo sönder honom,
kastade han smörgås med skärvorna utåt viken och avrundade den
tillspetsade situationen med ett skämtsamt:

-- Nu slipper vi diska, fröken Mari!

Varpå han räckte henne handen att föra henne i båten, som redan högg i
fånglinan under de växande sjöarnes skvalp.




                           SJUNDE KAPITLET.


En fullsolig sommarmorgon sitter intendenten med sin lärjunge uppe i
träpaviljongen, som han låtit uppföra på skärets högsta kam alldeles
invid den nylagda stenfoten till missionshuset. Nere i hamnen ligger en
skonare, som lossar de tillpassade ämnena till byggnaden, vilka bäras
upp till deras plats och sammanfogas av verkmästaren och hans arbetare.
Det är därför ovanligt livligt på skäret sedan någon tid och mindre
skärmytslingar ha redan förefallit mellan fiskarfolket och
stadsarbetarne, vilka senare behandlat de förre med översitteri, vilket
återigen givit anledning till en rad försoningsfester med dryckenskap
och nya slagsmål, attentat mot sedligheten och äganderätten. Det hade
därför också ett ögonblick ångrat intendenten och kammarrådinnan, att de
tagit befattning med befolkningens civilisering, då redan de första
stegen visat så sorgliga resultat, så mycket mer som nattbullret,
sången, skriket och klagomålen stört allt arbete och all vila för dem,
som enkom rest ut att söka ro. Intendenten, som förlorat allt anseende,
sedan han en gång släppt efter på sin myndighet, kunde icke återställa
lugnet, men fröken Maria hade däremot lyckats bättre och förstod att
genom ett raskt uppträdande, ett gott ord då och då dämpa stormen, och
alldenstund hon icke ville tillskriva detta sin skönhet och sitt
behagfulla sätt, hade hon tillmätt sig en högre grad av styrka och
förstånd än hon ägde och så levat sig in i föreställningen om sina
ovanliga själsförmögenheter, att även nu, då hon satt som elev hos sin
lärare, hon mottog hans lärdomar under form av bekanta saker, dem hon
med mera spetsiga än skarpsinniga anmärkningar tycktes korrigera och
utlägga i stället för att inhämta.

Modren, som satt bredvid och broderade en altarduk till predikstolen i
det nya missionshuset, syntes då och då häpna över sin dotters
genomträngande förstånd och stora kunskaper, då denna med en enfaldig
fråga gjorde läraren svarslös.

-- Ser ni, fröken Maria, föreläste intendenten, alltjämt bedragande sig
med hoppet om att kunna uppfostra henne, det obildade ögat har en
benägenhet att se allting enkelt, det outvecklade örat att höra allting
enkelt. Ni ser häromkring er bara gråstenar, och målaren och poeten göra
likaså. Därför måla och skildra de allt så monotont, därför finna de
skären så monotona, och likafullt, se på denna geologiska karta över
trakten och kasta sedan en blick ut över landskapet. Vi sitta på den
röda gneisens region. Se på denna flisa, ni kallar gråsten, hur rikt
omväxlande den är sammanbakad av den svarta glimmern, den vita kvartsen
och den rosenröda fältspaten.

Han hade tagit provet från den stenhög, som grundläggarne sprängt ur
skäret och lagt samman till byggnadens fot.

-- Och se här en annan. Det är vad man kallar eurit! Se, huru fina
färgskiftningar från laxrött inåt flintblått. Och här är vit marmor
eller urkalk.

-- Finns det marmor här? frågade flickan, som av föreställningen om
denna lyxstenart lystrade till.

-- Ja, det finns marmor, fastän den är grå på ytan utan att ändock vara
grå. Ty om ni ser nogare efter, skall ni finna, vilken oändlig rikedom
av färger, som dessa lavar äga. Vilken skala av de finaste färger från
svedlavens tuschsvarta, genom Stenlavens askgrå, sköldlavens läderbruna,
ringlavens Scheeles-gröna och lunglavens fläckiga, koppargröna,
vägglavens äggula. -- Se nogare efter utåt skären, dem solen nu belyser,
skall ni se, att kobbarne ha olika färg och att folket, som är vant att
iakttaga, även givit dem namn efter färgskalan, som de känt utan att
veta det. Ser ni, att svartkobben är svartare än de andra, därför att
den består av det mörka hornblendet, att rökobben är röd, därför att han
är danad av röd gneis, vitskären av renspolad eurit. Är det inte mer att
veta varför än att veta, att så är det, och mindre ändå än att inte se
annat än jämngrått, som målarne, vilka måla alla skär med en blandning
av svart och vitt! Hör nu på vågornas brus, såsom poeterna summariskt
kalla denna symfoni av ljud. Blunda ett ögonblick, så hör ni bättre,
medan jag analyserar denna harmoni i enkla toner. Ni hör först ett brus,
som liknar det man förnimmer i ett maskinrum eller i en stor stad. Det
är vattenmassornas slammer mot sig själva; därpå hör ni ett fräsande,
det är de lättare mindre vattenpartierna, som sönderpiskas till skum;
och nu ett skrapande som knivens mot slipstenen, det är vågens rivande
mot sanden; och nu ett rassel, som när man tömmer en gruskärra; det är
sjöns uppvräkande av småstenarna, och sedan ett dunsande, doft som när
man slår den kupiga handen mot örat, det är vågen, som pressar luften
framför sig i en hålighet; och sist detta mullrande som av en avlägsen
åska, det är de stora stenblocken, som rullas på stenbotten.

-- Ja, men det där är ju att förstöra naturen för sig! utbrast flickan.

-- Det är att göra naturen intim med sig! Det ger mig lugn att veta, och
jag befrias därigenom från poetens halvdolda fruktan för det okända, som
icke är annat än minnen från vildens diktartid, då man sökte
förklaringar, men icke kunde finna dem i hast och därför i sin nöd
tillgrep fabler om sjöjungfrur och jättar. Men nu övergå vi till fisket,
som skulle upphjälpas, och lämna laxen så länge för att först försöka
med nya strömmingsmetoder. Om två månar börjar storfisket, och om jag
icke räknat orätt, så kommer det att slå fel i höst.

-- Hur kan ni spå det från er soffa? frågade flickan mera spetsigt än
nyfiket.

-- Jag spår det på de grunder, att jag sett -- från min soffa -- huru
drivisen i våras skrapade ren grunden från tång och andra alger, i vilka
strömmingen går att leka; jag förutsäger det på den vetenskapliga
grunden, att de små kräftdjuren -- samma vad de heta -- av vilka
strömmingen lever, uteblivit från bankarna, sedan tången skrapades bort.
Vad skall man så göra? Jo, man skall försöka fiska på djupet! Om fisken
inte kommer till mig, så får jag komma till fisken. Och därför få vi
försöka med drivgarn, som flyta efter en drivande båt. Det är enkelt!

-- Det är storartat! utbrast fröken Maria.

-- Det är gammalt, invände intendenten, och är inte min uppfinning! Men
nu ska vi som kloka människor tänka på reträtten, ty om vi också få
strömming och inte få pris på den, då västkusten åter fångar sillen, så
måste vi ha annat i beredskap.

-- Det är laxen!

-- Det är laxen, som måste finnas här, fastän jag icke sett den.

-- Så långt hade vi kommit sist, men nu vill jag veta, hur ni kan veta
det.

-- Jag ska förkorta bråket och i få ord säga skälen till min visshet.
Laxen vandrar som de andra flyttfåglarna.

-- Laxen är ju en fågel?

-- Ja visst, en riktig flyttfågel. Han finns utanför norrländska
floderna, är funnen ett par gånger i not i norra skärgården, fiskas
utanför Gottland och hela vägen söderut, alltså måste han gå förbi här.
Nu är det ert göra att leta upp honom med flytande långrev. Har ni lust
med det i egenskap av min assistent mot åtnjutande av mitt gage.

Det sista kom så tvärt, men med beräkning, och förfelade icke sin
verkan.

-- Jag skall förtjäna pengar, mamma, utropade fröken Maria med en
glättig ton, som skulle dölja den verkliga glädje hon erfor. Men,
tillade hon, vad ska ni då göra?

-- Jag ska ligga på min soffa, och så ska jag förstöra naturen åt er.

--Vad skall ni göra? frågade modren, som trodde hon hört orätt.

-- Jag skall göra ett italienskt landskap åt fröken Maria, svarade
intendenten, och nu lämnar jag er, mina damer, för att kasta ut skissen.

Därmed reste han sig och gick med en artig bugning ner åt stranden.

-- Det är en underlig människa, sade modren, när intendenten avlägsnat
sig.

-- En ovanlig människa, åtminstone, svarade flickan, men jag tror
aldrig, han är riktigt klok. Grundsatser tyckes han dock ha och är i det
hela en välvillig man. Vad säger du om honom?

-- Ge mig mitt nystan, barn, svarade kammarrådinnan.

-- Nej, men säg någonting ... säg, om du tycker om honom eller ej,
upprepade flickan.

Modren svarade endast med en halvt sorgsen, halvt resignerad blick, som
uttryckte: jag vet ingenting.

                   *       *       *       *       *

Emellertid hade intendenten gått ner till hamnen och tagit sin båt för
att ro ut till skären. Sommarvärmen hade rått en månad härute, så att
luften var het; men drivisarne kommo ännu norrifrån, där en ovanligt
sträng vinter vid stränderna framkallat bottenfrysningar, vilka nu,
drivande söderut, avkylde vattnet, så att de lägre luftlagren höllo sig
vid en större täthet än de övre och strålbrytningen därigenom vanställde
skärens yttre och åstadkommit de praktfullaste hägringar under de sista
dagarne. Dessa skådespel hade givit anledning till långvariga tvister
mellan intendenten och damerna och i vilka dispyter fiskarfolket blivit
inkallade till skiljedomare såsom varande mest kompetenta, då de sett
dessa naturfenomen sedan barndomen. Och när en morgon de ljusröda
gneisskären genom strålbrytningen sträcktes i höjden och genom
luftlagrens olika täthet syntes lagrade såsom Normandies faläser,
förfäktade fröken Maria den åsikten, att det verkligen var dessa
kalkstensklippor, som genom en för vetenskapen ännu outredd naturlag
reflekterades ända hit in i Östersjön. Samtidigt hade dyningarnes vita
svall i strandstenarne genom refraktionen förstorats och mångdubblats,
så att det verkligen såg ut, som om en flottilj normandiska fiskarbåtar
loverade under faläsen. Intendenten, som förgäves sökt giva den enda
riktiga förklaringen och därmed borttaga det övernaturliga, helst folket
ur fenomenet ville draga spådomar naturligtvis om förestående missöden
och denna tro på olycksödet kunde inverka förlamande på deras
företagsamhet, fann sig försatt i den belägenheten, att han måste
uppträda först som trollkarl för att vinna folkets öra, med beslut att
sedan avlägsna det underbara, sedan han talat om, hur han gjort sin
trollkonst.

Därför hade han frågat de troende, om de även skulle tro, att det var en
spegling av Italien de sågo, om de fingo se ett italienskt landskap; och
då svaret blivit ja, beslöt han sig för att förena det nyttiga med det
nöjsamma och genom några små förändringar framställa sitt till fröken
Marias födelsedag utlovade sydländska landskap, så att det vid nästa
hägring skulle uppstiga i horisonten i en stor skala, sett genom det
kolossala förstoringsglas, som de olika täta luftlagren erbjödo.

Sittande i sin båt viserade han nu Svärdsholmen med dioptern, vars
linser han betydligt förstärkt. Det gällde nu först att få det mest
karaktäristiska i formationen eller de lagrade bergarterna att stiga
upp, och detta hade naturen delvis undangjort. Därpå behövde han en
pinje, en cypress, ett marmorpalats och en terrass med spaljerade
oranger.

Sedan han därför observerat och tecknat skärets kontur, hade han planen
klar och landade snart med sin båt, i vilken han instuvat ett järnspett,
en skeppsskrapa, en rulle zinktråd och en pyts gulockra med en stor
tjärborste jämte yxa, såg, spik och ett förråd dynamitpatroner.

När han kommit i land och packat upp sina saker, kände han sig som en
Robinson, den där skulle gå lös på och upptaga en kamp mot naturen, men
nu så mycket skarpare och segervissare, som han medförde alla kulturens
hjälpmedel. Sedan han uppställt ett lantmätarbräde på stativ och därpå
ställt diopterlinjalen, grep han sig an.

Bergåsen, vars stupade skikt lyckligt härmade söderns sedimentära lager,
behövde han endast skrapa ren från lavar, där sådana funnos, men lämna
några horisontella linjer mörkare än lagren. Det var icke något tungt
arbete, utan skeppsskrapan for över den glatta ytan som en
retucherpensel på en dekorationsmålares stora duk.

Ibland kom det över honom ett äckel, att han satte bort tid och krafter
på barnsligheter, men den kroppsliga ansträngningen jagade blodet åt
huvudet, så att han såg småsakerna större, kände något av Titan, som
stormade skapelsen, korrigerade upphovsmannens kråkfötter, vrickade på
jordaxeln så att söder kom liten smula åt norr.

När han så randat bergväggen, vars yta icke behövde vara mer än några
meter lång, då den skulle mångfaldigas av luftlagren, tog han fatt på
pinjetillverkningen. På bergknallens kam stodo en grupp halvstammiga
tallar, vilka tillsammans endast brukade hägra som ett skogsbryn. Det
gällde nu att fälla ett halvt dussin för att isolera den bästa och den
som silhuetterade sig mot luften.

Att såga ner de övertaliga var en halv timmes göra. Den kvarlåtne var en
slank en, vars hela växtlighet samlat sig i kronan, just därför att de
andra, stående tätt inpå, hindrat grenbildning på stammen. Men nu måste
han med yxan gallra kronan, så att den utmärkande paraplyställningen med
dess spröt kom fram. Det var lätt gjort, men när han sedan viserade sin
skapelse i dioptern, såg han, att stilen ännu icke var fullkomlig, utan
att toppgrenarne måste med zinktråd stagas uppåt och sidogrenarne något
neråt och utåt. När pinjen var färdig, tog han ett glas vin och utsåg
råmaterialet till cypresserna. Detta gav sig snart själv i ett par
toppiga enar, vilka han endast behövde välja, så att de stodo mot
luften, varpå yxan och kniven putsade. Men som de stodo väl ljusa, tog
han ett ämbar vatten, i vilket han löste kimrök, och med lösningen
stänkte han dem, tills de fått en riktig kyrkogårdsfärg.

När han så beskådade sitt verk, blev han hemsk till mods, erinrade en
mörk historia om flickan, som trampade på brödkakan, och när de vita
måsarne upphävde rysliga skrik över hans huvud, tänkte han på de två
svarta korparne, som kommo från himlen att hämta själen till helvetet.

Sedan han suttit en stund, så att blodet återvänt till hjärnan, log han
åt sitt verk och åt sin barnsliga fruktan. Om naturen icke gått precis
så hastigt till väga vid arternas uppkomst, så var det icke brist på
vilja, utan bara på förmåga.

Nu gällde det marmorpalatset; men som han utgått från det och spekulerat
ut allt hemma på sin soffa, så var det arbetet icke stort svårare än det
andra.

Kalkskiktet låg alldeles stupat färdigt att bli fasaden, visserligen
endast några kvadratmeter, men mer behövdes ej, och det fordrades endast
att lösa euritplattorna, som genom vittring rämnat, ifrån kalken.
Järnspettet visade sig i början tillräckligt men vid foten måste han
lägga en dynamitpatron i skrevan.

När skottet small av och flisorna regnade ner, erfor han något av
skaldens längtan att få på en gång hälla ner i en vulkan de stående
arméernas ammunitionsvagnar och befria mänskligheten från tillvarons
smärta och utvecklingens besvär.

Nu var marmorplattan emellertid blottad, och den korniga kalkstenens
kristaller gnistrade som toppsocker i solskenet. Med sina färgpytsar
drog han nu opp en rusticerad sockel och tecknade två små kvadratiska
fönster. På bergpallen ovanför slog han ner två störar, lade en tredje
mitt över och band fast, så att det hela bildade en pergola. Sedan
behövde han endast upplyfta mjölonrevorna, som voro famnslånga, och
fläta omkring stängerna, så var vinrankan på sin plats och hängde ner i
festoner.

Slutligen retucherade han terrängen med en kanna saltsyra, utspädd i sin
mängd vatten, varigenom uppstod en lysande vit schattering i gröngräset,
som skulle föreställa fläckar av Bellis eller Galanthus, dem han sett
karaktärisera romerska Campagnan, när den »andra våren» infann sig i
oktober efter vinskördens slut.

Och därmed var hans arbete färdigt.

Men det hade dragit ut till aftonen. För att få undret att göra
tillbörlig verkan återstod likväl att kunna bebåda i förväg dess
inträdande och allra bäst bestämma dagen. Nu visste han, att stark värme
rått i södra Europa och att därför en nordlig vind icke länge kunde vara
borta. Den hade nu stått på osten en tid, emedan barometertrycket i
Nordsjön varit lågt. Drivis låg, enligt rapporterna, vid Arholma, och så
fort vinden kantrade några streck åt norr, måste drivisen följa den
strömfåra, som går väster om Åland, när Bottniska bassängen tömmer sig i
Östersjön. Kunde han bara få nordlig vind den ena dagens afton, så var
han säker, att den stod ett par dagar, och som med densamma alltid
följde klar luft, skulle han åtminstone dagen förut kunna förespå
fenomenets uppträdande; och var han så långt kommen, bleve timman en
bisak, ty hägring uppträdde endast några timmar efter solens uppgång,
vanligen mellan klockan tio och tolv.

När han nu inträdde i sin kammare, stängde han dörren för att få sätta
sig till sitt arbete, sitt stora arbete, som han planerade sedan tio år
och ämnade ha färdigt vid sitt femtionde; målet, som uppehöll hans liv
och vilket han bar på som sin hemlighet. Han njöt i tanken på att få äga
sig själv några timmar, ty de veckor, som förflutit, sedan de båda
fruntimren ankommit, hade han varje afton varit upptagen med att hålla
dessa sällskap, och det, som skulle bli en vila och ett nöje, hade
blivit ett tvång och ett arbete. Den unga flickan älskade han, och han
ville leva med henne i äktenskap, i fullständig förening, där den lediga
stunden improviserades till förtroenden och vila, men detta
halvhetstillstånd, där han skulle på bestämda timmar infinna sig och,
antingen han var disponerad eller ej, konversera, plågade honom som en
tjänstgöring. Hon hade slagit sig fast på honom och tröttnade aldrig att
ta emot, helst han ägde förmågan att alltid vara ny och underhållande,
men han, som aldrig fick något, kunde i längden finna behov av att
förnya sig. Men när han då drog sig tillbaka, blev hon orolig, nervös
och pinade honom med frågor om huruvida hon var för efterhängsen, varpå
han ej kunde som väl uppfostrad svara ja.

Nu öppnade han sitt manuskriptskåp, där kartongerna lågo ordnade med
anteckningar, små lappar med improviserade tankar över observationer,
uppfästade på halvark som ett herbarium, och vilka han roade sig med att
ordna och ordna omigen efter nya indelningsgrunder för att utröna, om
verkligen företeelserna kunde ordnas på så många sätt, som hjärnan
ville, eller de verkligen endast kunde ordnas efter en enda
indelningsgrund, såsom naturen lagrat dem, om verkligen naturen hade
gått till väga efter en lagbunden ordning. Denna sysselsättning väckte
hos honom föreställningen om att han var den verklige ordnaren av kaos,
som skilde ljus och mörker, och att kaos upphörde först med uppkomsten
av det urskiljande medvetenhetsorganet, då ljus och mörker i
verkligheten ännu icke voro skilda. Han berusade sig vid denna tanke,
kände huru hans jag växte, huru hjärncellerna grodde, sprängde sina
skal, förökade sig och bildade nya arter av föreställningar, som skulle
en gång gå ut i tankar, falla i andras hjärnmassor som jästsvampar, få
millioner att, om ej förr, så efter hans död,

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/48052