← catalogue

Murgrönan

by Fredrika Wilhelmina Carstens · Swedish · Gutenberg #46844 · 616,351 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of Murgrönan
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Murgrönan

Author: Fredrika Wilhelmina Carstens


        
Release date: September 11, 2014 [eBook #46844]
                Most recently updated: October 24, 2024

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/46844

Credits: Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MURGRÖNAN ***

MURGRÖNAN

Af

F. W. Carstens



Finskt original



Helsingfors, G. O. Wasenius, 1840.





    Imprimatur F. Granbom.





INNEHÅLL:

 1. (Inledning).
 2. N. den 28 Maj 18--.
 3. W. den 29 om afton.
 4. N. den 31 Maj.
 5. Den 1 Juni om afton.
 6. Den 2 Juni.
 7. Den 3 Juni, aft. kl. 6.
 8. Den 4 Juni förmidd.
 9. Den 6.
10. Den 7.
11. Den 10.
12. Den 14.
13. Den 17.
14. Den 20.
15. Den 26.
16. Den 4 Juli.
17. Den 7.
18. Den 8.
19. Liljedahl den 17 Juli.
20. Den 30.
21. Den 8 Augusti.
22. Den 13.
23. ----krona den 22 Augusti.
24. Den 3 September.
25. Den 10.
26. Den 21 September.
27. Den 30 September.
28. Den 20 Oktober.
29. S. den 3 November.
30. Den 20.
31. Den 1 December.
32. Den 10 Januari.
33. Den 20.
34. Den 10 Februari.
35. Den 3 Marti.
36. Den 11.
37. Den 12. -- Natt.
38. Den 14.
39. Den 18.
40. Den 21.
41. Den 24.
42. Den 25. -- Middagstiden.
43. Klockan 11 samma dag.
44. Den 6 April.
45. Den 12.
46. Den 19.
47. Den 5 Maj. -- Förmidd.
48. Klockan 2.
49. Klockan 3.
50. Klockan half till 4.
51. Tillägg af en främmande hand.




(Inledning.)


Länge har du, älskade Emilia, fått öfva tålamodet, i förväntan på de
underrättelser jag så säkert lofvade tillställa dig, angående min snart
nog tillryggalagde resas förlopp. Jag blyges nu verkeligen öfver den
liknöjdhet och ringa ordhållighet min tystnad visar, då snart ett helt
år lupit till ända sedan vi skiljdes. Dock tager jag så gärna till godo
den enda tröst jag har att tillgå, intilldess du hunnit lemna mig den
fullkomligare; jag tänker nemligen: liknöjd, det vet Emilia jag aldrig
kan blifva för den, hvilken i mitt hjerta äger en säker ointaglig
plats, och hvad ordhållenhet beträffar har du måhända pröfvat den i
viktigare fall.

Mitt uppsåt, goda Emilia, har varit att till ämne i mina bref
framställa ej ensamt min egen person, hvilket snart blefve alltför
tröttsamt och enahanda, utan ock att äfven understundom till dig
överflytta de känslor, tankar, intryck, ja, äfven, det obehag, jag i
den hvardagliga sfären jag mig befunnit, växelvis rönt. Vänta dig dock
inga romantika äventyr, inga osanna sannolikheter, inga hemliga
irrgångar och labyrinter i det väl invecklade men alltför litet
mysteriösa hvardagslifvet och framför allt, icke ens den avlägsnaste
efterhämnning af det oefterhärmliga "hvardagslifvet" sjelft. Kasta förr
mina bref, ja redan detta första, i den livligaste eld som en bister
vinterafton kan blossa i din kammar-spisel; och Emilia, vredgas får du
ej heller längre på mig, då du ser huru ofta, huru ständigt du varit
ett mål för mina tankar, samt huru min ovana penna gärna, ehuru
fruktande, sysselsatt sig med dig! Du vet att hennes Nåds (verlden har
gifvit henne denna benämnning) godhet äfven beredde mig en bekväm plats
i den vagn, som avlägsnade mig ifrån dig och den ort som sett mig
födas, sett mig uppväxa, sett mig lida! Jag säger det nu här, ty du
känner de förhållanden, i hvilka ödet ställt mig, men nog dermed, det
är ej dem jag vill upprepa. Sluten inom mig -- ty ej ens vagnens
stundom häftiga gungning eller kuskens kraftiga eder förmådde väcka mig
till det yttre lifvet -- satt jag och tänkte på dig, på det förflutna,
ja äfven på det tillkommande, hvilket anande och okänt bildade sig för
min fantasie; jag såg ett stormande haf, som i sina vågors fradgande
skum hvälfde de bräckliga ehuru stolta farkosterna; jag såg de arma
offren för elementets raseri i ångest och förtviflan anropa allfadrens
förbarmande; jag såg, men jag betäckte mina ögon för att ej se vidare,
huru de i ett nu ohjälpligt förgingos. Dock, Emilia! Jag har skildrat
dig de skräckfulla scener, som skapade sig i min inbillning, skåda du
äfven nu med mig de leende stränder, de vänliga ängder, de grönskande
lunder, som efter denna storm kom att mildra min själs oroliga
tillstånd. Ett land, det jag måhända svärmiskt nog benämner
paradisiskt, tyckte jag nu log emot mig, och lockade mig att beträda
dess helgedom; klarare än i mitt hemland syntes mig den blå himlen,
intet dunkelt moln, ingen nattlig sky fläckade dess rena hvalf;
friskare grönskade här den skyhöga skogens barn, dem ingen egennyttig
hand berövat deras näring och kraft. Blommorna smekte hvarann i
systerlig förening, och ehuru den ena doftade praktfullare, färgrikare
älskvärdare än den andra, hade avunden aldrig fått närma sig deras
förtroliga krets; hvar jag såg erbjöd sig for mitt öga skapelser af en
högre natur; allt andades salighet och lif! Men jag måste ju en gång
vakna utur mina idylliska drömmar, jag nödgades taga verkligheten i
betraktande, ty min dagsresa var slutad, och på det nu inträffade
nattherrberget skulle jag uthvila mina verkeligen trötta lemmar.
Härifrån sträcker sig äfven den första hälsning min hand tecknade dig;
omväxlande känslor och tankar, i följd af likaså händelser, yppa sig i
de anteckningar jag här gjort; emottag dem med öfverseende, de göra ej
anspråk på effekt, det är endast till ditt hjerta, ej till ditt
granskande förstånd jag talat.




N. 28. Maji 18..


    Ännu en hälsning! En så här så varm.
    Jag dig, o hulda Fosterbygd! Vill sända;
    Tag den emot, den går ur trofast barm;
    Och huru än mitt öde sig må vända.
    Är du den tanke först och sist likväl,
    Som smyger sig utur min sorgsna själ.

Jag har uppvaknat, älskade Emilia, ifrån en ganska god sömn; mina
själs- såväl som kroppskrafter äro styrkte af den hvila jag erfarit.
Vid mitt lilla kammarfönster har jag njutit af den milda vårluften,
hvilken fritt spelar in genom det öppnade fönstret, O! hvilken herrlig
morgon, detta ställe är långt trefligare än jag i går vid min ankomst
fann det, skymningen såväl som tröttheten hindrade mig att då urskilja
dess högst trefliga läge; ån som löper alldeles under mitt fönster
kröker sig i behagliga bugter framåt, och på dess stränder resa sig
björkar, så vackra, så raka, som voro de af den vårdsammaste mästares
hand ditplanterade. Men, hvad säger jag, som voro de? Hvilken hand
kunde i förmåga öfverträffa dens, som dit sat dem? Ack, Emilia!
hvilkens kunde mera vårdande hvila öfver och beskydda sitt verk? Hvad
den är vacker, denna vårens färg; denna unga, friska, gröna; jag
fruktar att förtrampa ett enda grässtrå, så obeskrifligen skön och
ljuflig förefaller mig naturen.

Denna dag förer mig åter längre ifrån dig, och likväl tycker jag mig
aldrig varit dig närmare än just nu; mina tårar blanda sig med dem på
bladen af den daggfriska syrenqvist jag nyss brutit ur den lilla häcken
under mitt fönster. Det skall följa mig detta minne ifrån mitt hemlands
nejder, och ännu der borta, ehuru vissnadt, för mig utgöra ett vanligt
fridens budskap. Min glada men något nyfikna värdinna har redan
bestyrsamt inburit min varma morgondryck; hon står ännu med frågande
blick, och tyckes afbida något uppdrag. Lef väl, Emilia! lef väl!




W. den 29 om afton.


"Tycker Mamsell som jag, så hvila vi här öfver natten," tilltalade mig
min hederlige kusk, då vi i går på aftonen klockan sex stannade utanför
gästgifveriet i X, en liten nätt by; "det är helgedagsafton, och då är
icke brukligt att man så här strapserar; också kunde Mamsell, om hon så
vill, i morgon, emedan kyrkan ligger helt nära, bevista gudstjensten
der, innan vi anträda vår resa"...

Efter denna temmeligen vidlyftigt utförda, men välmenta proposition,
hvaruppå jag långt före dess sista mening svarat ett "rätt gärna,"
öppnade min bugande rådgifvare vagnsdörren, samt hjelpte mig stiga
utur. Verkeligen ljudade också redan de högtidliga klockorna ifrån det
närbelägna kyrkotornet, det var här så bruket, att Lördagsringningen
förkunnade Sabbatens ankomst. Jag lät alltså i ett snyggt rum inbära
mina res-effekter, samt logerade mig in derså godt jag kunde. Kuskens
förslag kom mig nu före som icke så alldeles omöjligt att efterfölja,
och sedan jag med mitt värdsfolks lilla söta flicka bortpratat en del
af den återstående aftonen, sökte jag i hvilan ro, för mitt bedröfvade
sinne... I dag uppväcktes jag af mitt lilla gåriga aftonsällskap; ledd
vid sin söndagsputsade moders hand insteg hon till mig, med det lilla
hvita förklädet uppfyldt af doftande liljekonvaljer och de skönaste
hvitsippor jag någonsin sett. Hvar hade dessa sednare, undangömde för
solens redan brännande strålar, kunnat bevara sin mjella hvithet och
friskhet. Ack! huru vackra ären J barn af den gudomliga naturen; huru
afvundsvärd eder skära renhet...

Sedan jag påklädt mig, och utur min nessesair framtagit samt uppå den
lilla gifverskans hals bundit ett litet guldkors till minne af denna
glada morgon, hastade jag, biträdd af henne, att till en krans hopfläta
blommorna. Jag hade just slutat, att med densamma pryda min hatt, då
den till gudstjensten sammankallade ringningen åter begynte. I ett
språng var den lilla ifrån mig, och då jag kastade ögat utät vägen, såg
jag henne redan långsamt och allvarligt, likt en sedig tärna, framgå
vid sin moders sida...

Jag har besökt detta Guds hus, hvilket med andakt beträdt, ingenstädes
förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild inflägtade vårluften i
dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant
församlade folket. Ödmjuka med hukade hufvuden sutto på ena sidan af
den lilla kyrkan qvinnorna i mjella hufvudkläden, och uppå den andra,
karlarne med blottade hufvuden; andakt och stillhet rådde öfverallt, ej
ett andetag hördes, icke ens af de späda barnen, hvilka åtföljt sine
föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. "Den
blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp;" då inföll hela
församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min
själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande
af den allmänna lofsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder,
och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga
hufvud...

Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen af
nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, hvilken med låtsad
allvarlighet, i förtid påklädt kappan, nej, en åldrig gubbe med
silfverhvita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande
uti sin enkla drägt, och sjelf bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur
hvilken han snart för menigheten uppläste några till hjertat gående
verser. Med darrande men hög röst gaf han nu folket sin välsignelse,
innan han vidrörde det ämne, från hvilket han sedermera i korthet, men
tydligt och med full mening, förklararade: Skapelsens ändamål, och Guds
hopp att genom dess mångfald beveka menniskans hjerta till erkännande
af Hans vishet och godhet.

Svårt vore för mig att upprepa, hvad jag likväl med uppmärksamhet af
den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag,
försvinner ej det goda intryck mitt hjerta deraf erfor.

Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjertlighet kyst den lilla
flickan, hvilken till ett återseende lofvade bevara det lilla korset,
lemnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.

I dag har jag endast rest fyra mil, men som blott fem återstå till dess
jag kan se kyrktornet i N, hinner jag, oaktade detta lilla dröjsmål, i
god tid dit. Härtills, älskade Emilia, har endast land åtskiljt oss,
därefter blir det också hafvet, det älskade, men förrädiska hafvet.
Mins du huru ofta vi i aftonens lugn framgungat på den klara böljan
invid dina föräldrars trefliga Svanevik, huru vi då i inbillningen
förstorade dess omkrets, samt föreställde oss faror och äfvenfvr, der
inga funnos. Mins du då jag verkeligen, för mitt sjelfsvålds skull,
helt oförmodade halkade öfver båtkanten, men, i anseende till det
grunda stället, snart nog af prostens Wilhelm blef upphjelpt, samt lik
en Sjögud, drypande af vatten, ifrån hufvud till fot, skamflat och
skälfvande fick sitta stilla i ett hörn af båten, tills den hann landa.
Mins du ännu huru vi förirrade oss i den täta skogspark, som omgifver
det hem jag fordom kallade mitt? och huru sluteligen flaggen vid
fiskarkojan blef vår ledstjerna genom denna lilla öcken. Der står ännu
på klippan invid hyddan det lilla tempel vi, jemte din broders och
Wilhelms tillhjelp, med så mycken möda uppförde; icke ens tiden har på
detta oskyldiga verk velat lägga sin förstörande hand; till dessa
tidigare tilldragelser i min lefnad flyr min tanke så gerna, kunde jag
endast åt glömskan lemna de sednare. Nu god natt, jag går att drömma om
dig, och tecknar dig ej några rader förrän ifrån N.




N. den 31 Maj.


Det är ifrån ett litet snyggt värdshus jag tillskrifver dig dessa
rader; mitt ressällskap, det hennes Nåds godhet utsett mig, men hvilket
du ännnu icke ens till namnet känner, har redan för tvenne dagar sedan
hit anländt, och vänta endast på vind samt ordres, att kunna gå ombord;
du är väl nyfiken att lära känna de personer, med hvilka din Mathilda,
åtminstone för en kort tid, skall träda i ett vänskapligare
förhållande, och jag skyndar att tillfredsställa din väntan i den
delen, i det jag säger dig att det är Hof-Rådet B., hvilken nu
återvänder till S. med tvenne barn, en flicka om 16, och en gosse om ll
år, ifrån en resa den de för nöjet att träffa anhörige, för trenne
veckor sedan hitått gjort. Det är en älskvärd familj, så mycket jag
hittills kunnat finna, och som vi framdeles komma att bebo samma stad,
lofvar jag mig redan på förhand deraf nöje. Adolph upphör ej att
berätta om onkelns på Svärdsby herrliga tvåvåningshus, med balkonger
och terrasser; hans stall med tolf magnifikt vackra, glänsande hästar,
hans präktiga jagthundar etc. etc., och tycker endast att återresan
företogs allför snart; Rosa deremot, fann tanten, onkeln och kusinerne
visst ganska uppmärksamma och älskvärda, samt för öfrigt allt såsom
Adolph sagt "förträffligt," men längtar lika fullt att få beträda
hemjorden, och hälsas af mor och syskon.

Jag anar dock, att någonting djupare ligger till grund derför; låt se.
Jag finner mig just väl i denna lilla krets och har redan i samråd med
Rosa på bästa vis rangerat vårt lilla hushåll. Någonting mägtigt drar
mig till denna unga flicka, och ehuru jag räknar fyra år mer än hon,
öfverensstämma våra tänkesätt dock fullkomligt. Just nu inträder hon i
mitt lilla rum. "Mathilda måste", säger hon, "spisa med oss, eljest har
icke heller jag någon matlust." -- God natt!




Den 1 Juni om afton.


N. är en nätt stad, ehuru gammalmodig, har trånga och smala gator med
en högst ojemn stenläggning, hvilken verkeligen pröfvar fotgångarns
vigilans och hållning. De höga stenhusen med sina två à tre våningar,
antyda något stort, och vilja, likt en pratsjuk ålderdom, berätta om
ett vigtigt fordon. De tvenne kyrkor staden äger äro äfven uråldriga,
och skola förtjena, att med uppmärksamhet invändigt beses; det grämde
mig af hjertat att ej kunna, såsom jag det önskat, njuta af det nöjet,
men tiden medgaf det ej; jag vill nu endast i korthet för dig omnämna
deras olika yttre: den Grekiska, med kupolformade tak, är liten, och
tyckes icke kunna inrymma någon större folkmängd, likvist skall, enligt
hvad man berättade mig, byggnadssättet invändigt, göra den rymligare,
än man kunde förmoda. Hon skall vara rik på dyrbarheter, reliker och
yppige kyrkoprydnader, samt isynnerhet utmärka sig genom en ofantelig
förgyld metallkrona, hvilken ensam skall förmå fullkomligt upplysa hela
kyrkan. Den Lutherska är fyrkantig och ganska stor; hon sträcker sin
tornspets säker och botande upp mot skyn; jag kuude icke återhålla mina
ögon att flere gånger ibland molnen uppsöka dess spets, och har aldrig
kunnat tänka mig en förfärligare höjd, det glimmande korset deröfver,
hvilket skall innehålla 8 alnar i höjd och 5 i bredd, syntes nu endast
såsom en fin strimma, och ehuru sjelfva kyrkan redan räknat sekler,
tyckes dess kolossaliska hyggnad, ännu vilja trotsa tiden. Nog härom,
då jag ej kan göra dig beskrivningen utförligare. Låt nu ditt öga vända
sig ifrån staden; men följa den mer än tjusande utsigten ifrån dess
hamnsida; någonting mera storartade kan du ej se; hafvet, som ifrån
oändlighet, i störtande skum, hvälfver inför dina fötter, der ett
bålverk eller en brygga, i förtröstan på sin orubbeliga styrka,
emottager dess omilda smek; skepp och farkoster, som dels i fulla hvita
segel klyfva vågorna, dels stillastående afbida en gynnsam vind. Här
ser du ett fartyg färdigt att lyfta ankar, matroser skrika och springa
om hvarann, hattar surra i luften, näsdukar hvifta, afskedshälsningar
skickas i otalig mängd, och återförnyas ständigt genom ett fortfarande
hurra! Under det ögat härmed sysselsattes, fängslas örat af allt
tydligare och skarpare kanonskott, och snart upptäckes röken af ett
ångfartyg, som i brusande fart härmar sig hamnen; Nu saktas farten,
bruset tystnar, hjulen stadna, båtshakar utkastas och plankor hållas i
beredskap, såsom ett medel att förena skiljda vänner och fränder. En
skön anblick, älskade Emilia! men mitt öga sväfvade härunder tårfyldt
bort åt den gröna vänliga skogssidan, som längs kusten, så långt ögat
bar, erbjöd stillhet och frid. Hvem skall räcka mig en hjertlig hand då
jag snart beträder en främmande jord! i hvilket öga skall jag läsa ett
upprigtigt välkommen? Hvad skall jag väl erhålla, emot hvad jag
förlorat? O! mina älskade Föräldrar, J som slumren den eviga sömnen,
hvem skall godtgöra mig eder oersättliga förlust!

I morgon kl. 6 skola alla passagerare vara ombord, nu derföre farväl,
du, min Emilia! den vackra aftonen lockar, och jemte Rosa, hennes far
och broder, går jag att njuta af dess svalka och behag; vi hafva redan
tagit i skärskådande våra hyttor eller sofrum, de äro sannerligen ej
stora, men samlingsrummet eller salonen deremot är rymlig och treflig,
och passagerarenes antal, enligt hvad man sagt, blifva högt. -- God
natt!




Den 2 Juni.


    Vinden blåser upp ihast,
    Segel fylla stång och mast,
    Skeppet styr till andra länder,
    Gud vet när det återvänder.

                         Runeberg.

Hafvet är dock ett herrligt element, af hvars anblick hjerta och själ
njuta, ja! ända till outsäglighet! Gifves ett högre nöje än det man
erfar gungande på ett stolt och välbyggt fartyg, hvilket ännu i sjelfva
dess dödsstund trotsar sin alltid lömska, alltid till fejd beredde
fiende -- vågen. Det lider nu mot aftonen, solen sjunker småningom
glittrande i böljan och lofvar i morgon, återuppfriskad, tända ett nytt
ljus! Dock, som sällskapet mangrant församlat sig under däck, för att
invänta thé-timman, finner jag ledighet att vid relingen, medelst en
blyertspenna, teckna dig dessa rader. -- Jag vill dock gå punktligt
tillväga och formeligen presentera dig personalen uppå _Örnen_,
(Ångfartygets namn), hvars alla hyttor, till min stora förvåning,
befunnos så upptagna, att ej en enda mer varit att tillgå. Du kan af
min presentation möjligen i en framtid igenkänna en och annan af de
agerande personerne.

Geheimerådinnan Nobelcreutz satt vid mitt inträde midt i salongens
soffa, jemte tvenne döttrar, och tycktes, medelst en högst förnäm min,
vilja påbjuda uppmärksamhet och respekt; ödmjuka vid herrskarinnans
minsta rörelser, bugade sig ett par hvita strutser öfver den i
paille- och lilas-skiftande hatten, i hvars yttersta kant en qvarters
bred duggregnad blonde kantade sig; en svart med spetsar bebrämad
mantille skylde, snart sagdt, hela hennes icke ringa figur, då jag
undantar en mager silkesvantad hand, hvilken fogade sig fram om
mantillen och qvarhöll en pirat, som i välmåga lofvade proviantera for
hela den återstående resan; min skarpsynthet tilläts likväl ej intränga
till dess digra innehåll. På hvardera sidan om sin fru moder sutto
Fröknarna Cloty och Jettchen Nobelcreutz, med blomsterqvastar på, och
under hattskärmarne fladdrande bandändar i öfverflödande längd, samt
yfviga och släpande kjortlar, hvilka i behagligt vårdslös oordning
sopade långt utåt Salongsgollvet. Framför dessa hade en ung Dandy, med
hängande hår, fattat posto, och gjorde sig uppmärksam på hvarje
Fröknarnes knappt uttalade önskningar. Så i ordning Öfverstinnan Z., en
ung, vacker och liflig varelse, hvilken, medelst sin naivité och sitt
lätta sätt att vara, lockade till sig alla närvarande unga karlar; Jag
ville fördömma henne för dess koketteri, men urskuldade henne derjemte,
finnande det alltid lika jemna, muntra sinnet, då hon endast omgifven
af fruntimmer trodde sig fullkomligen obemärkt. Den högsta enkelhet
rådde i hennes klädsel, som bestod i en tätt åt halsen sluten
kammarduksrock med en derå sittande krage; en med en hvit bandros prydd
halmhatt hvilade i hennes knä; och det mörka håret, lagdt i en prydlig
vridning, gjorde henne lill en verklig madonna. Så vacker hy, så sköna
ögon, har jag ännu aldrig sett; i dem låg någonting obeskrifligt, på en
gång både allvarligt, känslofullt och skälmskt. Tänk dig kontrasten
emellan de rosendoft ande Fröknarne N. och denna. Men vidare till
saken; tröttna får du ej på min beskrifning, ty hvarom skulle jag
eljest, midt på ensliga hafvet orda, om ej anledning fick tagas af
nästa grannen. Öfverjägmästarinnan Bjellerdorf, med utstående underläpp
och blossande kinder, paraderade derefter i skiftande salopp; tunga
orgensinska eldgula band, med svarta nopper, voro öggla vid öggla
radade på hennes veritabelt italienska hatt. Hon utgjorde en slags
sufflör emellan Geheimerådinnan och Borgmästarinnan T., hvilken
sistnämnda satt på Öfverjägmästarinnans vänstra sida. Denna ett
pratsjukt fruntimmer, som tagit sig liten air, och genom sitt
nyhetskrämeri, funnit inträde i de högre kretsarne, satt ännu med
Tidningsbladet mellan fingren och upprepade derutur inhämtade nyheter,
hvilka naturligtvis intresserade Geheimerådinnan, som nu i flere veckor
varit skiljd ifrån hufvudstaden, och således undgått dagens vigtigare
händelser. "Nå! men min aldrabästa Fru Borgmästarinna; när skedde det?
när blef det afgjordt? fastställdt?" etc. etc. etc. "då jag lemnade
hufvudstaden hördes ej ett kny derom, nej icke det aldraminsta." -- "Nå
jag kan säga," genmälte Borgmästarinnan, "jo, jo, jag viste det redan
längesedan; redan för ett halft år sedan, men som jag ej gerna berättar
nyheter, ty jag har oskyldigtvis fått på min räkning saker hvartill jag
varit fullkomligt innocente;" så ... så ... har du verkeligen engång
tegat (tänkte jag) och lemnar nu henne alt vidare omförmäla nyheter.
Fru Rådinnan Ö., med stora fötter och röda händer, hvilka sednare jag,
i anseende till deras lifliga färg, varsnade, satt dernäst; de redan
längesedan aflagde stora Zobelpalantinerne hade funnit behag för henne
och hennes dotter, hvilken sednare, ehuru ung, äfven inkrupit i en
dylik. Slutne och endast någongång småhviskande meddelade sig dessa
till hvarann. Vidare, en aldrig blek Fru med en kudde bakom ryggen, mot
hvilken hon ogenerad lutade sin, som det tycktes, matta kropp; hon
skall, säger man, begagna sjöluften för sin hälsas skull. Invid henne
satt en ung täck flicka, hvilken outtröttligt egnade den gamla sin
uppmärksamhet, jemnade kudden, borthviftade flugor, och ibland lågt
uppläste något utur en bok. Frun är en Lagmanska Ljung, flickan, hennes
dotter-dotter.

Följ nu andra sidan åt, samt gör en djup bugning för Friherrinnan C.
och dess trenne döttrar, hvilka galanta och utstofferade, sinemellan
diskuterade om, huruvida Öfverstinnan Z----s robe, i anseende till dess
glänsande hvithet, bestod af babtist eller mousslin, hon var alltför
nonchalante i sin klädsel, mente Fröken D., hvilken redan blommat ut,
och just höll på att i sin lefnads höst förfrysa, om ej till hennes
lycka Assessor Bengelberg hos henne slagit sig ned, och äter
uppvärmt den halfstelnade bloden. -- Vidare ser du Mamsell Bergbrun,
fräknig och fet, i högröd sammetskapott, prydd med otaligt mycket
snörmakeri-arbete; hennes ena hand leker med en parasoll, under det hon
med den andra ikring parasoll-käppen gör underliga hieroglyfer och
ringlar med de ifrån halsgropen ned till fötterne hängande
kapottsniljorne. Hennes valspråk är: "stor sak" dervid jag, som ofta
hörde detta hennes utrop, lät mig falla i minne salig Fru Gråsströms
ord: "Stor sak, vill ingen annan hafva min dotter, så behåller jag
henne sjelf" -- Gif ännu en vänlig blick åt Rosa, hulda B. och din
Mathilda, och vänd för resten det öfriga sällskapet ryggen, ty ehuruväl
stort, intresserar det dig sannerligen ej längre. -- Man pratar, man
skämtar; Herrarne, hvilka säkert utgöra ett lika stort antal som
Fruntimren, framkasta qvicka och dumma infall, buga och complimentera;
de unge isynnerhet springa om hvarann, och uppvakta Damerna med
apelsiner och konfekt-påsar, kika genom salongsfönstren, och utblåsa
rökmoln utur de ständigt blossande cigarrerne. Till namnen känner jag
här få; Geheime-Rådet Nobelcreutz, ser jag dock ibland avancera sin
Fru, likaså Borgmästar Trullsberg, hvilken med hatten i hand lik en
snurra trissar in genom dörren. Löjtnant Pirouette, och Secreter
Flanquette äro äfven utmärkte personer, och af Fröknarne jemnt
anropade; äfvenså Direktör Bergbrun, som blott spelar sex skillings
boston med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg. Nu hör jag man
äter ruskar på sig der nere. Rosa, som under trängseln ej förr saknat
mig, kommer upp och storbannas för det jag stulit mig undan. Aftonen är
gudomlig! hafvet stilla som lugnet i en ostörd barna-själ; O! du
herrliga Rosa! hvad du i din lilla svarta sidenspens och dina ljusa
hängande lockar är täck; måtte icke heller lugnet i din unga själ
grumlas af tidens oskonsamma hand. Jag har ej målat dig Rosas porträtt,
min Emilia, men i afton ville jag med lefvande färgor kunna göra dig
begripligt huru vacker hon är. Den öppna pannan, den friska kinden, det
ljusblå ögat och den sirligt bildade näsan, den svällande runda läppen,
allt detta låter ju länka sig, men det oskuldsfulla englaväsendet måste
man se, för att fullkomligt kunna fatta och beundra; jag har frågat
Rosa om jag får hälsa dig. "Jo, om hon är lika god som du," ljöd
svaret. -- Oerfarna Rosa! Du känner mig ej, och fäster dig dock med
hela ditt oskyldiga själ vid mig, men på mig skall du icke bedragas.




Den 3 Juni aft. kl. 6.


Man dricker åter thè, och jag hastar till dig, Emilia! Gud vet om jag
härefter blir i tillfälle att för hvarje dag skrifteligen göra dig
någon anteckning. Må den derföre göras medan jag det kan. -- Sittande
på däck har jag i dag betraktat himlen, hafvet, klippor och grönskande
förbiseglade uddar, sjögången har ej varit stark, men likväl någon dag
har dock varit lycklig nog, att ej känna delaf, ehuru en oförutsedd
anledning för ett ögonblick höll på beröfva mig min fattning. Som sagdt
är, jag satt ifrån morgon bittidag på min vanliga plats invid relingen,
och visste ej, stundom blott af Rosas påhälsningar väckt till det
närvarande, hvad tiden led, då middagsklockan lät höra sig och jag såg
Hof-Rådet nalkas mig. "Nå min goda Mamsell! får icke jag med den store
skaldens ord fråga: 'har hon ej skådat berg och lunder, och sund och
öar förr än nu,' nu har hon sutit hela guds långa förmiddagen och
betraktat allt detta så troget, som skulle hon väntat, att bakom någon
bergsudde upptäcka en länge saknad, eller måhända otrogen älskare." Vid
dessa skämtsamt yttrade ord, bjöd den vänlige gubben mig armen, samt
förde mig ned i salongen; men, -- borta var mitt själslugn, hela min
varelse hade vid hans sista ord erfarit en smärta, som skulle jäg
sårats af tusende dolkstygn; en ovilkorlig skälfva genomfor min kropp,
och försvagad, måhända tillika af sjögång, nedsjönk jag sanslös på den
första stol mig mötte. "Min Gud! hvad går åt er Mamsell," utropade
Hof-Rådet, "Rosa skynda dig hit med eau-de-cologne; uppassare, tag hit
vattenkarafin, finnes då ej något Rhenskt att uppfriska läpparne med?
detta har hon af det fördömda kikandet och spejandet åt hvarenda
bergsudde; hon skulle som vi andra slå små lofvar ikring och under
däck; ej vara så fjer; men ibland taga sig en droppa snapps på socker,
ty sådant går an och måste göras på sjö; så skulle den fördömda yrseln
af fartygets rullning ej göra anspråk." Desse voro allt ord, hvilka jag
under bemödande att vinna fattning åhörde. -- Den älskvärda Rosa var
oupphörligt knäfallen vid min sida, och hade under välmening öfver mig
utömt hela sin eau-de-cologne-flaska. Öfverstinnan Z., Geheimerådinnan
Nobelcreutz och dess döttrar, hvilka sednare under sin Högvälborna fru
moders beskydd nu vågat lemna sina platser, hade jemte flere andra
personer under denna tilldragelse fullkomligt förskansat platsen der
jag halflåg. Af de nådigas läppar hördes åtskilliga fransyska strofer
_af pauvre petite! ah pauvre petite! c'est un accident des vertiges_;
säkert har hon känning af sjögången; _mais elle n'est pas laide, Cloty
mon ange! regardez les yeux bleus, ce teint d'albatre et ces lévres de
corail_; hvarifrån och hvem kan hon vara etc., etc. Fröken Cloty, som
sjelf hade ett par mörka blixtrande ögon, gaf mig omsider en nådig
sidoblick, men vände, utan att svara, snart sin nådiga fru moder
ryggen. Till min innerliga tillfredsställelse erbjöd mig Kaptenen sitt
eget närgränsande lilla rum, der jag småningom, i den mig aldrig
öfvergifvande Rosas sällskap, fick återhämta mina krafter. Denna afton
är ej så vacker som den föregående; himlen ar mulen och några redan
nedfallande regndroppar bebåda ett annalkande oväder. Äfven sjön häfver
sig oroligt; måtte vi ej utsättas för storm; det vore dock ohyggligt,
att under natten nödgas kämpa med vågorna. Ovädret tilltager verkligen
minutligen, fartyget kränger redan så ofta, att jag med möda,
skrifvande, kan behålla min plats, och som man der nere hörs förena sig
att vara trefliga, det vill säga: Löjtnant Pirouette amuserar de unga
damerna med hvarjehanda kortkonster, träder sax på band, samt gör nät
på händerna, Borgmästarinnan fortfar att berätta nytt, och Direktör
Bergbrun med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg spelar boston,
-- så säger jag i hast: god natt Emilia! och begifver också mig till
trefnaden.




Den 4 Juni förmidd.


Hu! en stormig natt! regnfull och ruskig; nästan ingen af Passagerarena
har kunnat njuta af hvilan (då jag undantar Rådinnan Ö., hvilken
medelst tillhjelp af näsorganerne hela natten spelte en uthållande
solo), ehuru Kaptenen i går afton försäkrade, det fruntimren, i
anseende till stormen, kunde sofva trygge. Mon Dieu! Cloty! sofver du?
suckade Geheimerådinnan; uff! uff! pustade Öfverjägmästarinnan,
hvarunder jag föreställde mig huru hennes underläpp skred ovanligt fram
om den öfre. -- O, Herre Gud! pep Borgmästarinnan, hjelpe oss till
dager; jag ångrar dock som alla synder, att jag i går afton så illa
förtalte fru Godman, hon är likvist en bra beskedlig menniska, och gör
ej maskan emot. -- Sålunda, under stånkande och pustande förgick natten
ingalunda fort; Borgmästarinnan var den första som stack hufvudet ut
ifrån sin otrefliga bostad; såg med spejande blickar ikring på sina
närmaste, och midt emot liggande grannar, men som de ännu en hvar,
trötta af nattens mödor, lågo orörliga, grep hon i tysthet efter sin
stora sammets-pirat, kände och kände länge efter något deri, -- gissa
dock min hulda läsarinna efter hvad? Ah du tröga, dumma författare,
efter näsduken? -- Nej, nå tandborsten? Nej; åh bevars, kammen då? Nej!
nej! nej! tidningen, Tidningen var det, hvilken hon, för bättre minnes
skull, ännu för femtiondenionde gången med spändaste uppmärksamhet
började genomögna.

Nu är åter lif och rörelse; vinden fortfar god och kapten säger det vi,
om den ej ändrar sig, redan middagstiden kunna passera den så mycket
beprisade vackra skärgården, och således straxt på eftermiddagen löpa i
hamn.

Jag vet ej hvarföre mitt mod sjunker, och mitt hjerta slår tätare slag
ju närmare jag nalkas målet för min resa; är det fruktan att åt en
gammal otålig fru ej kunna, såsom jag det bör, och hon har rätt att
fordra, egna mina dagar, eller är det den qvinliga svagheten, hvilken
objuden kommer mig att göra jemförelser mellan förr och nu, som med
allt för mörka färger målar mig mitt tillkommande beroende. Jag vill ej
neka att ett flygtigt samtal emellan Mamsell Angubrit Bergbrun och Rosa
inverkat på min sinnesstämning. Sittande i går afton invid Rosas sida,
frågar henne Mamsell Bergbrun, visande på mig, -- hvem den der flickan
vore som hon (Rosa) så alltfor beskedligt hjelpte då hon så illa dånade
af? Herrskapet måtte vara gamla bekanta, tillade Mamsell Angubrit, då
lilla Fröken gjorde sig så mycket besvär, och till på köpet spenderade
hela sin luktvattenflaska på henne?... Icke äldre än sedan fem dagar,
då såg jag Mamsell Sommer för första gången. Först för fem dagar sedan?
halfskrek Mamsell Angubrit, och hällde hela sin luktvattenflaska öfver
henne, det som ändå är så dyrt. Jag köpte mig vid min afresa ifrån S.
hos Köller en flaska dylikt superfint _årdöloconne_, och betalte
derföre sju plåtar, och jag har ännu knapt tagit en fingerborg deraf;
lilla fröken skall få se, här har jag flaskan; i det samma förde hon
handen bakom ryggen och fram tog verkligen en med den välkända stämpeln
för sedd eau-de-cologne-flaska; "åh, sade småskamtande Rosa, då nyttjar
Mamsell Angubrit ej ofta deraf, men då det är så dyrt är det ej heller
underligt, min deremot är väl äfven hos Köller, men således af en sämre
sort, den kostar endast en i Banco, jag tycker den är..." -- "Åh fy
bevars! högskrek nu Mamsell Angubrit, afbrytande Rosa, den är usel, och
vidbränd, så man kan få nysningar deraf, men jag hade så när glömt, --
'Sommer' hette bon ju? Mamsell Sommer! hvad är det för en Mamsell
Sommer?" -- "Känner då Mamsell Angubrit någon med det namnet?" -- "Nej,
men jag tänkte, jag tyckte jag vill minnas jag hört något dylikt, Som,
Somm, Sommerset; rigtigt, nu har jag det, det är i någon roman något
lustställe eller landtgård som heter Sommerset; à propos af roman,
läser lilla fröken gerna romaner? Ack, det är förtjusande att läsa
romaner, jag läste nyligen Rinaldo Rinaldino, hvad det ändå är för en
hjertans karl, men man skall hafva godt minne att komma ihåg alla de
der stygga namnen, jag mins dem som på mina fem fingrar; men Sommerset
hette hon?" "Nej endast Sommer." -- "Jaså, rigtigt, det var ju
landtstället. Nå, huru kommer hon med detta ovana namn att färdas
hitåt?" -- här ville Rosas tålamod förgå. "Namnet, goda Mamsell
Angubrit, gör ju ej till saken, dessutom låter det ju behagligt; hon är
en fader- och moderlös flicka, som lenmat Friherrinnan Y. sitt löfte,
att i dennes ensamhet för henne utgöra ett dagligt sällskap." --
"Friherrinnan Y? så, så, ack hvad jag beklagar henne, en så sträng,
kinkig och sjuklig fru; nå, der får hon sju dar i veckan, stackars
flicka, hon är då ej rik, (och härvid skörtade hon på sin sammetsrock)
som nödgas antaga ett sådant anbud?" -- "Nej, långt derifrån, hon är
fattig, och känner så mycket smärtsammare sitt medellösa tillstånd, som
hon varit rik, men hennes far genom öfverdrifven mensklighet och
hjelpsamhet störtat sig sjelf i elände." -- "Stackars flicka! ja ja;
nog får hon nu veta att hon äter nådebröd." Längre förmådde Rosa ej
åhöra Mamsell Angubrits frågvisa sladder, hon lemnade henne straxt
derpå; samt berättade mig sedermera helt oskyldigt hela samtalet. --
Kl. 2. Vi passera nu skärgården, ja! den är vacker, den är gudomlig! En
mild försyn uppenbarar sig äfven i denna obetydliga del af det stora
hela. Hvad ändå naturen är skön! O! om du såge dessa stränder med sina
unga, friska löfträn, dessa klippor, kring hvilka måsar med
silfverhvita vingar flaxande höja och sänka sig, dessa dälder och
kullar med betande hjordar, dessa hvita, små landthus, som vänligt
tyckas inbjuda den förbiseglande, allt är så herrligt! man skulle önska
evigt få qvardröja här och aflägsnas dock ögonblickligen. -- Kl. 3.
Ännu blott en qvart; och jag skall beträda en jord, der allt är mig
främmande, allt likgiltigt, der endast en allvis försyn är densamma,
hvilken äfven i mitt älskade hemland vakade öfver mig; densamma,
hvilken min ömma mor, min dyra far lärde mig älska och vörda. O!
Emilia! nu, nu känner jag att jag är ensam, att jag är skiljd ifrån
dig! min enda sanna vän! Under den friska torfven hvila mor och far; de
smärtas ej af att se sin Mathilda öfvergifven irra, en lekboll för
ödets nyck. Tillfredsställde lemnade de mig, ehuru medellös, åt en
sorgfri framtid, ty _han!_ som utgjorde min lycka, mitt _allt!_ ägde ju
hvad jag af förmögenhet saknade. O! J visten ej att er Mathilda skulle
erhålla sår, ännu djupare, ännu smärtsammare än dem den gränslösa
förlusten af eder bortgång gifvit henne. Säg Emilia, hvarföre kan jag
ej glömma att jag var lycklig? hvarföre äger jag ej styrka att med mera
undergifvenhet emottaga lifvets vexlande pröfningar? Jag måste nu
sluta; en allmän beredelse att ändteligen sätta fot å fast mark, äger
nu rum. Redan antändes luntan på kanonen. Ah! första signalen är
gifven, ännu tvenne lika skarpa skott, så ... de susa ännu hvinande
genom luften, rökmolnen skingras. _Örnen_ sänker sina vingar, och
simmar lugn och stolt, under tusende hurrarop af väntande åskådare, in
i hamnen.

       *       *       *       *       *

_Förtsättning af dagens äfventyr; skrifvet under den första natt jag
tillbringat i mitt lilla rum, mitt blifvande hemvist_.

Nå Rosa, nå Mamsell Sommer, huru gick det? J höllen eder väl tappra
under kanonaden? frågade Hof-Rådet, i det han, redan stående på marken,
hjelpte Rosa och mig att stiga i land. Rosa spetsade redan den fina
munnen till ett svar, då i detsamma tvenne små flickor hoppade fram
undan trängseln, under högt utrop af: pappa! Rosa! ack, ack, pappa och
Rosa! Och Adolf då? tillade Hof-Rådet, hjertligt omfamnande sina
älsklingar, hvilka kommit att emottaga de efterlängtade. -- Adolf med!
upprepade de båda flickorna, hvilka nu sprungo till brodren och under
omfamningar berättade huru modren och den lilla Viktor mådde, huru man
väntat och passat på, då fartyget skulle komma; huru modren, hindrad af
middagsbestyr for de väntade, ej kunnat gå med, men skickat vagnen emot
dem. -- Se så, kom nu Adolf så vilja vi berätta dig om de små vackra
ankor, Jungfru Bata för din räkning uppfödt. Ankor, sade Adolf stolt,
åh, hvad vill det säga, ni skulle sett allt hvad jag sett, Onkels stora
präktiga stall med tolf hästar, hans hundar, Nalle och Beggo; och alla
höns, tuppar, kalkoner, änder och gäss; hans dufslag, hans präktiga
trädgård med orangeri, der tusende sköna blommor redan voro utspruckne,
då skulle ni ej bry er om små ankor. Under dylikt barnsligt joller
närmade man sig vagnen, samt beredde sig att stiga deri; hör på barn,
yttrade sig Hof-Rådet helt oförtänkt, J ären ingalunda trötte, vårt hem
ligger också icke långt härifrån, vi vilja gående öfverraska er mor,
samt till Mamsell Sommer afstå vagnen, hvilken säkert skall föra henne
till Friherrinnan Y----s mera aflägsna boning. Jag ville väl af allt
hjerta gerna, tillade han, vändande sig till mig, först ledsaga er till
vår glada krets, men grannlagenheten bjuder nu annorlunda. Friherrinnan
är ett ceremoniöst fruntimmer, och skulle törhända misslycka om ni ej
genast uppsökte henne. Ehuru ogerna jag ville begagna mig af detta
anbud, nödgades jag dock, inseende det riktiga i Hof-Rådets välmenta
anmärkning, beqväma mig dertill, och, hastigt qväfvande en våldsam
känsla af smärta, tryckte jag blott med innerlighet Rosas hand,
stammade, ty tala förmådde jag ej, ett höfligt afsked till Hof-Rådet,
samt hoppade upp i vagnen. Nu var jag fullkomligt ensam och kunde med
möda återhålla utbrottet af mina tårar. Hastade jag nu lugnet och
friden till mötes, eller var jag kanhända ännu utsedd att genomgå
pröfningar och motgångar? Under dylika betraktelser anlände jag till
ett stort prydligt två-våningshus. Vagnen stadnade. Se så tack, sade
jag med hämmad röst, och förde ofrivilligt den darrande handen till
vagnsdörren, då kusken sprang ned och öppnade densamma; här litet för
ert besvär, jag finner mig nog sjelf vidare. I det jag vände mig om,
såg jag en i gult och grått livrée klädd betjent, hvilken nyfiken stod
och gapade på den ovanliga gästen; hu! tänkte jag, intet godt förebud,
(den gula färgen kan jag ej fördraga). Är hennes Nåd hemma? Ja; vill ni
vara god visa mig upp till henne, bad jag; beredvillig gjorde betjenten
hurtigt ett vänsterom, och ledsagad af honom, mera sprang än gick jag
trappan uppföre. Här i N:o 1. Jag öppnade dörren. Detta var alltså mitt
blifvande hem, med glädje fann jag rummet tomt; jag hade ungefär så
önskat, och kunde nu åtminstone en minut draga andan. Än en minut och
ingen syntes; jag hade således tillfälle att kasta ögonen kring rummet
och göra mig bekant med dess tillhörigheter. Rummet i sig sjelft var
ljust och vackert, men förmörkades betydligt af långa mörk-brandgula
tvillsgardiner, hvilka i djupa falbulaner föllo öfver de höga
fönsterrutorne; antika men dock ej osmakliga, möbler beklädde väggarne,
skulle endast det brandgula tyget ifrån desse uteblifvit. På ett med
rötter inlagdt bord, stod en stor, med fint jerngaller försedd bur, i
hvilken en liten råtta behändigt slingrade upp och ned, på tvenne
dertill ändamålsenliga kedjor; uppå den svarta dörren till buren stod
med stora i gul färg målade bokstäfver denna sinnrika devis: se, men
rör icke! hvilken jag helt bestämdt skulle lämpat på en i den gula
kanapéen hvilande katt, om jag ej invid buren ertappat en dito på lur
stående. Tålamodsprof, tänkte jag; stackars trio, snart, snart utgöra
vi väl en qvartett. Jag hann knappt uttänka denna mening, då en
sidodörr gick upp, och en mager figur, åtföljd af ännu ett par kattor,
steg ut, men som hon förmodeligen ej ville komma sina favoriter något
hår förnär, medelst hastigt tilldragande af dörren, eller hon, möjligen
trodde dem innanföre kunna försofva sin lycka, allt nog, hon vände mig,
som betydligt närmat mig henne, helt oförmodadt ryggen, hvaraf kom att
hon, oupphörligt lockande Fillill och Megrit, baklänges avancerade
mig, och med mig, hennes ödmjuka tjenarinna, gjorde en så häftig
sammanträff, att hatten dervid ströks mig af hufvudet och jag genom
dess hakband, liksom råttan i buren, kom i fällan, samt hon sjelf,
såsom träffad af en elektrisk stöt, hufvudstupa återstudsade i den till
all lycka närstående kanapéen. Hvad i aller Guds namn! hvad? hvad?
skrek min blifvande patronessa, och jemkade sig åter igen upp, i det
hon, eldröd närmade sig mig; mitt hjerta klappade och pulsarne slogo i
mina ådror, så jag kunnat bedyra, det den häftigaste feber rasade i
hela min kropp; jag kunde knappt framstamma: jag är, jag kommer, jag
söker; ... i min ångest hade namnet på min blifvande skyddspatronessa
fallit mig ur minnet. Nå, hvem är fruntimret då? frågade med mildrad
röst min olyckskamrat, hvilken, säkert af min synbara förvirring
bevekt, till en octave lägre nedstämt sin diskant. Nu repade jag mod;
jag är Mamsell Sommer, som genom ers Nåds godhet hoppas finna mitt
ovänliga öde förmildradt. Sommer, Sommer, jag kan ej påminna mig
hvarifrån, nu rann det mig i hågen: du har gått galet, ännu en gång
repa mod; jag ber om förlätelse, är det ej Friherrinnan Y. jag har den
äran att tala vid? Nej, nej, jag är ryttmästerskan Pionfeldt;
fruntimret har gått gali; ja fruntimret har visst gått galit, tänkte
jag, och gjorde i glädjen häröfver en ännu djupare komplimang än den
nyss förolyckade. Försonad, som det tycktes, ledsagade mig
Ryttmästerskan Pionfeldt till dörren, genom hvilken jag olyckligtvis
inkommit, ömsom undervisande mig till No 4, ömsom upprepande miss,
miss, Fillill och Megrit. Jag gladdes af hjertans grund, att jag
ändteligen en gång hade fru Pionfeldt, Fillill och Megrit bakom min
rygg, och gaf mig ett heligt löfte, att alldrig mer stöta tillsammans
med den förstnämnda. Detta var alltså mitt första profstycke, tänkte
jag vid mig sjelf, under det jag gick den långa korridoren framåt och
noga observerade de numrerade dörrarne, mitt hjerta klappade ej mer så
häftigt, febern hade gifvit sig. -- Ändteligen N:o 4; jag öppnade och
inträdde uti en ljus renbonad tambur. En betjent, ej i livré, men i en
fin blå (ett godt tecken, min liffärg) frack, kom emot mig. Här var jag
ju säker på min sak. Hennes Nåd är väl hemma? sporde jag betjenten; jag
vet ej hvarifrån det olycksaliga ordet återkom på mina läppar.
Friherrinnan är ej hemma, men om det är Mamsell Sommer, hvilken
Friherrinnan väntat, är jag befalld visa Mamsell hennes rum. O Emilia!
längre kunde jag ej återhålla mina tårar, jag tackade Gud att jag utan
vittnen kunde lemna dem fritt lopp, och kan ej ännu begripa, hvad som
så mäktigt grep i mitt inre; var det glädje och tillfredsställelse,
eller var det saknad, och den fullkomligaste visshet, att numera endast
lefva ett tvångfullt, bundet lif. Jag ansåg mig sjelf som ett ting,
hvilket ej fick äga känsla, hvarken för glädje eller smärta. Försjunken
i dylika betraktelser lät jag tankfull mitt öga sväfva omkring i
rummet, och varseblef, med obeskrillig glädje, en herrlig flygel,
hvilken, jemte en större packé noter, lifligt började reta min
nyfikenhet; jag närmade mig instrumentet, och Emilia! öfverst låg mitt
älsklings-stycke, den välbekanta "Sonaten af Beethoven," af hvilken vi
tillsammans så ofta tjusats. Jag var så rörd, att de långsamt
nedtillrande tårarne knappt tillät mig urskilja stycken af ännu många
flere utmärkte kompositörer. Och detta allt i de mig bestämda rummen.
Huru kunde hon, med den sträfva och stolta karakter, verlden och det
allmänna omdömet gifvit henne, förena så mycken fin känslighet och
förekommande godhet; hvar jag såg herrskade en älskvärd ordning; hvarje
den minsta möbel vittnade om smak och elegans. Sedan jag betraktat
detta, lockades jag att än vidare skåda in i det nästliggande rummet,
som endast ägde en utgång och synbart var bestämdt till sängrum; ännu
Emilia! upprördes mitt hjerta innerligt af den syn mig här mötte:
öfver sängen hängde en enda stor tafla, föreställande Nattvardens
instiftelse, målad i oljefärg, och densamma min far med verklig passion
älskade, hvilken han ännu under sina bekymmerfullaste omständigheter
alltid uppsköt att försälja och hvilken han dock sluteligen för en
ringa summa nödgades föryttra. Samma mildhet lyste ännu utur de heliga
dragen hos Frälsaren, der han, omgifven af sina lärjungar, utdelande
brödet, satt invid sin mest älskades sida. O Gud! huru lycklig var jag
nu. Jag tyckte liksom hade anden af mina evigt saknade, hulda
föräldrar, i denna stund omsväfvat mig, min uppmärksamhet fästades
yttermera på ett aldrakäraste nätt bibliothek, hvilket i ett hörn af
rummet omslöts af tvenne sirliga marmorpelare. Det var ej af stort
omfång men tycktes likväl äga skatter, hemtade utur de, för den sanna
bildningen, rikaste källor. Jag uppehöll mig dock ej länge dermed, men
öfversåg ännu i hast de beqvämligheter det lilla rummet erbjöd, och
erinrades lifligt om mitt första nattläger under resan, af de sköna
friska syrener, hvilka i tvenne höga vaser doftade på den lilla
toiletten.

I korthet har jag nu beskrifvit dig de tankar och känslor jag erfor vid
allt detta, men att beskrifva dem jag kände vid åsyn af den gudomliga
utsigten ifrån det lilla sängrummets fönster, vore omöjligt. Tänk dig
endast sjelf, till venster om staden, den stora vida stolta ocean, i
hvilken under den allt mer och mer lugnande aftonen, otaliga skepp och
master återspeglade sig; himlen öfver den liknade en blå pell,
hvarifrån den nedgående solen i den klara böljan spridde tusende
strålar; trädgårdar och villor, plantager och ljusgröna åkerfält
vexlade om hvaran, täflande att draga till sig den tjusta åskådarns
blickar. Till höger den ståtliga staden, der kyrkor och torn, och
prydliga stenhus höjde sig öfver hvarandra, samt gator och torg af den
oupphörliga menniskorörelsen gjordes till en lefvande cosmorama. Jag
ärnade just å nyo närma mig det lilla bibliotheket, för att der uppsöka
någon favorit-lektyr, då en vagns hastiga rullande inpå gården väckte
min uppmärksamhet; som en blixt ilade jag ned, utan att besinna det
möjligen någon annan, än den af mig väntade, kunnat anlända. Men tänk
dig en fru mellan 40 och 50 år, med ädel hållning, nedstiga ur vagnen,
de bleka men ännu sköna dragen inhöljda i en lätt hvit hufva, samt en
mörk sidenkappa, sluteligen omhöljande hela den öfriga kroppen. Jag
stillnade en minut verkligt öfverraskad; så mild, så vördnadsbjudande,
så intagande hade jag ej föreställt mig denna redan ålderstigna person.
En lätt ljusning öfverflög hennes ansigte då hon varseblef mig: "ni är
Mamsell Sommer," sade hon, närmande sig, och vänligt räckande mig
handen, "jag misstar mig säkert ej; ni är densamma som, ehuru ung, vill
åt en gammal sjuklig och otålig varelse egna edra dagar; var derföre
välkommen. Ja, var tusende gånger välkommen." Härvid började hon
långsamt stiga trappan uppföre, samt vinkade mig, som endast stum
kunnat åhöra henne, att följa. "Ni har väl redan installerat er i edra
rum," fortfor hon, under det hon, ledsagande mig genom tvenne vackra
rum, uppnådde sin egen sängkammare, "och huru har ni funnit dem?" O!
min nådigaste Friherrinna, framstammade jag nu, i alla afseenden vida
öfverträffande allt, hvarom jag gjort mig begrepp. Jag är ju genom
Friherrinnans ännu oförtjenta godhet, satt i den lyckliga belägenhet,
att kunna, såväl med förstånd som hjerta, njuta af allt det
Friherrinnans opåräknade omtanka erbjuder mig, och har redan med
innerlig tacksamhet uppfattat alla de mångfalldiga beqvämligheter som
dermed förenas. "Ja, icke sant?" inföll hon, "utsigten är herrlig; man
påminnes ofta af den, om ett högre väsendes tillvaro, och jag är glad
öfver att ni, som jag ock hoppats, fullkomligt vet skatta dess höghet."
Sedermera efterfrågade hon min resas förlopp, timmen då jag anländt,
huru jag hittat fram till hennes boning o.s.v., och då hon hörde, att
jag ännu ej hos Hof-Rådet B----s aflagt något besök, sade hon med
tillfredsställd ton: nå, det var godt att ni först tänkte på mig, men
ni skall ej försumma, att redan i morgon f.m. göra dem en påhälsning,
höfligheten fordrar så. Jag måste nu för henne omtala, hvilka
passagerare fartyget medhaft, huru de föreföllo mig m.m. Då jag
vidrörde ämnet angående Geheimerådinnan, sade hon blott småleende: "ja,
verlden beskyller henne för allt för mycket högmod, och till löjlighet
gränsande andryghet, och måhända har den deri rätt; likväl skall man
icke alltid för mycket lita på hvad verlden säger, hon dömmer merendels
falskt, och förstorar ända till orimlighet, det ofta obetydliga." -- O!
huru rätt du har, tänkte jag, och drog mig vid hennes ord till minnes
de omilda beskylningar, för hvilka äfven hon varit utsatt. Sedan hon
under thé-timmen, uti en beqväm ländstol något uthvilat, ville hon till
mina rum, som hon kallade dem, ledsaga mig, för att se huru jag på
beqvämaste sätt skulle inrätta mig der; mina effekter voro äfven ifrån
fartyget upphemtade, och placerades nu på sina dertill utsedde platser.
En omisskännelig omtanka visade sig i allt hvad hon anordnade och
föreslog, och under vänliga meddelanden förgick aftonen alltför snart.
Jag har redan längesedan sagt Friherrinnan ett god natt, och sitter nu,
öfverlemnad åt tusende tankar, vid mitt lilla bord; o! om du såg,
älskade Emilia, den yttre trefnad som omger din Mathilda, du skulle då
af hjertat glädjas med henne. -- Nu har jag med dig bortpratat flere
timmar, kl. slår redan tolf, jag måste, af sömnen och tiden uppmanad,
äfven till dig säga god natt. Hvad hvilan skall smaka, då äfven sinnet
får hvila lugnt. God natt, Emilia, god natt hulda Rosa.




Den 6.


Redan tvenne dagar förbigångna, och jag har ej derunder tecknat dig
någon enda rad. Tro dock icke dyraste Emilia, att Friherrinnans godhet,
ehuru stor den ock må vara, någonsin kan komma mig att glömma dig och
den vänskap du så systerligt tilldelat mig. Nej, tvertom tänker jag, då
hon så moderligt nedlåter sig, ännu oftare på dig och den glädje du
skulle erfara, om du vore vittne dertill. -- I går förmiddag, sedan jag
tillsammans med Friherrinnan ätit frukost, frågade hon om jag ej ernade
hos B----s aflägga det ifrågasatta besöket. "Det är en aktad familj,"
fortfor hon, "hos hvilken ni, Mathilda, kunde njuta mycken trefnad; i
anseende till deras jemna sommar-sejurer å landet hatva vi med
hvarandra ej plägat något oftare umgänge, ty de kalla vinterdagarne
binda mig ständigt vid mina rum, men ni som ung behöfver väl ej deraf
låta skrämma er; uppsök dem derföre nu, och så ofta ni framdeles sjelf
önskar." Det är redan andra gången hon under samtal, med denna egna
benämning tilltalat mig; huru känner hon väl mitt namn, då jag sjelf ej
omnämnt detsamma? Nå vidare, sedan jag under största enkelhet
förbättrat min klädsel afreste jag (uti den i dag fyrspänniga vagnen)
till Hof-Rådets; hvem tänker du Emilia, här kom att med öppna armar
emottaga mig? Jo Rosa, -- den alltid lika vänliga, ljufliga Rosa. Under
glädjeyttringar förde hon mig i triumf genom flere rum intill sin mor.
Se här mamma, här är Mathilda, om hvilken jag berättat dig så mycket,
och här Mathilda, är min mamma, min egen älskade mamma; och härvid flög
hon i ett hopp, under okonstlad barnslighet, modren om halsen; nå har
jag ej sagt sant, skall du ej tycka om henne, säg? säg? Hof-Rådinnan,
en högväxt, ståtlig fru, som nu först fick tillfälle att resa sig upp,
nalkades mig med värdighet. Ni är redan länge väntad och efterlängtad,
Mamsell Sommer, sade hon, förande mig till en stol, och sjelf tagande
plats invid min sida, och med möda har jag kunnat afhålla Rosa, att
redan i dag tillskicka er ett invitationskort; jag har dock, af hennes
lifliga berättelser föranledd, hoppats det ni ej skulle glömma henne,
och fägnar mig nu rätt mycket öfver den bekantskap vi i er få göra.
Rosa tillät mig knappt att på denna artighet lemna ett svar, jag skulle
nu för henne berätta, huru jag befunnit mig sedan vi åtskiljdes, hvad
jag tyckte om staden, om jag redan sett nägon af passagerarena o.s.v.;
hon hade redan af Mamsell Angubrit haft ett besök, hvarunder denna
mycket efterfrågat mig, samt bedt Rosa vid tillfälle låta sig veta huru
"den stackars flickan" fann sig. Härefter framtog hon sina nyaste
musikalier, dem vi tillsammans genomögnade, och något litet proberade.
Rosa har en intagande, ehuru späd röst, samt sjunger otvunget och lätt;
då hon med innerlig känsla sjöng vår echo-sång: "när en tanke flög, då
en suck sig smög." O Emilia! hvad jag då återkallades till mitt hem,
till dig och mina flydda lyckliga dagar. Jag kunde alldrig nog ofta
höra henne sjunga detta lilla stycke, der orden så sannt tolka själens
längtan och saknad; med verkeligt bekymmer underrättade mig nu Rosa om
den snara flyttning, som för sommar-månaderne förestod familjen. Jag
har förr alltid, tillade hon, med otålighet, emotsett denna tid, men
icke så nu, jag skulle heldre önska att resan blefve ogjord, på det vi
oftare kunde få vara tillsamman, eller rättare, jag skulle önska att du
kunde följa oss till det vackra Liljedal, då ville jag för all min tid
ej återvända till den stela, tråkiga staden. Sålunda, under Rosas
glädtiga joller, bortilade fortare än jag kunde tänka denna glada
förmiddag, och uppmanad så väl af Hof-Rådinnan som Rosa att snart
omgöra besöket, åtskiljdes vi. Eftermiddagen tillbragte jag inne hos
Friherrinnan, som ej fann sig rätt väl; hon hade tillsagt, sig ej
mottaga något besök, och låg nu endast i en enkel morgondrägt, hvilande
på sin soffa, de fina hvita händerna stundom sysselsatta med en
sticksöm. -- Då och då tillslöt hon ögonen, liksom till sömn, men då
jag, för att ej störa henne, knapt vågade draga andan, eller på mitt
arbete föra synålen fram och åter, sade hon med mild ton: "frukta ej
att störa mig, min goda Mathilda, jag sofver ej, ehuru mattheten ofta
tillsluter mina ögon, men vill ni tvertom för mig förkorta tiden, så
omtala, i fall det ej hos er sjelf upprifver ännu oläkta sår, edra
lefnads händelser. Jag vet att ni, ehuru oerfaren af verlden, redan
pröfvat dess motgångar; jag är sjelf ej främmande för lidelser, och kan
så mycket säkrare fatta och dela edra." -- "Hulda, nådiga Friherrinna,
afbröt jag henne nu, till hvem skulle jag väl heldre anförtro mina
bekymmer, än till den, som så moderligt ömmar för de samma, dock känner
Friherrinnan säkert de lidanden ett nog hårdt öde tilldelat mig, då ni
under ert beskydd tagit en fader- ock moderlös, på verldens goda
fullkomligt utblottad varelse; sådan jag är, ser ni mig nu! Jag äger
intet, utom en allvarlig vilja att för eder trefnad och beqvämlighet
offra mina dagar." -- "Jag vet, jag vet, att ni är ensam på jorden,
återtog Friherrinnan; att ni förlorat hvad ni alldrig får igen, hvad
som med de rikaste skatter ej kan återköpas, men lugna er, Mathilda,
och förtro er med undergifvenhet till Honom, som mäter lidandets mått;
han skall säkert ej pröfva er öfver edra krafter, men lyfta bördan,
då den blir er för tung." Jag kunde under hennes sista ord ej
tillbakahålla mina tårar, de strömmade nu obehindradt utför mina
kinder. "Lyckliga barn," suckade Friherrinnan, "som med tårar kan lätta
er smärta, huru afundsvärd är ej ofta den lindring man af dem erfar.
Dock vill jag på intet sätt hos er återförnya er billiga saknad, det är
endast de tider, då ni, ett jollrande barn, såg lifvet i en ljusare
skepnad, jag ville höra er omtala; säg mig, hvarifrån härstammade er
mor? och hvar hade er far gjort hennes behantskap?" Jag upprepade nu
ungefär, hvad jag, sittande invid mina föräldrars sida, så ofta hört
dem omtala, nemligen huru min mamma, som helt späd förlorat sin egen
mor, vid en hård styfmoders stundeliga misshandlingar och hårda
bemötande, under sorg och fruktan framlefvat sina barnaår, huru hennes
far, fullkomligt beroende och styrd endast af sin befallande hustru, ej
vågat taga ett enda steg, för att lindra sitt barns lidande, dock
sluteligen vid dess dagliga aftynande till hennes moster, hvilken med
sin man bodde i X., afsändt sin lilla Augusta, huru hon här, med
ömhet omfattad, blifvit det barnlösa parets afgjorda gunstling, i de
mest bildande skolar njöt en vårdad upfostran, och sluteligen af
fosterföräldrarne förklarades som deras enda arfvinge; huru lycklig
Augusta var under så förändrade omständigheter, kan var och en tänka;
hennes enda sorg var saknaden efter sin älskade far; en dag då hon,
efter slutade göromål, med sin moster gick ut att promenera utom
staden, möter dem en fattig hustru, med ett spädt barn på armen,
hustrun stadnar och anhåller om en allmosa, for det i usla lumpor
höljda, qvidande barnet, hvilket af hunger var alldeles afmagradt, utan
att betänka sig, afkläder Augusta den lilla klädeskappa hon bär uppå
sig, sveper den tillika med en schawlette omkring den lilla, framtager
en penning, hvilken hon lemnar i hustruns hand och fortsätter, utan att
märka, det hon vid upptagandet af myntet, nedfällt sin näsduk, vägen
framåt. Glädjeyr nedsätter sig den arma hustrun invid landsvägen, för
att de nyss erhållna plaggen inhölja sitt barn, då hon ihast varseblir
någonting hvitt liggande på vägen, hon springer dit, upptager en näsduk
men ser ej mera till dem, hvilka hon förmodat hafva tappat densamma;
villrådig om hon skall qvarlemna barnet, för att skyndsamt till sin
ägarinna kunna återlemna det förlorade, ser hon en ung Officer, som
äfvenledes går landsvägen framåt, "ack min herre," säger hon, närmande
sig honom, "var af den godheten och lemna denna näsduk till den unga
damen, hvilken nyss passerade här förbi, hon har förlorat den, och kan
ännu ej hafva hunnit alltförlångt; om ni påskyndar edra steg, skall ni
innan vägen deruppe skiljer sig säkert upphinna henne." Officern
emottog näsduken förundrad öfver den ärlighet han hos hustrun funnit,
och framtagande tvenne silfvermynt, lemnar han dem till henne, sägande:
"här, behåll den ena för ert besvär med näsduken, och den andra för er
redlighet att till sin ägarinna vilja återställa densamma." -- "Nej,
nej, jag kan ej emottaga denna gåfva, utropade hustrun, se här, (och
härvid visade hon på de erhållne skänkerne) hvad jag af den engeln för
mig och mitt arma barn erhållit; Gud välsigne henne! så ung, så vacker
och så god. Nej, min herre, jag kan ej behålla edra penningar" och
dermed sköt hon dem tillbaka i hans hand. "Behåll dem," sade den
upprörde Officern, "de äro er egendom, och hindra mig ej vidare att så
fort som möjligt kunna återlemna fruntimret, hvad hon förlorat." Med
dessa ord aflägsnade han sig, men ökade fåfängt sina steg, han såg ej
mera till någon.

Troligen hade Augusta med sin moster vikit af ifrån den stora vägen.
Brydd att sjelf få behålla sitt fynd, framtager han åter näsduken och
betraktar, eftersinnande, de prydligt märkte bokstäfverne: A.S.R.; hvem
den tillhörde blef honom omöjligt att utgrunda, isynnerhet som
bataljonen vid hvilken han tjente alltför kort tid legat i staden, och
han under denna tid ej gjort bekantskap i något hus. Han nödgades
således återvända med den främmande egendomen, utan att kunna uträtta
sitt uppdrag.

Kort tid derefter då han besökte en Bokbindare, att för bataljonens
räkning låta inbinda liqvidböcker, såg han ett sirligt arbetadt
syskrin, på hvars lock Bokbindaren nyss i guld intryckt bokstäfverne:
A.S.R. Genast påminde han sig den upphittade näsduken, efterfrågar med
häftighet personen, hvilken skrinet tillhör, får af den pratsamma
gubben veta det vara en beställning af Packhusinspektorskan D., som
dermed haft mycken hast; det blir troligen, fortfor gubben, en gåfva
till hennes unga systerdotter, en hjertans söt varelse, i godhet utan
like. "Ni känner dem således," inföll den unga Officern, "och kan
säkert säga mig hvar de stå att träffas, på det jag må bli i tillfälle
uträtta ett uppdrag, hvilket hittills, i brist af kännedom om hvar de
bott, åsidosatts." -- "Åh bevars," svarade den välmenande gubben, "det
kan jag lätt säga er, gården nästintill denna, tillhör dem, dit kan ni
ej gå vilse; ja, ja, flickan är god som guld, akta henne bara;" hm
tänkte Officern, med flickan ärnar jag ej ha att göra, endast jag fått
återlemna henne sin näsduk.

På eftermiddagen samma dag, styr han åter kosan till gatan, der
Packhus-inspektören bodde, går in i det anvista huset, efterfrågar Fru
D., säger henne sitt namn och framlemnar näsduken, i det han för henne
berättar, huru den kommit i hans händer, samt huru han först i dag, af
en händelse, fick veta hvar ägarinnan bodde. Fru D. bjuder honom artigt
sitta ned, igenkänner näsduken, emottager den, samt inropar den
sextonåriga Augusta, hvilken, högt rodnande, uttalar en tacksägelse
till den unga Löjtnanten. Vidare underrättar sig Frun om hans
kommendering till orten, hans bekantskaper m.m., men som han i staden
ej känner andra än sina kamrater, bjuder hon honom att stundom hälsa
på, beklagande, att hennes man nu vore utgången, och således ej sjelf
fick visa sin tacksamhet för Löjtnantens hafde möda. Han aflägsnar sig
åter, utan att vidare tänka på saken. Ej en enda gång kom Augustas
oskyldiga bild att sväfva för hans inbillning, han tycktes fullkomligt
kall, och otillgängelig för alla ömmare känslor.

Då han följande morgon uppvaknade, emottog han af sin betjent en liten
biljett. Han öppnar den, och finner deri en högst artig bjudning till
Packhus-inspektör D., hvilken i enkla ordalag ber honom ursäkta, det
han till en liten fest på sin lilla fosterdotters födelsedag, vågar
utbedja sig hans besök. Liknöjd lägges biljetten å sida, och han skulle
måhända glömt hela invitation för afton, om han ej sent omsider
händelsevis blifvit varse den ännu på bordet qvarliggande breflappen.

Det skulle väl dock se ohöfligt ut, tänkte han, vid sig sjelf, att ej
antaga en så vänlig bjudning, påkläder sig i hast sin bästa uniform,
afklipper en herrlig bouquette af sköna moss-rosor och hvita doftande
hyacinther, hvilka blommade uti fönstren af hans rum, samt begifver sig
till D----s. Men, huru öfverraskad blef han ej att vid sitt inträde i
det klartupplysta huset finna en samling statligt prydda gäster, ur
hvars krets den fryntlige värden och värdinnan, välkomnande hastade
honom till mötes, hans första blick föll på den i bländande hvitt
klädda Augusta, hvilken, lik en nyss utsprucken ros, i glad oskuld stod
omringad af flera unga flickor, som höllo på att betrakta de många
utsökta skänker födelsedagen alstrat. "Här, Augusta lilla," sade Fru
D., "känner du väl sedan i går igen Löjtnant Sommer, hvilken äfven
velat göra oss den fägnad, att med sin närvaro hedra din sextonde
födelsedag." Augusta neg. "Jag har den äran, att lyckönska er till
denna dag, Mamsell Reimer", stammade Löjtnanten, framräckande
blommorna, "men tvekar att dermed våga förena denna enkla gåfva,
hvilken endast, i anseende till blommornas sällsynthet, för er kan
erhålla något värde." Augusta neg ännu en gång, men grep utan
betänkande efter bouquetten, hvilken hon under förnyade utrop af: "hvad
den är vacker!" med sjelförnöjd mine genast fäste vid sitt bröst, och
derefter, lika munter och okonstlad, som förut, återvändo till sina
unga vänninnor. Packhus-inspektören yttrade derefter sin fägnad öfver
den oskyldiga händelse som förskaffat honom lyckan af Löjtnantens
bekantskap, föreställde honom för det öfriga sällskapet, samt uppbjöd,
under fortsättningen af aftonen, all sin förmåga att, som en
förekommand värd, undfägna sina gäster. Dock, denna dag stadfästade för
evigt de båda ungas öde. I tjensten var väl Löjtnant Sommer densamma
som tillförene, skötte med drift och ordentlighet sitt kall, men blef
han ensam på sitt rum, då nedsjönk merendels hufvudet tankfullt mot
handen, och hela timmar kunde på detta sätt overksamt bortdrömmas. Den
dysterhet som redan länge bemäktigat sig honom tilltog dageligen, och
gjorde ensamheten för honom kärare än någonsin förut; objudna
framställde sig nu tankar i hans själ, hvars djup ej såsom hittills
blott återspeglade bilden af en enda evigt dyrkad varelse. Nej, tvenne
sådana vexlade nu för hans fantasie och kommo honom att förskräckas
öfver den likhet, hvilken den ena alltför tydligt tagit af Augusta.

Han ville nu i ensamheten, genom undvikande af alla yttre föremål, med
våld afskaka de bojor, hvilka blefvo honom allt mer och mer tryckande
men fann ej att de redan voro för hårdt slutne, för att mera kunna
lösas. Detta tilltagande svårmod undföll ej hans deltagande vänner,
hvilka, genom muntra upptåg och infall förgäfves sökte förströ honom;
det högsta möjliga de med honom ernådde, var en promenad utom staden,
och underbart fogade händelsen då alltid, att kosan styrdes förbi
Packhus-inspektörens hus, att artigheten fordrade en hälsning till
fruntimren, som, fästade vid sina arbeten, sutto vid fönstren; att den
högt rodnande Augusta, med nedslagna ögon, knappt vågade besvara
helsningen, och att den dystre Sommer, då vanligtvis mer tankspridd än
någonsin, skiljdes frän sina bullrande kamrater. Isen måste dock engång
brytas, och vid ett länge fördröjt skyldighets besök hos D----s,
upptäckte Löjtnant Sommar ändtligen, i en skön stund, för Augusta, hvad
som, alltsedan första bekantskapen med henne, slutits inom hans bröst.
Han meddelade då äfven henne, huru en helig kärlek i yngre år gjort
honom lycklig; huru han, för ernåendet af sin högsta önskan, uppoffrat
sina ungdomsplaner, huru han dag och natt, under alldrig hvilande
omsorg för sin snara fortkomst, med mod och ansträngning tillkämpat sig
rykte och ära; huru han med trofast och längtande hjerta ilat att
slutligen vid sin älskades fötter nedlägga de med fara för hans
lifförvärfvade lagrar, och till lön för allt detta, funnit henne en
annans maka. Den enda tröst han ägde, var medvetandet, att icke
likgiltighet eller otrohet beröfvat honom henne. Hennes älskande hjerta
tillhörde honom ännu, med samma tillgifvenhet som fordom i de
lyckligare tider, då de, slutne intill hvarandras bröst, fått tolka
hvarandra sin rena kärlek. Hon hade för en oblidkelig fars stolthet åt
högmodet och rikedomen, tvungits uppoffra sällheten och försaka sitt
hjertas val; och var det endast i uppfyllandet af sina skyldigheter,
såsom maka och mor, hon numera fick söka sin sällhet.

"Vill ni således, dyra Augusta", fortfor Löjtnant Sommer, "till ett
lidande hjerta sluta edert ungdomsglada, sorgfria lif; vill ni jemte
mig gå oförutsedda öden tillmötes, så lemna mig nu genast, och utan
vilkor, det ja, hvarförutan jag ej längre äger lugn." Augustas rodnande
kind hade nu för första gängen bleknat; darrande föll hon i Sommers
öppnade armar, och utsade med tydlig röst det ovilkorliga ja, hennes
hjerta förestafavde henne. Hand i hand gingo nu de unga lyckliga till
de älskade fosterföräldrarne, upptäckte för dem sina önskningar,
erhöllo deras välsignelse, samt knöto kort derefter de band, dem icke
ens döden tycktes vilja lösa. Augusta följde sin man under hans tvenne
fortfarande tjensteår, men då han, efter erhållen Kapitens-värdighet,
anhöll om sitt afsked, flyttade de tillbaka till den ort, som sett
Augusta födas; samt nedsatte sig der, enligt Augustas innerliga önskan,
uppå en skön landtegendom. Huru lycklig var den känslofulla Augusta, då
hon här kunde skänka sin Carl, en pant af sin ömhet, och var det jag,
min nådiga Friherrinna, den lilla Mathilda, som fick utgöra dessa ömma
föräldrars glädje; min morfar var nu för andra gången blefven enkling,
och ägde efter sin hustru, en betydlig förmögenhet; han tillbragte sin
återstående lefnad hos sina barn, hvilka funno sin högsta njutning uti
att förljufva hans dagar; ännu minns jag som utur en dröm, huru jag
stundom fick gunga i den gamles knä: huru jag för lydaktighet ofta af
honom erhöll präktiga skänker, dockor eller leksaker; att jag äfven en
gång för oartighets skull, nedlyftades ifrån denna kära plats, och
hvarken genom smekningar eller annat kunde tröstas öfver denna
förvisning, förrän han sjelf åter i sitt knä upplyftat mig, samt lemnat
mig sin tillgift.

Jag var endast fem år gammal då min mor, genom min morfars bortgång,
lemnades till en gränslös sorg, hvilken min älskade far med möda
förmådde skingra. Hennes fosterföräldrars äfven kort derpå inträffade
död, bidrog betydligt att nedslå hennes sinne; deras fortfarande ömhet
visade sig ännu i det testamente de af all sin egendom gjorde min mor.
Dock, tiden, tiden, helar ju hvarje sår; med dess tillhjelp upplefde
mina föräldrar åter lyckliga dagar, slösade sin ömhet och trogna vård
på mig, deras alltför lyckliga barn, samt njöto med föräldraglädje af
den fröjd mitt barna sinne kunde bereda dem. Jag förbigår nu flere år,
fördunklade af intet moln; tvertom, nya solar hade ländt sin bana uppå
min lefnads horisont. Jag hade redan fyllt mitt sjuttonde år, då min
fars munterhet synbarligen började aftaga, och han ofta sågs förfallen
i dystra tankar; min ömma mor som ej kände anledningen till hans
bekymmer, men obeskrifligen smärtades af att se honom lida, erhöll en
dag, på förnyad tillfrågan om orsaken dertill, det svar, att en
betydlig borgen, den han för en af sina vänner, en allmänt rik ansedd
man, ingått, genom dennes oförmodade obestånd, samt den andra
borgesmannens förutskedda uppsägning af vidare ansvarighet, nu ålåg
honom ensam att afbetala, hvarigenom han, oberäknadt de öfriga
förluster han i dylika fall tid efter annan gjort, såg sig bragt till
tiggarstafven.

Min mor bleknade härvid, och höll en minut på att förlora sin fattning,
men genom ett öfvermenskligt bemödande återhemtade hon sig i
ögnablicket, innan min far hunnit varseblifva hennes vanmakt, slog bada
händerne omkring hans hals, och sade i en glad ton; "nå, min älskade
Carl! det är ju en verldslig sak, hvad göra vi också med allt det der
öfverflödiga skräpet af speglar, kronor, mahogny-möbler, silfver-pjeser
etc; jag tycker verkeligen att här uppå landet ser det litet kuriöst
ut, att vilja införa ett stadslif, man är alldrig dervid rätt väl
hemma." -- "O! min milda, dyra Augusta, framstammade min far, jag
känner ditt hjerta, och visste att du, på detta sätt skulle söka leda
mig bakom ljuset, men jag smärtas så mycket mera af de förebråelser jag
sjelf nödgas göra mig; huru skall väl du, uppvuxen i öfverflöd, utan
smärta och saknad kunna vänja dig vid umbärandet af det nödvändiga?" --
"Carl, min gode Carl", inföll nu min mor, afbrytande utbrottet af hans
smärtfulla klagan, "var öfvertygad om uppriktigheten af hvad jag sagt.
Har du väl någonsin hos mig upptäckt något af denna usla fåfänga,
hvilken lider af det öfverflödigas försakande? Nej, nej, vi hafva
förlorat intet, intet, då vi ännu äga hvarandra och vår älskade
Mathilda." Verkeligen förmådde min mor genom denna kärleksfulla
försakelse något lugna min far, hvilken nu, för sin borgen hårdt
ansattes, och snart förbyttes den sköna egendomen till ett obetydligt
hemman, den skogrika parken till en liten kryddgårdslappa under de låga
fönstren, de herrliga mahogny-möblerne, till simpla hvitmålade
trädstolar, speglar, silfver, allt försvann småningom ur det fordom väl
försedda huset; -- men med allt detta upphörde likväl ej min mors glada
lynne, tvertom strålade förnöjelsen ur hennes ögon, ehuru de bleknade
kinderne ofta motsade denna onaturliga glädtighet. Ett år förbigick på
detta sätt, hvarunder den inbördes kärleken emellan mina föräldrar, om
möjligt, tilltog; min far skötte sin lilla jord och min mor lärde,
jemte min tillhjelp, för en ringa summa, byns minderåriga barn läsa och
skrifva. Men, nu började i hast hennes helsa aftaga, mattheten och
kraftlösheten gjorde för hvarje dag större framsteg, hon förmådde nu
högst sällan lemna rummet, klagade alldrig, men skämtade med älskvärd
ömhet stundom bort de sorgemoln, hvilka lägrat sig på min bekymrade
faders panna. En morgon, o! huru liflig står den for mitt minne,
kallade hon mig till sin säng, och lade smekande sin älskade hand uppå
mitt hufvud; "hör, min Mathilda", började hon, "jag kan och vill ej
längre dölja för dig, att mina återstående dagar äro räknade, vi måste
skiljas, döden skall snart lägga sin kalla hand emellan oss, men
fåfängt skall hon söka åtskilja våra hjertan. Jag lemnar dig nu med
tillfredsställelse, emedan så ske måste, till din ömma far, och den vän
ditt hjerta sjelf utvalt; i den förres faderliga skydd och den sednares
trogna kärlek, skall du finna ersättning för hvad du genom min bortgång
förlorar; gerna hade jag väl sjelf ännu en gång velat välsigna edert
förbund, men då så trogna pligter kalla din Edvard aflägse, kan jag
endast anropa den allseende Guden för ert väl. Fäst din unga själ
alltid vid den gudomliga försyn som styr våra öden, emottag med
tacksamhet hvad hon behagar pålägga dig; då skall du, upprätthållen af
honom, så väl i med- som motgång äga tillfredsställelse och själs
lugn." Jag hade under dessa ord, badande i tårar, nedfallit invid
hennes bädd, och kunde, gripen af den outsägligaste smärta, ej framföra
ett enda ord. Den välsignande handen hade ifrån mitt hufvud nedsjunkit,
och höljdes nu af mina hela tårar och kyssar. "Gråt ej min Mathilda",
återtog min mor, "låt ej smärtan öfverväldiga dig, men var stark och
undergifven Guds beslut, och sansa dig, att med dotterlig ömhet kunna
bereda och upprätthålla din fars mod." Härunder hade min far sakta
inkommit; han nalkades sängen der min mor låg och nedsatte sig,
hjertligt emottagande den till välkomst uträckte handen. -- "Huru är
det med dig min Augusta?" frågade han kyssande de bleka läpparna och
inneslutande min mors händer i sina. "Du ser Gud ske lof lifligare ut i
dag, tycker jag, tack vare den beskedliga Doktor Lund och hans mixtur;
ville du ej hafva något att läska dig med? Den välmenande Prostinnan
sänder dig just nu en delicat citroncrém, hvilken hon försäkrar ej
skall skada; vill du smaka deraf?" Härvid uppsteg han och bar till
sängen en karott fylld med den omnämnde crémen; han ärnade just föra en
thésked deraf till min mors läppar, då hon, under ett svagt utrop "ack!
min Gud! jag förmår ej mera", -- nedföll i hans armar. En marmor
blekhet öfverdrog de tärda dragen. "Carl! min egen dyra Carl!" suckade
hon, omfattade min fars och mina händer och var ej mer. Förskona mig
min nådiga Friherrinna att söka vidare beskrifva denna smärtans stund.
En Gud var det, som uppehöll min arma far vid krafter, och som vid
dessa bekymmerfulla bedragelser, ej lät hans mod duka under. Sedan han
ledsagat sin bortgångna maka till dess sista hvila, förföll han åter i
det dystra svårmod, hvilket endast hon, genom så mycken mildhet förmått
skingra. Hans enda nöje var betraktandet af det lilla skrin och den
näsduk, hvilken först gifvit anledning till hans bekantskap med min
mor, och hvilka reliker redan för längre tider voro mig skänkte af
henne! Derjemte sysselsatte honom ofta beskådandet af en dyrbar tafla,
hvilken ständigt hängt öfver mina föräldrars säng, den var ett minne af
hans fordna Mathilda, och ägde för honom ett oskattbart värde; länge
hade han redan för densamma blifvit erbjuden en betydligare summa, men
hade aldrig kunnat förmås skiljas dervid; sluteligen gjorde det grymma
behofvet det för honom nödvändigt; hans tillgångar voro ej tillräckliga
att löna arbetarene på den lilla jord han bebodde, och med en smärta,
hvilken blott kan förliknas med den vid förlusten af min mor, lät han
sig skiljas vid detta sista band, af den renaste trofastaste karlek;
han öfverlefde min mor endast ett hälft år, och jag förr så lyckliga
barn, blef åter utsedd att emottaga denna ömt älskade fars sista suck.

Har ni förlorat, Fru Friherrinna, hvad som var ert hjerta kärt; har ni
någonsin erfarit höjden af sällhet och smärta? O! då vet ni hvad jag
kännt, hvad jag ännu erfar vid det alldrig utplånliga minnet af min
oersättliga förlust. Jag hade, försjunken i drömmar om det förflutna,
en lång stund fästat hvarken öga eller tanke på något mig omgifvande
föremål, men tänk dig Emilia min förskräckelse, då jag uppslående min
blick, fann Friherrinnan afbleknad, och fullkomligt sanslös nedsjunken
mot hufvudgärden. Jag sprang upp, skyndade att med eau-de-luser och
spriter, dem hon alltid har till hands, gnida dess pulsar och
tinningar, och lyckades ändteligen, efter träget bemödande, återkalla
henne till medvetande; Hon uppslog nu de matta ögonen, i hvilka ännu
klara tårar perlade sig; "jag har förskräckt er, goda Mathilda",
yttrade hon, "genom den svaghet som i hast påkommit mig; er berättelse
har lifligt upprört mitt hjerta, men, var lugn, det onda skall snart
förgå; och framförallt", tillade hon, då hon hörde mig häftigt anklaga
mig, såsom orsaken till hennes illamående, "gör er ingen förebråelse,
det skulle på det högsta smärta mig, då jag sjelf föranledt till dess
meddelande. Icke nu, men en annan gång då både ni och jag med mera lugn
kunna sysselsätta våra tankar med flydda tider, vill äfven jag meddela
er mina, väl icke händelserika, men dock något ovanliga öden; ni skall
af dem erfara att lidandet, ehuru i olika grad oss tilldeladt, är
hvarje menniskas lott; hvar finnes väl en dödlig, hvilken ej pröfvat
motgången? Ack Mathilda! hon är en god skola, som vänjer själen vid
tålamod och försakelse." -- Aftonsolen sjönk just nu, förintad bakom de
aflägse blå bergen, och spridde ännu i sin nedgång en ljusning, lik en
gloria kring det bleka ansigtet, hvilket verkligen bar en omisskännelig
prägel af det själslidande, hvarom hon talat. Håret, upplöst igenom de
bemödanden hon under sin plötsliga vanmakt gjort, tycktes ännu med
samma obesvikliga beständighet som fordom, vilja smeka de sköna, ehuru
icke mer ungdomliga dragen, och böljade nu ledigt i mörka vågor öfver
panna och hals. Friherrinnan var synbart uttröttad, och hvilan, som jag
tyckte henne högst behöflig. Sedan jag i hennes rum gjort min lilla
aftonvard, lemnade jag henne något lugnad till morgondagens återseende.
I morgons, då jag just slutat min lilla toilette och med mitt arbete
gick att besöka Friherrinnan, anmältes Majorskan Pygmeus, hvilken hos
den sistnämnda kom att aflägga ett förmiddagsbesök. Friherrinnan,
hvilken ej så tidigt var beredd att emottaga visiter, bad mig, under
det hon fulländade sin klädsel, i förmaket emottaga hennes främmande.
Jag hastade ut att i lagom tid hindra Majorskans och dess Fröken
systers snabba inträngande i Friherrinnans kabinett, hvarunder
Majorskan likväl ej lemnade mig den ringaste uppmärksamhet, men, utan
att ens vilja afvakta den ledsagande betjentens svar, häftigt frågade
hvar Friherrinnan stod att träffas. "Friherrinnan skall straxt hafva
den äran infinna sig", yttrade jag, "och ber hon nu genom mig Fru
Majorskan intill dess hafva godheten taga plats i förmaket." Majorskan
vände sig mekaniskt till mig och sade, i det hon med ögonen mätt emig
från hufvud till fot: "vet Friherrinnan att det är hennes niéce, Fru
Majorskan Pygmeus, som kommit att göra sin Tante Friherrinnan Y. ett
besök?" -- "Ja, fru Majorskan är nyss för Friherrinnan anmäld", svarade
jag, och öppnade härvid flygeldörrarne till förmaket, dit Majorskan med
sin syster instego. Majorskan tog sin plats i soffan, och gjorde med en
vink systern tecken att följa exemplet. Jag hade, intagen af verklig
förundran, ännu ej bestämt mig hvarken att gå eller sitta, men tog mig
dock sluteligen äfven en plats nära dörren. Detta var dock för mycket
för Majorskan, hvilken på sin höjd kunnat tillåta mig få qvarstadna
utanför tröskeln; hon nappade nu än på sin shawl, än på tofsarne af sin
ljusröda sidenkoquette, men kunde längre ej afhålla sig att till sin
syster halfhviska: "_mon dieu! quelle etourderie de ce placé ici_!" --
"_Oui ma sæur_", uppvaktade Fröken, "_mais il faut l'excuser, elle ne
comprends mieux_." -- Nu uppstod en liten paus, hvilken jag ingalunda
exponerade mig att bryta. "Friherrinnan är länge upptagen i dag?"
nedlät sig ändteligen Majorskan, lemnande mig en knapp sidoblick, "hon"
(menande mig) "känner säkert hvad som så länge kan uppehålla min Tante,
hennes helsa är...?" -- "Fortfarande ombytlig", afbröt jag nu, "det är
väl ej ännu länge jag vistats hos Friherrinnan, men under denna tid har
hennes helsa varit ständigt vacklande." -- "Jag tycker väl också",
återtog Majorskan, "jag hos Friherrinnan ej hitlils bliivit henne
varse, hon är således nyligen anländ, troligen till Friherrinnans egen
uppassning?" Jag ärnade just lemna ett upplysande svar om att det
verkligen var helt och hållet för Friherrinnans egen person jag
vistades i huset, då denna sednares ankomst hindrade mig derifrån.
Majorskan hastade nu att med sin första liflighet möta sin "nådiga
tante", beskref i flytande ordalag, sin längtan att få se och
underrätta sig om hennes helsa; regretterade sin stora förlust, att ej
vara hemma, då den "nådiga tanten" härom dagen gjort henne äran af ett
besök, tilläggande, "att hon då olyckligtvis hade antagit en bjudning
till Guvernörskan, Grefvinnan X., hvilken så enträget nödgat henne ej
uteblifva emedan repetionen till de i längre tider öfvade _tableaux
vivants_, nu då alla draperier och kostumer voro förfärdigade, för
sista gången före den stora representationen, under Fru Majorskans, vid
dylika tillfällen välkända smak, skulle försiggå." Med förekommande
vänlighet besvarade Friherrinnan all denna granlåt, utvisade Majorskan
en plats i soffan, och, o under! o förargelse, kom att sjelf, då hon
varseblef den, jag med så mycken djerfhet intagit, med den mest
innerliga godhet ledsaga mig, först fram till Majorskan, presenterade
mig som hennes unga vän, Mamsell Sommer, och o himlar! förde mig
derefter till den stol, som invid soffan stod den högvälborna Frun
närmast; Fröken hade redan i tysthet nedsatt sig, tätt invid mig, som
med hjertat fullt af det ömmaste erkännande af Friherrinnans godhet, ej
visste om jag skulle gråta eller le. Att ingendera nu passade sig,
insåg jag likväl i rätt tid, och skulle näppeligen ej heller haft
tillfälle till någondera, emedan Fröken Doll, hvilken nu på fullt
alfvare fått exkusera, ej mig, men Friherrinnan, efter denna passage
upplät sin språklåda, och nu i ymnighet trakterade mig med det aldra
charmantaste potpourri af Daglig Allehanda. Under det Friherrinnan nu
samtalade med Majorskan, fästades min uppmärksamhet på besynnerliga
rörelser, dem Fröken ständigt gjorde med sina fötter; hon nemligen
flätade dem oupphörligt, med verkeligt obegriplig konstfärdighet
tillsamman, spirade ganska skickligt de ytterste tåspetsarne lodrätt
mot golfvet, samt framstötte, med spenstighet, tillbakahållande sina
axlar, det ovanligt högt hvälfda bröstet. Måhända varseblef hon
sluteligen den observation jag häröfver gjorde, ty nu utlät hon sig
helt à propos: "Mamsell har väl redan hört talas om den ypperliga
gymnastik, man här i staden inrättat? Ack! Mamsell kan ej tänka sig
hvad den är galant och rolig, och nyttig se'n. Vi hafva alla som
begagna oss af den, redan på knappt en full vecka, blifvit så muntra
och viga och lätta af det nöjsamma tacklandet på alla de otaliga
linor och pelare, och Gud vet allt hvad för namn de mångfalldiga
ställningarna hafva, der är i synnerhet höga, höga pelare, som räcka
ända till kupolen af taket, samt linor, fulla med stora knutar, på
hvilka man först klifver upp, tar sig sen fast i pelarn, sätter
fötterne i kors och händerne i sidorna, samt halar på det sättet utför
den fasligt långa pelarn; det är rätt vackert att se, ja, riktigt ser
man ut som englar, då man så der sväfvar i luffen. Har Mamsell ej
nånsin hört talas om gymnastik?" -- "Åh jo", svarade jag, då jag sent
omsider blef i tillfälle till svar, "jag har visst hört, och till och
med sett personer, hvilka genom denna välgörande inrättning återvunnit
sin hälsa, i synnerhet påminner jag mig ett par unga flickor, hvilka
redan i högsta grad snedvuxne, genom gymnastik blifvit fullkomligt
lediga och raka; denna uppfinning är visst prisvärd, då menskligheten
genom ett så lätt och oskyldigt medel, utan medicinens tillhjelp, kan
vinna hälsa och krafter." -- "Nä men", återtog Fröken, "Mamsell lär väl
dock ej sjelf någonsin sett dessa inrättningar? om Mamsell vill, så
kunde vi i dag åtföljas, jag ämnar mig dit om en timme." -- "Jag tackar
för detta anbud", svarade jag, "men kan ej antaga det, emedan min
förmiddag redan är bestämd." -- "Men i morgon då? i morgon måste
Mamsell komma dit, jag kommer och afhemtar Mamsell och Mamsell skall ej
ångra denna promenade; lofva mig bara bestämdt att Mamsell kommer." Jag
tackade åter igen, för så mycken uppmärksamhet, och som jag ej med
skäl, utan att synas stötande kunde refysera denna förnyade
proposition, lemnade jag det begärda löftet. Vidare öfvergick Fröken nu
i ämne till de lustbarheter, hvilka hos Guvernörens skulle inträffa;
"har Mamsell Sommer någonsin sett dylika föreställningar: _tableau
vivant_?" -- "Nej, jag har väl aldrig bivistat någon sådan, men kan
likväl imaginera mig dem." -- "Ja så, Ack! de äro också gudomliga, min
syster Majorskan är alldeles en mästarinna i deras arangerande, det är
alldeles obeskrifligt magnifiquet, skönt att åse dem." -- "Ja, det tror
jag visst, då de äro lyckade", inföll jag. "Skada att Mamsell ej kan
bli i tillfälle att bivista denna fest hos Guvernören", återtog Fröken,
"Mamsell skulle riktigt betagas af förundran och överraskning; och
balen derefter blir ej heller att förakta, jag har redan med Cloty och
Jettchen Nobelcreutz öfverenskommit om vår klädsel, jag klär mig i
rosa-rödt moirée, och en girlaude af blå lupiner, eterneller och
tusenskönor kring hufvudet, men ännu har jag ej bestämt mig för en
corbeille à fleurs eller en af stora hvita vaxperlor. Framför allt, men
det kan väl Mamsell sjelf förstå, begagnar jag långa hängande lockar,
de klä ju mig, tycker Mamsell ej så?" -- "Jag har ej sett Fröken utan
dessa, svarade jag, undvikande, och kan således ej yttra mig i detta
fall." (Frökens hängande lockar föreföllo mig förfärlige, och skulle
jag ej redan sett några par dylika, hade jag säkert föreställt mig
ägarinnan till dessa något förvriden.) Fröken ärnade just börja en
beskrifning om Fröknarna Cloty och Jettchen, då Majorskan oformodadt
steg upp, samt rekommenderade sig i sin "nådiga tantes" ynnest. --
Fröken följde naturligtvis hennes exempel, och hann knappt mer än
ytterligare påminna mig om mitt för morgondagen gifna löfte. "Ack! Fru
Friherrinna", utropade jag nu ovilkorligt, sedan dessa gäster i sin
vagn lyckligen aflägsnats, "huru god ni är. Jag skulle väl alldrig
vidrört denna obetydlighet, skulle ej mitt hjerta ännu flöda öfver af
den renaste tacksamhet till er; men nu gör jag det, på det ni, hulda
Friherrinna sjelf må kunna dömma om hvad jag känner, och hvad jag i
synnerhet i detta fall har skäl att känna, for er mot mig bevisade
välvilja;" och mi berättade jag henne den lilla passagen före hennes
inkomst i förmaket. -- "Jag vet, jag känner mer än väl", inföll
Friherrinnan, "det löjliga högmod och den egenkärlek, hvartill i
synnerhet Majorskan gör sig skyldig; man måste derföre, med den största
liknöjdhet, om ock förenad med höflighet, bemöta henne; det gör mig
verkeligen ofta ondt i synnerhet som blodsband förena oss, men hon är
ohjeplig. Fröken, tror jag ej så mycket af böjelse, som icke mer för
att efterkomma sin systers önskan, följer dess exempel, skulle deras
far fått lefva, hade säkert hans vakande öga i tid rigtat deras
förstånd, och afvärjt hvarje skadlig inflytelse på deras unga hjertan;
men ack! han rycktes alltför tidigt bort, och lemnade sina båda
döttrar, jemte en förhoppningsfull son, åt en allt förverldslig och
veksinnad mor, hvilken i sina barns dageligen tilltagande sjelfsvåld,
endast såg otvifvelaktiga bevis på qvickhet och snille, och således
genom denna efterlåtenhet mera befrämjade än afstyrkte det onda." --
Jag omtalade nu det löfte jag lemnat Fröken, nemligen: promenaden till
Gymnastiken. Friherrinnan gillade alldeles mitt beslut att ej längre
motsätta mig Frökens vänliga förslag; man bör ej, tilltalade hon,
frånstötande besvara en yttrad välvilja, den må sedan gälla vigtigare
eller likgiltigare saker, det är och förblir dock välvilja. Resten af
förmiddagen tillbringades af Friherrinnan medelst skrifvande, samt
eftermiddagen med emottagande af besök, hvilka utgjordes af
Öfverstelöjtnanskan E. med sin Frökendotter, samt Kammar-Rådinnan H.,
dessa båda äldre personer voro systrar, och ett par rätt söta (om jag
så får kalla dem) gummor. Friherrinnan var som vanligt tillgänglig,
och, som det tycktes, verkeligen upprymd af detta trefliga sällskap.
Hos Fröken E. tyckte jag mig i början märka en skymt af högmod, men den
försvann alldeles, då hon mot aftonen, under en lätt konversation så
väl till mig, som generelt, meddelade sig hon är ej vacker, mera stor
och fetlagd, men dock proportionerlig, och har i sitt väsende och
hållning onekligt någonting graciöst; i synnerhet kan man med största
nöje höra henne berätta; det obetydligaste erhåller då värde och blir
utfördt af henne, interessant. Långt snarare än jag det önskat,
bortilade denna afton, och med en ifrig anmaning till Friherrinnan,
samt en dito till mig, om ett snart inträffande återbesök, aflägsnade
sig dessa glada gäster.

Åter har natten bredt sin dunkla slöja öfver sjö och land, och bjudit
tystnad åt den hvilande jorden. Ser du, Emilia, huru jag lyckligare än
på många tider, under flere timmar nu sysselsatt mig med dig, du, min
älskade barndoms syster! När skall jag väl af din hand erhålla den
första rad, och huru skall ej mitt hjerta innerligen gladas af detta
prof på din fortfarande vänskap; nu god natt, god natt min Emilia!




Den 7.


Frukost-timmen var i dag knappast passerad, då Fröken Doll, under
mycket buller, inhoppade i mitt rum; hon gjorde vid sitt inträde ett
allför kosteligt experiment, hvilket, i anseende till den öfverbalans
kroppen dervid tog, ett ögnablick såg rätt vådligt ut, men slutades
dock så lyckligt, att endast tvenne invid hvarandra stående stolar, vid
denna oväntade katastrof, kullstjelpte, och Fröken omsider, efter den
piruette, hvartill de intrasslade fötterne föranledt, förbryllad och
högröd tvärstadnade midt på golfvet. Hon såg högst förlägen ut öfver
detta misslyckade saltomortal, och som hennes bryderi verkeligen höll
på att smitta mig, tog jag mig i hast mod och frågade, utan att låtsa
fästa uppmärksamhet vid det nyss förefallna: "om hon redan ärnade sig
till gymnastiken, och möjeligen vore kommen att afhemta mig?" -- "Ja,
ja, ja", svarade hon, nu afläggande sitt bryderi, och sedan hon således
återvunnit sin fattning, gick det af sig sjelft; kullbytten var glömd,
och färdig att göra en ny, framhoppade hon åter ett par pas de deux,
och stod nu framfor mig i hela sin intagande gymnastik-kostume, ett par
vida gulrandiga kulotter, neduti hopsnörpte likt välpinnade korfvar,
samt en stor rotig, mångfärgad mecka, hvilken utan all slags bandage
eller bälte, likt en brokig vinge, ständigt flaxade ikring henne. Nu
satte hon med sjelfförnöjd min båda händerne i sidorna: "säg, hvad
tycker ni om denna drägt, är den ej otvungen och lätt? man har i den
afskakat alla bojor, andas sä fritt, kan röras ogeneradt, den eljest
hopklämda kroppen är nu böjlig att sträckas hit och dit, och framför
allt ser ni, kan man i den göra de oöfverträffligaste klättringar och
språng på våra stegar och ställningar, och, fortfor hon helt exalterad,
få se, få se, om icke ni af allt detta blir så betagen, att ni rätt
snart blir en verksam medlem af vårt samfund." -- "Jag vill ej
försäkra", återtog jag nu, "men jag tror fullt och fast, att sådant ej
händer, så länge ej sjuklighet tvingar mig dertill." -- "Sjuklighet",
utropade Fröken, "jag är Gud ske lof ej sjuklig, men då man med så
litet kan förebygga sjuklighet, så"...

"Jag tror likväl icke att jag kommer alt deltaga i detta
försiktighetsmått, bästa Fröken", inföll jag nu åter och började göra
mig färdig att åtfölja henne. Vi afreste i den präktiga landeau, som,
med ett par frustande bruna hästar förespänd, stod väntande framför
trappan. Ehuru Fröken försäkrat mig det jag ej skulle ångra mitt besök,
kunde jag dock ej dervid erfara det stora nöje, hvarom hon så mycket
talat, då jag undantager det hon sjelf, eller rättare hennes ovighet,
förskaffade mig. Antalet af Gymnastiserande var temmeligen stort,
omkring tjugu à trettio; dessa undergingo sina pröfningar med
resignation, och syntes en del onekligen erfara lidanden, hvilka ej
genom dessa muntra lektioner kunde förmildras, men åtminstone utvisade
ej fröken Dolls, och en och annans glada ansigten någon smärta; hvad i
synnerhet den förstnämnda beträffar, gör jag mig ej samvete af, att så
raillant yttra mig; hon medgaf ju sjelf sig vara fullkomligt frisk.
Men, jag återgår till mitt ämne: fröken Doll, hvilken verkeligen roade
mig en stund, i det hon, under mycket bråk, fet och rödbrusig,
ansträngde sig att i kapp med en kamrat genom repstegarna dingla sig
upp och ned, och sluteligen, lik en stampsäck, nedföll till golfvet
innan hon nådde stegens nedre trappsteg; hon lyckades ej bättre, då hon
medelst en hängande lina skulle öfverhoppa en slags bröstvärn, eller
(som jag barbariskt nog skulle benämna det) trädbock. Turvis hade
eleverne gjort sina hopp deröfver, hvari i synnerhet några excellerade,
då min Fröken, temmeligen säker om sin kupp, med kraftlulla händer
bemäktigade sig linan, lunkade af, men paff! olyckligtvis tvärstadnade
midt för bocken, utan att äga förmåga upphinna dess stolta rygg; detta
var och förblef henne allt vidare omöjligt, oaktadt alla förnyade
försök. "Nå, tyckte ni ej det var roligt att se?" frågade mig Fröken,
då vi åter sutto i vagnen. "Å ja, öfningarne äro mångfaldiga, och
vighet fordras visserligen att med färdighet der kunna slå sig igenom,
likväl tror jag barn bäst taga sig ut dermed; såg Fröken till exempel
den lilla flickan, som klättrade högst, upp i cupolen, och sedan med
verkelig grace nedskrann? den tyckte jag om." -- "Ja, ja, jag vet,
lilla Mamsell T., ja, hon är ovanligt vig och spenstig, nå dertill
fordras också blott liten vana, hon har redan länge öfvat sig med
gymnastik." Sålunda, under ständigt upprepande af, att till denna
skicklighets ernående endast och allenast fordrades liten vana,
uppnåddes mitt hem, dit Fröken artigt nog behagat följa mig. Vid min
hemkomst mötte mig en liten billet ifrån Rosa, hvilken ville underrätta
sig om jag på eftermiddagen vore hemma, då hon lofvade besöka mig; hon
ville, skref hon, gerna före den snart inträffande resan till
Liljedahl, tillbringa en eftermiddag hos mig. Du kan väl föreställa
dig, älskade Emilia, huru hjertligt detta förslag gladde mig; jag
hastade således att, med Friherrinnans tillåtelse, bedja Rosa vara
välkommen. Hon kom då Friherrinnan ännu hvilade middag, och bortpratade
en rätt munter timme tillsammans med mig; vi sutto i mina rum, hvilka
föllo henne oändligt i smak. "Du är glad och lycklig nu söta Mathilda",
inföll hon då jag med oförställd glädje gjorde henne uppmärksam på den
trefnad och de mångfaldiga beqvämligheter Friherrinnan i öfverflöd
beredt mig. "Jag ser det bestämdt, ack! hvad det är glädjande;" härvid
föll hon mig om halsen och stora klara, det hjertliga deltagandets
oförfalskade tårar lyste härunder i de sköna ögonen. "Ja, jag är
verkeligt lycklig, söta Rosa", upprepade jag, "men framför allt utgöres
min lycka af det ömma moderliga bemötande jag minutligen röner af
Friherrinnan. O! om ni alla visste huru obeskrifligt god hon är."

"Ja, så har också mamma alltid sagt", återtog Rosa, "hon har, i trots
af Mamsell Bergbruns elakhet alltid lyckönskat dig, ty mamma känner
igenom många fattiga familjer Friherrinnans otaliga välgerningar, ehuru
de alltid i största tysthet utöfvas. Ännu helt nyligen köpte hon åt en
fattig skomakare och hans i yttersta armod lefvande familj, ett litet
under Liljedahl liggande hemman; fadren, en trägen arbetare, hvilken,
under en nykter och anständig lefnad, genom sin flit uppehållit de
sina, samt under sin hustrus årslånga sjuklighet förskaffat henne
medicin och läkarevård, såg helt oförmodadt, genom grannens
vårdslöshet, hvars hus först nedbrann, sin lilla koja äfven förvandlad
i aska; hvar skulle det arma folket finna tak öfver hufvud, och hvar
mannen tillgångar att åter förskaffa sig verktyg och tillbehör till
fortsättande af sitt arbete? Friherrinnan Y. skaffar sig snart
underrättelser om hans uppförande, kallar honom till sig, erfar nu
familjens oskyldigt iråkade elände samt låter genom tredje hand för
hans räkning af pappa köpa det omnämnda lilla hemmanet, der karlen nu
redan, jemte hustru och barn, åter lycklig blefven, stundeligen
välsignar den menniskoälskande varelse, hvilken han har att tacka för
sin bergning och utkomst; pappa säger, att mannen med drift och
arbetsamhet samt tillhjelp af högst tvenne personer, kan der blifva
behållen karl, i synnerhet som han af sin äldste son redan erhåller
betydlig hjelp. Hvad hon måtte känna sig tillfredsställd den hulda
Friherrinnan, som, jemte en god, varm vilja, äfven äger förmåga att
utöfva så mycket godt." Vårt samtal afbröts nu af Friherrinnans
personliga mellankomst; hon välkomnade vänligt Rosa, underrätta sig om
dess föräldrars helsa samt frågade skämtande mig: "om hon,
(Friherrinnan) i dag fick föreställa mitt främmande, eller om hon som
gammal, och utgörande tredje person föreföll de unga öfverffödig. Jag
vågade, till bevis på mitt fullkomliga ogillande af denna sista mening,
kyssande den älskade handen, ledsaga henne till den beqvämaste plats
den mjuka soffan erbjöd, framsatte en pall under hennes fötter, på det
hon riktigt väl skulle trifvas, samt serverade derefter henne, Rosa och
mig, med vår älsklingsdryck, det herrliga rykande kaffet. Med Rosas
tillhjelp var jag lycklig nog att medelst sång och musik bereda
Friherrinnan ett par rätt njutningsrika timmar. Vi sutto som bäst
öfverlemnade åt en ren glädje, då betjenten hastigt anmälte Grefvinnan
X. och denna straxt derefter inträdde, icke i Friherrinnans, nej i mina
rum; Friherrinnan uppsteg; persvaderande Grefvinnan att instiga på
hennes sida, men med öfvertalande vänlighet afböjde Grefvinnan detta
förslag, försäkrande, det hon med största nöje skulle qvarstadna här,
hvarest genom musiken så mycken trefnad vore att förvänta", vid dessa
ord gjorde hon för Rosa och mig en liten artig bugning, samt nedsatte
sig jemte Friherrinnan, i soffan. Denna var -- altså Grefvinnan X.,
om hvilken Majorskan Pygmeus hade talat; jag hade ju föreställt mig
henne såsom en redan till åren kommen bedagad dame, med hög uppsatt
mössa, och välstärkt, uddad ståndkrage, samt uttrycket skarpt och
respektbjudande; nu deremot öfverraskades jag af en varelse, ännu ung,
och jag skulle tillägga, outsägligt vacker, om ej de af en tärande
sjukdom redan något förändrade dragen motsade mitt påstående, men
oemotståndligt behaglig, så vågar jag bestämt kalla henne; kring den
hvitaste panna nedföllo mörka lockar, icke af de moderna, hvilka såväl
klädde Fröken Doll, nej, långt derifrån, men af de skönaste och
rikaste, som ännu någonsin prydt en öppen panna eller smekt en rundad
kind; den fina näsan, munnen, öfver hvilken jemt ett litet drag af
presence d´esprit hvilade, och hvaruppå jag genast igenkände en
lefvande själ, den imponerande, smerta kroppsbildningen, det
hänförande, litet öfverlägsna, i den fina nackens något trottsiga
tillbakakastande, dock! hvad vill allt detta, ehuru förskönande det
hela, säga, då man betraktat dessa ögon, för hvars uttryck jag ej äger
något namn; du ler måhända åt mitt svärmeri, då jag säger dig, det jag
endast i ett ansigte förut läst detta höga, detta himmelska, detta
obeskrifliga! mins du den herrliga altartaflan på konstkabinettet i P.?
detta fulländade mästerstycke af den odödlige R.O! du minnes den
säkert, och kan utan mina fåfänga försök tänka dig, hvad jag dock
omöjligt, omöjligt skulle söka göra dig tydligt. En omsorgsfullt
broderad skir, hvit krage föll sluteligen öfver den i det ljusaste blå,
färgade öppna tibetsrocken, hvilken, tillhållen endast af en lätt
gördel omslöt den smerta gestalten. Förstummad åhörde jag en stund det
oändligt ljufva och älskvärda i Grefvinnans konversation, de lätta och
naiva, men tillika skonsamma infall hon då och då framkastade, och
kunde längre ej afhålla mitt hjerta den beundran hon hos mig väckte.
"Och detta är Guvernörskan X." framhviskade jag till Rosa, då
Grefvinnan, under enskildla samtal, språkade med Friherrinnan. "Ja, och
huru så? frågar du det emedan du ej trodt att så mycken själ, så mycken
känslighet och intagande godhet kunde förenas med den stela etikettens
fordringar, med rikedom och börd? Ack! söta Mathilda, sällsynta äro
visserligen dessa exempel, men ser du, de gifvas dock." Nu tog mig Rosa
under armen och förde mig in i det hemliga statsrådet, min sängkammare,
der hon med få ord berättade mig huru Grefvinnan X----s svärmoder,
ehuru redan öfver åttatio år, utgjorde den klart strålande perla,
hvilken i den Grefliga kronan spridde ljus och sällhet öfver hela
familjen. Jag fick nu veta, att Grefve X. varit tvenne gångor gift; att
han i sitt första äktenskap ägde tvenne arfvingar, en son, hvilken
redan vistades vid academien, samt en dotter om sjutton år; att det
sednare giftet skänkt honom trenne, ännu minderårige barn, och var det
för att fira den vördade farmodrens åttationdetredje födelsedag, de af
Majorskan omtalte tableanerne voro arangerade. Friherrinnan kom nu, att
på Grefvinnans anmaning bedja oss spela ett stycke à quatre mains,
hvilket vi kort förut tillsamman exequerat, derefter spelade jag vår
sonat, och sjöng med Rosa några nyare sångstycken. Grefvinnan tackade
oss och syntes nöjd, och om jag ej synes dig alltför egenkär, säger jag
dig att det gick bra. Efter theét uppstod Grefvinnan, ty hennes vagn
hade redan anländt, tog afsked af Friherrinnan, nalkades mig, kyste
mig, hvilket här eljest ej mera är bruket, samt bad mig ej neka sig det
nöjet, att tillika med Friherrinnan den 13:de Juni skänka henne ett
besök, då ungdomen (härvid nickade hon åt Rosa och mig), kunde påräkna
en munter afton. Jag neg ödmjukt samt yttrade med enkla ord, en
tacksägelse för Grefvinnans godhet. Friherrinnan syntes synbart belåten
med denna vänliga anmaning, samt hoppades äfven, det intet måtte hindra
henne ifrån åtnjutandet af denna glada dag. "Den trettonde", sade Rosa,
så snart Grefvinnan lemhat rummet och började räkningen ifrån tum till
tum, "i dag hafva vi den sjunde, låt se, en, två fre, fyra, fem, sex,
precis efter sex dagar, ack! då äro vi ännu qvar: efter sex dagar, hvad
det skall bli roligt! hör söta Mathilda, huru tänker du kläda dig? men
hvad, du är ej glad, hvarföre är du i hast så bedröfvad, just då så
mycket bjuder dig motsatsen, säg, hvarföre lider du nu Mathilda?" --
"Goda deltagande Rosa", afbröt jag nu, "denna veka, ömma själ, jag vill
ej mera oroa dig, jag vill åter bli glad." -- "Men säga mig vill du
dock", smekade Rosa, "hvad som så hastigt störde din glädje, du var ju
nyss så munter; säg dock Mathilda?" -- "Jo det vill jag, huldaste Rosa,
jag var redan förut i min själ bevekt, och då jag nu hörde Grefvinnan
omtala det nöje hennes bal skulle förskaffa oss, blef jag ännu mera
upprörd, Rosa! jag har ej dansat sedan mina föräldrars död!"... "Söta,
söta Mathilda!" snyftade nu Rosa, kastade sig handlöst ned i soffan och
gret öfverljudt. Jag hade nu all möda att lugna Rosa, satte mig vid
flygeln och började spela! "fria vill Simon Sälle", så länge och så
allvarligt, till dess Rosa under tårar, ifrån kudden upphöjde hufvudet,
började betrakta mig, samt sluteligen, då jag ej längre mäktade
återhålla ett ofrivilligt skratt, rätt hjerteligen instämde deri.
Friherrinnan kallade oss nu intill sig, förde oss till en korg
fullrågad med de skönaste vindrufvor och appelsiner, hvilka just nu
genom gamla Grefvinnan X. blifvit henne tillsände, samt bad oss deraf
mätta oss, sjelf vågade hon ej fortära deraf. Rosa svalkade med
begärlighet sina glödande läppar med de saftige drufvorne, samt
stoppade för den lilla Victors räkning en frisk appelsin i sin pirat;
vagnen hade äfven redan kommit, för att afhemta henne, och med hennes
afresa slutades också denna glada afton. Åter "en god natt", dröm
Emilia! om din sannaste vän Mathilda.




Den 10.


Upptagen dels af visiter dels af contra visiter samt små bestyr för den
hos Grefvinnan X. blifvande balen, har jag på dessa tvenne dagar endast
hunnit tänka, men det likväl rätt hjertligt och offa på dig. Denna
tredje skulle dock ej -- så beslöt jag -- försjunka i natt, utan att
jag med dig fått bortprata en vänlig stund. Du tycker väl, och det med
skäl, att tvenne fulla långa dagar borde gifva rikliga änmen till
meddelanden men så är likväl ej. I förrgår var Friherrinnan ovanligt
rask, och proponerade, sedan vi med arbeten tillbringat vår förmiddag,
att på eftermiddagen resa ut på ett par besök. Friherrinnan önskade
hafva mig med, och hennes önskan är min käraste lag. Hon gjorde
alltså en visit hos Ofverjägmästarinnan Bjellerdorf, men nej,
hon lemnade henne endast ett visitkort; ty lyckan, eller olyckan
fogade, att Öfverjägmästarinnan ej var hemma. "Ni har ju sett
Öfverjägmästarinnan, Mathilda?" frågade Friherrinnan under det vi till
Friherrinnan C. fortsatte vår curs; "ja." -- "Denna person är en medlem
i sällskapslifvet, till hvilken regelmässiga besök ej får åsidosättas,
men, ni såg och hörde ju henne i flere dagar, jag behöfver således ej
öfver henne göra er en beskrifning; hon förklarar sig sjelf för ett
uppmärksamt öga." Vi stadnade nu framför Friherrinnan C's hus, och voro
så lyckliga att blifva emottagne. Du mins väl, Emilia, den personliga,
ehuru fjera presentation jag å Ångfartyget gjorde; dig af Friherrinnan
C. och dess trenne döttrar? samma Friherrinna och samma fröknar visade
sig nu, de sednare i ståtliga moderna kostymer, der ej en rynka, ej ett
snöre förfelade sin plats; raka och cirklade emottogo de Friherrinnan,
samt helsade äfven i nådighet -- sedan Friherrinnan föreställt mig dem
-- mig ett gracieust välkommen. Denna korta visit medförde ej något
särdeles nöje och efterlemnade således ingen längtan till dess
återförnyande. Det återstående af aftonen fortgick med att för
Friherrinnan högt uppläsa stycken utur hennes favoritlektyr "Schiller",
och härmed slutades dagen. I går stod jag ännu och rangerade min
toilette, då Friherrinnan lät kalla mig, jag hastade in till henne.
"Gör er beredd, Mathilda lilla", yttrade hon, nickande till mig en god
morgon, "att tillsammans med mig göra en liten tur uti staden; jag har
hvarjehanda små uppköp att göra, och önskade gerna att ni åtföljde
mig." Jag ordnade nu i hast min klädsel, påtog mig hatt och shawl, samt
skyndade att åter infinna mig hos Friherrinnan, hvilken äfven var
färdig; vagnen körde fram och nu bar det af. Vid en Galanterie-bod lät
Friherrinnan hålla, samt utsteg, åtföljd af mig. Nu lät hon i boden, af
präktiga siden och florpackor, nedtaga de yppersta, vis à vis dem
rådfrågande min smak, men som jag omöjligt kunde inse hennes afsigt,
eller i dag förlika mig med hennes smak för ljusa, med hennes ålder
ingalunda öfverensstämmande färger, sade jag beslutsamt: "Friherrinnan
måste godhetsfullt ursäkta mig, men i dag förmår jag ingalunda yttra
min smak, i anseende till Friherrinnans val, jag skulle då våga säga,
att alla dessa färger äro för Friherrinnan mycket för lystra." -- "Ja
för mig, sannt nog, Mathilda, men för er?" -- "O! min nådiga
friherrinna, för mig?" -- "Ja för er, ni misstycker väl ej att jag
önskade få bestämma er klädsel på den första bal ni jemte mig
bevistar?" -- "Ack Fru Friherrinna, denna godhet..." -- "Välj nu blott,
välj, men enligt min alfvarliga bestämda önskan, något af dessa
dyrbarare; låt se, på hvilket af dessa er smak faller", och härvid
framradade hon flera packar de aldraherrligaste sidentyger, ljusröda,
gula, blå, samt hvita.

"Då Friherrinnans godhet tillåter mig något val, väljer jag utan
tvifvel detta", och härvid framsköt jag ett bländande hvitt
silfveraktigt tyg, med de skönaste iväfda blommor; "men Fru
Friherrinna, jag torde ingalunda behöfva ett så dyrbart plagg, måhända
kunde i min garderobe finnas någon, ehuru ej så präktig, dock passande
klädning, som, då man betänker mina tillgångars ringhet, skulle bättre
anstå mig; denna är" ... "alldeles passande på en stor bal, min lilla
Mamsell, utan pretention", hviskade Friherrinnan mig vänligt i örat, ty
betjeningen återkom nu ifrån sina beskickningar, bärande askar, lådor
etc etc., hvilka alla uppradades på disken framför oss. Nu lät
Friherrinnan af det hvita tyget afmäta en dubbel mängd af alnar till en
rik klädning, yttrande sig högst nöjd öfver mitt val af färg, aflade
åter dubletter af silkesvantar, silkesstrumpor, sidenskor, blonder och
dyrbara shawletter, och lät sedan hon liqviderat alltsammans, bära det
till sin vagn; nu befallte hon kusken stadna vid Fru Köller, stadens
förnämsta modkrämerska, och här förnyades åter hennes mot mig visade
godhet; enligt egen smak skulle jag nu, utur det rika förråd af de
utsöktaste franska blommor, hvilka här framlades, välja mig en
hårprydnad; mitt val stadnade ovilkorligt vid en utmärkt vacker
halfkrans af förgät mig ej, och hvita bellis; "denna, -- om jag får?"
Friherrinnan nickade ett bifall; "välj ännu en, för en flicka af
omkring edra år, men litet gladare färg." Jag valde åter en med
ljusröda bellis och hvita spiriga fjederblommor, den var obeskrifligt
vacker. Nu tog Fru Köller under Friherrinnans tillsyn ett mått af mig
till den eleganta klädningens förfärdigande, ty det deltes i tvenne
delar, den andra hälften medtogs, och vi rekommenderade oss. "Huru
skall jag någonsin kunna göra mig förtjent af denna gränslösa godhet",
framstammade jag, då jag ändteligen invid Friherrinnans sida satt i
vagnen, huru mycket uppoffrar icke Friherrinnan nu, och hvarje
ögonblick genom denna omsorg, denna aldrig upphörande moderliga ömhet.
Jag söker förgäfves ett ord, som kunde tyda den tacksamhet jag känner
för dessa otaliga välgerningar. Friherrinnan såg på mig, med denna
hjertliga blick, hvilken utan ordens tillhjelp förklarar så mycket,
lade flygtigt sin hand uppå min, och sade med vänlighet: "nå väl
Mathilda! låt mig då alltid af ert hjerta erhålla denna barnsliga
benämning, anse mig verkeligen som er ömmande mor, och jag vill med
tillfredsställelse i er, hylla en älskad tillgifven dotter; gör mig nu
genast en hjertlig fägnad, tillade hon då vi redan gingo trapporne
uppföre till hennes våning, och res! med denna bagatell till Rosa B.
Det är du Mathilda, som gifver henne detta lilla minne för hennes
vänskapliga bemötande, under er gemensamma ångbåtsfärd; bör du det,
härigenom kan du på ett anständigt sätt, godtgöra den omsorg hennes far
möjligen under denna tid hade för dig", och nu afskiljde hon de
effekter, hvilka skulle tillhöra Rosa, samt afskedade alltsammans. Rosa
hoppade af oförställd barnslig glädje omkring mig, vid hvart enda
pakett jag, framkommen till henne, upptog. "Ack! så skönt! så skönt!"
skallade hennes högljudda utrop; i synnerhet förtjuste henne den
verkeligen ovanligt vackra blomsterkransen; hon sprang till spegeln,
lade den på sina lockar, dansande, under innerlig förnöjelse, kring
rummet; Hofrådinnan berömde det rara tyget, complimenterade öfver
Friherrinnans oförväntade godhet, brydde Rosa för hennes danslust, och
säkra förväntan på den Grefliga bjudningen, hvilken möjligen kunde
uteblifva; då Rosa till denna sista invändning immerfort åberopade sig
de meningsfulla blickar Grefvinnan tillsändt så väl henne, som mig. Jag
lemnade nu Rosa åt sin lifliga glädje, ännu öfverenskommande om ett
sammanträde före den vigtiga dagen, samt afreste.

På eftermiddagen: fortsättning med läsning af Schiller; och tankar
vidare på dig Emilia. "Vivat!" skref Rosa på en liten rosenfärgad
papperslapp, hvilken, af hennes fina fingrar bildad till en sirlig
biljett, tidigt i dag morgons mötte mina blickar, "Vivat! bjudning till
Grefvinnan X., att den 13 hos henne dricka thé och passera afton." --
"Hvad säger nu mamma om allt detta?" triumferade Rosa, då hon en timme
derefter i egen hög person till mig inträdde, att för de herrliga
presenterne hos Friherrinnan aflägga sin skyldiga tacksägelse; "hvad
säger nu mamma tror du, då hon oaktadt sitt bryderi till mig i går,
straxt efter det du lemnade oss, genom Grefvinnans betjening emottog
invitationskorten?" -- "Hon säger väl, att ymnigt vatten fallit på din
qvarn kära Rosa", inföll jag, "men tror du ej, att mera skämt än
ofvertygelse låg under detta din mammas yttrande?" -- "Jo, jag tror
nästan så", återtog Rosa, "ty mamma roar sig verkeligen lätt ofta, att
i dylika fall raillera." Nu ingick Rosa frimodigt till Friherrinnan och
återkom snart nog, sedan, enligt sin utsago, hon med möda fått
tillfälle tacka för gåfvorne. Friherrinnan hade alltid behändigt
undvikit detta ämne. Rosa uppehöll sig ej länge hos mig, emedan några
af hennes far väntade middagsgäster fordrade hennes hemmavaro.

Rosa hade just hunnit lemna oss, då en Postiljon inträdde och till
Friherrinnan aflemnade ett bref; knappt hade hon kastat ett öga på
utanskriften, då hon, under ett högt glädje-utrop, uppslet couvertet
och häftigt tryckte brefvet till sina läppar, "ifrån min son! dessa
efterlängtade rader", var allt hvad hon under glädje och öfverraskning
förmådde yttra. Hon ilade så fort det lät sig göra till sina rum, och
jag -- aflägsnade mig till mina. Hennes son! upprepade jag för mig
sjelf... Hon hade en son! derom hade hon ännu aldrig nämnt. Denne var
en person, så oförmodadt framträdd på scen, så jag knappt kunde förlika
mig med möjligheten af hans tillvaro. Och hvar vistades denne son?
liknade han i mildhet och englagodhet sin mor? dessa voro allt frågor,
hvilka jag ännu, intagen af förundran, oupphörligt gjorde mig sjelf.
Glad på Friherrinnans vägnar satte jag mig ned, samt började på Pianot
preludera några toner, och sjöng, likasom inspirerad, utan någon
bestämd melodie -- dessa enkla, men passande verser, författade af vår
älsklings-skald:

    "Svala du, som rör så gerna vingen,
    Med ett tröstens bud till henne flyg,
    På dess skuldra sitt, och sedd af ingen
    Dessa ord i hennes öra smyg:
    Goda moder!
        (här vågade jag endast för tillfället förändra benämningarne)
                om din son du saknar,
    Hör hans trogna hälsning genom mig,
    Nästa morgon, endast vinden vaknar,
    Lossar han sin båt och söker dig
    Lång är vägen, och han sjelf behöfver,
    Vindens hjelp, att klyfva fjärd och sund,
    Men; --"

"Ja! min dyra Mathilda" sade Friherrinnan, hvilken under min sång sakta
inkommit -- "vägen är lång, du har rätt, väl icke i morgon -- men snart
hoppas jag dock få återse denna älskade son, hvilken ödet länge skiljt
ifrån mig, se här -- visande på brefvet -- här har jag det skrifteliga
löftet, att ännu i sommar, så snart hans permission utfallit, blifva i
tillfälle -- se och omfamna min Gustaf!" Ett nytt lif lefver sedan
dessa raders ankomst upp hos Friherrinnan, hvilket sprider lust och
kraft i hela hennes varelse; hon tänker, hon talar nu endast om sin
Gustaf, och har redan i dag, biträdd af mig, uppsökt och framtagit
otaliga packar de superfinaste skjort- och linne-plagg, hvilka länge
sedan förfärdigade, blott i förväntan på sin ägare, hittills legat
ovidrörde. Jag har till deras märkande och nummererande (hvilket
blifver mitt arbete) formerat minst ett halft dussin pennor, och ännu
aldrig har i min lefnad jag sammantaget tecknar så många G----n, som
till profbitar denna korta aftonstund. O! huru begärligt griper jag ej
hvarje, äfven det obetydligaste tillfälle, att uppfylla de önskningar
af Friherrinnan möjligen kunna göras; hvarföre, hvarföre, skall jag ej
äga förmåga att oftare och kraftfullare genom handlingar visa henne min
tacksamhet.




Den 14.


    Bland sommardagens barn en ros jag såg
    I första stunden af dess blomningstid,
    Med purprad kind i knoppens famn hon låg,
    Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

                                    R----g.

Ännu något hufvudyr, trött och olustig efter den utgångna nattens
mödor, smyger jag dock så gerna, med tanken på dig, till mitt lilla
skrifbord, fattar i pennan och tecknar med varmt hjerta på det stela
pappret min Emilia en god afton, hvad skall väl dock den tråkiga
varelsen med de sömniga ögonen och det varma hjertat nu kunna säga dig?
Jo, först och främst lemna dig en den innerligaste tacksägelse för den
glädje du gemon ditt obeskrifligt kärkomna och oförväntade bref skänkt
mig; denna sällhet vågade jag visst icke ännu hoppas; föreställ dig
således den jag verkeligen erfor vid emottagandet af dina rader. Att du
saknar mig Emilia! att tiden varit dig en evighet sedan vi åtskiljdes,
ack! hvad detta bevis på din vänskap fägnar mig, du min första, min
uppriktigaste vän. Jag satt i går morgons, likasom de tvenne föregående
dagarne, träget sysselsatt med mitt arbete, broderandet af en
silkes-tylls-krage till Friherrinnan, och höll just på att sluta denna
kära sysselsättning, då Friherrinnan med ditt bref i den hög upplyftade
handen inkom, och, under muntert skämt yttrade: "hvad får jag för
detta?" -- "En ödmjuk tacksägelse" utropade jag, ty en glad aning
hviskade i mitt öra: "Emilia" -- och se! verkeligen igenkände jag nu
dessa välbekanta drag af din hand. Du frågar mig så deltagande, hulda
vän, om allt hvad min egen personlighet beträffar, och önskar så
vänskapligt dela mina bekymmer; o, Emilia! äger jag väl nu några? äro
de ej alla undanröjde af denna engel, denna moderliga vän, hvilken
endast genom beredandet af andras sällhet, finner sin egen. Jag är
nu så lycklig jag någonsin kan bli, och önskar ingenting högre,
ingenting mera till fullkomnandet af min sällhet. Tack min Emilia för
vänskapsfulla helsningen ifrån Prostinnan K., jag blef obeskrifligt
glad att af den välmenande gumman finna mig så ömt ihågkommen, det är,
näst en huld försyn, henne jag har att tacka för min nuvarande trefnad,
ty hon var det utan tvifvel, hvilken i samråd med sin bror, -- den
här å landsorten boende Brukspatron A. -- delgaf sin ungdomsvän
Friherrinnan Y. det medellösa, olyckliga tillstånd, hvari jag genom
mina dyra föråldras frånfälle försattes. -- Ofta har jag i mitt hjerta
inneslutit henne i mina böner till Gud, återgälde han genom fortfarande
framgång henne och hennes omgifning, den välvilja hon städse bevisat
mig, och mina älskade bortgångne. Det fägnar mig höra det Wilhelm K.
varit hemrest, och föreställer jag mig lifligt den glädje såväl Prosten
som Prostinnan häraf erfor. Det något mysteriösa i ditt bref fattar jag
ej; du skrifver: "af oförutsedda anledningar har Wilhelms hemmavaro
till allas vår glädje fördröjts, och äfven du Mathilda, skall snart
komma att glada dig öfver ett och hvarje." -- Du sätter verkeligen min
nyfikenhet på för stort prof Emilia! deröfver du ej med skäl kan undra,
då, enligt hvad jag kan sluta till, detta "ett och hvarje" äfven gäller
dig. Måste jag nu börja gissa? då gissar jag ... men tyst, du skall i
din tur bli nyfiken, jag gissar väl något, ty jag äger en gammal, icke
så alltför ringa anledning dertill; men upplyser dig nu partout ej
hvarom det är. Dock! så länge du bemödar dig om, att få rätt på mina
gåtor, vill jag för dig omtala en dröm jag nyligen hade; jag drömde mig
nemligen, som ju äfven förhållandet är, vara skild ifrån dig, och all
min fordna sällhet. Tyst, och rublande öfver vanskligheten stod jag en
aftonstund försunken i tankar, och skådade ut i den fjerran dunkla
rymden, der dagen redan lemnat rum för den inbrytande nattens skuggor;
jag såg jordens dimmor i förunderliga skepnader uppstigande, öfver sjö
och land utbreda sina hvita luftiga mantlar; hvila hade sänkt sig
öfver hela jorden, endast här och der skimrade ännu ett och annat ljus
för att snart fullkomligt utslockna; då fästades plötsligt min
uppmärksamhet af en liten stjerna, hvilken med obegripligt sken
framlyste på den mörka himmelen; länge tindrade hon i allt klarare och
klarare glans, tills hon sluteligen, utspridande tusende skiftande
guldstrålar, under utvidgande antog en ljusning så herrlig, så
obeskriflig, att endast din egen inbillning kan göra dig begriplig
denna verkan af en skapande allmakt. Jag stod alldeles hänryckt af så
mycken aldrig förutsedd prakt, då en engel, så skön, så mild, som din
fantasie möjligen kan den ana, utur dessa luftiga vägar framstod,
sänkte sig på det nu förtydligade gyllene molnets kant, utbredde den
skära vingen och började sakta sväfva ned; mitt hjerta klappade af
häpnad och längtan. Molnet närmade sig jorden, men se! icke mer den
sköna engeln, nej, en snöhvit dufva uthvilade nu den trötta vingen
invid mina fötter. Betagen af dess huldhet nedböjde jag ovilkorligt
handen att smeka det älskeliga väsendet, då hon med klingande röst
liksom framsjöng dessa ord: "uppehåll hvarken dig eller mig Mathilda,
men afskaka i sömnens armar din jordiska hydda, så vill jag under
nattens tystnad på min ilande vinge bära din själ till det land, der du
helt nyss under längtans drömmar upplefde fordna glädjedagar." Detta
var knappt uttaladt, då jag redan lätt och lycklig gungade öfver haf
och land; snart kringsväfvade mig mitt hemlands friska vindar, och nu
-- nu, o! huru gränslöst lycklig, huru gränslöst saknande -- nedsjönk
jag på den grift som inneflöt allt hvad lifvet gifvit mig kärast! Min
följeslagerska, den hvita dufvan satt, likt ett himmelskt budskap,
hvilande på korset af den lilla grafvården, men sänkte sig stundom ned
till mig och bortflägtade med vingen den tår, hvilken i nattens kyla
halfstelnat i mitt öga. Nu kringsväfvade hon, likasom välsignande den
tysta daggstänkta kyrkogården och nedsänkte sig derefter till mig med
till flygt lyftad vinge; åter några snabba vingslag och jag stadnade
vid ditt hem, Emilia. Jag såg dig, nu som fordom kringsväfvad af
glädjen, ty dina föräldrar omgåfvo dig, friska och älskande; allt var
sig likt såsom förr, endast en förändring hade inträffat, hvilken, som
jag alltför tydligt fann, kom dina ögon att stråla lifligare, din kind
att glöda högre, och gissa nu åter du! mysteriösa Emilia, hvilken var
orsak dertill... Jo! Wilhelm K. Wilhelm, i egen hög person satt,
älskande och lycklig invid din sida, och uttalade med stammande läppar,
bekännelsen om den innerliga kärlek han redan länge -- ehuru i tysthet
-- hyst för dig. Gryningen af den nya dagen började redan skymta i
öster, och Aurora rodnande ikläda sig sin purpurmantel, då jag
uppvaknade utur denna sällsamma dröm. Och Emilia! nu svara mig, har jag
gissat rätt? eller kan din leende mun, ditt skälmska öga längre förneka
sanningen af min hjertliga fråga?

Jag måste väl dock, oaktadt jag det nu aldeles icke borde, för dig orda
något om gårdagens högtidligheter; följ nu då, med uppmärksamhet den
ståtliga statsvagn du ser rulla af ifrån det präktiga hus Friherrinnan
Y. bebor; vill du veta hvilka de båda fruntimren äro, som i vagnen
sitta invid hvarann? jo, Friherrinnan Y. och en ung person Mamsell S.,
hvilken Friherrinnan af godhet tagit i sitt hus; dessa resa nu på stor
bal till Grefve X. Hvad den stackars flickans hjerta måste klappa, hon
som ännu aldrig befunnit sig i någon så stor krets; huru månne hon i
sin baldrägt ser ut, det vore ändå roligt att veta ... så här ungefär,
hör jag Emilia för sig sjelf resonnera, och ehuru du redan mer än väl
borde veta, till och med huru hvar enda rynka sitter (ty när är väl
någon småstads eller landtbygds flicka likgiltig för dylika models
fordringar), vill jag dock för bättre minne skull, ännu en gång, för
dig upprepa hvart och ett särskildt af min verkeligen galanta kostym;
men, hvar blandar jag mig nu? se då först hit, se Friherrinnan Y. i en
mera mörk än ljus silfvergrå royalklädning, hvilken, vid och yppig,
kringsluter den höga gestalten; en mantille af ljusgredelint sidensars
med iväfda hvita atlasblommor, rikt garnerad med breda äkta blonder,
faller öfver dess axlar och hals, når nästan fötterna, samt
sammanhålles vid halsen af ett rikt brillants-smycke; hufvudet betäckes
medelst en ledig hopfästning af skirt spindeltyg, hvaröfver, ifrån ena
sidan, en enda ståtlig hvit plym smakfullt nedfaller. Om du kunde
föreställa dig Emilia, hvad hon i denna drägt var skön, jag kunde på
länge icke taga mina ögon ifrån den herrliga varelsen. Nå, nu trippar
äfven jag fram till ditt skärskådande; jag skall ju på bal och bör
således hafva iakttagit hvarje, äfven det minsta försigtighetsmått, för
att inför sjelfva kritikens ögon kunna bestå. Du känner väl, kära
Emilia igen din Mathildas något bleka ansigte, der dock, enligt hvad
jag med glädje kan försäkra dig, kinden genom sednare tiders milda
vårflägtar redan uppfriskad, visar tydliga spår af hjertats återvunna
tillfredsställelse -- Nå väl, kring pannan, der ingen enda lock står
att finnas, sluter sig den vackra half krans jag af Friherrinnan
erhöll, håret är i nacken lågt bundet, samt i flere varf fördt till en
prydlig corbeille, (detta är ej min förtjenst, ty kammarjungfrun är
mästarinna i hårklädsel), min klädning vet du ju, är vacker öfver all
beskrifning, och sitter (hvilket blir madame Köllers merite) oändligt
väl; den är tillskuren enligt yppersta mode, samt garnerad med breda
blonder och engageanter; en lång hvit silfverblommig gaze-zephir
betäcker sluteligen min hals. Men vet du väl, Emilia, hvilken var den
dyrbaraste af alla de prydnader, hvari jag nu höljt mig? nej, -- nå, så
hör då: mig ovetande, hade Friherrinnan utur mitt alltid öppna schatull
framtagit det hår jag till minne af min mor ägde, i hast deraf låtit
förfärdiga en utmärkt vacker kedja, samt af en brillantsring, den jag
ofta med beundran sett stråla på Friherrinnans finger till densamma
föranstaltat ett lås, så obeskrifligen täckt, att mina ögon sällan i
den genre sett någonting herrligare; denne för mitt hjerta nu i dubbelt
afseende kära gåfva, låg i går morgons på min toilette, innesluten i en
liten enkel ask, en pappersrimsa var utbredd deröfver, hvilken blott
innehöll dessa ord: "minne af Mathildas båda sanna vänner". Tänk dig
Emilia min känsla vid denna syn, denna uppenbarelse. Jag störtade med
kedjan i handen till den älskade, sanna vännen, och låg länge sluten i
dess famnande armar; hvad jag yttrade vet jag ej, ty jag var så rörd,
att jag knappt kunde framföra ett ord, jag kände endast tårarne, hvilka
våldsamt runno utför mina kinder. Då jag nu således stod färdig, och,
pådragande mig den präktiga silkesvanten, ännu kastade den sista
pröfvande blicken i spegeln, inkom Friherrinnan, närmade sig mig, vände
mig omkring åt alla sidor, samt, sedan hon nogsamt beskådat min
klädsel, tryckte med hjertlighet en lätt kyss på min panna, sägande:
"min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer att göra sin mor
heder." Ack! söta Emilia, hvad detta okonstlade loford, yttradt af
hennes läppar, gladde mig, och du må gerna le åt mig, då jag säger, att
jag deraf kände mig innerligt tillfredsställd. På slaget sju, för att
ej undgå tableauerne, afreste vi. Friherrinnan emottogs i den superbt
eclarerade salonen af Guvernören och Guvernörskan, hvilka redan voro
omringade af ett stort antal gäster. Guvernörskan fägnade sig öfver
Friherrinnans ankomt, ledsagande henne till ett stort förmak, der
hennes Fru Svärmoder, gamla Grefvinnan, omgifven af flere äldre fruar,
satt diskurerande i den ståtliga soffan; dagens drottning, som jag
gerna vill kalla den vördnadsvärda gamla, uppsteg nu, och nalkades
långsamt med af vänlighet strålande anlete, den ankommande. Ack Emilia!
hvad ålderdomen är skön, då hon icke vanprydes af en utmärglad kropp
eller själ, det vill säga: då hon vid åttatietre år med lefvande
tankekraft vid hvarje företag, ådagaläggande ett friskt och vaket
sinne, icke nödgas tillgripa, hvarken käpp eller krycka, eller anlita
en hjelpsam hand för att utur en stol eller soffa uppstiga, men, som
fallet hos denna aktningsvärda fru var, med egen kraft långsamt men
säkert vandrar sitt utsedda mål till mötes. Hög, stor och reslig
närmade sig, som sagt är, den ålderstegna till Friherrinnan, räckte
henne välkommande den emottagande handen, samt förde henne till soffan
der en plats redan var Friherrinnan utsedd. En grön (hoppets i alla
åldrar behagliga färg) sidenrock, framtill allvarligt hopfästad med
sina små silfverknappar, samt en tätt veckad spettshufva, var den
gamlas enkla men träfliga prydnad; jag vet ej huru länge, om jag fått
följa min böjelse, jag kunnat betrakta denna herrliga syn, skulle icke
den återvändande unga Grefvinnan, hvilken äfven till soffan åtföljt
Friherrinnan, nu tagit min hand och till en plats i den af menniskor
öfverfulla salonen, ledsagat mig. Grefvinnan ursägtade nu med
vänlighet, i det hon följde mig, sin äldsta dotter Aurelia, hvilken,
upptagen af bestyr för den ifrågavarande surprisen, ej kunde uppfylla
sin plats, som värdinna, men, hoppades hon, fröken skulle sedermera
godtgöra denna uraktlåtenhet. Ensam lemnad hade jag näppeligen hunnit
nedsätta mig, förr än jag tydligt hörde utropas: "dä va Mamsell Sommer!
nå för gu va icke dä hon." Nyfiken att erfara hvilken i denna för mig
okända samling möjligen kunnat nämna mitt namn, vände jag hufvudet åt
sidan, derifrån rösten kom, och varseblef nu ganska riktigt Fröken
Doll, hvilken framlutad ifrån sin stol, gjorde ifriga bemödanden
att få sitt undanskymda föremål i sigte. Till hennes synbara
tillfredsställelse fann hon nu detta sitt föremål, och begynte med en
familier nickning, hvilken länge fortsatt, slutades sålunda, att Fröken
ifrån sin plats uppsteg, närmade sig mig, och intog en vid min sida
ledig. "Nå kors! jag kan säga", började Fröken, "jag blef rätt flat att
se Mamsell här, nej verkeligen jag det tänkte; Mamsell nämnde ej något
derom, då jag härom sistes talte med Mamsell angående denna fest? nå
men i alla dar hvad det tyget är vackert Mamsell har till klädning, det
är visst köpt hos D.? har Mamsell sjelf sytt den? Lifvet sitter
alldeles som skulle det vara gjordt af Madame Köller; ja, den menniskan
är alldeles makalös i att förfärdiga plagg, men så går hon ej heller af
för små smulor; tre Riksdaler för ett enda lif, nog är det enormt, men,
hvad vill man göra, det hör nu en gång till goda ton att låta sy sina
klädningar ute, och hvem ville väl för tre Riksdalers besparing gå
ifrån den? Engageanterna äro magnifiqua! veritabelt äkta blonder,
jag undrar hvad alnen kostar? Min syster Majorskan har fåfängt
efterletat så breda. Mamsell gick henne säkert i förväg och borttog de
sista. Jag ser Mamsell har vantar, alldeles dylika med Cloty och
Jettchen Nobelcreutz; de äro superba, verkeligen superba. A propos,
känner Mamsell Fröknarna Nobelcreutz? De sitta der uppe i hvita
gaze-klädningar, icke de med pannbanden, det är Fröknarna Q.; nej, de
med blomsterbouquetter på kjolen, och blomkransar på håret, som just nu
tala med Löjtnant Pirouette; de äro rätt söta, gentila flickor, men oss
imellan sagt, hafva de dock ett stort fel, de vilja nemligen vara
alltför mycket båla och förnäma, och tycka sig genom sin rikedom vara
något för mer än andra menniskor. Men, hvad tycker Mamsell om Fröknarna
Q.? de se ju rätt näpna ut, eller huru? Jag för min del vet dock ej
hvad det är man i allmänhet hos dem så mycket värderar; nog fins
det flickor hvilka äga den belefvenhet som de; deras far var Kapten
i ----sk tjenst och efterlemnade ej någott större förmögenhet, än att
enkan med sina tvenne plantor nu deraf nätt kan lefva, men, de äro nu
en gång ansedda, och till och med omtyckta, samt räknas i och för sitt
lilla von, till noblessen. Men hvad säger Mamsell om min klädning, är
icke färgen lysande och vacker? i synnerhet klär den bra vid ljus; jag
hade heller ingen möda ospard må Mamsell tro, att få den i ordning, ty
som Madame Köller var så förskräckligt öfverhopad med arbeten, att hon
ej hann med vidare än lifvet, fick jag sjelf i flere dagar hålla på med
den tråkiga kjolen och garneringen." Sålunda, under ständigt omvexlande
ämnen, varierade den goda Fröken immerfort, utan att gifva sig möda, på
sina otaliga frågor och meddelanden, invänta ett enda svar; jag hade
verkeligen svårt att med min blotta tanke följa denna exempellösa
liflighet, hvilken ej af något motstånd tycktes låta sig störa. Fröken
vände sig dock helt oförmodadt till sin granne på andra sidan och nu
först blef jag i tillfälle att ostörd få betrakta den unga Grefvinnan,
hvilken längs salongsgolfvet promenerade arm i arm med den vackra
Öfverstinnan Z. jag ju redan sedan Ångbåtsfärden för dig omnämnde. Ett
herrligare par kan man sällan se; Öfverstinnans intagande skönhet; och
det obeskrifligt interessanta, själfulla, himmelska i Grefvinnans hela
personlighet, stridde vexelvis att fängsla den af beundran intagna
åskådaren. Båda förenade sig i den möjligaste enkelhet, båda i ett lätt
förekommande men värdigt sätt. Kring Öfverstinnans runda och utmärkt
väl bildade kropp smög sig en hvit silkesrandig skir klädning, hvilken
i mångfaldigt yppiga veck ledig nedföll kring lifvet, och genom sin
längd alldeles skylde de små fötterna; den hvita fylliga halsen var fri
ifrån hvarje yttre prydnad, och betäcktes endast af en lång dyrbar
blondslöja, hvilken, lik an lätt sky, vid hvarje obetydlig rörelse
omsväfvade den hulda varelsen; det långa mörka håret var bart, och
äfven utan någon främmande grannlåt smakfullt hopfästadt lågt i nacken,
samt framföre utan en enda lock, slätt och sirligt nedkammat.
Grefvinnans sylfidlika gestalt höljdes i en mycket matt ljusgul öppen
sidenrock, hvilken snarare kunnat tagas för hvit, skulle ej
Öfverstinnans fullkomligt mjella klädning utvisat någon åtskilnad i
färg; den var i halsen utringad lik en klädning, samt pryddes med en
liten oändligt väl arbetad hvit spetskrage. Från pannan nedföllo sköna
lockar, hvilka rikligt bekransade den fina kinden... De begge Fruarna
tycktes inbegripna i ett lifligt samtal, hvarur Grefvinnan endast genom
någon ännu då och då ankommande gäst stördes. Nu tycktes dock tiden
vara inne till tilfredsställande af gästernas väntan. Guvernören,
hvilken genom sitt graciösa sätt muntert underhållit societén, nalkades
nu Grefvinnan, tillhviskade henne några ord, hvarefter hon till ett
närgränsande rum aflägsnade sig, men snart derpå återkom, tog Grefvens
arm, fördes af honom till förmaket, samt utbad sig alla sina så väl der
som i salonen befinteliga gästers närvaro, vid den lilla högst enkla
atrappe hennes barn till firande af den vördade farmodrens födelsedag
tillställt. Nu bjöd Grefven å ena och Grefvinnan å andra sidan, den
gamla Grefvinnan armen, samt ledsagade henne, åtföljde af hela den
öfriga skaran, till ett på andra sidan salongen liggande stort,
eclareradt rum, der stolar för den talrika samlingen voro arangerade.
Främst syntes en enda stor förgyld ländstol, hvilken var utsirad med
friska doftande rosor och blomstergirlander; dit ledsagades den gamla;
och intog med synbar rörelse denna för henne utmärkta plats. Tänk dig,
Emilia, den obeskrifliga klarhet detta rum ägde, då ifrån en strålande
kristallkrona skenet af minst hundrade vaxljus utspreds, samt de fyra
synliga fönstren i sina rutverk sågos fullsatte med säkert lika många.
Men -- detta är ju allt bisaker; jag hastar nu endast att för dig i
möjligaste korthet tydliggöra hvad som i och för sin oändeliga
anspråkslöshet i synnerhet talade till mitt hjerta. Rideaun, hvilken
bestående af en lätt ljusblå silfveraktig sky, ännu afskiljde det
öfriga af rummet, förevisade nu i en klart brinnande krans af herrliga
rosor, den vigtiga dagens datum. En obetydlig stund förgick, och i ett
nu försvann skyn, och erbjöd ögat en obeskrifligen täck och oskuldsfull
groupp: Aurelia, draperad i skimrande silfverskir, satt sakta gungande
i ett vidt rörligt rosenmoln, hennes upplösta hår nedföll i lediga
lockar, och böljade fritt kring axlar och hals; på dess skuldra satt en
hvit dulva, hvilken med begärlighet hackade på de rosenknoppar, som,
hopflätade till en krans, kringflöt hennes hvita panna. Bakom henne,
till hälften dolda i molnen, stod o tvenne små vingade genier, hvilka
hvardera med ena handen öfver henne upphöllo en med gyllene liljor
fullströdd slöja, och med den andra öfver henne utströdde friska
blomster; framför hennes fötter lekte ännu en helt liten genie, hvilken
då och då till henne uppräckte en och ann af de nedfallande blommorne;
detta varade några minuter, då med blixtens hastighet öfver hela molnet
ett silfverstjernigt purpurrödt draperie uppflög, hvaruppå den i guld
virkade Grefliga kronan med gamla Grefvinnans prydliga namnschiffer
strålande brann i de skönaste eldfärger.

Med innerligt välbehag fängslades ögat vid denna barnsliga tafla,
hvilken helt och hållet syntes egnad den älskade gamla; -- men, snart
rullade skyn, och undandolde den fullkomligt för åskådarns blickar. Jag
kastade, ifrån det hörn af rummet der jag stod, en blick på gamla
Grefvinnan, hvilken emot Grefvens skuldra nedlutat sitt åldriga hufvud;
då och då borttorkade hon oförmärkt en i ögat frambrytande tår; hennes
hand hvilade öfverlåtande i den unga närstående Grefvinnans, hvilken
under föreställningen omfattat densamma. En oafbruten tystnad rådde i
hela rummet, hvilken ännu mera bidrog att öka högtidligheten. Ack! du
Rosa! tänkte jag helt förtörnad för mig sjelf, hvad i guds namn kan
orsaka ditt så långa uteblifvande från denna herrlighet; redan i
salonen hade jag ofta, men forgäfves sett mig ikring efter den
saknade, af hvars mor jag i förmaket tyckt mig se en skymt; i hvilken
förmodan jag dock sedermera trodt mig hafva orätt; men tänk dig min
öfverraskning då jag vid rideauns förnyade uppdragande, uti en Berceau
af lefvande syrén- och rosenhäckar, såg Fröken Aurelia, Rosa och ännu
en tredje helt ung flicka, sysselsatta med hopflätande af sirliga
blomsterkransar, alla tre voro hvitklädda, Rosa i den präktiga
balkostymen, med tillsatts endast af en silfverstickad hvit slöja,
hvilken, alldeles dylik hos de tvenne andra, ledigt var kastad öfver
axeln; i lockarne voro äfven små blommor inflätade. Framför dessa
blomsternympher stod på en upphöjning ett marmorhvitt altare, så
fullkomligt genomskinligt, att hvilket öga som helst på detsamma kunde
urskilja den i guldbokstäfver glimmande devisen, barnslig kärlek! Uppå
altaret brann en fosforisk eld, på hvars låga en liten vingad engel
utströdde doftande rökverk. På litet afstånd derifrån sågos ännu tvenne
små genier lekande i det höga gräset, den ena med ett gyllene klot, den
andra sysselsatt att fånga en liten gullvingad fjäril; -- mekaniken vid
den ifrån blomma till blomma fladdrande fjärilen var förträfflig, man
hade kunnat svära på, att den lilla vingade flygtingen var fullkomligt
lefvande. Denna scen varade en liten stund, då, likasom genom en
förtrollning hela taflan i ett ögonblick försvann, och en magisk
skymning, genom kronans ögonblickliga upphissande, i stället för den
förra starka ljusningen, inträdde, och nu -- framgungade på
silfvervågor en purpurvimplad gondol, i hvars midt en underskön flicka,
klädd i mattljusrödt luftigt gaze satt; den ena runda obetäckta armen
omfattade en silfversträngad lyra, på hvilken hon med andra handen
framlockade klingande toner. De ljusa lockarne, flygande för vinden,
smekte vårdslöst hennes panna och hals. Sålunda framflöt hon sakta på
böljan, utan att synas märka ett ohygligt sjödjur, hvilket allt
tydligare utur den svällande vågen framstack sitt ofantliga gap; redan
syntes den svarta feniga stjerten, kroppen gjorde en våldsam böjning
att sluteligen omkullkasta den lätta farkosten, då en upplysande
blixtstråle i hast öfverflög scenen, och upptäckte en yngling, hvilken,
kämpande med de rörliga vågorna, snart upphann gondolen, och nu med
kraftfull arm uti odjurets öppna gap nedstötte sitt blanka spjut;
synbart framfrusa de den mörka bloden utur det förfärliga djurets sida,
hvilket nu vanmäktigt nedsjönk i vågorna. Den hulda lyrspelerskan
förmådde, betagen af förskräckelse, med möda till gondolen upphjelpa
den sköne räddande ynglingen, hvilken, af vattnet genomblött, vigt och
ledigt nu styrde båten till en närliggande klippa. Rideaun sjönk, och
tror du väl Emilia! att jag genom detta högst naturligt framställda
(pris vare Majorskan Pygmei rika uppfinning) lefvande uppträde, ännu en
lång stund efter dess upphörande, genombäfvades af en ovilkorlig
skakning, så imponerande var på mig denna verkligen oväntade och
oändligt väl lyckade framställning. Ledsnar du ej att åhöra, så vill
jag ännu för dig framställa de tvenne återstående scener, af hvilka den
sista, i anseende till dess enkelhet och inposanta sammansättning
obeskrifligen verkade på min själ. -- Efter ett något längre uppehåll
än mellan de föregående presentationerne, uppdrogs åter Rideau'n, och
på en grön kulle sågs nattens Drottning (Luna) sittande, omgifven af
sex nympher, hvilka alla voro höljda i långa, svarta slöjor,
fullströdda med silfverstjernor; sjelf bar hon samma drägt, men
utmärkte sig genom en kring hufvudet åtsittande halfmåne, samt en
brinnande fackla, den hon höll i handen; på den mörka himmelen tindrade
de klaraste stjernor; skymning hvilade öfver hela scen, tills
oförmodadt bakom kullen en rosenröd ljusning uppsteg, och
morgonrodnaden (Aurora) skön och ungdomlig, sittande i en char, och
dragen af fyra hvita hästar, blef synlig. Vid hennes ankomst höjde sig
långsamt natten, omsvepande sig sin stjerniga mantel, samt aflägsnade
sig sväfvande, åtföljd af sina tjenarinnor. Den tindrande stjernhimmeln
doldes af ögonblickligt nedfallna korta förhängen, upplystes, och nu
sågs solen (Apollo) i en skön ynglings gestalt med en grön krans på det
lockiga hufvudet, småningom höja sig bakom den trädbevuxna kullen; han
blef dock endast till axlarne synlig och försvann åter snart, då i hans
ställe den strålande solen allt högre och högre framskred. Härunder
hade den fyrspänniga Charen alldeles försvunnit, och nu sågs i det
upplysande skenet på motsatt sida af kullen, tre gudinnor, sittande på
den gröna blomstermattan, i hvilka man, i anseende till de sinnebilder
de buro, tydligt igenkände den stolta Juno, invid hvars sida en prydlig
påfågel stod; Minerva i krigsrustning, med Meduse hufvud aftryckt på
dess bröstharnesk, och en hjelm i handen; samt Venus, strålande af
skönhet och behag, jemt omsväfvad af en liten bevingad kärleksgud,
utrustad med pil och båge. Framför dessa sågs en yngling (Paris), lutad
mot sin staf, leende betrakta gudinnorna, och upmärksam lyssna till den
tvist man af deras gester kunde sluta till, att dem emellan föreföll;
obeslutsam vägde han länge i sin hand ett gyllene äpple, skönhetens
pris, och anledningen till deras tvist, närmade sig sluteligen
gudinnorna och räckte med ett artigt knäfall äpplet till den sköna
Venus. Synbart sågs nu afvundsjukan framlysa i den stolta Junos anlete,
som, förtörnad och rufvande på hämnd, skyndsamt satte sig i den char,
hvilken, förespänd med tvenne prunkande påfåglar, stod väntande invid
hennes fötter. Rideau'n föll. Sedan denna korta föreställning,
försiggått, upphissades till yttersta öppningen af taket den strålande
kronan; de flesta ljusen i fönstren utsläcktes, sålunda, att endast en
behaglig halfdager qvarblef i rummet, och nu uppdrogs för sista gången
Rideau'n. Emilia! Emilia! tänk dig det lilla anspråkslösa pittoreska
stycket, aftryckt på tittelbladet i förra häftet af "Runebergs dikter"
det vi tillsammans med outredd känsla så ofta beskådat, detsamma stod
nu fullkomligt träffadt, en herrlig själfull tafla för mitt öga! Den
lummiga björken, den lilla skogsdungen, den lugna viken, den nedgående
solen, hvars strålar darrade i den glittrande böljan, och sluteligen
den ensamma Svanen, hvilken lycklig och obemärkt sakta framgungade på
vikens klara yta. Just då den snöhvita simmarn blef synlig, hördes af
en späd melodisk röst, med innerlig känsla framsjungas "Svanen"
författad af den Finska skalden, men då den sista versen, densamma
hvilken under titelbladet, står upprepad med högre, ännu mera klingande
röst, afsjöngs, och Svanen derunder liksom med ädlare resning i
silfverböljan framkretsade, då uppstod ibland åskådarene ett länge
tillbakahållet, ovilkorligt sorl af beundran, hvarunder den ljufliga
rösten småningom förklingade; och Svanen, skymd af småskogen långsamt
försvann. Ännu ett flygtigt ögonblick darrade den sjunkande afbleknade
solens strålar liksom bortdöende i vattnet, och med hast nedrullade
förhänget.

Jag väcktes utur de drömmar hvari jag härunder försjunkit, genom ett
lätt vidrörande af min axel, och varseblef, då jag vände mig om, Rosa,
hvilken under trängseln letat sig fram till mig. "Så djupsinnig söta
Mathilda, ser du ej huru man nu ifrigt bemödar sig, att åter upphinna
salongen, skola vi ej också närma oss den? Men säg dock först, hvad
tyckte du om tableauerna? Jag tänker du fann dem som jag, rätt
prydliga?" -- "Ack söta Rosa", inföll jag nu, "du dömmer ganska rätt,
jag hade också blott en enda tanke härvid, och den var en innerlig
önskan, om deras vida längre fortfarande; men du! huru kom du så
oförmodadt att bidraga dervid! derom visste du ju alldeles icke i
förgår." -- "Ock icke ens i går", tillade Rosa, "först i dag morgons
kom Aurelia X, och yttrade sin önskan, det jag måtte blifva henne en
liten medhjelperska, det var, ser Du, med den obetydliga sången jag
egentligen skulle biträda." -- "Ja söta Rosa, den, som du kallar den
'obetydliga sången' gick också förträffeligt; du föreställde ypperligt
en liten Malibran i afton, och hade med skäl kunnat mångdubbla dina
stropher." -- "Alldeles icke", småskämtade Rosa, "fula visor äro många
-- vackra deremot alldrig långa! små rosor finnas i öfverflöd, men
Malibraner högst sällan, och derföre fick äfven du nöja dig med hvad
denna nu oförmodadt bestod;" härvid tog mig Rosa under armen och förde
mig ut i den rörliga salonen, der Majorskan Pygmeus som bäst höll på
skörda ett allmänt lof, öfver den särdeles talang och smak hon ägde i
rangerandet af tableaner. Rosa ärnade just, sedan vi väl intagit våra
platser, på min derom gjorda fråga, upplysa mig om hvem den täcka
gondolfarerskan var, då hon sjelf sågs åtföljd af Grefvinnan och Fröken
Aurelia utur folkhopen närma sig oss. Grefvinnan presenterade nu mig
sin äldsta dotter, samt Fröken Amelie T. (en syster till Öfverstinnan
Z., hvilken i fägring var en fullkomlig af bild af sin äldre syster)
yttrande det Aurelia nu personligen vore i tillfälle göra sin ursäkt
för hvad hon hittills såsom uppmärksam värdinna åsidosatt; bifogade hon
ännu en artig önskan om vår snart inträffande närmare bekantskap o.s.v.
samt lemnade oss. Med liflighet adresserade sig nu Fröken X. till så
väl Rosa som mig, fägnade sig öfver den nya connaisancen; gjorde mig,
som fullkomligt okänd i societén, småningom bekant med namnen på en och
annan oss omgifvande person, deri Fröken Amelie med naivité ofta var
henne behjelplig. "Du har nu bästa Aurelia, inföll Fröken T., för
Mamsell Sommer gjort en ganska ordentlig utgallring bland damerna, och
bör således ej heller förglömma våra cavalierer. Se hit Mademoiselle
Sommer _J'ai l'honneur vous presenter le compt de A., le compt d' X,
les barons C., les deux Capitaines aux gardes G. et H., Monsieur R.,
Lieutenant Pirouette; le Secretair Flanquette; et dieu sais que de
plus_." Hon ärnade, öfverskådande den talrika svit af karlar, hvilka i
en grupp sammanskockat sig midt på golfvet, åter börja en ny
recrutering, då i detsamma en liflig valtz blåstes upp, och hon sjelf
utaf en af 'les Barons' snart rycktes bort i dess hvirfvel. Capitain
G., en, enligt hvad vi flickor pläga benämna dem -- gentil cavalier,
utbad sig i detsamma en valtz af Aurelia, och nu sågs det ena paret
efter det andra bortsväfva under musikens jubel. Jag hade icke märkt
att Rosa försvunnit ifrån min sida, förr än jag oförmodadt såg henne
framila jemte en ung skön man, hvilken snart sagt bar sin intagande
börda; hans blick hvilade med synbart välbehag på hennes fina anlete,
der oskuld och täckhet så skönt förenat sig. Nu stadnade han invid
platsen derifrån han upptagit sin dame, samt bugade sig för mig: mitt
namn är R. vågar jag af Mamsell Sommer utbedja mig en valtz? jag
tackade, och fördes af honom flere hvarf kring salonen. Då jag åter
uppnådde platsen, qvarstadnade han några ögonblick framför Rosa,
underrättade sig huruvida den förestående flyttningen till Liljedahl
snart skulle försiggå, och så vidare, samt sluteligen anhöll om den
första Françaisen. Den är troligen en äldre bekant till dig Rosa,
yttrade jag, sedan han lemnat oss, säg mig då hans karaktär, han nämnde
mig endast sitt namn. Under mitt tilltal hade Rosas kinder oförmodadt
uppflammat till hög rodnad, hon syntes brydd och kunde knappt halfhögt
besvara min fråga; jag fick likväl veta R. vara Häradshöfding, och för
resten gissa mig till hvad jag ville. -- Så Rosa lilla, tänkte jag,
slår det så till, min aning hade då ej bedragit mig; hennes hjerta var
ej mera fritt, det hade den uppstigande rodnaden på dess kind förrådt.
För att i grund förjaga Rosas iråkade förlägenhet, den jag ej hade
hjerta att låtsa märka, slog jag genast om med en likgiltig fråga,
beträffande Fröknarna Cloty och Jettchen, hvilka i ett litet kabinett
bestyrsamt sågos ruska om sina yfviga styfstärkta kjortlar. Nu blåstes
i detsamma upp till en Française, och åtföljd af unge Grefve X.
nalkades mig Baron C., hvilken af den förstnämnde mig föreställd,
anhöll om den nämnde quadrillen. Vid den förnyade signalen närmade sig
åter Baronen, erbjöd mig med belefvad artighet handen, samt ledsagade
mig till min plats. Här stod jag nu, bestormad af tusende känslor, en
främling i den stora vidsträkta societén, utan någon enda anhörig, ett
mål for nyfikna och beställsamma blickar, hvilka, om ej för min egen,
dock för min meddansares skull, i talrik mängd voro riktade på mig. Med
våld qväfde jag de svårmodiga intryck ögnablicket öfver mig hopat;
Friherrinnans ord: "min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer
att göra sin mor heder", återljudade nu med förnyad makt i min själ;
nej, nu behagar du henne, ingalunda, och kan icke så våpig behaga henne
tänkte jag, uppslående mitt öga, och se, midt framför mig satt hon nu
sjelf; den på mig riktade blicken, uttryckande den mest innerliga
godhet; med en liten vänlig smånick ville hon -- jag märkte det väl --
ingifva mig det mod och den fattning jag för ett ögnablick varit på
vägen förlora, men genom hennes upplifvande blickar fullkomligt åter
bemäktigat mig, och nu var äfven qvadrillen rangerad. "Det är forsta
gången Demoiselle Sommer besöker vår hufvudstad, tror jag", yttrade sig
min cavalier, sedan vi uttågat första touren i Françaisen? -- "Ja;" --
"och huru har Demoiselle funnit smaken deraf?" -- "Jag förmodar",
återtog jag frågande, "Herr Baron menar smaken af byggnadssättet, den
förefaller mig, ehuru oskicklig att bedömma något dylikt, onekligen
charmant, jag har ännu aldrig sett en prydligare stad, hvad som i
synnerhet fästat min uppmärksamhet, är dess oändeligen vackra läge;" --
"Jag menar", vidtog nu Baronen, med en lätt axelryckning, och låtsande
ej gifva akt på mitt svar, "allt ensemble, byggnadssätt, läge, ton;
hvad befaller min nådiga vidare?" -- "Hvad den sednäste punkten
beträffar", anmärkte jag, "är den så vidt skild ifrån de båda
föregående, hvilken jag dock lika så litet som i den förstnämnde äger
förmåga bedömma; denna är den första af såkallade tongifvande kretsar
jag härtills besökt." -- "Demoiselle har således ännu uppehållit sig
ganska kort i staden? man hade eljest hos Kommerce-Rådet L----s, för en
tre veckor sedan, en alltför amusant afton, der stadens beau monde var
församlad, en oundviklig resa pour d'affair kallade mig förtretligt nog
nämnde tid utur staden, och gjorde mig således detta nöje förlustig;
får jag lof att fråga när ankomsten var för min nådiga?" -- "Sedan
knappa fjorton dagar." -- "Om förlåtelse", återtog Baron, "då har
Demoiselle ännu icke hunnit taga _le bon ton au connaisance_; man har,
i anseende till uträknade fördelar, på sednare lyckligare tider skridit
till den prisvärda upptäckten af en så kallad frihetsanda, hvilken lik
en kyttande eld redan för längre tider sedan här och der utsprakat
gnistor till en ny reform i samhällslifvet; etiquetten gör nu mera
intet påstående, man kommer, man går ifrån en societé, alldeles
efter godtycke, utan att besvära hvarken värd eller värdinna med
påhelsningar, tråkiga tanklösa komplimenter etc, klär sig nonchalante,
läser vid en taffel, ehuru omgifven af hundradetals personer, mellan
rätterne sitt morgonblad, gäspar, blundar, gnolar, med ett ord, är
fullkomligt fri och oberoende; den ena reflekterar ej på den andra, men
öfvar i sin _tour les mèmes_; ah! ett charmante tidehvarf, par exemple,
är jag på en bal fatigerad eller ledsen vid ett uthållande poutpouri
eller cotillon, slutar jag den utan omsvep, sedan jag anskaffat min
dame en annan meddansare; hon gör detsamma om hon så behagar, utan att
någonsin ett manquement kommer i fråga; nå, hvad omdöme lemnar
Demoiselle nu om tonen i S.?" -- "Tiderna äro ovanligt upplyste",
svarade jag alfvarsamt, sedan jag förundrad åhört Baronen, "likväl äro
dess ljusa föreskrifter icke så alldeles lätta, som man skulle tycka,
att efterfölja; mån tro Herr Baron, den der gamla goda tiden, der
uppmärksamhet, reelité och hedrande grannlagenhet utgjorde en
väsendtlig hjertats vinning, verkeligen så allmänt af samhällslifvets
medlemmar kan föraktas, åsidosättas, och glömmas; eller är det endast
ett förlåtligt undantag med _le beau monde_?" Baronen fästade vid mina
sista ord sin blick med ett obeskrifligt uttryck på mig, elden i hans
flammande öga hade i hast förvandlat sig till en mild brand, i hvars
låga en i botten ren själ framlyste; jag såg otvifvelaktigt, att något
särdeles inom honom föregick, och började af allt hjerta ångra det svar
hvartill ifvern, och hans, som jag ej kunde undvika finna, allt för
litet delikata resonement föranledt. "Kan ni förlåta mig Demoiselle",
yttrade han nu, sedan han ett ögnablick med oafvänd blick betraktat
mig, "kan ni förlåta ett tanklöst gyckleri, hvilket jag af vana, ej af
elakhet hitintills, utan motstånd öfvat; lemna mig, jag bönfaller nu
derom, den tillfredsställande försäkran, det ni ej tror, att mitt
hjerta någonsin, hvarken föraktat eller förglömt den grannlagenhet och
ödmjuka vördnad jag är skyldig ert kön, och i synnerhet personer,
liktänkte med eder; likasom ni måste vara öfvertygad om, det icke
allenast ni, för det ni olyckligtvis var främling, blef utsatt för en
sjelfsvåldig sprätts oafsnästa sottiser, utan ock att mången annan
varit det före er." Tänk dig Emilia min förvåning vid dessa ord, jag
blef verkeligen gladt öfverraskad, och genom dem fullkomligt godtgjord,
samt lemnade af uppriktigaste hjerta Baronen den försäkran hvarom han
så ifrigt anhöll, det verkeligen icke ens den aflägsnaste skymt af
missnöje hos mig qvarstadnat. Vi hade under det nu upprepade samtalet
hunnit nästan till quadrillens slut; jag fann likväl under det
återstående af densamma att Baronen var, hvad jag i början ingalunda
trodt, en bildad och ganska hygglig karl. Ack! menniskohjertat, hvad
det dock är för ett underligt ting, huru lätt de äldlaste frön i ett
sådant genom villfarelse och dårskap förtrampas, ja ofta i grund
förqväfvas, och huru ofta på en blott slump beror dess kraftfulla
återväckelse till ädlare lif och verksamhet. Arm i arm med Rosa gick
jag efter slutad dans att åter uppsöka mig en plats, då Fröken Doll,
som det tycktes riktigt betagen, ifrigt närmade sig oss: "vet Mamsell,
jag blef riktigt storögd", började hon, "att se Mamsell i quadrillen;
jag skulle just figurera fram emot Wridman, då jag vid svängningen
varseblef Mamsell vid Baron C----s sida; har Mamsell varit bekant med
honom förut, eller huru kom det till att han kom att dansa med Mamsell?
jag skall säga att han är ibland de gentilaste af våra kavalierer, och
Mamsell rätt mycket att gratulera, som fick dansa första dansen med
honom." Jag kunde vid detta tråkiga tilltal ej afhålia mig att le, samt
svarade Fröken, det hon i dylikt fall ägde dubbel anledning lemna mig
sin gratulation, jag skulle nemligen dansa den nästa Fançaisen med den
yngre Baron C., hvilken redan till densamma bjudit upp mig. "Nå kors
den Mamsell", undrade Fröken, "det var ju alldeles märkvärdigt,
kavalliererne i S. hafva eljest ej för sig att vilja visa främlingar
uppmärksamhet; tvärtom får damerna ofta på baler sitta hela långa
afton, fogar ej händelsen att de i societén äga någon bekant!" Men
Emilia! jag vill ej uttrötta ditt tålamod med åhörandet af det evigt
likhaltiga joller hvarmed Fröken yttermera plågade mig, och som tiden
mellan danserne var så kort, att jag genom ömsesidiga meddelanden med
en eller annan raisonementsvis ej kunde inhemta något, hvarken för själ
eller tanke födande, och dessutom mina fruntimmers bekanta vore högst
få, vill jag blott säga dig det jag, med Fröken Dolls ord taladt, var
så lycklig att hela aftonen vara i en brillant tour, och satt ingen
enda dans. Jag kan dock ej underlåta att för dig yttra mitt omdöme i
anseende till de unga karlar, hvilka jag hos X. både såg och
raisonerade med, hvaribland Häradshöfding R. i anseende till min
älskade lilla Rosa mest ådrog sig min uppmärksamhet; han är den
vackraste karl jag ännu sett; medelmåttigt lång, fyllig, samt utmärkt
väl växt; äger ett sätt att meddela sig, hvilket, hvad ämne helst må
afhandlas, gör honom oändeligt intressant och intagande, är belefvad
och complaisant till den grad, att man nödvändigt derå tvingas göra
afseende; och likväl, oaktadt alla dessa hos en enda person så sällan
förenade naturförmåner, kan jag dock ej riktigt förlika mig med honom;
men dermed nog; Grefve A., med hvilken jag valsade några hvarf, kan jag
ej på annat sätt bedömma, än i korthet omnämna hans yttre; han är lång
och väl växt, för sig gentilt, är ej vacker, då jag likväl får lof
undantaga de utmärkt lifliga, stora, bruna ögonen, samt det ymniga,
mörka, lockade håret; han tycktes helt och hållet vara öga och öra
blott för Öfverstinnan Z., hvilken äfven var öfver all beskrifning
täck; vidare Baron Victor C., en yngre bror till Baron Paul, med
hvilken jag dansade första Françaisen, är fåordig, och en fullkomlig
motsatts af sin bror; besitter en god portion flegma skulle jag dömma
till, vore det ej orätt att så bestämt lemna yttranden om personer, dem
man första gången ser. Capitain G., en munter, treflig karl, men som
jag tror något elak, gjorde mig under en quadrille en liflig
beskrifning öfver den bal han för några veckar sedan bivistat i T., en
liten småstad, der bland annat damerna, med hvilka han hade den lycka
göra bekantskap, voro ganska aimabla; skulle de i allmänhet ej så
mycket affekterat vitterhet. De tänka, de tala endast om Hegel,
Horatius, Ovidius, samt drömma idel poesi; icke underligt, fortfor han
med ironi, att vid läro-säten, akademier etc. nutiden fordrar så
mycket, då äfven det milda könet lagt sig på ett dylikt studium; att å
karlarnes sida en ödmjuk öfvervägande täflan kommer i fråga är ju
således högst förlåtligt. -- Alltså kära du, har du tänkt på Hegel, har
du talat om Horatius och Ovid; så lägg för Guds skull af båda delarne,
eljest blir du af de omilda karlarne ömmare ihågkommen än du måhända
det skulle önska, och hvad sluteligen poesi, till och med prosa angår,
får du nöja dig med, på sin höjd "Ingeborgs klagan" samt studerandet i
"Cajsa Warg". Ack! de karlarne! de karlarne... Här ställer jag inför
ditt öga -- icke -- "det skönaste du sett i nord" nej, Lieutenant
Pirouette, en liten fin mager ungherre, en af första rangens
dansmästare (förstås i ordets sublimaste bemärkelse); sedan han under
afton dansat med, och figurerat för, Fröknarna Cloty och Jettchen
Nobelcreutz, samt under quadrillerna, i anseende till vigeur,
dansställniug, samt benens utmärkta skicklighet vid batementer,
onekligen med största skäl ådragit sig beundrande uppmärksamhet,
ådagalade han ännu genom en bockning för mig, presisement en pendant
till dem Madame G. under första danslektionen så mödosamt sökte
öfverflytta på sina elever (på cavalierslinien n.b.) huru mycken heder
han i sin ungdom måtte gjort sin maitre de danse; han nämligen uppbjöd
mig till en cotillon, dertill du väl kan föreställa dig jag ej kunde
refusera. Det första jag, slående invid min cavaliers sida upptäckte
var en impertinent calmus-lukt, hvilken han oupphörligt genom de tunna
läpparne utandades, derefter blef jag af honom ordenteligen underrättad
om alla de publika nöjen, hvilka årligen vore att tillgå i S.
Subskriberade assembléer voro 10 (säger tio) maskerade 2, sammankomster
för Pauvres honteux 2, allt säkra inkomster, dertill voro ännu att
påräkna minst 24 privata baler, tre à fyra slädpartier, möjligen och
troligen några mindre tragedier inom, samt öfverhufvud tagit 50
(femtio), icke derunder, spektakel utom hus. Derefter afhandlades den
torra väderleken, samt undrades om icke de impertinent stickande
flugorne skulle betyda regn. Jag lemnar likväl nu som då, Lieutenanten
att vidare sammanslå antalet af baler och tyda flugornas impertinance,
samt fortskrider till Fändrik Doll, en bror till Fröken; han är lång,
nästan sagt skrånglig, men har i sitt ansigte någonting själfullt och
godt, är yngst af sine syskon samt till det yttre lik Majorskan; har
ett något fjeskigt sätt, i hvilket dock ingen skymt af bålhet kan
upptäckas. Nöjsammast var för mig den quadrille jag med honom dansade,
han påminte genom sin ytterliga liflighet mycket om Wilhelm K. Major
Fixenheim, enkling, men ännu vig och förlig, ehuru något fet, var emot
mig särdeles uppmärksam, så väl under dansen som soupéen, under hvilken
sednare han bestämt fattat posto bakom min stol. Friherrinnan roade sig
rätt hjerteligen åt min eröfring, hvarpå hennes neveu gjort henne
uppmärksam, samt slutligen och sist, återigen Baron Paul C., med
hvilken jag dansade ett evighelslångt potpouri, utan att han likväl
föreslog mig något ombyte af cavalier; hans artighet var nu utan gräns,
han ville (helt naturligt) godtgöra hvad han emot mig trott sig
förfelat, och just derföre var slutet på den mångtourade dansen mig
särdeles välkommit. -- Jag har nu för dig framställt åtskillige
personer mer och mindre intresanta, af dem, med hvilka jag under den
nyss passerade aftonen var i någon beröring, men den, med hvilken ett
dylikt fall ej existerade, den af hvilkens läppar jag ej hörde ett enda
ljud, hvilken jag endast såg, och som bland alla dervarande karlar blef
den enda, som verkeligen intereserade mig, honom har jag ej nämnt,
emedan jag; lik små barnen sparsam på det ljufva och goda, velat gömma
det bästa till sist; och ännu ett, emedan jag hoppats du af hans
oförmodade framträdande i denna muntra sorlande krets, bestämt skulle
erfara samma djupa intryck som jag; se då min Emilia, betrakta med väl
klappande hjerta, det märker ingen, men Gud bevars, Gud bevars, icke
tårfuktadt öga, ibland siden och band, blommor och gaze, löjen och
skämt, en ung man med oändeligen interessant, själfullt skönt utseende,
omkring tjuguåtta högst trettio år, stå lutad emot tvenne grymma
hånande kryckor, lugn framblickande utåt det hvimlande salonsgolfvet;
hvem är den beklagansvärde ädle krympligen, hvilken ej utan sitt
obevekliga stöd mägtar taga ett enda steg? Denna fråga gjorde jag
Friherrinnan, bredevid hvilken jag, af hennes vänliga vinkar ofta
ditlockad, satt; densamma hör jag nu äfven dig göra mig, och svarar dig
hvad jag sjelf genom Friherrinnan fick veta; han är en bror till den
täcka öfverstinnan Z., hvilken, under det hon mellan danserna
uthvilade, med innerlig känsla sågs hand i hand med denne sin
själsfrände bortprata långa timmar. Du må ej min älskade läsarinna mig
till förargelse framkasta någon tanklös fråga: huruvida under dylika
omständigheter, Öfverstinnan väl hade hjerta att dansa; då gör jag åter
den der, dig ingalunda behagliga nack-knycken, du minnes den väl? och
svarar dig, enligt min innerliga känsla: hjertat och själen kunna
alltid lika lifligt, måhända ofta i fördubblad grad, känna och dela
lidanden hos en älskad medlike, vän eller anhörig, och ögat genom tid
och vana, dock sluteligen härdas till betraktande af hvad den
oundvikeliga nödvändigheten pålagt, samt således äfven den älskande
systren, ung och liflig, i dansen framsväfva med ett likaså varmt
hjerta som någonsin den pedantiske väggprydnaden, hvilken, för det en
gammal tante eller onkel ligger sjuk, ej vågar röra sig till en valtz
eller quadrille, men det oaktadt ej kunnat försaka ett stormande begär
att uppsöka erbjudna nöjen och förlustelser; och, hvilken är i det hela
väl oskyldigare an just den förströelse dansen lemnar? Med samma skäl
borde ju spektakler, kaffen, supéer, till och med concerter och
muntrande lecturer fördömmas, med ett ord allt hvad som möjligen gör
anspråk på en fiffigare tanke eller bidrar att förskingra sinnet;
undvikandet af dessa nöjen af personer, hvilka ej genom döden lidit
smärtsammare förluster, då fallet alltid blir förändradt, anser jag
ovilkorligt som det fördömligaste pryderi, der endast etiquette,
omöjligen den sanna känslan, kunnat tala. Men nu vill jag nämna dig
något, hvaråt du rätt hjerteligen skall skratta, det tycker jag likväl
alldeles icke illa om, tvärtom jag skrattar med. Jag har, af hvad skäl
vet jag egenteligen ej, men så har likväl förhållandet varit, alltid
med litet sneglande blick skådat dessa ungherrar, hvilka på senare
tider i så öfvermåttan stor mängd börjat begagna glasögon, och har i
mitt sinne undrat öfver det till och med ögonen hos sednare tiders
generation till den grad lida af svaghet, så dessa yttre medel till
deras conserverande så allmänt nödgats tillgripas, då äldre karlar,
till och med gubbar, med blotta sina egna ögon ännu finnas se
ypperligt; vare härmed dock huru som helst, jag har allt nog aldrig
förr kunnat förlika mig med dessa dubbla; nu, då jag oförmodadt såg
denne T. med dylika, föreföllo de mig alldeles icke motbjudande,
tvärtom var han den första jag tyckte de riktigt väl klädde; således
har åter slumpen med hast kullstörtat en fördom, den jag trodde allt
beständigare skulle rotas i min inbillning, och jag är säker på, jag
härefter ganska tranquilt skall betrakta dessa förr så förhatliga stela
glasögon, och Gud vet, må hända ännu förälskad i dem, möjligen lägga
mig sjelf till ett par dylika. Men nu till Rosa; flere gånger under
aftonen, men i synnerhet under den omnämnde potpourin, var jag ej
mäktig afhålla mina ögon ifrån den intagande flickan; hon dansade med
R., men nej, hon dansade ej, hon sväfvade jemte honom genom högre
regioner, åtminstone voro hennes tankar, hennes känslor ej af denna
verlds; ack! om du sett henne, då hon, tröttad af en uthållande valtz,
oskuldsfullt uthvilade i den stol hans uppmärksamhet henne utsett, de
blickar fulla af inre frid och salighet hon då stundom tillsände honom,
som lutad till hennes sida, genom ständigt förnyadt tilltal sökte
fängsla hennes uppmärksamhet, om du sett det anspråkslösa milda i hela
hennes väsen, der ej en mine, ej en gest var antagen eller konstlad,
men tvärtom, den skönaste natur rådde; om du sett den rika, ehuru späda
rundningen af dess vackra zephirlika gestalt, samt sluteligen, om du
sett det obeskrifligt svårmodiga, långsamt bortdöende leende på de
runda purprade läpparne, då under dansens muntra hvirfvel hennes blick
oförmodadt föll på den väl till utseendet lefnadsglade, dock stundom i
dysterhet inom sig försjunkne T., då öfverdrogs vanligtvis hennes ögas
klara spegel af en fuktig tåredimma, hvars milda dagg, ren och
uppfriskande, nedföll i dess unga varma hjertas rika blomstergård. Jag
suckade under det jag sådan betraktade henne; många innerliga
önskningar för det ständigt fortfarande lugnet inom hennes själ;
säkert, säkert anar hon ännu ej till sitt eget oerfarna hjertas
tillstånd, ack! hon är i sanning en huld, ännu knappt utslagen ros,
hvilken blott drömmer sin frid, och sin oskuld. Uti samma salong der
tableauerna voro anbragte, var nu arrangerat för supéen, hvilken yppig
och öfverflödande bestod af det raraste och läckraste årstiden och en
väl rigtad kassa kunde frambringa; på de präktiga borden, der sirliga
krokaner i olika format prunkande höjde sig, lyste silfver, kristaller
samt herrliga vaser, fyllde med utmärkt sköna, lefvande blomster, den
ståtliga kronan spridde åter sitt sken, hvilket ännu mera förökades
genom det ljusen från silfverkandalabrerna, hvilka i mängd funnos å
bordet, meddelade. Skönast voro dock salonens väggar att påse, hvilka
öfverallt voro prydde med korslagda blanka klingor och bajonetter, i
hvars blåa stål ljusskenet strålande återspeglade sig. Midt på väggen
framför det stora längsta bordet, var af sabelklingor, hvars spetsar
alla voro hopfogade, formerad en stor sol, i hvars midt åter en
mångfärgad rörlig eld brann; på hvarje fäste af klingan hängde en frisk
doftande krans af röda och hvita rosor. Vid åsyn af dessa krigiska
apparater, tycktes de unge Militärerne erhålla nytt lif, nu uppstod ett
sorl, ett jubel, ett gny, hvilket knapt genom den starka appetiten
kunde döfvas. Att sjelfva soupéen räckte förfärligt länge, kan du väl
tänka, innan i tillbörlig ordning alla de otaliga rätterne, delicerne
och decerterne, voro serverade och påsmakade. Jag höll redan vid de
bruna välluktande hjerparnes ankomst på att half-tröttna, ty hvarken
Öfverjägmästarinnan Bjellerdorffs ordförande, hvilken satt tvärs för
bordet midt emot mig, eller mina ömsesidiga grannars Fröken Jettchens
och Baron Paul C----s muntrande conversation, ej ens Major Fixenheims
långtrådiga afhandlingar om vätgas, brännämnen, samt i anledning deraf
uppfinningar, dem snille och industri gjort etc, förmådde väcka min
uppmärksamhet förr än oförmodadt en kraftig trumpetstöt injagade nytt
lif hos en hvar. Nu uppsteg Guvernören höjande sitt glas, och
proponerade i vänlighet för sin gamla vörnadsvärda Fru moder en skål,
hvilken af hela sällskapet, under ljudande hurrah utdracks; -- och
hvilken ändteligen gaf anledning till alla de oräkneliga som för det
grefliga huset, jemväl för enom och hvarjom, sedermera följde. Sist
serverades i gyllene koppar, allt sittande till bords, det "magnifiqua
kaffet", som Fröken Jettchen kallade det; klockan slog precis sex då
man sluteligen uppreste sig, samt gästerne yra och tröttade småningom
förfogade sig till sitt. Att jag härigenom pratat dig till sömn min
Emilia, derom är jag fulleligen öfvertygad, i synnerhet om, par bonté,
du till aftonlecture valt mina anteckningar; jag har minsann äfven i
långtrådighet öfverträffat sjelfva Major Fixenheim, men, du ser väl
deri endast ett talande bevis på sällsynt läraktighet. Sof emedlertid
godt min hulda läsarinna, jag går att deri följa ditt exempel.




Den 17.


"God morgon, nio-sofverska", helsade mig skämtande Friherrinnan, då jag
i går fötmiddags, sent uppvaknad, gick att önska henne en glad dag. "Nu
har väl _Majoren en gros_, spökat för din fantasie hela natten, eller
huru Mathilda?" -- "Ingalunda Fru Friherrinna", svarade jag, "tvärtom
har jag ju sofvit så lungt och tryggt, som skulle inga Majorer finnas
till i hela verlden, jag satt länge uppe i aftons, och har af den
anledning hvila så allt för länge; jag höll äfven på att storbanna
Annette för det hon ej förr väckt mig, då hon likväl tappert försvarade
sig med Friherrinnans förbud härtill." -- "Ja, jag var inkommen för att
helsa dig en god morgon", återtog Friherrinnan, "men då jag såg huru
ljuft du slumrade, utgick jag åter, tillsägande endast Annette, hvilken
fannts i yttre rummet, att ej stora din sömn. Jag vill nu", fortfor
Friherrinnan, "avertera dig en liten bjudning till Majorsakn Pygmeus,
den jag gerna såg vi antoge, vore du ej ännu efter balen alltför
trött." Så gerna Emilia, jag verkeligen förblifvit hemma, instämde jag
naturligtvis dock i Friherrinnans vänliga önskan; förmiddagen förgick
nu under resonement om den nyss bivistade festen, samt i anledning af
den förekommande personer, öfver hvilka vi hvardera yttrade vår mening.
Bland annat förde händelsen äfven samlalet på Baron C. och det kuriösa
resonement som i början af afton ägt rum emellan Baronen och mig;
Friherrinnan roade sig godt deråt, men lemnade emedlertid Baronen,
hvars caractair hon genom sin son i grund känner, ett verksamt loford;
han är den hederligaste unga karl, påstod friherrinnan, hon kände,
samvetsgrann, reel, och ordentlig, ehuru i sitt sätt nägot för mycket
sjelfsvåldig och korttänkt; i synnerhet visar han fruntimren alltför
liten uppmärksamhet; likvist lärer hans sätt, mente hon, till dessa
sednare, merendels bero af dem sjelfva. Jag fick nu äfven veta Baronen
vara en aflägsen slägtinge till Friherrinnan, hvaraf, likasom af den
intima vänskapen med hennes son, kommit hans i förra tiden oftare
umgänge i huset. Friherrinnan meddelade mig nu huru hon, angående mig,
varit öfverhopad af frågor; i synnerhet hade Geheimerådinnan
Nobelcreutz noga utforskat min härkomst, moyenger, partier, om jag ägde
några o.s.v.; hon påminde sig nu sett "detta ansigte" förut, ehuru
hon ej bestämt kunde erinra sig hvar; men genom Friherrinnans
underhjelpande sluteligen drog sig till minnes att det varit på _Örnen_
vid sin öfverfart ifrån N. -- Nu uppmanades Friherrinnan att i nåder
taga mig med, då besök skulle göras hos Geheimerådets, på det man sjelf
kunde blifva i tillfälle se, åhöra, bedömma, etc. etc, hvilket allt
jag, oss emellan sagdt, dock obegripeligen gerna önskade undvika, om så
ske kunde. Till och med Grefvinnan X. hade gjort Friherrinnan sin
kompliment öfver min person samt det lätta, (hennes egna ord) i mitt
sätt att vara; önskande äfven det Friherrinnan ofta ville tillåta ett
egnare umgänge mellan Fröken Aurelia och mig. Du finner väl Emilia, att
om dylika grannlåter gjorde mig någon fägnad, var det helt och hållet
för Friherrinnans skull, hvilken jag tydligt fann, ansåg sig deraf
smickrad. Som jag förmodade samlingen hos Majorskan skulle bestå
egenteligen af Friherrinnan, och möjligen en eller annan egnare person,
klädde jag mig, enligt Friherrinnans önskan, mycket enkelt i en hvit
finrandig mouslinsklädning, samt en hvit blond-krage, den Friherrinnan
skänkt mig; men ehuru ej stor, utgjordes societén dock af några fler än
de påräknade. Geheimerådinnan satt redan och doppade det svällande
sockerbrödet i sin kaffekopp, då Friherrinnan inträdde; jemte den
förstnämnda i soffan, sågos ännu några andra Fruar, äfvensom värdinnan
sjelf, hvilken der innehade sin plats; Majorskan emottog Friherrinnan
med mycken artighet, i soffan makades nu rum för henne, och sedan äfven
jag erhållit en liten välkomst-nick, öfverantvardades jag i Fröken
Dolls beskydd, hvilken redan, jemte Fröknarna Nobelcreutz, i minnet
gallopperade rad upp och rad ned, mönstrande och upprepande klädsel,
gester, miner, samtal, ja ända till det obetydligaste af hvad hos den
eller den person på balen varit att anmärka. De höllo just på med en
liten disput då jag inträdde. "Nå, det var herrligt!" utropade Fröken
Doll, "nu skola vi väl få en skiljoman i vår tvist; välkommen Mamsell
Sommer! Hör nu på, var icke Öfverste-Lieutenantskan Dyrers klädning på
balen ljusblå? och ännu vidare, voro pastejerna till boullionen
fyllda med kräftstjertar eller fisk? svara, svara blott fort." -- "Så
mycket jag kan påminna mig", yttrade jag, intagande min plats, "var
Öfverste-Lieutenantskans klädning ljusröd." -- "Ah, bravo, bravo!"
utropade Frökon Cloty, "alldeles rätt, alldeles rätt; nå pastejerna då,
Mamsell Sommer?" -- "Fröknarna måste benäget ursäkta mig", svarade jag
åter, "men hvad den sednare vigtiga frågan angår, kan jag sannerligen
ej lemna något upplysande svar, emedan jag ej smakade dem." -- "Nå vi
få väl höra", mumlade Fröken Doll, "ja så, ljusröd; ja ja, jag tror nu
nästan, det kan jag då snaran: medgifva, måhända jag misstog mig om
färg, men pastejerna, nej, jag försäkrar herrskapet voro icke de af
kräftstjertar." I detsamma ankommo Friherrinnan C. jemte tvenne
sina döttrar; "se god dag, söta flickor, huru mår du Serafia och
Clementine", framflåsade Fröken, då dessa begge inträdde i rummet, der
vi sutto; "hör nu, söta flickor, kunnen J säga om pastejerna på balen
voro fyllda med färs eller kräftstjertar?" -- "Minsann, kära du, jag
det vet", svarade fröken Serafia, medan den yngre spänd och matt
kastade sig i det lediga soffhörnet, och nu derifrån utdelade familiära
nickningar till Fröknarna Cloty och Jettchen. "Ja, men jag kan säga",
vidtog sluteligen Fröken Clementine, sedan hon med dån slängt
sin pirat på bordet, samt makligt började servera sig kaffe, "jag kan
säga att de voro af färs, eljest hade jag icke ätit deraf, emedan
jag kan ej fördraga kräftstjertar, uh! de äro väl förfärlige." -- "Nå
Överste-Lieutenantskan Dyrers klädning, hvilken färg hade den?" -- "Den
var positivt ljusgredelin", återtog Fröken Clementine, "det såg jag
allt för säkert." -- "Jaså, men Mamsell Sommer påstår den varit
ljusröd", mente Fröken; "påstår den varit ljusröd? kors det kunde jag
ej upptäcka, gredelin var den i mina ögon, men då Mamsell Sommer
påstår, måtte jag väl sett galit." Nu var tid för mig att falla in.
"Mamsell Sommer hvarken påstår eller säkert bestämmer ett eller annat,
hon vill blott minnas den var ljusröd, men afgår gerna med undvikande
af disput ifrån hvarje yttrande i nämnde ämne." -- "Nej, nej, nog var
klädningen gredelin, mitt Herrskap, och det är säkert", beslutade
Fröken Clementine, med likväl någorlunda nedstämd ton; och såleds
blef tills vidare beramat att: pastejerna voro af färs, och
Öfverste-Lieutenantskans klädning gredelin. Nu inträdde Fröknarna Q. --
Åter helsande, och välkommande. "Bästa flickor", började Fröken Doll,
sedan Fröknarna väl hunnit sätta sig, "ni, som så mycket lierade med
Öfverste-Lieutenantskan Dyrer, ja till och med till henne nära slägt,
sägen hvilken färg hade hennes klädning på Grefve X----s bal?" --
"Denne", svarade Fröken Albertina, framtagande ett ljusrödt gros de
neaples stycke, hvaruppå hon ärnade arbeta, "vi handlade af samma
stycke tillika, och som jag äfven vid hennes toilette var tillstädes,
är så mycket säkrare att hennes klädning var röd." -- "Således har
Mamsell Sommer ändå rätt", triumferade Fröken Doll, i glädje öfver att
Fröken C. icke fick det; Denna åter, bet endast immerfort på sina
rosenfärgade naglar utan att hvarken låtsa höra eller svara. Jag var
under hela denna farce så full af skratt, så jag med möda kunde
tillbakahålla dess utbrott. Jag väntade nu endast på en yttermera
afhandling om pastejerna, för att se comedien completerad. Händelsen
fogade nu jag kom att sitta invid Fröknarna Q., hvaraf äfven ett
lifligare resonement blef fallet; så söta flickor äro verkeligen rart
om, den äldre ser intet ut men har ett öfver all beskrifning älskvärdt
sätt, samt tyckes vara beläst och språkkunnig; hon iakttager jemte ett
stilla väsen, mycken anspråkslöshet; den yngre är täck som en frisk
ros, känner äfven åtskilliga språk, men har i synnerhet egnat sig till
musik, för resten tyckas de vara lif och själ, syskon i ordets
heligaste bemärkelse. Jag hade onekligt ganska trefligt under samtal
med dessa okonstlade varelser, der ömsesidiga meddelanden, i anledning
af musikalier, poesi, lecture etc, i ymnighet ägde rum; i synnerhet
afhandlades och uppskattades den höga lekande andan af de svenska
herrliga noveller, dem endast en Mamsell Bremers penna förmår
nedskrifva. Vi voro just inbegripne i dylika åskådningar, då genom
Baron C----s, Kapiten G----s et H----s, samt Lieutenant Dolls ankomst
våra ämnen afbrötos; Baron C., adresserade sig snart efter de första
legera påhälsningarne till Fröknarna Q., äfvensom någongång till mig;
underrättade sig om allas vår välmåga sedan sednast, enligt vanliga
allmänna phraser; de öfrige Herrarne delade sig samvetsgrant mellan
Fröknarne N., C. et D., och nu fortgick konversationen lifligare
än någonsin. Bland annat underrättade oss baronen om en superb
Theater-trupp, hvilken redan länge väntad, nu ändteligen vore anländ,
nämnde äfven sujetter dervid, hvaribland en i synnerhet vore ypperlig
sångerska; utforskade vidare vår smak, i anseende till dylika nöjen
o.s.v. Som arbetet, vid hvilket jag var sysselsatt för ett ögnablick,
fordrade Friherrinnans omdömme, var jag nödsakad på en moment aflägsna
mig, för att i förmaket uppsöka henne, och kan nu ej afhålla mig, för
sällsamhetens skull, för dig upprepa ett litet resonement, hvartill jag
helt opåräknadt blef vittne; Fru A., Fru B., Fru C. och Fru D. sitta
vid ett bord, litet afskiljde ifrån de öfriga och spela boston;
oförmodadt stiger Fru E. upp ifrån sin stol, närmar sig spelbordet,
omnämner i vänlighet för Fru D. en okänd hederlig familj, hvilken,
beröfvad alla tillgångar, som bäst befann sig i de mest tryckande
omständigheter; ville du ej söta Fru D., göra en mensklig gerning, och
taga en eller par lotter uppå en liten silfverpjes, hvilken nu af den
olyckliga familjen bortlottas, nog vet jag du gör mig häri till nöjes
bästa Fru D.? Fru D. vänder sig förargad, i det hon med häftighet
kastar ett kort till sina medspelare, till Fru E., sägande: "nej jag
tackar, det gör jag visst icke, jag skickade dem härom dagen ett hälft
lass ved, äfvensom en half kalf och fem marker smör, jag tycker minsann
det kan förslå, göre nu en hvar detsamma." -- "Nå men", återtog Fru E.,
öfvertalande, "det är ju för dig som rik, något så obetydligt, en enda
Riksdaler, den spelar du dig till i hast, och gör den dig i det hela ej
till eller ifrån, men ökar summan för de verkeligen behöfvande." -- "Å
nej, nej", skrek nu Fru D. vred, "jag ger icke dit mer en enda styfver,
hvad jag dessutom i afton vinner, förlorar jag i morgon, jag ber dig
kära fru E. plåga mig nu ej vidare härmed." Inseende det fåfänga i sitt
bemödande att på denna hand vinna någonting, vänder sig fru E. till fru
A. sittande på andra sidan om henne, "nå, du goda Fru A. nekar visst
icke till min begäran, derom är jag öfvertygad?" -- "Jo, det gör jag
visst", afbröt henne med thordönsstämmna snäsigt Fru A., "jag tar visst
ingen enda lott, om icke för annat, så för det du icke härom sistes tog
lott uppå min syperba bordduk." -- "Min Gud", inföll fru E., "det
gjorde jag visst, mins du icke det?" -- "Ja i alla fall gör jag det ej,
jag har ej råd att skänka bort någonting, den ena dagen följer den
andra med utgifter af oräkneliga slag, jag måste nu börja hushålla,
eljest ligger jag sjelf uppå landsväg, och det verkeligen af puraste
godhjertenhet och hjelpsamhet emot stadens alla fattiga; jag tar
bestämdt ingen lott." Den godhjertade Fru E. syntes nu temmeligen brydd
öfver sin ringa framgång, men hvad stod att göra, hon fästade så mycket
ifrigare fingren vid sitt lilla spetsarbete, och nedsväljde i tysthet
sin harm; härunder blef äfven jag snart färdig att lemna rummet, med
till afsky gränsande känsla för dessa varelser, hvilka så illa och
otacksamt förvalta de medel Gud i öfverflöd dem förlänat. Mitt humeur
var af denna lilla tilldragelse så alldeles försvunnit, med bästa vilja
hade jag ej kunnat undertrycka den tår, hvilken mitt hjertas våldsamma
rörelser i mitt öga framprässat; jag kände med smärta hvad nödlidande
ville säga, och föreställde mig således allt för lifligt till hvilken
grad motgången måtte pröfvat dessa arma, innan de ägt styrka att
blottställa sig för sina medmenniskors hån och godtycke; jag vände som
sagdt om för att åter närma mig den lilla krets jag nyss lemnat, då jag
såg Baron C., lutad emot dörren uppmärksam betrakta gruppen kring
spelbordet, hvaraf ingen kunnat, eller hunnit bemärka honom; han hade
hört alltsamman, det fann jag af hans blickar, äfvensom af de halfhögt
yttrade ord, "sådan är menskligheten" han vid det jag passerade honom,
uttalade: Gud nåde så visst som hon är usel, tänkte jag vid mig sjelf,
i det jag suckande åter nedsatte mig, och tyst började syssla vid mitt
arbete. -- "Söta Constance, ville du väl roa oss med litet musik", bad
en stund derpå Majorskan, hvilken i dag rätt aimable närmade sig Fröken
Q. "Gör mig detta till viljes, jag vet du plär ej låta persuadera dig."
-- "Oändeligt gerna, om det kan roa Herrskapet", yttrade Fröken,
uppsteg genast ifrån sin plats och gick, åtföljd af oss öfrige, till
salonen, der ett skönt fortepiano stod; med lätt hand öfverflög hon,
medelst några harmoniska accord, tangenterna och spelade derefter ett
par ganska sköna större stycken; "skada att ej Constance sjunger",
anmärkte Majorskan, "då vi i Baron C. äga en så förträfflig
tenorsångare; August sjunger icke heller så dålig bas, sjunger icke
någon annan af Herrskapet?" -- "Jo Mamsell Sommer sjunger visst, det
har jag sjelf hört den förmiddag jag besökte Mamsell", inföll Fröken
Doll, "sjung dock bästa Sommer." Nu uppsteg äfven Fröken Q. ifrån
pianot, gjorde för mig en liten graciös bugning, ledde mig till sin
nyss lemnade stol, förenande sina böner med de öfriges, det jag måtte
låta dem få höra något sångstycke; för att ej kunna beskyllas hafva
låtit persuadera mig, nedsatte jag mig således, slog an de högst enkla
accorderna till mitt lilla favoritstycke: "hulda måne", samt
accompagnerade dertill med min röst; men, hvilken herrlig tenor följde
nu med, under den alltför obetydliga sången, ack! en så skön en så
gudomlig röst, jag vågade knappt unna mina toner ett döende ljud för
att ej undgå den alldeles makalösa stämman. Nu ombytte jag ovilkorligt
stycke, under det jag tänkte: "hvad är lifvet utan sång", och åter
sjöngs det lilla stycket utur: "qvinnorna": "klingen klingen milda
toner", det var eljest det käraste stycke Friherrinnan kunde höra;
hennes Gustafs afgjorda älsklingssång, och nu var det sannerligen något
att höra; jag måtte inom mig medgifva Majorskan hade rätt, hennes bror,
Herr August, sjöng onekligen en ovanligt ren och full bas, den ena
sången gaf nu anledning till den andra, hvar och en af sällskapet
föreslog något stycke, hvaräf kom att: _Axels monolog, Söderländskan i
Norden, Näktergalen, Rosen, Fiskarn, Källan_, i hast ljudade i den för
sång förträfligt lämpeliga salonen, äfvensom att jag -- i full harmoni
med mitt inre -- nästan sagt, aldrig sjungit med mera nöje än just nu.
Då jag sluteligen blef i tillfälle att lemna instrumentet, regnade
complimenter och tacksägelser, så väl af de i salonen befintelige
åhörarene, som af förmakets innevånare; sjelfva Geheimerådinnan yttrade
sig oändeligen charmerad af det nöje jag åstadkommit; jag för min del
tackade i mitt hjerta dessa menniskor, som under sången varit så
beskedliga och tegat; jag vet intet fasligare och på en gång
förargeligare, än att, enligt hvad merendels bruket är, sedan man väl
trugats och complimenterats, sätta sig till ett instrument, i
ögnablicket derpå genom allmän conversation, buller och hviskningar
öfverröstas; ett sådant förhållande bevisar ettdera missaktning,
ogrannlagenhet eller elakhet, eller i motsatt fall dumhet, brist på
kännedom af det sköna, eller oförmåga att det bedöma, och är i hvarje
hänseende odrägligt.

Men nu inträffade, i stället för théet, limonaden, hvaraf en hvar af
oss, under den sommarvarma aftonen med begärlighet lät sig smaka, och
kort derefter, äfven timmen till allmänt uppbrott.

I dag morgons infann sig Rosa tidigt hos mig för att sluteligen säga
farväl; Hon är nu redan jemte sina föräldrar och syskon afrest till det
herrliga landet! o! den lyckliga Rosa, som får inandas dess balsamiska
luft, lefva bland dess träd och blommor, af hjertans grund drilla och
sjunga i kapp med fåglarna; lyckliga Rosa! Då hon efter en flygtig
stunds härvaro åter måste gå, undföll hennes läppar den önskan jag vet
hennes hjerta så lifligt hyllar, nemligen: att på någon tid kunna
erbjuda mig vistelsen på Liljedahl. Så mycket nöje en sådan verkeligen
förorsakade mig, skulle jag likväl omöjligt hafva hjerta önska
dess realiserande, huru skulle jag ens tänka att lemna min dyra
välgörarinna. Jag tackade således Rosa för sitt vänliga anbud, hvars
hjertliga mening jag med tacksamhet erkände, men af hvilket jag
omöjligt trodde mig kunna profitera, dels emedan jag ej för hennes egen
skull kunde lemna Friherrinnan, dels emedan saknaden efter henne
ovilkorligen skulle förminska, ja förderfva den trefnad landet och den
muntra omgifningen der i annat fall kunde skänka mig. "Så! så!" suckade
Rosa, "så är då mitt innerliga hopp i detta afseende bedraget, det var
hårdt det söta Mathilda!" -- "Nej, detta hopp blir visst icke bedraget,
lilla Fröken", inföll nu helt oförmodadt Friherrinnan, hvilken under
vår diskurs oförmärkt inkommit, "här min hand derpå, att Mathilda
mycket säkert på några dagar, till och med veckor, under sommarn skall
med sin närvaro på Liljedahl komma att glädja lilla Fröken." -- "Ack!
ack!" gladde sig Rosa, "hvad Friherrinnan är obeskrifligf god, hör du
nu det Mathilda, nu får jag ju likväl med all säkerhet vänta dig", och
dermed neg hon oupphörliga gånger för Friherrinnan, hvilken till afsked
rätt vänligt kyste den täcka rosenmunnen. Rosa är nu borta, jag äger
ett bestämdt hopp att snart få återse henne, och likväl kan jag icke så
af hjertat som man skulle tycka, glädjas deråt; hvaraf kommer väl det?
Jo, emedan mitt hjerta redan med den osvikligaste hängifvenhet mest och
heligast tillhör henne! min andra mor! min vän, min beskyddarinna! Vi
hafva i dag tillsammans sysslat med de redan omnämnde linneplaggen,
hvilka nu sirliga och Friherrinnan i smak, ligga i ordning; ack! hvad
ändå en moders kärlek är gränslös; lyckliga, lyckliga J alla! som få
njuta dess sötma, dess salighet.




Den 20.


Trenne dagar åter försvunna, sedan min hand tecknade dig något ord; om
hvilka jag likväl ej kan berätta dig något särdeles i fall ej
meddelandet derom, hvarmed de upptagits, möjligen gör dig något nöje;
nå väl, i förrgår på eftermiddagen (förmiddagen tillbragtes med arbete)
infann sig Baron Paul C. hos Friherrinnan, på sin formeliga visite; den
inskränkte sig likväl ej till dessa fem minuters, hvilka här brukas då
de skola vara riktigt moderna, men räckte tvärtom till sent inpå afton.
Friherrinnan syntes af hans allt mer och mer vinnande lätta
conversation ovanligt lifvad, och uppmuntrad, lemnade honom
underrättelser ifrån sin son, om hvilken de hvardera med verkelig
enthousiasm talade, gladde honom med hopp att snart få se den
efterlängtade o.s.v., det förtroliga du, den hjertliga benämningen
Tante, de bådas glada sinnesstämning, allt sammantagit verkade äfven
välgörande på mig; jag tänkte med innerlighet härunder på Emilia och
huru ljuft ett oförmodadt möte med henne vore; sedan Friherrinnan fått
utgjuta sitt hjerta genom meddelanden till en person, hvilken med
hennes älskling var så vänskapligt förbrödrad, tog hon, intagen af inre
tillfredsställelse, Baronens och min hand, ledde oss utan att säga ett
ord till mitt rum der hon nu utvisade oss plats vid flygeln; "Ack ja!
min Tante! det är äfven min varma önskan", yttrade Baronen, "att få
accompagnera Mamsell Sommer med min röst; huru klinga tonerna i dag,
värdaste Demoiselle Mathilda?" Jag slog ann instrumentet. "Herrligt."
-- "Månne de icke alltid utgöra en följd af den inre harmonien?"
frågade jag, seende honom rakt i de klara vänliga ögonen, under det jag
fingrade tangenterna, "eller huru tror Herr Baron? Deras omväxlande
moll eller dur förefaller ju behagligt i hvilkendera genre, den
svårmodiga eller lifliga, känslan dem uttalar." -- "Icke dock alltid",
återtog Baronen, "de mildaste toner kunna, anslagna af ett stormande
sinne, mången gång ljuda skärande och förfärlige och blifva omöjlige
att, utan den djupaste lidelse, uthärdas, äfvensom stormande och dystra
toner på samma sinne verkat snart sagt raseri. Derpå har gifvits
talande bevis, och kommer endast an på af hvilken beskaffenhet
själslidandet är. Jag vill till exempel i korthet citera en händelse.
Jag hade en vän, han var en redlig, känslofull yngling, hvilken nu
mera, Gud ske lof i grafvens kyliga famn fått svalka sitt glödande
hjerta; denne hade allt ifrån yngre år, i rena seder, helgat sitt lif,
sin ungdom, hela sin varelse, till en oskuldsfull flicka, i hvilken han
såg sin himmel, sitt allt; i fyra år var han den lyckligaste varelse
under solen, hennes trogna kärlek förkortade för honom längtans och
väntans tid, den hjelpte honom att öfvervinna de svårigheter, hvilka
mötte såväl vid hans studier, som sedermera vid ansökningen af den
tjenstebefattning han i och för vinnandet af hennes person gjorde. Ack!
huru hänryckt funno honom ensam på sitt rum mången gång hans bullrande
vänner, upprepande på sin herrliga viol stycken, dem han jemte
henne tusende gånger under kärlekens stunder exequerat; i synnerhet
förtjuste honom ett litet skönt känsligt stycke af Weber: 'Huldas
Lieblingsstyck', som han kallade det, på hvilket han jemt sjöng eller
spelte; det blef honom alltid nytt, alltid lika kärt. Morgonen af hans
lyckligare dagar började sluteligen med inträdandet af det femte året
gry, han skulle nu i sin älskades armar skörda lönen för möda och tråk;
sedan han således i beqvämaste måtto, och så långt hans tillgånger det
medgåfvo, för det lilla blifvande hushållet anskaffat propra och
smakfulla förnödenheter, anordnat allt överensstämmande med Huldas
smak, afreste han, öfver all beskrifning lycklig, utan att förut
underrätta henne om sin ankomst, under hopp att hon igenom hans
oförmodade inträffande så mycket gladare skulle öfverraskas; han
anländer en mörk höstafton till den lilla staden, der hans hjertas
utkorade vistas, ilar till hennes föräldrars hus, insmyger med af
kärlek klappande hjerta genom de välkända rummen, längtande att
sluteligen kunna trycka den länge saknade i sina armar, öppnar sakta
och oförmärkt dörren till hennes rum, och o Gud! ser henne, sin
tillbedda, dyrkade Hulda! kärleksfullt omsluten af en främmande
ynglings armar, hvilken under ömma kyssar trycker hans egen älskade
intill sitt bröst. Orörlig betraktar han ett ögnablick denna faseliga
scen, raseriets härjande lågor flamma i hans bröst, blodet sjuder
kokande genom hvarenda åder, det mörknar för hans syn, och knapt
behåller han så mycken sans, att han osedd åter förmår lemna detta
fasans, detta otrohetens hemvist. Han ilar, utkommen, utan rast, utan
ro, gatan framåt och uppnår först efter flere timmars vandring sitt
rum. Ingen välgörande blund ger honom under hela den långa natten ett
ögnablicks lindring, den rysliga bilden af honom, som röfvat hans
hjertas helgedom, hans Hulda, står med outplånliga drag lifligt tecknad
i hans själ; morgonen finner honom redan tidigt ute; hämnd, gräselig
hämnd är hans enda tanke; utan medvetande styr han sina steg åter till
samma trakt, dit han för några timmar sedan under kärlekens rus så
lycklig ilat; olyckan fogar att i samma ögonblick han närmar sig huset,
den alldrig förglömde hatade ynglingen äfven derifrån utträder, samt
lugn och ej anande någon fara, vandrar gatan framåt. Med förnyad kraft
agga nu svartsjukans, hämndens pilar i den olyckliges hjerta, han
skyndar att i hamn och hål följa den främmandes steg, hinner honom på
en aflägsen gata; anhåller det han skyndsamt ville infinna sig på en
känd plats, ett stycke utom staden, hvarest en person i angelägna
affairer ifrigt väntade honom; erhållande ett tillfredsställande löfte,
hastar han sjelf att uppnå det bestämda stället, dit den fremmande
innan kort äfven infinner sig. Stum och skälfvande af vrede framtager
nu den uppfordrande ett par pistoler, räckande den ena af dem till sin
fiende. 'Nu, försvara er bof, skurk', är allt hvad hans darrande läppar
under raseri förmå yttra; tvekande emottager främlingen vapnet, öppnar
redan munnen till en fråga, då ett upprepadt: 'intet ord, försvara er
ärelöse skurk', ljuder i hans öra. Hans motståndares brådstörtande
häftighet lemnar den okände knappt tid att bemägtiga sig vapnet,
'skjut', skallade den olyckliges röst; 'Nej, icke förr än jag får veta
anledningen till denna begäran.' -- 'Skjut, usling', befallte ännu en
gång den uppbragtes vredgade stämma. 'Nej, icke utan en förklaring.' --
'Nå så dö då, niding!' skrek med yttersta ansträngning den vilde;
riktade med olyckligtvis alltför säker hand det dödande vapnet, och
badande i sitt blod låg snart den okände ynglingen. -- I och med
skottets aflossande var äfven raseriets eld afsvalnad; min arme vän
närmade sig nu den starkt blödande, hvilken med roslande röst kallade
honom. 'Ni är vilseförd olycklige', framstammade denne, 'jag dör
oskyldig, till hvad er upphrussande ifver möjligen kunnat anklaga mig.
O, mine nyss återfundna föräldrar! min dyra älskade syster, skulle vi
så snart, så för evigt skiljas, hade jag helst en gång, änn en enda
gång fått återse eder!' Ett ljus, ett förfärligt ljus uppgår för den
eländiges själ, det var Huldas, hans älskades broder han mördat; Gud!
en kallsvett lopp öfver hans kropp, hvartill hade han gjort sig
skyldig? mördare af en ädel ynglings lif, mördare till föräldrars hopp
och glädje, mördare af sin egen lycka; rysliga outhärdeliga tanke! med
darrande händer sökte han nu hämma det utur hjertat ymnigt forsande
blodet, och till lif återkalla den döende, men fåfänge voro alla
bemödanden. 'Min Huldas bror vakna, o! vakna, säg att du ej förbannar
den olycklige, den af kärlek vilseförde, hvilken här infor dina fötter
vågar anropa om bönhörelse! säg, att du med din sista suck äger styrka
att lemna honom din förlåtelse, lugna hans arma samvete, hvilket nu
gnages af helfvetiska qval, med den försäkran, att du i ett ljusare
hem, försonande vill räcka honom en broderlig hand!' Han hade under
dylika utgjutelser utmattad sjunkit på knä inför den afbleknade,
hvilken med lugn, leende mine, allt mer och mer afmattad, betraktade
den arme; nu tycktes han samla sina sista krafter: 'Icke min ovän, nej,
min okände vän!' framhviskade han, 'min dyra Huldas älskade! hvilken
oförminskat ägt och äger hennes kärlek, redan här nere räckes dig den
broderlige handen, försoning uttalar den ej, ty sådan höfves ej mellan
bröder, men en ännu bortom lifvet trofast, ehuru sent funnen vän, så
lofvar detta matta handslag.' Han grep nu svagt efter den honom till
möte uträckta handen, hvilken han sakta förde till sitt hjerta. 'Fly,
fly nu genast', yrkade ännu hans otydliga röst, 'uppfyll den döendes
sista önskan, låt alldrig Hulda veta banemannen till min död, forskona
det älskande hjertat en dylik smärta, lofva mig'... Meningen dog på
hans läppar, krampaktigt ryckte ännu musklerne, lifvet hade flyktat.
Fly med brottet i sina spår, fly med ett hämnande samvete, fly ifrån
sin kärlek, så bjöd det obevekliga ödet; och ofrivilligt, utan känsla
eller medvetande af hvad han gjorde, hastade han nu att ifrån sitt rum
samla de få effekter han medhaft, samt afreste, utan att någon mensklig
varelse i honom kunnat misstänka banemannen till denna grufveliga
gärning. Återkommen 

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/46844