← catalogue

Bannlyst

by Selma Lagerlöf · Swedish · Gutenberg #39147 · 442,387 chars · public domain (US)

The Project Gutenberg eBook of Bannlyst
    
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Bannlyst

Author: Selma Lagerlöf


        
Release date: March 14, 2012 [eBook #39147]
                Most recently updated: January 27, 2014

Language: Swedish

Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/39147

Credits: Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online
        Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This
        book was produced from scanned images of public domain
        material from the Google Print project.)


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BANNLYST ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Print project.)





________________________________________________________________________

     Noteringar:
       I denna e-text har text som var i 's p ä r r a d' stil i
       orginaltexten ändrats till _kursiverad_ stil.
________________________________________________________________________




BANNLYST

  EN BERÄTTELSE

       AV

  SELMA LAGERLÖF

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


_Copyright. Albert Bonnier 1918._

_Första--femtonde tusendet._

STOCKHOLM
ALB BONNIERS BOKTRYCKERI 1918




FÖRSTA DELEN




GRIMÖN.


På Grimön i den västra skärgården bodde för några år sedan en man och
en hustru, som voro varandra mycket olika.

Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit
annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla
dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla
vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra
ut vid femtio som vid tjugu.

Dessa två makar sutto en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som
stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god
ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl,
utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i
en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet.

»Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att han kan få ut så mycken
lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett
märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att
göra något bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras.»

Medan hon tänkte så, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som
var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo
hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en
hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus.

»Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten
såsom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Då hade
han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat
se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå
och arbeta på lantbruket. Och nu har vi det också, som vi har det.»

Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att
tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det
ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka
några åkerlappar och potatisland, som lågo likt små runda växtöar mellan
de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön.

Alla dessa småland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga,
att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön
otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång
skulle ge honom fullgod lön för mödan.

»Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!» tänkte
hustrun. »Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter
ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej,
när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska
ta födan ur havet.»

Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset
och flygeln kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta.

»Ja, se havet,» suckade hon. »Det är något, det. Där kan en fara och
handla och tjäna pengar. Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag
först och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i världen
skulle jag ha slagit mig på jordbruk. Hur ska det nu gå för oss, när vi
blir gamla och inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av våra barn
vill stanna hemma och hjälpa oss med sådant släpgöra, och det kan en
inte heller begära.»

De sista orden måtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hållit på
att berätta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen
hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått utstå, avbröt sig mitt i
en mening.

»Du hör visst inte på vad jag säger,» sade han. Men det var nog inte
första gången, som han fann sig tala för döva öron, för han lät varken
förvånad eller förargad.

»Visst hör jag på,» försäkrade hustrun. »Jag sitter just och tänker på
att du talar så bra, att du kunde ge dig ut som predikant.»

»Jag vet just inte vad jag ska säga om det berömmet,» sade mannen och
log godmodigt åt henne. »När jag inte kan få den åhöraren jag nu har
till att följa med, så lär det inte lyckas bättre med en hel
församling.»

»Men jag har ju följt med!» utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om
öronen. »Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första
vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de måste ligga
kvar där uppe in på andra året, så att det blev slut på maten för dem,
och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.»

Hon lät harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det
inte ville mycket till för att hon skulle komma i dåligt lynne,
framträdde allt tydligare.

»Jag undrar allt hur det skulle kännas, du Thala, om en hade någon av
sina egna med bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen,»
framkastade mannen.

Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de där orden med
en särskild betoning? Men mannen satt och såg rätt framför sig, och hans
gamla vattniga ögon voro alldeles uttryckalösa.

»Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem, som har det svårt, då skulle
en inte få många glädjestunder i livet,» förklarade hon. »Och de här
blev ju hjälpta till slut.»

»Ja,» medgav mannen, »det kom ett fartyg, som sökte reda på dem, och nu
är de hemma i England tillbaka.»

»Och nu blir det bara heder och ära och lycka för dem i alla deras
livsdagar,» avslutade hustrun.

Hon kunde inte tycka, att allt detta var något att sörja över, men
mannen fortsatte utan att slå an en lättare ton.

»Jag drömde i natt om våran son Sven,» sade han. »Jag tyckte, att han
kom fram till sängen och sa, att jag hade begått en stor orätt mot
honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag är
det nu heller. Men nog är det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans
namn i dag här i tidningen.»

Detta sades såsom skulle det vara alldeles betydelselöst, just som
något, som skulle angå endast honom själv, men från detta ögonblick
behövde han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun kom fram till honom och
överöste honom med frågor, -- Var stod namnet? Vad var det, som han hade
drömt? Var det möjligt, att det var fråga om deras Sven? Hon blev gäll i
rösten, nästippen rodnade, och ögonen tårades.

Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning, om det hade gällt något av
de andra barnen, men med denne Sven ägde det förhållandet rum, att Joel
och hon, då han var nio år gammal, hade lämnat honom ifrån sig till ett
engelskt herrskap, som seglade omkring i skärgården på sin lustjakt. De
främmande hade alldeles förälskat sig i gossen. Om de bara finge taga
honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och göra
honom till sin arvinge.

Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De
fattiga föräldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde
låta honom fara. Stannade han hos dem, så måste han ju förbli i deras
vård. Och han hade haft ett så gott huvud. De hade ofta talat om att det
kunde bli något märkvärdigt av honom, om han bara finge uppfostran.

Nu hade sjutton år gått, sedan de hade lämnat honom ifrån sig, och under
hela denna tid hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett brev, inte
en hälsning. De visste inte mer om honom, än om han hade legat på
havsbottnen.

»Se här!» sade mannen och räckte hustrun tidningen. »Läs här bland
namnen på de räddade! Ser du det: Sven E. Springfield?»

»Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, där står det.»

»Det kan inte betyda annat än Sven Elversson Springfield,» sade mannen.
»Det är hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste vara
rätt.»

Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att
denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne
kärast av alla hennes barn.

»Varför sa du inte genast, att Sven var med?» förebrådde hon mannen.
»Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.»

Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela
historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då
skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och
kunnat handla därefter.

Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde
reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för
sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit
längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras
fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur
undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av
svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång.

»Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt!» utbrast hon.
»Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.»

»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande, »Det blir
stjärnor och medaljer i all oändlighet.»

Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.

»Det var millioner människor i rörelse för att möta de här
nordpolsfararna,» sade Joel.

Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden
berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta
sättet.

»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stått i ett
gathörn och hade fått se honom gå förbi!»

»Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn,» sade mannen. »Det står i
tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och
anförvanters förfogande.»

Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck, -- »Ack, du
Joel!» utbrast hon. »Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit
med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där
ångbåten. Det hade _hon_ inte unnat oss.»

Med »hon» menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort
hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit
gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne
till ett riktigt vidunder.

»Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom,» sade
mannen.

Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga
ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta
det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt. -- »Hela vår
framtid beror på det här samtalet,» sade han till sig själv gång efter
annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.

»Det kan du just tro!» sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. »När
hon inte har unnat oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och
han har väl inte heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han
for, och han hade allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit
henne ovetande. Men hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt
folk för att en sådan herre som han skulle fråga efter oss.»

All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade
plågat henne under de gångna åren, kommo tillbaka med ny styrka.

»Ja, jag får ju medge,» sade mannen, »jag får ju medge, att det är
besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog
hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid
kyrkan i dag.»

Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala.

»Ack, vad detta går illa!» tänkte mannen. »Om hon kommer i det humöret,
blir allt fördärvat.»

»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,» sade han. Nu talade
han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade
fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen
annan utväg. -- »Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han,
som gav mig den här tidningen.»

»Kyrkoherden!»

»Ja, han ville tala med mig om Sven.»

»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan
som han nu är.»

Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod.
Äntligen brast det löst liksom med en explosion.

»Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en
stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?»

»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och
talar om det för dig.»

Nu sprang hustrun upp. -- »Kommer prästen själv hit ut?» sade hon. »Men
i all världen! Och det säger du mig först nu!»

Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var
städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.

»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det är väl något galet på
färde.»

Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans
huvud och läsa de tankar, som rörde sig där.

»Kanske att Sven har mjuknat, sen han har legat däruppe i isen och
tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss?
Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte
dugt förut, så duger vi inte nu heller.»

»Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord,» varnade
mannen. Inom sig började han att bli vred på henne, därför att hon var
så ostyrbar och alls inte tog något på samma sätt, som han skulle ha
gjort.

Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att städa i rummen. Mannens
sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.

»Vet du vad prästen har fått för nyheter?»

»Jag vet en del.»

»Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?»

»Ånej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för
dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.»

»Ja,» svarade hustrun, »det var bra, att jag fick tid på mig! Annars
kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det
skulle ha förargat mig efteråt.»

Mannen kände, att vreden växte inom honom. -- »Det är hennes mening att
förstöra hela vår framtid,» tänkte han. »Hon blir aldrig klok, bara
värre och värre för vart år, som går.»

»Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig
om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste
tala om.»

»Ingen konst?» sade hustrun och blev liksom än hårdare. »Vad menar du
med det?»

»Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget
i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all
högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men
sen på en gång var det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om
nordpolsfararna.»

Hustruns ansikte stelnade till.

»Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt?» mumlade hon mellan
hårt sammanbitna tänder.

»Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På
måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se
dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.»

Mor Elversson lyfte huvudet allt högre.

»Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade kanske varit bättre för honom, om
han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.»

»Du ska veta,» sade mannen med kraftigare röst än förut, »att det inte
är första gången, som sådant händer där uppe i norr. De hade
hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var
det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så...»

»Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun.

Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde
henne.

»De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade
mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer
än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.»

»Och Sven var med om det?»

»När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han
blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det
heller inte.»

»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten,
»nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog
för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få
komma tillbaka hit. Är det inte så?»

»Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända,» sade mannen.

»Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun. »Jag säger nej. Han ska inte
komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara
hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte
inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och
hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att
ingen annan vill se åt honom.»

Mannen såg på henne med en blick, som var full av vrede och otålighet.
Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle
för honom ha varit höjden av lycka. Den avsmak, som hustrun kände,
syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak.
-- »Vänta du!» tänkte han, »Du ska få höra nyheter, så att du blir
nöjd.»

»Det är, som jag säger,» sade han med sträng röst. »Prästen får inte
svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.»

»Är det inte så, som jag tror då?» frågade hustrun, och tonen miste
något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande.

Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.

»Vill du, att jag ska tala om prästens ärende för dig, eller vill du
vänta, tills han kommer?»

Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig var han att få straffa
henne för hennes kärlekslöshet.

»Fosterföräldrarna bor ju i London,» sade han, »och Sven hade vänt om
hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut,
skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och
revolvern fick göra följe, och laddad var den.»

»Och modern då? Visste hon om sändningen?» utropade hustrun.

»Hon visste om den.»

»Och sen då?»

»Sen blev det forstås så, som de ville.»

»Så att nu är han död?»

»Ja,» sade mannen, »nu vet du vad prästen har att säga dig.»

»Hon,» sade den stackars modern, »hon, som inte hade fött honom, men som
har fått haft honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda
sig, fastän han ingenting hade gjort!»

Därpå vände hon sig häftigt till mannen.

»Du ljuger! Det är inte sant.»

»Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha
trott, att en kvinnan kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så
tvivlar jag inte.»

»Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han
hade ju oss.»

»Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade
han ju inte så orätt i.»

Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade.
-- »Sven är död!» sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor med ett
stenhjärta, därför måste han dö.»

Hon bara grät och jämrade sig.

»O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle
skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade
honom.»

»Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen. »Prästen är här. Han
lägger just i land.»

»Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.»

»Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.»

Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han
tillbaka i sällskap med prästen och en ung man.

Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun.

»Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson,» sade
han. »Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket
tadelvärd handling, och att han har blivit bortsänd från sina
fosterföräldrar.»

Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. Hon höll ännu
förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, uppfångade hon
ändå en glimt av den främmande, som följde med honom.

»Det är Sven,» sade en röst inom henne. »Det är Sven.»

Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade ljugit
för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon
tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon
hade känt, då hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon
tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos
sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa
kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans
ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek
for genom hennes hjärta.

»Ack, den Joel, den Joel!» tänkte hon. »Han är märkvärdig. Han har låtit
mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän
den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har
försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag
inte annat än älska honom.»

Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med
ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.

»Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag
skulle få dig tillbaka,» sade hon med sin mildaste röst.




I KYRKAN.


Sven Elversson, mannen, som hade blivit hälsad som son hos de två gamla
ute på Grimön, satt i Applums kyrka och tackade Gud, därför att han hade
funnit en fristad, där han inte betraktades med avsmak och vämjelse.

På den ensliga, fattiga, bergiga lilla ön med dess två invånare behövde
han inte frukta att mötas av det där nerdragandet av mungiporna, som
antydde äckel. Fadern var gammal, han kände ingen avsmak, därför att han
hade förlorat alla starka känslor av lust och olust. Modern hade all sin
känslighet kvar, men hon älskade honom.

Kyrkan, där Sven Elversson satt, var en gammal träkyrka, där taket
pryddes av en stor domedagsmålning. Var gång han såg upp, föllo hans
blickar ovillkorligen på en stor, svart grinande djävul, som makade
bränder under en brasa, över vilken hängde en kittel, där en hop syndare
kokades i gult, skummande spad. Sven Elversson kände igen denna djävul,
sedan han sist var i kyrkan, för sjutton år sedan. Det, som gjorde honom
oförgätlig, var en lång, i spetsen trekluven svans, som han helt
behändigt använde till att röra om med i sin soppkittel.

Som barn hade Sven ofta fantiserat över denna mästerkock, som med så
stor skicklighet skötte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu tänkte han
endast: »Om alla de, som varje söndag sitter och betraktar den här
lustiga, kokande avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland dem
funnes en människa, som verkligen har haft en munsbit människokött
mellan sina läppar, skulle de knappast stå ut med att låta mig sitta
kvar i kyrkan.»

»Det finns en sak,» tänkte han, »jag vet knappast om det finns mer än
denna enda, som civiliserade människor inte kan begå. De mördar, de
begår äktenskapsbrott, de stjäl, de övar grymheter, de håller sig inte
för goda för fylleri, våldtäkt, förräderi, spioneri. Allt det där göres
dagligdags. Det bjuder kanske emot för somliga, men det göres. En av
mänsklighetens gamla synder begås dock inte mer i civiliserade länder.
Den kan inte göras, därför att den väcker vämjelse. Men den synden har
jag i alla fall begått. Jag är mera avskydd än djävulen.»

Den enda person i kyrkan utom föräldrarna, som ännu kände anledningen
till Sven Elverssons hemkomst, var prästen. Men kyrkoherden hade tagit
väl emot honom förra söndagen, visat sig förstående, talat vid hans far,
följt honom ut till Grimön, glatt sig åt att modern hade givit honom
ett kärleksfullt mottagande, gillat, att han ville stanna hemma hos
föräldrarna. Han hade i allo visat sig som en fördragsam och ädelmodig
man.

Nu, denna söndag, då prästen kom in i kyrkan och såg Sven Elversson,
mannen från hungerlägret på Melvilleön, sitta bland det andra folket i
kyrkan, erfor han en kväljande känsla i halsen.

Han hade hjälpt och bistått honom, han hade varit lycklig att få vara
med om att återförena son och föräldrar, att skaffa en fristad åt en
stackare, som hade fått lida för något, som han hade tvungits att begå,
en olycklig, som kanske i annat fall skulle ha begått självmord. Men han
hade inte tänkt sig, att han skulle få se honom i kyrkan.

»I mitt hem,» tänkte han, »jag skulle inte ha tvekat att ta emot den
mannen i mitt hem, men detta kan jag inte stå ut med. Han har ändå
smakat människokött. Han har begått något hedniskt, något avskyvärt. Han
hade bort förstå, att detta är mer, än jag kan fördraga.»

Ögonblicket därefter bestraffade han sig själv, anklagade sig för
kärlekslöshet, tänkte på hur Jesus kallade alla syndare till sig,
försökte värma upp sin medkänsla, påminde sig den stackars syndarens
milda och sympatiska ansikte, avhöll sig verkligen från att sända
kyrkovaktaren fram till honom för att be honom lämna kyrkan, som han
först hade haft lust till, gjorde altartjänst och predikade som
vanligt, men kunde inte bli fri från känslan av äckel.

Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett
par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde
fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga. Han såg
scenen, då den utsvultna skaran hade kastat sig över självmördarens
kropp.

Allt detta skulle han inte alls ha erfarit, om inte mannen hade kommit i
kyrkan, men nu var det över honom, och han kände sig hjälplöst i dess
makt.

Han knöt nävarna mot sig själv, vände sig så i predikstolen, att han
inte kunde se Sven Elversson, fortsatte att läsa upp sin predikan,
tvingade tankarna att följa med orden och tyckte sig med ens vara borta
från sin misstämning.

Men nu hände sig, att i denna hans predikan förekom en utredning om
nödlögnen.

Detta förde hans tankar tillbaka till Grimön och till nödlögnen, som
Joel Elversson hade använt för att visa sin hustru hennes verkliga
sinnelag. Han brukade ofta berätta små historier ur det verkliga livet
från predikstolen för att illustrera sina ord. Dessa historier voro
aldrig nerskrivna på förhand som den övriga predikan, utan han berättade
dem, allteftersom lusten kom på honom. Nu föll det honom in, att
händelsen förra söndagen på Grimön kunde brukas som ett belysande
exempel.

Han hade inte tänkt på detta förut, men nu i talarivern kastade han sig
in på ämnet.

När han hade hållit på en stund, kom en varnande tanke. -- »Jag hade
kanske inte rätt att tala om detta inför hela församlingen,» tänkte han.
Men ingen hade i själva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall
illa till mods, försökte att lägga om historien, men kunde inte, utan
alltsammans kom fram. Han försökte fästa all vikten vid nödlögnen, men
kunde inte, utan drog just fram det, som han inte borde förråda, gav
församlingen till livs hela äventyret.

Mittunder det att han skämdes över sig själv, genomträngde honom en
obändig glädje över att få trampa ner denna orena ande, som hade vågat
visa sig i kyrkan. -- »Du avskyvärda orm,» tänkte han, »varför skulle du
visa dig i min Guds hus?»

Det var äcklet, som han hade sökt kväva. Nu hade det på en smygväg tagit
väldet över honom.

Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med sig själv. Han hade inte
uppfört sig som en människa, van vid självbehärskning. Han hade handlat
som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt.

Han försökte tänka ut något sätt för att göra det skedda ogjort, men han
kunde ingenting finna. Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle
erbjöde sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, ju värre bleve det.

Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos äcklet, då det var i stånd
att på det där sättat ta väldet från en sådan man som han, när han stod
talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen församling!

I samma ögonblick, som prästen steg ner från predikstolen, hade
Grimöfolket försvunnit ur kyrkan.

När de väl voro utkomna, blevo de ovillkorligen stående ett ögonblick
utanför kyrkporten och sågo sig omkring.

Runtom kyrkan utbredde sig något, som man sällan ser i Bohuslän,
nämligen en riktigt jämn och öppen slätt. Den var ju inte så värst stor,
men inte heller var den så värst liten. Den var inte så stor, att man
inte kunde se från den ena sidan till den andra och hålla väl reda på
vad som hände hos grannarna, men inte heller var den så liten, att där
inte fanns plats för både kyrka och prästboställe och ett par dussin
bondgårdar.

Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur. Den var inte så värst låg,
men så värst hög var den heller inte. Den var inte högre, än att både
nordan och västan kunde pressa sig fram över den, men den var inte så
låg, att den inte kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både åt
berg och åt fjäll.

Och över hela slätten utbredde sig det ena åkerfältet efter det andra.
Och de voro varken små eller stora. De voro sådana, att de passade för
välburgna bönder. Och mellan åkrarna lågo röda och blå och vita
byggningar. De voro också jämnstora och lagom. Det var inga
grannlåtshus, som skämma ut grannstugorna, och det var inga fattiga
torpstugor, som bara förhöja granngårdarna och göra dem, som bo där,
högfärdiga.

Och om växtligheten kunde man inte säga, att den var så värst storartad,
för man såg inte till några träd, varken som skogar på bergen eller som
dungar på slätten eller som trädrader utmed vägarna. Men inte heller
kunde man säga annat, än att slätten var bördig och fruktbärande, för
den låg omkring dem i sin höstprakt som ett böljande hav av säd och av
gräs och av ärter och klöver och hästbönor.

Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån de nyss hade blivit så
att säga utdrivna. Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde inte
säga om den, att den var ful, för den hade ett smalt och dristigt litet
torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man
säga, att den var vacker, för den hade ett mörkt och tungt långhus, som
tryckte själen tillbaka ner i det jordiska.

Och på stengärdesgården, som omgav kyrkan, vandrade en gråstrimmig katt
fram och tillbaka, medan de tre stodo utanför. Det var ett vackert djur,
väl tecknat, det hade en tät, skiftande päls och mjuka, behagliga
rörelser.

Men när de hade sett på det en stund, började de tycka, att det var
något otäckt i sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka
skinnet. De tyckte inte om, att den gick så ljudlöst, eller att de
grönstrimmiga ögonen, som den vände mot dem, voro så beslöjade och utan
uttryck. De vämjdes vid att den var så hal och mjuk och lekfull, medan
den inte tänkte på annat än att röva och mörda.

Och för deras ögon växte katten och sträckte på sig och blev stor och
höjde sig, så att den skymde bort bergmuren. Och alltjämt, medan den
växte, så spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rörelser,
och alltmer vedervärdig blev den.

Och de sågo, att katten var äcklet, som nu var väckt, och som skulle
växa och breda ut sig på slätten, och som aldrig skulle få bättre växt
än där mellan allt det jämnstrukna och jämnstora och trånga och
instängda.

Och mor Nathalia Elversson vände sig mot kyrkan, och med nageln skrapade
hon lös några flisor ur den rödmålade träväggen och lade in dem mellan
bladen i sin psalmbok.

»Ja, i denna kyrkan,» sade hon, »är jag döpt som en vecka gammalt barn,
här är jag konfirmerad som femtonårig jungfru, här blev jag vigd, och
här ska jag väl också begravas, men innan dess ska jag inte ha något här
att beställa, förrän den smälek, som i dag här har gått över mig, är
utplånad.»




SON OCH FÖRÄLDRAR.


Allteftersom de båda gamla människorna på Grimön blevo mer bekanta med
sonen, kommo de att mer och mer förvånas över honom.

»Jag vill säga dig, Joel,» sade hustrun, »att om jag som han hade blivit
uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga
bort mina herremansvanor, om jag skulle få lov att äta sådan mat, som
bjuds här hos oss, sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag
skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok, om jag
aldrig skulle få språka med bättre folk, utan bara med ett par gamla
dumma ulkar som du och jag, så skulle jag gå och vara sur och ond från
morgon till kväll, och jag tror, att det skulle gå på samma sätt med
dig.»

Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svår påfrestning också för
honom.

»Men se nu på Sven!» fortfor hustrun. »Det är, som om allt sådant inte
alls skulle röra honom. Och inte är han ledsen för pengar eller vänner
eller för något annat, som han har förlorat. Inte bryr han sig om, att
han aldrig har något roligt. Han kan gå här och skratta och jollra med
mig och resonera med dig utan att längta efter annat sällskap att
förströ sig med. Han är var dag mild och ödmjuk och glad som ett Guds
herdelamm. Egentligen är det bara en enda sak, som får honom i
misshumör.»

»Jag för min del kan nu inte sätta mindre värde på honom, därför att han
är sårbar i den punkten. Hedern är nog det, som är svårast att mista.»

»Ja, det förstås,» sade hustrun. »Och naturligtvis är det hemskt, att
folk inte ska kunna vänja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in
på ett postkontor eller i en bod, utan att det är någon, som rynkar på
näsan eller kastar till honom ett glåpord. Men jag för min del, jag är
då så viss om att han aldrig åt den där munsbiten. Sven går lika mycke
utanpå våra andra barn, som solen går över månen, och jag tror, att han
gör sig onödiga bekymmer. Ung-Joel hade kanske kunnat begå den synden,
men aldrig Sven.»

Så där gick hon på varje dag. Hon kunde aldrig råka mannen ensam utan
att berömma sonen för honom.

»Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig han är,» brukade hon säga.
»Men annars tycker jag, att du borde se det redan på mig. Märker du inte
hur jag tvättar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar?
Men du tror kanske, att det är för din skull?»

»Å, du har alltid varit styv att hålla rent omkring dig,» sade Joel, som
tyckte om att säga folk artigheter, så snart som det gavs något
tillfälle.

»Det är inte bara det,» vidhöll hustrun, »men jag är ju aldrig ond mer.
Jag är som ett ejderdun. Har du sett ett sådant småleende, som Sven har?
När andra människor drar på mun åt mig, så blir jag glad, men när Sven
småler åt mig, så tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, så
skulle jag kasta mig naken i sjön.»

Mannen skrattade åt henne.

»Jag vet just inte varför han skulle be dig om något sådant,» sade han.
»Men i alla fall är det något i det du säger. Jag är mest hågad att tro,
att den här sonen vår är som en av stenarna, som ligger vid stranden och
förs upp och ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin av alla
stötar han får, så att snart blir det inte ett hörn kvar på honom.»

I själva verket var han likaså intresserad av sonen som någonsin
hustrun. Men han var inte bara glad åt honom, utan han var orolig för
hans skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för det tvång, som
övades mot honom och dra sig undan från människorna. Han ville knappt
mer lämna Grimön. Men inte heller där var han i saknad av tillfällen att
träffa människor, om han endast så hade önskat. Joel hade varit
nämndeman i trettio år, och under den massa ting, som han hade bevistat,
hade han inhämtat kunskap om en mängd lagar och förordningar. Folk kom
oupphörligen ut till honom för att be honom om hjälp att sätta upp
köpekontrakt, göra bouppteckningar och arvskiften och skriva ut
testamenten. Men Sven Elversson kom aldrig fram till de besökande för
att språka med dem. Han drog sig tvärtom undan till någon avlägsen del
av ön, så snart som en båt kom i sikte.

»Vad ska han göra?» sade hustrun, då mannen talade med henne om sina
farhågor. »För det första så är han ju ännu ovan vid svenskan, och för
det andra så skyr folk honom, som om han vore en människoslukande haj.»

Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart in andedräkten och uttalade
ord, vilkas hela djup hustrun hade svårt att fatta.

»Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, så finge jag väl
lov att skaffa mig något att spela på.»

»Ja, det förstås,» sade mor Thala, »men vad menar du med det?»

»Om det är så, som jag tror, att Sven är ämnad till en spegel och en
förebild och ett exempel för människor, så kan han väl inte få gå här
ute på skäret och bli en enstöring.»

Hustrun såg på mannen, och det låg en stråle av ömhet i blicken.

»Du har själv bott på Grimön i hela ditt liv, och folk har inte haft
svårt att ta reda på dig här och besvära dig med allt möjligt.»

Mannen slog ifrån sig med händerna.

»Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting lära i ungdomen. Men Sven fick
börja i tid. Han har ingenting, som står sig i vägen.»

»Utom det där enda.»

»Ja, det förstås.»

»Och det finns överallt, där man minst väntar det. Det är en katt, som
ligger på lur, vart han går, och rätt som det är, hänger den i strupen
på honom.»

»Ja,» sade Joel, »det är just den största olyckan. Och gjort är gjort.
Och det finns inget under så stort, att det kan hindra den där katten
från att flyga på honom.»

»Men du får inte glömma, Joel, att om inte den där olyckan hängde över
honom, så hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror då,
att han är oskyldig,» tillade hon.

Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne så lycklig att få
ha sonen hemma, att hon nästan inte kunde begripa varför han och Joel
fäste så stor vikt vid människors ovilja. -- »Bry dig inte om dem!» sade
hon till sonen. »De är dumma. Du är mycket bättre än de. Den där, som
flinade åt dig, när han råkade dig på posten häromdagen, har en gång
förfalskat en växel. Du ska inte tro, att han har någon heder att skryta
med.»

Alltsom tiden skred framåt, kunde hon dock inte undgå att märka, att
Joel höll på att få rätt, och att sonen snart skulle vara alldeles
människoskygg. Och inte nog med det. Han lade sig till med ett så
ödmjukt sätt, att han nästan blev löjlig. Han ville utplåna sig själv
från jorden, så förkrossad var han.

»Nej, det kan inte gå an,» tänkte hon. »Det måste bli en ändring. Vår
Herre kan inte överge oss alldeles.»

Applums församling, dit Grimön hörde, innefattade inte bara kyrkslätten,
som låg på fastlandet, några dussin holmar och skär, som lågo
kringkastade ute i havet, utan också Knapefjords fiskeläge, som, med
sina sjöbodar och båthus, sina långa bryggor, sin hamnbyggnad, sina
stora badhus och bassänger, sina båtar och bojar, tycktes utbreda sig
lika mycket på vatten som på land.

Hit brukade mor Elversson ro över med smör och ägg, och hos husmödrar,
som hade varit hennes kunder i flera år och kände till alla hennes
förhållanden, gjorde hon flera försök att berömma den återvände sonen
och försäkra, att han inte hade kunnat göra något ont.

Men hon fann snart, att hon gjorde sig fåfäng möda. Man sade inte ett
ohövligt ord till henne, man bara låtsade inte höra, ungefär så, som när
en eljest klok människa kommer med några orimliga infall.

»Å, de där schartauanerna!» utbrast mor Thala, när hon kom hem, »De har
sina hjärtan så fulla av tro och rättfärdighet, att det inte blir något
rum för barmhärtigheten.»

Inte heller Joel hade bättre lycka.

Han brukade numera, när folk kom och sökte hjälp hos honom, framkasta,
att han började bli för gammal för detta slags arbete, och att hans son
Sven snart borde kunna upptaga hans mantel. Men han möttes av
fullständigt oförstående. Fiskare som bönder, vem han talade vid, visade
sig vara likaså döva som någonsin de stränga sjökaptensfruarna i
Knapefjord.

På julaftonen sutto Joel och Thala med sonen i de låga rummen på Grimön
och språkade om framtiden.

»Hör nu, mor,» sade Sven Elversson, som denna kväll föreföll ovanligt
glättig och lätt om hjärtat, »tycker du inte, att det är kulet och mörkt
i det här gamla köket? Vad säger du om att flytta in i stora
byggningen?»

»Bevara oss väl!» utropade hon. »Där finns ju varken golv eller tak.»

»Men det kan bli,» sade sonen. »Jag har sett på väggarna. De är alldeles
oskadade. Det finns ljusa och glada rum där inne med utsikt över havet.
Det är synd att låta det gamla kaptenshuset alldeles förfalla.»

Naturligtvis höllo far och mor med honom om detta, men det var pengar,
som fattades.

Sonen förklarade för dem, att han hade pengar. Det var inte sådana, som
han hade fått av fosterföräldrarna, utan av honom själv ärligt
förtjänade pengar. Då han hade dragit ut på sin nordpolsresa, hade en
summa av tusen pund utlovats honom vid hemkomsten. Denna hade nu blivit
utbetalad till honom.

Då såg fadern, den gamle Joel, som inte en sekund hade själv känt
vämjelse, hur de gamla avdankade sjökaptenerna, som förut hade bebott
Grimön, med avsky vände sig i sina gravar.

»Inte med de pengarna!» stötte han ut. »Jag vill gärna ha huset
återupprättat, men inte med de pengarna.»

Modern och sonen sågo förvånade upp på honom. Men båda förstodo genast
vad som anfäktade honom, och ämnet fick falla.

Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener med barkade
ansikten, tjäriga nävar, törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga
noggranna i val av ord, föga kräsna i val av umgänge. Hans förfäder hade
väl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte
var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans
pengar, som han hade tjänat med livet som insats på samma hav, där de
hade flackat omkring och tjänat sina, inte voro goda nog för att
upprätta deras hus.

Det kom denna kväll ett tåligt och milt och förlåtande leende och
lägrade sig över Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit över
läpparna förut, då äcklet hade plågat honom, varit där och försvunnit.
Nu, då fadern hade visat, att han kunde känna för honom på samma sätt
som alla andra, började det på att bli bofast där.

När fadern såg leendet, som vilade över sonens ansikte och inte mer
ville vika därifrån, reste han sig och sade ett par ord, som skulle
gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade
kvar.

Fadern blev vred på sig själv, därför att han hade rivit upp såret. Han
förstod, att sonen hade gömt på nyheten om pengarna för att få tala om
den just i kväll. Snart kände sig fadern så skamsen, att han inte ville
stanna inne i stugan, utan satte på sig hatten och gick ut i mörka
kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma åt att tala om för sonen
vad han verkligen kände för honom.

Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut i natten, förrän sju vilda,
berusade sällar kommo inrusande i köket på Grimön.

De förklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut på en liten
lustighet. De hade seglat hit ut extra för att få honom med sig.

När mor Elversson granskade skaran, såg hon, att den bestod av ett
båtlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, råaste och supigaste
karlarna i den delen av skärgården. Bakom de andra, liksom ville han
hålla sig dold, såg hon en av sina egna söner, som hade plats hos en
handlande i Knapefjord.

Från de druckna, vinglande och fånigt leende karlarna vände hon blicken
till den sonen, som dessa hade kommit dit för att förolämpa och straffa.
Han var smärt och fint byggd, ögonen voro smala med en nästan smekande
blick, händerna vita och rena. Han var borstad, putsad, rakad och hade
välsittande kläder. Han rökte inte, drack inte, spottade inte, kunde
inte få ett grovt ord över sina läppar.

Dessa andra, som hade kommit dit för att plåga den plågade, de
misstyckte inte, att han hade fått en bättre uppfostran än de, att han
hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare
förstånd. De kommo dit för äcklets skull, därför att de ansågo honom för
en mask, som de borde trampa ner, för en ful padda, som inte hade rätt
att uppehålla sig inom väggarna i ett kristet hus.

När de främmande karlarna kommo in i stugan, lade sig en besynnerlig
vanmakt över Sven Elversson. Det var inte så, att han svimmade eller
blev medvetslös, men han kände sig ur stånd att röra sig. Han hade en
stark förkänsla av att detta var slutet på hans liv. De där människorna
voro sända för att pina ihjäl honom. Och det tjänade ingenting till att
göra motstånd. Livet, sådant det nu hade blivit, var inte värt, att han
ansträngde sig för att få behålla det.

Denna samma dag på förmiddagen hade en av karlarna hittat en stelnad
snok på en vägkant. Han hade tagit den med sig hem och visat den för
kamraterna.

»Den ser riktigt aptitlig ut,» hade någon sagt.

»Ja, det är synd, att ingen har lust att äta den.»

»Om vi skulle ta och fråga Sven Elversson från Grimön, han, som äter
människokött?»

»Det skulle nog smaka honom.»

På så sätt hade de kommit på den tanken att resa ut till Grimön. De hade
en dunkel känsla av att en så straffbar man som Sven Elversson inte
borde få fira julen i fred, utan att han just då borde pinas och oroas.

De hade tagit hans bror med sig, för att denne skulle peka ut farleden
för dem i den mörka natten, och brodern hade följt med dem inte så
särdeles ogärna. Han var inte på långt när så drucken som de andra, men
för den hemkomne kände han ungefär detsamma som de. Man retade honom med
brodern, sade fula ord till honom för hans skull, och han frågade sig
vad denne bror hade för rätt att komma hem och vålla sina syskon
förtret. Han stod bakom de andras breda ryggar och flinade på förhand åt
det, som skulle komma.

»Joel, Ung-Joel!» ropade nu hans mor till honom. »Vad ämnar de ta sig
till med Sven?»

Och Ung-Joel svarade utan att tveka, så invand som han nu en gång var
att besvara alla frågor, som ställdes till honom av denna röst.

»De tänker få honom att äta orm.»

Vanmakten, som låg över Sven Elversson, sjönk allt djupare. Han såg
scenen framför sig. De där karlarna skulle befalla honom att äta, och
han skulle säga nej. Då skulle de slå honom, sparka honom. Han skulle
fortsätta att säga nej. Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna
tvinga honom att äta något vidrigt, och de skulle pina livet ur honom.

Men han hade några ögonblick på sig ännu, stunden, då han skulle följa
dem, var ännu inte inne.

Karlen, som på förmiddagen hade funnit ormen, drog fram det långa,
blanka djuret ur sin ficka. Han stod nu och vinglade på ena foten och
sträckte samtidigt ormen fram under näsan på mor Thala.

»Den ska nog smaka honom,» sade han.

»Ja, ni är då inte människor, ni karlar,» ropade modern. »Och ni tror,
att jag ska låta min son Sven, som är så mycket bättre än någon av er,
följa med er ut?»

Nu brast skaran i skratt.

»Han ska inte behöva gå med längre än till båten,» sade karlen, som höll
ormen. »Där ska vi steka den åt honom.»

Vanmakten, som låg över Sven Elversson, började vika. »Nu snart är det
tid,» sade han till sig själv. »I kväll blir allt slut. Det är ingenting
att sörja över.»

Modern kastade en blick bort till honom och såg honom sitta där med det
sorgsna, förlåtande leendet på läpparna. Ingenting av vrede eller
motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet och mild, undergiven
sorg.

»Men du måtte väl aldrig tänka på att gå med dem?» ropade hon till
honom. »Vet du vem han är, han med ormen? Det är Olaus från Fårön, han,
som är medskyldig i barnamord. Han övergav sin fästekvinna, då hon som
bäst behövde honom.»

Karlarna skrattade, så att de vrålade.

»Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala!» sade Olaus från Fårön. »Han
ska få salta och peppra, så mycket han vill. Och han blir inte sämre, än
han är förut, därför att han äter orm.»

»Och den där,» ropade modern, pekande på den längste och fulaste av
männen, »är Corfitzson från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin
dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård, full av djur, för
att få ut försäkringssumman.»

»Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten på dig, och kom med!» sade
Corfitzson och lade handen på Sven Elverssons axel.

Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.

»Den där är Bertil från Strömsundet. Om du vill veta vad han har gjort
som värst, så är det väl det, att han har fött ihjäl sin farmor. Hon
levde inte i två månader, sen hon hade lämnat honom sin stuga. Och den
där borta i vrån är Torsson från Iggenäs, som aldrig har gjort annat än
stulit fisk ur andras garn, och de två, som är fullast, är Rasmussen och
Hjelmfelt. De brukar dricka upp all sin förtjänst och låta hustru och
barn svälta.»

Hon hade höjt rösten nästan till skrik, hon skälvde av vrede och skräck.
Männen voro för några ögonblick så behärskade av hennes raseri, att de
tego och upphörde att skratta.

»Och vet du vem det är, som står där längst borta bakom de andra?»
fortfor modern allt gällare. »Det är din bror, Ung-Joel. Han har inte
annat ont gjort, än att han ämnade låta sina gamla föräldrar förgås
ohjälpta här ute på skäret. Det finns inte en bön, som jag inte har
gjort honom, för att han skulle flytta ut till oss, men han ville inte
höra mig.

»Och nu, Sven, då du vet vad de här är för slags folk, nu vill du väl
inte följa med dem?»

Just som hon sade detta, såg hon hur Sven Elversson reste sig, lika mild
och förlåtande som förut, bara beredd till underkastelse och lidande.

Skaran brast i skratt på nytt.

»Ja, det är rätt, gossen min, att du kommer med godvilligt,» sade Olaus,
som tydligen var ledaren. »Du kan väl inte sätta dig upp ensam mot sex
starka karlar.»

Men mor Thala Elversson var inte den, som ämnade se sonen gå utan att
göra allt det motstånd, som hon förmådde. Hon nappade med ett raskt
grepp ormen från Olaus, kastade in den i nästa rum och ställde sig
framför dörren.

I detsamma gick dörren till förstugan upp, och Joel kom instörtande.

»Vad står här på?» sade han. »Vad ställer ni här till för bråk? Vart ska
ni ta vägen med Sven?»

Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit fram till mor Thala för
att kasta henne undan från dörren, och hur ett par av de andra lade
händerna på Sven Elverssons axlar och sköto honom framför sig.

Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben in bland de stridande.

»Släpp där! Rör inte Sven!» ropade han.

Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrån honom. -- »Nu är
det tid, nu kämpar både far och mor för dig,» sade något inom honom.

»Ung-Joel!» ropade han till brodern, som alltjämt höll sig bakom den
berusade skaran av inkräktare. »Ställ upp dörren till förstugan!»

Och då brodern, som var van att lyda alla befallningar, som gåvos i
detta hus, hade ställt upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från
Fårön om livet, lyfte upp honom från golvet och kastade ut honom.

Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för att rycka Sven Elversson med
sig, men kände sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyft från
golvet och slungad ut i förstugan ovanpå kamraten.

När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och ställde sig vid sin brors
sida.

Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt tumult, men sedan var också
det gamla köket fritt från fiender.

Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem. Sedan steg han med en viss
högtidlighet fram till sin bror och räckte honom sin hand.

»Hur i all världen bar du dig åt?» sade han med den uppriktigaste
beundran. »Du får lov att lära mig det där greppet.»

Den äldre broderns ansikte hade fått färg av kampen. Det tåliga leendet
var borta från läpparna.

»Var du viss, att de andra också ska komma att tycka, att du är styv!»
sade Ung-Joel. »Men när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans
namn har du gått och burit så mycken försmädelse utan att mucka?»

Då förlorade Sven Elversson för en gångs skull sin självbehärskning. Han
kastade sig ner på en stol och gömde ansiktet i händerna.

»Varför skulle jag försvara mig,» bröt han ut i förtvivlan, »när jag
föraktar mig själv mer, än någonsin du eller någon annan kan göra? När
jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin kan inge er. Mer
avsmak, mer vämjelse. Ingen av er vet så väl som jag vad jag har gjort,
vad det är, som jag har syndat emot. Jag hatar mig själv. Jag känner
själväckel. Vad hjälper det mig då att tysta munnen på några druckna
uslingar?»




MOTORJAKTEN NAJADEN.


Ett par dagar efter jul kom Joel hem till Grimön med en förfrågan från
Olaus från Fårön om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket på
motorjakten Najaden, som ägdes av hans båtlag.

»Han säger, att han inte tror, att du kan komma in i något annat lag,»
sade Ung-Joel, »men eftersom du är min bror, så måste jag varna dig. Det
är nog inga bra karlar, som far med Olaus.»

Modern sade genast, att det inte kunde komma i fråga, att Sven skulle ge
sig in bland sådant pack, men fadern tycktes vara av annan mening.

»Det kunde inte vara så oävet ändå, om Sven finge lära sig fisket,
sådant som det bedrives här på kusten,» sade han. »Och som Ung-Joel
säger, så blir det inte lätt för dig att komma in i ett annat båtlag.»

»Men det menar du inte, Joel!» utbrast nu hustrun. »Vem vet vad de där
har för avsikt med att skicka bud på Sven? Det tör bara vara någon ny
nedrighet, som de har spekulerat ut.»

»Ja, jag ville ju bara säga, att det är skada, att Sven inte kan komma
ut på fiske,» sade Joel undfallande.

Men nu kom Sven Elversson ihåg faderns ord på julaftonen, och en
misstanke om att han ville ha honom bort från hemmet smög sig in hos
honom.

»Du ska hälsa Olaus och tacka honom för tillbudet,» sade han till
brodern. »Jag är glad åt att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig av
till Fårön, så fort jag hinner.»

»Då kan du så gärna följa med mig nu, när jag reser,» sade Ung-Joel, »så
får du skaffa dig utrustning i min bod. Det har varit telegram i dag på
morgonen, att sillen står tjock uppe vid Smögen. I morgon blir det
uppbrott på alla håll.»

Det blev en stunds stor brådska, men snart voro båda bröderna borta, och
Joel och Thala sutto åter ensamma.

Det gick nu ett par veckor, utan att några nyheter från Sven nådde till
Grimön, men en söndag kom Ung-Joel på besök.

Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna hade tagit sig till med
Sven, om de kanske hade slagit ihjäl honom.

»Jag har inte hört annat om dem,» sade Ung-Joel, »än att folk säger, att
förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som
hade fött ihjäl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och
en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras
garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de
fått ibland sig en, som har smakat människokött, så att nu var samlingen
fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta. Men
jag har ingenting hört från Sven själv, och inte har jag reda på annat,
än att allt går väl mellan honom och kamraterna.»

»Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg ond ut, men var i alla fall
glad, att ingenting farligt hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min,
att så snart som du får höra nyheter från Sven, så ska du komma hit med
dem! Det är den största tjänst du kan göra far och mig.»

Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret.

»Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han, »att det är ingen, som tror,
att Najadlaget längre ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk,
att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande jakten i skärgården
håller på att så sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn
slutar upp att strejka, just då den som bäst behövs, att segeltrasan,
som de ibland brukar hissa för att stötta skutan, har blivit lagad och
fått ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har
blivit ersatt med en ny och klarfärgad, att namnspegeln har blivit
omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon bokstav
fattas, att skaffningen ombord börjar smaka underligt lika sådan mat,
som man får på landbacken, att det börjar blänka av både pannor och
tallrikar i kabyssen. Man säger, ser ni, mor, att man aldrig har trott
annat, än att folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha en
människoätare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur
det ska kunna tåla sig med.»

»Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel av mig!» sade modern,
men sonen såg, att hon var väl belåten med hans nyheter. »Och kom det
ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får höra något från din bror
Sven, så bör du låta oss få reda på det! För han har ingenting ont
gjort, och vi måste hålla reda på hur det går honom, så att han inte
råkar i olycka.»

Men den, som bor ute på Grimön, får öva sig i tålamod. I hela fjorton
dagar fick mor Thala vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från Sven
Elversson.

»Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,» sade han, »men jag har
hört sägas, att det inte kan gå ihop stort längre med Najadfolket och
Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är skeppare på jakten, börja yrka
på att manskapet ska komma ombord i rätt tid, och han har flera gånger
lyckats att få åstad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och
kommit fram till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst. Och när
garnen är hela och rediga och välskötta och inte murkna, så att de
brister, när vaden är som fullast, och när den, som ska sköta spelet,
inte är dödfull, så att hela fångsten vältes i sjön, just när den är vid
båtkanten, och när det börjar förtjänas pengar på motorjakten Najaden,
så kan inte någon tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson från
Fiskebäck och Bertil från Strömsundet och Torsson från Iggenäs och
Rasmussen och Hjelmfelt ska stå ut där. För nog kunde de trivas med att
ha en människoätare ombord, men att segla på en rengjord skuta och driva
ordentligt fiske och ha god förtjänst, det har ingen av dem kunnat finna
sig i i hela sitt liv.»

Mor Thala bannade honom för att han inte kunde tala ett allvarligt ord,
men hon var i alla fall nöjd med underrättelserna.

»Du ska få se, att allt går bra,» sade hon. »Ack, den Joel, den Joel!
Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han är den klokaste människa, som
finns i hela Bohuslän. Han visste vad han gjorde, då han skickade ut
Sven bland människor.»

Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen.

»Jag har inte råkat Sven själv,» sade han, »för sillen håller till långt
uppe i norr det här året, men jag har hört, att folk säger, att när
Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga upp sin stuga för de
pengar, som han har förtjänat, och när Corfitzson från Fiskebäck sätter
in sina pengar på banken, så fort som de kommer i hans hand, och när
Bertil köper en ny klänning åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny
segelbåt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig till att skaffa hem
mat till hustrur och barn, så kan det väl aldrig stå rätt till med
Najadfolket. För inte blev man förvånad, när de tålde en människoätare
ibland sig, men att de kunde tåla en ren skuta och ett ordentligt fiske
och vara i stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem
om.»

»Det är ingen, som pratar så förargligt som du,» sade mor Thala till
sonen, men hon var övermåttan belåten och sade, att nu trodde hon, att
allt skulle sluta väl för Sven, och att folk skulle komma att tåla
honom.

»Det är allt så gammalt och ingrott hos människorna det, som han har
emot sig,» sade då Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra så
lätt. En får vara glad, om en bara kan laga så, att det inte tar makten
över honom själv.»

Ett par veckor därefter kommo båda bröderna hemseglande. De sågo
nedslagna ut, då de trädde in i stugan på Grimön.

Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven några frågor, men modern ställde
snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel.

»Vad i all världen står det nu på?» sade hon.

»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och vred ut, »det hjälper ju
inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill
bättra sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att
fisket föres ordentligt, och att pengarna tas vara på, när de inte kan
träda innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett gråtande kvinnfolk.
Vad ska de ta sig till, när hustrurna säger till dem, att de hellre får
bli sådana, som de var förut, än fortsätta att leva i sällskap med en,
som har syndat som Sven. När de säger, att de känner sådan avsmak för
Sven, att det också flyttas över på dem, som var dag är i sällskap med
honom. När de inte bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar,
klänningstyger, mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när de offrar
allt detta för att slippa ifrån äcklet. När det är så, då måste ju
männen be Sven ta sin hand från motorjakten Najaden och råda honom att
stanna hemma på Grimön, där ingen råkar honom och ingen tar anstöt av
honom.»




SKOLHUSET.


Denna samma vår, kort efter det att sonen hade vänt tillbaka från
sillfisket, fick gamle Joel Elversson en förfrågan från kyrkoherden i
Applum om han skulle vara hågad att åtaga sig ett skolhusbygge.

Joel hade fordom skött några byggnadsföretag inom församlingen och
utfört dem så billigt, att han knappast hade erhållit någon vinst för
sig själv. Det var väl detta, som gjorde, att han nu åter blev ombedd,
oaktat många torde ha funnit honom väl gammal.

När mor Thala Elversson fick höra talas om anbudet, förklarade hon
genast, att Joel inte mer fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete,
och mannen sade inte precis emot henne. Men på samma gång blev han
sittande och talade om hur kännbart det skulle bli för socknen med en
främmande entreprenör. Han förklarade också, att han bra gärna hade
velat vara med om att bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge
hade fått hålla till godo med det gamla dragiga och mörka nästet, som nu
användes till skolhus.

»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han till Thala. »Allt, vad de nu
hittar på för att göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann
ingenting om i vår ungdom.»

»Du är bra livad för det där bygget,» sade hustrun. »När allt kommer
omkring, så har du kanske redan svarat ja.»

Gubben såg helt förlägen ut.

»Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte hade haft en vuxen son i
huset,» sade han.

»Men du borde väl åtminstone först ha frågat honom,» sade hustrun och
blev nu alldeles utom sig av förvåning över Joels företagsamhet. Sonen
hade några dagar gått och sett så modfälld ut, att det föreföll omöjligt
att förmå honom till något slags arbete.

»Jag tror inte, att Sven skulle ångra, om han komme att sätta sig in i
byggnadsarbete,» sade Joel. »Det är gott att veta lite om timring och
grundläggning för var och en, som ska bo på sin egen gård. Men vill han
inte hjälpa mig, så får jag förstås ge återbud.»

»Då kan du så gärna göra det genast,» sade hustrun.

Hon undrade på att Joel ville förmå sonen att deltaga i ett bygge inne
på självaste kyrkslätten. Där trodde hon att oviljan mot honom var
större än på något annat håll.

Sonen var närvarande under samtalet, men hittills hade han tegat. Han
förstod dock mycket väl vad fadern hade för avsikt med sitt förslag.
Hans enda diktan och traktan tycktes vara att föra honom ut bland
människor. Om hans misslyckande med Najaden hade han endast sagt, att
Sven hade haft långt större framgång, än han hade förväntat, och berömt
honom med sina vackraste ord. Sonen åter ville nu som förut ingenting
annat än hålla sig undan i hemmet, men det föreföll honom, som skulle
inte fadern komma att tillåta honom detta, förrän han hade fått se än en
gång hur omöjligt det var för människor att glömma den avsmak, som
följde med honom.

»Jag tycker inte, att far ska avsäga sig anbudet,» sade han. »Jag ska
nog försöka hjälpa till, så gott jag kan.»

Joel blev fasligt belåten med detta svar, och redan samma dag tog han
sonen med sig på en rundtur till virkeshandlare, timmermän, stenhuggare
och grundläggare.

Nästan mot sin vilja blev Sven Elversson snart livligt intresserad av
byggnadsarbetet, och fadern lät honom ta ledningen. Han fick både
övervaka arbetet och bestämma på vad sätt huset skulle uppföras. Grimön
ligger tämligen långt ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte
vilja förspilla tid med att fara fram och åter, utan stannade inne på
kyrkslätten, så länge som arbetet varade. Joel också tycktes snart
tröttna på de evinnerliga segelfärderna in till Applum. Han stannade i
flera veckor ute på Grimön och lät sonen sköta om bygget efter bästa
förmåga.

När han någon gång for in till kyrkslätten, kom han alltid tillbaka
storbelåten. Hustrun frågade efter varje ny resa med ängslan om det inte
märktes något missnöje i Applum med att sonen fick sköta bygget, men han
hade bara goda upplysningar att ge henne.

»I går råkade jag Israel Jönsson, som du vet är kommunalstämmans
ordförande,» sade han, »och jag frågade honom vad han tänkte om
skolhusbygget. -- 'Jag vill nu inte neka, Joel,' sa han då, 'att vi har
varit betänksamma här i Applum, därför att ni låter eran son stå för
arbetet. Men nu tror jag, att både skolråd och kommunalnämnd och alla de
myndigheter, som finns i socknen, ska väl akta sig för att driva Sven
från arbetet. För när vi styrande ser, att han lägger granitsockel under
huset i stället för vanlig stenfot, som det var föreskrivet i ritningen,
eller när vi finner, att han är sådan, att han inte nöjer sig med att
resa väggarna av plank, som arkitekten hade tänkt sig, utan sätter upp
dem av timmer, så får väl lite var stoppa motviljan i fickan och låta
förståndet regera.'»

Modern började nu ana, att Joel hade åtagit sig bygget endast och
allenast för att ge sonen tillfälle att utmärka sig och skaffa sig
vänner. Och nog var avsikten god, det medgav hon, men hon var nu mera
misstrogen än förr och ville inte tro, att de skulle få framgång.

Nästa gång Joel kom tillbaka från arbetsplatsen, var hennes första fråga
om Sven höll ut ännu, och om inte folk lät honom märka den motvilja, som
han ingav.

»Jag vill inte säga vad jag själv tycker,» sade Joel, »för du skulle
kanske inte lita på mitt omdöme, men du ska få höra ord för ord vad
Gunnar Markusson, han, som bor tätt invid bygget, sa till mig i går
eftermiddag, då vi råkades på arbetsplatsen:

»'Jag kan inte säga annat, Joel, än att det har varit lite oro i
socknen, därför att Sven Elversson har kommit att stå för
skolhusbygget,' sa han till mig. 'Men nu tror jag nog, att vi
skattdragande i församlingen kommer att hålla våra känslor i styr, när
det gäller en sådan välgörare som Sven. Nu håller han på att klä huset
med spåntade bräder, fastän det var sagt, att det skulle duga med
ohyvlade. Och han ämnar måla med oljefärg, fastän vanlig rödfärg är
föreskriven. Han täcker taket med tegel, fastän arkitekten ansåg, att
det kunde duga med papp. Han lägger stentrappsteg framför ingången,
fastän det var föreskrivet cement. Han är sådan, den här sonen eran, att
han inte kan nöja sig med mindre än fullgott arbete, och ändå lär han
inte komma att begära mer för huset, än om han hade följt ritning och
arbetsbeskrivning.'»

Mor Thala Elversson var mer än belåten att höra, att sonen skötte sig
väl, men hon liksom kände på sig, att äcklet, som förföljde honom, inte
skulle släppa taget så lätt.

Joel for nu inte in till bygget förrän i september. Han blev borta i
flera dagar, och när han kom tillbaka, hade han sonen med sig och kunde
berätta, att allt nu var färdigt. Huset var avsynat, och
besiktningsmännen hade inte haft ord nog för sin belåtenhet.

Hustrun höll med dem om att allt detta var gott och väl. Hon tyckte, att
sonen såg ut som en, som hade kommit lös ur ett fängelse, och förstod,
att han nu trodde sig ha återvunnit en smula heder och anseende.

Hon ville inte heller störa hans glädje, men så fort hon blev ensam med
Joel, frågade hon honom om det verkligen inte var någon i hela Applum,
som hade låtit Sven känna, att han inte var god nog för att utföra ett
sådant arbete.

»Ingen kan ju veta vad som rör sig i det fördolda,» sade Joel, »men jag
ska i alla fall tala om för dig vad skollärarn sa till mig i går
eftermiddag, när jag språkade med honom efter invigningen.

»'En kan ju aldrig lita på människors tacksamhet,' sa han. 'Men om jag
vore far till de barnen, som ska få sin uppfostran i det här nya
skolhuset, så skulle jag inte vilja visa en sur min mot byggmästarn.
Sannerligen, när en ser hur väl han har inrättat skolsalen, hur vackra
färger han har valt, så bra bänkar han har kostat på, så klart
fönsterglas han har satt in, så blir en nästan häpen. Och när en ser
alla anordningarna i slöjdsalen och i skolköket och ger akt på
gymnastikapparater och på värmeledning och så mycke annat, som han har
hittat på, måste en säga sig, att det är en sann barnens vän, som har
byggt huset. Jag tror, att mången skulle vilja bli barn på nytt för att
få sin lärdom i en skola, som är byggd av Sven Elversson.'»

Då mor Thala hörde detta, så kunde hon inte annat än vara nöjd, och hon
gladde sig åt att all hennes oro hade varit onödig.




KULLARNA.


Sven Elversson, som hade varit i Göteborg för att betala leveranser till
skolhusbygget, hade kommit resande med tåget till stationen närmast
Applum, och där hade han funnit, att skjutsen, som skulle möta honom,
inte var kommen.

Det var två mils resa till Applum, och han stod rätt brydd på den lilla
stationen och undrade hur han skulle komma därifrån, då en liten droska,
förspänd med två hästar, kom framkörande till stationshusets trappa. Den
kom från gästgivargården i Applum, och på tillfrågan fick han veta, att
den var ditbeställd av kyrkoherden, som i de dagarna hade firat bröllop
med en prostdotter högt uppifrån Norrland.

Sven Elversson väntade skjuts från samma håll, men det blev nu tydligt,
att hans beställning inte hade kommit fram, och att ingen häst var
utsänd för hans räkning. Skjutsbonden föreslog honom, att han skulle be
kyrkoherden att få åka på kuskbocken, men detta förekom honom alltför
påträngande, så att han avböjde förslaget.

Medan de ännu samtalade härom, kommo emellertid kyrkoherden och den unga
frun ut från stationshuset.

Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som var några och trettio år, var
av medelhöjd, kraftigt byggd med ett präktigt huvud. Han hade ett svart,
krusigt helskägg, bred, vacker panna, väl utmejslade drag, frisk hy,
vita tänder. En ung flicka kunde inte önska sig en man, mera i stånd att
skydda och värna henne, arbeta för henne och ge henne en god ställning i
världen. Hustrun åter var rent överraskande vacker. Sven Elversson kom
att tänka på några stora engelska målares sköna kvinnotyp med lång,
slank kropp, sluttande axlar, lutande huvud, rika hårmassor, som skönt
beskuggade ansiktet, raka ögonbryn, fina kinder och en världsfrämmande,
himlatrånande blick i de strålande ögonen.

Det föreföll Sven Elversson sällsamt, att då han en stund hade betraktat
dessa båda människor, tycktes mannen så småningom förlora allt det
tilldragande, som han förut hade sett hos honom. Hustruns fina och
oerhört mjuka färger och skapnad gjorde, att han föreföll grov och
tarvlig, nästan ful. Sven Elversson hoppades, att det inte var något
gammalt agg, som han kunde hysa för kyrkoherden sedan den där gången i
kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte var en passande man för
den fina och bräckliga unga varelsen.

Sven Elversson drog sig genast undan från vagnen, då de två närmade
sig, men han hörde hur skjutsbonden i hans ställe bad om en plats för
honom på kuskbocken, och kyrkoherden kom genast fram till honom och bjöd
honom att åka med dem.

Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig vänlig mot honom, och nu,
då Sven Elversson satt på kuskbocken och vagnen körde i väg, förjagade
han genast det första intrycket -- »Jag misstog mig, som jag så ofta
gör,» tänkte han. »Jag får ju erkänna, att jag inte på åratal har sett
två människor, som varit så helt och fullt lyckliga som dessa båda. Och
de har ju all anledning. Här sitter nu mannen och tänker på hur
annorlunda livet blir i den lilla prästgården på kyrkslätten i Applum,
då en ung fru kommer att fylla den med liv och munterhet, och hon å sin
sida sitter och drömmer om hur hon ska göra hemmet så tilldragande, att
han aldrig ska vilja lämna det, alltid längta dit tillbaka, då han har
varit borta.»

Sven Elversson hade till den grad satt sig in i denna tankegång, att han
blev helt överraskad, då han om en stund hörde den unga frun utropa med
en ton, som ljöd både trött och otålig:

»Men ska det då aldrig bli något slut på dem?»

»Vad kan det vara, som den unga frun vill ha slut på? Vad kan det vara,
som på en sådan dag gör henne missnöjd?»

Sven Elversson såg sig omkring åt alla håll. Plötsligen förstod han.
Det kunde inte vara något annat än kullarna.

Egentligen var det ett egendomligt landskap, som vägen drog fram genom.

Man kunde inte kalla det för bergland, för det fanns varken åsar eller
toppar, och inte heller var det ett slättland, för hela marken var
översållad med stora och små bergkullar. Ibland stodo de trångt, så att
vägen med knapp nöd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, så
att det blev utrymme för både åker och gård. De stodo till höger och
till vänster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga
frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut på dem. Vägen
slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp på en
backe, som var så hög, att man fick en överblick. Hur långt man for, var
det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro täckta med
magert gräs, somliga voro nakna, och somliga voro klädda med ljung och
ris, och detta var hela omväxlingen.

Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, så att man kunde tro, att
bortom dem skulle finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt det,
förrän det kom en ny kulle och ställde sig mitt i öppningen.

»Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,» tänkte Sven Elversson.
»Jag skulle ha önskat, att de här kullarna, som verkligen är dystra och
fula, inte hade varit det första, som den unga, vackra frun hade fått se
av Bohuslän.»

I detsamma hörde han hur hon sade till mannen, att hon kände sig likaså
vilsekommen bland dessa kullar som i den mörkaste skog.

På ett ställe gick en fårflock och betade, på ett annat ett par kor, och
på ett tredje stod ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade den
unga hustrun, att det var väl, att de stodo där, för om hon inte hade
fått se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i
ett kristet land.

»Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker du inte på att detta är mitt
Bohuslän, och att här älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad
skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat över
granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?»

Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg
först en lång stund. Sedan började hon viska något med tårar i rösten,
och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man om förlåtelse för att
hon hade talat så vanvördigt om Bohuslän.

»Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad som kommer åt mig i dag,»
sade hon.

Varje ord hon sade kom helt förtjusande, uppriktigt och allvarligt, med
en liten, svagt läspande röst. -- »Min Gud, jag åtminstone önskar henne
inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson. »Är det inte vackert, att hon
är så rädd för det, som är fult?»

Det blev nu tyst en stund, men snart började den unga frun på nytt med
en underligt darrande stämma.

»Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men jag kan inte hjälpa, att
jag är rädd. Jag har försökt att strida med det ensam nu en stund, men
jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tänka på att hädanefter
behöver jag ju inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjälpa mig
med all min skröplighet.»

Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att
sitta kvar på sin lyssnareplats. Han var inte alls värdig att få del av
den unga kvinnans känslor och tankar.

Den unga hustrun sökte förklara för mannen, att hon verkligen var rädd.
Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade
jagats här av någon mordlysten förföljare och flytt undan. Eller kanske
att hon en gång skulle komma att bli jagad här och förskräckt söka ett
gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller också kanske att just nu
någon låg på lur bakom en kulle för att överfalla dem. Det fanns något
förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly.

Det hördes på rösten, att hon var mer rädd, än hon ville förråda med
ord, och att allt var djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde i
alla fall inte låta bli att småle, där han satt, och mannen var inte
heller i stånd att förstå, att hon så där kunde skrämma upp sig för
ingenting, utan försökte svara något skämtsamt och lustigt.

Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade med ett oväntat utfall,
att om det var så här kalt och instängt i Applum, där de skulle bo, så
kunde hon inte stanna där.

»Och det är galet och fult, att jag säger så till dig i dag,» sade hon.
»Men detta har jag tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland
kullarna, att finns det inte något vackert att se på i Applum, något,
som hjälper mig, så kommer jag att förföljas av samma skräck där också.
Jag kommer att tro var dag, att något ont ska hända mig.»

Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg
bakom kyrkan, just i en fördjupning av marken, dit den hade blivit
förlagd av största välvilja för att komma på en skyddad och vindstilla
plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora
åkrarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de röda och vita
och blå byggningarna, den trädlösa slättmarken.

»Han där inne i vagnen har det inte så lätt just nu,» tänkte Sven
Elversson. »Jag skulle inte alls veta hur jag skulle ställa henne till
freds. Men han känner henne och älskar henne. Det är en annan sak.»

Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och
tänkte sig om.

»Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade i vintras,» började han
därpå. »Den gjorde mig glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu
vill jag försöka om den inte ska ha samma makt över dig.

»Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på landsvägen, som leder fram mot
ditt hem i Stenbroträsk, och det var vårvinter och kal mark och nakna
träd, och vägen var eländig och upplöst. Det var hål i broarna, och
hästen var en stackare, som knappt kunde flytta fötterna.

»Det kom kall och narig blåst norrifrån, och allting var grått och fult,
och jag tyckte, att de få gårdarna utmed vägen var fattiga och
oansenliga, och att det var något ogästvänligt och nedslående över hela
trakten.

»Men så kom jag då äntligen upp på en backe, där jag såg älvbrinken och
Stenbroträsk kyrka och prostgården, och med detsamma var allting som
förvandlat. Det kom värme i luften, det blev grönska på marken,
björkarna fick ett skirt flor över sig, vägen blev fast och bra, allting
blev vackert och vänligt och välkomnande, och till och med hästen fick
nytt liv och började springa.

»Men det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från
mig. De hade inte funnits där förut, men nu blev de framtrollade, därför
att mitt hjärta blev varmt, då jag såg ditt hem. Och jag tyckte inte då
i drömmen, att detta var något förunderligt alls. Det var bara, som det
skulle vara.»

När kyrkoherden hade kommit så långt, gjorde han ett uppehåll, och Sven
Elversson hörde hur hustrun med en röst, som nu var alldeles förändrad,
frågade honom hur det sedan gick.

»Det var ingenting mer,» svarade han, »för den där värmen i hjärtat
kändes så ljuv, att den väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg han
på nytt.

Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla glimt av skönhet, fyllt den
unga hustrun med hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde hur hon
viskade till mannen med en röst, som nästan kvävdes av rörelse:

»Och nu menar du, att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så
skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos
dessa förfärliga kullar.»

Sedan hördes rösten riktigt jublande glad.

»Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon. »Jag ser ingenting mer, som
skrämmer mig. Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm.»

»Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur lite man kan döma efter
första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än
kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat
ge henne ett vackrare svar?»




HAVET.


De nygifta hade kommit hem en tisdag. På lördagen i samma vecka gick
Sven Elversson till prästgården för att överlämna till kyrkoherden några
handlingar, som rörde skolhuset. Han hade gått raka vägen över trappa
och förstuga in i ämbetsrummet, men där blev han stående tätt innanför
dörren.

Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän han var sent ute, hade det
inte fallit honom in annat, än att han skulle finna prästen sittande vid
sitt skrivbord, men så hade han inte varit att se varken där eller någon
annanstans i rummet. De stora böckerna, som alltid brukade vara framme
på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet, och pennan låg
stödd mot bläckhornet, så att det var tydligt, att han inte kunde vara
långt borta.

Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt,
brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket
och fråga om prästen var hemma, och inte heller sökte han upp honom i
de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att
stå stilla vid dörren och vänta.

Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill,
och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt
tydligt.

»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och
bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte
gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.»

»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad
det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden.
Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.»

»Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,»
tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka
nu, då allt var klart.

Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet.

»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är
så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt
regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för
dig att komma ut lite i friska luften.»

Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt
svarade den unga hustrun.

»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig, Edvard, men du ser ju hur
gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän
jag har fått dem uppsatta.»

»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson.
På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen
var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå
och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade
stämma.

Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes
inte ha någon lust att låta ämnet falla.

»Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter
tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men
det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat
rätta sig efter hans önskan.

»Nej, Edvard, det är det inte.»

»Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl
inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske
att det ska beställas fram hästar och vagn, för att -- -- --»

»Edvard!» ropade hon till.

»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade
mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde
värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.»

»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.»

»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad.

Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson
hade blivit stående alldeles handfallen. -- »Det där borde jag kanske
inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren,
trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro,
men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet fortgick oavbrutet.

»Nej, jag kan inte!» upprepade den unga frun. »Det finns något här, som
kväver mig och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan, utan
det är något annat. Jag är frisk och lycklig, så länge som jag stannar
inne i rummen, men så snart jag kommer ut, kastar det sig över mig.»

Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte fram orden.

»Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt dig? Det var ju inte så illa
menat.»

»Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga någon där hemma, så ska du få
höra, att jag aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det därför,
att här är så fult, som jag inte kan gå ut. Det är något annat, förstår
du. Om jag bara visste vad det är!»

»Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov att förklara för mig vad du
menar. Det här är visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa
allvaret.»

Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han
inte redan hört för mycket för att nu ge sig till känna? Han gick ända
fram till förmaksdörren, men där stannade han och vände om. Han var
alltid osäker om hur han borde handla. Ingen människa kunde vara så
rådlös och utan självförtroende som han.

»Jag har inte velat tala om det för dig,» sade hustrun, och återigen var
hennes röst flämtande och otålig, »för egentligen är det ju ingenting.
Det är bara något, som kommer över mig, så fort jag går utanför
prästgården. Det är ingenting, som jag varken ser eller hör, men det är
något, som ger mig den känslan, att det är synd om mig. Det är synd om
mig, därför att här ska jag gå evigt och aldrig få komma härifrån. Så
här är det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting annat än att
jämt vara tvungen att stanna på samma ställe, på samma trånga,
instängda, enformiga, tröstlösa plats.»

»Jag är säker om att så där säger hon, bara för att hon ska få höra
något lika vackert som sist,» tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden
har både huvud och hjärta, han kommer att göra henne glad igen. Det
kommer att gå som en dans för honom.»

»Å, om det bara funnes en fri utsikt här! Om jag inte bodde i en grop,
om jag inte hade den där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett
straff för något ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du
inte säga mig något, som kan hjälpa mig?»

»Nu är jag säker om att jag får lyssna till något vackert,» tänkte Sven
Elversson. »Det ska bli roligt att höra hur han hjälper henne den här
gången.»

I själva verket tyckte han nog inte, att det var så tråkigt att stå, där
han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av
kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt och gripande.

»Jag har försökt att gå ut gång på gång,» sade hon, »men det går inte.
Du kan inte förstå hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det snör
till strupen. Och så kommer tårarna störtande.»

»Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju ingenting vara. Det finns
ingenting i luften här, som vi inte ser. Det är bara en inbillning.»

»Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns här. Det är något, som
hatar mig och vill ta ifrån mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra?
Jag brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga tavlan över
Stenbroträsk, som en av mina kusiner har målat åt mig, och som jag bara
skrattade åt, då jag fick den. Och när jag har stått en lång stund och
sett på älven och på prostgårdshuset och på de stora lönnarna vid
porten, så tycker jag, att jag åter får mod att leva.»

»Jag är rädd för att detta är början till en fix idé, Sigrun,» sade
mannen, och nu hörde Sven Elversson, att han föll in i den förmanande,
myndiga predikotonen. »Och jag anser, att den bör bekämpas strax från
början. Jag tror, att jag måste fordra av dig, att du går och hämtar
tidningen åt mig nu genast.»

»Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag kan inte!»

Sven Elversson förstod väl, att det var mannens allvarliga mening att
hjälpa hustrun. Men han hade väntat sig, att han skulle välja en annan
metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för sin del skulle visst
inte ha vetat hur han skulle ha burit sig åt.

»Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen. »Du förstår säkert själv, att
sådant här får man inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är frisk
och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla mig, att du inte kan gå
den korta vägsträckan. Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig,
Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att den ska räcka, förstår
du, inte för några korta smekmånadsdagar, utan för hela livet.»

»Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande och förtvivlat tonfall,
»men kan jag inte slippa i dag? Om några dar ska jag försöka. Jag ska
försöka i morgon.»

Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick för att höra om uppskovet
skulle bli beviljat. Men när kyrkoherden fasthöll vid att han just nu
ville ha sin tidning, så gjorde han något, som han borde ha tänkt på
långt förut, men som i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in.
Han öppnade dörren helt varligt och smög sig bort. Han gick långsamt,
ända tills han hade hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte mer
kunde ses från prästgården, började han springa.

Och när den unga prästfrun kom så sakta, så sakta ut på vägen och hade
tårarna hängande i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste
riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss
skulle vara uppstigen från en sjukbädd, så behövde hon inte gå många
steg, förrän en ung karl kom emot henne.

Han hälsade på henne och sade något om att det var han, som för ett par
dagar sedan hade åkt med dem från stationen.

Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade på honom utan att förstå vad
han menade. Han försökte förklara, att han hade varit inne i
handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat säga något om att
handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prästgården. Han
talade blygt och med så stor osäkerhet, att hon skulle ha haft svårt att
förstå honom, om hon också hade varit fullt sig själv.

Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i
alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon
var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst.

Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon
skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville
tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men
eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och
se på havet en sådan här vacker kväll.

Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande
känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om
havet, och hon stannade och såg på honom.

»Finns det något hav här i närheten?» frågade hon.

»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom
den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så
skulle hon snart få se det.

Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde
honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han
hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan
löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa
honom.

Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt
rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring
henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små
späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela
slätten omkring henne skär som en rodnande brud.

Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte
var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga
bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns
genomgångar på flera ställen.

Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit
sand på marken och ett och annat snäckskal.

Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna
och dra djupt efter andan.

För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda
lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns
ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som
höll på att gå ner längst bort i väster.

Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en
lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som
stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet.

Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad.
För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så
mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla
dagar?

Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på
en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon
lät blickarna glida över den vida rymden, de fingo skena i väg, så
långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång
bur.

Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida,
friska havet fanns i dess närhet.

Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen
såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg.

Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en
annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam.

Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än
förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över
slätten.

Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och
hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig
och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han
sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende.




SEGELTUREN.


Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en
tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där
rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss
hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.

Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man
lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en
främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för
saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den
bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna
fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på
hitresan.

Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla
hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till
kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom
fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till
höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där
uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke.

Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han
hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande
leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra
smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.

Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och
undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort
och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade
haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en
havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.

Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade
slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt
hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora
vattnet, hade han sett en sjöjungfru.

Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som
hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som
hade svävat bort över vattnet.

Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor
glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig,
därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden,
som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för
människor.

Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på
vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans
försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.

Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit
ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade
slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna
skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än
den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem.

Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning,
men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon,
blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften
jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg
i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd,
smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från
vatten som från land.

Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon
av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med
en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett
stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar.

Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en
sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var
några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så
ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och
gråta vid havsstranden.

Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela
hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat
henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få
tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till,
men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.

Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett
svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en
klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några
veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon
och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.

»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge arbetaren, »och då tog jag mig
friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är
en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran
att bjuda er på en segeltur?»

En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då
var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga
nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så
ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför
att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför
att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen
uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam
sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.

Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga
sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret
hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot
havsöppningen.

Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen,
därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte
trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde
förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.

Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet
rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att
bära det svåra, som var henne pålagt.

Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita
molnfläckar.

Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i
luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och
torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.

Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem,
så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och
majestät upp ur vattnet.

Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter
förfärande och svindlande och till att utmärka alla avstånd, så att man
såg bergkam stå bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera
himmelska färgtoner.

Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och
from och frågande blick i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta
händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde
sig omkring henne.

Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra
bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med
havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att
känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande
ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm Och känna hur hon blev
vyssjad till ro.

Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in
mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick
se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som voro överhöljda
med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan
skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera stickande och
levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår.

Han förde henne från sund till sund. Hon möttes av vita ångbåtar och av
tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gledo fram över
vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.

Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och
kojor och ängar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och
skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan
hade fått se dem, när de voro i högtidsskrud.

De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten.

Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och
havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.

De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och
han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så
småningom kommo de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om
gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.

Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade
fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana
unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo ut till sjöss och
fingo se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning
och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken.

Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var
blygsam och fin och klok, och hon önskade, att hon kände honom bättre
och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga
till råds, då hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte
kunde reda sig med.

Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med
henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse för
denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.

Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom
och fördömt honom, de voro alla väl förtrogna med last och synd. Alla
hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat, stulit, varit
högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta.

Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv.
Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa
erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond
tanke och hade aldrig velat skada en människa.

Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så
övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky
för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig
vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han
kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå
till henne.

Han stred dock länge emot, så blyg och osäker som han var, och medan
han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst
igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon
hade svårt att komma sig för med.

Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt,
störtade sig rakt in i ämnet.

»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en
stund sedan?»

»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.»

»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon. »Det var bara ett brev,
som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter,
som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en så bra och förmögen och
framstående man, så att jag och alla människor trodde, att hon skulle
bli så förfärligt lycklig.»

»Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan?» sade Sven
Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot
henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den
goda vännen.

»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet som om hon inte ville möta
hans blick. »Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är
missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om
jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så
gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog
tänka er, att det där gjorde mig ledsen. Det var därför, som jag inte
kunde låta bli att gråta.»

»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson. »Men skulle inte fru
Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.»

Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick
bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara
och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:

»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. -- Det
är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka
hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne.
Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller
ovänligt.»

»Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns
uppförande, som mannen kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson.

»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är jag viss om att det inte
är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer,
går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans
eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän
tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig,
så att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta
bondgummorna och talade förstånd. Och det var bara, när värden själv
kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån
dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än
fruktträd och blommor, och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar
i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt,
och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en
liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon
skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård
åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar
och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen
med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet,
medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade
i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till
henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit
i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya
anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana
överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till
mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara
knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta
var och vad det betydde.»

Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med
stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och
större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att
beskrivningen på den där gamle mannen, som svärmade för trädgårdsodling,
passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför
Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för
prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med
honom.

»Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan,» sade han endast.

Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom.

»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut,» sade hon
litet vårdslöst. »Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner
så många fel hos henne och anmärker på allt, vad hon gör? När det är,
som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad
hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära
sig vad hon får lov till, och vad som är henne förbjudet.»

Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han
hann inte att svara något, innan hon fortsatte.

»Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några
förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för
småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så
skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan
hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan hon har fått
eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad
hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.»

»Herre Gud, vad ska jag svara henne?» tänkte Sven Elversson. »Hon är
ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande.
Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att
få tala om den på det här sättet.»

Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var
mycket fästad vid sin barndomsvän.

»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den unga frun, och nu voro
tårarna åter nära att visa sig, »därför att jag vet, att hon är en god
och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och
trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är
nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i
kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta,
därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån
kan se ut över församlingen.»

Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken i Applums kyrka, som var
avsedd för prästgårdsfruntimmerna, och som mycket riktigt var upphöjd,
så att där gavs en god överblick. -- »Men jag kan inte säga till henne,
att mannen är svartsjuk,» tänkte han. »Det skulle såra henne. Det går
kanske över. Det är bättre, att hon ingenting vet.»

Men han lade om rodret och slog in på hemvägen. Det var nog bäst för den
unga frun, att mannen fann henne hemma, då han kom från kyrkan.

Och i smärta över att inte våga hjälpa henne, för att kanske få henne
bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme
långt i väster:

»Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven
Elversson. Ni har väl hört talas om honom?»

Hon nickade. -- »Jo, jag känner allt till hela historien.»

Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men plötsligen lade hon till
ett par ord, som gjorde slut på den smula lycka han hade känt denna
förmiddag.

»Ni vet väl, att det där skolhuset, som han har byggt inne på
kyrkslätten, brände ner i går kväll?»

»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt
tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att
kantra.

»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun med största lugn, »och
väl var det.»

Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade
han mellan hårt sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var väl,
att huset brände? Jag har hört sägas, att Applumsborna var nöjda med
det.»

»Det har jag också hört,» förklarade hon, »men vad hjälpte det, när
barnen inte ville gå dit?»

»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade han helt hjälplöst. »Jag har
inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.»

Hon märkte, att han var upprörd över att hon hade sagt, att det var väl,
att skolhuset brände, och därför berättade hon nu helt ivrigt, att
barnen från första stund hade varit ovilliga att gå i den nya skolan. De
hade hört, att den var byggd av en människoätare, och de voro rädda, att
de skulle gå miste om saligheten, därför att de sutto och läste i rum,
där det luktade kristet blod.

Medan hon berättade detta, måste den unga kvinnan undra över att mannen
framför henne blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd
blick, och att det kom ett så tålmodigt och utpinat leende glidande över
läpparna.

Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon nyss hade sagt talade hon
om, att skolläraren och framför allt småskolelärarinnan hade gjort sitt
bästa. De hade talat vänligt och förståndigt med barnen, hade visat dem
hur väl det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt till deras nytta
och trevnad. Men barnen hade ingenting velat höra, utan bara hållit på
med sitt: att huset var byggt av en syndens människa, och att det var
oheligt.

En del hade fått plötsliga anfall av gråt under lästimmarna. Andra hade
tyckt sig se syner, och förskräckelse och vämjelse hade stigit för
varje dag. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat förmå barnen att
besöka skolan. Man hade varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta
skada till förståndet.

Sven Elversson satt och såg rätt framför sig. -- »Nu får jag min dom av
henne, såsom jag önskade,» tänkte han. »Och hon dömer som alla andra.»

Hon fortsatte med att säga, att det var på barnen, som hon hade tänkt,
då hon hade sagt, att det hade varit väl, att skolhuset brände. Själva
branden hade förorsakats av en ren olyckshändelse. Kvinnan, som städade
skolsalen, hade på lördags eftermiddag råkat välta omkull sin lampa. Eld
hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den
fått överhand.

»Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av både Gud och människor,» sade
mannen vid rodret. »Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta en så
ohelig man som han att bygga en skola.»

»Ja, man skulle nästan kunna tro...» började den unga frun, men avbröt
sig tvärt. Hon fick en plötslig aning om att den där karlen, som hon nu
hade sällskapat med i två hela timmar, måste vara Sven Elversson.

Hade hon inte hört det namnet nämnas den gången, då han hade åkt med dem
från stationen, fastän hon då inte hade fäst sig vid det?

Och när hon nu såg närmare på honom! Hon hade låtit sig bedragas av de
enkla kläderna, för det var en bildad människas ansikte, som hon hade
framför sig. Och den där främmande brytningen, som hon hade undrat över!
Det var väl ett minne från hans engelska uppfostran.

Han höll ögonen nedslagna, och hon satt och såg på det tålmodiga
leendet, som spelade på hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig
över att hon hade än ytterligare ökat på hans börda av avsky och förakt.

»Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga känsla av att ha förolämpat den
stackarn mot min vilja?» tänkte hon. »Då får jag mer att sörja över, än
jag redan hade, då jag kom ner till havet i dag på morgonen. Han lär ju
ha varit en lovande ung vetenskapsman,» tänkte hon vidare, »och har
mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete på skolhuset för att
återvinna människors aktning. Detta är bra hårt för honom, jag skulle
inte ha talat, som jag gjorde.»

Det var tyst i båten under hela hemfärden. De gjorde inte något
bemödande att tala, varken han eller hon.

När de hade lagt till vid stenbryggan under klippväggen och han reste
sig för att hjälpa henne, grep hon efter hans hand.

»Förlåt mig!» sade hon. »Jag visste inte, att det var ni.»

Hon böjde sig ner och snuddade med sina läppar mot hans panna, som inte
skyddades av den skärmlösa läderhjälmen.

»Vad gör ni?» ropade han till och såg ond ut, nästan som om hon hade
bitit honom.

»Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner så för er som alla
andra,» sade hon.

Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan, och utan att se sig tillbaka
vandrade hon över sandremsan in bland klipporna.

Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven Elversson efter henne och lade
sin hand på hennes arm, för att hon skulle stanna.

»Tack och välsignelse över er!» sade han med dämpad och bruten röst.
»Men kom ihåg,» fortfor han, »att ni får aldrig, aldrig mer göra något
sådant, och ni får inte tala om för er man, att ni har gjort det! Annars
kunde han bli så svartsjuk, att han dödade er.»

                               *

Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun, och hon fortsatte sin
vandring framåt åkrarna, men hans sista ord genljödo i hennes minne.

Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk?

»Ah, seså!» tänkte hon. »Det är ju alldeles omöjligt. Han måste ju veta,
att jag tillhör honom med hela min själ, med alla mina känslor och
tankar.»

Det förekom henne så orättvist, så kränkande, att någon kunde tro, att
hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen.

»Gud vet hur det förhåller sig med den där Sven Elversson,» sade hon för
sig själv. »Fastän många känner äckel för honom, säger alla, att han ska
vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur
skulle Edvard kunna vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså och
gjorde upp för sig, medan jag talade med honom i båten.

»Jag önskar, att han vore här, så att jag finge säga honom sanningen,»
fortfor hon. »Och sanningen är den, att Edvard har upphört att älska
mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte svartsjuk. Ack, han,
som står så högt, på vem skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen
trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk på honom!»

»Han har upphört att älska mig,» upprepade hon. »Han kan inte hjälpa,
att han inte längre älskar mig, men han kan inte ha upphört att tro på
mig och min kärlek. Det vore orättvist, det vore kortsynt, det vore
nästan löjligt.»

Då hon kom hem och trädde in i förstugan, kom jungfrun emot henne med en
bestört min. Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut. Kyrkoherden
hade kommit hem från kyrkan, och han hade blivit mycket förskräckt, då
han inte hade funnit frun inne. Han hade sökt henne överallt, varit ända
nere vid havet. Ja, nu satt han i sitt rum. Det vore nog så gott, att
frun ginge in till honom genast.

Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var han sjuk? Där satt den stora,
starka karlen med ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och
tillbaka och kved och jämrade sig.

När nu Sigrun kom in till honom och förvånad frågade vad som fattades
honom, såg han upp och var då så förändrad, att hon knappast kände igen
honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, ögonen voro urblekta
och glåmiga, det svarta skägget hängde i stripor och tovor neråt
kinderna. En sådan förvandling hade hon aldrig trott att en människa
kunde undergå på så kort tid.

Han såg stort på henne, liksom skulle han inte känna igen henne. Sedan
strök han med händerna över ansiktet. Han arbetade för att bli sig själv
igen, densamma försiktiga och värdiga och självsäkra mannen, som han
alltid brukade vara. Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom
övermäktig, och tårarna kommo störtande ur ögonen på honom.

Han sträckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han
henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara
lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så att det var alldeles
hjärtslitande.

Hon bad och bad omigen, att hon skulle få veta vad det var, som plågade
honom, men det dröjde länge, innan han kunde tala om det för henne.

Och det var ingenting annat, än att han hade kommit från kyrkan och inte
funnit henne hemma, och han hade sökt henne i omgivningen och ända nere
vid havet, och då han inte hade sett henne, så hade han trott, att hon
hade övergivit honom och smugit sig bort ifrån honom.

Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av
tillfredsställelse och triumf.

»Du får aldrig mer gå ifrån mig,» sade han. »Du får lov att ge mig ett
löfte nu, att du aldrig går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig
veta var jag kan finna dig, för annars ser du ju att jag mister
förståndet.»

Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom
döden skulle skilja åt.

Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strök över hans hår, tills han
åter kom att se ut som en människa. Och hon kände sig lätt om hjärtat,
därför att hon hade fått ett vittnesbörd om hans kärlek. Men på samma
gång kände hon sig något litet frånstött och främmande, för detta var en
sådan kärlek, som hon inte förstod. Den var henne för het och för vild.

Hon frågade honom hur det någonsin kunde falla honom in att tro, att hon
skulle vilja svika honom, och då bröt det fram, att han visste, att hon
var så mycket förmer än han. Hon var från en annan värld. Hon var god,
hon, utan att hon behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt och
var rädd för att hon skulle försvinna ifrån honom. Han var inte värd att
få behålla henne.

Och hon tänkte, att detta menade han inte. Detta kunde han inte mena.
Det var bara hans kärlek, som upphöjde henne, såsom kärleken alltid
vill. På samma sätt hade hon hittills upphöjt honom i sitt hjärta.

Hon var nu inte olycklig och modlös, såsom hon hade varit på morgonen,
men det steg in hos henne en känsla av fruktan för mannen. Och om sin
segeltur med Sven Elversson nämnde hon inte ett ord.

       *       *       *       *       *

Under tiden var Sven Elversson och hans far på väg till Grimön. Gamle
Joel skötte rodret, och sonen låg i fören utsträckt så bekvämt, som det
gavs tillfälle till.

Joel hade kommit till honom med nyheten om eldsvådan, som han hade fått
höra vid kyrkan. Han såg gammal och böjd och modlös ut, där han satt.
Han tänkte på att nu efter detta misslyckande voro alla vägar till
uppkomst stängda för sonen.

Sven Elversson låg och strök sakta över sin panna. Ibland for han sakta
med fingret över den, ibland med hela sin fina och smala hand.

I sin själ kände han en märkvärdig frihet och rörlighet. Tankarna kommo
klara och oemotsägliga. Vägar öppnade sig för honom.

»Far,» ropade han, då han hade legat en stund, »jag tror ingenting är så
mäktigt som äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot det. Man bör
veta det från början. Den, som kämpar mot äcklet, kommer att bli
slagen.»

Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade något till svar, som inte
hördes mittunder vågsvall och vindsus.

Sven Elversson låg allt fortfarande kvar och tänkte. När hans själ om en
stund hade funnit ut något, som återigen syntes honom klart och
oemotsägligt, höjde han rösten och ropade till fadern:

»Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare och vaktare. Och den,
som kan begagna sig av äcklet och bruka det till sådant, som är gott,
han kan göra mycken nytta bland människorna.»

Gubben såg upp. Det tändes en liten gnista i hans vattniga grå ögon, och
han rätade litet på sin böjda rygg.

Nu sprang sonen upp, vandrade över tofterna fram till fadern och satte
sig bredvid honom.

»Det har hänt mig något i dag,» sade han, »något, som har hjälpt mig.
Jag är inte bedrövad över skolhusets brand. Jag har fått annat att tänka
på.»

Därpå gick han åter och lade sig i fören, hörde på sunnanvindens tunga
susning, såg på de färgskimrande skären och, strök över pannan med sin
smala, fina hand.




SÄMRE ÄN DEN SÄMSTE.


Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg på britsen i
rannsakningshäktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gråa
skymning, som rådde omkring honom.

Nu, som så många gånger förut, sedan han hade blivit häktad, låg han och
gjorde klart för sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning
att bekänna.

»Om jag verkligen vore skuld till att de där gamla människorna fick sina
skallar inknackade,» tänkte han, i det han påminde sig några ord, som
han hade yttrat under förmiddagens förhör, »så skulle jag förstås inte
neka. För jag vet, att det heter öga för öga och tand för tand. Och att
rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är bättre att ta sitt
straff i denna ändliga värld än att vänta det i den nästa, där det inte
bliver något uppehåll i bedrövelsen.»

Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal och såg nästan jättelik
ut, där han låg på britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på ett
barn, hyn hade bibehållit ungdomens ljusa färgtoner med ett inslag av
skärt på kinderna. Mustascherna voro ljusa och av anmärkningsvärd längd.
Ansiktet i det hela vackert, med välformade drag. Endast ögonen, som för
övrigt voro vackra, de också, voro obehagliga, med en blick, som än var
envist stirrande, än osäkert kringfarande från golv till tak, från hörn
till hörn.

»Var och en efter sin art,» tänkte den anklagade. »Med domare och
allmänna åklagare förhåller det sig så, att man med dem måste tala en
särskild sorts sanning, därför att den verkliga sanningen inte kan nå
fram till deras hjärtan, utan måste förtolkas.»

Samtidigt som han låg och klargjorde för sig, att han inte alls hade
begått något mord, såg han sig själv, hungrande och frysande, klädd i
eländiga luffarepaltor, komma in sent en vinterkväll i ett ensligt
beläget torp, undangömt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar.
Dörren hade av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat det gamla
folket, som hade suttit vid ett bord under fönstret, hade blickat upp,
då han steg in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen bordslådan.
Han talade vänligt till dem, satt med dem vid brasan och värmde sig, åt
deras mat utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden på sig, att
de voro missnöjda med att han var där, och att de önskade honom tusen
mil borta.

»När man är en frigiven straffånge, som har varit insatt på livstid,
fast man genom ett utmärkt uppförande har fått straffet förkortat till
endast tjugu år,» tänkte den anklagade och var nu åter inne i det
anförande, som han denna dag hade tillåtit sig att hålla inför rätten,
»så ligger det nära till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära
bättre. Man skulle själv handla på samma sätt.»

Samtidigt såg han för sin inre syn mycket tydligt hur han och de båda
gamla gingo och lade sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och
han på golvet på en halmmadrass. Elden brann ännu på härden, sedan de
hade lagt sig, och han såg de två vita huvudena vila bredvid varandra.
Själv låg han hårt och obekvämt, han frös och kände sig olustig, och
framför allt förargade det honom, att de där gamla nu lågo och
missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av
några kvistar för att stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben.
Han undrade om den med avsikt var lämnad så, att bladet skulle ligga och
blänka i eldskenet. För att vara lätt synlig och lätt till hands?

Han började bli sömnig, men var rädd för att somna in. När han väl sov,
kunde ju de två andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var
rätt kry trots sina sjuttio år. Och de voro två emot en.

»Det borde vara så, att den, som har tjugu års straffarbete bakom sig,
bleve mindre utsatt för misstankar än andra, som inte vet vad det vill
säga att sitta inne,» mumlade den anklagade och påminde sig återigen
några av de förmanande och tillrättavisande ord, som han under
förmiddagens rannsakning hade riktat till den unge domaren, som ledde
förhöret. »Men man vet ju, att det inte anses så, åtminstone handlas det
inte efter den regeln.»

Samtidigt som han påminde sig dessa vackra ord, såg sig den anklagade
ligga på golvet i torpstugan och anstränga sig för att lyssna till det
gamla parets viskningar. Det var något, som gubben yrkade på, men gumman
höll emot. -- »Låt honom bara somna in först!» hörde han henne säga.
Vandringsmannen på den hårda halmbädden kände sig alltmer otrevlig till
mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma, och att de
fruktade, att han skulle stjäla dem. Det är otroligt så många faror en
stackars vägfarande kan råka ut för.

Han förställde sig, låtsade, att han sov, och snarkade ljudligt för att
få se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman
läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var höjden av förställning,
han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg och
blänkte i skenet av de sista eldbränderna färdigt och till reds. Han,
som förstod, att de bara ville söva hans vaksamhet till ro.

»Men,» tänkte den anklagade, »det där är sådant, som man aldrig kan få
en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför
allt inte, då det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös
och vapenlös in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag
inte sådant för mord. Om jag inte hade gått upp och knackat in skallen
på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de
verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De
bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla
allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit
uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett
lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att
utsätta människor för sådana frestelser.»

För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens
händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett
nöddråp.

Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad.
Dels var torpet, där de två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i
pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att
ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i
säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att
han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av
annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i
nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med.

Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var -- det
erkände han villigt -- ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig
under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig
mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville
vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att
dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och
billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit
straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade
befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man
blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst
förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på
järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på
ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren
hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det
var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvägar.

Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för
varje gång kände han sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund, då
dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett
förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av
fånggevaldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man,
som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast
övertygad därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att
bli lönnmördad.

Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande
hållning. Såsom han hade lovat fängelseprästen, ville han alltid
iakttaga ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av
rättfärdigheten utan också av dess tjänare.

»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den unge domaren, »att i morgon
faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan
dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna
ett mildare straff.»

Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på
huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende.

»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet,»
sade han. »Jag har själv lärt mig att älska rättfärdigheten, som är
grundvalen för oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar,
att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller
ge fri en brottsling.»

Under det att han sade detta, märkte den anklagade, att domaren ett par
gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade
inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in
en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kunna vara
nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting.

Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte domaren fullkomligt
oberörd:

»Lamprecht har stor svårighet att lämna klara och tydliga svar. Därför
har jag här satt upp trenne punkter, som ni har att svara på.» Notarien
tog fram ett papper, som han, under det att han läste upp innehållet,
höll fram för den anklagade.

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparen
Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat
torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den
trettonde februari 1909?

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de
båda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvåhundra kronor, och
att det var för att bemäktiga sig denna, som han har begått mordet?»

Notarien lade papperet ifrån sig på bordet.

»Lamprecht har nu att begrunda detta,» sade han. »Lamprecht vet själv,
att ni inga utsikter har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse
kan medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet, och jag ska säga
till om att bläck och penna tas in till Lamprecht.»

Den anklagade hade blivit djupt förolämpad av domarens kritik över hans
sätt att uttrycka sig och hade helt och hållet förlorat sitt goda
humör. Hans blick hade blivit stirrande och tom.

»Lamprecht har förstått vad jag har sagt?» sade domaren. »Lamprecht har
uppfattat, att det är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och att
bläck och penna ligger till reds här på bordet?»

Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var så förolämpad, att han
inte längre gitte bibehålla sitt goda sätt. Han spottade på papperet.
Därefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig ner på den och slöt
ögonen.

»Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht,» sade domaren
med samma lugn, som han hade visat hela tiden.

»Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset
för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det
är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.»

Den anklagade svarade endast med en svordom.

Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade
lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna
ögonen och se efter.

Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. -- »Den
där pojken vågar inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte mot
mitt bestämda nekande. Vad hans papper angår, så behöver jag inte svara
på det. Vad skulle det tjäna till?»

Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde
samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och
mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att
de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de
hade flera än en vägfarande på sitt samvete.

På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom
för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom
för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa lös
ur fängelset.

»Se där!» sade han inom sig och bröstade sig. »Nu vet man alltså hur man
har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att
mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i
tingshuset på förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska vara ivriga.
Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad
det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga
bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet,
att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man
inte har bevis.»

Han kände sig så trygg, att han började vissla.

Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra
prövning inte hade varit alldeles utan gagn. -- »Hädanefter,» tänkte
han, »ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli
fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från
grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius
Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter.
Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns
i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga
på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som
vräker sig i sängen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset,
var det har lust.»

Åter blev den anklagade störd i sin tankegång. Han hörde hur en mild och
ödmjuk stämma yttrade tätt bredvid honom:

»Nu är fem minuter gångna av den utfästa tiden.»

Han slog upp ögonen. Den arbetsklädde mannen, som hade följt domhavanden
in i cellen, stod bredvid honom. Han höll sin klocka i handen och pekade
på den med fingret, medan han talade.

»Vad gör ni här? Vad är ni för en?» röt den anklagade till, obehagligt
överraskad av att inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen inte
ha talat högt för sig själv?

»Å, jag är just ingen alls,» sade den arbetsklädde. »Jag heter Sven
Elversson och är son till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll mig
in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, så
att ni försummade att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad
domhavanden att få stanna här inne och språka med er.»

Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var något
ytterligt ödmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva
sättet, varpå hans hår var benat och kammat, antydde ödmjukhet.
Frånvaron av mustascher och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som hette
egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var utplånat hos denna
människa. -- »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,»
tänkte den anklagade. »Nå, mig ska han inte komma någon väg med.»

»Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord på det där
papperet!» utbrast han.

»Å, säg inte nej strax från början i alla fall!» sade Sven Elversson och
såg så gott och vänligt och ödmjukt på den anklagade. »Ni förstår nog
det, ni, som har varit inför rätta förut, att det inte blir någon dom
fälld över er här vid häradsrätten mot ert nekande, utan ni blir frikänd
för mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar er, så vill jag tala
om för er, att det är några personer här, som åtar sig att ställa fem
tusen kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma er att
bekänna. Det finns anledning att tro, att ni skulle sätta värde på att
komma i besittning av fem tusen kronor, fast ni naturligtvis inte själv
kan komma att förbruka dem.»

Den anklagade kände en darrning flyga genom kroppen från hälen och ända
upp till nacken. Samtidigt kunde han inte låta bli att göra en grimas.
Men han övervann genast dessa tecken till svaghet.

»Vad tusan är det ni säger?» bröt han ut.

»Jo,» svarade Sven Elversson, »det är sanning, att vi vill ge er den där
summan, ifall ni bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för oss
andra, att ni bekänner. Alla människor här i trakten, ja, jag kan säga
alla människor i hela Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans eniga
om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på landsvägen och ta
natthärbärge hos ensamma människor. Nej, vi vill inte det. Det är en för
stor frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni instängd på
livstid. Vi vill er inte något ont annars, vi vill inte skada er varken
till liv eller lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera med mig
har stått och hört på er under förhören. Ni är inte precis någon dålig
människa, men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni tror, att
alla människor är farliga för er. Och om ni tänker rätt efter, så har ni
det bäst, då ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver inte oroa
er för er säkerhet. Så att jag tror, att det vore till gagn både för er
och alla andra, om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och avge en
frivillig bekännelse.»

»Om det så vore hundra tusen!» sade den anklagade.

Sven Elversson hade, medan han talade, kommit den anklagade allt närmare
och satte sig nu ner på britsen bredvid honom.

»Säg inte det!» sade Sven Elversson, lade sin hand på hans rockärm och
strök vänligt neröver den. »Säg inte, att ni inte tycker, att fem tusen
kronor är en vacker summa, och att det är en fullt tillräcklig summa för
det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att få för den,
som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Fem tusen är
jämnt lagom.»

»Jag kan inte begripa mig på er,» sade den anklagade. »Vad tror ni att
jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?»

»Tack för den frågan!» sade Sven Elversson. »Just detta var det, som jag
ville tala med er om. Det har stått mycke om er i tidningarna den sista
tiden, som ni nog kan förstå, och bland annat har där talats om att vart
ni kommer, brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit gift, innan
ni begick ert första mord för en tjugutvå är sedan, och då ni blev
lösgiven, försökte ni strax att få reda på er hustru, men hon var död.
Ni hade också en dotter, som nu borde vara några och tjugu år, och man
vet inte annat, än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er vart hon
hade tagit vägen. Och så har ni gått land och rike runt för att söka
reda på henne. Så snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man där kände
till någon, som hette Julia Lamprecht. Och jag,» tillade Sven Elversson
med ett litet försagt tonfall, »jag har just tyckt, att detta var något
tilltalande. Det fanns väl något gott hos er, tänkte jag, eftersom ni
frågade efter er dotter.»

»Men vad i Herrans namn,» frågade den anklagade, »har jag med er att
göra? Varför sitter ni här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig
tala om vad ni vill mig?»

»Tack än en gång!» sade Sven Elversson med sin lenaste röst, liksom rädd
att väcka den anklagades misshag. »Det där är frågor, som jag så gärna
vill komma i tillfälle att svara på. Jag bor, som sagt, borta på Grimön,
och den ligger långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra mig
om er, för ni vandrar väl bara omkring på landbacken. Men jag har en
mor, som är sanndrömd, och på morgonen den trettonde februari i vintras
så bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur
det stod till med ett par gamla släktingar till oss, som bodde i en
liten stuga inne bland kullarna, långt från landsväg och grannar. Hon
hade drömt så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon såg efter hur
det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och på det
sättet blev jag den förste, som fick se vad ni hade haft för er på
natten. Och jag kan inte neka till att det var en svår syn, och
alltsedan dess har jag önskat, att det skulle bli så, att ni inte finge
gå fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång med den här insamlingen
av pengar. Jag vill er ju inte något ont, förstår ni. Det har jag redan
sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.»

På samma gång han sade detta, flyttade han sig längre upp på britsen och
strök vänligt med handen över rockärmen. Han ville tydligen inte, att
Julius Martin skulle få intryck av någon personlig motvilja från hans
sida. Om han hade varit ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur,
skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom tillbaka in mellan
gallren.

Det vore orätt att säga, att den anklagade inte betraktade honom med
oro. Alla människor oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger,
länsman och vittnen, men han kunde inte hjälpa, att Sven Elversson
föreföll honom rätt ofarlig, ja, till och med litet narraktig. -- »Det
är en sådan där, som går omkring och menar väl,» upprepade han för sig
själv, »Det är en människovän.»

»Nu tror jag, att jag förstår en del,» sade den anklagade. »När ni fick
veta, att jag gick och sökte efter min dotter, så tänkte ni, att ni
kunde använda henne som lockbete för att få en stackare fast igen.»

Han skrattade Sven Elversson mitt upp i ansiktet. Lejonet ville behålla
sin frihet, det brydde sig inte om det lilla utlagda köttstycket.

»Tack!» sade Sven Elversson med sitt mest ödmjuka leende. »De orden
förde mig just fram till vad jag ville säga. Se, jag hade att ställa med
ett bygge förra sommaren i den här trakten. Inte för egen del, förstår
ni, utan för andras. Och jag beställde sten från ett stenbrott, som
ligger strax ovanför Knapefjords fiskeläge, där vi nu befinner oss, och
därvid kom jag lite i beröring med folket, som arbetade där. Och bland
dem levde en ung kvinna, som hette Julia Lamprecht. Det var ju ett
ovanligt namn, och så snart som jag läste ert namn i tidningen, kom jag
att tänka på henne.»

Den anklagade reste sig. Han kände åter en darrning, som gick från benet
upp igenom ryggraden. Ansiktet ryckte, ögonen blinkade. Det var klart,
att något inom honom kom i uppror, så snart det blev fråga om dottern,
fastän han hittills hade gått och sökt henne inte så mycket av någon
varm längtan, utan därför att han hade hoppats, att hon kanske hade det
bra och kunde bjuda honom ett hem.

Han knuffade undan Sven Elversson utan minsta hänsyn och ställde sig
mitt i rummet.

»Är hon här?» sade han. »Jag vill se henne.»

Han talade som en man, som inte ett ögonblick tvivlar om att hans
befallningar skola åtlydas, men Sven Elversson vågade motsäga honom.

»Ni ska få se henne. Ni ska få sitta och språka med henne,» sade han
ödmjukt och vänligt, men inte utan fasthet, »såsom ni nu språkar med
mig. Det är bara en sak, som ni först måste göra. Ni måste teckna
svaren på det där papperet. Ja, ni tycker väl, att vi är elaka, som
skiljer far och dotter, men vi måste först ha det där papperet
undertecknat.»

Den anklagade blev röd av vrede. Han var inte van att bli nekad någon
oskyldig önskan. Alltsedan han hade blivit häktad, hade man behandlat
honom med största hänsyn för att hålla honom i gott humör, för att
liksom komma honom att trivas i sin bur och avlägga den bekännelse, som
skulle få honom att alltid förbli där. Han hade lust att kasta sig över
Sven Elversson och tukta upp honom, men han lade hand på sig. Han
slängde sig ner på magen på britsen, så att ansiktet låg neråtvänt och
inte syntes. Han kände, att det alltjämt ryckte i dragen. Han visste
inte själv varav detta kom sig, men han trodde, att det var klokast att
dölja sin rörelse.

»Jag är tacksam, jag är mycket tacksam för att ni betänker er,» sade
gästen. »Ni ska veta, att Julia Lamprecht har det inte så särdeles bra.
Hon förlorade ju sin mor tidigt. Man kan nästan säga, att hon har vuxit
upp på gatan. Hit kom hon i sällskap med en stenarbetare. De var inte
gifta, men det är inte så särdeles vanligt bland stenarbetare, att man
gifter sig, så att det var det ingen, som fäste sig vid. Och Julia är
snäll. Det finns många, som är sämre än hon. Men för ett par dar sen, då
mannen fick höra, att hon var er dotter, gick han sin väg ifrån henne.
Han kände avsmak för henne, sa han, och nu står hon ensam. Hon är
vacker, lik er, med ljust hår, och det blir väl någon annan, som tar
hand om henne, men det blir ingenting riktigt. Hade hon däremot så
mycket som fem tusen kronor, så kunde hon köpa sig en trevlig liten
stuga och bli ordentligt gift. Fem tusen vore just lagom. Mer vore inte
bra, mindre vore inte bra. -- Ja, nu vet ni hur vi har tänkt oss saken.
Så snart ni har svarat på frågorna, så kan ni få träffa Julia och lägga
de fem tusen i hennes händer. Det vore vackert. Det skulle komma henne
att förstå, att hon hade en far. Hon skulle förstå, att vad ni än hade
gjort, så hade ni ändå hjärta för henne.»

Den anklagade svarade inte på länge. Han kastade sig fram och tillbaka
på britsen och våndades. Det var verkligen något inom honom, som ropade
efter dottern. Hon var ljus, hon var vacker och lik honom. Och hon satt
kanske här utanför i gången och väntade.

Plötsligen satte han sig upp, strök luggen ur pannan och såg fast på
Sven Elversson.

»Kan ni säga mig varför jag skulle skriva på papperet? Jag blir ju
frikänd i morgon.»

»Ja visst, det är troligt, att ni blir frikänd för mordet,» sade gästen,
»men så är det det där lilla med sparbanksboken. Och i alla händelser
blir ni inte lösgiven genast. Det dröjer kanske något år, innan saken
har gått igenom alla instanser och ni kommer på fri fot. Det dröjer
kanske än längre. Och vad är Julia då? Hon kan vara alldeles förstörd.
Det är inte så lätt att vara er dotter. Jag är rädd för att hon kan
komma att gå ur hand i hand. Fem tusen nu, det vore en hjälp för henne.
Ge henne dem nu, och ni hade något att tänka på, som kunde göra er glad
under hela ert liv! Då hade ni gjort något för att försona det, som
vilar på er. Ni skulle bli omtalad med beröm i tidningarna.»

Den anklagade reste på sig.

»Tyst!» röt han och stampade i golvet. »Ni pratar så, att det går runt i
huvudet på mig.»

Hans gäst teg ögonblickligen.

Den anklagade stod och rannsakade sin själ. Han letade efter den kärlek
till dottern, som man trodde skulle finnas där. Man ville föra honom i
ledband genom denna hans kärlek till dottern. Man begärde, att han
skulle offra hela sitt återstående liv av kärlek till dottern. Han, som
ingenting annat ägde, än sin frihet, skulle för alltid offra den för
dotterns välfärd! För sin kärlek! Men fanns det verkligen någon kärlek
hos honom? Nu, när han stod och letade, kunde han ingen finna. Ja, något
kanske, men så obetydligt. Offra, offra! Det är inte så lätt att offra.
Den här pratmakaren framför honom ville ha honom instängd och
oskadliggjord, men skulle han kunna offra något för den saken?

»Jag ska göra, som ni vill,» sade den anklagade. »Jag ska svara på de
tre frågorna. Men det får bli på ett villkor. Det är ju gott och väl,
att Julia får pengar. Men blir hon hjälpt med pengar? Vad som skulle
hjälpa Julia, det vore att få en bra man. Om ni vill lova mig, att ni
gifter er med Julia, så ska jag skriva på papperet.»

Sven Elversson såg verkligen bestört ut.

»Det hade jag inte väntat mig,» sade han helt lågt.

»Jag frågar om ni vill gifta er med min dotter,» sade den anklagade
hånfullt. »Vad svarar ni på det? Ni ber mig, att jag ska göra mig
olycklig för hennes skull, men själv vill ni ingenting göra.»

»Men hon är er dotter. Det är ni, som har satt henne till världen,»
värjde sig Sven Elversson. »Jag har nätt och jämnt växlat ett par ord
med henne.»

»Ja, då blir det heller ingenting av med att svara på de tre frågorna,»
förklarade den anklagade. »Det är något särskilt med er. Jag ville gärna
ha er till min måg.» Han skrattade stormande.

Sven Elversson lade handen över ögonen. Han drog några tunga andetag. --
»Jag förstår,» tänkte han. »Den, som vill ha makt över andra, måste jämt
vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre.»

Han betraktade mannen framför sig länge och forskande.

»Han vill komma undan,» tänkte han. »Han vill ha mig att skylla på. Han
är viss på att jag ska säga nej. Men jag säger inte nej. Jag har fått
honom in i ett hörn, och jag ska fånga honom.»

»Det ska få bli, som ni vill,» sade han kort. »Om er dotter går in på
det, ska hon få mig. Bara skriv!»

Den anklagade tvekade.

»Jag får tacka på Julias vägnar,» sade han. »Men hur ska jag veta, att
ni håller ord?»

»Just det, ja,» sade Sven Elversson. »Det är en fråga, som jag väntade
mig, och som jag är glad åt. Om ni tänker rätt på saken, så vet ni nog,
att på ett sådant här ställe finns det öron i väggarna. Det finns
vittnen till att jag har lovat göra Julia Lamprecht till min hustru, om
hon vill ha mig. Jag kan inte komma undan. För så vitt jag är en
hederlig karl, kan jag inte komma undan. Sätt er här vid bordet, och
skriv!»

Den anklagade satte sig verkligen på stolen vid bordet. Han fattade
pennan, doppade den i bläckhornet och våndades.

Under det att han satt med pennan i handen, sökte han återigen efter den
där kärleken till dottern. Den hade kanske funnits i hans själ, då han
hade hoppats på att få ett hem hos henne, men nu, då det begärdes av
honom, att han skulle offra friheten för hennes skull, fanns den där
inte.

Han skrev med pennan rätt upp och ner. Han skrev med pennan på sned. Han
doppade gång på gång, stänkte bläck omkring sig och blev äntligen
färdig.

»Jag lovade er aldrig något annat, än att jag skulle svara på
frågorna,» sade han och lämnade papperet till Sven Elversson.

Och Sven Elversson läste och såg, att domarens tre frågor voro besvarade
med tre krokiga och vinglande nej. Under stod namnet Julius Martin
Lamprecht och sist en hel mening: »Jag skule betjäna om jag var skylldig
men det är jag inte.»

»Ja, det här får ni inte de fem tusen kronorna för,» sade Sven Elversson
helt stillsamt.

»Nej, det vet jag,» sade den anklagade, »men jag får Julia gift med er.
Er har jag aldrig lovat annat, än att jag skulle svara på frågorna, om
ni gifte er med min dotter. Och det har jag gjort. Jag går fri själv,
och jag har skaffat Julia en god man.»

Han stod full av segerstolthet och bröstade sig.

Sven Elversson blev röd av vrede. Hans ödmjukhet lämnade honom. Han
började behandla den anklagade med mindre artighet än förut.

Han böjde sig än en gång ner över papperet och synade det.

»Ja, det var detta jag kunde tro,» sade han. »Jag borde ha vetat vilken
usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade ställt till de döda. Varför
skulle ni sticka ut ögonen på dem?» frågade han häftigt.

»Stack jag ut ögonen på dem?» ropade den anklagade. »Det är inte sant.
Det har en annan gjort. När jag gick ifrån dem...»

Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade dödsblek bort mot
cellväggen.

»Tack ska ni ha!» sade Sven Elversson torrt. »Jag visste nog hur jag
skulle få bukt med er. Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er
bättre villkor.»

I nästa ögonblick låg mördaren på knä framför honom.

»Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt,» jämrade han sig. »Låt
det vara osagt! Ni narrade mig ju.»

Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger och förkrosselse. Hela hans
rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och
ursäkter voro ryckta ifrån honom.

»Ni vet, att här finns vittnen,» sade Sven Elversson. »Jag varnade er
ju.»

»Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska bekänna.
Ni ska få höra alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.»

Sven Elversson höjde rösten en smula.

»Jag river sönder det här papperet,» sade han. »Vi ska snart ha ett nytt
här. Om det nya blir ordentligt besvarat och undertecknat, så antar jag,
att väggarna inte har hört något om detta första. Vi tar nu om från den
stunden, då ni satte er ner och skrev. Timmen är inte utlupen. Julius
Martin Lamprecht, ni har ännu tid på er för att avlägga en frivillig
bekännelse.»

       *       *       *       *       *

Mördaren satt en stund senare i rannsakningshäktet på en stol
mittframför domaren. Hans utseende var förändrat, han hade något över
sig av grundligt tvättad och badad människa, fastän ingen yttre
rengöringsåtgärd med honom hade blivit vidtagen. Men han hade bekänt.
Inte bara på papperet hade han med ja besvarat de två första punkterna
och med nej den sista, utan han hade också avlagt en fullständig och
öppen bekännelse. Han var nu till ytterlighet utmattad, man hade måst
ställa fram en stol åt honom, för att han inte skulle sjunka till
golvet. Men på samma gång såg han lycklig och tillfredsställd ut. Han
har i denna stund inte agg till någon människa. Han var renad, frigjord
från synd. Han hade inte känt sig så väl till mods sedan sin första
nattvardsgång.

Inte endast domaren befann sig i cellen utan också fånggevaldigern,
länsmannen, häradstjänaren, Sven Elversson och Julia Lamprecht. Fången
älskade dem alla och allra mest sin dotter, till vilken han för några
ögonblick sedan hade överlämnat fem tusen kronor. Han beundrade hennes
utseende. Hon var vacker, ljus, med krusigt hår, och hon hade ett
stillsamt och blygsamt sätt. Han hade inte ännu fått tala med henne
ensam, men enligt löfte av domhavanden skulle hon få sitta inne hos
honom i cellen, så länge han önskade.

Ibland vände mördaren sina blickar till den man, som hade tvingat honom
till bekännelse, och han måste erkänna, att denne man ingav honom
medlidande.

Bara vid att se på honom, där han stod vid cellväggen sammansjunken och
med ögonen riktade mot golvet, med pannan dystert hopdragen, kunde man
känna medlidande med honom. Mördaren tyckte sig förstå honom bättre än
någon annan. Han, mördaren, kunde bekänna sin synd och avtjäna den, men
denne man kunde aldrig avplåna den skamfläck, som klibbade vid honom.

Mördaren hade sett, att domaren och alla de övriga rättvisans tjänare
hade skakat hand med Sven Elversson och tackat honom. Domaren särskilt
hade visat sig varmt tacksam. Han hade varit glad, därför att han nu
inte behövde avkunna dom utan att vara säker på sin sak.

Men Sven Elversson hade sett lika dyster och ödmjuk ut. Ödmjukheten hade
bara tilltagit. Han såg ut, som om han inte kunde tåla sig själv.

Då Julia Lamprecht hade blivit införd i cellen och de fem tusen hade
överlämnats till henne, hade denne Sven Elversson stigit fram och
erkänt, att han hade lovat den häktade att göra hans dotter ett
giftermålsanbud. Men dottern Julia Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte
med den mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt honom vad han var för
en.

Sven Elversson hade upptagit detta nekande mycket illa. Det såg ut att
ha förkrossat honom. Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat
bort till cellväggen och blivit stående där. Den häktade kände, att han
hade fått hämnd.

Hans dotter, som han inte hade sett förrän i dag, hade hämnats på den,
som hade besegrat honom. Han kände, att de voro av ett blod, och han
älskade henne.

Inte för att han ångrade sin bekännelse. Han kände sig lätt, ren,
lycklig, aktad, nästan som en fullkomligt hederlig människa. Och han
hade fått se sin dotter, som han hela livet igenom skulle komma att
älska, och som evigt skulle komma att älska honom, därför att han för
henne hade uppoffrat sin frihet.

Den verkliga bekännelsen hoppade mördaren över i sina tankar. Han
utplånade den ur sitt minne. Han var en man, som hade behov av att se
sig själv i en vacker dager. Han gjorde redan upp en skön, rörande
historia om hur han endast för denna dotters skull hade bekänt och
anropat Guds och människors förlåtelse. Så länge som han levde, skulle
han komma att dikta på denna historia, och han skulle tro på den, och
den skulle uppehålla hans självaktning under de svåra och långa år, som
väntade honom.




ANDRA DELEN




LOTTA HEDMAN.


På tåget, som en dag i slutet av september år 1915 rullade från Norrland
ner mot de sydligare delarna av landet, satt i en tredjeklasskupé en ung
kvinna, mycket ärbart och enkelt klädd i en svart klänning och en nära
nog osmyckad svart hatt, och talade med de medresande. Hon höjde gärna
rösten, och som denna av naturen var litet skrikig, hördes hon genom
hela kupén. Man fick mycket snart klart för sig, att detta var hennes
första järnvägsresa. Och detta underbara att komma ut i världen och råka
främmande, vänliga människor tycktes ha försatt henne i en sorts extas.
Allt detta, som under år av instängdhet hade legat bundet, bröt sig
fram. Hon talade oupphörligen och hela tiden om sig själv. Hon ville
inte försumma tillfället att låta folk veta vem hon var, och vilket
märkligt budskap hon hade att framföra.

»Och jag är en, som ingenting har studerat utom allenast bibeln,» sade
hon. »Mitt huvud är inte tungt av vetande. Det är inte förvirrat av
irrläror. Jag är som det oskrivna papperet. Jag är som det vita bladet,
där Gud själv skriver ner sina tankar. Och jag är född långt uppe i
Lappland, och jag bor i ett municipalsamhälle, och jag går var dag och
arbetar på en lådfabrik, och jag är ensam och fattig och har varken man
eller barn. Och ingen bland människor frågar efter om jag lever eller
dör, och ingen kommer och ser om mig, när jag är sjuk, och ingen finns
det där hemma, som jag kan tala med om det, som är viktigt för mig. Och
jag förstår, att folk gör narr av mig på min rygg, och jag börjar på att
bli skygg för att visa mig ibland människor.»

En vänlig fru mittemot henne, som först av alla hade givit sig i
samspråk med henne och lockat henne att tala, lade lugnande sin hand på
hennes knä, men hon fortsatte, liksom driven av ett oemotståndligt inre
tvång.

»Och i alla mina dagar har döden varit efter mig som en rasande ulv.
Hans anslag mot mig har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan jag
hade lämnat moderlivet. Han sände ut en vansinnig, som skrämde min mor,
så att jag kom till världen för tidigt och övermåttan eländig. Och en
gång ville han dränka mig under badning, och en gång lät han ett träd i
skogen störta ner över mig, och en gång lät han en orm stinga mig i
foten, medan jag sökte efter bär, och en gång kastade han ner mig från
en byggnadsställning. Och med sjukdom har han plågat mig alldeles utan
gräns.»

Det var nu inte bara den vänliga frun, som hörde på henne. En bondhustru
och hennes man, som sutto bredvid dem i samma avdelning, följde med stor
uppmärksamhet varje ord. Tonfallet och ordavalet påminde dem om föredrag
från något missionshus, och de antogo ett nästan andäktigt utseende.

»Och i min ungdoms år sträckte jag upp mina armar till Gud,» fortsatte
den talande, som i själva verket inte kunde vara mer än en tjugusex
eller på sin höjd tjugusju är gammal. »Och jag frågade honom varför han
gav döden rätt att förfölja mig med sår och slag och sjukdom, men nu i
det sista har jag hållit upp att fråga. Jag förstår, att den lede
härjaren traktade efter att slå mig, därför att genom mig ville Gud
tala, genom min mun ville Gud tala och sätta en gräns för hans vildhet.»

Hon drog andan ett ögonblick och såg sig omkring, men då hon inte märkte
annat än vänlig uppmärksamhet och andakt hos de kringsittande, fortsatte
hon:

»Och jag har undrat varför jag ska bo så högt uppåt norr, och varför jag
alltid ska gå och trampa på samma bygata och aldrig få se något av denna
världens härlighet. Varför har jag fått så lite förstånd till att ställa
för mig, och varför kan jag inte finna något nöje i det, som alla andra
förnöjes av? Varför kan förman i fabriken aldrig säga ett vänligt ord
till mig, hur jag än bjuder till med mitt arbete? Varför ska jag ha så
svårt att få mjölk, och varför ska jag bo i ett rum, som ingen annan
vill hålla till godo med?

Men nu undrar jag inte mer, ty jag vet, att det är Gud, som har gjort
det så ödsligt och eländigt omkring mig. Jag får vara glad, att han inte
skickar mig ut i granskogen eller på fjället, att han inte låter mig bo
i en lappkåta och draga omkring med renar i obygden. Jag får vara glad,
att han låter mig bo i ett samhälle, där det ändå finns människor.»

Nu var det inte endast de tre närmaste, som följde med den unga kvinnans
tal. Ett par av de längre bort sittande hade rest sig för att höra
bättre. -- »Vad säger hon?» mumlade man. »Vem är det, som skriker, så
att det hörs genom hela vagnen? Är det någon, som hör till
frälsningsarmén?»

»Ty det är Gud, som vill ha mina tankar för sig ensam,» fortfor den
svartklädda. »Han vill, att jag ska sitta i uträkningar, att jag ska
uttyda Daniel och förklara Hesekiel och draga ut visdom ur
Uppenbarelseboken. Och om kvällarna, då andra går till dans och till
gille, då sitter Lotta Hedman vid sin bibel, då sitter hon och forskar
efter Guds mening, då får hon klarhet i det, som ingen annan i hela
världen vet reda i.»

Det går ett sus av förundran genom hela järnvägsvagnen, och den unga
kvinnan underlåter inte att märka det. Hon drives framåt av det
uppseende hon väcker. Även om hon så önskade, skulle hon inte vara i
stånd att sluta, innan hon hade fått tala till punkt. Hennes länge
tillslutna läppar röra sig med eller mot hennes vilja.

»Och om vinternätterna, då klockan slår tolv och ett, och hela Sverige
har lagt sig till vila, och alla ljus är släckta, och det stora, vita
landet ligger utsträckt i tyst sömn, då sitter jag i ett rum, som är så
dåligt, att ingen annan vill bo där, och jag ser Guds finger peka på ord
och tal i den heliga skrift. Och då blir det mig uppenbarat hur det ska
gå med alla de andra, med alla dem, som ligger och sover i vinternatten.
Det blir uppenbarat för mig, som är ringa och förkastad, men för ingen
av de andra, för ingen av de stora och visa och världskloka.»

Hennes röst höjde sig allt gällare. Den vänliga frun lade åter sin hand
på hennes knä. En konduktör, som gjorde sin vanliga rond genom vagnen,
stannade för att höra efter om en av de resande hade fått ett plötsligt
anfall av vansinne.

»Och allt det, som jag har sett och erfarit, det har jag skrivit ner med
tydliga ord, och jag har förseglat brevet och skickat av det till
konungen. Till det höga slottet i Stockholm gick brevet från den ringa
fabriksarbeterskan i Stenbroträsk, från henne, som pojkar följer efter
på gatan, som de hetsar, såsom vore de lapphundar ute på jakt efter den
vilda varghonan.

Och jag har väntat på svar ifrån konungen under många dagar, men från
konungen har intet svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev och
skickat av det till tidningen, och tidningen har inte velat veta om mitt
brev, utan har skickat mig det tillbaka.

Och jag har råkat i stor ångest, för mitt brev är av stor vikt. För jag
vet när storkriget ska sluta, och jag vet, att efter det ska komma den
stora naturförödelsen, och jag vet, att efter den stora naturförödelsen
ska det komma det ljuvliga tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel
av alla människor ska omkomma i storkriget, och att en tredjedel ska
förgås i den stora naturförödelsen, men den sista tredjedelen ska leva
kvar i Herrans tusenårsrike.»

De med väldig kraft utslungade orden genomforo många av de lyssnande som
ett kallt stål. De kände en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett par år
förut skulle sådant underligt tal ha mötts av mycken begabbelse, men man
levde uti världskrigets andra år. Man var bräddfull av förfäran och
förväntan. Man satt ingen dag säker, man undrade vad ryssarna sysslade
med där uppe åt Haparandahållet.

»Och om allt detta och mycket annat står det skrivet i mitt brev till
konungen. Och jag skrev till honom och sade honom hur han skulle handla,
för att han och alla svenskar skulle undgå den tillkommande vredens tid,
och hur de skola få rätt att leva med i Guds tusenårsrike.

Men jag har bett Gud om hjälp och frågat honom hur mitt brev ska bli
utsänt i världen, då ingen vill hjälpa mig. Och Gud har befallt mig och
sagt mig vad jag har att göra, för det är en synd, som jag har begått,
som måste sonas, innan mitt brev får utgå och komma till människors
kännedom. Och det är för att gottgöra min synd, som jag nu är på väg
söderut.»

Spänningen i kupén stod på sin höjdpunkt. Denna människa påstod, att hon
visste vad alla ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst långt
borta ifrån hördes ställa en fråga till henne. -- »När ska kriget bli
slut?» Många andra instämde. »När blir det slut? Vet ni det, så säg oss
det!»

Det var upphörandet av de gräsliga farhågor, som vilade över
mänskligheten, som man med ens tyckte ligga inom räckhåll. Man skulle
kanske snart komma fram än en gång till en tid, då mördandet där borta i
den stora världen skulle upphöra, då man åter skulle ha rätt att tänka
på något annat än krig, då man inte dag och natt skulle förföljas av
tanken på sörjande gamla kvinnor, på skräckslagna flyktingar, på
försmäktande fångar.

Bönder tänkte på de dagar, då de skulle slippa att sända ut söner och
drängar till neutralitetsvakten, småhandlare, som i början av kriget
hade gjort glänsande affärer, men nu började hotas av varuknapphet,
arbetare, som sågo den kommande dyrtiden och livsmedelsbristen stå
hotande framför sig, alla frågade med en mun: »När slutar det? När ska
det bli en ända på detta elände?»

Sierskan från Stenbroträsk tycktes inte ha väntat sig denna verkan av
sitt tal.

»Jag har skrivit det i mitt brev,» ropade hon. »Det ska bli bekantgjort,
då jag har avplånat min synd, och då Gud låter mitt brev komma ut i
världen.»

Ett stort avtagande i intresset förmärktes i järnvägsvagnen. Den där
människan visste lika litet som alla andra. Man satte sig ner.

Slutet av hennes tal, de par ord hon härefter uttalade, åhördes knappast
av någon mer än den vänliga frun, som hade börjat samtalet.

»Och jag har ingen annan tid att skriva än om natten,» sade den unga
arbeterskan, »om natten, sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar
är stela och ovilliga, och jag är inte van vid svenskan. Den är inte
sådan som det språket vi talar emellan oss. Jag blir mycket trött av
skrivandet.

Och jag lever i stort elände,» fortfor hon. »Jag är fattig och sjuk och
ensam, och en bostad har jag, som ingen annan vill hålla till godo med,
och jag ryser för allt det, som ska komma att ske.»

Hon hade mycket väl märkt hurusom intresset för hennes ord hade
försvunnit. Hennes röst sjönk, och hon fick över sig något drömmande.
Till sist talade hon bara viskande och med sänkta ögonlock. Endast den
närmast sittande kunde uppfatta orden.

»Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv, och att jag ska få leva
kvar i den luttrade skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i den
sista tredjedelen, och att jag, som har varit uttagen till att förkunna
dess ankomst under stor försmädelse, också måtte få leva med i Guds
tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda och se denna jorden
stråla av rättfärdighet.»




DEN SKÖNA MUSIKEN.


Det långa tåget från norden rullade oupphörligt vidare ifrån station
till station. De, som sutto i samma kupé som Lotta Hedman, stego av så
småningom: först bonden och bondhustrun, så den vänliga frun, som hade
lockat henne att tala om vad hon var för en. Då den vänliga frun hade
försvunnit, kom en man, som mest av allt liknade något slags
lekmannapredikant, och satte sig på den goda hörnplatsen. Han hade varit
med på tåget förut, men hade haft en obekväm plats mittpå en bänk.

Mannen gav sig genast i språk med Lotta Hedman. Han frågade henne om hon
hade haft uppenbarelser redan före världskriget, eller om det var först
efter dettas början, som hon hade blivit seende. Han talade med en mild,
låg och mycket sympatisk röst och med det varmaste intresse utan att
precis förråda varken tvivel eller tro. För andra människor föreföll
hans sätt att uttrycka sig retsamt ödmjukt, men Lotta Hedman fann det
behagligt att bli tilltalad på ett nära nog vördnadsfullt sätt, när hon
för första gången ute bland främmande människor hade avslöjat sin
värdighet.

»Det skulle göra mig mycke glad, om ni ville berätta mig något om era
syner,» sade mannen. »Jag vet inte om jag kan begära det, eftersom jag
är främmande för er, men var viss, att jag skulle betrakta det som en
stor heder!»

Detta kunde den unga kvinnan inte motstå, utan hon började berätta om
den första gången, som hon hade fått vara med om något besynnerligt. Nu
talade hon dock med ett helt annat lugn än förut. Visserligen höjde hon
rösten, och visserligen kom hon även nu att få flera åhörare än den, som
hon talade med, men mannen framför henne utövade ett lugnande inflytande
på henne och dämpade ovillkorligen hennes iver.

»Jag var inte mer än fjorton år gammal på den tiden,» sade hon, »och jag
var nyss tillfrisknad från ett svårt sjukdomsfall, som min förföljare
döden hade skickat över mig, så att jag var ganska svag och hela min
kropp kändes, som om den skulle hålla på att vissna och sjunka samman.
Men jag levde inte ensam, som jag gör nu, utan jag bodde hemma hos
föräldrarna. Och de var bara ett fattigt bondfolk, men de hade försyn
för min svaghet, så att de lät mig stanna hemma och släppte inte ut mig
till att tjäna hos främmande. Och mor begärde ingenting annat av mig, än
att jag skulle hjälpa henne med småsysslor och springa ärenden åt henne
och läsa högt ett kapitel ur bibeln för var dag.

På den tiden fanns det ännu inte någon såg i Stenbroträsk och inte någon
lådfabrik och inte några arbetarbostäder och inte någon början till ett
municipalsamhälle. På hela vår sida av älven fanns det ingenting annat
än några små bondgårdar. För kyrkan och prästgården och de större
bondgårdarna låg på motsatta stranden, såsom de gör än i dag.

Och det var en söndagskväll, som mor sa till mig, att jag skulle ro över
med mjölk till prostgården, för då på sommarn hade alla andra sina kor
borta på bete vid fäbodarna, så att det var ont om mjölk nere i bygden,
och prostens kunde inte få på närmre håll än hos oss.

Och när jag hade satt mig i båten och började att ro över till
prostgårdslandet, så gick det så ledigt och lätt till att ro. Det var,
som om den tunga ekstocken hade blivit förbytt till en liten smal
älvsnipa, det var, som om vattnet hade blivit förbytt till glatt och fin
och fet olja, det var, som om årorna hade blivit förbytta till lätta och
lekande fågelvingar. Och det var alldeles stilla och tyst omkring mig.
Det hördes inte något gnissel vid årtullarna och inte något plaskande i
vattnet och inte något buller från stränderna. Det hördes inte så mycket
som en kobjällra. Inga pojkar och flickor satt och språkade på
älvbrinken, och alla de svalor, som hade bo i strandniporna utmed älven,
och som jämt flög och flaxade utanför sina hålor, de var borta och
försvunna, och man visste ingenting om deras tillvaro.

Och när jag hade rott över älven och tagit mjölkflaskan och gett mig i
väg uppåt prostgården, så var det inte alls svårt att gå, fastän backen
var brant, och fastän jag hade solskenet rätt i ansiktet. Det var ingen
brand i solskenet, och det var ingen tyngd i mjölkflaskan.

Och jag tänkte för mig själv, att jag måtte visst vara ivrigt väntad,
och att det skulle komma att gå mig väl på något sätt, för så lätt hade
det aldrig gått förut att komma fram till prostgården.

Och när jag var inkommen i köket, så var det stilla där med, och ingen
människa såg jag till, som kunde ta emot mjölken, utan jag blev stående
och väntade nere vid dörren.

Nästan med detsamma, som jag kom in, så började det att spela i
övervåningen, och det hördes så väl, att jag nästan ville tro, att det
spelade i samma rum, där jag stod. Och det lät så vackert, att jag var
glad, att både jungfrurna och hushållerskan hade gått sin väg, så att
jag fick stå stilla och höra på. Jag var inte otålig att få gå min väg.
Jag skulle ha kunnat stå där hela natten och ändå inte blivit utledsen.

Jag hade aldrig hört något annat än handklaver och den gamla kyrkorgeln
i Stenbroträsk, så jag undrade mycket vad det var för ett fint
instrument, som det spelades på. Och det var inte några sådana melodier,
som jag kände till. Det var långdragna toner liksom starka vindfläktar,
och de var så rika på ljud och så tydliga, att jag tyckte, att de
smekte mina kinder, då de for förbi mig.

Och jag fick så vackra och härliga tankar, medan jag stod och lyssnade.
Jag tyckte, att jag var lössläppt från jorden. Jag tyckte, att jag var
halvvägs uppe i Guds himmel.

Men så kom det folk in i köket, och med detsamma blev det slut på det
vackra spelet.

När hushållerskan hade tömt mjölken ur flaskan, satte hon fram mat och
bad mig, att jag skulle gå till bordet och äta. Hon sa, att de hade haft
begravning i prostgården den dagen. Det var gamla frun, som var död,
hon, som var mor till prosten, och de hade haft främmande där, som hade
ätit middag. Och nu ville hon låta mig smaka på gästabudsmaten.

Och när hon var så blid och vänlig emot mig, så tog jag dristighet till
mig och frågade vem det kunde vara, som hade spelat så vackert i
övervåningen.

Men hushållerskan, hon blev så förvånad, så hon kunde knappt svara.

'Vad är det du säger, barn? Inte kan du ha hört någon spela i
övervåningen. Pianot står i andra ändan av huset, det hörs inte en gång
hit till köket. Och du förstår väl, att ingen kan tänka på att spela
samma dag, som den gamla frun har blivit utburen till kyrkogården.'

Det blev alldeles tyst i köket, sen hon hade sagt detta. Jag visste ju,
att jag hade hört vad jag hört, men jag ville inte vara påståelig.

Hushållerskan hon liksom tänkte sig om bara, och så började hon på nytt
att tala mig till rätta.

'Det är gamla fruns rum, som ligger här ovanför köket,' sa hon, 'och det
är det sista ställe i världen, där någon skulle vilja sätta sig att
spela den här dagen.'

Jag fick tårarna i ögonen, därför att jag förstod, att hon trodde, att
jag hade sagt en osanning. Och jag skulle helst ha velat springa min
väg, men det gick ju inte an att ge sig av, förrän jag hade ätit opp
maten, som var framsatt åt mig.

Men tänk, att bäst jag satt där och önskade, att jag vore hundra mil
därifrån, så gick dörren opp, och prosten stack in huvudet och frågade
om de inte hade hört, att det hade ringt till aftonbön.

Då blev de förlägna i köket och började att ursäkta sig.

'Det är denna Lotta Hedman, som sitter här. Hon har gjort oss så häpna,
att vi har glömt allt annat. Hon påstår, att när hon kom in i det tomma
köket för en stund sen, så hörde hon hur det spelade i övervåningen, men
vi förstår inte vad hon menar, för vi vet ju, att ingen i det här huset
har spelat en ton på själva begravningsdagen.'

Och jag, min stackare, som blev på detta sättet utpekad, jag visste inte
vad jag skulle ta mig till. Jag la ifrån mig både kniv och gaffel och
sköt undan tallriken och gjorde mig i ordning att rusa på dörrn.

'Å, är det så,' sa prosten, 'då ska vi alla tacka Gud. Detta är en stor
nåd. Jag visste väl, att min kära mor skulle ge mig en hälsning, för så
vitt som det stod i hennes makt. Hon skulle inte gå ifrån mig för evigt
utan att ge mig ett tecken, som kunde vara till en vägledning för mig,
som lever kvar i det mörka och ovissa.'

Och han gick fram till mig och la handen på huvudet på mig.

'Jaså, du är en av dem, som är utvalda,' sa han. 'Du är en av dem, som
ska bära fram hälsningar från de döda till de levande. Ja, kanske att
Gud själv en gång kan komma till att tala genom din mun.'

Mer sa han inte. Han bara vände mitt ansikte oppåt och såg mig djupt in
i ögonen, och så suckade han och gick sin väg.

Men när jag rodde hem över älven, så satt jag och tänkte på allt det,
som hade hänt mig. Och jag tyckte, att jag hade blivit på något
underligt sätt förvandlad, och att jag aldrig mer kunde bli densamma,
som jag hade varit.

Och detta var första gången, som jag hade fått vara med om något
besynnerligt, det var första gången, som jag hade fått besked om att jag
var utvald till att höra och se sådant, som är fördolt för de visa och
mångkunniga.

Och jag trodde allt i den stunden, att jag skulle bli en av Herrans
profeter, som jag hade läst om i den heliga skrift. Jag trodde, att jag
skulle komma till att uttala ord, som skulle bestå lika länge som himmel
och jord. Jag trodde, att jag skulle bli upphöjd bland människor och
aldrig föll det mig in, att jag inte skulle bli något annat än en fattig
arbeterska i en lådfabrik.»




LÄSKAMRATEN.


Den främmande mannen tackade Lotta Hedman mycket hjärtligt för denna
berättelse.

»Jag är mer än glad, att jag kom med på tåget just i dag,» sade han.
»Ack, det borde inte vara så sällan, som man finge höra himmelsk musik.
På det sättet skulle mycke i den här världen bli annorlunda.»

När han hade gjort denna betraktelse, drog han sig tillbaka i sitt hörn.
Han sköt hatten ner över ögonen, men Lotta Hedman hade den bestämda
övertygelsen, att han inte gjorde det för att få sova, utan bara för att
i lugn få tänka över det han hade hört.

När ännu några ögonblick hade förgått, erfor hon en stark lust att tala
mera med honom. -- »Du ska tala med den där mannen om Sigrun. Du ska
rådgöra med honom om din resa,» hörde hon en tydlig uppmaning inom sig.
-- »Men varför ska jag tala om Sigrun med en man, som är alldeles
främmande både för henne och för mig?» avvisade hon sig själv.
Ögonblicket därpå var dock lusten där på nytt. -- »Tala med honom om
Sigrun! Se på honom nu, då hatten har glidit åt sidan! Det är en god
man, som har erfarit mycket lidande. Han har ett ödmjukt hjärta. Vilken
människa han råkar, hon må vara hur förfallen och syndfull som helst, så
håller han henne ändå för mer än sig själv. Med den mannen kan man tala
om allting. Tala med honom om Sigrun!»

»Nej, Lotta Hedman, var försiktig! Nu är du inte hemma i Stenbroträsk,
där du känner alla människor. Hur vet du, att den här mannen är så
utmärkt? Kanske att han just nu sitter och gör narr av dig i sina
tankar.»

Tåget rullade och rullade. Från station, till station. Folk steg ur och
steg på. Vid en stor station, där flera järnvägslinjer möttes, lämnade
alla passagerarna tredjeklassvagnen, så när som på Lotta Hedman och
mannen, som satt mittemot henne.

Knappt voro de ensamma, förrän mannen satte sig rätt upp på bänken, lade
hatten upp i nätet och började språka.

Han var vänlig, klok, gladlynt och framför allt ödmjuk och mild. Det var
denna mildhet, som gjorde, att ingen människa kunde se honom längre än
fem minuter utan att längta efter att få anförtro honom alla sina
bekymmer.

»Den där ska förstå min svaghet,» tänkte alla, som råkade honom. »Det
skulle vara gott att få tala med honom. Han skulle förstå hur svårt jag
har det.»

Det dröjde inte heller lång stund, innan Lotta Hedman avbröt sig mitt i
ett samtal om lådfabriken och arbetsförhållandena i Stenbroträsk.

»Jag skulle be att få fråga er om råd i en sak,» sade hon. »Jag har
bekymmer, och ni vet, att jag lever ensam och har ingen att fråga.»

»Säg inte, att ni vill be mig om råd!» sade mannen. »Något råd har jag
säkert inte att ge. Men berätta mig i alla fall vad ni har på hjärtat!
Ni talar så väl, och resan är lång. Jag för min del ska följa med tåget
ända ner till Dalsland. Jag har ett par dagar på mig, innan jag kommer
hem.»

»Jo, det är så, att jag en gång blev god vän med den äldsta av
prostdöttrarna i Stenbroträsk,» sade Lotta Hedman. »Vi var läskamrater.»

Det stockade sig i rösten, och hon blev röd i ögonen.

»Jag har aldrig tyckt så mycke om någon människa som om henne,»
fortsatte hon efter en stunds kamp med rörelsen.

Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett försök att påskynda eller
hjälpa. Han såg snarast handfallen ut.

»Jag får lov att tala om hur det var första gången, som hon talade med
mig, så att ni kan komma till att förstå hurudan hon var.»

»Gör det!» sade han. »Det är det bästa. Gör er ingen brådska! Vi har
hela dagen för oss.»

»Jo, på den tiden, då vi gick och läste, hände det sig en förmiddag,
under en rastestund, att vi stog, en elva, tolv stycken av läsbarnen, i
ett hörn av kyrkogården och talade om ett katekesstycke. Och jag kommer
ihåg, att en av pojkarna sa, att det kunde aldrig vara möjligt annat, än
att Gud tyckte om människorna. Han hade ju skapat oss, och då fick han
väl lov att vara nöjd med oss.

Det var så, att vi, som stog i det där hörnet och talade med varandra,
vi var de fattigaste och yngsta av läsbarnen. De andra, som var bättre
och förnämligare än vi, gick fram och tillbaka på kyrkvallen i små
flockar, och ibland samlade de sig kring den äldsta av prostdöttrarna,
som också gick och läste det året. Hon var vacker, och hon hade något
hos sig, som lockade och drog. Det var nästan omöjligt att få ögonen att
vända sig åt något annat håll än det, där hon fanns.

Men vi andra, förstår ni, som visste, att det var alldeles omöjligt, att
prostdottern kunde vilja välja sig vänner ibland oss, vi stod i ett hörn
och försökte trösta oss med att tala om ett katekesstycke.

'Om vi vore som hon där borta,' sa jag, 'så skulle Gud säkert vara nöjd
med oss.'

Det var prostdottern jag tänkte på, och med ett vände vi oss allihop,
och nu stod vi återigen och stirrade på henne.

Hon hade ett så vackert och mjukt brunt hår, som krusade sig vid
tinningarna i små lockar och föll i mjuka vågor över hjässan och neråt
nacken. Och hon hade ett långlagt ansikte med tunna kinder och långa
ögonhår och ögon, som var som en djup brunn till att se ner i. Och hon
var likasom gjord av en finare materia än vi andra. Hon var som ett
genomskinligt bär. Hon var bra lång, och hon gick med huvudet lutat åt
ena sidan, och vi tyckte, att det passade bäst så till hela utseendet
och till hela väsendet.»

Mannen, som satt och hörde på historien, lutade plötsligt ner huvudet i
handen. Han såg ett djupt älskat ansikte framför sig. Han såg det sådant
det hade visat sig för honom ute på havet, då den ena skönheten dök upp
för dem efter den andra. Så besynnerligt ungt och frågande.

»Hon hette Sigrun,» sade Lotta Hedman, »och det var ett ovanligt namn,
men det var inte det enda, som var ovanligt med henne.

Just den dagen, när jag såg henne stå i solskenet på kyrkvallen, kom jag
att förstå varför det var omöjligt att låta blickarna skilja sig ifrån
henne.

För visst var det sant, att hon hade människoskepnad som vi andra. Hon
hade ögon och näsa och mun, och hon var född borta i Stenbroträsk
prostgård, och hennes föräldrar var inte annorlunda än någon annans. Men
detta kunde inte bedraga den, som hade seende ögon. För Sigrun var av
ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld.»

Mannen, som ännu satt med handen för ögonen, nickade ofrivilligt. Det
var det rätta ordet. Från en annan värld, en vilsekommen flyttfågel, som
hade skilts från sina kamrater och kommit in i en skara fåglar, som inte
var av hans slag.

»För det ges andra världar,» sade Lotta Hedman, »det ges många utom den,
som vi nu ser omkring oss. Och från en av dessa var Sigrun. Men ni kan
väl inte förstå hur jag menar?»

»Jo,» sade mannen, »jag förstår. Jag har själv en gång sett en människa,
som var från en annan värld. Jag tror åtminstone, att jag förstår,» lade
han till, såsom hade han talat med för stor säkerhet.

»Och jag smög mig in i en vrå under klockstapeln,» fortsatte Lotta
Hedman sin berättelse och satte händerna för ögonen. »Jag fick lov att
tänka över vad detta ville säga, att Sigrun inte var en vanlig människa.

Skulle inte Sigrun, om hon var från en annan värld, kunna se på mig, att
jag var en utvald, och att jag en gång skulle föra Guds talan? Och
skulle hon aldrig bry sig om att säga ett ord till mig? Skulle inte den,
som var olik alla de andra, kunna urskilja mer än de och välja bättre än
de?

Men jag fick inte länge vara ostörd med mina tankar. De andra läsbarnen,
alla de tolv, som inte vågade sig fram till prostdottern, kom och
sällade sig till mig.

'Här sitter Lotta Hedman och gråter, därför att Sigrun inte vill se åt
henne,' sa en av dem.

'Du kan väl begripa, Lotta, att Sigrun inte kan bry sig om den, som ser
ut som du,' sa en annan och försökte tala reson med mig.

'Tänk på ett sådant hår du har! Det står ju omkring huvudet på dig som
en ullbuske.'

Jag satt stilla och hörde på dem. -- 'Om det inte vore något annat än
det, som skilde oss åt!' tänkte jag. 'Men det värsta är, att Sigrun är
från en annan värld.'

'Och du har en så konstig och förkrympt kropp,' sa läskamraterna. 'Du
får aldrig kläderna att sitta nätt och slätt på dig, som de gör på
andra. Och du har stickande ögon, och du skriker, när du talar.'

Det hade inte funnits några tårar i mina ögon förut, men nu kände jag,
att de ville tränga sig fram, därför att de andra var grymma och hårda,
när de försökte trösta.

Men då kändes det på en gång, som om ett varmt, milt ljus skulle sprida
sig i luften framför mig. Det kändes, som när solskenet faller in i
kammarn en kall vinterdag.

Det kom en sval, mjuk, hand och förde bort mina händer från ansiktet,
och när jag såg opp, så var det Sigrun, som stod framför mig, och hon
smålog mot mig och frågade om jag ville ro henne över till andra
stranden i min båt fram på eftermiddagen, sedan vi hade slutat
läsningen.

Och fastän jag begrep, att de andra hade talat om för Sigrun, att jag
var sjuklig och fattig, och fastän jag visste, att hon gjorde detta
förslag bara av barmhärtighet, så kände jag en outsäglig lycksalighet.
Ni kan inte förstå hur ljuvligt jag kände det, och hur jag älskade henne
alltfrån den stunden.»

»Och hur jag älskade henne alltfrån den stunden,» upprepade den
lyssnande för sig själv och kände ett par läppar snudda vid sin panna
och hörde ett litet klingande skratt. »Fastän jag visste, att det bara
var barmhärtighet,» viskade han för sig själv, »fastän jag till fullo
förstod, att det bara var barmhärtighet.»

»Sigrun,» mumlade han nästan hörbart, »varför kommer du tillbaka till
mig på detta sättet nu i dag? Jag trodde, att jag hade visat bort dig
för evigt. Varför kommer du tillbaka?»

»Men på eftermiddagen, när vi var ute och rodde,» fortsatte Lotta
Hedman, »då frågade Sigrun om det var jag, som hade hört den vackra
musiken i prostgården på farmoderns begravningsdag, och hon ville, att
jag skulle tala om för henne alltsammans. Och hon fick inte höra bara om
detta. Allt annat, som jag hade sett och hört, berättade jag för henne,
och jag fördolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och
en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig. Hon sa bara helt
ödmjukt, att hon aldrig kunde se något sådant, men hennes önskan var att
få bli sjuksköterska. Men inte för vanliga sjuka, utan för de
pestsmittade eller de spetälska. Eller om detta inte kunde låta sig
göra, så ville hon ta hand om idioter eller lära blinda att läsa i bok
eller döva att tala. Det var hennes värsta sorg, sa hon, att hon inte
trodde, att föräldrarna skulle ge henne lov att ägna sig åt något sådant
ämbete.

Jag minns ännu i dag hur vacker hon var,» sade Lotta Hedman, »då hon
talade om detta.»

Mannen framför henne såg upp för ett ögonblick, och hans ögon strålade.
»Ni gör mig ett stort nöje genom er berättelse,» sade han. »Ni kan inte
tro vilket nöje ni gör mig.»

»Det är bra snällt av er, att ni säger så,» sade Lotta Hedman. »Jag
trodde, att ni skulle vara rent uttråkad vid det här laget.»

»Ni ska inte tänka så,» sade mannen. »Om ni hölle på och talade med mig
om den där prostdottern från Stenbroträsk, ända tills vi skiljs åt, så
skulle inte jag bli uttråkad. Ni blev väl god vän med henne efter den
där första roddturen, kan jag förstå?»

»Ja,» sade Lotta Hedman, »det är säkert, det, att vi blev goda vänner.
Vi var ute och rodde mest var afton, så länge som läsningen varade, för
Sigrun tyckte om att sitta i en båt och bara glida fram längs med
stränderna utan att ha ärende åt något håll. Hon tyckte inte om ångbåtar
och inte om järnbanor, och inte tyckte hon om att åka efter häst, men
hon tyckte om att driva omkring i en roddbåt. Och vad hon allra mest
längtade efter, det var att komma ut på ett stort hav.»

Mannen, som satt framför henne, hade åter böjt ner huvudet och lagt
handen över ögonen. »Ja visst,» tänkte han, »hon hade länge längtat
efter att få komma ut på havet, det sa hon till mig. Hon hade längtat
efter det alltsedan de dagarna, då hon bara var femton år. Men det blev
jag, som fick stilla denna hennes längtan. Jag har ändå fått göra något
gott i mitt liv.»

Lotta Hedman, som inte behövde mycken uppmuntran av sin åhörare,
fortsatte oförtrutet sin berättelse.

»Jag trodde, att så snart som läsningen var slut, så skulle vi aldrig
mer råkas, men hela sommaren efteråt kom Sigrun nästan var dag ner till
älvstranden, och då var jag henne till mötes med båten, och vi for
uppför och utför älven i timvis. Och så fortsatte det sommar efter
sommar, och det var den lyckligaste tid, som jag någonsin har fått
uppleva.»

Mannen mittemot drog en djup suck -- »Varför kommer du tillbaka till
mig, Sigrun?» viskade han. »Varför kommer du så ung, så god, så skön, så
oerfaren och oberörd? Jag har försökt tänka på dig såsom en åldrande
kvinna, en mor med barn, en älskande och hängiven hustru. Varför kommer
du i din ungdoms friskaste glans?»

»Ja, nu ska ni få höra hur det gick med vänskapen,» sade Lotta Hedman.

»Jo, när den hade varat i fyra år, så satt jag en söndagseftermiddag på
vårsidan där hemma i stugan och gav akt på en stor, rödmålad bondgård,
som reste sig utanför det östra fönstret. Den ena huslängan trädde fram
efter den andra, och jag undrade vad detta kunde vara för en slags
gård, och varför den byggde opp sig så präktigt just i kväll.

Det var rätt långt lidet på dagen, det började redan på att bli skumt.
Och far och mor hade varit i kyrkan på förmiddagen, och nu satt de på
var sin sida om spishållen och rökte och småpratade. Men jag satt framme
vid fönstret och såg på gården, som höll på att växa opp mot den grå
kvällshimlen.

Det var ett rött boningshus i två våningar, som stod högt på en kulle
med en mängd gamla aplar på sluttningen framför, och på ena sidan om
äppelgården såg jag en lagård med lador, och på den andra låg brygghus
och stall och en stor stenkällare med en ensam liten kammare oppbyggd på
källartaket.

Bredvid källaren stod ett träd, som jag inte kunde ge namn. Det var
knotigt och hade tjock stam och vitt utsträckta grenar, och det såg ut
att vara urgammalt, och det hade över sig något vresigt och hotande.

Och föräldrarna, som satt borta vid spisen, de sa just ingenting till
varandra. De bara tänkte tillsammans. De visste så väl var de hade
varandra.

'Å, det här blir allt bra synd om Lotta,' sa mor. Och far svarade strax
utan att fråga vad hon menade, att det gjorde det visst. För han hade
naturligtvis suttit och tänkt på detsamma som hon.

Men jag tänkte för mig själv, att de visste inte vad de sa, för hur
skulle det någonsin kunna bli synd om mig, så länge som jag hade så
många syner och röster att fröjda mig åt?

Och den stora gården stod alltjämt kvar lika tydlig. Jag tyckte, att jag
när som helst skulle kunna gå in genom grinden och hälsa på inne i
stugan. Jag kunde se redskap, som låg kvar på bakgården, och ämbaret
bredvid brunnen och hundkojan och duvslaget, och jag förstod, att det
var en betydande gård, där allting var stort tilltaget, men det var
också över den något gammaldags och urmodigt.

Den låg alldeles tyst och stilla och övergiven. Ingen människa och inte
heller något djur var i rörelse.

Så fick jag se något, som förvånade mig mer än allt annat. Det fanns en
stengärdesgård, som stängde gården från åkern, och mittpå den såg jag en
grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var
grå och nästan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte
hade funnits en hel mängd stöttor omkring den.

Just som jag fick ögonen på den gamla grindstolpen, så for en rysning
genom mig, och jag kände, att jag var rädd, och att jag helst inte
skulle vilja se något mer.

Jag satte händerna för ögonen och vände mig inåt mot rummet, men gården
försvann inte fördenskull. Nästa gång, som jag såg ut, stod den där
alldeles som förut, och den var vacker och präktig att se på. Den lyste
mot de svarta höjderna, som reste sig bakom den. Och den, som såg en
sådan gård i verkligheten, måste tänka, att det var ett rikt och mäktigt
folk, som bodde där. Allting var väl bibehållet utom den där enda
grindstolpen.

Och jag försökte att inte se på den, eftersom den gjorde mig rädd, men
just som jag lyfte ögonen från den, fick jag se, att det ändå fanns en
människa på gården. Hon satt i fönstret på källarkammarn nästan alldeles
ovanför grindstolpen och såg ner på den.

Hon var gammal, och hon hade ett strängt, men vackert ansikte och vitt
hår, uppsatt under en mössa, som jag aldrig hade sett någon bruka maken
till i min tid. Hon satt stilla, med händerna i kors, och höll ögonen
stadigt riktade på stolpen. Hon satt som förstenad och betraktade den.

Jag blev rädd än mer för henne än för grindstolpen, och jag vände mig
från fönstret och gjorde ett försök att få bort henne genom att tänka på
Sigrun.

Jag tänkte på hur goda vänner vi hade varit och ännu var. Det fanns
ingenting, som kunde skilja oss åt. Förra vintern hade Sigrun varit
borta och hälsat på släktingar söderut i landet i flera månaders tid,
men när hon kom tillbaka, så var vi desamma goda vännerna som förut.

Jag brukade inte behöva göra mer än kalla fram Sigrun, för att allt
mörkt skulle försvinna ifrån mig. Men denna gången hjälpte det inte. Då
jag åter vände mig mot fönstret, stod den gamla gården kvar, som den
stått, och den gamla kvinnan satt som förut och stirrade mörkt och
envist ner på samma plats.

Och far och mor, som satt borta vid spisen, de höll också på som förut.

'Ja, det blir svårt för Lotta,' sa mor. 'Men hon har ungdomen för sig,
och då man är ung, så glömmer man.'

'Ja, det går an, så länge som man har ungdomen, som hjälper sig,' sa
far.

Och så suckade de och drog djupa bloss ur piporna.

Det kom allt så tunga tankar och la sig över mig. Jag började tro, att
föräldrarna hade rätt. Säkert skulle det komma att hända mig någonting
svårt.

Och så gjorde jag ett försök till. Jag tänkte på Sigrun, sådan hon hade
varit, då hon för ett par månader sedan kom och berättade mig, att hon
var förlovad med en präst, som hon hade råkat, medan hon var borta hos
släktingarna.

Hon hade varit så lycklig över att hennes fästman var präst. Det passade
så bra för henne, som var prästdotter. Och tänk, att han redan var
kyrkoherde med egen församling, fastän han bara var några och trettio
år! Den var ju rätt liten, men han skulle inte heller stanna där länge.
Han var en sådan förmåga, att han inte skulle komma att sluta, förrän
han blev biskop.

I alla fall så var det ju utmärkt, att han hade ett eget hem, så att de
kunde gifta sig framemot hösten.

Och först så hade jag blivit lite förvånad, för jag hade ju alltid hört,
att hon skulle bli sjuksyster, men hon förklarade, att det var alldeles
detsamma att bli prästfru. Ja, det var egentligen ett mycket större
kall, för nu skulle hon få en hel församling att hjälpa och bispringa.

Jag tänkte på detta, och i detsamma såg jag ut med god förtröstan. Men
då var det än värre, för nu hade den gamla kvinnan rest sig, och jag
mötte hennes blick. Och jag såg mörker och vrede och hårt hat i den, och
en knotig hand lyfte sig, och hon skakade den hotande mot mig, medan hon
med sin andra hand pekade på grindstolpen. Det var, som ville hon säga
som så, att om jag rörde vid grindstolpen, så skulle det gå mig illa.

Hon var förfärlig och skrämde mig, men på samma gång var hon så ömkligen
gammal och vanmäktig, att jag ville gråta av medömkan.

Men i och med det att hon lyfte sin hand, var alltsammans försvunnet.
Alltsammans, både gård och gumma och grindstolpe. Det var, som skulle de
aldrig ha funnits. Och jag kände sannerligen en stor lättnad.

Varför skulle jag behöva vara ängslig, därför att Sigrun hade fästmannen
hos sig på besök ett par dagar? Eller varför skulle far och mor behöva
sitta och vara ängsliga, därför att de hade sett honom i kyrkan i dag?

Och så äntligen dök det upp ett par huvuden ovanför älvbrinken. Jag
kände en sådan glädje, att jag genast ropade till föräldrarna:

'Nu tror jag allt, att Sigrun vill visa mig sin fästman. Kom hit och se
om det inte är hon och han, som kommer gående bortifrån älven?'

Då fick mor brått med att sticka undan pipan och flytta på alla stolar
och att torka opp ett par droppar vatten, som var utspillda på golvet.

Men far kom fram till mig borta vid fönstret, och vi stod och betraktade
de vandrande. Och nu såg jag fästmannen för första gången, där han kom
med fästmön under armen. Han var inte så värst lång, men starkt byggd
var han,

Showing first 200,000 characters. Full text: gutenberg.org/ebooks/39147