Michaël Choræi Samlade skaldestycken
by Michaël Choraeus · Swedish · Gutenberg #47799 · 325,853 chars · public domain (US)
The Project Gutenberg eBook of Michaël Choræi Samlade skaldestycken
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.
Title: Michaël Choræi Samlade skaldestycken
Author: Michaël Choraeus
Release date: December 28, 2014 [eBook #47799]
Most recently updated: October 24, 2024
Language: Swedish
Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/47799
Credits: Produced by Jari Koivisto
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MICHAËL CHORÆI SAMLADE SKALDESTYCKEN ***
MICHAËL CHORÆI SAMLADE SKALDESTYCKEN
Af
Michael Choraeus
Örebro,
Tryckt hos N. M. Lindh,
1815.
INNEHÅLL:
Utgifvarens Företal (af F. M. Franzén).
Författarens Lefverne.
Till Choræus (dikt).
Vid Choræi graf (dikt).
PRIS-SKRIFTER.
1. Ehrensvärd.
2. Yppigheten.
3. Trollhättan.
LÄRODIKTER.
4. Menniskans värde.
5. Sällheten.
6. Den dygdiges hopp.
7. Den stilla Dygden.
8. Tviflan och Tro.
9. Oskuldens hämd.
ELEGIER.
10. Åskan.
11. Till mina Barndomsvänner.
12. En tanke på min egen graf.
13. Det åldriga Templet.
14. En suck från Altaret.
BLANDADE DIKTER.
15. Blygsamheten.
16. Minnet och Hoppet.
17. Enkans Visa.
18. Den högtidliga förlofningen.
19. Vid lilla Ludvigs graf.
20. Ord till en Finsk melodi.
21. Idyll.
22. Sommarnatten.
23. Afsked af Runsala.
24. Gubben till Ungdomen.
25. Mitt tycke.
26. Barnsligheten.
27. Trösten.
28. Oskulden.
29. En blick mot framtiden.
30. Bortresan.
31. Första Maj.
32. En munter Gubbes dryckessång.
33. Förvandling.
34. Lilla Calle.
35. Visiten.
36. Till min sjuttonåriga Kusin.
37. Sång till en ung Flicka vid hennes mors död.
38. En hälsning ifrån Jockis.
39. Sång forfattad på ett Åkerfält.
40. Ederna.
41. Ynglingen.
42. Till den sjuke Mæcenas.
43. Den botfärdige.
44. Till Leuconoe.
45. Till en Moders skugga.
46. De tre åldrarne.
47. Vid Fru Fants graf.
48. Till Fru Grefvinnan Cronstedt.
49. Skaldebref Till Prof. Tengström.
50. Af en Mor till sin Dotter.
51. Eva Loffman.
52. Vid Baron Beckfriis's Graf.
53. vid en Graf.
54. Krigsförklaring mot Herr Grefve C.
55. Bref Till Fru V.
56. Sång till Herr Lektor Moberg.
57. Julklapp till min Sophi.
58. På en Taskbok.
59. Lilla Hedda till sin Pappa.
60. Sång till min lyckliga Vän.
61. På en afleden makas porträtt.
62. Skål.
63. Till Fröken X.
64. I anledning af en inskrift på en bild af Fru L..
65. Ett barns sång.
66. Babels torn.
67. En liten läxa till Aspasi.
68. Andra priset.
69. Man försäger sig lätt i hettan.
70. Rosen, Fjäriln och Biet.
71. Stickelbärsbusken.
72. Blommor till de Sköna.
73. Fastlagsris.
74. Inpromptuer.
75. Flugan och Ljuset.
76. Claras Canariefågel.
Psalmer i Gamla Svenska Psalmboken, omarbetade.
Nro 84.
Nro 95.
Nro 106.
Nro 143.
Nro 144.
Nro 184.
Nro 229.
Nro 231.
Nro 241.
Nro 245.
Nro 255.
Nro 263.
Nro 264.
Nro 274.
Nro 288.
Nro 291.
Nro 299.
Nro 316.
Nro 330.
Nro 387.
Nro 396.
Fragmenter och ofulländade Stycken.
Stycken af ett Tal den 29 Nov. 1799.
Menniskans bestämmelse.
Sång öfver Konung Gustaf III.
Andakts-Poem.
UTGIFVARENS FÖRETAL.
Otta och ett halft år äro förflutna, sedan Choræi död gaf anledning att
vänta en upplaga af hans samlade arbeten; och sju år har man väntat den
af min omsorg, efter min förbindelse med hans Enka. Också ärnade jag
redan 1808 i Åbo uppfylla denna väntan, hvad hans Skaldestycken angår;
men kriget, som afbröt gemenskapen emellan Sverige och Finland, betog
mig tillfälle att sammanleta åtskilliga på hvardera sidan om hafvet
kringspridda blad, som ej borde saknas i denna samling. Äntligen är
det, genom en oväntad ledning af händelser, i nejden af Hjelmaren, som
dessa till större delen Finska alster utgifvas.
Hvad deras värde angår, vore det lika fåfängt, som obehörigt af
utgifvaren, att vilja förekomma läsarens omdöme. Dock må mig tillåtas
en anmärkning, hvilken, om den ock ingen ting betyder i afseende på
de här meddelade arbeten, som hvarken kunna eller bara bedömmas efter
annat, än hvad de i sig sjelfva äro, likväl torde vara ej alldeles
öfverflödig för dem, som mer granska Auktorn, än hvad han författat.
Utom det att _Choræus_ slöt sin bana nästan vid en ålder, då mången
skald först begynner sin, eller åtminstone upptäcker sin rätta kallelse;
måste han af sin korta lifstid använda den mesta delen får sitt stånds
yrke, som, ehuru nära sammanhang det i sin grund har med poesien,
dock i sin utöfning lägger ett band på den frihet, som hvarje konst
fordrar: en af orsakerna, hvarföre _Choræi_ sångmö så ofta framträder
såsom lärarinna, oaktadt sin naturliga fallenhet för det lekande och
naiva.
"Den äkta skalden kan endast sjunga." Denna anmärkning, som jag
nyligen sett, om jag rätt mins i Iduna, torde i vissa fall kunna
vändas om. Mången skulle blifvit en äkta skald, om han ej gjort annat
ån sjungit. Men få kunna det i vårt land, utan att göra sig olyckliga.
Icke heller vore det nyttigt, om denna regel följdes af hvarje yngling,
som tror sig född med en poetisk ådra. Man blir så lätt bedragen i
denna inbillning, icke endast af sig sjelf, utan af andra. En annan
sak är det med stora genier: de tvingas fram af en inre magt. Deras
valspråk är, som _Kellgrens_: omnis in hoc sum; om de än skulle
förspilla dervid hela sin timliga välfärd.
Äfven den tidepunkt, i hvilken _Choræus_ framträdde, var törhända
ej den förmånligaste för utvecklingen af poetiska anlag. Flere
omständigheter hade vållat, att vitterheten ej mer skattades för sin
egen skull: hvaraf följde, att hennes idkare genom den moraliska,
religiösa eller politiska vigten af de ämnen, de behandlade, sökte att
bibehålla hennes anseende. Derigenom frambragtes väl många förträffliga
stycken, som tillvunno sina författare en tvåfalldig aktning, den som
man lemnar skalden eller vältalaren, och den som tillkommer medborgaren
eller sedoläraren. Men någon gång hände derigenom också, att ett mått
af snille och talang, som i en liten lyrisk blomstersång med fördel
kunnat användas, på ett didaktist sädesfält nästan förspilldes. Om
närvarande samling i något blad ger anledning att beklaga den sednare
verkan af en i sig sjelf alltid berömlig åsyftning; så ger den äfven
tillfälle, att gladas öfver den förra. Jag nämner blott det första
stycket: Sången öfver _Ehrensvärd_.
Ett särdeles missöde har likväl, efter Författarens död, öfvergått
detta hans förnämsta skaldestycke. Ämnet deri har genom tidens
händelser blifvit sådant, att man endast med smärta kan läsa det,
oaktadt dess beundransvärda skönhet.
Äfven öfver _Choræi_ Psalmer rådde en oblid stjerna. Ostridigt hade han
till detta skaldeslag, icke blott den yttre kallelsen genom sitt
stånd, utan en inre genom sin varma känsla, sitt enkla och lätta språk.
Men utom det, att hans försök deri ej hunno fulländas innan hans död,
hade man den tiden andra begrepp om den reform, vår gamla Psalmbok
borde undergå, än man sedan fattat. Visserligen funnos då redan de
ypperliga Kyrkosånger, med hvilka Doktor _Ödmann_ gjort epok i Svenska
Psalm-poesien; men detta mönster gällde egentligen i afseende på nya
Psalmer, och _Choræi_ bemödande åsyftade endast de gamlas förbättring.
Den rätta konsten dervid var då ännu icke funnen, icke ens af hans
medtäflare och vän Doktor _Wallin_, som sedermera till förtjensten af
så många egna mästerstycken, tillagt den mindre lysande, men dubbelt
skattbara, att på ett förundransvärdt sätt hafva räddat de flesta
af de gamla. _Choraeus_ är för öfrigt ej den ende, som i detta svåra
och grannlaga skaldeslag behöft tidens hjelp genom öfning och prof.
Emellertid vunno hans Psalmer ett utmärkt bifall; och tjena ännu till
mångas andakt: hvarföre de äfven här blifvit å nyo aftryckta; helst
större delen saknas i den nya Profpsalmboken.
Men det är nu mera ej Författaren, utan Utgifvaren af denna bok, som
behöfver en apologi.
Ofta villrådig i valet af de stycken, jag skulle upptaga, har jag
liksom rådfrågat Författaren sjelf, och, jag tillstår det, ej blott
hans smak, utan hans hjerta, som mången gång för sin välvilja
uppoffrade sin ärelystnad. Likväl äro ganska många tillfällighetsverser
uteslutna; och ibland de bibehållna synas mig några ej vara de minst
vackra i denna samling.
_F. M. Franzén_.
FÖRFATTARENS LEFVERNE.
Man söker gerna en Författares bild framför hans skrifter: man vill
se den i ansigtet, som man hör tala. Också ges det skriftställare, i
synnerhet skalder, hvilkas person är nästan oskiljaktig från deras
arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgör stundom deras
förnämsta behag; dels förutsätta de, för att rätt kunna skattas, att
läsaren liksom lefver med auktorn.
Den skald, som i närvarande samling å nyo framträder för allmänheten,
har i det ena afseendet längesedan vunnit många hjertan; och i
det andra är en teckning af hans lefnads omständigheter det bästa
företal för hans skrifter. De förra torde äfven i sig sjelfa ej sakna
allt intresse för den, som finner nöje i betraktelsen af de oftast
obetydliga, stundom besynnerliga tillfälligheter, som bidraga att afgöra
en menniskas öde, och att dana dess snille och dess hjerta.
Hofpredikanten _Michaël Choræus_ var född den 15 Mars 1774.[1] Hans
fader var Comministern i Christinestad _Michaël Choræus_. Hans moder
hette _Hammar_. Vid detta exempel gäller ej Linnés idé, att barken härrör
af fadren och kärnan af modren. _Choræus_ hade ärft det inre endast af
sin fader, som var en man af utmärkt hufvud, ej utan studier, och
ryktbar för den gåfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann
ingifvelse, väl utföra sitt ämne. Ett för tidigt giftermål hade bragt
honom i en bekymmersam belägenhet. Pastorsadjunkt nu i Vörå, nu i
Vasa, nu i Solf, nådde han ändtligen högden af sin lycka, då han i
Christinestad fick åtminstone en stadig boning. Sonen, som var född på
det första stället, hade således redan i späda åren det ödet att ofta
flytta; och man kan säga om honom, att han nästan aldrig haft något
egentligt hem på jorden.
Äfven så ovisst är det, till hvad nation han skall räknas. Alla de
nämda orterna, ehuru belägna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som
i språk och seder fullkomligen skiljer sig från Finnarne, ehuru det
ena folket bor tätt invid, stundom midt ibland det andra. Också vilja
de Svenske bönderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som
kunna räknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket sätta
sig öfver dem, och om de öfverträffas i liflighet, umgängsamhet och
vänlighet, deremot tillegna sig företräde i stadigt allvar och lugn
rådighet. I anseende till språket var _Choræus_ blott Svensk, kanske
äfven till lynnet; men till sin härkomst var han förmodligen en
blandning, såsom de fleste af ståndspersoner, hos hvilka denna skilnad,
äfven af andra skäl, är mindre märkbar. För öfrigt var det för honom
lika, om han ansågs för Svensk eller Finne. Han öfverlefde ej den
tidepunkt, då man med bestörtning blef varse, att det var ett haf
emellan Sverige och Finland.
Också hade Försynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge
stränderna af Östersjön. En besynnerlig skickelse förde honom redan i
yngre åren till Sverige för att der uppfostras.
Hans fader, då han kände sig nära döden, kallade honom till sin
sotsäng, och sade: "Jag dör, och lemnar din mor med dig och dina syskon
i fattigdom. Vår Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen
utväg till din uppfostran på din hemort. Res till Sverige: sök opp
Domprosten _Fant_ i Westerås, och säg att en döende fader skickat dig
till honom, och att din farmor hetat _Fant_."
På detta patriarkaliska vis blef den unge _Choræus_ skickad ut i verlden.
Men för att komma till Westerås, behöfde han en liten respenning. Någre
Handlande i Christinestad sammansköto den, och skänkte honom kläder. Så
kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.
Af de många slags förförelser, för hvilka en yngling är blottställd i
hufvudstaden, mötte honom en, som ej synes farlig, men som var nära
att göra honom olycklig för all sin tid, åtminstone föra honom på en
helt annan väg än den, dit han var ärnad. De förledande varelser, af
hvilka den stackars gossen, som aldrig förut sett något sådant, lät
dåra sig till den grad, att han på dem förstörde hela sin kassa, voro
-- körsbär och päron. Sedan han ätit opp de sista han köpt, och ej mer
kunde köpa något enda, öppnades först hans ögon: och han fann sig
ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det
fartyg, på hvilket han kommit, var försvunnit från skeppsbron, och
intet Westerås-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt
lilla bylte. Af de många ansigten, som mötte honom, kände han icke ett
enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hända en
eller annan smålog åt den lilla sällsamt klädda figuren från landet.
Så gick han hela dagen, och glömde till slut all den öfriga sorgen
för hungern. Dock kunde han ännu icke förmå sig att begära allmosa,
då han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer.
Han underrättade sig om orsaken, och fick höra, att de togo värfning.
I hast beslöt han att följa deras exempel, och lät inskrifva sig, som
skeppsgosse på ett krigsfartyg, som med det första skulle afgå till
Sveaborg. Detta hände år 1790, och Freden i Verelä lär då ännu icke
varit sluten, åtminstone ej kungjord. I alla fall såg det på fartyget
ganska krigiskt ut.
I ett ögonblick var hela hans utsigt förändrad. Gymnasium, akademi,
magisterkrans med mera dylikt, som vid namnet _Fant_ fäst sig i hans håg,
voro försvunna. I deras ställe stod nu, vid namnet Sveaborg, allt hvad
förskräckligt är, för hans inbillning. Dock kom ej ångern, innan han
ätit sig mätt: sedan först tänkte han efter, huru han sålt sig sjelf
för en måltid, och gret som Esau; ty äfven sin faders välsignelse
tyckte han sig hafva förlorat. Officern, som hade värft honom, blef
varse hans ängslan, och underrättade sig om alla hans omständigheter.
Gif dig tillfreds, min gosse, sade han; du skall få behålla din svarta
rock. (Han bar ännu sorgdrägt efter sin far.) "Blif prest: dertill
passar du bättre, än till knekt. Res till Westerås, och kom hädanefter
bättre ihåg, hvad din far sagt dig på sin sotsäng." Med dessa ord
gaf han honom sitt afsked, lät honom behålla värfningspenningarna såsom
en skänk, och skaffade honom rum på ett Westerås-fartyg. Mer än en gång
hörde jag _Choræus_ med rörelse beklaga, att han aldrig sedermera råkat
denne hederlige man, hvars bild stod alltid liflig och klar i hans
tacksamma hjerta, ehuru han med sin ålders lättsinnighet skilts ifrån
honom, utan att ens ftåga efter hans namn.
Vid ankomsten till Westerås var det första han gjorde, ej att gå till
Domprosten, utan att klifva opp i Domkyrkotornet. Ensam, som han der
stod, mellan himmel och jord, dit kastad öfver haf och sjö, långt ifrån
sitt hem och sin slägt, okänd af alla, i den stad och det land, han
såg under sig, med ingen annan tillflykt än ett fremmande hus, der
hans namn aldrig varit nämdt, med ingen annan grund till sin väntan
att der blifva emottagen, än en döende faders önskan, borde han finna
sin belägenhet bekymmersam, och bäfva för det ögonblick, som snart
skulle afgöra hans öde. Men den sorglösa ynglingens själ var sysselsatt
endast med det höga, henne upplyftande tornet, och med den vidsträckta
utsigten af hans nya fosterbygd: så ansåg han orten genast; ty att han,
på sin faders ord, ej skulle af Domprosten med öppna armar emottagas,
föll honom aldrig in, att tvifla.
Äntligen steg han ned till jorden igen, och sökte opp Domprostegården.
Doktor _Fant_ hade fremmande hos sig, då hos honom anmältes en liten
svartklädd Finnpojke. Han gick ut, och kom in efter en stund med
_Choræus_ vid handen, och visade halft leende, halft brydd, åt sitt
sällskap det oförmodade testamente, han fått ifrån Finland.
Domprosten _Fant_ var af det gammaldagsfolk, som röres af slägtkärlek;
och ehuru mycket aflägsen, och för honom oväntad, skyldskapen var,
erkände han den likväl, Slägten _Fant_ i Sverige härstammar i sjelfva
verket ifrån Österbotten. Dessutom kunde hans kända godhjertenhet ej
förskjuta den värnlöse fremlingen; och hans frus välgörandetankesätt
styrkte honom i det beslut, att anse sig bunden af ett blödande
fadershjertas sista suck, såsom af en pligt, och att emottaga den
faderlöse, såsom af Försynens hand.
Gossen sjelf intog snart genom sin qvickhet och sina öfriga goda
egenskaper begge sina fosterföräldrar. Upptagen som barn i huset, njöt
han i sju års tid deras ömma och frikostiga omsorg, som följde honom
från gymnasium i Westerås till akademien i Upsala, der han redan 1792
blef inskrifven. Den korta tid af blott tvenne år, som han förblef vid
det förra lärosätet, förutsätter icke endast en ovanlig lärgirighet
och fattningsgåfva, utan äfven en redan i Finland vunnen öfning i de
gamla språken, hvarvid hans fader sjelf måste handledt honom; ty vid
pedagogien i Christinestad kunde han ej lära annat, än det som hör till
en folkskola.
Doktor _Fant_ gjorde ej ett halfverk. Han öfvergaf ej sin fosterson,
innan hans uppfostran var fullkomnad. De skiljdes först 1797, då
_Choræus_ på hans bekostnad tagit magistergraden.
Nu lemnad åt sin egen omtanke, sökte han sin utkomst såsom Lärare i
enskilta hus, och kom dervid i en ny skola, som i början bittert nog lät
honom känna sin aga.
Domprosten _Fant_, sjelf glädtig och eldig, hade ej qväft _Choræi_
naturliga qvickhet; och Domprostinnans visa godhet hade emot dess
alltför fria utbrott sökt en motvigt endast i hans egen godhjertenhet.
Emedlertid fick han tidigt en vana att sticka omkring sig med små
infall, som hos den värnlöse halfvilde gossen från Finland hade ett
eget behag, men hos den från Upsala komne ynglingen ofta misstyddes,
och stundom i sjelfva verket ej kunde annat, än misshaga. Redan vid
Akademien hade han gjort sig känd, icke endast för kittslighet i
umgänget, utan för verser af en förolämpande art, dem han sjelf i en
mognare ålder aldrig kunde förlåta sig. Denna lust att retas hos ett
ungt snille, som vill försöka sin gadd liksom sina vingar, om den ej
alltid bevisar ett öfverlägset hufvud, såsom någre förmena, bevisar
icke heller alltid, såsom mången föreställer sig, ett ondskefullt
hjerta. _Choræi_ hjerta åtminstone var godt och oskyldigt, som ett barns.
Han var icke den enda yngling, som då han ifrån den Akademiska
parnassen, der han drömer endast om guddomligheter på molnskyar,
nedstiger i hvardagslifvet, med ett hemligt förakt anser alla dess
föremål, ända till dess hans erfarenhet lär honom att skilja den
verld, i hvilken man blott tänker, ifrån den, i hvilken man tyvärr
måste lefva. Det händer mången dervid, som det hände en viss resande
ungherre i en småstad. Han kom i en sal, der det dansades; men som han
ej fann sällskapet sig anständigt, och tyckte sig se ett inre rum,
der han hoppades finna en mera utvald cirkel, ville han skynda sig
dit, och märkte ej i hastigheten, att det han ansåg för en dörr, var
blott en stor spegel, som han stötte emot och slog sönder. En sådan
spegel är mångens inbillning, då han träder in i verlden. Hos några
är den ett verkligt trollglas, som visar dem öfverjordiska syner, och
fullkomligheter som blott kunna tänkas; och när de misstaga dem för
verkligheter, hafva de stundom den olyckan att stöta sönder glaset. Hos
andra deremot är det blott en vanlig spegel, der de betrakta endast
kopior, och dem stundom vanställda, af den hvardagsverld, i hvilken de
lefva; dem de likväl ge ut för idealer; och orsaken, hvarföre de hellre
se i spegeln, än rundt omkring sig, är förnämligast den, att ibland
bilderna derinne, deras egen alltid står främst.
_Choræus_, utan att egentligen höra till någondera klassen, ty han var
ganska öppen för det verkliga, och lemnade sig åt dess behag med en
naif känsla, kom likväl, äfven han, ifrån Lärosätet med hufvudet fullt
af idéer, som i den krets, der han nu inträdde, funno ingen ting
motsvarande. Hans redan förut satiriska lynne bröt derföre ut på ett
sätt, som stötande många omkring honom, studsade tillbaka på honom
sjelf.
Det var i synnerhet hans egen fosterbygd, som i det afseendet blef hans
skola. Han hade lemnat den såsom en rå gosse, och återkom efter sju
år såsom en bildad yngling. Genom en naturlig förvillelse flyttade han
i sin föreställning denna råhet och denna bildning ifrån sig sjelf, på
landet dit han kom, och landet der han varit. Redan på fartyget, som
förde honom öfver till Österbotten i sällskap med flera unga fruntimmer
ifrån Jacobstad och Gamla Carleby, hade han bort finna sitt misstag;
men den tagg, han fick röna hos dessa Finska rosor, verkade ännu hos
honom ej annat, än att han besjöng dem i verser, som läto äfven dem
känna taggen under rosen. En kraftigare varning väntade honom, sedan
han var landstigen. De pannor, han i de nämnde städerna stötte emot,
voro hårdare än hans; men kunde dock icke straxt göra honom varsam.
Såsom ett vidunder af qvickhet och förarglighet, blef han i en hast
ryktbar kring hela landet; och till slut väpnade man sig emot hans
tunga med ett medel, hvaremot inga infall förslå. Småningom förändrade
han sitt sätt att vara; och innan han lemnade orten, var han lika
allmänt älskad, som han i början varit illa ansedd.
Vid Abo Akademi, dit han begaf sig 1799, och der han kort derefter blef
Docens i Vältaligheten, förvärfvade han sig genast både sina förmäns
bifall och de studerandes förtroende. Såsom tillika Informator i ett
af Stadens förnämsta hus, hos Länets Höfding General-Majoren Baron
Willebrand, hade han tillfälle att känna verlden på en ny sida; och
hvad redan förut var bortnött af de kanter, han burit i den borgerliga
krets, der han förut varit, blef nu i den högre sällskapscirkeln än
mera jemnadt och glattadt. Likväl öfvergaf honom aldrig hans medfödda
öppenhet i lynnet och lätthet i umgänget; och den förekommande
vänlighet, hvarmed han nu mera intog alla menniskor, var så naturlig
och hjertlig och afsigtslös, att man omöjligen kunde tro honom någonsin
hafva varit annorlunda. Också hade han ej på det sättet förändrat
sig, att han antagit ett för honom fremmande väsende: han hade endast
bortlagt en ovana: en ovana, som åtföljer de bästa hufvun och hjertan,
och har sin grund i det misstag, att till de yttre formerna i umgänget
öfverföra den ton af sjelfständighet, som hör till det inre tankesättet.
Särskilta omständigheter af en egen art bidrogo vid denna tidepunkt,
att utbilda både hans karakter och hans snille. Den utmärkta godhet,
hvarmed han bemöttes af den vördnadsvärda Fru, hvars Söner han
underviste, den vackra belägenheten af de landställen, Runsala och
Jockis, der han till följe af denna förbindelse tillbragte sommaren;
ett vänskapsfullt umgänge med ett ungt fruntimmer af förstånd, känsla
och smak, som ofta vistades i samma hus, och hvars bild han tecknat på
hennes graf (se poem nr. 51), förenade sig att röra de innersta
strängarna af hans hjerta, och frambringa dessa harmoniska ljud, som
först väckte en allmännare uppmärksamhet på hans skaldegåfva.
Det var ibland Runsalas[2] namnkunniga ekar (om icke de enda, tminstone
de förnämsta i Finland), som han författade stycket Åskan (poem nr. 10)
och några andra af sina mest intagande sånger. Det var på Jockis, af
sin präktiga byggnad, sin vackra trädgård och sina Engelska fabriker i
det sköna Tavastland utmärkta gods, som ett i sanning poetiskt lif hos
honom utvecklade dessa älskvärda egenskaper, hvilka sedermera, hvar han
kom, tillvunno honom allas välvilja och bifall.
Ett af hans sätt att åstadkomma ett oskyldigt nöje må nämnas: helst
några af hans verser syfta derpå. På en holme i en å inom trädgården
stod en liten enslig hydda; der de promenerande gingo in att hvila sig.
Oförmodadt yppade sig der en osynlig invånare, som lät förnimma sig i
en bok der mången af de besökande öfverraskades med ett tankespråk,
en anmärkning, en fråga, som stundom träffade den hemligaste vrån af
hans hjerta. Snart blefvo hyddan och boken ett slags orakel, som man
nalkades, lika nyfiken, som fruktande; och sällan gick någon derifrån
utan en väckt tanke eller känsla, som med de sköna minnena af Jockis
och dess herrskap förenade en hågkomst af den så kallade _Gubben i
Hyddan_. Den i början okände anden, som under detta namn uppenbarade
sig, var för öfrigt ej alldeles ensam. En annan osynlig röst höjde
sig stundom med eller emot hans, och röjde en qvinlig genius, hvars
särskilta karakter upplifvade det romantiska spelet. Begge voro snart
försvunna. Endast boken låg qvar i hyddan, såsom en minnesbok, der hvar
och en, som besökte stället, antecknade sitt namn. Men mången, som
känt de tvenne, snart äfven ur tiden försvunna vännerna, tycker sig
ännu i lunderne af Jockis märka deras närvaro, åtminstone hvar gång,
som godsets förträffliga ägarinna, hvars ädla beskydd begge åtnjöto i
tiden, vistas på stället.
Om Runsalas och Jockis sommarnöjen ej voro obetydliga medel till
utbildningen af _Choræi_ känsla och smak: så gaf deremot vistelsen vid
Akademien i Åbo, och i synnerhet den oförgätlige Porthans handledning,
som tidigt insåg och uppmuntrade hans snille, en allvarligare
riktning åt hans bemödanden. Äfven för hans skaldegåfva erböd sig snart
ett högre ämne. På Akademiens vägnar uttryckte han fäderneslandets då
varande hopp om den nyss födde thronarfvingen i ett tal på vers, som
för ögonblicket gjorde ett stort intryck, och äfven efteråt,
då det af Akademien blef utgifvet, vann bifall och väckte en högre
väntan af den unga skalden. De tvenne pris, som vid samma tid af
Vettenskaps- och Vitterhets-Samhället i Götheborg honom tilldeltes,
bidrogo att fortskynda hans rykte. Dock var det i synnerhet hans mindre
stycken, som tillvunno honom den äran, att icke endast hans namn, utan
ock hans verser, flögo ifrån mun till mun kring hela riket. Deras
ovanliga lätthet och naturliga behag intogo äfven den större allmänheten;
och den lycka, som till exempel _Enkans Visa_ gjorde, skulle ej försmås
af skalder med högre anspråk, än _Choræus_; ty att äfven i den lägsta
hydda framlocka en sång och en tår, borde, om ej smickra deras
ärelystnad, åtminstone röra deras hjerta.
En ny förändring i _Choræi_ belägenhet synes hafva verkat både på hans
sinnes och hans lyras stämning. Under en landtlig enslighet på Tervik
i Nyland, der han tillbragte ett år såsom lärare för en ung Baron
_De Geer_, den samme hoppfulle ynglingen som under sista Finska kriget
olyckligen omkom i hafvet utanför Gefle, träffade han i några Elegiska
stycken en af de bästa tonerna i sin lyra. Se t.ex. _En tanke på min
egen graf_ (poem nr. 12). Denna melankoliska ton hade likväl redan förut
röjt sig äfven i hans gladare sånger. Till och med hans lärodikter
hafva en elegisk anda, som utgör deras mesta behag.
Oväntad var denna karakter af hans sångmö; icke endast för dem, som
hört omtalas hans första inträde i verlden, eller sett hans älsta
satiriska försök, utan äfven för dem som i en sednare tid närmare kände
honom och intogos af hans lekande qvickhet i umgänget. Det är väl
icke ovanligt, att en författare vid sitt skrifbord är en helt annan
person, än då han talar eller handlar. Likväl var denna motstridighet
hos _Choræus_ mera skenbar än verklig. Mellan satiren och elegien är ett
närmare sammanhang, än det först synes. I begge skaldeslagen är det
ett starkt misshag till det verkliga, som väcker känslan: den yttrar
sig blott olika efter det olika lynnet hos skalden, som antingen ler
eller suckar deröfver, antingen anklagar blott andra eller sig sjelf
tillika, och uppehåller sin uppmärksamhet antingen vid det felaktiga,
han erfar, eller vid det bättre, han tänker. För öfrigt är det med
_Choræi_ sångmö, som det var med honom sjelf. Så naift hon tycks fatta
äfven det minsta behag i det verkliga lifvet, och så lätt och sorglöst
hennes uttryck oftast faller sig: så är likväl hennes innersta väsende
sentimentaliskt. Och han sjelf, oaktadt den muntra och skämtsamma
liflighet, som alltid bibehöll sig i hans väsende, tärdes likväl af en
hemlig trånad och oro, äfven i de lyckligaste ögonblicken af sin lefnad.
Dessa väntade honom på andra sidan om hafvet. Kongl. Krigs-Akademien på
Carlberg öppnade för honom 1802 en ny bana, der han inom en kort tid
kom i åtnjutning af allt hvad man plär anse förmånligt. Såsom Kongl.
Hof-Predikant och Regemente-Pastor för Södermanländningarne, jemte det
han var Theologie Adjunkt vid Krigs-Akademien, hade han redan, inom
sitt stånd och för sin ålder, gjort ett betydande steg, och hoppades en
snar befordran till någon förmånligare plats. Såsom andelig talare, kom
han i ett sådant rop, att då fremmande åhörare ifrån Stockholm hotade
att alldeles uttränga de egentliga på Carlberg, nödgades Academiens
Guvernör bestämma antalet af de personer, som i kyrkan skulle få
inträde: en omständighet, som likväl gaf _Choræus_ mer oro, än hans
rykte gaf honom nöje. Vida större var hans tillfredsställelse vid det
tillfälle, då flere Kadetter, rörde af hans predikan, kommo till honom
och yppade okända förseelser.
Såsom skald, emottog han ett pris i Svenska Akademien, som i anseende
till hedern var det högsta, för ett skaldestycke, hvars patriotiska
ämne tillvann honom äfven Konungens uppmärksamhet.
Men en sannare lycka tillföll _Choræus_, än den tvetydiga att vara
berömd, som nästan alltid medför det ödet, att i samma mån vara tadlad
tillika. I sitt kall aktad och älskad, både af sina embetsbröder och
dem han underviste; i umgänget af högre och lägre väl ansedd; af sina
vänner (sjelfva hans medtäflare blefvo det) med den hjertligaste
tillgitvenhet omfattad: vann han slutligen 1805 äfven af huslig sällhet
en mindre vanlig lott genom sitt äktenskap med Enkefru _Sophia Christina
Robsahm_, född _Wester_.
Men sorgen tycks så nödvändigt tillhöra menniskolifvet, att om den ej
tillskickas oss utifrån, skape vi den oss sjelfva i vår inbillning,
eller föds den inom vårt blod, i vår andedrägt, i de organer, hvarmed
vi känna och tänka. Stundom blir äfven ett öfverflod af lycka en
orsak till vår osällhet; och ett tillfälle att välja emellan tvenne
lyckliga belägenheter, kan göra ett böjligare sinne, åtminstone för
ögonblicket mindre lyckligt.
Alla dessa orsaker förente sig hos _Choræus_, att i sjelfva den
tidepunkt, då hans sällhet fullkomnades genom en Sons födelse, och
genom det mest sannolika hopp om befordran till en Theologie Profession
i Åbo, förbittra och kan hända förkorta hans dagar.
Troligen bar han länge hos sig sin egentliga dödsorsak i ett svagt
bröst. Åtminstone varnade han i det afseendet af en kunnig läkare många
år förut. Dock var hans hektik ej uppenbar förrän mot slutet af år
1805, efter en långsam och besvärlig resa ifrån Åbo, der han aflagt
prof för den sökta Professionen. Till den hastighet, hvarmed sjukdomen
utvecklade sig och fulländade hans upplösning, medverkade sannolikt
äfven en sinnesoro, hvars orsak jag tror mig böra förklara, då jag
derigenom kan rättvisa den döde, utan att såra någon af de lefvande.
Härvid måste jag gå tillbaka ända till första ursprunget af händelsen.
Kring hela riket, åtminstone i städerne, hade upphöjt sig en klagan
öfver den ringa uppbyggelse, man oftast fann af den offentliga
Gudstjensten, Änskönt förnämsta orsaken härtill låg hos åhörarne
sjelfve, i deras brist på andakt och tro, i deras större uppmärksamhet
på det yttre och menskliga, än på det inre och gudomliga i hvad de
sågo och hörde: så gåfvo utan tvifvel äfven presterne, i synnerhet de
yngre, anledning till detta missnöje. Det borde väcka så mycket större
uppmärksamhet, som det yttrades lika af olika slags åhörare. En del
klagade, att de ej fingo höra Guds ord; en annan del, att det
menniskoord, som för dem frambärs, var alltför ostädadt. Mången
församling stötte sig öfver kärfva afhandlingar i ett för dem
obegripligt skolspråk, mången öfver kärnlösa utrop i svassande ord med
tillgjorda åtbörder. I allmänhet saknade man hos unga Predikanter icke
endast öfning och erfarenhet, utan ock insigt och urskilning. Om
stundom äfven hos de äldre åtskilligt kunde klandras, och om i
synnerhet deras språk ej svarade mot tidens fordran; så öfverskyldes
likväl dessa brister af deras allvar i hufvudsaken, och af den trohet,
hvarmed de höllo sig till den Heliga Skrift. Roten till det onda låg
för öfrigt i den obenägenhet, att ingå i Prästeståndet, som röjde sig
hos de flesta ynglingar af natursgåfvor och grundligare studier. Ibland
de nitiska och verksamma kyrkans män, som begynde kraftigt motarbeta
detta förfall, var Biskopen i Åbo Herr Doktor Tengström. Ett
hufvudsakligt medel deremot syntes honom ett redan vid Akademien
öppnadt tillfälle att pröfva och utbilda de blifvande Predikanternas
embetsgåfvor. Med de eftertryckliga varningar, han sjelf både enskilt
och offentligen gaf emot de rådande felen, ville han förena den verkan,
som åtföljer egen åskådning så väl af det felaktiga, som af det goda.
Allt detta kunde åstadkommas blott genom ett Seminarium; och ett sådant
blef genom Akademiens i Åbo då varande förträfflige Kanslers, Hans Ex.
Grefve C.A. Wachtmeisters välvilja och nit, efter den plan, Herr
Biskopen i samråd med andra insigtsfulla män uppgifvit, bragt till
verkställighet; hvarefter dylika inrättningar skedde äfven i Upsala och
Lund. Afsigten dervid var visserligen icke, att för den praktiska
öfningen uppoffra de theoretiska studierna, och befrämja den ytlighet,
som var tidens llmänna fel. Tvertom skulle fordringarne både af
språklärdom och af philosophisk underbyggnad ökas och skärpas. Men så
länge bristen på Prestämnen gjorde ett visst öfverseende till ett
oundvikligt ondt, borde de, som skulle framträda såsom lärare inför
Guds församling, om de saknade en djup lärdom; åtminstone i sjelfva
embetets utöfning, äga någon färdighet och urskiljning.
Den nya inrättningens första framgång skulle naturligtvis mycket bero
på den man, som ställdes i spetsen för densamma; och som _Choræus_ vid
samma tid genom sina predikningar vunnit stort bifall i Stockholm, och
redan i Åbo var känd både för kunskaper och för talegåfva: så blef han,
ibland andra, uppmuntrad att söka den Theologie Profession, hvarmed
styrelsen af Seminarium skulle förenas.
Han sjelf, ehuru lycklig på Carlberg, frestades af kärleken till
sin fosterbygd, och af hoppet att der kunna uträtta något godt;
men oroades genast af den tanken att stå i vägen för andra sökande
af större akademisk förtjenst. Likväl, då all anledning var till
den förmodan, att vid denna nya syslas besättande allt afseende på
personer, äfven hvad deras för öfrigt ostridiga rätt angick, skulle
uteslutas: så tyckte han sig utan förebråelse kunna lemna sitt öde i
deras händer, om hvilkas allvarliga och oväldiga nit för saken allena
han var fullkomligen öfvertygad. Men så nöjd han skulle varit, att se
en medtäflare, hvars företräde i ålder, tjenstår och lärdom han gerna
erkände, och för hvars karakter han yttrade och hyste all aktning, sig
föredragen: så smärtsam var för honom den föreställningen, att hans
befordran, som ansågs otvifvelaktig, skulle åtföljas af missnöje och
söndring inom det verk, der han skulle inträda. Denna föreställning,
hvartill han både vid sin resa till Åbo och vid förslagets upprättande
funnit någon anledning, ehuru den mycket förstorades af hans lättrörda
sinne, oroade honom under hans sjukdom; och om hans själs ömtålighet
mycket härrörde af hans helsas svaghet, så verkade den likväl tillbaka
på hans kropps förstöring.
Redan i Februari månad 1806 kände han sjelf, att han bar döden inom
sig, ehuru han ej förklarade sig deröfver ens för sin maka. Efteråt
erinrade hon sig likväl, att han fyra månader för sin död sagt henne:
"Jag har haft tre svåra nätter; men nu är jag lugn: ske Herrans vilje!"
Ifrån det ögonblicket lefde han ej mer för verlden. Allt som förut
smickrat eller förtrutit honom, väckt hans hopp eller saknad, rörde
honom ej mera. Endast dem, han älskade, omfattade han ännu med en
stilla ömhet. Förut orolig vid den minsta kroppsliga smärta, bar han nu
med tålamod de största plågor. Till sista stunden bibehöll hans själ
sin eld och kraft. Mellan det han liksom räknade sina steg till grafven
vid den rörelse, han i sitt rum tog, der hans cirklat kring golfvet
blefvo, såsom han sjelf anmärkte, dag från dag allt mindre och färre,
skref han flere skaldestycken af religiöst innehåll, af hvilka likväl
endast det, som slutar denna samling, hann utföras. De sista raderna af
hans hand voro dessa:
Så lång är dagen ej, att aftonen ej nalkas,
Och aftonen ger lugn, och bådar nattens frid.
Du trötte vandringsman! din heta törst skall svalkas:
Du källan finna skall uti behaglig tid.
På sjelfva sin dödsdag höll han, sittande i sin säng, utan tvifvel i
den inbillning, att han stod på predikstolen, med upphöjd röst en kort
predikan om en christelig död. Flera närvarande vittnen intyga, att de
aldrig hört någon ting mera rörande, och uppbyggligt; men äfven ett
mindre fullkomligt tal måste i en sådan belägenhet smälta det mest
hårda hjerta. Sedan han slutat, lade han sig ned liksom för att dö, och
låg en stund alldeles orörlig. Dock väcktes han ännu på några timmar
till känsla af sitt kroppsliga lif, innan han drog sista andedraget.
Han afsomnade den 5 Junii 1806 i en ålder af 32 och ett fjerdedels år.
Hans äktenskap hade varat endast ett år och fyra månader; och den son,
han lemnade efter sig, följde honom snart i grafven.
Till det rörande af detta dödsfall bidrog äfven hans makas öde, som
nu var andra gången enka i en ålder af några och tjugo år. Om hans
likfärd, som skedde genom Carlbergs trädgård till Solna kyrka,
skref en närvarande vän till en frånvarande, ibland annat, detta:
"De dystra alleerna, den mörka skogen, den efter regn och åska ännu
mulna himmelen, allt sammanstämde med den känsla, som uppfyllde våra
hjertan. Knapt var liket nedlagdt i jorden, innan himmelen klarnade,
solen sken fram och den skönaste afton följde: en tvåfaldig bild af
menniskolifvet, antingen man tänker på det ljus, som för den döde
uppgår ur griften, eller på sorgens flyktighet hos de efterlefvande."
Flere skalder hedrade hans stoft med blommor, som ej förvisna; och
på hans graf i Solna kyrkogård läto hans vänner lägga en ohuggen
gråsten med endast denna påskrift: _Choræus_. Man har funnit denna
minnesvård förmäten. Utan tvifvel skulle den passa äfven för ett snille
af första rangen eller för en stor man: den vore då sublim. Nu är den
blygsam, liksom dess föremål, och begär ej uppmärksamhet af andra, än
dem, hvilkas hjertan _Choræus_ i sin lifstid, antingen som vän, efter
predikant, eller skald intagit, och som önska ett svar uppå hans egen
fråga:
Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?
TILL CHORÆUS.[3]
Striden var så olik. Himlen vann
Stark som _Theseus_, vänskapen, som han,
Hämtar älsklingen förgäfves åter
Ur den tysta långa nattens famn;
Fåfängt, spanande hans kära hamn,
Klappar hon på dödens port och gråter.
O! hvi blef ett nyttigt lif så kort!
Med hvar ädel dödlig, som går bort,
Flyttar sig en stjerna från hans bygder,
Bryts en dam mot tidernas förderf,
Släcks ett hopp för mensklighetens värf,
Undanrycks ett stöd från unga dygder.
Religionens lärare, hur väl
Gick du vägen rakt till hörarnas själ,
Utan irrsteg kring en molnklädd mening!
Himlens sanning och förnuftets röst,
Öfver dina läppar, från ditt bröst,
fällde fram med känslan i förening.
Och din milda lyra, hur hon böd
Andakt och beundran! Hur hon ljöd
Skaparns, hjeltarnes och dygdens ära!
Tidigt dogo tonerne hon gaf,
Och, vid blicken på din egen graf,
Kanske såg du henne ej så nära.
Sällheten du stegvis skulle nå
Och, lik vandrarn uppför berget, gå
Genom dess afsättningar till spetsen;
Först bland oss du skulle lycklig bli,
Vinna än en grad hos din _Sofi_,
Och den högsta uti englakretsen.
Du är borta, -- jag på stranden står;
Äfven jag skall helga dig en tår,
Äfven jag min röst i chören blanda.
Så, när Guds Profet försvann i skyn,
Stod _Elisa_ qvar med häpen syn,
Bedjande om hälften af hans anda.
W.
VID CHORÆI GRAF.[4]
Multis ille bonis flebilis occidit.
_Horat._
Träffad af en Nordisk sommarflägt,
En Hesperisk blomma tidigt faller;
Och behagens ljusa morgondrägt,
Multnar innom griftens mulna galler.
Jordens drömda sällhet, snillets pris,
Friden, hemguden och framtidshoppet --
O! de flydde -- O! så flyr den is,
Som en vårflod våldsamt drar i loppet.
O! de flydde. Ja, på tidens sand
Bygg din lycka, grunda dina öden;
Vinka glädjen: -- till ett annat land
Vinkar dig, vid glimt af lian, döden;
Obeveklig med sin jernhand slår
Herjaren palats och tjell till jorden,
Snillets son minuter andas får,
När den tanklöse är grånad vorden.
Fåfäng klagan! Fader! oss förlåt
Hjertats suck och saknans qvalda stämma,
Lär i sorgens stund oss le deråt,
Mildra känslan, och dess uttryck hämma.
Lär oss gissa till en högre lag
Och ett sammanhang af bättre öden;
Lär oss tro, att lifvets sista dag
Är ej den, vi falle ros för döden;
Att det nyttiga vi tänkt och gjort
Ej med oss i griftens moln försvinner:
Att det godas minne, ljust och stort,
Öks, likt bäcken som i hafvet rinner;
Att förtjensten, olönt eller lönt,
Ej med timmans skiften slutar banan:
Att allt ädelt, gagnande och skönt
Opp till evigheten medför vanan;
Att den tolk, som dygdens budord gaf,
Rena, vigtiga och tröstligt ljufva,
Icke stängdes i en ödslig graf,
Men flög opp med en symbolisk dufva;
Att de Hymner, en Davidisk Bard
Ärnade till stöd åt Religionen,
Skola, med en röst, på jorden spard,
Heligt ljuda invid Gudathronen;
Att den suck, som genom öknen flyr
Från en Makas hjerta, obesvarad,
Hörs af Den, som tingens öden styr,
Och bland Himlens minnen blir bevarad;
Att de spädas vårdare och far
Skyddar arfvingen af namnets heder,
Och på jorden än en engel har,
Som, lik _Fant_, den faderlöse leder.
Att om vänskapen med eldad bön
Icke vann den älskades förskoning,
Har hon dock af minnets frid en lön,
Och i hoppets rymder en försoning.
Hvila, stoft! i jordens modersfamn,
Tag Odödlighet! ditt lån tillbaka.
Vårda, Tacksamhet! Apostelns namn.
Stanna, Vänskap! att vid urnan vaka.
Och du yngling! nya dagars hopp
För det land, som gaf dig hem och daning!
Glöm ej, under mannaårens lopp,
Lärarns efterdömen och förmaning.
Om du, tidigt bildad för ditt kall,
Blir, som _Erhnsvärd_, länders skydd och ära,
Äfven du en dag berömmas skall,
Och din hugkomst skaldens val begära.
Och om då, som nu, en ovan röst
Bär den armes skärf till offergärden,
Skall hans uppsåt ge ditt sinne tröst,
När det saknar snillets högre värden,
G.
PRIS-SKRIFTER.
1. EHRENSVÄRD.[5]
Skaldesång.
Hvem tackar hon? de hjeltars mod
Som, när de lefde, hon försmädde.
_Leopold_.
Han stundar då den dag,
Som läker dina sår, så många och så djupa,
Som ej ser andra nederlag,
Än skördar, som för lian stupa.
Ja, Finland! ofta svag din lyckas telning var:
Än han i drifvan dött, än lifvats opp och knoppats;
Han ändtligt mognar nu ... och _Gustaf Adolfs_ dar...
Se der den gyllne tid, som du så länge hoppats!
Se glad dess morgonsol bestråla dina tjäll:
Fortjena ditt beskydd, att vara dubbelt säll;
Och, att med större glans din sällhetstafla höja,
Låt då och då din blick vid dessa taflor dröja,
Der minnet syns af fordna mörka år:
Liksom i moln en blodig måne står.
Ja, du förgäts ej, Natt!
Med förra seklet född och kring Europa gjuten,
Då Kriget på dess throner satt
Och Åskan förde ut besluten;
Lång var du, dubbelt lång för mina fäders bygd,
Och dubbelt digra moln du öfver henne tömde,
Och sjelfva altaret gaf icke mer ett skygd,
Och sjelfva grafvarne sitt ros förgäfves gömde.
O Finland! är ditt hopp för alla tider släckt?
Blott vilda norrskens bloss i hemsk och blodig drägt,
Som rusa mot hvarann, kring fästets rymd du skådar;
Men stjernan synes ej, som dagens ankomst bådar;
Dock fatta mod! der stiger redan en
Ur molnets bädd, och sprider hoppets sken.
Var helsad, _Ehrensvärd_!
Det är då ödets dom, att stora själar födas;
Den stund, en lutad samfundsverld
Behöfver deras arm att stödas.
Mörk var din barndomstid: Mordengeln trakt från trakt[6]
Kring Sveriges gränsor flög och störtade dess söner,
Men skonade dock dig. Det ges en högre Makt,
Som genom molnen hör betryckta folkslags böner.
Svik ej ett troget hopp: men vet, det störtas skall
I samma ögonblick som ser ditt eget fall;
Bland lågor och bland svärd, beredd att dig fördjupa[7]
Tänk, att en ära fins långt öfver den att stupa;
Strid icke mer: se blottad för hvart jern
Din fosterbygd -- och svär att ge den värn!
Men ångra ej din ed!
O! såge du förut med hvilken du skall strida!
Det är förgäfves att du stred
Vid Hjelten _Fredriks_ egen sida:[8]
Der gällde blott ditt lif, här gäller det din dygd;
Der ägde du din arm, ditt öga och din klinga;
Men skall du hamna dig uppå din fosterbygd?
Hvad vapen har din hand? ditt hjerta äger inga.
Här pröfvas ej blott nit, här fordras ej blott mod,
Men ock den vises sans, den klokes tålamod.
Välan! du var den eld, som härjar och försvinner:
Det ges en ädlare, som utan thordön brinner,
Som, ofta glömd och ofta undanskymd,
Dock sprider glans och skördar från sin rymd.
Dröj ej i mörkrets skygd!
Du är ej lyckan värd, om du för faran ryser;
Försakelsen är ingen dygd,
Om du kan gagna då du lyser.
Räds icke tadlets orm, som hväser vid din fot,
Räds icke harmens pil, som ljungar mot din panna,
Gå driftigt till ditt mål i trots af klippans hot,
Som ställes i din väg och bjuder dig att stanna:
Gå, likt ett åskmoln, fram, i trots af lyckans vind,
Och se blott målets gagn, för vägens mödor blind,
Och gif åt dina barn en misskänd dygd att ärfva;
Det är en sådd för några dar forstörd
Men lifvad opp till hundrafaldig skörd.
Som hjelte, går du fram,
Som vis, din egen kraft med andras du förenar:
Så sprider cedern från sin stam
En adel grupp af fasta grenar:
Räck _Hermanson_[9] din hand, och svär en Romersk tro,
Nej! svär en Gothisk tro, ty hon blott ej bedrager,
Att offra dagens fröjd och sjelfva nattens ro
För vinsten af en dygd, ej endast af en lager.
Ställ hvarje sann förtjenst, försigtig eller djerf,
Ur skuggan dragen fram, i ljuset af ditt värf,
Och upphöj andras namn, att, vid din egen sida,
Som sällskapsstjernor stå, och glans kring Sverige sprida;
Se fästets rymd! -- Så vidsträckt minnets är --
Man skymmes ej, man tränges icke der,[10]
Stort är ditt företag,
Långt bort står banans gräns, hvars irrgång du beträder.
Förlorad evigt är den dag,
Hvars afton ingen framgång gläder,
Hvad kaos för min syn af klippor och af skär,
Mot hvilka böljan slår, kring hvilka stormen hviner!
Dock sväfvar ej en slägt af samma anda der,
Som kallade en verld ur ödsliga ruiner.
Medborgeliga dygd! hur mäktig är din hand!
Hon reser opp ett Rom uppå en öde strand,
Hon rödjer öknen bort, hon bergen undanvältar,
Gör hjelten till en Gud, och qvinnorna till hjeltar;
Och redan står med murar, torn och torg
Ditt storverk der! -- Var helsadt Sveaborg!
Var helsad ock du Här!
Som ifrån strand till strand far uppå stormens vingar,
Och skyddar landets nakna skär,
Och tröst till sorgsna hyddor bringar.
Flyg från din lugna hamn, tag plundrarne emot!
Låt hämden blixt på blixt mot deras panna ljunga,
Och helsa deras barm med dessa afgrunds klot,
Dem döden dig har smidt, dig _Ehrensvärd_ lärt slunga;[11]
Sänd dem kring rymden ut, som aftryck af ditt mod:
De vänta blott en vink, de törsta efter blod.
Men, sedan du befäst ditt välde öfver hafven,
Så nedlägg segerns ros till Ehrensvärdska grafven:
Den örn, som der djerfs stämpla mot din ro,
Slår plötsligt ner uti ett lejonbo.
Förmätna Sångmö, fly!
Fly från ett skådespel, som döden blott kan njuta!
Förskräckligt är kanonens gny,
Dess dallring sönderslår din luta.
Välsigna hjelten blott! Din kallelse det var,
Af bygdens mödrar lärd och deras ombud vorden,
De hafva hört, att han, med ömhet af en far,
Rest detta värn för dem och hela fosterjorden;
Att deras barn, som de, i trygghet skola bo,
Förnöjda af sin teg och sina makars tro:
Att samma stilla lugn, som fädrens aska funnit,
Skall unnas äfven dem, sen mödans dag försvunnit:
De hafva hört, hur du var dyrkans värd,
Och tacka dig, förföljde _Ehrensvärd_!
Förföljs du? _Ehrensvärd_!
Välan! ditt höga mål med jettesteg du hinner:
Man är ej jordens dyrkan värd,
Om man dess afund icke vinner!
Hvar såg du ett Athén, hvar fans väl än ett Rom,
Stort genom hjeltars mod och ädla själars styrka,
Som ej föraktligt föll till orättvisans dom,
Till denna sega nyck, att skymfa eller dyrka?
Se der din oskuld kränkt, se der ditt rykte fäldt,
Och till ett allmänt mål för tadlets viggar stäldt,
Och gå med kufvadt hat och hemligt gjutna tårar
Tillbaka till din däld, och odla dina fårar,
Och vårda der -- då dig ej unnas mer --
Det träd, som frukt åt andra åldrar ger.[12]
Nej, hjelte, fatta mod!
Var nöjd, du har gjort gagn, du kan ej mer begära.
Gif ondskan, om hon vill, ditt blod,
Gif henne, om hon vill, din ära;
Men gif ej detta nit för en otacksam verld.
Det öppnas för din syn, odödlighetens tempel!
Han träder fram, Sokrat, och ropar: "var mig värd!
Och älskar du mitt namn, så räds ej mitt exempel."
Ja vet att, till din tröst, det trotsiga Athén,
Hvad ej hans hjerta njöt, beskärt hans multna ben,
Att knäböjdt inför dem hans dygder det förlåtit,
Gjort mer ... fördömt sitt hat; gjort mer ... hans död begråtit.
Blif honom lik, förföljde _Ehrensvärd_:
Det fins en Gud, det fins en efterverld!
Dock mera ljuf än stor,
För fosterlandets skull försakelsen är vorden:
Lätt är att lida för en mor,
Då denna mor är -- fosterjorden,
Hvad skatter för en man, som verkligt hjerta har,
Är ej hans faders graf, är ej hans egen hydda,
Och templet, dit hans dygd sin glada förstling bar,
Och minnet evigt kärt af stunder, lyckligt flydda!
Ja, Paradisets fröjd: den första känslans tid,
Och mannaålderns vinst: gagn, ära, samvetsfrid,
Och allt som njuts i dag, och alltsom du begråter,
Allt, allt, din fosterjord dig skänkt -- hvad ger du åter?
Ditt lif -- Välan! du har betalt din skuld:
Så pocka ej på rökelse och guld!
På denna tankegrund
Stod _Ehrensvärd_ med lugn i alla lyckans ilar,
Som klippan i orkanens stund
På sina gömda rötter hvilar.
Ditt rykte är ett strå, din lycka är en slägt,
Din pligt står evigt fast, och klar som nordensstjerna.
Väl! _Vasa_ fick en thron, men hvad fick _Engelbrect_?
Och hvilken blef din lön, _Christina Gyllenstjerna_?
Så jemt, som skeppet går ifrån sin stapel högd,
Den vise går sin gång, åt ingen sida böjd,
Af hoppets fackla lyst, med dygdens harnesk väpnad,
Mot lyckan utan stoj, mot faran utan häpnad,
Och tänker glad: förtjenstens tempeldörr
Skall öppnas dock med grafven -- om ej förr.
Hon öppnades för dig
Ännu på lifvets strand: din fruktan blef bedragen[13]
Och klar den solen sänkte sig,
Som skred mot molnen hela dagen.
Mildt leende som hon, till andra verldar gå!
Gif taflan af ditt namn tillskänk åt minnetstempel;
Vet, sanningen förtjust skall teckna der uppå:
"Till våra dars triumf, till andra dars exempel!"
Den skola hjeltar se, och svära vid din dygd
Att gagna, såsom du, en älskad fosterbygd.
Vet, _Gustafs_ egen hand din minnesvärd skall grunda,
Och teckna der i guld för tidehvarf, som stunda,
Främst för sin son, sin första efterverld,
Ett heligt bud: Förgät ej _Ehrensvärd_!
Ditt hjerta seger njöt,
Ditt rykte hade ej sin fulla seger njutit;
Men Sverges lejon genombröt
Den skogseld, som det inneslutit.
Af fordna segrar dolt, till nya rof det gick;
Men blef af lågan stängdt. För klokt att den förbida,
För stolt att frukta den, det glödgade sin blick,
Och skakade sin man, och rusade att strida.
Hvar faller spets vid spets? hvar brinner stam vid stam?
Der banar det sin väg; der störtar det sig fram.
Förgäfves följes det af jägarenas skurar,
Det gnistrar redan hämd från dessa trygga murar;
Och ingen röst från denna dag har sport:
Hvad Sveaborg till Sverges trygghet gjort.[14]
Snart ifrån glädjens högd
Steg fredens engel ned och spred en allmän ljusning,
Och alla tempel sjöngo fröjd,
Och alla hyddor ljödo tjusning;
Och fosterlandet föll för _Gustafs_ fötter ned
Och offrade den krans, som tacksamheten knutit:
"Njut glädjen af det lugn, för hvilket sjelf du stred,
Och deltag i den fest, du åt ditt folk beslutit."
Men _Gustaf_ svarade: I grafvens mörker göms,
Och då hon icke syns, hvad under att hon glöms!
I grafven göms den hand, som freden dig beredde.
Och nu till denna grift han fosterlandet ledde --
Här föllo de med blottad hjessa ned,
Och tackade för seger och för fred --.[15]
2. YPPIGHETEN.[16]
Privatis illis census erat brevis
commune magnum.
_Horat._
Djupt ner i dalen står det halmbetäckta tjäll,
Der jag min morgon njöt och sluta skall min qväll;
Jag byter icke bort min frihet och min koja,
Mot veklighetens slott, mot yppighetens boja;
Med glädje skådar jag den rikes bättre lott,
Om han är lycklig sjelf, om han gör andra godt:
Men om för svarta troll af gnagande bekymmer
Det glada lugnet skrämdt hans tjäll, hans hjerta rymmer;
Om ödet åt hans bröst en känsla har beskärt,
Så hård som den metall, han brottsligt dyrka lärt;
Om af en usling mött han häpen återvänder
Och riglar sina lås, och sluter sina händer:
Då faller jag på knä och tackar jordens far
Att mig en torftig mor uti sitt sköte bar.
Af mera ädla skäl, än dem som afund föder,
Jag sjunger den barbar, som tjusar och föröder,
Som med sitt dolda gift, och med sitt granna svärd
Skall länge härja än en vekligt somnad verld,
Egyptens engel lik kring jordens rymder sväfva
Och hvarje manlig dygd uti sin födsel qväfva.
Jag har ett fosterland; det är ej blott ett namn,
Det är min faders sköt, det är min moders famn:
Vid brädden af dess graf, som yppigheten bäddar,
Besvär jag verldens Gud att han dess sällhet räddar.
* * * * *
Men är det icke sant att Statens yppighet
Är blott ett återsken af dess fullkomlighet?
Ju högre dagens Drott på himlahvalfvet skrider
Dess mera värmer han, dess större glans han sprider.
Begär ej att dess lopp i dag skall ändra sig,
Förbanna ej dess glans, blott för den sårar dig.
Begär ej att en Stat, åt Fädrens vanor trogen
Skall evigt jaga ros, skall evigt vända plogen,
Den har ett högre mål, den har sitt Zenith der
Af vackrare behof, af ädlare begär.
Vill du att menniskan på samma punkt skall stanna?
Välan! mot jordensstoft tryck hennes höga panna,
Smid bojor åt dess blod och återhåll dess lopp.
Förgäfves! -- tanken dock bevingad flyger opp.
Nej _Rousseau_! på din graf den känslofulle gråter,
Den vise ditt system beundrar och förlåter,
Beundrar känslans blixt, som dig med blindhet slog,
Och snillets djerfva flygt, som orätt kosa tog.
Du såg bland ståt och prakt ett olycksaligt slägte,
Och det var denna syn, som din förvirring väckte.
"Är detta, sade du, den enkla menniskan?
Kom hon ur Skaparns hand så usel och så grann?
Nej gifvom henne snart tillbaka åt naturen,
Åt denna ömma mor, uti hvars sköte buren
Hon redbar sällhet njöt, ej blott dess granna namn.
Hon tillbad dygden sjelf, ej blott dess prydda hamn
Hon kände ej de brott, dem våra dagar fira,
Hon var sin herre sjelf, och stafven var dess spira;
Nej! hon är vilseförd, hon finna skall igen
Sin sällhet och sin dygd uti Arkadien."
Odödelige Man! du brann för menskligheten,
Men ditt förslag är svårt -- svårt som omöjligheten.
Om menniskan i dag till råhet återgick,
Var viss, hon dröjde der ej många ögonblick;
Var viss, hon skulle snart den blomsterhögden hinna,
På hvilkens sköna spets hon hoppats glädjen finna.
"Stig upp från höjd till höjd, fall ned från däld till däld
För dagen lycklig blott, för stunden tillfredsstäld":
Så lyder Skaparns dom, förkunnad för mitt slägte,
Den stund, ur intets natt dess varelse han väckte.
* * * * *
Såg ej, att dygden qväfs, der yppigheten trifs.
Det måttliga är sant, det falska öfverdrifs.
Jag vet, att dygdens frön i dalens skugga lifvas,
Att höga tänkesätt i låga kojor trifvas;
Jag känner Romarns namn, han som i samma hand
Bar spaden för sin teg, och spiran för sitt land;
Jag vet med hvad beröm man fordna dar bestrålar,
Med hvilka färgors prakt man deras dygder målar:
Jag dessa taflor sett; -- men deras teckning fann
Kanske för mycket skön, kanske för litet sann.
Hvem är den ondamagt, som vårt begrepp förvillar,
Då det hos fordna dar så många laster gillar,
Då fröet till en dygd, hvars planta skjutit fram
Med samma vördnad näms, som hennes mogna stam?
Är fibrens spänstighet, och styfheten i leder
Med själens styrka ett, och värdig samma heder?
Kan känslans tröga gång bli vällustens förakt?
Kan blodets starka svall, bli hjeltemodets magt.
Och hvilken är den dygd, vi lärt hos Cato dyrka?
Är det väl själens mod -- nej, envishetens styrka.
Sokrat är mera stor, om gråtande han dör,
Än denne, som med köld till hjertat dolken för.
Att dö, är ingen dygd, nej det är hjeltens ära
Att gagna med sitt lif och tyst dess bördor bära.
Helt visst är dygden gjord för alla tidehvarf,
Helt säkert skall hon gå från slägt till slägt i arf.
Rom, Sparta och Athen! visst ägdes hon af eder:
Men bör jag söka den i edra råa seder?
Bör jag ej söka den i nit för allmänt väl,
Som styrde eder arm, som lifvade er själ?
Och rådde icke dygd i Svithjods äldsta bygder?
Så fasta som dess berg har verlden sett dess dygder;
Men dessa grymma mord, men dessa hämndens krig.
Var detta, ädla dygd! en fest beredd åt dig?
Nej, sänd från himlen ned att trösta jordens slägte,
Din hand Olivens qvist, och aldrig svärdet sträckte,
Din röst förkunnade ej fasor eller blod,
Men allmänt brödraband och allmänt ädelmod.
Du törs af inga år, du stängs af inga gården,
Som solen lifvar du hvar enda vrå af verlden;
Det var upplysningen som renade din dag,
Det yppigheten är som ökar dess behag.
* * * * *
Forsök ej skilja dem, det fins en hand allena,
Som sliter dessa band, dem hon förmått förena.
Kometen skrider fram med enkelt majestät,
Men skåda hvilken prakt han leder i sitt fjät;
Den vise från sitt torn, i nattens tysta stunder,
Af helig vördnad tjust, betraktar detta under.
Det yppigheten är som vidgar ljusets glans,
Som flätar nyttans guld i nöjets blomsterkrans,
Som reser värd på värd åt stora hjeltars minnen,
Som uppå tusen sätt förtjusar våra sinnen.
Se der ett Tempel rest af yppighetens hand
Åt stora skådespel uti ditt fosterland,
Der snillets gudaröst den största bov förleder
Att svära dygden tro, och hålla sina eder,
Der känslans varma tår till mensklighetens tröst
Så ofta lenat opp ett hårdt, ett isadt bröst.
Förtjust af all den prakt, som trollade ditt sinne,
Glöm ej en tacksam suck åt _Gustafs_ dyra minne!
Träd fram på detta Torg: hvad ser ditt öga der?
Fall ned för hjeltens fot: det _Gustaf Wasa_ är.
Hans minne skall ej dö förrän med Religionen,
Hans Stod ej störtas skall forrän med Kungathronen!
Det yppigheten är, som rest hans ärestod,
Medborgarns varma nit, och rika ädelmod.
Du ej på Stockholms torg såg stolta minnesvärdar
Om fattigdomens bild stod lutad på dess gårdar.
* * * * *
Det är Försynens lag, att Statens öfverflöd
Skall gifva nöden tröst och torstigheten bröd.
Ej dessa rika haf sitt stora förråd gömma;
Välsignelser från dem åt alla sidor strömma:
Der stryker floden fram med trotsigt majestät,
Der smyger sig en bäck med skörden i sitt fjät.
Arbetarn offrar glad åt andras sålt sin möda,
För att med sina barn sjelf dela täppans gröda.
Glad sträcker han sin arm att resa andras slott
För vinsten af ett bord i egen koja blott;
Och äfven i den stund han under bördan dignar,
Han glömmer hennes tyngd, och hennes lön välsignar.
Hvem födde sjuklingen, för hela verlden gömd,
Utaf sin enda vän -- af sjelfva döden glömd?
Hvem hindrade hans qval? Gör rätt åt yppigheten:
Det hennes dotter var, det var välgörigheten.
När ifrån trakt till trakt den mörka plågan går,
Fördubblar hon sin gång och flyger i dess spår:
Det fins ej någon vrå, dit hennes blick ej hinner,
Det fins ej någon tår, som henne okänd rinner.
Gläds, gläds mitt tidehvarf! det blef din sälla lott
Att villja tänka ömt, att kunna göra godt.
Tron icke, lyckans barn och yppighetens vänner,
Att vid er prakt och ståt den vise afund känner;
Men om på lifvets ban J tagen intet fjät,
Att ingen hulpen bror hörs ömt välsigna det,
Men denna varma suck, för er till Skaparn höjes,
Men tacksamhetens tår som uti ögat röjes,
Men denna sinnesfrid, åt dödens stund beskärd:
Se der den ädla lott, han finner afundsvärd!
* * * * *
Hvad gör jag? är det jag som yppigheten gillar?
Kanske med falska sken min syn hon blott förvillar,
Likt denna sköna konst, i öfrigt aktningsvärd,
Som stora under gör uti en pappersverld:
Förblindad af den prakt, som för mitt öga strålat,
Jag tror en verklighet, den endast konsten målat.
Mitt dyra fosterland! förlåt mitt hjertas brott:
Jag såg ej ditt förderf, jag såg din sällhet blott;
Jag vände bort min syn från skymten af din fara,
Ty hjertat sade mig att du bör lycklig vara:
Jag vet, den slagen är, en dubbel sveda får
Af hvarje ömsint hand, som rörer vid hans sår.
Dock huru helas de, om de ej tåla röras?
Må då förnuftets röst mot yppigheten höras!
Ve den, som har en själ, och ser försagd och kall
Sitt dyra fosterland på branten af sitt fall,
Och ej med ädelt mod sin sista styrka samlar,
Och sätter skuldran till, och krossas, när det ramlar!
Nej, sägom icke mer, att yppighet och prakt
Den rätta profsten är af fria Staters makt;
Den glans som tjusar oss, en ryslig afgrund döljer,
Och döden oförmärkt i praktens fotspår följer.
Lykurg! må än en gång ur grafvens mörka famn
Ditt minne lindra fram och glansen af ditt namn.
Spartaner! på er mull jag driftar fråga eder:
Var det på skådespel J lärden edra seder?
Göts dygden i er själ med drufvans lena saft?
Hvad krydda skänkte den sin liflighet och kraft,
Att tjusa eder själ, att fängsla edra tycken?
Hvar köpte hon sitt smink; och sina sköna smycken?
Hvar lärde hon den konst att tala granna ord?
Nej sådan satt hon ej vid edert enkla bord.
Det var vid detta bord, der redbar spis förtärdes;
Som kroppen hellsa vann, och själens styrka närdes;
Som hvarje Statens lem med lika skiftad rätt
Var rörd af samma nit, och samma tänkesätt.
Hvad saknar detta folk till högden af sin lycka?
Kanske en svag Tyrann, blott mägtig att förtrycka,
Kan hända granna brott uti ett yppigt hof
Och Skalders köpta här, som sjunger deras låt;
Kanske den goda ton i våra nya Stater,
En skymfad helgedom, en segrande theater;
Kanske från Ganges strand det präktiga förgift,
Som släcker tankens eld, och qväfver känslans drift?
Nej, Sparta, om din arm förstår att svärdet bara,
Och om ditt hjerta lärt att söka stridens ära,
Slå dessa fiender! Athen begär ditt blod,
Men desse fordra mer: din frihet och ditt mod.
* * * * *
I yppighetens famn tror du att dygden närdes?
Kan hända var det der, hon småningom förtärdes.
Se der en telning ryckt ifrån sin fosterjord,
I gyldne urnan ställd uppå de storas bord;
Men trött af konstens hand, som stundligt honom drifver,
Och sjuk af öfverflöd, han inga frukter gifver,
Han trånar långsamt bort, han tynar stundligt af,
Och sjunker vissnad ner uti sin prydda graf.
Du hör Historiens röst med rörelse och styrka
För alla jordens folk den stora sanning yrka,
Att yppighet och prakt är sedernas förgift,
Och veklighetens bädd medborglighetens grift.
O! skåda detta Rom så stort i fordna dagar,
Stort af den visa magt, som gifvit verlden lagar,
Stort af ett fruktadt namn, af ärans segerståt,
Dock störst af manlig dygd som följde äran åt.
Men låt det röfva guld från öfvervunna länder,
Men låt det resa slott kring Tiberns kala stränder;
Låt skådespelets prakt dit flyttas från Athen:
Och dygden flyttar snart från hjertat och till scen.
Det är ej mer det folk, som gick att lagrar skörda:
Det stupar nedertryckt af sina skatters börda,
Det somnar vekligt in i yppighetens famn,
Och glömmer segrens glas, och sjelfva dygdens namn,
Men denna styfva arm, och denna sinnesstyrka,
Men denna religion att sina pligter dyrka,
Men samma fosterland i hvarje enskilt bröst,
I glädjen deras allt, i sorgen deras tröst,
Men denna stränga sed, som lagens bokstaf lydde:
Se der den ädla dygd som torftigheten prydde.
Athen! hon fanns hos dig, hon fanns en tid; men ack!
Hon döden med Sokrat uti Cicutan drack.
* * * * *
Har himmelen bestämt, ibland mitt slägtes öden,
Att uppå smakens träd, det måste äta döden;
Då, _Rousseau_! ömt begråt den olycksfälla dag,
När menskan bröt dess frukt, förledd af dess behag.
Dock är det icke här, som villan oss bedrager?
Är icke snillets ljus den sanna dygdens dager,
Är icke smakens frukt med sina blommors glans
Den ädles möda värd, och värd den vises ans?
Mitt dyra fosterland! låt ljusets fackla brinna,
Låt ifrån trakt till trakt dess milda strålar hinna,
Att yppighetens sken, som länge tjusat oss,
Skall vika för dess glans likt nattens sköna bloss.
Låt konstens unga Son, sig sjelf, och dig till heder,
Ge skönhet åt ditt vett, och smak åt dina seder:
Se detta åkerfält, som rika skördar bär,
Hur trifs ej nyttans ax med nöjets blomma der!
Vänd icke ögat bort med harm från din Theater,
Har Sverige ej sin smak så väl som andra Stater?
Glöm blott, att hvad du ser är bildningsgåfvans svek,
Att känslan är en dröm, att dygden är en lek;
Glöm, och förlåt det nit en ynglings hjerta dårat,
Glöm att hans svaga suck ett heligt minne sårat!
Men _Gustaf Wasas_ Stod -- o himmel! är det der
Som flärden trotsa vill att hon ej brottslig är!
Så hör då hjeltens röst: "o mina Fosterbygder
Hvi dyrken J mitt namn, och skymfen mina dygder?
Är detta granna prål den sanna dygdens drägt,
Är denna sega själ med Nordens hjeltar slägt?
Flyn granne veklingar, dyn yppighetens slafvar:
Hvi skymfen J vårt namn och trampen våra grafvar?
Flyn dygdens fosterjord! jag känner icke er.
O mina Faders Gud, fins intet Sverige mer?
Hvar är du enkla dygd? hvar är du fasta heder?
Hvar är du varma tro? mitt öga söker eder,
Hvar är den ädla jord, som eder fordom bar?
Stå icke bergen mer på sina grunder qvar?
O Sverige! om min arm har dina bojor krossat,
Om från en seg Tyrann dig _Wasa_ har förlossat:
Så fatta detta svärd som fördes af hans arm,
Och sänk dess hväfsta ägg i yppighetens barm;
Der har du än i dag tyrannen, som dig trycker.
Ve dig!! om du ej snart från honom spiran rycker!"
* * * * *
Hur har du, yppighet! ej tusen skilda sätt
Att skämma i sin grund Nationers tänkesätt!
Med nöjets bägare förstår du att dem söfva,
Att qväfva dygdens röst, och ärans känsla döfva.
Af denna dvaldryck söfd, hvem hör den svaga röst;
Som talar varnande ur djupet af vårt bröst?
Förgäfves pligtens bud förkunnas af den vise,
Vi glömme hvad han lärt, och hans förtjenster prise;
Vi byte redbar dygd, och verksamhetens lif
I tusen granna fel, mot ljufva tidsfördrif.
Blygs fallna mensklighet! född till en verklig ära,
Är du i dag förnöjd att samma tittlar bära?
Du frågar icke mer: förädlar det min själ?
Du frågar: tjusar det, och kläder det mig väl?
Våld, högfärd, rikedom, med stolthet till sig rycka
Arbetarns ringa lön, och slitens hela lycka.
Förtjenstens blyga röst är under tårar qväfd,
Och rätt till dess förtryck djupt in i guldet gräfd.
Hvad är att lätta dem, som under bördan digna,
Att höra här och der ett hjerta oss välsigna,
Om millioner bröst uti en efterverld
Förbanna under gråt vår yppighet och flärd.
Ack! om uppå din graf ett sjukligt barn skall stanna;
Och under sorgens gråt sin varelse förbanna,
Förbanna detta arf, som öks med årens lopp,
Af en förslappad själ, af ett förmörkadt hopp:
Hvad båtar att din flit dess stora anspråk fyllde,
Att med en ytlig glans dess brister du förgyllde?
En bädd af Eiderdun, en bädd af halm och strå,
Ack! plågan söker opp och trifs i begge två!
Se der i åldrens vår en sjukling stödd mot stafven,
Som ifrån nöjets slott en genväg fann till grafven!
Se der ett halfväxt barn med hösten på sin kind,
Se der en ynglings lif bortblåsa med en vind!
Se der en fattig mor i torftighetens hydda,
Hvars smak förgiftad är utaf en utländsk krydda;
Hon rycker från sitt barn ett tårbefuktadt bröd,
Och går att byta det i skadligt öfverflöd.
O! skuggor af de män, som hedrat svenska jorden,
Som sådden dygdens frön bland klyftorna i Norden;
Sen edra barnabarn, försummande dess ans,
I dag, blott pryda sig med nöjets blomsterkrans;
Sen med förlåtelse, hur glömske af er ära
De under flärdens ståt ett vekligt hjerta bära,
Och lifven med er blick en manlig dygd igen:
Då skall en lycklig dag ett Sverge finnas än.
3. TROLLHÄTTAN.[17]
Det ädla, som Ni tänkt, det nyttiga Ni gjort;
Se der hvad Visheten skall ensamt kalla stort.
_Blom_.
Från brädden af det haf, der Nordanstormens Gud
Med skarp och vredgad röst förkunnar sina bud,
Och än en skummig våg mot aftonstjernan häfver,
Och än i böljans djup en ryslig afgrund gräfver:
Jag helsar skuggan af den strand,
Som vattnas utaf Venerns bölja:
Att känslans svaga utbrott dölja,
Och slagen af en okänd hand.
Men hvilket är det dån, som jag på afstånd hör;
Som skingrar örats ro, och hjertats lugn förstör?
Ack! dundra äfven här de ljungande kanoner,
Som störta dalens tjell, och hota högdens throner?
Fins ingen vrå, dit lugnet flyr,
Fins ingen däld, dit glädjen ilar
Och leende i skuggan hvilar,
När stormen öfver jorden gnyr? --
Dock detta skarpa ljud, som höres långt ifrån;
Är ej ett fältslags skri, är ej en segers dån.
Nej, dessa länge nog ha öfver jorden dundrat,
Nej, redan länge nog vi bödlarne beundrat:
Från städrens grus, från templens brand,
Nog länge dessa härskrin skallat,
Som hämndens viggar nederkallat
Mot hjertat af ett fosterland.
Det är ett större verk än detta usla stort,
Som menskan dyrka lärt, och blott förbanna bordt,
Som i en framtids dag, när segrarns stoder ramla,
Och tusend hjeltars namn i glömskans öknar famla
Skall dundra detta stora bud,
I mensklighetens döfva öra:
Den sanna äran vill blott höra
De gagneliga storverks ljud.
Jag nalkas: hvilken syn? hvad öde förde mig
Från elfvens lugna strand hän till ett inhemskt krig?
Hör! hur med vreda dån de om hvarandra brusa,
Se! hur med flaggigt mod de mot hvarandra rusa:
O! måtte dagens ljusa Drott,
O! måtte nattens herskarinna
Af inhemskt krig och tvedrägt finna,
I Manheim, denna tafla blott!
Mitt öga vändes bort: det aldrig dröja skall
Vid någon ryslig bild af höga olycksfall:
Se der en stilla å! dess åsyn mig behagar:
Så lungt och tyst, som den, förrinne mina dagar!
Så uti ödets granskap står
Den vise, der hans dag förrinner,
Och bullret blott hans öra hinner,
Men ej hans ädla hjerta når!
Dock! det är känslans pligt att lifligt taga del
I Skaparns underverk, i konstens skådespel.
Men fåfäng är den prakt, som endast känslan tjusar,
Förgäfves elfven ler, förgäfves forssen brusar,
Förgäfves slussarne mot skyn
Med stolthet sina kronor höja;
Den vises blickar icke dröja
Vid yttre glansen af en syn.
Se der! utbrister han, ett kraftigt vittnesbörd
Att menniskan är stor, fast hon är vilseförd;
Så mägtig, som den röst, bland dessa klippor ljuder,
Så mägtig är den röst, som hennes storhet bjuder:
Som bjuder att med väldig hand
De himmelshöga klippor spränga,
Med hvilka oss begären stänga
Ifrån fullkomlighetens strand.
Ja, jordens ädle Kung! hur är du icke värd
Beundrans höga rop -- och tårars tysta gärd.
Din egen lilla vrå med stolthet du förgäter,
Och stakar stjernors gång, och himlens omkrets mäter.
Hon störtar klippans spetsar kull,
Hon sönderbryter hennes grunder,
Den hand, som darrar några stunder
Och evigt göms i jordens mull.
Men hvilken var då du, som dyrkansvärd och djerf
Först lade verksam hand vid detta stora värf?
Du måste ägt en själ af tvefald koppar sluten,
Du måste ägt en hand ur hårda marmorn bruten,
Och alla hjeltar nederlagt,
Och sköflat alla jordens länder,
Då slutligt du din fana vänder
Emot naturens egen magt
Ja det var du, o _Carl_! hvars storhet vördas änn
Utaf det trogna folk, som dyrt betalat den:
Ja det var du som gick att med din järnarm lyfta
Ur forssens grymma djup den första tunga klyfta:
Som gick att fosterlandets nit,
Och Polheims ädla snille mana
Att genom berg och forssar bana
En jemnad väg för nyttig flit.
Gläds! detta stora värs med mera styrka skall
Förkunna hvem du var, än bräckta murars fall,
Än Narvska trummors klang, än Holofzins kanoner,
Än fallna Städers dån, och nederbrutna Throner;
Det skall Pultavas jämmerskri
Med kraftig stämma öfverrösta,
Och mensklighetens hjerta trösta
Och fosterlandets ära bli.
J hjeltar! J, som stridt med tigrens grymma mod;
Som lefvat utaf rof, och hedrat er af blod:
Ve Er! om intet värs i häfderna förkunnat
Att J blott någon stund åt ädla storverk unnat;
Ve edra namn, om dagens ljus
Uti den sena eftertiden
Blott läser dem på Pyramiden,
Upprest på fallna Städers grus!
Förlåt dem, Mensklighet! förlåt dem deras brott,
Glöm deras segrars mängd, mins deras dygder blott.
Och Du! som blickar fred från solens höga bana
Och sänder stormen blott att oss till lugnet mana:
Glöm allt, hvad flärden kallat stort,
Glöm krigets hjelm, och segrens fanor
Och hjeltens stjernor, hjeltens anor;
Och mins det nyttiga, han gjort!
Men glöm ej, Efterverld! de stora företag,
Som byggdes hundra år, och föllo på en dag;
Nej läs med häpen blick i präktiga ruiner,
På hvilka nattens Drott med sorgset öga skiner:
Det är ej nog till hjeltens pris
Att styrkans arm åt nitet låna,
Och verlden med dess värs förvåna:
Han måste äfven vara vis!
Se der af oklokt nit, se der af ovis magt
En evig minnesvärd i fasans hela prakt.[18]
O hvilka armas svett, som der förgäfves runnit,
O hvilken mängd af år, som fruktlöst der försvunnit,
O hvilka skatter dränkta der,
Att ge den vise detta nöje,
Att säga med ett tåradt löje:
Se menniskan hur vis hon är!
Mitt slägte stanna här, och se din vishets bild.
O! för ett falskt begrepp hur mycken möda spild:
System uppå system i glömskans flod stå sänkta,
Likt dessa slussar här, förstörda och fördränkta.
O hvilka mödosamma år!
Hur många tidehvarf försvunnit
Förrän man blotta vägen funnit,
Som till det sannas tempel går!
Och har man funnit den i våra ljusa dar?
Är det ej blott ett sken, som tjusar och bedrar?
Skall icke samma fors med styrkan af sin bölja
De visas byggnader i evighet förfölja?
Skall ej ett annat tidehvarf
Med blygsel våra misstag ärfva
Med högmod andra fel förvärfva
Åt sina barnabarn till arf?
Nej gläds! den vises blick i dag sin svaghet ser,
Och bygger ej sin tro på forssens ynnest mer.
Han söker icke mer att dessa klippor spränga
Som tankans högre verld från sinlighetens stänga.
Nej, styrd af religionens hand,
Han trygg Kanalen genomseglar,
Der himlen sig i böljan speglar
Och hinner tjust en önskad strand.
O du, som djerf och blind än söker denna rymd
Af tron allenast sedd, för tanken evigt skymd;
Den blick du höja vill, du i en afgrund sänker,
Du all din mödas guld i intets bölja dränker,
Du med en tunn och bräcklig slup
Den vilda forssens bölja plöjer,
Som blott en stund af ömkan dröjer
Att störta dig i dödens djup.
Ja svage dödlige! din egen vanmagt känn,
Se din förmågas grans, och öfverstig ej den.
Var glad i nöjets stund, var lycklig i din yra,
Men lär af vågens svall att öfvermodet styra.
Den vise ej förmäten går
Att mot naturens krafter strida;
Han smyger sig på forssens sida
Och glad ett önskadt lyfte når.
Så restes detta verk, som Sverges ära gör;
Uppå en annan grund, den forssen ej förstör.
Förtörnad våg på våg han utur djupet häfver
Och i sin egen barm förtviflande dem qväfver:
Då glad med skörden i sitt spår
Kanalen rinner genom fälten,
Lik den förtryckte dygdehjelten,
Som leende bland bödlar går.
Snart flydda tidehvarf! du för då icke blott
Till evighetens dom förödelser och brott:
Din sköna aftonsol ej rodnande beskiner
Blott fallna tempels grus, och thronernas ruiner:
På Götha elfvens glada strand
Dess sista blick med tjusning dröjer,
Till dess hon der fullkomnadt röjer
Ett mästerverk af fridens hand.
Den nästa morgonsol, ur böljan rinner opp;
Skall purpra dessa verk i följden af sitt lopp:
Skall med förtjusning se, hur flagg vid flagga höjes,
Hur böljans jemna rygg af tusen kölar plöjes:
Hur sliten fästande sitt hem
På Venerns blomsterrika stränder,
Upplyfter sina hundra händer
Och trött af skördar sänker dem.
Du fosterlandets vän! hvars känslofulla själ
Förtviflar vid dess nöd, förtjuses af dess väl,
O säg, med hvilken blick du detta storverk skådat
Som tusen åldrars vinst med kraftig röst bebådar:
O lär oss att på deras mull
Med tacksamhetens känsla vaka,
Som vågat egen vinst försaka
För detta ädla storverks skull.
Ja, helig är hvar graf, som i sitt sköte bär
De ädla armars stoft, som fordom svettats här:
Och J! hvars öppna hand åt fosterlandet räckte
Det guld, som sprider vinst från slägte och till slägte;
Så länge höjden gifver fall,
Så länge forssens bölja röres,
Och detta dån kring rymden höres,
Vår tacksamhet ej tystna skall!
Och J, som födens der, i andra tidehvarf,
Och dragen redbar vinst af detta stora arf,
Församlens någon gång på edra fäders grifter,
Och svären evig tro åt fredliga bedrifter.
Och svären att med flitens hand,
Och svären att med nyttans dygder
Försköna edra födslobygder,
Och gagna edert fosterland!
Ja ömma fosterland -- o evigt dyra mor!
Blif hädanefter säll, du hittills varit stor.
Du länge häpnad väckt, gå nu att afund väcka,
Och om åt dina barn du än skall lagrar räcka,
O! må de räckas åt den arm,
Som fridens glada yrken sköter,
Och endast mordgeväret stöter
I klippans ofruktsamma barm!
LÅRODIKTER.
4. MENNISKANS VARDE[19]
Hvilket värde äger du mitt slägte?
Hvar står målet för din bana fatt?
Skall den slump, som dig till dagen väckte,
Återstörta dig i intets natt?
Såsom löfven födas, vissna, falla,
Och förtrampas och förstöras alla,
Tills en annan lika flygtig vår
Lunden klär i lika sköna drägter,
För att äfven pryda den sitt år:
Så försvinna slägter efter slägter,
Och begrafvas djupt i jordens famn,
Och ge sina rum åt andra namn.
Dock! som fremling du på jorden dröjer,
Skapad för ett högre fosterland.
Stolt af denna tro, din arm du höjer
Att slå svärdet utur dödens hand.
Slagen sjelf, du trotsar dina öden:
Endast Gud är evig, icke döden,
Och min själ, Hans afbild, kan ej dö,
Hvad är vishetens och snillets ära?
Endast blommor! men af himmelskt frö,
Som dock en gång frukter skola bära.
Hvad är dygd, Socratiskt skön och ren?
Ifrån Skaparns thron ett återsken.
Ljuf och skön och hög är denna lära
Ack! men är hon lika evigt sann?
Dock förnekom icke jordens ära,
Stridom för dess visshet man för man.
Ve den tro, som lastens kulor födde!
Och för hvilken flera hjertan blödde,
Än för Alexanders segersvärd.
Stolte visling! ljusets ägta vänner
Logo alldrig åt en tröstlös verld.
Räds den stund, du skämtets båge spänner
Pilen, kastad kall ifrån din arm,
Återljungar glödgad mot din barm!
Segrar tviflet -- då låt bålet brinna,
Låt, Tyrann, din bila sprida sken,
Då låt mödrars blod och tårar rinna
Uppå deras barns förbrända ben:
Laster! villor! lemnen edra nästen,
Och bestormen dygdens gamla fästen.
Jordens tempel! fallen för en slägt.
Bäfven, Magter! edra throner ramla:
Himlens glans är svept i sorgens drägt;
Jorden är ett chaos, der vi famla
Om hvarann i samma djupa natt,
Utan synmål för vårt öga fatt.
Häpen för den tafla som jag målar,
Seende en afgrund i mitt fjät,
Flyr jag till den högd, der hoppet strålar
Klart och rent i himmelskt majestät.
Hvars är handen, som räcks ut att lyfta
Från mitt hjerta tviflets tunga klyfta,
Och att hungra molnen ifrån skyn?
Hvars är facklan? hvilken präktig ljusning!
Öppnas icke himlen för min syn?
Känner ej mitt hjerta dess förtjusning?
Hvars är rösten, som bland grafvars chor
Ropar högt: den dygdige är stor!
Det är din, du Ängel! sänd till jorden,
Såsom Härold ifrån Skaparns thron,
Med de höga heliga budorden,
Ädla, dyrkansvärda religion!
Tviflets rop du kraftigt öfverröstar,
Lyser villan, och bekymret tröstar:
Ack! men dina vänner äro få!
Svagheten i dikter dig förkläder,
Tidens starke andar dig försmå,
Brottet skyr dig, dåren dig försmäder,
Och den vise sjelf, din sanna vän
Söker Templets första grundsten än.
Dock den hvilar ej på svekets dikter,
Eller uppå lättrons lösa sand;
Men på lagen, som befaller plikter,
Lades han af sjelfva Skaparns hand.
Hvad är Sinai, som molnet höljer
Der rättfärdighetens Gud sig döljer?
Hvad är dundrets fruktansvärda röst?
Hvad är taflorna med alla buden?
Trogna aftryck af ditt eget bröst:
Der, just der! den evigt dolde Guden
Uppenbarar sig ännu i dag
I den rena dygdens stränga lag.
Sök då! ty du söker ej förgäfves
Dygdens grund, den finnes i ditt bröst,
Pliktens känsla någon gång förqväfves,
Men den hörs igen med åskans röst;
O! var viss att qvalet icke ljuger,
Som ditt hjertas ådror långsamt suger:
Verkligt är dess styng, du känner det.
Gör ett brott, och göm det undan dagen
Led i öknen dina dolda fjät,
Stå med oblyg panna inför lagen,
Friad der -- gå bort och döm dig sjelf
Och förtviflans Etna på dig välf.
Men var dygdig, njut en segervinning
Öfver laster, villor och begär:
Ingen lager flätas kring din tinning;
Men din seger ej förlorad är.
Återgå med dubbelt mod till striden,
Lastens svärd skall brytas mot egiden,
Och han sjelf skall störtas till din fot;
Och de fordom trotsiga begären
För en skymt utaf förnuftets hot,
Kasta från sig alla mordgevären:
Öknen der du stred försköna sig,
Änglar stiga fram och tjena dig.
Ja, det gifves dock en väg att pröfva
Dygdens visshet, som ej missledt än,
Och det är att henne redligt öfva:
Menniska äg mod att vandra den!
Gif åt honom, som du kan förtrycka
Med din båtnad, än en bättre lycka;
Led den oskuld till en högre dygd,
Som din vällust brottsligt härja kunnat,
Gif dens barn i andra dagar skygd,
Som dig hatat, dig ej lefva unnat;
Gör det utan vittnen, gör än mer:
Glöm ock att en Gud din gerning ser!
Nedlägg någon gång den lätta spira
Som du fört på glädjens sköna fest,
Och gå bort för att en högtid fira
Såsom nödens eller sorgens gäst.
Fastän haglet dina tegar mördat,
Så välsigna dem din ovän skördat.
Och förlåt hans lycka som hans dygd.
Gråt ock du, när menskligheten blöder:
Hela jorden är din fosterbygd,
Alla som förtryckas, dina bröder.
Glömd af lyckan, denna vällust kän
Att förtjena och ej äga den!
Pryd först taflan af din lefnads stunder
Blott med ett af dessa ädla drag;
Störta sen odödlighetens grunder,
Jäfva sen förnuftets stränga lag.
Se dig kring, och dubbelt skön är jorden,
Dubbelt majestätlig himlen vorden,
Och dess stjernor vinka äfven dig
Till en verld, der du skall finna åter
Detta Eden, som blott viste sig
För din barndom, och som du begråter;
Der från region till region
Du skall nalkas Helighetens thron.
Ja, hur långt din dygd dig ock må lyfta,
Målet dock på evigt afstånd står:
Örnen fritt åt ljusets rymd må syfta,
Solens thron han likväl alldrig når.
Ehvad godt och ädelt som du gjorde,
Fins dock mera som du göra borde:
Långt står Nero från Trajani krets
Men Trajani dygd bör ock förstoras,
Sjelfva Titus nå en högre spets,
Ingen dag begråtas och förloras.
Så tycks Atlas's krona hinna skyn,
Men den gäckar blott din svaga syn.
Men han kan ditt hjerta alldrig gäcka,
Han, den vise verldarnes regent,
Och för nöjet, att den plötsligt fläcka,
Dygdens himlalåga han ej tändt.
Icke sådan han sig uppenbarat,
Icke så sin vilja dig förklarat,
Ordningens och helighetens Gud.
Du skall ej ditt ändamål förfela!
Var och blir i evighet hans bud
Så för grandet, som det stora hela.
I hans rike är allt plan och skick
För den godes och den vises blick.
Icke tändes blott för sorgens dagar
Ditt begär till ett oändligt godt,
Icke skrefvos helighetens lagar
För ett svagt och sinligt hjerta blott.
Men ock här hans spira måste hyllas,
Och hans stadgar vördas, om ej fyllas;
Klar och hög som solen står hans lag;
Och den lyser så för dig som alla,
Och han skall ur grafvens djup en dag,
Alla slägter för sin domstol kalla,
Och dem fråga: hvilken vinst han bar,
Denna skatt, som anförtrodd dem var.
Säg ej här, att jorden alldrig hyste
Någon enda dygd, som varit ren,
Att de gerningar som stundom lyste,
Voro bågar med ett lånadt sken.
Gå ej feg att dygdens borg förråda:
Nej tag in Historiens högd, och skåda
Ofver rymden af förslutna år,
Öfver alla jordens skilda bygder:
Hvilket fält för dina ögon står!
Hvilka stora värf och höga bygder,
Än på afstånd såsom Lapplands fjell,
Än som tempeltorn bland bygdens tjell!
Ja, de funnos dessa höga sinnen,
Som försakat allt för pliktens skull,
Häfderna förvara deras minnen,
Jorden är af deras ära full:
Sköna, vördnadsvärda, som vid polen
Forskarns öga skådar midnattssolen,
Lysa än i natten deras namn.
Der syns Regulus, den stund han sliter
Sig till döden, från sin makas famn,
Der Sokrater, Epikteter, Titer,
Der den gamle, blinde Belis är,
Der Rousseau, förlåtande Voltaire!
Och hur mången dygd står ej oss nära
Men vårt hjerta oförändradt än,
Ser med afund andras vundna ära,
Är för fegt att sjelft förvärfva den.
Mången man, som tadlets vrånghet dömmer;
Äger likväl dygd, men henne gömmer,
Såsom klippan guldet i sin famn.
Mången fann förtjenst af läsord såras,
Och för med sig i sin graf sitt namn.
Ljusets Änglar se det dock och tåras,
Och med tjusning säga de hvarann:
Ock i stoftet dygden mogna kan!
Ja, hon finnes, och du skall besanna;
Med din lefnad hennes ägta glans,
Ädla Ungdom! kring hvars glada panna
Snillet fäst i dag sin friska krans.
Om din Konung lade bort Sin spira,
Att med dig din första högtid fira,
Att med dig besöka Pindens topp,
För att der på fosterlandets vägnar
Sprida fruktsam glans omkring dess hopp
Så förgät ej hvad ditt hjerta ägnar,
Så lägg handen på ditt bröst, och svär
Att förgås, om du ej dygdig är.
O min Konung! Du som ädelt hägnar
Denna Ungdoms lifligaste fröjd;
Skåda ock på fosterlandets vägnar
Trohetståren i dess öga röjd
Ja, med heligt alfvar vill den svära
evig tro åt mensklighetens ära,
Och åt Fosterlandet och åt Dig.
Dygden bäfvar ej att nalkas Thronen,
Hennes glans med Kronans blandar sig,
Och hon känner liksom Religionen,
Att en hemlig kraft dess hjerta rör,
Då hon Gustaf Adolph nämnas hör.
Hvilken ny och oförmodad dager,
Alldrig sedd i denna glömda trakt,
Glada Ungdom! sprides kring Din lager
Med en nyfödd stjernas fulla prakt.
Ack! Hon kom ock att försköna dagen,
Sveriges Drottning! skickad af behagen
Och begår åt dem Din hyllningsed.
O! må Hon vår dyrkan återbära,
Säga dem, hvad fröjd Dess ankomst spred,
Och att minnet af vår njutna ära
Skall förvaras i ett tacksamt bröst,
Varmt för deras, som för dygdens röst.
5. SÄLLHETEN.
Skaldebref.
Jag vill bli lycklig -- hvilken magisk röst,
Som ropar högt ifrån hvart dödligt bröst,
På tusen sätt uti sin utflygt bruten,
Den samma dock, ännu i dödsminuten.
Det är din suck, du! som i öknens sand
Tar tunga fjät, och stöds af ingen hand,
Och önskar blott en droppe ur den källa,
Af hvilkens bölja andras ådror svälla.
Det är en lösen vid hvar konglig borg,
Ett gångbart mynt vid alla samhällstorg;
Det är ert pris, J rike, och J store:
Och man har trott, att det de visas vore.
Du vill bli lycklig, menniska: välan!
Försmå då ej hvad jorden bjuda kan!
År hennes rymd för trång att innesluta
Hvad du behöfver för att se, och njuta?
Såg icke mer, att Himlahvalfvets Drott
Går opp att lysa för ditt öga blott;
Och Skaparns verk för den belkyllning skona;
Som skulle det behöfva dig till krona!
Stäm ner din ton, blif anspråkslös och vis!
Ditt lif, mins det, är ej ett paradis,
Det är ett fält, som lånadt åt din möda;
Ger ej en rik, men en tillräcklig gröda,
Än fulla kärfvar, och än toma strån --
Tag dock ej harmsen handen derifrån!
Der många klyftor än mot skyn sig höja
Sen fädrens tid, dem du bör undanröja,
Och der din hand skall lemna många qvar
Att röjas bort, i andra slägters dar,
Men hvilket du, att fädrens mödor löna,
Åt dina barn bör vidga och försköna.
Naturens lag, är äfven lag för dig:
Är han dig känd, så vörda den, och tig!
Hvar enda tafla i dess sköna Tempel,
Har ljus och skugga, (hvilket stort exempel!)
Den glada våren mången vådlig dag,
Och sommarn åskor, icke blott behag,
Och hösten stormar, icke endast skördar,
Och drifvan glans, att hölja hvad den mördar.
Din barndom har sin oskuld, och sin gråt,
Din ungdom sina nöjen och försåt.
Bekymret mognar jemte mannens lycka.
Och gubben har sin stillhet och sin krycka;
Den vise sjelf sin svaghet och sin nyck,
Hvar stor försjenst sitt kors, sin galladryck,
Och kronan törnen, hvilka undangömdes,
Men hittas nog af dem, som dertill dömdes,
Den ädle tårar åt en villad verld,
Åt andras nöd, och åt sin egen flärd.
Hvar jäfvas domen, som oss alla fällde?
Hvem sätter grans för vansklighetens välde?
Dess thron har stått, och den skall stå ännu,
Hvem störtar den? kan hända år det du!
Nej! äfven du dess offer måste falla,
Och samma öde väntar mig, och alla.
Tro likväl trygg, att Skaparns plan är hel,
Och att ej den, men blott din syn har fel.
Hvad som för dig tycks sinsemellan strida,
Är blott fullkomlighetens andra sida.
Äg denna vishet, som i allt hvad sker,
I plågan sjelf, en hemlig vinning ser.
Kanske den kalk, som du förtviflad tömmer,
En okänd skatt uti sin botten gömmer,
Kanske i skuggan, dit du tröstlös går,
Din lyckas blomma i full fägring står,
Och att den boja, väldet åt dig smider,
Till en trofé förbyts i andra tider.
Blef du ej sjelf i sorgens skola klok?
Har du ej läst erfarenhetens bok?
För mycket blomster stör ock själens helsa,
Och lyckan störtas för att dygden frelsa.
Fördrag då tyst, men icke blott fördrag,
Vålsigna ock den goda Skaparns lag!
Gif åt hans hand att alla verldar styra:
Styr du dig sjelf, när dina anspråk yra!
Räck glad din hand mot ymnighetens horn,
Räck den ock glad att taga mot ett korn.
Ett blygsamt hopp är mera tryggadt äfven.
När eken ramlar, skonas likväl säfven.
Lycksaligheten, religionen lik,
Sig vänder bort från hvarje anspråksrik,
Men möter honom uppå halfva vägen
Hvars lön är blygsam, stilla och förlägen,
Och fattar sjelf hans hand, och honom ger,
Allt hvad hans hjerta önskar, och än mer.
En fremling du, så väl som alla andra,
Ett okändt land är dömd att genomvandra.
Om utaf honom, som dess lagar skref,
Ditt visa råd, din smak ej frågad blef:
Så knota ej, och för din ringa nytta
Begär ej att dess stadgar bli förbytta.
Hvar helst en vacker utsigt möter -- dröj!
Och själens öga med dess prakt förnöj!
Hvar helst du framfar, må du äfven lemna
Ett redligt namn, som blifvit kärt att nämna,
Och sist vid gränsen en tacksågelse
Åt den Regent, som alldrig du fick se,
Men af hvars omsorg, och hvars visa lagar,
Du njutit hägn för dina korta dagar;
Nämn än en gång med tacksamhet hans namn,
Och se'n vänd om till moderjordens famn.
Se der för dig lycksalighetens lära:
Ack är den väl fiendtlig mot din ära?
Nej, du är sjelf din lyckas baneman,
Och ingen jordisk magt den frelsa kan.
Likt vilden, som förtviflad bojan bryter,
Till dess att blodet kring hans händer flyter,
Du rusar fram, af harm och högmod full,
Beredd att störta ödets järnmur kull;
Men faller sjelf, och ligger der i sanden
Och vinkar: hjelp! med den förblödda handen.
Du ler föraktligt åt all vishetsnorm.
Natt är din tanke, och din känsla storm.
Ditt eget hugskott måste allt regera,
Och ingen Gud behöfs för verlden mera.
Behöfs han icke? Ack! jag fruktar blott,
Att du för tidigt hans beskydd försmått.
Tag honom bort, och hvad blir sedan jorden?
I slumpens hand, en flyktig kastboll vorden,
Ett evigt chaos, lika rysligt än,
Om ej Guds anda sväfvar öfver den.
Sublima sanning! helig för mitt slägte!
Att det var Gud, som oss ur natten väckte,
Att det är han, som vårdar våra dar,
Och skiftar rättvist lotter åt en hvar;
Som från den högd, der han sig evigt döljer,
Hvar dödligs gång med vaksamt öga följer;
Att jordens öden mötas i en plan,
Liksom dess vatten i en ocean:
I sorgens stund, du våra hjertan lugnar,
Och uti glädjens, dubbelt lifligt hugnar.
Lägg denna grundsten för ditt glada hopp,
Och sen res tryggt din lyckas byggnad opp.
Men nyttja dervid helst den egna handen,
Lit ej på gunsten, bygg ej uppå sanden.
Ett hälleberg jag uti nejden vet:
Det heter, mins det väl, sjelfständighet.
Tag der det ämne, som du skall behofva,
Och trotsa stormen att dess fasthet pröfva.
När allt förloras, äg dig öfrig sjelf,
Och lyckans hjul med flitens händer hvälf:
Och dela så åt sysslor dagens stunder,
Att du åt ledsnan äger blott sekunder.
Förtjenst och framgång lätt du skilja kan,
Men knappt en verksam från en lycklig man.
Var derför mån att ingen dag förspilla.
Ryck undan stöden för en åldrig villa.
Hvad mera! om du krossas i dess fall:
Ditt namn ur gruset örnlikt svinga skall.
Gif mera ljus åt någon nyttig lära,
Gif mera glans åt Religionens åra,
Gör dygden älskad, lasten dubbelt skydd,
Och samfundslagen bättre känd och lydd.
Glömsk af dig sjelf, för andra slägter vaka,
Och stundens fröjd för seklers lugn försaka.
Drag opp en borg kring dina likars rätt,
Och slipa varsamt deras tänkesätt.
Var verksam med ett ord: och du skall finna,
Att af de många dar, du sett försvinna,
Var ingens afton mera ljuf och skön,
Än den, som räckt dig arbetsmödans lön,
Och att bland nöjen, var den fyllda pligten,
Det första, så till glansen, som till vigten.
Blif sedan ej den barnslige, som tror,
Att sällheten af lyckans nyck beror.
Hon är ej blind, att gynna och förskjuta
Hon äges af hvart hjerta, som kan njuta.
Se! med hvad längtan ifrån thronen, högd
Monarken stiger ner till hyddans fröjd,
Och huru lätt han finner sig belåten,
Att vara lika säll med undersåten.
Se, hur de höge ledsna mången gång,
Vid lyckans nycker, och vid flärdens tvång,
Förbyta purpurn i en landtlig slöja,
Och menniskan förutan omsvep röja.
Se, hur de rike fly från stadens fest,
Att söka lugnet, bygdens hvardagsgäst.
Se, hur den vise barnens lekar delar,
Och sina sår med deras löjen helar,
Blir sjelf ett barn, och blidkad af sin lott
Förlåter jorden hennes qval och brott:
Se detta allt, och fast den icke lyser,
Behåll den malm, som sina guldstreck hyser.
Äg blott den konst att alltid vara nöjd,
Och tacksamt njut den minsta lyckas fröjd.
En gyldne ram din sällhetstafla pryder,
För hvarje gång du detta budet lyder.
Men lyds det icke, då blir glädjen kort,
Och taflan mörk, och guldet faller bort.
Nej! fåfängt visheten sin varning gifver:
Hon nu, som förr, berömd, och olydd blifver.
Der ut i hafvet, ibland klippors mängd
Hörs en siren: och glömsk af vågens längd,
Af böljans fradga, af den svaga handen,
Och af det sälla lugnet uppå stranden,
Du måfte ut och pröfva lyckans haf,
Blott för en mera djup och rymlig graf.
Ack! detta bröd, beredt af egna sårar;
Och fuktadt blott med tacksamhetens tårar;
Och denna hydda, ner i dalens skygd
Af egen hand så ritad såsom byggd;
Och denna vän, den enda vän, du äger,
Som gör, som tänker mera än han säger,
Som lägger rågan till ditt glädjemått,
Som utaf sorgens, lemnar hälften blott;
Och dessa länkar i det ömma bandet,
Som håller qvar ditt namn vid fosterlandet;
Och detta hopp, hvar morgon åter födt,
Af mången lycklig aning understödt;
Och detta minne af förflutna tider,
Kring hvilket ångren ingen molnfläck sprider;
Och glädjen af hvart nytt och vigtigt rön,
Och middagsklockan, flitens hvardagslön,
Och hvilansstund, och stunden, då du vaknar,
Och intet annat än din trötthet saknar:
Är denna sällhet icke nog för dig,
Så vexla den, förblindade, åt mig.
Ack! barnet kastar brödet utur handen
Blott för ett korn, som skimrar uti sanden.
Dock hvem är lycklig, som ej gjorde godt?
Välan! du kan det med en mindre lott.
Allenast lär dig känna öfverflödet
Uti det ringa, men gladt brutna brödet;
Och kom ihåg, att enkans skärf är mer,
Än tempelskruden, hvilken skrytet ger.
På vänskapen, som löften icke bryter,
Som blott ett undangömdt betryck förtryter,
Som lockar fram ur ögat hvart behof,
Och döljer endast egna godhetsprof;
På redligheten, som med öppet sköte
Och öppet hjerta går en vän till möte;
På godheten, som af en hyfsad verld
Blott lånar känslans uttryck, ej dess flärd,
Som utan konst och anspråk att behaga,
Förstår magnetiskt hjertan till sig draga:
På denna fägnad tryggt du bjuda kan
Loths goda Englar, och hvar redlig man;
Och har din hand ej något bröd att dela,
Så kan en tår ditt öga icke fela.
Ett redligt handslag, och ett vänligt ord,
Är ofta mer än yppighetens bord,
En vattendryck åt slafven som förblöder,
Mer än den drufva, i kristallen glöder.
Men, tala du, som hederskronan bär,
Som tänker dö och likväl lycklig är;
"Min sol från gränsen af sin återskridning
Bär mig en säker, men ej fruktad tidning,
Och fast hon trängt sig genom molnen fram,
Jag knotar ej, jag är ej otacksam.
Hur mången fröjd har himlen mig ej unnat,
Hur många fler mitt hjerta njuta kunnat,
Dem andra sparsamt, eller alldrig rönt,
Men mera rättvist hade dem belönt,
Jag var ej rik, men lyckan hos de rika,
Mig lärde med min egen mig förlika.
Hur mången, flyttad opp till deras krets,
Blef icke hög och kall likt Alpens spets,
Och njöt ej glädjen, som jag ofta kände
Att i mitt hela slägte se en frände,
Den fina välluft, känd af ädla bröst
Att tröstlös sjelf åt andra gifva tröst.
Jag var ej hög; men hvilken vådlig ära
Att andras lycka vid sin egen bära!
Från bergets spets jag hörde stormens hot,
Och sönk med glädje till dess lugna fot,
Nöjd, att ej jag bland klyftor dömts att halka,
Vålsignande min stillhet och min svalka.
Jag var ej dyrkad; men har Leopold
För hvarje dag sin sällhet i sitt våld?
Att den är ljuf, den lager för dig grönskar,
En sanning är, en sanning som du önskar,
Att afunden förbittras år från år,
En sanning, som likt blixten ögat slår.
Jag var ej lärd, men Platos bok ej säger
Mer än hvad hjertat redan afgjordt äger;
Och sjelfva Newtons öga sökte opp
Den samma stjerna, som har lyst mitt lopp,
Dess namn är Religion: den skall mig leda
Till grafven, som från sorgen mig skall freda,
Och för hvars prydnad jag blott önska vill
Att någon vän, när jag ej mer är till,
Må en gång låna dessa visa orden
Utaf en stor och manlig skald i norden,
Och tekna dem som inskrift på dess häll:
_Att vara nöjd, det är att vara säll_."
6. DEN DYGDIGES HOPP.
Ja, helig är den rätt, som dygdens älskling har,
Att vinna lugnets skatt, att räkna sälla dar;
Men njuter han den här? o vänta ej, att finna
Fullkomlighetens bild, bland skuggor, som försvinna!
"Den dygdige är säll, hans himmel är hans bröst:"
Jag vördar denna tro, välsignar denna tröst.
Men är han också säll, när samma åska mördar
Hans barn vid makans bröst, hans maka, och hans skördar;
Och när i nattens stund, han mörk och hämsk, som den,
Begär af dödens hand, en röfvad skatt igen?
Se honom i den stund, då han i bojan sluten
Är stängd ifrån en fröjd, af sjelfva tigren njuten,
Och tömmer i sin barm med sorgens tåreflod
Sitt hjertas enda tröst, och dygdens sista mod.
Se honom i den stund, då, hädisk mot naturen,
Han svär en brottslig ed, af ingen lycklig svuren;
Och säg: om denna sats, att ej den ädle kan
Beröfvas sinnets lugn, är mera skön än sann?
Dock, om han lyckans slag, för egen del, förlåter,
Hur skall han vara glad när halfva jorden gråter?
Hur kan han vara lugn, när, hvart hans öga når,
Af mödans spänning trött, och skumt af sorgens tår,
Han brott och villor ser, med dragna svärd förbida
Den stund, som kallar dem att jordens lugn bestrida,
Han ser dem rasa fram med åskans djerfva fjät;
Att störta sanningens och dygdens majestät.
Ju klarare han ser, ju ädlare han tänker,
Ju redligare gård han åt sitt slägte skänker,
Dess djupare hans sår, dess grymmare hans fall,
Vid dygdens nederlag, vid lastens segerskall.
Men helig är hans rätt, och när han dygden öfvat
Och skördat ondskans hat, och lyckans vrånghet pröfvat;
Så kan han lyfta glad, sin tårbestänkta syn,
Och fordra ut sin lön, af domarn ofvan skyn,
Och fråga, i den stund, han under bördan dignar:
Är det på detta sätt, hans godhet oss välsignar?
Är detta då den lott, som ämnas våra dar,
Af helighetens Gud, barmhertighetens far?
Är denna rätt en dröm? är dygdens strid förgäfves?
Och gäldas ej den suck, som under tårar qväfves?
Och släcks dess ädla hopp, som stjernan störtar ner
Och slocknar i sitt fall, och tändes aldrig mer:
Släcks det i dödens stund, när ömmast det bör hyllas,
Af honom, som det tändt, när säkrast det bör fyllas?
Ve mig, olycklige! ve lifvets sista dag!
Min börda är för tung; min skuldra är för svag.
Hvart skall mitt hjerta fly, ur denna djupa öken,
Så mörk af sorgens natt, så hemsk af tviflets spöken!
Jag känner icke mer den skapare igen,
Som bod mig öfva dygd, som lofvat hägna den.
Naturen är då grym! grym, likt den mor, som släcker
Det späda barnets lif, som sina armar sträcker
Med tårar kring dess hals, och tyckes fråga ömt:
Är detta då det arf, din kärlek åt mig gömt?
Nej, nej! det fins en Gud, som den förtryckta hämnar,
Som ingen enda dygd i evig glömska lemnar,
Som skall en lycklig dag, uti välsignadt mått,
Betala den som led, som led, och gjorde godt,
Skall hjertats qväfda suck med dygdens lag försona,
Och byta tistelns krans i palmens glädjekrona,
Skall draga lasten fram i allmänt skådadt ljus,
Ur mörkrets djupa natt, ur glömskans tjocka grus.
Nej, nej! han är ej grym, han, som naturen gläder,
Han, som i festlig skrud den minsta blomma kläder.
Visst gifves det en verld, långt öfver molnens rymd,
Af dygdens öga sedd, för lastens öga skymd.
Lyft ögat mot den högd, der aftonstjernan blinkar,
Der med odödlig glans fullkomligheten vinkar,
Och gläds! hon vinkar dig till en oändlig verld,
Till sällhet utan svek, till dygder utan flärd.
Ljuf för en tröttad slaf är drycken utaf rankan,
Är skuggans svala flägt; men ljufvare den tankan
För hvarje dygdens vän i sorgens mörka dar:
Jag har min fulla lön i Skaparens förvar!
Men den är mer än ljuf, och den gör mer än gläder:
I himmelskt majestät din varelse hon kläder.
Du är ej mer ett stoft, som faller innan kort,
Som föres likt ett löf för dödens anda bort;
Du är en hög Monark, hvars krona icke krossas,
Om himlar störta ner, om jordens grundval lossas!
Den tjuste seglarn lik, som med förtviflan såg
Sin död i hvarje blixt, sin graf i hvarje våg,
Och visste icke hvar, och när han måste hinna
En klippa, för att der förkrossas och försvinna;
Då frälst, han hänryckt ser, hur solen dubbelt glad
Förgyller tornets spets uti hans födslostad;
Så skall i dödens natt, den stund, ditt öga slocknar,
Den stund, ett evigt moln omkring din panna tjocknar,
Du se en lycklig vink, från evighetens strand,
Af jordens goda Far, och lönen i hans hand.
Välan! stig fram barbar, att skymma denna lära,
Att störta jordens lugn, att trampa hennes ära!
Tänd, tänd en afgrundseld i ditt, och andras bröst;
Lef utan dygdens hopp, dö utan dygdens tröst,
Förbannad på din mull af vilseförda bröder!
Men fruktlöst är det nit, som i ditt hjerta glöder.
Så länge denna jord af menniskor bebos,
Skall denna lära der rättfärdigas och tros?
De vise skola dö, och deras skådtorn ramla,
Och dessas stolta namn i glömskans midnatt famla,
Men i systemers grus blir denna lära qvar,
Likt guldet, stämpladt om till vinst för andra dar.
7. DEN STILLA DYGDEN.
Stilla dygd jag sjunger till din ära
Du är misskänd af en ovis tid;
Men jag går, att mina likar lära
Bittert känna sin förlust dervid.
Stilla dygd! bland dina vänner hylla
Skuggans skald, från alla anspråk skild;
Och kom sjelf, att med din glans förgylla
Taflan der han tecknade din bild.
Hvem har mod, att offra åt sitt slägte
Sitt exempel, följdt men oberömdt?
Unge man! ditt hjerta frågan väckte:
Blifve svaret i dit hjerta gömdt.
Men du vise! bort med dina frågor:
Hvarför menniskan i alla dar,
Liksom barnet, hvarken sina plågor,
Eller deras läkedom fördrar.
Ack! så länge dagens rika flamma
Blickar ner, välsignande vår jord,
Finner hon oss menniskor de samma,
I begrepp blott visa och i ord;
Sysselsatte att hvarandra plundra,
Eller att bereda eget ve,
Häftiga att lifvets glans beundra,
Tröga att dess inre värde se.
Gäck då, hjelte! sväng en blodig glafven,
Strid och segra, blända och förskräck;
Höj din arm med stolthet öfver hafven,
Och aflägsna verldars häpnad väck.
Bjud din dolk sin heta blodtörst släcka
Uti barmen af en thronrival.
Gå att mensklighetens böner gäcka
Och förläng ett sekel hennes qval.
Men i dödens natt, när smickret tiger,
Som ditt blinda högmod underhöll;
När en vålnad opp ur grafven stiger
Af det offer, för din grymhet föll;
När han tränger till din bädd, och talar
Hämdens språk om oförsonadt blod:
Vittna sjelf, om du ej dyrt betalar
Dina segrar och ditt öfvermod.
Att välsignas, är det ingen ära?
Att förbannas, är det ingen blygd?
Bland de lagrar jorden tvangs att bära
Fans då ingen för en verklig dygd?
Är det ingen tackvärd lott, att ärfva
Efterdömet af en vis och god?
Det vill mod att ryktets gunst förvärfva
Att försaka den, vill mera mod!
Åt hvem tron J då att fosterbygden
Hembär tacken för sitt sanna flor?
Åt den verksamma, men tysta dygden?
Åt den fåfängan att synas stor?
Eller hvad begär er sammanlefnad,
Ej till en och annan högtids glans,
Men till friden, till sin hvardagstrefnad,
Hvad begär hon? Tjusning eller sans?
Du, som går att lyckans stoj försaka
Och att gagna i en bortgömd krets:
O! hvi skådar du likväl tillbaka
Åt det stolta tornets gyllne spets?
Vacklar du i det beslut du fattat,
Att bli glömd men god och vördnadsvärd?
Ångrar du, att du för litet skattat
Åt ett stolt förderf, en präktig flärd?
Alla taflor af din bildningsgåfva
Vecklas hop af ödets kalla hand.
Dina stolta drömmar evigt sofva,
Sträckta längs med glömskeflodens strand.
Blott en enda bild är öfrig vorden
Af din ungdoms härjade förråd:
Tron på dygden, möjlig uppå jorden,
Detta ädla själars öfverdåd.
Nå, välan! du all slags flärd har pröfvat,
Endast dygdens flärd dig återstår.
Ingen hjeltemodig bragd du öfvat;
Gråtit ingen ädelmodig tår.
Skynda då att denna vällust njuta,
Denna enda som är öfrig än:
Skilj dig ifrån verlden, för att sluta
Spelet med en rol af menskovän.
Nej, med bäfvan hör den inre rösten
Af en Lag, hvars fordran aldrig svek.
Fåfängt söker veklingen den trösten
Att hans lif är blott en flygtig lek,
Fåfängt vill en lättsint verld förvandla
Pligt och dygd, och allt till tidsfördrif:
Nej för himlen måste menskan handla,
För en evighet är hennes lif.
Men förgäfves i den vises tafla
Lyser dygdens rena ideal,
Om hon endast högmod mägtar afla,
Eller vanmaktskänslans bittra qval.
Fåfängt menniskan sig hänförd drömmer
Opp till högre andars rena sfär,
Om hon i sin ljufva dvala glömmer
Hvad hon har att först fullborda här.
Trädet blomstrar af des gömda safter,
Deras minskning följs af dess förderf.
Ingen dygd förutan inre krafter,
Inre krafter föda yttre värf!
Stilla dygd! du är ej sorglös dvala
Nej, ditt verktyg är en driftig hand,
Är en röst, som höjer sig att tala
Så för mensklighet, som fosterland.
Verka då, så länge dagen räcker,
För ditt kall, med varmt och värdigt nit:
Natten kommer, och för evigt stäcker
Dina framtids planer och din flit.
Är det fält som mättes åt din möda
Mindre vidsträckt: sköt det dubbelt väl;
Öka för en eftertid dess gröda,
Nyttans vän, men alldrig vinstens träl.
För din lycka är ditt nöjda sinne,
För din ära blir din vandel nog.
Guldets välde, efterverldens minne
Med ett flyktigt skimmer dig bedrog.
Hvad! blott mörker du i skuggan finner?
Hvad! dess lugn förgäter du min vän?
Ser blott högdens pragt, dit du ej hinner,
Ej den storm, som hviner öfver den?
O! hur djupt i dalen du må flytta,
uppgår likväl samma klara ljus
Öfver dig, till glädje och till nytta;
Och du bor i samma faders hus.
O! hvar helst din hydda är belägen,
Uppå hvilken bortgömd öde strand;
Löper han dock dit, den stora vägen,
Hvilken leder till ett bättre land.
Nöjd att dina dagar ej förnöta
Utan syftning till ett värdigt gagn:
Sök ej värf, dem du ej mägtar sköta;
Nej, låt Phœbus köra sjelf sin vagn.
Låt den vise vid sin lampa vaka
För en efterverld, som sofver än;
Och gäck du att hvilans stund försaka
För en lidande och bortgömd vän.
Blif ej låg att bland de höga nämnas,
Sälj ej samvetsfriden bort för guld.
Tålamod min vän! -- de skola jemnas,
Allas lotter, uti samma mull.
Var ej främmande med likars öden:
Blif den trycktas värn, den svagas stöd;
Öppna för den sysslolösa nöden
Flitens väg till redlighet och bröd.
Styr den trotsige med ditt exempel,
Led den vilseförda med ditt ljus,
Efterdömlig i den högstes tempel,
Efterdömlig i ditt eget hus.
Alltid färdig att dig evigt skilja
Ifrån pröfningens och sorgens land,
Säg med lugn: ske skapare din vilja!
Jag förtror mitt öde åt din hand.
Om jag utan buller njutit lifvet,
Byggt min lycka på en rättvis grund:
O! så låt det lugn, min dag blef gifvet,
Icke vägras åt min aftonstund.
Dygdens frö jag sökte odla troget;
O! men straffa ej min svaga hand,
Att det här i stoftet ej blef moget:
Låt det mogna i ett bättre land.
8. TVIFLAN och TRO.
Nej! det är ändtlig tid att bindeln sönderrifva!
Se upp o menniska! och läs vid dagens ljus:
Af jord du kommen är, till jord du måste blifva;
Det är din dom, bestyrkt af sexti seklers grus.
Förmår du jäfva den? hvar äro dina fäder?
De drömde liksom du, och du skall dö som de.
Du intog deras rum, du deras stoft beträder,
Snart skall du öka det, och rum åt andra ge.
Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden;
Bjud åren i sin flygt att bära dig sin skatt,
Och gif, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden,
Din hela varelse åt Evighetens natt.
Din hela varelse! du bleknar och förskräckes;
Du ser i detta råd en plundrande barbar,
Hvars arm i nattens stund emot ditt hjerta sträckes;
Och hänförd famlar du din kraft till ditt försvar.
Du hatar denna tro, du alldrig den förlåter:
Det är din fiende för lifvets hela tid;
Du samlar från ditt fall din spridda styrka åter;
Och går, att våga än en lika blodig strid,
Du bryter våldsamt in i hjertat af det rike,
Der verldarnas Regent en rättvis spira för,
Gör Gud till en Tyrann och dig till djurets like:
Nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.
Hvi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken
Med villan af din tro, med sveket af din röst?
Nej, kasta från din barm den lönligt burna dolken,
Och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.
Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo
Odödlighetens tro på lika gilltig grund;
De fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo
Och föllo öfver dem, i dödens mörka stund.
Systemet, det är sannt, som tryggade en lära
För jorden mera huld, föll äfven ofta nog;
Men sanningen steg fram, och hämnade sin ära,
Och denna helga tro ur gruset återtog.
Hvad har bevarat den i trots af alla skiften?
Hvem tände detta hopp? men sjelft det tände sig.
Står icke än i dag den dygdige vid griften,
Och ropar öfverljudt: o död! jag trotsar dig!
Ack! borttag detta hopp: och hvad är sedan lifvet?
Ett blandadt skådespel för löje och för qval;
Ett lån, som ej begärdt, blott som en skänk dig gifvet,
Dock fordras skall igen med dubbelt kapital.
Hvad är den vishets lön? för hvilken du ej tvekar
Att offra nattens sömn, och dagens tidsfördrif,
Hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar,
Och lär dig bättre se det usla af ditt lif.
Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger,
Döm sjelf att du är stark, och frukta inga jäf;
Gif namn af tålamod åt igeln som dig suger,
Och tag i farans stund din tillflykt till en säf.
Skrif huru skönt du vill till ålderdomens ära:
Den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älf;
Du kan ej bördan fly, du mägtar den ej bära,
Af alla andra glömd, och sviken af dig sjelf.
Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda,
Var billig och var god, var öm och känslofull,
Qväf hoppets tysta suck, och hjertats känsla mörda,
Och tag emot din lön -- i trenne skoflar mull.
O! nej en högre lön åt dig förvarad blifver.
En stormig aftonstund utaf en mulen dag
Är ej den sista gräns, dig skaparn föreskrifver,
Och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.
Ej att ett stolt begär ditt hjerta skulle ägga!
Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger;
Din suck är dess bevis, vill du det vederlägga?
Slit hjertat ur ditt bröst, och var ej menska mer!
Du ser en plan i allt, en afsigt i det hela,
Och dalens minsta ört är ej förgäfves till:
Skall endast menniskan sitt ändamål förfela,
Och är det henne blott, som ödet gäcka vill?
Oändlig i begär, och gränslös uti pligter,
Med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
Hon fordrar redlighet i lyckans dolda vigter,
Och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.
Hon fordrar, att den lön, för hvilken hon försmäktar,
Skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag,
Och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar,
Skall bli ett värdigt värf för evighetens dag.
Hvad skulle denna lag, och dessa stadgar båta,
Om yrkade så strängt, de alldrig fylldes opp?
Nej lösas måste dock den slutna lifvets gåta
Och fyllas måste det, odödlighetens hopp.
Och frihet, sällhet, dygd, de oskattbara orden,
Dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet,
De höra till ett språk, som talas svagt på jorden,
Som bättre talas skall uti en evighet.
Vid forskningarnas gräns en järnmur tanken möter.
Hit kan du, längre ej: så ljuder ödets röst,
Förgäfves deremot sitt hufvud tänkarn stöter,
Han dignar sanslös ner förutan mod och tröst.
Men nyckeln till dess port bärs troget utaf döden,
Och han skall leda dig inom den helga rymd,
Der sammanhanget röjs af lifvets mörka öden,
Der Skaparns stora plan ej längre blifver skymd.
Förbida denna tid, välsigna denna lära,
Och samla de bevis, du för dess visshet fann,
Strid ej mot jordens lugn, förneka ej dess ära
Och är ditt hopp dig kärt, blif ej dess baneman.
Men detta ljufva hopp, om slutligt det bedrager?
Om aftonstjernan släcks, och tändes alldrig mer?
Och alldrig någon skymt utaf en morgondager,
Från glädjens högre rymd, emot ditt öga ler?
Om allt hvad hjertat tror, allt hvad förnuftet bjuder
Är blott en präktig bild, är blott ett nyttigt svek?
Om helgedomens hvalf af falska läror ljuder,
Och evighetens natt gör slut på lifvets lek?
Och om förskrifningen på evigt sälla öden;
Som, tusen gånger kysst, du vid ditt hjerta bär;
På sin förfallodag, rifs midt i tu af döden,
öch kastas på din graf att multna med dig der.
Och om den högre hand, hvars aftryck du der söker,
Och hvars signet derpå du trodde vara satt,
Med ett förfalskningsbrott ditt skuldregister öker,
Och straffar dig derför med undergång och natt?
Nej -- dödlige hör opp att mot din sällhet kriga,
Och gå till grafvarne, att öfvertyga dig:
De kunna gifva dig en lärdom, ty de tiga;
Äg mod att likna dem: slut ögat till och tig!
Lid, hoppas, och gör godt, hvad öden du ock pröfvar,
Och alldrig mer mot skyn förgråtna ögon hvälf.
Nej, lönar ingen ann den redlighet du öfvar,
Så skall i dödens stund, din dygd sig löna sjelf!
Dock nej du lönar den, du höga Himlafader!
Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot
Och plånar ut med gråt de otacksamma rader,
Dem hjertats ångest skref; och faller till din fot.
Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
Ett heligt allvare din dolda thron omger.
Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar,
Så tydligt jag din lag, och mina pligter ser.
Hvart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
Så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta
Fly till sin gamla tro, och hvila sig på den.
Dess första grund är dold; jag sörjer ej deröfver:
Den lades af en hand som säkert kände sig;
Jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöfver,
Och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!
Jag vet ej, hvem du är, ej hur du uppenbaras,
Ej hvilken väg till mig din dolda anda sänks:
Det är en hemlighet, hvars upptäckt kanske sparas
Åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.
Nej, alldrig du åt oss dess kunskap velat ärna:
Om i en gränslös följd af dagar och af år
Du flyttade min själ från stjerna och till stjerna
Hon dock i evighet din dolda thron ej når.
Men hvad jag veta bör, har du ej velat dölja:
Du lefver i min själ, du verkar der, och vill
Att mina gerningar i evighet mig följa;
Ditt väsen är så visst, som att jag sjelf är till.
Är vissare ännu; och vore jag en bubbla,
Af ödets halmstrå blåst att glindra en minut:
Så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla,
Uti min sista suck bevittna dig till slut.
Men ingen löser opp det samband, som är knutit
Emellan mig och dig, för tid och evighet.
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
Då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.
O! följde jag min plikt med redlighet och varma,
Och vore hvad jag bör, och icke hvad jag är:
Du skulle som en far dig till mitt hjerta närma;
Jag skulle finna dig uti din himmel der!
Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt remna,
Och evighetens hvalf skall öppnas för min själ,
Och jag skall se, att du ej velat öfverlemna
Åt ödets fala gunst, mitt slägte och dess väl.
Ack! jag skall tacka dig, hvars omsorg har bevarat
Den tro, jag af din hand tog, såsom barn, emot;
Som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat,
Hvars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.
9. OSKULDENS HÄMD.
Nej, nej, han lefver än, som oskulden försvarar,
Än lefver han, de öfvergifnas vän
I åskans blixt han hämnas än,
I solens ljus sin nåd förklarar.
Hvem är, som suckar der, i dystra bojor slagen;
I trasor klädd och öfverhöljd med grus?
Det är en vis, som spridde ljus,
Och som ej sjelf får skåda dagen.
Men månne han då är för evigt stängd från ljuset?
Nej, hämdens arm hans fjettrar splittra skall,
Och skynda dessa murars fall,
Men han stå upprätt uti gruset.
Och hvilken ser du der förnöjd mot bålet vandra,
Och kyssa glad sin grymma bödels hand?
Det hjelten är, som frälst sitt land,
Som mördas sjelf, och räddat andra.
Men detta ädla blod skall det ohämnadt flöda?
Nej, hämdens Gud skall också hämna det:
Förtviflan, i tyrannens fjät,
Skall snart uti dess hjerta glöda.
Hvem är som vaknar der, och vågar helsa dagen
Med hämdens rop från ett förtvifladt bröst?
En skönhet född till andras tröst,
Men af en nedrig bof bedragen.
Men skulle hennes tår, ohämnad kunna strömma?
Nej, fatta mod, betryckte dygdens vän;
Ett öga fins som märker den,
En själ som mins när andra glömma.
Så lefver Han då än, som oskuld skall försvara
Och ljunga hämd emot förtryckarns bröst:
Det ena blifva skall min tröst,
Det andra skall min varning vara.
ELEGIER.
10. ÅSKAN.
Han kommer: han kommer, att straffa en brottslig verld:
Jag hörde hans röst der uppe i molnena skalla,
Jag såg en skymt af straffets glänsande svärd;
Han kommer, hämnarens tolk, att oss till räkenskap kalla.
Himmelen klär sig i sorg, Jorden suckar betryckt,
Hafvet hejdar sitt lopp, stannar förvirradt, och undrar:
Men häftigt, med våg på våg, i brådstörtad flykt,
Rusar det undan den röst, som i skyarna dundrar.
Bleknad är Ängens prakt, Åkrarne störta sig ner,
Grafvens rysliga natt tungt öfver lunderne hvilar,
Foglarnes stämma är tyst, vallhornet lockar ej mer,
Och till herdens tjell hjorden flämtande ilar.
Nu med darrande fjät, nu med svidande bröst,
Skyndar en rik tyrann, att sina jerndörrar stänga,
Men innom murarnas hvalf dundrar hämnarens röst,
Och genom reglade lås de krossande viggarne tränga.
Rysliga Engel! säg, o säg: hvem skall du i dag,
Ner ifrån slottets verld, för den Evige Domaren kalla?
Är det den brottsliges själ? må hända, det är jag
Som i min ålders vår för viggen skall suckande falla.
O! skona, skona blott den fattiges halmtäckta tjell,
O! skona, skona blott, hans täppas blomstrande gröda!
Sen från sin Herres fält han pustande staplat i qväll,
Låt honom somna i ro, och glömma sin tryckande möda.
O! skona denna far till dessa oskyldiga små,
Som tårögde se på sin mor, för att lyftas i famnen;
O! hvad brott kunna väl de renaste hjertan begå?
De känna ju blott de första heliga namnen.
O! skona flickans behag, ryck icke blomman bort,
Innan hon njutit till slut den sköna tjusande dagen:
Ack! denna tjusande dag, den är ju så flyktig och kort:
Än några stunder blott, och vissnade falla behagen.
O! skona mig också: ryck ej telningen opp,
Må hända i mognare år, i mera lyckliga tider,
Glänsar der någon skörd, som fyller ett glädjande hopp;
Må hända dock, dess löf skugga åt vandraren sprider.
O! låt mig fylla den ed, jag svor en döende far,
Att offra en manlig gärd åt fosterlandet och dygden,
Låt mig bli lycklig sjelf, och trösta olyckligas dar,
Och göra mig värd en suck, af något hjerta i bygden.
O! låt mig gläda än välgörarens hjerta, och sen
Låt mig dö uti frid, och mina gerningar glömmas,
Och i den åldriga jord, som gömt mina fäders ben,
Låt mitt bräckliga stoft, och känslans irringar gömmas.
11. TILL MINA BARNDOMSVÄNNER.
Är han glömd, er trogna barndoms vän?
Gode gossar! denna handen fatten:
Lika redlig, räckes hon er än,
Lika redlig, i den sista natten!
Detta hjerta mägtar än att slå
Lika ömt: af tusen hårda skiften
Mer betryckt, men lika varmt ändå,
Tills det gömmes i den kalla griften.
Redan ägen J en makas famn,
Redan edert knä en ättling vaggar:
Och hvad äger jag? ett sjukligt namn,
Kännande, som svärd de minsta taggar?
Brandförsäkrad ren er hydda står;
Och hvar är min hydda? hårda öden!
Dock hvad klagan? efter några år,
Skall hon byggas af en vän, -- af döden.
Byten edra yrkens lugn och tröst,
Mot en aldrig hvilad känslas spänning;
Byten barnet vid en makas bröst,
Emot hoppet om en skådepenning.
Kastad länge på ett okändt haf,
O! hur gerna vinkar jag med handen,
Åt den lugna hamn, jag öfvergaf,
Åt de ömma vännerne på stranden!
Minnens J den glada julen än,
Och vår hvita drägt, vår klara stjerna,
Då vi gingo kring som vise män,
Sjöngo illa, men dock hördes gerna.
Vise hette, vise voro vi,
Räknade så väl den korta tiden,
Sålde ej för stundens svärmeri,
Årets skörd, den glada samvetsfriden.
Minnens J den glada sommarns fest,
Hur vi sprungo kapp till blomsterstången;
Och vår stolthet, när vår goda prest
Log åt dansen och åt segersången?
O! den första, som till målet hann,
Utan ondska blef af oss betraktad,
Och den sista, ej, som nu, försvann
Ur vår cirkel, skymfad och föraktad.
Minnens J? -- jag har dock minnet qvar
Och den skatten skall jag ömt bevaka,
Ömt, som Sorgen uti fordna dar
Gömde askan af en vän, en maka.
Store Gud! din godhet evig är,
Och de stunder äro dock så korta,
Som till glädjens njutning du beskär:
Knappt vi se dem, och de äro borta!
Men en gång, när tidens strömmar flytt
Bort till de oändeliga hafven,
Och ditt varde kallar oss på nytt
Till ett lif, utur den mörka grafven:
Skola då, på evighetens strand,
Barndoms vänner återse hvarandra,
Och med ädla steg, och hand i hand,
Till det alldrig nådda målet vandra?
Skall då jag återse den dal,
Der jag lekte bort den glada våren?
O skall jag se den utan hjertats qval,
Och med ögat, icke skymdt af tåren?
Enda vän på jorden, glada hopp,
Du de sorgsnas alldrig släckta stjerna!
Tindra klar mot öknen af mitt lopp,
Tjus mitt hjerta, och bedrag det gerna!
12. EN TANKE PÅ MIN EGEN GRAF.
Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?
Månn någon gång jag skådat detta stället,
Och trampat det i ro?
Ack nej! Kanske min trånga stig skall ledas
Till någon okänd strand,
Och der min bädd, min sista bädd tillredas
af någon okänd hand;
Der ingen vän skall stanna vid min sida,
Och lindra ångrens sår,
Och under bön det sista slag förbida,
Som detta hjerta slår.
Och skingra ömt det tvifvelsmål, som skymmer
En lyckligare verld;
Och ta emot mitt ömmaste bekymmer,
Min sista afskedsgärd.
Till Er, hvars hand min första vandring stödde
På dygdens svåra stig,
Till er, hvars själ vid mina afsteg blödde,
Otackad utaf mig.
Dock lika godt! hvar himlen helst må ärna
Min ringa hyddas fall:
Jag vet dock visst att hoppets milda stjerna
Der äfven lysa skall.
Jag vet dock visst, att jag är lika nära
Dig, mensklighetens Far,
Och att du skall en stilla fred beskära
Åt mina sista dar.
En minnesvård! den sörjer jag ej öfver,
Den må förtjensten få!
Till grafvens lugn jag ingen värd behöfver,
Och multnar nog ändå.
Men fins blott en af mina många vänner,
Hvars ömhet jag var värd,
Som sett mitt fall, och mina strider känner
Se der min efterverld!
Om någon dag den lycka han begråter,
Som kanske var för hård,
Om någon dag mitt namn han kallar åter:
Då har jag minnesvård!
Så tag då, Jord, tag hulda Mor tillbaka,
Och göm uti din famn
Den ädla skatt, du gaf mig att bevaka:
Min aska och mitt namn.
Förvara dem, till dess hon hörs, den rollen
Som döda väcka kan:
Ljuf är den tron: förträfflig är den trösten,
Och derför är hon sann.
13. DET ÅLDRIGA TEMPLET.
Se! hur det stolt sin åldriga krona bär,
Och sin resliga kropp långt öfver hyddorna höjer!
Likt i sitt harnesk klädd den hotande Jätten der,
I barnens glädtiga ring, dem han skrämt och förnöjer.
Och med samma högtidliga ståt, som i dag
Det för tusende år, spiran mot molnena sträckte,
Hejdade vandrarens gång med samma dystra behag,
Och i Bardernas bröst heliga rörelser väckte.
Men visa fram någon arm, men kalla fram något namn
Af dem, som ur klippans sköt brutit dess eviga grunder:
O! de hvila tyst i den långsamma nattens famn,
Sen de släpat bort den flyktiga dagens stunder!
Jordens vördade kung, Menniska! yfs icke mer
Af din styrka och rang, då du Templet betraktar,
Mera flyktig än sand, mera förgänglig än ler,
Och det är du likväl, som grafvens konung föraktar.
Hvarpå grundas ditt hopp att i en sällare verld
Din ädla varelse skall i evigt stigande grader,
Njuta den glädje och frid, dig här ej blifvit beskärd,
Nalkas i renad dygd de heliga englarnas fader?
Jo, på fastare grund, än templets resliga kropp,
Icke rubbad ännu af stormande seklers öden,
Ja, på fastare grund hvilar ditt tjusande hopp:
Ty Gud är evig, och icke döden!
Så, för tusende år, skallade Lärarens röst,
Så, än i dag från hans mun hon bland grafvarna skallar
Och bjuder glädje och lugn, i de dödligas bröst,
Och dem från stoftets verld till himlarna kallar.
Hvilken träder ej rörd inom Templets heliga rymd?
Ack! dessa mörka hvalf, dessa hotande fästen,
Af dessa är fördomen stödd, af dem är sanningen skymd,
Och dessa mörka chor äro villornas åldriga nästen.
Brottsligt är detta tal: Yngling! säg icke så!
Här bor en Gud som hör din hviskande tunga,
Nej, denna tanke är grym: Yngling! tänk icke så,
Hämnarens ögnakast genom själarne ljunga.
Hör ifrån Lärarens mun det högsta väsendets röst,
Hans, som från söderns fält ger genljud mot fjelliga norden
"Jag bor öfver stjernors rymd, jag bor i den dygdiges bröst:
Jag äger himlen till Thron, till fotapall jorden.
"Den, hvars väldiga hand utströr millioner behag,
Åt solen sin stolta gång, åt marken rörelse gifver,
Åt menniskan, sällhet och dygd: -- det är jag,
Jag som varit, som är, som i evighet blifver.
"Och detta rysliga moln, som höljer sommarens dag
Som blixt, och knall på knall, kring rymderna skickar,
Och andas fasor och död: också detta är jag,
Mitt vredgade hjertas röst, mitt mulnade ögas blickar.
"O! du som sökte opp den lidandes bortgömda stig:
Hvarje tröstande skärf, hvarje läskande bägare vatten,
Alt det goda du gjort, det har du gjort mig,
O! kom i min öppnade famn, och mottag den himmelska skatten.
"Men du, som för uslingens nöd tillslöt din isiga hand,
Slöt din nedriga själ som bergets rysliga klyfta,
Som gaf ej den hungrige mat, ej släckte den törstande brand
Och hörde med innerlig ro de värnlösa Enkorne snyfta.
"Gå, gå, förlorade, bort! gå bort ifrån mig
Till ångrens eviga eld, som bränner och aldrig föröder.
Du kände ej dygdens bud: och sällheten känner ej dig;
Du kände ej verldens Gud, och ej dina lidande bröder".
Och nu denna mäktiga röst genombröt dessa hvalf,
Och fåfängt lastens slaf sitt brottsliga öra slängde.
Hon for med stormarnas kraft: hans brottsliga hjerta skalf;
Men likt en sommarfläkt hon sig till den dygdige trängde.
Då gick den girige bort, och svor i sin upprörda själ,
Att icke samla på sig den Eviges hämnande domar,
Att icke sälja bort sitt hjertas eviga väl
För ett glittrande stoft, för vanskliga rikedomar.
Då fann högmodets träl, att värdiga tänkesätt
Och ingen stjernas glans blef ärans sannskyldiga stempel,
Att det är lågt och grymt att trampa menniskors rätt,
Och fordra derför till lön offer, rökverk och tempel.
Då såg glad mot skyn den tryckte oskuldens vän,
Han, hvars klagande röst, så ofta af tårar förqväfves:
Rättfärdige, nådige Gud! du lefver, du lefver då än,
Och denna tår, han rinner icke förgäfves.
Se der detta heliga rum, där Christnas andäktiga bröst
Högtidligt skatta en gärd åt sin stiftares älskade minne!
I frid hämte dygden kraft, i frid hämte sorgen tröst,
Och hämdens rysliga moln i varma tårar förrinne:
Se, hur de gå derifrån, hvar en till sitt trefliga bo
Och minnas de löften, de fått, och minnas de eder, de svurit,
Och hjertat könslofullt, och tjust af sin lefvande tro,
Välsignar det qval, det led, välsignar de bördor det burit.
O! en gång också jag, öppnad såg himmelen,
Och fick vid altarets fot, dess eviga sällheter smaka.
Heliga dyrbara stund, kommer du aldrig igen?
O! kom en gång till mig vid dödens läger tillbaka!
Ja, dessa grafvars prakt, den säger också till mig;
Se här de rikas ståt, se här de mägtigas ära!
Vinn ett ädelt namn, trampa förtjenstens stig
Och din graf skall en gång, prunkande prydnader bära.
Nej, åt mig säger den: vanskligt är lifvets lopp:
Men skulle ock stormen i dag Templets grundavalar lossa,
Och föll dess massa på mig: den skulle ej krossa mitt hopp,
Den skulle ej den Högstes försäkringar krossa!
Ja, heligt är detta rum: skone åskan dess spets,
Förgylle domdagens sol dess åldriga vördiga spira!
Och måtte mitt slägte der med sina villor tillfreds
Till åldrarnas senaste qväll heliga högtider fira!
O! J som födens i kommande seklers famn:
Månne J der med en lika innerlig tjusning
Väckens till dyrkan af samma heliga namn
Vid de höga orgors högtidliga susning!
Eller skåden J tillbaka åt åldrarnas natt,
Med väpnad blick af det renade ljuset,
Och len åt oss, som för sanningens enkla skatt
Dyrkat så ömt det präktigt glittrande gruset?
O! försmäden ej var ömma oskyldiga tro:
Veten, den födde i hjertat glädjen och dygden.
Låten vårt multnade stoft få hvila i ostörd ro,
Och detta Tempel stå till evig prydnad för bygden.
O! då höljes vår kropp af jordens tårande mull,
Och vårt namn af tusende seklers nätter,
De högas anor och de rikas guld,
De förtrycktas gråt och de mägtigas oförrätter.
O! mina Fäders Gud! O mina fäders Gud!
Är du ej jordens Gud och Gud för tusende verldar?
Hvad jag i Templet hört, är det ej dina bud?
Och hör ej du den suck, mitt tacksamma hjerta gärdar?
Eller är dygden en dröm? och Religionen ett svek?
Och detta tempel bygdt af våra Fäder förgäfves
Och vår tro en zirat? och vår Gudstjenst en lek?
O! mitt öga gråter, min svaga stämma förqväfves,
14. EN SUCK FRÅN ALTARET.
Du! hvars blod för menskligheten runnit,
Se dess tårar rinnande för dig.
Du! som millioners dyrkan vunnit,
O! försmå dock ej en suck af mig.
Också jag har offrat åt ditt minne
Känslans förstling i min ålders vår;
Också jag när vintrens dag är inne
Skall dig offra mången känslig tår.
Dock, du fordrar icke lof och tårar,
Nej, du äskar våra dygder blott:
Ack! de gråta, svärmeriets dårar,
Som förneka dig med sina brott!
Du! som gaf förlåtelse åt alla,
Bad för dina bödlars samvetsro,
O förlåt de staplande som falla;
O förlåt en ynglings svaga tro.
O förlåt mig tviflets mörka stunder,
O förlåt en flyktig ungdomstid,
Då jag sökte Religionens grunder
Och förgät att vara klok dervid.
Men förgat jag hennes helga lagar;
Blef jag döf för deras ömma röst:
Hölje åskmoln mina sommar dagar,
Härje stormen skörden af min höst.
Dig den störste Man, som jorden burit,
Dig vid Altaret jag svär igen
Samma ed, mitt hjerta fordom svurit;
O! men låt mig bättre hålla den.
Låt mig alldrig utan känsla läsa
Hvad du lidit, lidit ock för mig:
Låt min harm för dina bödlar gäsa,
Och min kärlek låga upp för dig.
Och låt den mitt hjerta ömt beveka
Att bli evigt trogen ditt befäl,
Att ej brottsligt med en sanning leka,
Som är helig för mitt slägtes väl.
Sköna fackla, tänd af himlaljuset,
Ädla, dyrkansvärda Religion!
Lyst af dig, den dygdige från gruset
Skådar hänryckt opp till Skaparns thron.
Lys mig, lys mig genom lifvets öcken,
Till odödlighetens ljusa strand.
Vis en skymt, i sista nattens töcken,
Utaf himladagens morgonrand.
BLANDADE STYCKEN.
De flesta författade af tillfällig anledning.
15. BLYGSAMHETEN.
Stor är floden, der han dånar,
Och förkunnar, hvem han är.
Det är sant, att han förvånar;
Men jag trifves icke der:
Jag den lugna backen söker,
Som i tysthet far förbi,
Och sin gång i öknen kröker,
För att glömd och omärkt bli.
Yngling! ibland vettenskaper
Pryde äfven den vår själ,
Att besitta egenskaper,
Och att tålas likaväl:
Blomman vissnar, lagren bleknar,
Men det törne, hatet får,
Detta törne icke veknar,
Utan smärtor, utan sår.
Slå ner ögat, blygsamt blicka,
Stjernan blickar såsom du;
Rodna, rodna, sköna flicka,
Sjelfva himlen rodnar ju.
Låt de andra vara granna,
Låt dem tömma konstens glans
Du! blott fläta kring din panna
Blygsamhetens enkla krans.
Jordens ädle, jordens vise,
J som tänkt, och verkat stort,
Vi beundre, vi beprise
Allt hvad edra snillen gjort;
Men ett pris af högre värde
Dig, Sokrat, vi ville ge,
Du som oss den vishet lärde,
Att vår egen blindhet se.
Hvem är född att vinna ära,
Hvem är värd att vinna den,
Om ej han, som den kan bära,
Om ej blygsamhetens vän:
Som ju högre han är vorden,
Vet sig sänka desto mer:
Såsom fästet under jorden,
Under böljan sjunker ner.
Intet offer honom dårar,
Intet offer han försmår,
Men då smickrarn honom sårar.
Vet han gömma sina sår.
Alldrig, der han blomman röjer,
Går han känslolös förbi.
Nej! han tjuses, och han dröjer,
Men dock alldrig som ett bi.
Lärd af egna hårda öden
Att behjerta andras nöd,
Smyger han förtjust åt nöden
Mången gång sitt enda bröd:
Likt den sky, som sjelf försvinner
För att främja andras skörd,
Och i nattens stund förrinner
Alldrig sedd, och alldrig hörd.
Om han några dygder öfvat,
Han ej heller glömma skall
Alla frestelser han pröfvat,
Alla vådeliga fall:
Kallande i minnet åter
Hvad han tänkt, och hvad han gjort,
Han med blygsam sorg begråter
Allt hvad smickrarn kallat stort.
O! hvad har jag gjort i verlden,
Som förtjenar Skaparns nåd?
Är en känsla född af flärden,
Är ett lyckligt klokhetsråd,
Är det dygd, som skulle gillas
Inför helighetens Gud?
Kan hans öga då förvillas?
Får jag skämta med hans bud?
Om det första ax af våren,
I en följd af glada år,
Alltid synes på den såren,
Som hans egen hand besår,
Vittnar han: de växte alla
Genom Skaparns milda hägn,
Sjelf förmådde jag ej kalla
Ifrån skyn en droppe regn.
Om ifrån den glada kulle,
Dit han vågat klifva opp,
Han till öknen jagas skulle,
Gråtande ett älskadt hopp;
Låter han ej klyftan veta
Kanske väl förtjenta qval,
Låter han blott vänner leta
Törnens gångstig till hans dal.
Och om skymten af en lager,
Äfven åt hans hjessa räckt,
Allt för snart det hopp bedrager,
Som blef lika flyktigt väckt,
Slår han ej i fåvisk yra
Bitterhetens hesa larm,
Gömmer han sin ringa lyra,
Väl med sorg, men utan harm.
Vishetens förnämsta lära,
Vettets heligaste bud,
Sanna snillens första ära,
Ädla hjertans högtidsskrud:
Kärnan af den sanna styrkan,
Svaghetens förnämsta tröst:
Tag emot mitt slägtes dyrkan,
Äg ett tempel i hvart bröst!
Alla dygders ädla krona,
Dyrkansvärda blygsamhet!
Lär en yngling, att försona
Fordna känslors brottslighet.
Gif ditt alfvar åt hans ånger,
Gör hans glädje mera vis
Blif behaget i hans sånger,
Deras mål, och deras pris.
16. MINNET och HOPPET.
Lifvets vissa mål är döden:
Vägen genom öknar bär,
Men miljoner likar der
Dela med oss samma öden;
Och i skuggan af oliver
Tvenne källor runnit opp,
Forntids minne, framtids hopp,
Hvilkas bölja styrka gifver.
Minnet skänker oskuld äter
Åt den rörda ynglingen
Paradiset öppnas än,
Ingen bitter tår han gråter.
Hoppet låter honom smaka
Lyckan af en stundad tid:
Stadgad dygd, och samvets frid,
Egen hydda, och en maka.
Minnet lifvar mannens nöjen:
Han blir yngling än en gång,
Delar glädjens fria sång,
Delar skämtets yra löjen.
Hoppet låter honom skörda
Frukten uti lifvets höst,
Skörda ära, skörda tröst
Af de barn, som honom vörda.
Minnet af förflutna tider
Tröstar gubbens gamla år,
Skuggar än hans silfverhår,
Rodnad än på kinden sprider.
Hoppet vid hans dödsbädd vakar,
Öppnar dagens förlåt än,
Öppnar sjelfva himmelen,
Då han bojan från sig skakar.
Bröder! kommen att mig följa
Till de glada källors rand:
Ösom blott med varsam hand
Grumlom icke deras bölja.
Måtte minnet återgifva
Endast fordna dygders lott;
Till att göra mera godt
Hoppet våra krafter lifva.
17. ENKANS VISA.
Ensam i min låga koja
Lefver jag förnöjd ändå;
Fast omkring min spinnrock stoja
Många faderlösa små:
Rundt omkring min spinnrock stoja,
Är mitt hjerta lugnt ändå.
Han, som vakar för oss alla,
Han, de faderlösas Far,
Änglaskaran skall befalla
Att beskydda deras dar:
Att beskydda deras dar
Skall han Englarne befalla,
Han, de faderlösas Far!
Denna ljufva tanken tröstar:
Också jag har varit säll!
Hon bekymret öfverröstar
Mången ledsam vinterqväll:
Mången ledsam vinterqväll,
Denna ljufva tanken tröstar:
Också jag har varit säll!
Och vi råke än hvarandra
I ett sällt och okändt land;
Der de ömma makar vandra
Oupplösligt, hand i hand:
Oupplösligt hand i hand
Skola ömma makar vandra
På odödlighetens strand.
18. DEN HÖGTIDLIGA FÖRLOFNINGEN.
Nattens stjernor uppå fästet glimma,
Månen lyser skön och känslofull.
Emma går att helga denna timma
Åt en evigt saknad faders mull.
Unga Selim delar hennes öden:
Också han i sina unga dar
Såg den grymma, känslolösa döden
Rycka bort en öm och älskad far.
Också han besökte kyrkogården,
Vägrande åt ögat mången blund,
För att der, på dystra minnesvården
Skänka hjertat mången dyrbar stund.
Länge närde han en ädel låga,
Tänd af Emma, i ett känsligt bröst,
Men han yppar ej sin tysta plåga,
Rädd att mista hoppets enda tröst.
Dock hvad dröjer du att dig förklara?
Sammandrag ej molnet, ömma vän:
Skynda att ditt hjerta uppenbara,
Medan hennes hjerta brinner än.
Selim skyndar till den sköna Emma,
Fattar hennes tårbestänkta hand,
Tolkar med en svag och bruten flamma
Känslans outsläckeliga brand.
Emma! Emma! du en far begråter,
O! begråt ock snart ett annat namn,
Som, kanske, du ville kalla åter,
Någon aftonstund ur grafvens famn.
Emma! Emma! ögat föll i talet,
Och det har så vackra uttryck, det:
Känslans låga -- och det ömma qvalet.
Ögat, ögat kan beskrifva det.
Är då döden blott den lön, han söker?
Frågar Emma, fattande hans hand:
O! så vet, att han mitt hopp föröker
Att vi råkas i ett annat land.
O förstår jag dig, min ömma Emma?
Frågade den rörde ynglingen.
O förstår jag dig, min ömma Emma?
Frågar han förvirrad om igen.
"Du förstår mig" -- och den öma handen
Tydde hennes tänkesätt så vål:
"Du förstår mig" -- och den öma branden
Flög elektriskt uti gossens själ
Nå! så vittna, höge Himlafader
Och du Fader, som i stoftet göms,
Vittnen, vittnen Himlens myriader!
Om i verlden denna stunden glöms.
Och de svuro trohet åt hvarandra
Der vid grafvens nattbetäckta rand:
Och de gingo sen, att tjuste vandra
Genom lifvets bana, hand i hand.
Ofta, ofta från det lugna tjellet
De till kyrkogården skynda sig.
Emma! Emma! mins du detta stället?
O min Selim! kan jag glömma dig?
-- -- --
Han som teknar dessa matta dragen,
Söker liksom Selim någon vän;
Gäckad nog i verlden och bedragen,
Han bland grafvar gått att söka den.
O! min Emma! knytom våra öden!
Jag besvär dig vid din faders mull!
Och jag svär att älska dig i döden,
O! jag svär det: vid min faders mull.
19. VID LILLA LUDVIGS GRAF.
"Lilla älskling! hos en mor och far,
Lemna jorden, plågans mörka boning;
Vi ha sett din framtids sorgedar,
Och hos Gud utverkat din förskoning".
Så till Ludvig lydde englars Chor,
Och han räckte sina späda händer,
Gick ifrån en tröstlös far och mor,
Och for bort till lyckligare länder.
"Goda Mamma!" sade han, och log,
"Tack för vården i ditt hulda sköte,
En gång skall ditt lilla barn, som dog,
Som en engel, flyga till ditt möte.
"Det skall börja himlen i din själ,
Det skall tacksamt, det skall evigt gälda
Dina vakor för dess framtids väl,
Dina tårar, på dess aska fällda".
Han är borta, han är redan der
Hos de englar, som de små bevara;
Han är frälst; han god och lycklig är,
Och i evighet skall han det vara.
20. ORD TILL EN FINSK MELODI.
Ensam går jag törnens stig,
Glömd af alla vänner,
Glädjen var ej gjord för mig,
Sorgen blott mig känner.
Stjernan log
En flyktig timma,
Men hon dog
I nattens dimma:
Glädjen var ej gjord för mig,
Sorgen blott mig känner.
Allmagt! du ju lofvat har
Skydd åt dem, dig dyrka;
Gif en värnlös dygd försvar,
Gif den svaga styrka:
Gif mig mod,
Den stund jag strider,
Tålamod,
Den stund jag lider
Allmagt! du ju lofvat har,
Att ge dygden styrka.
Vänskap! kom att ur mitt bröst
Utan grymhet rycka
Taflan af min lefnads tröst,
Taflan af dess lycka!
Läk det sår,
Din klokhet rifver,
Med den tår,
Din ömhet gifver:
Vänskap! du är sorgens tröst,
Du är glädjens lycka!
21. IDYLL.
_Herden_.
Skogsgud! unna mig, att finna
Någon ömmare herdinna,
Som ej flyr mig, när jag nalkas,
Att i samma skugga svalkas,
Som sin hjord ej från mig lockar,
När jag löf åt henne plockar,
Som sin hand ej från mig rycker
När min ömhet henne trycker.
_Herdinnan_.
Skogsgud! unna en herdinna,
Att en trogen herde finna!
Som ej glad på fältet spritter,
När hon tårögd hemma sitter,
Som ej tjust sig kransar knyter
Af de blommor, hon ej bryter,
Som ej hänryckt flöjten spelar,
Fastän hennes samljud felar.
_Skogsguden_.
O! hvi flyn J så hvarandra,
Födde att tillsamman vandra?
Delen ömt hvarandras öden,
Delen troget sjelfva döden:
Dygden skall er glädje skydda,
Glädjen edra rätter krydda;
Sorgen skall ej hitta stället,
Der er ömhet reste tjellet.
22. SOMMARNATTEN.
Nattliga stunden
Sänkes mot lunden,
Blomman är redan af daggperlan kysst;
Aspen och linden
Sofva med vinden
Allt är så lent och så ljuft och så tyst.
Ädle! som vakar,
Och som försakar
Hvilan för andra, kom skåda din lön;
Dagen var mulen,
Stormig och kulen,
Midnattens timma ar härlig och skön.
Lyckliga stunder!
Njutna i lunder,
Hvilka den ensamma midnatten prydt:
Muntre ert minne
Ofta mitt sinne;
Till dess en sommar mig gläder på nytt.
23. AFSKED af RUNSALA.
Farväl du ängd: jag önskat tusen gånger
Att lefva i ditt lugn, att i din skugga dö,
Förutan namn, men också utan ånger,
Begråten blott af någon landtlig mö.
O! när jag trött, vid stadens kärfva lekar
Med yra språng besteg din lugna strand:
O hur förtjust! jag såg de stolta ekar!
Hvart för man mig? Ack! till de sällas land.
Jag trodde förr: bekymret skall mig följa,
Likt bojans tyngd den usle slafvens fjät;
Men pris ske dig, du Auras goda bölja,
Som fört mig hit och som fördränkte det.
O! när jag såg den milda solens tärnor
På böljans sal i oupphörlig dans,
Med blicken glad, som den hos nattens stjernor,
Och hyn så hvit, som deras drottnings glans;
O! när jag såg de stolta slupar kalla
Hvaran till strids, vid flöjters glada klang
Hvars återljud från lunden hördes skalla:
O! hur förtjust jag ner till stranden sprang.
O! när jag såg den dystra midnattsstunden,
Som tårögd sönk ifrån den mörka skyn,
Och spridde sorg omkring den tysta lunden;
O! hvad jag njöt vid denna ömma syn!
O! huru skönt, att glädjas med naturen,
Att utan afund vara verkligt säll!
Och skönt också, vid stilla aftonskuren,
Att gråta ömt i fönstret af sitt tjell --!
Ja det är sant, mitt hjerta kan ej skrymta:
Visst satt jag der bekymrad mången gång;
Jag såg ändå det mörka Tornet skymta,
Jag hörde ju de dystra klockors sång.
Hvar fins den gräns, dit qvalet icke hinner?
För molnen fri, såg du en sommardag?
Men! o hur skönt det varma regnet rinner
Och molnet har sitt rysliga behag!
Hvi fanns ej här en usling, hvilken stödde
Mot kryckans knopp en svag och darrig arm
En skön Sophi hvars ömma hjerta blödde,
Hvars öga gret emot en vågig barm.
Hvi fick jag ej beklaga hennes öden?
Hvi fick jag ej begråta hennes qval?
O! då hon suckat: döden! endast döden!
Hvi blef jag ej hans lycklige rival?
Men klockan slår: snart är den stunden inne
Som kallar mig från dina nöjen bort.
Farväl! men vet: jag har ett tacksamt minne,
Och det är ej, som glädjens stunder, kort.
Du milda sol, som omfar jorderingen
Från Nubiens fält till Lapplands kulna fjell,
Likt landets far! du gömmer dig för ingen.
O helsa mig från Runsala hvar qväll.
24. GUBBEN till UNGDOMEN.
Nå! nå! unga Flicka! det stundar en dag,
Den stundar för dig som för alla,
Då härjaren skonar blott själens behag,
Då blommorna vissna och falla,
Då desse som räknat qvadrillernas tal,
Och skådat så snedt på hvar lycklig rival.
Och brunnit af ömhet, och smultit i qval,
Bli snögubbar, bleka och kalla.
Så flygen då, ynglingar, flygen omkring,
Och dyrken hvar leende tärna,
Och sluten kring henne en lysande ring,
En ring som kan anstå en stjerna.
Men himmelen mörknar och stjernan går ner,
Och tändes ej åter: hvad tröstar då mer
För alla de vakor, hon kostade er,
Och J henne skänkte så gerna.
Vårt lif är en lek, och den leken ej lång:
Så jolras af nöjenas dårar;
Men narri blir alfvare af mången gång,
Och rosen, man leker med, -- sårar.
Ve! honom som vishetens råd har försmått,
Och offrat sin ungdom åt nöjena blott,
Ej tänkt något ädelt, ej gjort något godt:
Han slutar visst leken med tårar.
25. MITT TYCKE.
Hvem skulle för en framtid sörja,
Hvars förlåt han ej öppna får?
Tids nog! att med vår klagan börja
När ödet slår.
Så länge kölden ej gör skada,
Och medan molnet har fördrag,
Bör man församla i sin lada:
Så tycker jag.
Jag håller för, att man är pligtig,
Att i det längsta vara ung;
Ty icke är man altid vigtig,
Fast man är tung.
Om du är varsam att besluta,
Om du är man Guds långa dag,
Kan du, som barn, din afton njuta:
Så tycker jag.
Sokrat drack gift, men dessförinnan
Drack han sitt vin, så väl som vi;
Och se'n han läst, gick han till qvinnan,
Till _Aspasi_.
Föraktlig är den vishetslära,
Som blott gör fula anletsdrag,
Nej glädjen är den vises ära:
Så tycker jag.
26. BARNSLIGHETEN.
Lilla Clara, förebrå ej mig,
Att jag är så barnslig, Lilla Clara!
Är jag barn, så liknar jag ju dig:
Bör jag blygas då att barnslig vara?
Huru böd han, mensklighetens vän?
Aldrig går hans lärdom ur mitt minne.
Såsom barn kom du i himmelen,
Eller var du aldrig än derinne.
Lilla engel, räck din hand åt mig,
Led mig in i barnens himmel åter:
Då dess portar låtas upp för dig,
Glöm ej den, som utanföre gråter.
Gif mig åter min försvunna vår,
Och dess blommor, och dess lekar, Clara!
Unna mig att vara tretton år,
Unna mig som du att lycklig vara.
Dansa glad emot din sommardag!
Tag mig med dig, Clara, in i ringen,
Goda, lilla, bland de små mig tag,
Eller också dansar jag med ingen.
Göm ock denna lilla barnslighet!
Må vi glädjas, må vi leka, Clara.
Jag skall låtsa vara din poet,
Och du skall min sånggudinna vara.
27. TRÖSTEN.
Hvi sörjer jag? hans blickar falla
Också till min bortgömda stig.
Om han med godhet vårdar alla,
Visst vårdar han då äfven mig.
Den suck, mitt bröst mot himlen sänder,
I molnets bäddar icke dör,
Från Skaparns thron den återvänder,
Och glädjen till mitt hjerta för.
Hvi har jag glömt den sista rösten
Utaf en far, som ej är mer:
Den säkraste den bästa trösten
Är den, som du åt andra ger.
28. OSKULDEN.
Ack! du vet ej, goda Flicka,
Huru afundsvärd du är:
Englar på din oskuld blicka
Speglande sin egen der.
Lika lugn, som svanen simmar
Från strand till strand i sitt sund,
Du lemnar de flyende timmar,
Och möter hvar kommande stund.
Ja, tag ut din rätt af tiden,
Eljest stjäl han undan den;
Snart är blommans stund förliden,
Och blott törnet står igen.
Snart hon bryts, den långa keden
Af vänner utan all flärd;
Snart skils du från barndommens Eden,
Och träder i mödornas verld.
Räds dock ej, att himlen nekar
Sällheten åt dina dar:
Sen du lemnat vårens lekar,
Är din glada sommar qvar;
Och fast denne snart förflyter,
Blir ej din oskuld förstörd:
Hon blott sina blommor förbyter
I dygdernas mognade skörd.
29. EN BLICK mot FRAMTIDEN.
Hvart steg, min Nanny, som vi tage,
Oss närmare till grafven för;
Men tung blir vägen, om vi klage;
Nöjdt sinne honom treflig gör.
Låt oss med glada blickar stanna
Mot rymden af försvunna år;
Låt oss med styrka oss bemanna,
Att gå den väg oss återstår.
Låt oss med lifligt minne dröja
Vid hvarje utsigt som var skön;
Och tacksamt våra hjertan höja
Till den, som hörde deras bön.
Låt oss med lättadt sinne glömma
Hvart intryck af de mörka dar,
Och för vår framtid endast gömma
Den lärdom, som oss nyttig var.
De lärde oss att varsamt vandra
Den väg, som vi ej pröfvat än,
Att räcka handen åt hvarandra,
Och dubbelt troget hålla den.
Om solskensdar vår framtid hugna,
Så glädjoms utan öfvermod!
Men bli de mulna, varom lugna;
Och sökom vännen -- Tålamod!
Att går dock väl, blott vi förvara
Den ljufva samvetsfridens tröst,
Och lefva så, att vi bespara
Också en glädje åt vår höst.
30. BORTRESAN.
Om jag far bort, så gråter du,
Och Gud din ömhet vedergäller;
Men jag är qvar hos dig ännu,
Och tacksamhetens tårar fäller.
Om jag far bort en färd så lång;
Så lång, att jag ej kommer åter:
Så vet jag visst att mången gång
Du saknar mig och mig begråter.
Så vet jag, att du unnar mig
Den ljufva tröst, den himlahugnad,
Att stundom blicka ner på dig,
Och åter se dig glad och lugnad.
Om du far bort, så gråter jag;
Men många stunder jag ej gråter;
Jag reser efter, samma dag,
Och hinner dig, och glades åter.
31. DEN FÖRSTA MAJ.
Till Sophi.
Välkommen, glada vår! vi redan ledsna blefvo,
Och trodde, att du glömt, hur god du alltid var:
Vi skrefvo bref på bref, vi bara ömhet skrefvo,
Och fingo snö till svar.
Men ändtlig är du här. Din andedrägt jag känner:
Den smyger ljuf och tyst med helsan till min barm,
Med glädjen till min själ: för dubbelt glada vänner
Du gör mig dubbelt varm.
Snart blomman höja skall en länge tynad stängel;
Snart går en söt Sophi till någon klarnad elf,
Och i dess spegelglas ser himlen, och en engel,
Just då hon ser sig sjelf.
32. EN MUNTER GUBBES DRYCKESSÅNG.
Mitt tidglas skyndar sig och rinner:
Välan! förrän det tömt sin sand,
Så vill jag tömma, om jag hinner,
Det glas, jag lyfter i min hand.
Välan! J fängslade buteljer!
J skolen fritt få andas ut,
Jag några glada vänner väljer,
Som göra på er träldom slut.
Jag går ej ensam uppå stranden,
Och tårögd ser mot hafvets rymd;
Jag vinkar ej försagd med handen
Åt andra kusten, som är skymd.
Jag vandrar tyst min jemna bana,
Och i ett lugnt och fredligt tjell
Jag följer tryggt min gamla vana
Att le med vänner hvarje qväll.
Men kommer den obudna gästen,
Så tar jag höfligt honom mot,
Och säger: det är slut på festen,
Och följer honom utan knot.
Och då först vinkar jag med handen,
Tills jag förs bort med väldig fart,
Åt vännerna som stå på stranden:
Farväl, farväl, vi råkas snart!
33. FÖRVANDLINGEN.
Första gången
Af någon småtäck, brunögd Corinna:
Är hon en engel, nej, en Gudinna.
Tiden lider,
Hvad den skrider:
Tills vår Gudinna i sidhvita kjolen
Sjelf ligger knäböjd vid kullriga stolen.
Hon blir Mamma
I detsamma:
Och då förvandlas älskarens Gudinna
Till mannens gumma, barnens tjenarinna.
Unga flicka!
Sucka, blicka:
Skönhetens krona af blomster är knuten,
Skönhetens dyrkan är barn af minuten.
34. LILLA CALLE.
Stackars liten,
Hur du jemrar dig!
Stoppa genast sockerbiten
I din mun och tig!
Lilla mamma
Ber dig vara snäll:
Lilla pappa gör det samma
Morgon, middag, qväll.
Hvad betyda
Deras smek och bön?
Skulle mammas gosse lyda
För så ringa lön?
Du har sinne,
Lilla pojke, ren.
Du är envis som en Finne
Ja, väl mer än en.
På det viset
Hjelper socker ej:
Junkern måste smaka riset;
Aj! det svider. -- Nej.
Nej, det händer
Aldrig, bästa vän!
Ropar mamma, och sig vänder
Till sitt skrin igen.
Låt det hända:
Riset genast tag;
Eller hasar han, törhända,
Mamma sjelf en dag.
35. VISITEN.
Nej, alldrig i min lefnad
Jag haft så kär visit:
Min kammare fick trefnad,
Sen du, Sophi, kom dit.
Den sol på fönsterrutan
Hvar morgon helsar mig,
Den är jag gerna utan,
Om blott jag äger dig.
Här sitter jag och skrifver,
Den stund jag dig ej ser:
Koncepter du mig gifver,
Men stjäl dock undan fler.
I denna låda gömmes
Hvad du förtrott åt mig;
Och der! -- och der! -- det drömmes
Hvar enda natt om dig.
Få böcker utaf värde
Du här får bläddra i:
Sophi mig mera lärde
Än all Philosophi.
Det goda, sköna, sanna
I denna boken fins:
Och du skall sjelf besanna
Att jag den alltid mins.
Välkommen! o välkommen!
Stor tack för din visit,
Kom ofta och gör om'en,
Kom! narra glädjen hit:
Hon jemnt sin oro röjer
I detta gömda bo;
Men om Sophi blott dröjer,
Så ger ock hon sig ro.
36. Till MIN SJUTTONÅRIGA KUSIN.
Det femtonde året har rymt sina färde,
Och rymmaren är redan i Norrge, min vän!
Det sextonde for, och ditt lof ej begärde;
Det sjuttonde troget uppvaktar dig än.
Men snart skall det flykta och flyende snatta,
Fast du det ej märker, en ros eller två:
Dock lappri! du kan deråt skämta och skratta,
Du har så tillräckligt, och mer kan du få.
Än, bästa kusin, är den tiden ej inne
Då året, som flyktar, tar rosen med sig,
Och lemnar, der hon har florerat, en sinne,
Som envis och trogen skiljs alldrig från dig.
Men snart den förfärliga tiden infaller:
Det språksamma ögat blir tankfullt och tyst;
Och staden ej hedrar dig mer med sitt sqvaller,
Och handen blir sällan besvärad och kysst.
Dock gerna de flyende åren må plundra,
Blott icke de kommande tomhändta bli;
Ty sedan man tröttnat att skalet beundra,
Så söker man kärnan som göms deruti.
När skönheten vissnar, så vårdas talangen;
Talangen blir trött, och man skaffar sig dygd.
När sprätten blir ledsen, och kall komplimangen,
Så gör man sig kär för en vän och sin bygd.
37. SÅNG Till en ung Flicka vid hennes Mors död.
Ömma barn! den sorg är stor,
Som ditt unga hjerta sårar:
Jag har också mist en mor,
Låt mig dela dina tårar.
När från fosterbygdens strand
Mig ett okändt öde ryckte,
Tog hon gråtande min hand,
Och intill sitt hjerta tryckte.
Sade med en bruten röst:
Glöm ej, glöm ej dygdens lagar,
Unna denna sista tröst
Åt din moders sista dagar!
Aldrig såg jag henne mer,
Aldrig kyste jag dess händer;
Men jag vet at hon mig ser
Från odödlighetens stränder.
Ser med himmelskt välbehag
Om jag dygden trogen blifver,
Ser med sorgens anletsdrag
Om jag henne öfvergifver.
Jag är säker att hon än
På min framtids lycka tänker,
Och jag tror at himmelen
Den för hennes skull mig skänker.
Gråt, du ömma oskulds vän:
Kalla ömt din mor tilbaka,
Men hon kommer ej igen
Att för dina öden vaka.
Gråt, men det är icke nog:
Ofta dina tårar rinne,
Men din ömma mor, som dog,
Fordrar dock ett högre minne.
Mins då hennes lefnadslopp
Älskadt uti våra bygder,
Mins dess qväll så skön af hopp.
Som dess dag var skön af dygder.
Mins hvad hennes afsked böd:
"Tjust utaf din egen lycka
Glöm ej fattigdomens bröd,
Glöm ej uselhetens krycka.
"Den betryckte, du gör säll,
Som går tacksam bort och gråter,
Kommer till ditt glömda tjell
Vid din lefnads afton åter.
"Kommer med en dyrbar skatt
Och ditt ädelmod betalar,
Kommer uti dödens natt
Söm en Engel och hugsvalar.
"Och när sjelfva vänskapen
Under sömnens börda dignar,
Står han, midnatstimman än,
Vid din sång och dig välsignar.
"Ber han för din samvets frid,
Ber att qvalet dig må skona,
Lindrar han din sista strid
För odödlighetens krona".
Mins, hur rörande hon var
Då hon slutligt öfverlåter
Vården öfver dina dar
Åt den far, som med dig gråter.
Åt den Far som alldrig dör,
Som din oskuld skall försvara
I en verld, der nöjet strör
Blommor öfver lastens snara.
När du fylt din ålders vår
Och din verknings tid är inne,
Offra än en helig tår
Åt din moders ömma minne.
Glöm ej denna Kyrkogård,
Som dess ben i mullen gömmer;
Men dess rätta minnesvård
Är att du dess dygd ej glömmer.
38. EN HELSNING ifrån JOCKIS.
Min Orestes, du befarar,
Att jag all min sällhet glömt
På den ö min sång berömt;
Och mit lugna hjerta svarar:
Sällheten på Solens char
Hela jorden öfverfar.
Också hit dess öga sänder
Mången präktig stråle ner,
Och med himmelsk glädje ler
Då han allas hjertan tänder:
Kojan sjelf af skogen skymd
Gläder han från ljusets rymd.
Följ mig genom Trågårdsparker,
Dem till trotts af hindrens magt
Smaken prydt med Engelsk prakt
Midt bland vilda ödemarker,
Till det tjell på holmen der!
Hvarest glädjen bofast är.
Der på hårda bänkar glömmes
Lyckans nyck och flärdens tvång,
Der, vid lekar skämt och sång,
Denna fyllda träskål tömmes,
Der på landets goda sätt
Helsan kryddar hvarje rätt.
Hör jag forsen myndigt dåna;
Då med blomman i min hand
Glad jag går på elfvens strand,
Tänker jag: du må förvåna!
Bullra, bullra, störta dig:
Lugna ån behagar mig.
Tyst, som den min lefnad flyter,
Lungt som den mitt hjerta är:
Intet stormande begär
Dygdens fästen nederbryter;
Stora verldens brott och dån
Hör jag endast långt ifrån.
När den klara källan skänkte
Drycken ur sitt rika sköt,
Och min tunga svalkan njöt,
Hjertat ömt och tacksamt tänkte:
Ack! från brända öknen der
Vore dock en broder här!
När jag såg, hur landtman sträckte
Denna hand som han höll,
Och den mogna skörden föll,
Bad jag, bad jag för mitt slägte:
Gud låt icke denna dag
Skåda andra nederlag!
När hvar dag mig öfverhopar
Med välgerningarnes skörd,
Ser hvar dag mig lifligt rörd
Af den röst, i hjertat ropar:
Dina syskon gråta der,
Och du lefver lycklig här.
Lycklig lefver jag, Orestes,
Fast ej något myrtenband,
Knutet af en skönhets hand,
Kring min låga panna fästes:
Blommor växa i hvar däld,
Jag med dem är tillfredsställd.
Skulle dödens molnvägg gömma
Ach! min middagssols behag,
Och på jorden samma dag
Sjelfva vänskapen mig glömma:
Skall ändå jag dö i frid,
Jag var säll min korta tid.
39. SÅNG, författad på ett Åkerfält.
O! jord, du allas hulda mor,
Hur är din godhet icke stor
Mot mig och millioner bröder!
Jag sträckte aldrig ut min arm,
Att välta klippan från din barm;
Men dock, hur rundligt du mig föder!
Träd, bonde, ur din mörka vrå,
Att jag de händer trycka må,
Att jag de skuldror må välsigna,
Som ofta svettas för mitt bröd,
Som ofta för mitt öfverflöd
Af trötthet ner i stoftet digna.
Kom med ditt barn, som modren bär,
Och frukta ej, att mötas här
Af stränga ord och höga blickar.
Se, hvilken lön dig Himlen ger,
Se, huru vanligt blomman ler,
Se, huru gifmildt axet nickar.
Dröj, våldsman, i ditt höga slott
Se solen, vred på dina brott,
Med moln sitt anlete betäcker.
För detta fält du tyngre är,
Än mossbeväxta klippan der,
Som hjessan emot molnen sträcker.
Dock, store Gud, hvem är väl jag
Att efter hämndens stränga lag
Jag skulle mina bröder dömma?
Alsmägtige! du låter ju
På sjelfva klippans spets ännu
Välsignelserna nederströmma.
Men på den jord, mitt öga ser,
Som äfven åt förtryckarn ger
En tusenfaldig vinst att skörda,
Må icke till mitt slägtes skam
Mot Skaparns mildhet otacksam,
Jag blifva jordens tyngsta börda.
Blott andras fält jag trampar här:
Mig hösten inga skördar bär,
Att i ett rymligt visthus tömma.
Af all den omkrets, jorden har,
Mig till besittning ämnad var
Blott grafven, som mitt stoft skall gömma.
Tung är den känsla, svår den lott
Att aldrig sjelf få göra godt,
Att alltid andras tegar skörda;
Men är ett tacksamt tänkesätt,
Ej mera ljuft, ej mera lätt,
Än nödens oförtjenta börda?
O! främst min suck skall kalla ner
Välsignelserna öfver Er,
Som mildrat mina hårda öden;
Och om hon lyckas att bli hörd,
Skall edra dygders ädla skörd
Stå blomstrande i sjelfva döden.
Om något ax af redbar dygd
Jag skattar åt min fosterbygd
Uti en framtids glada stunder:
Förlåten ynglingen hans brott,
Om han för länge hänryckt stått,
Bland blommorna i snillets lunder.
40. EDERNA.
Jag svär att aldrig älska mer,
Så har jag svurit hundra gånger;
Men min Sophi, när dig jag ser,
Så svär jag om, väl tusen gånger.
Jag svor, att intet ögonpar,
Fast syskon till en morgonstjerna,
Förvirra skulle mina dar;
Men ach! nu svär jag om så gerna.
Jag svor att fly hvar vacker hand:
Den skulle möta min förgäfves
Förutan kramning, utan brand;
Men ach! men ach! jag svor förgäfves.
Jag svor, att aldrig svära mer,
Och svor igen, att aldrig hålla:
Men, min Sophi, när jag dig ser,
Jag svär, att svära och att hålla.
Hvad straff, hvad straff förväntar mig
För alla mina falska eder?
Sophi! att glömmas utaf dig!
Ack! i hvad afgrund brottet leder!
Men, om ännu jag heligt svär,
Att evigt, evigt trogen blifva,
Och om jag evigt trogen är:
Hvem skall mig då belöning gifva?
Sophi! du måste gifva den,
Om jag den ej skall evigt sakna,
Och åter svära falskt igen,
Och qvalet i mitt hjerta vakna.
Men ach! men ach! jag sorgen ser
Jag är ej värdig att den njuta.
Du läser dessa ord -- och ler,
Och jag går bort att tårar gjuta.
Jag svär, att jag ej mera svär
Uppå det ena eller andra,
Och vill med plågan, som mig tär,
Helt tyst min korta bana vandra.
41. YNGLINGEN.
Slipprig och svår är ynglingens bana,
Villorna ställa försåt för hans stig,
Dygden förgäfves får ropa och mana:
"Sällheten, yngling! den följer blott mig."
Han hör hennes röst, och gråtande stannar,
Och svär evig dyrkan åt dess majestät.
Han hör hennes röst, och lasten förbannar;
Men nöjet kommer: -- han följer dess fjät.
Glad till dess strand han låter sig föras,
Tjust åt dess haf sin kosa han flyr.
Oskulden ropar, men kan icke höras:
Den skummiga böljan brusar och flyr.
Kastad af den, o hvart skall han landa!
Mot klippan, mot klippan han störtar sig snart.
Yngling! o yngling! hvar ärnar du stranda,
Om ej förnuftet får styra din fart.
Gudomliga dygd! hur får jag ej känna,
Att ohämnadt såras ej löften och tro,
När ångrens tårar kinderna bränna,
När hjertat svider, och får ingen ro.
Ach svår, ach! svår är ynglingens bana:
Villorna ställa försåt för hans stig:
Men låt Sophi till din dyrkan mig mana:
Jag svär att i döden dyrka blott dig!
42. Till den Sjuke Mæcenas.
Efter Horatii 17:de Ode i Andra Boken
O! din klagan sondersliter mig!
Nej, det är ej min, ej himlens vilja,
Att du dör förut. Ach! nej från dig
Skall ej sjelfva dödens hand mig skilja,
Du mitt ädla stöd, min ljufva tröst!
Skulle ödet för min böneröst
Döft sig sluta, och mitt väsen stycka,
Och mitt hjertas hälft ifrån mig rycka:
Hvad skall se'n den andra hälften här?
Ensam, öfvergifven, hopplös lida,
Och förblödd med döden stundligt strida!
Nej, din dödsdag skall bli min: jag svär.
Svär jag skrytsamt? nej, jag följer, följer,
Om det ock på stunden för oss bär
Till den mörka strand, Cocyten sköljer:
Redan står din Flaccus resklädd här.
Från ditt, vida afgrunds svalj, Chimæra,
Kasta flamma uppå flamma du!
Hundra armar lyft och sväng ännu,
Stolte Gyas: hvad är detta mera?
Jag dock följer: så vill hjertats bud,
Så vill ödets och naturens Gud.
Hvilken stjerna, Vågen, Skorpionen,
Eller Capricorn, du hafstyrann,
Vid min födslotimma mägtig brann:
Samma magt ifrån himla-regionen,
Samma stjerna vakar, underbar,
Öfver begges våra lefnadsdar.
Från Saturni våld, som re'n sin lia
Öfver dig med hastad vinge bar,
Hvilken hand förmådde dig befria?
Sjelfva Jupiters den handen var.
Rom det såg, och ifrån glada händer
Hördes trefallt genljud på dess stränder.
Och med krossadt hufvud låge jag,
Träffad af det fallna trädets slag,
Om ej Faunus, skyddsgud för de vittra,
Sträckt sin hand, och stött dess fall från mig
Att jag än min murgrönskrönta cittra
Skulle stämma till en sång åt dig.
Frälsta begge, må vi ej förhala,
Att vår skuld åt Gudarna betala.
Du! befall ett tempel träda fram
Jag till offer bär ett ringa lam.
43. DEN BOTFÄRDIGE.
Efter Horatii 34:de Ode i Första Boken.
Galenskap var visheten, jag öfvat;
Glömdt var templet, glömdt hvart heligt namn
Från ett strandlöst haf, med irring pröfvadt,
Söker jag den fordna trygga hamn.
Fåfängt, Evige! du kallar åter
Till din dyrkan en förvillad verld,
Fåfängt du från molnens fästen låter
Glänsa mot dess öga straffets svärd.
Men i dag du thordönsvagnen körde
Ofver himlens spegelklara hvalf,
Jorden skalf, då hon ditt under hörde,
Och Tenarens mörka afgrund skalf;
Floderna från sina utlopp vände,
Stygens tröga bölja kosan vred;
Sjelfva Atlas darrade, och kände
Längst vid verldens gräns, att du var vred.
Gränslöst, som ditt väsen, är ditt välde,
Allt förvandlar du, och lagar ger;
Gömda dygder du på högden ställde,
Stolta pannor flyttade du ner.
Lyckan lydig, när din vink befaller,
Sträcker ut sin arm kring jordens krets:
Der! ett tempel dånar högt och faller,
Der! ett annat lyfter stolt sin spets.
44. Till Leuconoe.
Horatii 11 Ode i Första Boken.
Hvad slut åt mig, åt dig den Evige må ärna:
Det är en hemlighet; begär ej veta den.
Ej spådom eller dröm, ej siffra eller stjerna,
Ej hela Babylon kan ge oss ljus, min vän.
Lid hellre, hvad som helst dig ödet föreskrifver,
Om flera vintrar än du lyckligt tälja får,
Om denna höst kanske den sista för dig blifver,
Som nu mot klippans vägg Tyrrhennens bölja slår.
Tag visligt ditt parti, den varma bägarn svala,
Gör ej en evighet af dessa korta dar!
Se, tiden afundsam flyr under det vi tala,
Sörj ingen morgondag, njut dagen, som du har.
45. TILL EN MODERS SKUGGA.
Af hennes sons handledare.
Du! som åt denna bygd en liflig trefnad gaf,
Och helgade ditt tjell åt dygderna till tempel:
Välsigna dina barn, som gråta på din graf;
Och lifva deras mod, att följa ditt exempel.
Du dog för andras skuld: det är den ädles död:
Du skänkte, döende, en ättling åt din maka,
Och i din sista suck med ömhet honom böd:
Gif äfven detta barn åt himmelen tillbaka.
Du dog från dina barn, du lemnade dem qvar;
Åt tidehvarfvets flärd, åt lyckans vrånga nycker;
Men din välsignelse beskyddar deras dar,
Och vandrar framför dem, och tornet undanrycker.
Välsignelsen ej dör, hon följer ätt från ätt,
Som solen år från år naturens fröjd bereder,
Hon andas i hvar dygd, och i hvart tänkesätt,
Som främjar bygdens vinst och mensklighetens heder.
Och sänktes ej till mig i nattens stund din röst,
Att helgden af mitt kall, och dess belöning yrka.
Att ge min sorgsna själ en ofta saknad tröst,
Att ge mitt svaga nit en ofta saknad atyrka?
Välsignad, sade hon, välsignad är den hand,
Som utsår dygdens frön, dem vårdar, och förskönar.
Det är dock en förtjenst: och glömmes hon ibland,
Så ges det dock en magt, som glömda dygder lönar.
Så hörde jag din röst i mången ensam natt,
Då de betrycktas vän ej trifdes i mitt läger,
Och då, med lampan släckt, jag i mitt fönster satt,
Och tänkte på den lott, som fattigdomen äger.
O! jag behöfde ej, till lön för hvad jag gjort,
En helsning utaf dig från evighetens stränder,
Men jag beböfde den att minnas hvad jag bort,
Att värda dygdens frön med redligare händer.
Rörd kysser jag din son, rörd sänks jag i hans famn,
Och fordrar, att han mins sin mor, och hennes dygder,
Och fordrar, att han ger, i andra dar, ett namn,
Välsignadt såsom ditt, åt sina födslobygder!
Och lägger jag en skärf till summan af det arf.
Som icke föres bort af vansklighetens ilar:
Så söke han mitt tjell i andra tidehvarf;
Så söke han den graf, der jag förgäten hvilar:
Så äge jag det hopp, att en gång finna dig,
Att en gång tacka dig, lycksaliggjorda anda,
Som ädelmodigt sönk ifrån din högd till mig,
För att i sorgens kalk en droppe glädje blanda.
46. DE TRE ÅLDRARNE.
Till Fru Generalskan RUDBECK.
Barndomen.
Det är så vackert, när man ser,
En glädtig ålderdom,
Liksom när aftonsolen ler
Ifrån en helgedom.
Då kommer barndomen så glad,
Och räcker fram sitt friska blad,
Och sjunger ut sin lilla sång,
Och staplar ingen enda gång.
Ungdomen.
Den ädlaste blomma oss fägnar,
Den ger jag, på ungdomens vägnar,
Den ädlaste menniskovän;
Du inga nöjen oss nekar
Du skådar ungdomens lekar,
Och mins att du varit som den.
Mannåldern.
Hvarje ålder åt dig gifver
Allt det goda som den kan,
Mannaåldrens offer blifver,
Första mogna frukt, den fann.
Ren din aftonstund är inne;
Men hur skön den lyses opp
Utaf fordna dygders minne,
Och odödlighetens hopp!
Chor.
Snart vår aftonstund är inne:
Må den äfven lysas opp,
Utaf fordna dygders minne
Och odödlighetens hopp.
47. Vid en Älskad Fostermors Fru Domprostinnan FANTS Graf.
Förrädiskt var mitt lugn, förfärlig var min fröjd:
Mitt hjerta, icke skämdt af njutningarnas vana,
Njöt dem med liflighet: jag hade dock bordt ana,
Att glädjen, solen lik, ej stannar på sin högd.
Hvar blick, jag sände ut att Skaparen beundra,
Kom åter från sin flykt kring jord och haf och sky,
Och förde till min själ en vällust, alltid ny:
Då plötsligt det blef natt, och åskan hördes dundra,
Och viggen genom skyn i röda vågor for:
Jag såg mig om, och fann ej mer min mor.
Min mor! min andra mor! Försvinn, bedragna hopp!
Och veckla stum ihop den tafla, du mig räckte,
Den tafla, hvilkens rand en himmelsk glans betäckte:
O! veckla den ej mer för detta öga opp!
Der stod jag, gråtande, vid denna moders aska,
Hvars ömhet räckte mig ett snart förfallit lån,
Ett kort och plågsamt lif: med tårar derifrån
Jag öfver hafvet flög, att än få öfverraska,
Att än få tacka dig, som mer än lifvet gaf:
Jag tackar dig också -- men vid din graf.
Välan! jag tackar dig här uppå grafvens rand.
Här vill jag lägga ner den gård, du ej förskutit
I mina barndoms dar: de tårar, som jag gjutit,
Men gjuter aldrig mer uppå din varma hand.
Svagt vedergälla de, hvad himlen blott kan gälda,
Hvad mer än lifvet är. Du gaf min oskuld skygd;
Du gaf mitt hjerta hopp, och ville ge det dygd;
Och om jag älskar den, om några böner, fällda
Af någon tröstad bror, välsigna äfven mig:
Hvem tackar jag derför, om icke dig?
O evigt kära dag, den käraste som flytt,
Den käraste af dem, som än dig skola följa!
Ditt minne stige fram ur evighetens bölja
Med solen, hvarje gång hon gläder oss på nytt!
Begråtande en far, jag flydde öfver hafven,
Och bar en helsning fram ifrån hans sista bädd,
Och ställdes fram för dig, i sorg och vördnad klädd,
För dig, hvars själ i dag är dyster såsom grafven:
Stort var ditt ädelmod, du kände ej mitt namn,
Du såg min nöd, och öppnad var din famn.
Det var en faders famn, du åt en främling böd
Som åt ett trolöst haf såg bäfvande tillbaka;
Ja, han skall bli vårt barn; du sade åt din maka,
Som räckte mig sin hand, och blef min ungdoms stöd.
Hvad skördar af dess vett, så mogna och så rika,
Hvad skördar, rikare utaf dess hjertelag,
Hon ämnade åt mig att berga in en dag!
Hur glad, och huru vis, hur sträng, och god tillika!
Ja! äfven denna röst, så darrande och svag,
Har hon ej hört med köld, forrän i dag.
Är man ej lycklig sjelf, då man gör andra godt?
Kan ej välsignelsen i alla plågor trösta?
Och tacksamhetens suck bekymrets öfverrösta?
Var du ej fri för sorg, och delte andras blott?
Inom den stilla krets, der du var innesluten,
Var du ej också stängd från afund och förtal?
Och skyggde för din dygd ej alla tysta qval?
Kom glädjen ej till dig, att bli beständigt njuten?
Var ej din sällhet jemn, och som på klippan bygd?
Nej! dertill ägde du för mycken dygd.
Om äfven mina fel, (en yngling felar lätt),
Dig smärtat någon gång, ack! kanske flera gånger:
Så falle Skaparns blick med tillgift på min ånger,
Med bifall på det nit, hvarmed jag gjort dig rätt!
Men, glömde jag de råd, din visa godhet yrkat,
Till ordning och till dygd; men var jag otaksam:
Då! stige jag en gång med blygd inför dig fram,
Med skräck inför hans thron, som jag ej redligt dyrkat.
Dock nej! min tacksamhet är varm som hvarje tår,
Som sorgen gjuter öfver denna bår.
Hur rättvis, och hur god är ej naturens far!
Du ser med några moln din himmel öfverdragen,
Och sänker ner din blick, och tror din dygd bedragen,
Då han dess fulla lön till aftontimman spar.
Det blef din lott, min Mor! De många du hugsvalat,
De faderlösa barn, som funno hos dig skygd,
En skola i ditt vett, ett tempel i din dygd,
Och hvilka kanske ej förut sin skuld betalat,
Visst stego de nu fram att mildra dödens slag:
Men ack bland dem, hvi saknades då jag?
Ack! ifrån grafven vänd, hvad möter här min blick?
Beklagansvärde man! ja, ödet kunnat skona
En hjessa, redan tyngd, för denna törnekrona;
Men din förtjenst för långt från dina likars gick,
Och lyckan tröttnade att henne längre följa.
Den hand, som ädelt räckt i mina barnsdoms dar,
Ur skuggan drog mig fram, räck mig den än, min Far,
Att den må leda mig der farorna sig dölja:
Och skänka mig den konst, som himmelen dig gaf:
Att gråta värdigt på en älskad graf.
48. TILL Fru Grefvinnan CRONSTEDT, Född ALSTRÖMER,
den 20 Juli 1804.
Goda, vörnadsvärda Qvinna,
Hofvets prydnad, bygdens fröjd!
Inga höga titlar hinna
Dina egenskapers högd.
Dygden vandrar vid din sida,
Och går aldrig från din stig.
De som glädjas, de som lida,
Söka lika gerna dig.
Chor.
Måtte glädjens strålar sprida
Dubbel klarhet omkring den,
Som är mensklighetens vän,
Och har dygden vid sin sida.
-- -- --
Rätt till lyckans högsta håfvor,
Ingen blindhet af dess nåd,
Ringa anspråk, stora gåfvor,
Stränga seder, lena råd.
Samma själ i alla skiften,
Alltid klok, och alltid god,
Och vid brädden utaf griften
Stilla hopp, och värdigt mod.
Chor:
Du har pröfvat många skiften:
Må blott glada återstå,
Tills du slutligt skall i griften
Menskovännens tårar få.
49. Skaldebref Till Professoren, nu mera
Biskopen i Åbo, Doctor TENGSTRÖM.
Jag är ej sänd från snillets Gud,
Att tacka dig för alla gånger,
Du dygden klädt i känslans sånger,
Och sanningen i smakens skrud:
Han känner ej min stilla lycka,
Han känner ej mitt ringa namn,
Som glömskan snart ur ryktets famn,
Likt ett förvissnadt strå, skall rycka.
Jag kommer ej, från magtens hof,
Der Landets fader ifrån thronen,
Öm för sitt folk och religionen,
Sett din förtjenst, och sagt ditt lof.
Jag kommer ej att minnet föda
Af statens fest, der du gaf lif
Åt Patriotens ädla möda,
Åt vännens muntra tidsfördrif.
Jag vet, att öfver hafvets bölja
En här af minnen vågat sig,
Som än likt englar följa dig,
Som dig i grafven skola följa.
Jag kommer från min egen däld,
Der jag min sommardag förnöter,
Och af min skugga tillfredsstäld
Det glada hoppets telning sköter.
Och der till tidsfördrif ibland
Jag vågat några taflor rita
Åt dem, som grymt ej förevita
Mitt hjerta felen af min hand.
Jag kommer att din hjelp begära,
Då jag en tafla teckna bör,
Som lyckligt tecknad, säkert gör
Min högsta vinst, min enda ära.
Det är en far, som kommer rörd
Från bullret till sitt lugn tillbaka.
Till goda barn, en trogen maka,
Och hyddans ro, och tegens skörd.
Med solen i sitt tjell han träder,
Och sprider dubbel tjusning der,
Och aldraförst den siskan gläder
Som ännu ensam vaken är.
Med kyssar han sin maka väcker,
Som nu som bäst i drömmen ser,
Hur hennes man om räddning ber,
Och handen utur djupet sträcker.
Med fasa hon ur drömmen väcks,
Och lemnar lägret med förvirring,
Och märker ej sin sköna irring,
Och för sin makas blick förskräcks.
Men slutligt vaknad ur sin dvala,
Hon ser med häpnad honom an,
Och hennes tunga kan ej tala,
Och ögat icke gråta kan.
Men fåfängt vill hon honom trycka
Med tjusning till sin ömma barm;
De glada barnen, arm vid arm,
Ur hennes famntag honom rycka:
Och under gråt och under skratt
De ropa på den Stockholmsgåfva,
Som söta mor dem nödgats lofva,
Och som de drömt om hvarje natt.
Men fadren uti ringen dröjer,
Af hvilken ljuft han fängslad är,
Sitt ena barn kring halsen bär,
Och på sitt knä det andra höjer.
Och frågar hänryckt utaf dem,
Hvad söta mor har kunnat lofva,
Om ej den bästa Stockholmsgåfva
Är pappa sjelf, som kommit hem?
Och då det ena barnet leker
Med lockarne uti hans hår,
Och då det andra kinden smeker,
Det tredje torkar bort hans tår.
Och då de äldste glättigt skratta
Åt nöjena på Pappas färd:
Går modren att åt himlen skatta
Den qväfda tacksamhetens gärd.
"Du skänker mig en maka åter,
Allgode Gud! min klagan glöm!
En mor är svag, en mor är öm;
Men hon är lycklig, då hon gråter".
Se der en tafla, hvars behag
Sjelf mästarns pensel skulle tåla;
Men, hvilken pensel har väl jag,
Att jag dess skönhet skulle måla?
Hur skulle då ej granskaren
Glad stiga fram, för att mig gäcka;
Se! äfven denne lärlingen
Af ägta färg har fått sin snäcka!
Men du! som, skänkt åt Pindens topp
Och huslighetens däld tillbaka,
Kom, för att fylla begges hopp,
Kom, för att begges sällhet smaka:
Du, som är lycklig man och far,
Och som i egen hydda njutit
Den högsta fröjd, från himlen flutit,
Den bästa sällhet, jorden har.
Du! låna mig utaf ditt snille,
Och af din känsla några drag;
Och handen teckna skall en dag,
Hvad dig mitt hjerta säga ville.
50. AF en Mor till hennes Dotter
på dess 17 Födelsedag den 12 Maj.
Enda tröst, som står mig åter,
Och förljufvar mina dar,
Jag din framtid öfverlåter
Åt de faderlösas far.
Med hvart ögnablick du träder
Närmare en farlig verld:
Må, så visst som du mig gläder,
Sjelf du blifva glädjen värd.
Dock, hon styrs af högre lagar;
Lyckan ej af oss beror;
Många, många mörka dagar
Förespås dig af din mor.
Möt dem lugn, och fäll ej modet,
Fyll din pligt, gör godt, och tig:
Hoppet eller tålamodet
Skola jemna mödans stig.
Må Försynen gerna spara
Oskuldens och dygdens lön!
Maj må kall och stormig vara:
Så blir Juni dubbelt skön.
51. EVA LOFFMAN.
Död i Åbo den 16 Juni 1802.
Härjaren kom: och sträckte sin hand.
Se, hvar hon ligger sköflad och slagen,
Ädlaste blomman, som prydde vår strand,
Under en vård af de högre Behagen.
Sårar berömmet din blygsamhet än,
Ädlaste skugga? nej! låt mig dock tala:
Aldrig förböd du en sörjande vän,
Söka en väg, att sitt hjerta hugsvala.
Teckna då, Sanning! dess skuggade drag,
Hur hon var menniska, värd att förlåtas;
Visa ock du hennes renaste dag,
Hur hon var menniska, värd att begråtas.
Öppne det ljusblåa ögat sig än!
Vis, hur det hvälfves, och mörknas, och tåras,
Då hon blott nämner en bortgången vän,
Då hon är misskänd, och ofortjent såras;
Blott att hon ser något ädelt och skönt,
Huru likt daggperlor tårarne skina,
Huru de glänsa på lagren, som krönt
Stenhammars Laura, Kellgrens Christina.
Gif hennes smak, hennes umgångessätt
Gracerne åter, att troget förvaras;
Gör hennes hjerta allenast den rätt,
Att det förtjenade mer, än försvaras.
Men dessa skona och tjusande drag,
Dem tadlet ej tror, dem ryktet ej känner,
Låt dem först synas en ljusare dag,
Eller ock dö med dess trognaste vänner.
Ack! i den krets, der din morgon försvann,
Der du helst valde att gläda och lefva,
Skall man dig sakna och säga hvarann:
Ja hon är borta, vår älskade Eva.
Ja: du är borta, du lär oss ej mer
Gömma till vintren sommarens stunder,
Ja, aldrig mera ur fönstret du ser
Höstliga månen i Runsalas lunder.
Gubben på Jockis bortgömmer sin bok,
Sedan han läsit det sista, du skrifvit;
Sveper sin harpa i saknadens dok,
Sedan åt dig han sin minnessång gifvit.
52. Vid Baron LAVE BECKFRIIS'S Graf.
Skall hans snara fall ej öfverraska
Med förvirring någon redlig man?
Falla inga tårar på hans aska?
O! han har förtjent dem, äfven han!
Menniskan, som ser sig dömd att lida,
Och till rof åt dödens hand beskärd
Medborgsmannen, vid sin Konungs sida,
Offra der en lika dyrbar gärd.
Och en mor, som njutit, och än hoppats
Fridsam skugga af den Ek som knoppats,
Och som redan sköt sin krona fram,
Ligger sanslös vid dess brutna stam,
Slagen af den storm, som härjat lunden
Och till natt förvandlat middagsstunden.
Än hans vänner? ja, han vänner ägt,
Trogna som de målas uti dikten,
Hvilkas fordran likväl mindre vägt
Än den alltid redligt fyllda pligten;
Vänner af ett högt och sällsynt slag,
Hvilkas öga, då hans egit släcktes,
Af ett dystert midnattsmoln betäcktes,
Som förrinne vid hans graf i dag!
J! som äfven edra tegar skördat
Af de fält, som lyckan honom gaf,
Har ert hjerta fruktat eller vördat?
Med hvad känsla skåden J hans graf?
Stigen fram i dag, och öfverlåten
Åt den stränga sanningen ert svar.
Men J svären ej -- J endaft gråten,
Gråten alla en gemensam far!
Var han sådan, fruktansvärd i striden,
Älskvärd under fredens sälla dar,
Ägde vänner, och dem värdig var;
Har han offrat af den korta tiden
Äfven åt sin pligt en rättvis del,
Prydt och gagnat sina födslobygder:
Då belöne himmelen hans dygder,
Då förlåte himmelen hans fel!
Då må villigt åt hans aska unnas
Denna enda blommas ringa gärd,
Och i dag uppå hans graf förkunnas:
Han var fosterbygdens saknad värd!
Ädle stridsmän! fosterlandets söner!
Om hans lager eder hjessa kröner,
Om hans dygder pryda eder själ;
Då skall edert hjerta finna skäl
Till den högtid, han på grafven njutit,
Han, som bittert vid sin död förtrutit,
Att han icke dog för Sverges väl.
53. VID EN GRAF.
En vördnadsvärd Menniska gömmes
Nu åter i Allmodrens famn:
Och än några dagar -- så glömmes,
Kan hända, för evigt dess namn.
Den lotten forbidar oss alla:
Vårt lif och vårt minne är kort,
Och slaget, för hvilket vi falla
Det jagar ock vännerna bort.
Må hända att någon dock finnes,
Som dröjer ännu i vårt fall;
Som äger ett hjerta, och minnes
Den re dliga vänskapens kall.
Som sörjande vandrar till griften,
Och tack ar för lyckliga dar,
Och tackar för delade skiften
Med uttryc k, dem ögat blott har.
Njut, Ädla, som slutat din bana,
De n heder som unnas åt få,
Att segra på menniskors vana,
Att dö, och att nämnas ändå.
Ditt minne skall troget förvaras
I tacksamma menniskors bröst;
Den lön du ej njutit, skall sparas,
Det barn, som du lemnat, till tröst.
En dag skall för henne fördubbla
Den sorg som hon än ej förstår,
Sen barnfröjdens leende bubbla
Bortsmultit i saknadens tår.
Då först skall en röst henne säga,
Att hennes förlust varit stor,
Och att det är lyckligt att äga,
Och gläda en vördnadsvärd mor.
Dock är väl ditt barn öfvergifvet?
O nej! du det vårdar ännu:
O måtte det älskas i lifvet,
I döden begråtas som du!
54. KRIGSFÖRKLARING Mot Herr Grefve C.
Af Fruntimren i ett Sällskap på Landet.
Vi kunne icke neka att Ert uppförande väckt vår förundran. Ni
har varit med på de högtidligheter, som blifvit af välviljan och
artigheten anstälda för att roa oss; men de hafva mindre roat Er.
Ni stod och rynkte ögonranden,
Ni då och då på munnen drog,
Och några steg kring golfvet slog;
Ja, för att vara Pedagog,
Ni blott behöft ett ris i handen.
Orsaken, min Grefve, hafva vi försökt gissa; men vi hafva icke
lyckats att finna någon gällande. Låt vara, att Ni kan hända
saknade någon som var borta.
Men, fanns här icke en Jaquette,
Så smidig, svingande och lätt,
Att hon en Solo-dans kan göra
Tvers öfver Grefvens åkerfält,
Och med sin skospets endast röra
De ax som haglet icke fält;
Så skön, att Venus henne toge
Att en af sina dufvor bli,
Och sjelf ibland för ros skull droge,
Och lät Jaquette få sitta i;
Så god att intet mera felas
Att henne bland Guds englar se,
Än att hon uti alla delar
Sig också klädde såsom de?
Och Fröken Hedda, skön som dagen,
Då dagen aldravackrast är,
Kan göra hvem som helst betagen,
Som ej ett grästens hjerta bär:
Den ensam likväl undantagen,
Som förr i Systern blifvit kär.
Fanns här ej sen en Fröken Ebba,
Så värd det sköna namn, hon fick,
För rimmets skuld en liten näbba,
Men eljest alltför söt och qvick?
Och kan Ni väl Ert bifall neka
Åt mången annan Grekisk Grace,
Inom hvars tunna lätta gas
De yra Kärleksgudar leka
Och hålla dagliga kalas.
Dessutom funnos här ju flera,
Som med talanger och behag
Vål kunnat Grefven animera
Och öka pulsen några slag.
Det är ledsamt min Grefve, att Ni sett mindre glad ut än de andra,
då det likväl var på Er som vi alltid räknat, och alldrig blifvit
bedragna. Allt har eljest förenat sig ill att göra detta möte lika
angenämt som lysande.
Han sitter i vår cirkel än,
Han, Konungens och Folkets vän,
Som Gustaf Adolfs barndom ledde
Och efterverldens skörd beredde;
Hvars lof vid Mälarns strand är hördt,
Och af ett tacksamt eko fördt
Från alla Finlands skär och backar;
Hvars glans ej t
Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/47799