Gutenberg · e01.org
Cover of Skärkarlsliv
Project Gutenberg cover, or a typographic cover where none is held.

Gutenberg · ebook 30079

Skärkarlsliv

by August Strindberg · Swedish · public domain in the US

  • Language Swedish
  • PG edition 2009
  • Rights public domain (US)
  • Source Project Gutenberg
0%

Contents

    Skärkarlsliv by August Strindberg is a Swedish public-domain text held from Project Gutenberg (ebook #30079). This e-text was produced from Project Runeberg's digital facsimile edition of Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

    År och dag etc. etc.»

    • Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och

    alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses styrka bekännelsen?

    Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.

    Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den uppmärksamme nämndemannen.

    Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

    • Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens

    riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...

    Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

    • har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full

    överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?

    Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:

    • Nej!

    Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.

    • Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?

    Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

    • Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde

    det!

    • Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,

    icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.

    Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex karlar.

    Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.

    Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern.

    Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.

    Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en blyertspenna på en bit papper.

    • Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du

    själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig, blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst.

    Har du tänkt på att det kommer en stund, då du skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land, och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.

    Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans straffande händer. Se på henne!

    Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det han knep ihop ögonlocken.

    • Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som

    kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana han ej kunde behärska.

    Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren måste lyfta handen för att stilla stormen.

    Därpå tog han ordet.

    • Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär

    vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?

    • Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.
    • Vet du att domen går på livet?
    • Ja!
    • Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?
    • Nej! Jag hoppas få det!

    Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts genomträngande blickar.

    • Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

    Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:

    • Nää!

    Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

    • Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen

    ordet.

    Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.

    • Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr

    pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda få stanna?

    Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att utrymma salen från obehöriga.

    När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:

    • Vad har nämndeman att andraga?

    Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till ordet:

    • Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla

    punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon sådan som denna.

    För det första vill jag dock säga på förhand, att mina invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo, trettio år till, icke är så likgiltigt.

    Jag vill endast genom min anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen, som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.

    • Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade

    häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag invändningen obefogad.

    • Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag

    förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse, men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller misshandlare -- följande frågor:

    Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin
    hustru?

    När började detta beslut fattas?

    På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började
    uppstå?

    Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.

    Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.

    Därpå svarade han:

    • Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på

    den avlidna!

    • Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om

    vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett få dessa frågor framställda.

    Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan beviljades.

    • Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån

    sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.

    Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja svara.

    • Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka

    nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista handläggningen av målet.

    Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.

    Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde bli.

    • Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din

    hustru?

    Ek tänkte länge; därpå svarade han:

    • Nej, det kan jag inte.
    • Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte

    säga det?

    • Det är så långt sen dess.
    • Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?
    • Ja!
    • Hur länge var du gift?
    • Sjutton år!
    • När började ditt beslut att döda henne?
    • För sex år sen.
    • Hur började det?
    • Jag fick hat till henne.
    • Varför?
    • Det... kan jag inte tvingas säga.
    • Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,

    men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare fängelse».

    • Det är tortyr det?
    • Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt

    beslut?

    • Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter

    hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo där.

    Och så kom de allt starkare, tills de kommo som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där! Och så gjorde jag det och fick frid!

    • Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han

    fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut började fattas just då?

    Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

    • Jag vet inte att det hände något särskilt det året.

    Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att domen skulle falla inom åtta dagar.

    • * * * *

    Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle höras av de andra.

    • Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula

    fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i färgen.

    • Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.
    • Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,

    som passade till frågan.

    • Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och

    satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni om saken?

    • Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det

    är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag svära på!

    • Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara

    mig det!

    • Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni

    vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

    • Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer

    för sin vidskepelse.

    • Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.
    • * * * *

    Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist söka ändring.

    Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och nosade i hans affärer.

    Vidskepelse.

    Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad.

    Det var också en hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.

    Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat.

    Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.

    Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas beundran och stilla avund.

    En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar avbrutna och sållade på marken.

    • Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på

    Kalles inrådan.

    Vad kunde man göra åt den saken?

    • Ta och klå honom! rådde bond.
    • Klå? Nej fan!

    Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att kunna störa friden.

    • Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje

    och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla visste att de funnos.

    Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.

    Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.

    Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården, hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var, farligt.

    • Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.
    • Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.
    • Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp

    igen för det.

    Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.

    Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.

    Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt allmänna hederskänslan.

    Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande läppar.

    • Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.

    Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.

    • Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och

    ställde sig bredbent framför banditen.

    • Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.

    Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut.

    Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

    • Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än

    fasa för ett helgerån.

    • Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende

    att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.

    Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom dörren.

    Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.

    Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den att han inte fick slå igen.

    • Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,

    det visste inte fan!

    Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om aftonen, när hon skulle treva ägg.

    Höjer tar gården själv.

    Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.

    Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg norrut.

    Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist, styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då blev det rakt ogjort.

    Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på allting, så det var inte värt att söka sticka dem.

    • Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta

    dräng.

    Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer med dem.

    På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.

    Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner.

    • Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert

    arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för er, så må ni gå er väg!

    Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen.

    Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.

    • Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.
    • Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte

    Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott; och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.

    Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina tjänare också!

    Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.

    Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån arbeta!

    En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte gott att komma på dem, heller.

    Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.

    Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

    • Jojo, känn på du, sa styvfadren.
    • Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!

    mente Höjer.

    • Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!

    Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.

    Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

    Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.

    Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.

    Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.

    Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en arrendator.

    Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren flera gånger om.

    Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och det kunde de!

    Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne, vart som helst.

    Och se det halp!

    Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!

    Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som hängde på gisten.

    Och så blev det stängt!

    Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort, när han begagnat den.

    Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!

    Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken till ända.

    Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.

    Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex stycken på en natt.

    Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl anfall som försvar mot den gemensamma fienden.

    Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en auktion.

    • Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer

    arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så tar han först!

    Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

    När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.

    Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville.

    Nu kommer arrendatorn och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro begränsade.

    Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.

    • Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
    • Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
    • Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
    • Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät

    det skall vara.

    • Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på

    skogen, när du bara har lov till att släppa en.

    • Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.
    • Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!

    Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och med en till utseendet oskyldig min frågade:

    • Hör du, Höjer, du!
    • Jo! Här är jag!
    • Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
    • Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

    Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket kom hem med lass efter lass med aspstockar.

    • Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som

    jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många spadskaft ska det bli av det där, måtro?

    • Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
    • Ja, men jag bad dig hugga vackert!
    • Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det

    skulle vara.

    Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

    Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

    • Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.

    Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han kunde.

    Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.

    Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier och kreatur.

    Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat, och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.

    Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

    • Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom

    att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd opp.

    • Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den

    gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt dig sen!

    Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de inte.

    Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat.

    Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade alltid arrendatorn:

    • Det står så i kontraktet.
    • Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
    • Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta

    trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.

    Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i grannskapet på besparingarne.

    Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund, men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas levande av tjänstefolket.

    • Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge

    utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.

    • Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?
    • Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!

    Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för sina ögon, utan att kunna hindra den!

    Sjönödslöftet.

    Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren.

    Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.

    En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.

    Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan.

    Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid stranden.

    Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.

    Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.

    Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.

    Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

    Det blev åka av!

    Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga försvinna.

    • Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!

    Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en svart rund skiva därute.

    • Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.

    Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan nosen.

    • Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och

    få ett snöpligt slut på en så vacker början.

    Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.

    • Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!

    muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli varm i kroppen.

    I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.

    • Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och

    kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

    Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld, beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma hem.

    Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt rakt ut till sjös.

    • Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...

    Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.

    När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

    Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade undan för undan.

    Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i himmelen... inte den heller! -- -- --

    Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen.

    Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten, och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående.

    Där såg han Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

    Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en hornlyktas!

    • Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro

    att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

    Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten, och så blev det still.

    Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

    Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno attonhundra och femti nie!

    Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren...

    Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som le

    Edition notice Project Gutenberg source, credits & licence

    The reading text above is the public-domain work. The Project Gutenberg header, production credits and licence are kept here as provenance rather than shown before the book.

    Title
    Skärkarlsliv
    Author
    August Strindberg
    Release date
    September 25, 2009 [eBook #30079]
    Language
    Swedish
    Credits
    Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
    Most recently updated
    October 24, 2024
    Front matter as received (title page, contents)
    Transcribers note:
    
    This e-text was produced from Project Runeberg's
    digital facsimile edition of
      Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
    printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
    
    This text has been edited so that this document only contains the book
    Skärkarlsliv.
    The table of content has been moved to the start of the book.
    
    Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
    changed to use _italics_.
    
    Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
    Learn more at =http://runeberg.org/=
    
    
    
    
    SKÄRKARLSLIV
    
    AV
    
    AUGUST STRINDBERG
    
    STOCKHOLM
    ALBERT BONNIERS FÖRLAG
    
    
    
    
    _Copyright. Albert Bonnier 1914._
    
    STOCKHOLM
    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
    
    
    
    
    SKÄRKARLSLIV
    BERÄTTELSER
    
    
    
    
    INNEHÅLL.
    
    
    _Skärkarlsliv._
    
    Inledning ................................. 183
    Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193
    Min sommarpräst ........................... 260
    Pastorns älg .............................. 269
    En brottsling ............................. 280
    Vidskepelse ............................... 297
    Höjer tar gården själv .................... 303
    Sjönödslöftet ............................. 315
    Skräddarns skulle ha dans ................. 323
    Uppsyningsman ............................. 335
    Flickornas kärlek ......................... 343
    
    
    
    
    Inledning.
    
    
    Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
    till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
    därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
    del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
    vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
    förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
    sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
    en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
    landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
    sig omkring sju milar ut till havet.
    
    Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
    urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
    funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
    uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
    fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.
    
    Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
    ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
    och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
    lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
    flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
    partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
    sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
    landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
    sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
    bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
    glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
    bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
    rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
    guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
    förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
    ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
    de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
    
    I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
    saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
    alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
    och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
    lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
    mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
    antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
    buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
    lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
    korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
    då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
    över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
    park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
    granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
    tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
    skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
    
    Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
    täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
    så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
    hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
    vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
    som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
    gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
    upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
    skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.
    
    Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
    och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
    vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
    skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
    skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
    och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
    sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
    sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
    icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
    får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
    skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.
    
    Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
    liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
    anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
    svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
    persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
    anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
    mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
    den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
    blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
    djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
    har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
    ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
    annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
    
    I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
    förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
    mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
    medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
    fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
    
    Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
    ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
    husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
    natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
    gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
    hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
    liknande marker.
    
    Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
    inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
    fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
    lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
    är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
    olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
    försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
    blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
    
    Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
    vinet ofta mognar på spaljé.
    
    För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
    frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
    strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
    grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
    gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
    värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
    Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
    där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
    sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
    vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
    hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
    det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
    ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
    fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
    verkan det hava kan.
    
    Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
    regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
    Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
    intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
    tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
    rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
    har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
    grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
    icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
    därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
    svårigheterna att bekämpa.
    
    Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
    skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
    vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
    landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
    rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
    samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
    svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
    mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
    tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
    privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
    ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
    skatte.
    
    Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
    strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
    Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
    skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
    hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
    en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
    ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
    brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
    med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
    
    Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
    ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
    Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
    kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
    farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
    egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
    även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
    med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
    grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
    dränkte sin hustru.
    
    Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
    och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
    Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
    lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
    han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.
    
    I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
    fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
    klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
    förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
    han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
    att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
    slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
    djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
    med signerier, läsningar och trolldom.
    
    Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
    icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
    könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
    flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
    icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
    sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
    till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
    kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
    
    Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
    starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
    då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
    medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
    antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
    Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
    med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
    icke längre hänsyn eller lagar.
    
    Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
    i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
    halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
    ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
    att ge bilden fullfärdig!
    
    Holte i Danmark, september 1888.
    
                                                            _Författaren._
    
    
    
    
    Den romantiske klockaren på Rånö.
    
    FÖRSTA KAPITLET.
    
    
    Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
    de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
    gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
    farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
    vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
    lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
    fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
    mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
    framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
    krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
    svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
    och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
    och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
    häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
    bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
    snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
    betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
    botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
    ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
    afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
    den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
    Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
    skollärare.
    
    Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
    vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
    byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
    stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
    med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
    ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.
    
    Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
    tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
    Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:
    
    -- Är Lundstedt där?
    
    -- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
    
    -- Nu är jag ledig!
    
    På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
    reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
    skulle ha att förkunna.
    
    -- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
    
    Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
    det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
    några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
    och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
    fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
    
    -- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
    ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
    och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
    Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
    nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
    skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
    riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
    affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
    
    Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
    patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
    handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
    
    -- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
    tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
    
    Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
    på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
    
    -- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
    herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
    från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
    saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
    han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
    han trivs i sitt nya!
    
    Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
    varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
    rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
    ord.
    
    Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
    knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
    bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
    rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
    vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
    grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
    sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
    på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
    
    -- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
    bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
    kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
    
    -- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
    garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.
    
    -- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
    utanför disken.
    
    Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
    fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:
    
    -- Ska de vara åt mej, det?
    
    -- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
    sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
    förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
    klippte till med ett nytt:
    
    -- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
    disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
    
    Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
    vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
    i handen och vägde den.
    
    -- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
    ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?
    
    Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
    sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.
    
    -- Tjugufyra skilling riksgälds var det?
    
    -- Nej banko, du! Kaffet har stigit!
    
    -- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.
    
    -- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
    säger!
    
    -- Käringen! Vad håken säger käringen?
    
    -- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
    pengarna!
    
    -- Su... super jag?
    
    -- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
    visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
    sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
    
    -- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
    stilla du din rrrackare!
    
    -- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
    till Stockholm i afton.
    
    -- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!
    
    Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
    in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
    
    -- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
    månskens-torsdags-afton!
    
    -- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
    för Kindgren?
    
    -- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
    dagen?
    
    -- Det behagas ett halvt lod kardemummor!
    
    -- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
    Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
    på flickan.
    
    Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
    klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
    jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
    som om han räknade brödkakorna på spettet.
    
    -- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!
    
    I detsamma kommer Lundstedt in:
    
    -- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
    ge oss i väg!
    
    -- Klockan tio!
    
    -- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!
    
    -- Södertälje; ge mej si!
    
    Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
    Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.
    
    -- Nej, ska han resa!
    
    Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
    Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
    slantarne på disken.
    
    -- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.
    
    -- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
    håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
    skilling till nu.
    
    -- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
    flickan lilla, po-ah!
    
    Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
    med pengarne som om han sett sin husbonde.
    
    -- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.
    
    -- Ja, herr patron, genast!
    
    Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
    till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
    lasset och se om Lundstedt är där.
    
    -- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
    du faller ju om kraken rycker till.
    
    -- F...aller jag?
    
    Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
    Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
    hjulringen:
    
    -- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
    under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
    gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
    helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.
    
    -- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
    med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
    
    -- Nå, så bjur han på något då?
    
    Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
    inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
    det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
    samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
    kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
    baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
    segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
    framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
    medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
    glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
    verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
    cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
    på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
    diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
    lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
    närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
    framåt!
    
                      *       *       *       *       *
    
    Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
    bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
    bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
    till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
    pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
    sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
    i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
    vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
    månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
    uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
    silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda
    gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
    grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
    tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
    eselhuvun som vinterliggare.
    
    Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
    i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
    och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
    
    Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
    himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
    landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
    porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
    gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
    och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
    tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
    och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
    kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
    när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
    granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
    applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
    »malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
    åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
    rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
    med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
    sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
    båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
    kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
    och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
    sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
    fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
    förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
    efter dagens batalj.
    
    Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
    roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
    på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
    månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
    nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
    uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
    fram förr än kärran redan var förbi.
    
    Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
    Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
    årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
    trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
    morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
    mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
    betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
    fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
    fjärran.
    
    Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
    under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
    bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
    eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
    oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
    Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
    säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
    ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
    sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
    skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
    som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
    lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
    en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
    skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
    Södertälje.
    
                      *       *       *       *       *
    
    Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
    Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
    under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
    tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
    molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
    sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
    var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
    och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
    väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
    och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
    ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
    kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
    ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
    alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
    av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
    ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
    och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
    simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
    höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
    bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
    fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
    lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
    förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
    vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
    såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
    voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
    kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
    hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
    skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
    lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
    hamnen skulle avspärras.
    
    Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
    uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
    silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
    drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
    det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
    korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
    stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
    klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
    allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
    
    På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
    till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
    och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
    skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
    låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
    kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
    ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
    avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.
    
    Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
    ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
    till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
    in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
    att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
    bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
    efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
    tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
    måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
    eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
    till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
    begravningshögtidligheterna.
    
    Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
    igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
    ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
    bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
    pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
    gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
    solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
    purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
    Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
    vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
    omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
    svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
    fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
    kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
    slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
    herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
    sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
    inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
    nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
    Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
    dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
    byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
    punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
    på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
    papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
    vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
    han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
    sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
    anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.
    
    Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
    i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
    utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
    genomvakad och genomskakad natt.
    
    
    
    
    ANDRA KAPITLET.
    
    
    Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
    Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
    klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
    huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
    tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
    förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
    åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
    svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
    böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
    fruktgivande examen.
    
    Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
    herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
    hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
    lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
    massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
    spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
    söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
    på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
    akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
    tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
    musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
    pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
    sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
    och lytt sin mästares råd.
    
    När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
    ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
    med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
    ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
    inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
    stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
    uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
    gång.
    
    Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
    ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
    belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
    någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
    sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
    en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
    framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
    på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
    polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
    toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
    professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
    locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
    någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
    satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
    sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
    outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
    fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
    skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
    sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
    byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.
    
    När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
    tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
    vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
    utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
    eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
    händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
    kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
    lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
    och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
    satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
    efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
    omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
    
    -- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
    ett barn. Vad kallas den unge man?
    
    -- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
    skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
    lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
    fugorna.
    
    När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
    vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
    lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
    
    När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
    beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
    huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
    de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
    begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
    Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
    fugor.
    
    Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
    där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
    avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
    fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
    stämma: Ett jättesnille!
    
    När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
    på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
    påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
    Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
    ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
    den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
    på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
    Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
    från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
    åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
    tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
    att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
    han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
    gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
    trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
    Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
    hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
    där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
    över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
    i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
    sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
    åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
    gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
    damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
    bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
    det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
    koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
    observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
    Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
    hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
    Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
    framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
    misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
    gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
    Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
    var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
    för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
    restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
    skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
    Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
    kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
    senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
    
    Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
    vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
    jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
    något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
    sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
    häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
    var.
    
    Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
    bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
    Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
    svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
    för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
    åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
    uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
    
    -- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
    Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
    anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
    potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
    
    Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
    ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
    revbensspjället.
    
    -- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
    upptog hon frågan.
    
    Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
    minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
    och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
    Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
    förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
    karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
    kräftor och köttbullar.
    
    Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
    viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
    välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
    ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
    klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
    mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
    
    -- Vad är det för en slags hund?
    
    -- Det? svarade gästen, det är en senapshund.
    
    -- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
    jungfrun! Adjö, herrn!
    
    Och därmed gick han hem.
    
    Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
    fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
    sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
    lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
    lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
    medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
    livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
    första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
    och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
    Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
    förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
    märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
    restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
    trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
    fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
    direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
    en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
    och sund.
    
    När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
    det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
    en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.
    
    
    
    
    TREDJE KAPITLET.
    
    
    Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
    Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
    ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
    aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
    mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
    aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
    och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
    hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
    han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
    min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
    stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
    nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
    mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
    att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
    kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
    in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
    min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
    erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
    passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
    honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
    behag.
    
    Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
    av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
    raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
    leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
    drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
    började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
    jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
    stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
    bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
    led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
    högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
    en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
    och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
    regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
    gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
    vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
    frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
    mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
    pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
    grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
    stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
    spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
    plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
    vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
    kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
    skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
    händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
    armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
    värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
    och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
    spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
    sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
    där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
    ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
    sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
    ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
    det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
    huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
    klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
    smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
    hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
    Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.
    
    Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
    annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
    och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
    först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
    återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
    till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
    urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
    valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
    om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från
    riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
    blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera
    utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var
    grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en
    vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från
    förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som
    kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de
    olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
    än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
    från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
    säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av
    minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,
    klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och
    första kejsardömets romerska vapensmak.
    
    Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
    principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne
    pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;
    snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston
    upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
    därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns
    stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
    dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
    församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå
    stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
    instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid
    altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon
    obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann
    till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
    blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
    gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
    professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr
    Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
    Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen
    allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men
    han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela
    publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod
    uppskatta.
    
    Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något
    oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,
    att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så
    var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att
    han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
    
    
    
    
    FJÄRDE KAPITLET.
    
    
    Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit
    undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.
    Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev
    det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro
    mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart
    var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i
    kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
    tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra
    kvartetter, vilka då voro högt på modet.
    
    Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta
    på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
    tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
    majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans
    själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;
    satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
    professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans
    musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att
    de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
    vara tvungen tiga när han spelade.
    
    Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick
    en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
    kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma
    plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom
    för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
    tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke
    var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,
    tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett
    vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.
    Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande
    hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
    greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,
    som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han
    utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
    två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att
    de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en
    högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm
    i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom
    jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna
    det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt
    nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.
    Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det
    blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det
    stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet
    från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut
    lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
    lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt
    andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras
    pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
    måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han
    till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
    förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst
    inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.
    
    Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på
    akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
    bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.
    Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
    ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
    första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,
    som gjorde en stor del drömmar om intet.
    
    Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på
    »sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes
    andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke
    var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och
    vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen
    och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under
    löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
    alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.
    
    Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska
    mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade
    dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,
    då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,
    en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
    
    -- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
    hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
    
    När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den
    gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
    annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen
    långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre
    bemedlade släktingar.
    
    -- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge
    mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom
    ut ifrån Kalmar.
    
    -- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
    blick på den gamles dåliga yttre.
    
    -- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade
    gubben.
    
    Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av
    ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att
    ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,
    och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och
    talade:
    
    -- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår
    allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
    som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle
    som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder
    sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!
    
    Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och
    sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.
    
    -- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten
    höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes
    förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?
    Inga äventyr?
    
    -- Jo, det var en färd, vill jag lova!
    
    -- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av
    äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
    bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
    
    Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit
    galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till
    Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan
    han väntade i åtta dagar på ångaren.
    
    -- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få
    litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur
    det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
    föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte
    något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat
    sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand
    åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
    och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
    Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett
    långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
    tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en
    kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben
    och lät honom mätta sig.
    
    När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben
    »Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och
    accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det
    yrke som Alriks upphovsman valt och övat.
    
    Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om
    ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;
    det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade
    faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till
    Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till
    fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade
    bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,
    notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
    havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill
    följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor
    ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
    förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en
    deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
    som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
    betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
    
    Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,
    skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
    sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa
    huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller
    tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
    pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom
    som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
    känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen
    inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den
    största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet
    farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att
    han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett
    jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden
    erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en
    oförgätlig afton.
    
    Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade
    sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i
    den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade
    gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med
    gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,
    bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
    
    Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,
    som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
    fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
    frågan:
    
    -- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
    
    -- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.
    
    -- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.
    
    -- De ha gått åt!
    
    Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
    låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
    han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur
    han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin
    Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.
    
    Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr
    Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
    vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på
    måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige
    samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
    särskild nyckel och sprang ut på gården.
    
    Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i
    mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,
    försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i
    bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
    vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av
    de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre
    talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles
    kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.
    
    När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad
    som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
    riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
    huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
    stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig
    i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han
    besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på
    Solen till middag.
    
    När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem
    om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
    sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva
    den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade
    hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,
    spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att
    icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk
    han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig
    liksom i enskilda samtal med sin genius.
    
    -- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
    blödsinniger Schmarotzer.
    
    -- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och
    skrev harmoni vid sitt bord.
    
    -- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
    
    -- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.
    
    -- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag
    tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så
    här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och
    tagit ett rum åt din gamle far.
    
    Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att
    det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.
    
    Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast
    forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig
    ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
    på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
    kamratskap och tog sig ett nytt rum.
    
    Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i
    sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och
    vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en
    strykande aptit och en osläckelig törst.
    
    Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma
    ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
    verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke
    väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på
    stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på
    andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,
    färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling
    stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop
    med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han
    fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.
    Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan
    talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock
    vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln
    framför skänken.
    
    Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt
    numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet
    med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
    ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och
    prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
    kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i
    statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att
    ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket
    skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
    fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med
    sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men
    för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu
    icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev
    nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade
    sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber
    antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
    Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag
    herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox
    humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han
    aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
    namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
    växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de
    ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,
    vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens
    klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,
    och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
    och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de
    kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
    isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de
    svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,
    för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde
    alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.
    
    En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
    hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett
    basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
    och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på
    grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på
    en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen
    till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen
    en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas
    samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder
    och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det
    var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
    stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
    han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle
    uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och
    han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och
    i Guds eget hus.
    
                      *       *       *       *       *
    
    Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen
    hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på
    vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans
    orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda
    klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade
    indigenatsrätt.
    
    
    
    
    FEMTE KAPITLET.
    
    
    Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som
    nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty
    den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om
    eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och
    herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka
    utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför
    skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de
    långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan
    se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för
    att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig
    första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra
    sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom
    Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
    efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det
    underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och
    något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.
    Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och
    med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
    stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de
    kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren
    kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och
    Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i
    skolan, när hon varit så nära att bli gift.
    
    Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
    inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv
    åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur
    sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med
    Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.
    Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa
    pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
    
    När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
    eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela
    orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,
    upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med
    små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
    som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas
    bort.
    
    Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i
    julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
    toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.
    Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,
    torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
    amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,
    ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,
    parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
    äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,
    kungar och dronningar.
    
    Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
    gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och
    suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i
    sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och
    böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
    chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
    valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare
    var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde
    ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
    käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man
    öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir
    utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
    ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en
    riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland
    tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
    oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
    
    Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de
    fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över
    notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
    han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i
    sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi
    förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och
    Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,
    nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan
    han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad
    för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna
    arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen
    fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.
    
    När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,
    som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och
    ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart
    garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
    gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för
    tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål
    haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp
    ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes
    alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
    den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde
    leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
    vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade
    han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts
    fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
    obelisken i Slottsbacken och så vidare.
    
    Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina
    jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid
    midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.
    
    
    
    
    SJÄTTE KAPITLET.
    
    
    Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan
    varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
    ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty
    herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
    herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning
    besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på
    lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann
    sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där
    den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han
    höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen
    gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i
    solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
    som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett
    hjortron.
    
    Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd
    mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
    tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta
    vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
    Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,
    att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han
    snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor
    dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe
    pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
    betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står
    där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i
    vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,
    som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en
    betjänt kommer och frågar vem han söker.
    
    På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi
    hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en
    stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro
    huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som
    är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
    rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon
    med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta
    på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det
    luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.
    
    Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen
    ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
    han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
    herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
    och han hör en äldre mansröst tala:
    
    -- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och
    fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig
    konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina
    herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland
    Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
    oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet
    är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar
    och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid
    fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!
    
    Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad
    herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom
    igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och
    inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
    rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.
    
    -- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var
    välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt
    hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från
    Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat
    för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,
    vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?
    Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten
    om vår pastor?
    
    Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han
    blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
    fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina
    ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket
    allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot
    ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort
    det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga
    någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så
    inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex
    korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer
    rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så
    ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som
    han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan
    kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
    mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,
    som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga
    kvar för länge och begagnade nattbrännvin...
    
    -- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna
    peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
    om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och
    sjömätaren!
    
    Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som
    puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
    stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo
    hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
    skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,
    sade skål och fortsatte att tala.
    
    -- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken
    Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg
    vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att
    senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold
    här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro
    större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
    som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till
    exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför
    detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa
    stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris
    snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var
    stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!
    Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se
    porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,
    och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
    fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
    kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det
    stora blir så litet, så litet!
    
    -- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är
    straxt nere och vi måste passa på tändningen!
    
    Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren
    på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet
    måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han
    icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och
    när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.
    Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som
    stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
    
    När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit
    hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
    ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,
    där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det
    gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att
    hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,
    möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur
    han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka
    på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han
    ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där
    han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda
    i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att
    hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
    skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han
    ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt
    tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö
    hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och
    aldrig mer få spela orgel om vardagarne.
    
    Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin
    inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något
    tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke
    äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt
    än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig
    herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han
    fick bestämma vad han ville drömma.
    
    
    
    
    SJUNDE KAPITLET.
    
    
    Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd
    och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke
    större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin
    tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga
    stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som
    lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid
    underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna
    och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.
    Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
    under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
    blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter
    djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
    
    Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev
    det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
    krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick
    avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
    vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,
    och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
    striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att
    genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
    och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa
    sig livets nödtorft.
    
    När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark
    vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne
    flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
    som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig
    leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
    lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,
    grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,
    var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,
    och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att
    tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller
    rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och
    tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av
    utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
    tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och
    slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,
    ingingo förbund och födde nya.
    
    Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en
    begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
    kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla
    enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,
    lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,
    synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde
    täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade
    det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det
    begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt
    eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
    dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos
    Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att
    bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
    verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
    verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i
    minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
    denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han
    aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
    aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade
    i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav
    åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
    kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han
    funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon
    förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en
    hemlighet.
    
    I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han
    sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
    högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han
    icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
    orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom
    behagade.
    
    Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit
    störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade
    varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
    och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha
    varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över
    liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av
    isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
    det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt
    och kunde inte somna om.
    
    
    
    
    ÅTTONDE KAPITLET.
    
    
    Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma
    uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans
    knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och
    det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting
    krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den
    var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav
    icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin
    höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
    Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
    fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo
    beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och
    besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
    enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till
    vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och
    såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om
    ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit
    direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han
    förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle
    kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo
    tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga
    opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans
    jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
    sig insteg.
    
    Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till
    herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och
    tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några
    näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade
    han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,
    ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll
    bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i
    Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga
    riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden
    fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna
    större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla
    tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
    håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal
    tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro
    järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
    indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo
    kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en
    synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
    Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre
    andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
    fnoskig.
    
    Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast
    för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,
    som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att
    herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
    visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken
    frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,
    så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam
    märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt
    intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
    nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr
    Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
    ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
    störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,
    som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
    att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon
    kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.
    
    När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över
    mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
    Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den
    tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något
    minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
    löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de
    gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,
    band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
    planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda
    verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla
    syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det
    vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,
    vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna
    emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
    det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna
    ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
    innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på
    sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de
    aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt
    att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för
    Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit
    tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har
    haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i
    stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig
    människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på
    Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han
    ljög, om det också var sant vad han sade.
    
    Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
    kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå
    direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta
    sitt straff och bli lugn efteråt.
    
    Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
    träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så
    att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han
    tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor
    om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,
    satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den
    gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens
    blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den
    steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök
    prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.
    
    Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade
    ett god afton.
    
    Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och
    tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
    slutligen:
    
    -- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.
    Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
    Lundstedt sett en sån församling?
    
    Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:
    
    -- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla
    i märgelgröuven.
    
    -- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på
    kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?
    
    Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.
    
    -- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!
    svävade han fram på målet.
    
    Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren
    komma med in på expeditionen.
    
    -- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?
    
    -- Herr pastor; pastorn vet allt!
    
    -- Vad för slag?
    
    -- Det som hänt -- därute.
    
    -- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för
    resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på
    gumman?
    
    -- Jag var med, men jag gjorde det inte.
    
    -- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och
    kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
    tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
    
    -- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!
    
    -- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra
    synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och
    göra om det!
    
    -- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
    
    -- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på
    korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
    drick en toddy med mig nu!
    
    -- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är
    vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
    eka och ro ut till honom?
    
    Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor
    tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig
    för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
    
    Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var
    tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det
    var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört
    över det passerade.
    
    »Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken
    skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla
    kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,
    laglydige, trogne skulle åt helvetet!
    
    Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den
    borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige
    och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes
    fick han aldrig frid, och frid måste han ha.
    
    Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde
    han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
    vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar
    voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
    närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i
    guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,
    att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
    han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat
    obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
    inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i
    bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!
    
    Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,
    ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och
    upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en
    massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få
    igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara
    lycklig igen.
    
    Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll
    med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,
    hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och
    avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så
    att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.
    
    Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från
    fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och
    undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon
    var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.
    
    Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta
    dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
    
    Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände
    nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg
    för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll
    benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att
    gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och
    visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som
    han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du
    bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»
    
    Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock
    straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
    som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll
    så varm.»
    
    Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör
    folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den
    vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
    sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,
    blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
    fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket
    vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan
    att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under
    sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma
    omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla
    vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst
    sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
    tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de
    famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från
    himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par
    rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,
    målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur
    sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan
    sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på
    betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och
    så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade
    fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
    överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han
    överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men
    tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med
    sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
    vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa
    vägen ut till det fria.
    
    
    
    
    NIONDE KAPITLET.
    
    
    Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den
    käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
    sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan
    han fick det lilla Blekansiktet i huset.
    
    Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
    regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
    Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar
    den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
    Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då
    Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur
    samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
    födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under
    pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
    då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
    vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
    pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall
    pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite
    Krist.
    
    Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
    stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att
    det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,
    och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
    mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens
    döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom
    trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
    vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta
    fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt
    vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora
    kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,
    och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och
    gyllenduk av. Den kan trolla!
    
    Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit
    hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster
    om solen och väster om månen.
    
                      *       *       *       *       *
    
    Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på
    Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans
    avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut
    abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög
    vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
    fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne
    påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far
    och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
    var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna
    därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom
    sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och
    kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.
    
    
    
    
    Min sommarpräst.
    
    
    När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla
    badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro
    halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig
    snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och
    finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner
    jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina
    tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.
    
    Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.
    Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
    ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.
    
    När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om
    han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
    egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då
    pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den
    tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han
    en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån
    världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,
    den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi
    övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till
    bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan
    halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en
    bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars
    och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
    enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,
    övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
    
    Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
    menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
    på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar
    upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla
    goda gången.
    
    Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv
    överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper
    honom, och han går på de högsta frågorna.
    
    Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;
    han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
    så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.
    
    Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i
    frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.
    
    Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han
    som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog
    av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir
    vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en
    lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan
    och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.
    
    Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
    mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,
    primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
    
    Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går
    vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste
    teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
    
    -- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att
    jag icke delar en enda av dessa dina meningar!
    
    Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.
    
    Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är
    inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande
    ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten
    tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och
    Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i
    sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa
    skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka
    honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken
    Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom
    dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,
    fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;
    jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade
    mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina
    rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
    åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag
    visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i
    hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att
    torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,
    en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.
    Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är
    slut. Nu ler han och säger:
    
    -- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare
    till alla dina meningar.
    
    Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,
    ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
    omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat
    oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
    ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi
    äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma
    tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de
    sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som
    ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och
    reser ut i skären.
    
    När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i
    hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av
    stadsherrar och damer.
    
    Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
    kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen
    glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om
    han undertryckte ett beständigt leende.
    
    När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
    hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som
    kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle
    studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i
    skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet
    brännvin på hotellet.
    
    Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar
    vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid
    mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han
    strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma
    sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han
    myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,
    underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,
    oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.
    
    När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär
    ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen
    från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har
    gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,
    avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv
    nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta
    till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
    vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också
    ingen förstår honom så väl som den otrogne.
    
    När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på
    mig.
    
    -- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om
    vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
    gott, du!
    
    En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
    gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
    sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på
    landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några
    mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,
    vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
    käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.
    
    Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är
    nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
    annan människa och rocken gör väl litet till munken.
    
    I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,
    simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;
    rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar
    och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som
    hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar
    fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,
    och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,
    brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar
    blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
    lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
    
    -- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett
    förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.
    
    Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
    eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
    bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag
    vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han
    säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
    som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det
    veta vi båda.
    
    Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna
    sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
    att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade
    hans liv i min hand.
    
    Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata
    om jakt och fiske, segla och ro.
    
    Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas
    stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;
    gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej
    för supen, men tar den.
    
    Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
    han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
    
    Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar
    skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
    springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd
    att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en
    hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt
    vacker lyra.
    
    Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.
    
    Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,
    högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.
    
    När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,
    vilket ger honom anledning att avsides säga:
    
    -- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
    
    Varpå jag:
    
    -- Äro icke alla mänskor lika?
    
    -- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det
    borde _du_ veta!
    
    Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare
    behandling av ämnet.
    
    Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.
    
    Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
    sitta.
    
    -- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.
    
    Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet
    såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.
    
    
    
    
    Pastorns älg.
    
    
    Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var
    fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
    vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.
    
    Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så
    mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja
    själv, fiska själv och fara med sumpen själv.
    
    I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt
    hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
    trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats
    för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
    nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en
    liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det
    aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
    det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
    räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst
    och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
    köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
    sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man
    i prästgården såg den elfte augusti nalkas.
    
    Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den
    första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
    saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav
    han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,
    och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
    blåbärspojkar.
    
    Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft
    älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
    kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård
    eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den
    stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in
    högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans
    goda pris på kobbarna.
    
    Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade
    varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med
    gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den
    gamles jägarhjärta:
    
    -- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som
    tyckte det var synd om gudslånet.
    
    Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
    ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.
    
    Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man
    till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
    stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och
    när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
    
    Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på
    storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini
    björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så
    att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just
    till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han
    hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och
    ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han
    tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han
    smög in i småskogen.
    
    Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte
    sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade
    åt sig de darrande löven.
    
    -- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det
    skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,
    och så var det förbi.
    
    Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men
    när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan
    annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar
    med blyet i kroppen.
    
    Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och
    att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg
    rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt
    var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar
    genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,
    tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper
    om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så
    måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,
    för att se att inte blodet levrat sig.
    
    Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:
    
    -- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.
    
    -- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!
    
    -- Och såg du på de andra då?
    
    Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till
    sjöss, så nu är all avund försvunnen.
    
    Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som
    skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
    på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en
    mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och
    lungor, som varar i åtta dagar.
    
    Det var sista året det gick så.
    
    Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
    bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.
    
    Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra
    kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
    till tre stövare i den andra.
    
    -- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.
    
    -- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan
    få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
    sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och
    väntar på jakten, som de bjudit honom på.
    
    Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:
    
    -- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du
    säger ja med detsamma.
    
    -- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken
    avgjord i huvudpunkten.
    
    -- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess
    bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
    köttgryta.
    
    -- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till
    det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp
    skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom
    drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
    
    -- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
    när det ska stå i bladet sen!
    
    -- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,
    sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller
    för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten
    gratifikation törhända.
    
    -- Tyst du! avböjde pastorn.
    
    -- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något
    för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
    ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med
    pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!
    
    Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter
    skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på
    väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i
    köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa
    och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp
    i rymderna, där det hängde guld och ära.
    
    Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
    förvandlats till ett regalt pastorat.
    
    -- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor
    Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
    var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor
    beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!
    
    -- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna
    sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,
    som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
    
    -- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som
    tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!
    
    Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av
    alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
    ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit
    paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men
    kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som
    hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som
    därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens
    allra bästa.
    
    Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och
    strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
    svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant
    i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att
    deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle
    öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som
    trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
    liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till
    tystnad och skrek med full hals:
    
    -- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet
    befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig
    höghet har kommit hit för att jaga.
    
    Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde
    varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
    över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,
    vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt
    möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att
    de hade stöd uppifrån.
    
    De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess
    passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på
    stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma
    sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord
    och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.
    
    -- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till
    kyrkvärdens Anna.
    
    -- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för
    att ge sig illusion av att äta något gott.
    
    Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn
    förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
    prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med
    högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.
    
    Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,
    och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
    Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra
    sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på
    bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
    välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.
    
    Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.
    
    Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,
    signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och
    allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om
    vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur
    med lövruskor i hornen!
    
    Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på
    sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda
    än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo
    punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de
    ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll
    hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de
    otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex
    kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften
    som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och
    fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta
    sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till
    skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter
    några raketers uppsättande försvann i skymningen.
    
    Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt
    orolig och väntade inne i kammaren.
    
    -- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin
    nyfikenhet.
    
    -- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla
    bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
    
    -- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit
    hemma...
    
    -- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte
    jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?
    
    -- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
    
    -- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd
    inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
    se på vad jag har i fickan här för något!
    
    Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare
    för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn
    lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.
    
    På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot
    påskadagens mässhake.
    
    -- Guld?
    
    -- Tror du?
    
    Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på
    kontrollen under sina uppskjutna glasögon:
    
    -- Silver!
    
    -- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt
    taget ingen gåva...
    
    -- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter
    besmanet.
    
    Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade
    alltsammans på kroken och läste av:
    
    -- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.
    Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?
    
    -- Nej! svarade pastorn något nedslagen.
    
    -- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man
    säljer, bara när man köper!
    
    Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte
    nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt
    intet kött, ingen korv, ingen palt.
    
    -- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone
    hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så
    är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,
    och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
    sen? Va?
    
    -- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.
    
    Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som
    därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna
    få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han
    snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva
    skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.
    
    Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade
    till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin
    dosa.
    
    Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en
    och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en
    frukostbit på Stjärnan.
    
    Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att
    leka med storfolk.
    
    
    
    
    En brottsling.
    
    
    Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i
    naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt
    nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den
    nyfrusna viken.
    
    Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget
    skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål
    som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till
    sällsyntheterna.
    
    Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden
    på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när
    fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes
    sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
    dovt från manfolket.
    
    Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den
    förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga
    vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
    mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att
    statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya
    frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
    Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom
    det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans
    första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla
    fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.
    
    Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes
    kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på
    skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det
    var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid
    förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle
    avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur
    kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om
    brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket
    uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl
    tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
    samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
    verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående
    förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,
    alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande
    omständigheter funnos eller borde få finnas.
    
                      *       *       *       *       *
    
    Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman
    släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord
    nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv
    nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
    
    Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,
    och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
    
    Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram
    bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt
    växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som
    en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
    passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,
    näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
    såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej
    hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras
    bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen
    upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över
    ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja
    sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att
    förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
    normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och
    intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.
    
    Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en
    punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
    undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som
    föreställde mänskoraserna.
    
    När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första
    rapport av ungefär detta innehåll:
    
    »Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till
    länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från
    Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig
    ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på
    eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
    knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen
    slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,
    enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller
    släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han
    efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när
    detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt
    för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
    
    Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska
    anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter
    förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid
    fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens
    godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
    mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,
    utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
    andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff
    sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat
    påträffas.»
    
    Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och
    frågade såsom för formens skull:
    
    -- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
    
    Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
    
    -- Ja.
    
    -- I alla punkter? återtog domaren.
    
    -- I alla! svarade Ek.
    
    -- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak
    är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
    vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,
    skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör
    den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
    eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för
    brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:
    
    »Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från
    Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle
    kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som
    kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori
    höra, då
    
      icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
      sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
      av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
      heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och
      smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,
      tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans
      brottsliga handling, varför han är åtalad.
    Header as received
    The Project Gutenberg eBook of Skärkarlsliv
        
    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
    most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
    you will have to check the laws of the country where you are located
    before using this eBook.
    
    Title: Skärkarlsliv
    
    Author: August Strindberg
    
    
            
    Release date: September 25, 2009 [eBook #30079]
                    Most recently updated: October 24, 2024
    
    Language: Swedish
    
    Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/30079
    
    Credits: Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
            providing the scans.
    Full Project Gutenberg licence
        
    
    Updated editions will replace the previous one—the old editions will
    be renamed.
    
    Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
    law means that no one owns a United States copyright in these works,
    so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
    States without permission and without paying copyright
    royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
    of this license, apply to copying and distributing Project
    Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
    concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
    and may not be used if you charge for an eBook, except by following
    the terms of the trademark license, including paying royalties for use
    of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
    copies of this eBook, complying with the trademark license is very
    easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
    of derivative works, reports, performances and research. Project
    Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
    do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
    by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
    license, especially commercial redistribution.
    
    
    START: FULL LICENSE
    
    THE FULL PROJECT GUTENBERG™ LICENSE
    
    PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
    
    To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
    distribution of electronic works, by using or distributing this work
    (or any other work associated in any way with the phrase “Project
    Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
    Project Gutenberg License available with this file or online at
    www.gutenberg.org/license.
    
    Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg
    electronic works
    
    1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg
    electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
    and accept all the terms of this license and intellectual property
    (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
    the terms of this agreement, you must cease using and return or
    destroy all copies of Project Gutenberg electronic works in your
    possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
    Project Gutenberg electronic work and you do not agree to be bound
    by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
    or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
    
    1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
    used on or associated in any way with an electronic work by people who
    agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
    things that you can do with most Project Gutenberg electronic works
    even without complying with the full terms of this agreement. See
    paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
    Gutenberg electronic works if you follow the terms of this
    agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg
    electronic works. See paragraph 1.E below.
    
    1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
    Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
    of Project Gutenberg electronic works. Nearly all the individual
    works in the collection are in the public domain in the United
    States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
    United States and you are located in the United States, we do not
    claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
    displaying or creating derivative works based on the work as long as
    all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
    that you will support the Project Gutenberg mission of promoting
    free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg
    works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
    Project Gutenberg name associated with the work. You can easily
    comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
    same format with its attached full Project Gutenberg License when
    you share it without charge with others.
    
    1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
    what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
    in a constant state of change. If you are outside the United States,
    check the laws of your country in addition to the terms of this
    agreement before downloading, copying, displaying, performing,
    distributing or creating derivative works based on this work or any
    other Project Gutenberg work. The Foundation makes no
    representations concerning the copyright status of any work in any
    country other than the United States.
    
    1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
    
    1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
    immediate access to, the full Project Gutenberg License must appear
    prominently whenever any copy of a Project Gutenberg work (any work
    on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
    phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
    performed, viewed, copied or distributed:
    
        This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
        other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
        whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
        of the Project Gutenberg™ License included with this eBook or online
        at www.gutenberg.org. If you
        are not located in the United States, you will have to check the laws
        of the country where you are located before using this eBook.
      
    1.E.2. If an individual Project Gutenberg electronic work is
    derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
    contain a notice indicating that it is posted with permission of the
    copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
    the United States without paying any fees or charges. If you are
    redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
    Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
    either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
    obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg
    trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
    
    1.E.3. If an individual Project Gutenberg electronic work is posted
    with the permission of the copyright holder, your use and distribution
    must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
    additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
    will be linked to the Project Gutenberg License for all works
    posted with the permission of the copyright holder found at the
    beginning of this work.
    
    1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg
    License terms from this work, or any files containing a part of this
    work or any other work associated with Project Gutenberg.
    
    1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
    electronic work, or any part of this electronic work, without
    prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
    active links or immediate access to the full terms of the Project
    Gutenberg License.
    
    1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
    compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
    any word processing or hypertext form. However, if you provide access
    to or distribute copies of a Project Gutenberg work in a format
    other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
    version posted on the official Project Gutenberg website
    (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
    to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
    of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
    Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
    full Project Gutenberg License as specified in paragraph 1.E.1.
    
    1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
    performing, copying or distributing any Project Gutenberg works
    unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
    
    1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
    access to or distributing Project Gutenberg electronic works
    provided that:
    
        • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
            the use of Project Gutenberg works calculated using the method
            you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
            to the owner of the Project Gutenberg trademark, but he has
            agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
            Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
            within 60 days following each date on which you prepare (or are
            legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
            payments should be clearly marked as such and sent to the Project
            Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
            Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
            Literary Archive Foundation.”
        
        • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
            you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
            does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
            License. You must require such a user to return or destroy all
            copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
            all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
            works.
        
        • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
            any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
            electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
            receipt of the work.
        
        • You comply with all other terms of this agreement for free
            distribution of Project Gutenberg™ works.
        
    
    1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
    Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
    are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
    from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
    the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
    forth in Section 3 below.
    
    1.F.
    
    1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
    effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
    works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
    Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
    electronic works, and the medium on which they may be stored, may
    contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
    or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
    intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
    other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
    cannot be read by your equipment.
    
    1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
    of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
    Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
    Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
    Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
    liability to you for damages, costs and expenses, including legal
    fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
    LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
    PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
    TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
    LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
    INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
    DAMAGE.
    
    1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
    defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
    receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
    written explanation to the person you received the work from. If you
    received the work on a physical medium, you must return the medium
    with your written explanation. The person or entity that provided you
    with the defective work may elect to provide a replacement copy in
    lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
    or entity providing it to you may choose to give you a second
    opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
    the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
    without further opportunities to fix the problem.
    
    1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
    in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
    OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
    LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
    
    1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
    warranties or the exclusion or limitation of certain types of
    damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
    violates the law of the state applicable to this agreement, the
    agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
    limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
    unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
    remaining provisions.
    
    1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
    trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
    providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
    accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
    production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
    electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
    including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
    the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
    or any Project Gutenberg work, (b) alteration, modification, or
    additions or deletions to any Project Gutenberg work, and (c) any
    Defect you cause.
    
    Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg
    
    Project Gutenberg is synonymous with the free distribution of
    electronic works in formats readable by the widest variety of
    computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
    exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
    from people in all walks of life.
    
    Volunteers and financial support to provide volunteers with the
    assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg’s
    goals and ensuring that the Project Gutenberg collection will
    remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
    Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
    and permanent future for Project Gutenberg and future
    generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
    Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.
    
    Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
    
    The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
    501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
    state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
    Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
    number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
    U.S. federal laws and your state’s laws.
    
    The Foundation’s business office is located at 41 Watchung Plaza #516,
    Montclair NJ 07042, USA, +1 (862) 621-9288. Email contact links and up
    to date contact information can be found at the Foundation’s website
    and official page at www.gutenberg.org/contact
    
    Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
    Literary Archive Foundation
    
    Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
    public support and donations to carry out its mission of
    increasing the number of public domain and licensed works that can be
    freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
    array of equipment including outdated equipment. Many small donations
    ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
    status with the IRS.
    
    The Foundation is committed to complying with the laws regulating
    charities and charitable donations in all 50 states of the United
    States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
    considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
    with these requirements. We do not solicit donations in locations
    where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
    DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
    visit www.gutenberg.org/donate.
    
    While we cannot and do not solicit contributions from states where we
    have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
    against accepting unsolicited donations from donors in such states who
    approach us with offers to donate.
    
    International donations are gratefully accepted, but we cannot make
    any statements concerning tax treatment of donations received from
    outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
    
    Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
    methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
    ways including checks, online payments and credit card donations. To
    donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.
    
    Section 5. General Information About Project Gutenberg electronic works
    
    Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
    Gutenberg concept of a library of electronic works that could be
    freely shared with anyone. For forty years, he produced and
    distributed Project Gutenberg eBooks with only a loose network of
    volunteer support.
    
    Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
    editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
    the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
    necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
    edition.
    
    Most people start at our website which has the main PG search
    facility: www.gutenberg.org.
    
    This website includes information about Project Gutenberg,
    including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
    subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

    Source: Project Gutenberg ebook #30079. Public-domain status is recorded per item; the licence text above is reproduced unchanged.

    Source
    Project Gutenberg
    Record
    ebook 30079
    Rights
    public domain (US)
    Rendered
    2026-11-21
    Completeness
    First 200,000 characters rendered.