Gutenberg · e01.org
Cover of Barnavännen, 1905-02
Project Gutenberg cover, or a typographic cover where none is held.

Gutenberg · ebook 27417

Barnavännen, 1905-02

by Various · Swedish · public domain in the US

  • Language Swedish
  • PG edition 2008
  • Rights public domain (US)
  • Source Project Gutenberg
0%

Contents

    BARNAVÄNNEN

    N:o 8 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg. 28 Febr. Redaktör: J, B. GAUFFIN, Uppsala. 1905

    Johannes döparens död.

    Mark 6: 14-29.

    På Jesu tid regerade öfver Galileen och Pereen en romersk lydfurste eller tetrark, som i vår text kallas "konung" Herodes. Denne man hette egentligen Herodes Antipas och var son till Herodes den store, som är känd för sin grymhet och sitt lastbara lif. Det var denne man, som ock ville döda Jesusbarnet och därför påbjöd att döda alla gossebarn i Betlehem, som voro under två år gamla. Herodes Antipas var ogudaktig och orättfärdig liksom fadern, men mindre grym. Sin första gemål, den arabiske konungen Aretas dotter, försköt han. Därpå gifte han sig med sin broders hustru, Herodias, som han lockat att öfverge sin man. Denna synd bestraffade Johannes döparen.

    Han gick upp till fursten och sade: "Dig är icke lofligt att hafva din broders hustru". Det var en uppenbar synd mot Guds sjette och tionde bud.

    På grund af denna bestraffning började den lättfärdiga Herodias dödligt hata Johannes och sökte bringa honom om lifvet. Hon låg öfver Herodes med ett ständigt tal om Johannes oförskämdhet och slutligen lyckades hon öfvertala honom att fängsla döparen och inspärra honom på slottet Makerus, öster om Döda hafvet.

    När konung Aretas dotter återkom till sitt hem och berättade om huru skamligt och trolöst Herodes hade förskjutit henne för Herodias skull, då blef Aretas vred och började förbereda ett härtåg mot Herodes. När denne fick kunskap härom, samlade äfven han en här och drog söderut. Men under färden inträffade hans födelsedag. På slottet Makerus lät han då tillreda en stor fäst, till hvilken han inbjöd sina stormän och krigsöfverstar samt andra af Galileens store, som voro med i hans följe.

    Det var vid denna födelsedagsfäst Herodias dotter uppträdde och dansade inför den halfrusige konungen och hans lika beskaffade gäster. Och så betagen blef han i flickan och hennes dans, att han lofvade henne hvad helst hon begärde ända till hälften af hans rike. När då danserskan rådfrågat sin moder, återkom hon och begärde strax på ett fat Johannes döparens hufvud.

    Herodes blef nog med ens nykter, när han får höra denna begäran. Han förstår nu, att det är Herodias list och ränker, i hvilka han blifvit snärjd. Han vill visst icke halshugga Johannes, men i stället för att slita sönder ränkerna och ärligt tillstå, att hvarken Johannes hutvud eller halfva riket är hans, så att han ej kan gifva bort det, låter han leda sig af en falsk hederskänsla, tänker på eden och på hvad gästerna skola säga, faller i Herodias snara och låter en drabant döda Johannes.

    Efter dryckeslag, fäster och mord drager nu Herodes ut att möta konung Aretas. Men han och hans folk blifva slagne och med skam återkommer han till hufvudstaden Tiberias. Det är då han får höra talas om Jesu underverk och kraftiga gärningar i Galileen och tror att Jesus är Johannes, som stått upp från de döda. Det skulle ej förvåna oss, om han om nätterna går och vrider händerna af förtviflan och fruktan i det kungliga palatsets salar. Men Herodias lyckas nog också lugna honom igen. Han blir i tillfälle att se Jesus på långfredagen, han blir i tillfälle att håna Jesus och hölja honom i en trasig purpurmantel. Men nu var också hans synders mått rågadt.

    Han reser till Rom för att utverka sig konungatiteln af kejsar Caligula, men i stället blir han anklagad för sina brott och synder, blir landsförvist till Frankrike, där han dog fattig, förskjuten och eländig i staden Lyon.

    Herodes syndalif är en kraftig varning för oss alla att taga oss tillvara för all synd och all orättfärdighet. Ty den illa gör, han illa far, och hvad en människa sår, det får hon skörda. Den som sår i sitt kött, han skall af köttet skörda förgängelse, men den som sår i Anden, han skall af Anden skörda evigt lif. Herodes sådde i köttet, han fick skörda förgängelse och förtappelse. Johannes döparen sådde i Anden, han fick i Anden skörda evigt lif. Visserligen fick han böja sitt hufvud under bödelsyxan i Makerus fängelsehåla, men nu bär hans hufvud härlighetens krona i Guds himmel.

    J. B. G.

    Bilder ur onkel Erics tittskåp.

    1. Lycklige Josef.

    (Forts fr. föreg. n:r).

    En dag, då ett sådant litet "snöfall" kommit ned från den lycklige Josefs fönster, hördes en knackning på dörren till vindsrummet.

    "Stig in", sade Josef med bäfvande stämma.

    Dörren öppnades och en högväxt, välklädd herre trädde in. Han gick fram till Josef, som ännu satt i fönstersmygen och präntade.

    "Jaså det är du, min gosse, som släpper ut dessa små brefdufvor?" sade främlingen och höll upp ett bref framför Josef.

    "Ja, jag ville tjäna frälsaren, och jag kan inte göra något annat", sade gossen blygt.

    "Godt att du kan det, liten", sade främlingen. "Gud har redan välsignat ditt kärleksarbete, ty jag vet åtminstone en, som därigenom fått ögonen öppnade att lära känna Herren Jesus", tillade han.

    Josef knäppte ihop sina händer och i hans stora, uttrycksfulla ögon glänste klara tårar. "Tack gode Gud!" hviskade han.

    Främlingen satte sig på en stol vid Josefs sida och tog vänligt hans lilla smala hand i sin. "Ja, min gosse, det behagade Gud att genom ditt lilla bref öppna mina ögon för hans kärlek", sade han, "och jag ville tala om det för att uppmuntra dig att fortsätta ditt missionsarbete. Jag gick för en vecka sedan förbi här, försänkt i djupa tankar. Det var en viktig affär, som skulle göras upp och jag var mycket oviss. Då föll ditt lilla budskap ned alldeles framför mig, och jag böjde mig ofrivilligt för att taga upp det. Det lilla brefvet innehöll blott fyra ord: 'Hos Herren är hjälpen'. Men dessa ord voro tillräckliga för att återgifva mig mitt mod.

    För tillfället hade jag alldeles för brådt för att hinna forska efter hvarifrån budskapet kom.

    I dag hade jag åter mina vägar här förbi. Då föll detta lilla bref ned på min hatt, och när jag såg uppåt, fick jag se ännu en flock sådana brefdufvor komma långsamt sväfvande nedåt. Jag gick in i porten för att se, hvilket budskap som sändes mig i dag, och då läste jag: 'Jag måste verka hans verk som har sändt mig, medan dagen är, natten kommer, då ingen kan verka'. Joh. 9: 4. Och nu ville jag tacka dig, min unge vän, tillade främlingen med en fuktig glans i sina ögon, "ty du har omedvetet varit mig till stor tjänst genom ditt missionsarbete."

    "Det är bara bibelspråk, som jag skrifvit af, jag har inte gjort något annat", sade gossen.

    "Ja, jag vet det, min gosse, men det är du, som gifvit dem vingar, och därför tackar jag dig och ville så gärna göra något för dig."

    Josef såg upp på främlingen med sina strålande, själfulla ögon, ur hvilka lyste fram en så innerlig glädje. "Jag är så glad och lycklig", sade han blygt, "ty jag ser nu att frälsaren hört mina böner." Och den lille missionären knäppte ihop sina små magra händer och hviskade: "Tack, käre, gode Gud, att jag fått göra något för dig!"

    Främlingen var djupt rörd öfver denna barnsliga förtrolighet, med hvilken den ofärdige gossen talade till Gud. "Du är då mycket lycklig, min gosse, fastän du är ofärdig?" sade han.

    "O, ja, jag är så lycklig", svarade Josef med blicken liksom skådande i fjärran. "Kanske jag inte velat gå Guds ärenden, om jag inte varit en krympling", fortfor han, "jag hade väl då varit mest glad åt att få leka--tror inte herrn det?"

    "Jo, det kan nog hända. Guds vägar äro högre än våra vägar."

    "Och jag är så lycklig öfver att herrn kom upp till mig och talade om det där för mig, ty nu vet jag, att Gud hört mina böner och att jag får fortsätta att skicka ut mina bref."

    "Ja, det får du säkert, och Herren har själf sagt, att hans ord inte skall återkomma fåfängt."

    Nu skulle jag väl kunna berätta, att denne främling icke var den ende, som blef välsignad genom Josefs "brefdufvor", men vill för denna gång nöja mig med att tala om, att gossen i honom fick en trofast vän, som sörjde både för honom själf och för hans mor och mormor, så att de ej behöfde lida brist. Sålunda lönade då Herren redan här sin lille tjänare, som så troget förvaltade det pund han fått. Men en gång skall han få ut den bästa delen af denna lön. Då skola kronorna delas ut åt både små och stora, som äro trogna emot Jesus och hans missionsarbete på jorden.

    Af denna verklighetsbild kunna vi lära, att äfven barnen få vara små vingårdsarbetare, hvilka kunna skaffa frukt åt frälsaren. Glömmen ej det!

    Så skynden då alla kära små
    att in i vår Herres vingård gå.
    Arbeten troget vid sång och bön,
    så skall eder gifvas som nådelön
    en krona skön.

    Däråt gläder sig eder ringe vän

    Onkel Eric.

    [Illustration: PÅ SVAG IS.]

    [Illustration: SMÅ SOM GÅ I VÄGEN.]

    På svag is.

    Med teckning.

    "Gå inte ut på isen, Johan! Den är för svag och bär inte än. Lyd nu och gå direkt till skolan!"

    Det var Johans mor, som med dessa ord förmanade sin gosse och sände honom på väg till arbetet med bokväskan på ryggen.

    Frosten hade varit synnerligen stark under natten, så att små grunda sjöar och åar buro blanka, lockande isbryggor. På skolvägen träffade Johan en kamrat, som full af ifver tog honom med sig till den buktande ån. Han sprang själf först ett par gånger öfver isen och hånade Johan, som var en så rädd stackare, att han inte tordes. Isen hade knakat duktigt vid kamratens försök, hvarför Johan tvekade till en början.

    Moderns ord ljödo ock för hans öron och samvete, men till sist skulle han ändå visa, att han inte var rädd, tog en väldig sats och slog kana tvärs öfver ån. Men isen brast under alen vid andra stranden. Han fick tag i ett par grenar men han orkade inte hålla sig, tills hjälp kom, utan han föll rätt ned i vaken så att vattnet räckte honom under hakan.

    Ja, där stod nu Johan och kunde hvarken komma upp eller framåt. Han måste slå sönder isen med händerna och sträfva sig upp med kamratens hjälp. Men hu-u-u, hvilket kallbad!

    Huru skulle han nu bete sig? Inte vågade han gå hem, och i skolan måste han vara om en timme. Han sprang så våt han var till skolan, sedan han tömt vattnet ur sina skor.

    På den tiden hade man på landet, där Johan bodde, en väldig skolsal med en stor, härlig, brungul kakelugn. I den plägade gossarne själfva i tur och ordning hvarje dag elda riktiga stockbrasor. Här klädde nu Johan af sig det mesta af kläderna jämte strumpor och skor och satte sig själf på trappstegen tätt framför brasan för att torka och värma sig. Gossarne stodo i täta dubbla led omkring honom och gömde honom för flickorna, som så småningom började komma till skolan äfven de. När läraren sen klockan nio kom in för att börja arbetet, var Johan klädd och hans kläder "nästan" torra, så att ingenting märktes.

    På middagen talte gossen om hela historien för far och mor, bad dem om förlåtelse och lofvade, att icke gå ut på isen utan föräldrarnas samtycke.

    Naturligtvis förläto de sin Johan, som ju fått straff nog för att han utan mors löfte gått på svag is. Och underbart nog fick han inte ens den allra ringaste snufva eller hosta på kuppen. På den tiden voro gossarne mycket starka, härdade och friska af sig, och inte heller fanns det någon influensa, som doktorn kunde skylla på.

    J. B. G.

    För våra allra minsta.

    I. Små som gå i vägen.

    Med teckning.

    Småttingarne ha så innerligen roligt, där de sitta på trappan med sina leksaker och låta tankarna löpa ut i vida världen, såsom de tycka. Men egentligen bygga de i tankarna upp en alldeles ny värld, full af de sällsammaste företeelser.

    Ser du den lille med trähästen? Han har ridit på solstrålarnas gyllene bro öfver skogar och fält, öfver sjöar och haf, och flickorna de ha suttit bakom honom på hästryggen och hållit i sig starkt, så starkt, att de inte måtte falla af och göra sig illa. Och de ha inte fallit af hästen utan ridit långt ut i världen till Egypti land, där Nilfloden så lång, så lång flyter genom landet. De ha tänkt på Mose, den lille israelitiske gossen, som låg här på Nilens vatten och flöt omkring i rörkistan. De ha tyckt sig både se honom och höra honom gråta.

    De ha också sett faraos dotter komma med sina hoftärnor i en lång rad i brokiga silkeskläder. De nalkas Nilstranden och höra barnet gråta i rörkistan, de hämta den och öppna locket och få se den lille vackre gossen. Det flyger ett solskensskimmer öfver ansiktet på faraos dotter och på alla hennes tärnor. De jubla och klappa i händerna och vinka med sina solfjädrar åt barnet, som åter ler genom tårarna, när vänliga händer sträckas mot honom och lyfta honom ur denna trånga, mörka vagga.

    De ämna följa prinsessan och hennes tärnor vidare--men de äro genast hemma igen i den mörka trappan, dit solstrålarnas gyllene bro tränger.

    "Ur vägen med er!" ljuder en obarmhärtigt sträng och barsk röst. Det är en något äldre flicka, som med en stor kvast sopar trappan ren. Barnens kaffekoppar krossas utan förskoning, gossen hinner lyckligtvis rädda sin präktiga häst, men den ljufliga leken och färden till Egypti land tog ett ledsamt slut.

    "Stackars små, som gå i vägen", ljuder en vänlig röst från ett fönster tvärs öfver gården. "Kom till min trappa, kära barn!" fortsätter samma vänliga röst, "sätt er där och fortsätt att leka!"

    Men det gick inte att leka mer den gången. Ett groft grepp var taget i de fina strängarna af barnens fantasi. De sköna bilderna i barnens värld hade likt deras leksaker brustit och gått i spillror.

    J. B. G.

    II. En liten musiker.

    Med teckning.

    Far hade en stor basfiol, som sjöng vackra, fylliga toner, när han spelade på den. Än voro tonerna djupa och dallrande som de lägsta på en kyrkorgel, än höga och klara och klangfulla, som om de strömmat fram ur klockstycket från en klarinett.

    Och lillan hade lyssnat till tonerna från hon var ett år gammal. I början trodde hon, att det bodde en liten sångare i det stora instrumentet. Hon hade lagt örat intill dess väggar och sagt: "Hör, hur han sjunger där inne!" Men när hon blef litet större, fick hon veta, att det var strängarna, som sjöngo och dallrade, när far strök dem med stråken.

    [Illustration: tiny girl with ENORMOUS instrument... ]

    Nu var hon "stor" och kunde själf sjunga enkla sånger, som far spelade.

    Men när han ibland spelade fina saker och mor beledsagade dem med musik från pianot, då kröp lillan upp i ett soffhörn, knäppte sina händer och lyssnade och drömde och tyckte att det var en hel skara sångare, som sjöng ur de båda instrumenten.

    Ja, nu var lillan "stor", så stor att hon själf kunde föra fars stråke öfver strängarna och låta dem sjunga för sig långa, mjuka toner. Men hon var inte ännu så stor, att hon med sina små fingrar kunde trycka ned strängarna och få toner i mängd såsom hennes far. Men lillan växer för hvarje dag och hvarje år, och rätt hvad det är kan hon nog spela på annat sätt än på lösa strängarna.

    J. B. G.

    Feladt och heladt.

    Berättelse af "Mormor".

    (Forts.)

    Hon hade gladt sig så mycket att få resa hem till julen, och hade hon fått det, skulle detta varit en stor hjälp för henne. Men en vecka innan skolan slutade sjuknade hon i difteri. Hon måste genast föras till sjukhuset, där hon sedan fick ligga under hela julferien.

    En stjärna lyste dock på Gretas mörka himmel denna dystra tid, och denna stjärna var syster Lydia, hennes trofasta sköterska. Hon var en lefvande kristen och hade valt en sjuksköterskas ansvarsfulla och tålamodspröfvande kall af önskan att därigenom kunna tjäna sin herre och frälsare.

    "Syster Lydia", sade Greta en dag med matt röst, "bed Gud, att han snart gör mig frisk."

    "Det har jag gjort flere gånger, barnet mitt", sade hon, "men bed själf du Greta."

    "Det kan jag inte", svarade Greta missmodigt.

    "Jo, visst kan du det, lika lätt som du ber din mamma eller pappa om någonting."

    Denna tanke, att bönen var en så enkel och naturlig sak, var alldeles ny för Greta. Hon hade några oklara begrepp om att det skulle gå mycket högtidligt till, och de morgon-och aftonböner hon hvarje dag läste, passade inte, tyckte hon.

    Några dagar därefter, då syster Lydia stannat en stund hos henne, sade hon: "Nu har jag bedt Gud om att bli frisk den här veckan, och så har jag talat om för honom, hur mycket jag längtar efter pappa och mamma.

    Men så har jag bedt honom om en sak till."

    "Hvad då, lilla Greta?"

    "Jo, att jag måtte kunna bli riktigt snäll."

    Nu ropade någon på syster Lydia, så att hon måste gå, utan att få svara.--

    I början på det nya året fick Greta lämna sjukhuset. Men innan dess hade syster Lydia måst lofva "riktigt säkert" att komma ut till Åby någon gång under sommaren.

    (Forts.)

    Barnavännens anmälan 1905

    Se föregående nummer!

    De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små blifva i tillfälle att läsa den.

    Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya kretsar.

    Prenumerationen fortfar hela året.

    Uppsala i Jan. 1905.

    REDAKTIONEN.

    Bibelläsning eller hvad står det i nästa söndags text?

    Veckan 27 Febr.-5 Mars 1905.

    M. 27. Fil. 2:5-11. Kristi underbara storhet.

    T. 28. v. 5-6. Hans storhet i sinnelaget.

    O. 1. v. 7. i tjänande kärlek, T. 2. v. 8. i ödmjukhet och lydnad.

    F. 3. v. 9. Gud sätter sitt insegel på Jesu storhet.

    L. 5. v. 10. Alla varelser skola känna sig små inför Jesu
    storhet

    S. 5. v. 11. och högt bekänna den.

    Söndagsskoltext för den 5 Mars.

    Fil. 2:5-11.

    Minnesvers: 2 Kor. 8:9. Ty I kännen vår Herre Jesu Kristi nåd, att han, ehuru rik, vardt fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen varda rika.

    UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.

    End of Project Gutenberg's Barnavännen, 1905-02, by Various

    Edition notice Project Gutenberg source, credits & licence

    The reading text above is the public-domain work. The Project Gutenberg header, production credits and licence are kept here as provenance rather than shown before the book.

    Title
    Barnavännen, 1905-02
    Author
    Various
    Release date
    December 5, 2008 [eBook #27417]
    Language
    Swedish
    Credits
    Produced by Juliet Sutherland, Rénald Lévesque and the
    Transcriber and production notes
    Produced by Juliet Sutherland, Rénald Lévesque and the
    Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
    Front matter as received (title page, contents)
                                 BARNAVÄNNEN
    
    N:o 5    Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
    2 Febr.  Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905.
    
                                Guds rike.
    
                             Mark. 4: 26-32.
    
    När Jesus satt bland en skara lyssnande åhörare i Guds fria natur, höll
    han vanligen sina skönaste predikningar. Han kunde då fästa sina
    åhörares uppmärksamhet på fåglarna, som glada och bekymmerslösa flögo
    öfver deras hufvud eller på de vackra liljorna, som smyckade Galileens
    dalar. Han såg åkermannen kasta sin säd i åkern eller fiskaren lägga ut
    sitt nät i hafvet och fann härigenom en lämplig anledning att till dessa
    alldagliga företeelser knyta lärdomar om Guds rike.
    
    I dag få äfven vi sätta oss vid hans fötter och höra honom tala. "_Så är
    Guds rike_", säger han, "_såsom när en man kastar säd i jorden_." Här är
    det bilden af såningsmannen, som han ställer framför oss. Han ser, huru
    denne tager en handfull säd efter den andra och strör ut alltsammans på
    sin åker. Såningsmannen vet, att Gud skall välsigna hans utsäde, därför
    kan han så bekymmerslöst strö ut det. Han får vänta en tid på skörden,
    men under denna tid går han till andra sysselsättningar och bekymrar sig
    icke alls om huru utsädet skall bära frukt. Det sörjer Gud för. Han
    sänder i rätt tid både sol och regn. Han låter den späda brodden finna
    behöflig näring i jorden, och när skördetiden kommer, så täckes den
    svarta åkerjorden af ett böljande sädesfält.
    
    Så önska ock edra söndagsskollärare att vara Guds såningsmän. De så sin
    säd hvarje söndag, men äfven de måste vänta, innan de få se den gyllene
    skörden. Ni veta så väl hvilken säd de så, ni höra dem tala om Jesus,
    barnens vän, om frälsarens kärlek till syndare, om hans död och
    uppståndelse. Detta är deras utsäde. Gud själf har gifvit dem det, och
    de få icke använda något annat, ty de skola så god säd uti sin åker.
    
    Men deras åkerjord ter sig något annorlunda än den som besås af
    landtmannen. Ofta nog liknar den ett fält fullt af ogräs. Där växer
    osanning, vrede, oärlighet, olydnad och annat mer. Ty det är
    människohjärtan, som äro Guds såningsmäns åkerfält. Och detta ogräs kan
    icke få växa fritt därinne, därför måste de låta Guds ords plogbill gå
    djupt, de vilja väcka ånger och syndakänsla i barnahjärtat, så att det
    blir beredt att taga emot det ljufliga ordet om Jesu förlåtande kärlek.
    
    Såsom ett ädelt frö faller detta ord ned i barnahjärtat. Gud ser det med
    välbehag och vill så gärna, att det lilla fröet skall utveckla sig.
    Därför måste Guds nåds regn ofta falla ned i ditt hjärta, min unge vän.
    Gå därför flitigt till söndagsskolan och hör uppmärksamt på hvad där
    säges, ty då välsignar Gud det lilla frö, som blifvit sådt i ditt
    hjärta. Och du skall få se, att det en dag blir en härlig skörd. Då
    skall Guds ljufva frid, glädje och nåd lik gyllene ax betäcka ditt
    hjärtas åkerteg. Du skall då måhända en dag kunna instämma i de ord, som
    en gång yttrades af en rik och mäktig man: "All den välsignelse, som Gud
    gifvit mig här på jorden såväl som den, jag hoppas få i himmelen, den
    har jag att tacka söndagsskolan för".
    
    _Fr. E._
    
    
    
    Johannes.
    
    (Forts. fr. föreg. n:r).
    
    Fru Fredman var nu sysselsatt hvarje eftermiddag hos den främmande frun,
    och Johannes var då ofta ensam. En dag kom en bondhustru från byn och
    ville beställa linnesömnad. Hon ville nödvändigt träffa fru Fredman, så
    att hon fick uträtta sitt ärende, innan hon gick tillbaka, h varför
    Johannes var tvungen att gå och bedja sin mor komma hem.
    
    Han fann henne slutligen i den fina damens trädgård, sysselsatt med att
    taga upp rotsaker ur trädgårdslandet. Då han framfört sitt uppdrag,
    skyndade sig modern hem, och Johannes stannade kvar och såg sig omkring.
    
    Rundtomkring trädgården stod en väldig häck med dvärgträd, i hvars
    grenar rödkindade äpplen hängde och logo emot honom. Aldrig förr hade
    han sett så vackra äpplen.
    
    Han kunde icke motstå frestelsen. Han räckte ut sin hand och bröt ner
    ett af de vackraste äpplena.
    
    Då ljöd plötsligt en klar men svag röst i hans öra:
    
    "Nej, gosse, det där är ju synd."
    
    Förskräckt lät han handen med äpplet sjunka och såg sig omkring åt alla
    sidor, men han kunde icke se någon. Han såg blott en nyss byggd
    glasveranda, hvars dörr stod öppen.
    
    Åter trängde ljudet af den svaga, bedjande rösten till hans öra:
    
    "Hör du, gosse, var så snäll och kom hit till mig".
    
    Halft nyfiken, halft tvingad af en oförklarlig makt gick han uppför de
    få trappstegen till verandan och tittade in. Där, midt framför dörren,
    stod en klädd rullstol, i hvilken satt en liten blek, ofärdig flicka,
    hvilkens stora, strålande ögon tycktes kunna se midt igenom honom.
    
    Hon räckte ut handen emot honom. Men Johannes tog den icke. Då han
    aldrig själf visade någon en vänlighet, förstod han icke heller att
    uppskatta andras.
    
    "Hvem är du?" frågade den lilla flickan utan att på minsta sätt känna
    sig sårad. Johannes såg upp med sin mest trotsiga min.
    
    "Jag heter Johannes. Det är min mor, som går i hjälp här i huset. Och om
    du också tio gånger skvallrar för henne om äpplet, så bryr jag mig inte
    om det."
    
    Det lilla fina ansiktet såg sorgset ut.
    
    "Hvarför skulle jag göra din mor så bedröfvad, Johannes?" sade hon. "Du
    vet ju, att Gud i alla fall ser allting, eller vet du inte det?"
    
    Johannes såg fortfarande mycket ond ut.
    
    "Du har kanske mycket ondt, du stackars gosse--mer än jag kanhända?"
    sade hon deltagande.
    
    "Hvarför tror du det?" frågade Johannes vresigt.
    
    "Jo, för att du ser så ond och missnöjd ut. Därför tänkte jag, att du
    kanske hade smärtor på något ställe i kroppen."
    
    "Nej, jag har inte ondt någonstans."
    
    Det kunde hon icke förstå. "Kan du springa och gå och plocka blommor och
    skaka ner äpplen och allting?"
    
    "Ja visst. Hvarför skulle jag inte kunna det?"
    
    "Och ändå är du inte glad och sjunger och tackar Gud hela dagen för
    denna stora lycka?--Men det är ju förfärligt otacksamt. Jag är också
    stygg ibland--o, ja, jag vet det väl. Men då brukar jag bedja Gud om
    förlåtelse och att han skall hjälpa mig att bli snäll. Och han hjälper
    alltid. Du måste också bedja till honom, Johannes. Och om du inte vill
    bedja ensam, så ska vi bedja båda två."
    
    Allt hvad den lilla flickan sade, var för Johannes såsom en dunkel gåta.
    Men när han gick hem, sedan han lofvat henne att i morgon komma
    tillbaka, föreföll det honom, som om en liten eldgnista tändts djupt
    inne i hans själ, en gnista, som brände och som förnams lik en varm
    längtan efter att försöka bli snäll.--
    
    Från den dagen träffade han dagligen Magdalena, så hette den stackars
    sjuka lilla flickan.
    
    Kanske kände hon omedvetet, att här väntade henne en uppgift, för
    hvilken hennes svaga hand var stark nog.
    
    Hvarje dag måste Johannes vara hos henne ett par timmar. Men tro icke,
    att han genast var god och vänlig ens mot den sjuka. Nej, han plågade
    henne ofta med fula ord och med sitt tvära, ovänliga sätt. Men hon gaf
    ändå ej hoppet förloradt. Om han ibland var mer än vanligt stygg, tog
    hon hans hand i sin och bad tyst: "Gode Gud, du ser, att Johannes har så
    svårt för att bli snäll--ack, hjälp honom, gode Gud!"
    
    Emellertid försiggick långsamt och omärkligt en underbar förändring med
    gossen.
    
    Då berättade Magdalena för honom om frälsaren och hur han måst lida
    svåra smärtor för att alla de syndiga människorna, äfven hon och
    Johannes, skulle kunna frälsas. Och Johannes tyckte, att eldgnistan i
    hans inre blef större och brände allt starkare.
    
    Ibland måste hon hålla upp midt i berättelsen, ty smärtorna
    öfverväldigade henne. Hennes skuldror drogos tillsammans, och de smala
    armarna slingrades omkring gossens hals. Då kände han lidande och
    smärtor på riktigt nära håll.
    
    Så nalkades man långsamt julen. Träden hade klädt sig i silfverskrud och
    hela nejden var öfversållad med stjärnkristaller, liksom till ära för
    den stora stjärnan, som gick upp öfver Betlehemsnejden den första
    julnatten.
    
    Magdalena hade enträget bedt sin mor fara in till staden och köpa
    julgåfvor att dela ut åt de fattiga barnen i byn, men denna hade ogärna
    velat resa bort från sitt döende barn, ty hon förstod ju, att slutet ej
    kunde vara långt borta. Den lilla flickan hade under de senaste veckorna
    blifvit allt mera blek och genomskinlig, och hennes ögon hade en glans,
    liksom om ängeln, som snart skulle komma för att hämta henne, redan hade
    tryckt sin kyss på hennes panna. Men den kärleksfulla modern ville dock
    ej säga nej till sitt barns sista önskan. Johannes var hos Magdalena,
    han satt tyst och stilla på en stol bredvid sängen, och hans mor hjälpte
    till med julbaket i köket--ingenting kunde ju hända Magdalena under de
    timmar hon skulle vara borta.--
    
    [Illustration: STACKARS FRUSNA SMÅ!]
    
    Det är så tyst och stilla i sjukrummet. En behaglig doft af bakverk
    liksom sväfvar i luften--i morgon är ju den heliga julaftonen inne.
    Magdalena ligger på sin hvita kudde med flammande rosor på kinden och
    flämtande bröst.
    
    "Johannes, lofva mig en sak", säger hon plötsligt.
    
    Han nickar. Han har lärt sig hålla mycket af sin lilla vän och
    lärarinna, men han blygs att säga henne det.
    
    "Försök att bli god och snäll, Johannes, framför allt mot din mor. Men
    var inte stygg mot andra heller. Jag tror inte jag skulle kunna glädja
    mig riktigt åt allt det sköna och härliga, som jag får se i himmelen, om
    jag vet att du inte vill bli snäll. Det går nog inte för dig genast, men
    när du fått lära dig det, skall du få känna huru lycklig du skall
    bli----"
    
    Hon tystnar. Hon känner sig så lätt, som om hon kunde flyga, och likväl
    är hon så svag, att hon ej förmår säga mer.
    
    Men efter en stund börjar hon åter, ehuru med svårighet:
    
    "Lofva mig, Johannes, att du vill bedja.--Ack, gör det!--Jag har haft så
    mycket ondt.--Du kan inte ens förstå det.--Du--är--så lycklig--och
    rik.--Försök att bedja!"
    
    Då smälter den återstod af trots och styfsinthet, som ännu fanns kvar i
    hans hjärta. Han kastar sig ned på golfvet, gömmer ansiktet i armarna
    och snyftar högt:
    
    [Illustration: EN FLICKSKOLA I INDIEN.]
    
    "Käre, gode Gud, förlåt mig att jag varit så stygg emot mor och alla
    andra människor och hjälp mig att aldrig blifva det mer!"
    
    Ett saligt leende lyser upp det genomskinliga anletet på kudden. Lilla
    Magdalena vet nu, att hon icke lefvat förgäfves.
    
    Följande dag, när julens klockor ringde, kom ängeln och tog hennes själ
    med sig. Hon fick fira jul i himmelen.--
    
    Johannes sitter åter i ett hörn i sin mors torftiga stuga. Men denna
    gång är han ej ensam. Hans mor är hos honom. Hon håller hans hufvud
    hårdt tryckt mot sitt bröst och förnimmer med innerlig tacksamhet, huru
    hans tårar droppa ned på hennes hand. Han gråter ut sin sorg öfver sin
    lilla väninnas död och sin ånger öfver sin egen synd. Sedan böja de båda
    sina knän och bedja om den dyrbaraste och skönaste af alla gåfvor:
    förlåtelse för synderna och kärlek i hjärtat.
    
    Och julens stjärnor tindra i den mörka kvällen.
    
    (Slut.)
    
    
    
    Stackars frusna små!
    
         _Du äger mor, du äger far,
         säg, har du tänkt på hvad du har?
         Du har ett hem, ett skyddadt bo,
         där du i storm kan finna ro,
         där det är ljust och varmt och godt,
         säg, har du tänkt på hvad du fått?_
    
         _Det finns så många frusna små,
         som, utan hem i världen gå,
         som ej i älskad moders famn
         sig kunna söka fridfull hamn,
         så mången, mången lider nöd
         och gråter efter hem och bröd._
    
         _Kanhända att invid din port
         det står en sådan.--Öppna fort!
         Sök dela med dig hvad du fått--
         Gud gifvit dig så mycket godt,--
         och vet, att hvad du gjort Hans små,
         det har du Honom gjort också._
    
         _Och kanske se'n du höra får,
         när du en gång för Honom står:
         "Jag frusen var och sorgsen gick,
         och då hos dig ett hem Jag fick!"
         Så öppna hjärta, hem och famn,
         gör allt i Herrens Jesu namn!_
    
                                       _Ella_.
    
    
    
    En flickskola i Indien.
    
    Med teckning.
    
    Det är synnerligen intressant att ibland få göra små utflykter i världen
    för att se, huru andra människor hafva det och under hvilka förhållanden
    de växa upp och lefva fram sitt lif. Det är därför för mig ett sant nöje
    att i dag taga eder alla med mig på en liten tripp till södra Asien och
    under tiden berätta litet om barnen och skolorna i detta land.
    
    Vår ena teckning förflyttar oss då med ens till det rika, varma Indien,
    landet med susande palmskogar invid Ganges-flodens stränder. Här möter
    oss en afbildning af en flickskola, men den är mycket olik våra svenska
    skolor. Luften är ljum, ja, nästan het. Därför har skolsalen inga
    väggar. Taket hvilar på stolpar och består af segelduk. Bord och stolar
    finnas ej. Man sitter på golfvet med benen i kors och knäet tjänar som
    pulpet. Allt är således af enklaste slag. Och likväl är denna skola en
    hufvudstads-skola i det stora, folkrika Kalkutta. Den staden finner du
    lätt på din karta vid en af Ganges' utloppsarmar.
    
    Till denna enkla skola infinna sig dagligen tvåhundra femtio
    hindu-flickor mellan fem och elfva år för att under ledning af infödda
    lärarinnor lära sig läsa, skrifva och räkna. Religionsundervisning
    saknas icke heller, men de små få icke höra talas om himmelens Gud, ej
    heller om Jesus, världens frälsare och barnens store vän, utan de få
    lära sig tillbedja en indisk afgud, Sarasvati, som anses för skolans
    skyddshelgon. Sarasvati afbildas med en bok eller ett musikinstrument i
    handen. Till denne föra de små flickorna med sig såsom offergåfvor litet
    ris, en pisang-eller mango-frukt eller ock några välluktande blommor. En
    af de äldre flickorna uppstämmer en sång och de öfriga falla in och
    sjunga med. Så bedjas de vanliga bönerna, alltsammans är slut på en
    kvarts timme, hvarefter den lilla skaran med lif och lust börjar det
    egentliga skolarbetet.
    
    Denna hindu-skola är upprättad och bekostad af en rik indisk dam, som
    mycket sörjer öfver, att millioner af de stackars hindu-barnen icke få
    någon undervisning alls utan växa upp i den djupaste okunninghet och
    därför heller aldrig kunna komma till någon lyftning vare sig i andligt
    eller lekamligt hänseende. Och hon har inrättat skolan så godt hon
    förstått från sin hedniska synpunkt.
    
    Finnas då inga skolor i Indien? Jo, där finnas icke mindre än 150,000,
    med omkring fyra och en half millioner skolbarn. Men detta är såsom en
    droppe i hafvet. Ty barnen i skolåldern äro öfver fyratio millioner. Då
    kan du själf räkna ut, huru många millioner barn växa upp i det
    fullständigaste mörker. Och isynnerhet är det sämst ställdt för
    flickorna, ty utaf dem få blott fyra hundra tusen skolundervisning och
    aderton millioner flickor i skolåldern sakna all undervisning.
    
    Efter denna lilla glänt på dörren till det tjocka mörkret i det sköna
    landet vid Ganges' stränder, där palmskogarna susa, kunde man med all
    rätt fråga landets herrar, de för kristlig missionsverksamhet
    nitälskande engelsmännen: Hvarför är mörkret så tjockt ännu i det gamla
    Indien?
    
    _J. B. G._
    
    
    
    Bilder ur enkel Erics tittskåp.
    
    I. Lycklige Josef.
    
    God dag, små vänner! Det var ett stort nöje för mig att få komma hit
    öfver till "grannas" och bli bekant med de små, som läsa Barnavännen.
    
    Jag kan undra om jag får sätta mitt tittskåp hos eder, midt ibland alla
    edra leksaker? Tack, jag tror nog jag får det.
    
    Då ska ni också få sitta på onkel Erics knä och kasta en blick i hans
    tittskåp. Jag undrar om ni ha lust--och tid?--Jo, flickorna kanske. Men
    gossarna ha väl så brådt att storma Port Arthur, den väldiga
    snöfästningen därute på gårdsplanen, att tiden knappt räcker till för
    något annat.
    
    Jo, men jag tror verkligen, att både Carl-Axel och Einar, som jag känner
    sedan i somras, och äfven den lille tappre general Nogi--d. v. s. Jakob
    Ekvall--dragas häråt? Nå, välkomna, då! Ni kunna minsann behöfva värma
    edra blåfrusna "stridshandskar" en stund.
    
    Ser ni, små vänner, medan onkel gått omkring i bygderna, har han
    uppfångat en och annan bild ur lifvet och gömt dem i sin kamera, och jag
    tror, att om den gode Guden låter sitt solljus falla öfver dem, så kunna
    dessa bilder blifva både till glädje och lärdom för oss. Välsigne han nu
    vår lilla stund framför tittskåpet!
    
    Låtom oss då kasta en blick på den första bilden!
    
    Ser ni det där huset med trappgafveln vid den trånga gatan i
    hufvudstaden? Nåväl--ni ser då också, huru blek han är, den där lille
    gossen, som sträcker ut hufvudet genom fönstret där högt uppe. Och dock
    kallar man honom "den lycklige Josef". Detta är också öfverskriften på
    vår berättelse i dag, och jag hoppas, att ni alla vilja höra berättas
    lille Josefs lefnadssaga.
    
    Där uppe i gafvelrummet hade han tillbragt sin mesta tid. Han och hans
    mor jämte blinda mormor flyttade in dit från landet, emedan hans far
    genom dryckenskap förstört allt hvad de ägt och nu fått plats i staden
    som hamnarbetare. Han dog snart en drinkares död, och nu hade Josef
    blott sin mor och mormor kvar i lifvet.
    
    Hans mormor älskade Herren Jesus och hade förr sökt tala med Josef om
    honom; men nu på ålderdomen hade hon blifvit så trött och slö, att hon
    icke ofta kunde gifva nöjaktiga svar på alla de frågor gossen ställde
    till henne om Gud, öm frälsaren och himmelen. Hans mor var tyvärr
    alldeles icke intresserad af sådana ting. Hon lefde i allehanda synder
    och förde ett mycket stormigt regemente öfver sin mor och sin lille
    ofärdige gosse.
    
    Ja, "lycklige Josef" var en liten vanför gosse. Hans far hade en gång i
    rusigt tillstånd kastat gossen ur sängen och skadat hans rygg. Följden
    däraf var, att Josef stannat i växten och nu vid fjorton års ålder såg
    ut som om han varit åtta.
    
    Man glömde dock snart att gossen var en krympling. Hans stora, själfulla
    ögon och hans soliga leende liksom lyste upp allt omkring honom. Därtill
    hade han en mjuk och behaglig stämma, som smekte örat både när han
    talade och när han sjöng--och sjöng det gjorde han ofta.
    
    Men ni undra säkert, att en sådan där liten fattig, sjuklig krympling
    kunde vara så lycklig, att han till och med af grannarna i huset
    kallades för "lycklige Josef". Vi skola då se, hvem och hvad det var,
    som gjort honom så lycklig.
    
    För ett par år sedan, en kulen höst-kväll, när det var mycket kallt och
    mörkt däruppe i det lilla vindsrummet, hade han krupit ned för trapporna
    och ut på den trånga gatan för att åtminstone få litet ljus från
    gaslyktorna och så mycket luft som bestods därnere mellan de höga
    husraderna.
    
    (Forts.)
    
    
    
    Barnavännens anmälan 1905
    
    Se föregående nummer!
    
    De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
    tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
    vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
    prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
    bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
    blifva i tillfälle att läsa den.
    
    Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
    bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
    kretsar.
    
    Prenumerationen fortfar hela året.
    
    Uppsala i Jan. 1905.
    
    REDAKTIONEN.
    
    _Bibelläsning_
    eller hvad står det i nästa söndags text?
    
    Veckan 6-12 Febr. 1905.
    
    M. 6. Mark. 4: 35-41. _Jesus stillar stormen._
    T. 7. Mark. 4: 35-36. _Jesus sofver i skeppet._
    O. 8. Mark. 4: 37. _Stormen uppstår._
    T. 9. Mark. 4: 38. _Lärjungarne förskräckas och väcka frälsaren._
    F. 10. Mark. 4: 39. _Jesus bjuder vinden tystna och vågen lägga sig
                         till ro._
    L. 11. Mark. 4: 40. _Jesus förvånar sig öfver lärjungarnes brist på tro._
    S. 12. Mark. 4: 41. _Lärjungarne förvåna sig öfver Jesu makt._
    
    _Söndagsskoltext för den 12 Februari._
    
    Mark. 4: 35-41.
    
    _Minnesvers_: Ps. 107: 28. Men de ropade till Herren i sin nöd, och han
    förde dem ut ur deras trångmål.
    
    UPPSALA 1905, K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
    
    
    
    
                                BARNAVÄNNEN
    
    N:o 6    Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
    9 Febr.  Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905
    
                          Jesus stillar stormen.
    
                              Mark. 4: 35-41.
    
    Herren Jesus är en mäktig frälsare, och det skänker en underbar trygghet
    att tro på honom och att vara hans vän. Han visade sig äga en gudomlig
    makt, då han stillade stormen och betvang de blinda naturmakterna, då
    han botade de besatte och besegrade ondskans mörka makter, och då han
    väckte upp Jairi dotter och fördref själfva döden. Ja, mäktig var han i
    ord, mäktig var han i gärning, mäktig i sin kärlek. Därom vittnar ock
    berättelsen om, huru Jesus stillar stormen.
    
    Från det myckna kärleksarbetet i Kapernaum måste Jesus ändock bort för
    att hvila. Hans lärjungar och vänner togo honom med till stranden af
    sjön Genesaret, där en stor segelbåt väntade honom och dem. Här redde nu
    vänliga händer en bädd åt honom i båtens stäf. Trött som Jesus var,
    somnade han snart och sof så godt och lugnt som ett barn i modersskötet.
    
    På frälsaren och hans vänner i båten lura onda makter, som vilja förgöra
    dem. Det hade varit en varm dag. För en svalkande aftonbris glider båten
    ut på de lätt krusade vågorna, som i aftonsolens sken skifta som
    pärlemor och smaragd. Flera andra båtar följa efter. Det synes bli en
    angenäm färd i österlandets milda skymning och klart strålande
    stjärnljus. Men plötsligt brusar en stormvind ned från den bergiga,
    branta stranden, vågorna börja skumma och rasa, vinden sliter seglen i
    trasor och bräcker masten, det ser ut som om alla skulle gå till botten
    i det hemska djupet. Men frälsaren sofver godt och lugnt som ett barn i
    sin moders sköte.
    
    Lärjungarne äro icke ovana vid sjön. De flesta af dem hade varit fiskare
    just på denna nyckfulla sjö ända från barndomsåren. De hafva växt upp i
    fiskarbåten. Men likväl blifva de gripna af den djupaste förfäran vid
    denna våldsamma storm, hvars like de aldrig förr varit med om. De skynda
    därför fram till Jesus och ropa alla med en mun: "Mästare, sköter du
    icke därom, att vi förgås?"------Deras konst och makt att manövrera
    båten till land var nu slut. Det återstod ingenting annat än att förgås
    i böljorna, som tusen före och efter dem måst göra, såvida icke Jesus
    kunde hjälpa dem.
    
    Lugnt som ett barn i modersskötet har Jesus sofvit i skeppet, lugnt
    vaknar han upp och majestätisk står han där i stäfven och bjuder stormen
    tystna och böljorna lägga sig till ro. Med ängslan målad i sina anleten
    sträcka lärjungarna händerna mot frälsaren. Lif eller död för dem hänger
    i detta ögonblick allenast vid honom. Och se--vinden tystnar på hans
    ord, vågorna somna och dö, som om där aldrig en storm gått fram öfver
    Genesaret, himmelns stjärnor spegla sig snart åter i det blanka vattnet.
    
    Det är så tyst, så tyst omkring frälsaren. Knäppta händer och tysta
    böner stiga upp till Gud från folket. Slutligen bryter Jesus själf
    tystnaden och riktar till de sina de mildt förebrående orden: "Hvarför
    ären I så rädda? Huru kommer det till, att I icke hafven tro?" Frälsaren
    förvånar sig öfver lärjungarnes brist på manlig tro. Det ser nästan ut,
    som om han väntat, att de skulle ha utfört det under, som han nyss
    utfört.
    
    Lärjungarne och det öfriga folket stå ännu tysta och stumma. Ej heller
    besvara de frälsarens frågor hvarför de äro så rädda och hvarför de
    sakna tro för att kunna bekämpa storm och våg. I känslan af sin litenhet
    och vanmakt och af frälsarens storhet och väldighet hviska de blott till
    hvarandra: "Hvem är då denne, att både vädret och hafvet äro honom
    lydiga?"
    
    Denna folkets fråga är af en sådan betydelse, att jämväl vi, som äro
    små, behöfva söka efter svaret. Herren Jesus har i alla tider varit en
    stor fråga för alla tänkande människor. Skriften vittnar öfver allt att
    han är Guds son, vår och allas frälsare. Hans egna gärningar, hans egna
    ord säga oss detsamma. Och alla, som i tron sökt frälsning och frid hos
    honom, de hafva erfarit, att han är Guds son och världens frälsare. Ty
    åt alla bedröfvade skänker han tröst.
    
    Det att Jesus stillade stormen vittnar nog så tydligt om att han är Guds
    son. Men denna gärning visar ock hän till den makt, som Adam hade före
    syndafallet, då han ännu var jordens herre. Och den visar framåt denna
    gärning på den tid, då vi skola varda Jesus like i helighet och makt,
    och då hela jorden blifvit ett Guds rike och mänskligheten funnit sin
    Gud.
    
    Du, liten, bör därför i tro och förtröstan hvila vid din frälsare. Det
    skänker en oändlig trygghet i lifvets strider att hafva honom till sin
    vän, och det är villkoret för att du i kommande dagar skall varda lik
    honom.
    
    _J. B. G._
    
    
    
    Bilder ur onkel Erics tittskåp.
    
    I. Lycklige Josef.
    
    (Forts. fr. föreg: n:r.)
    
    Då hände det sig, att han såg en hel hop människor gå in genom en port,
    hvarifrån ett starkt ljussken strömmade ut. Med mycken möda närmade han
    sig huset. Hvarje gång dörren öppnades, hörde han klara toner af en
    frisk sång strömma sig till mötes, och han blef naturligtvis alltmer
    intresserad.
    
    Nu tystnade sången. Då smög han sig öfver gatan, gläntade på dörren och
    slank in. Ah, så ljust här var--och så varmt och skönt!--Det stod någon
    därborta vid det höga fönstret och talade tyst och dämpadt, alldeles som
    stackars mormor brukade göra, när hon bad till Gud. Men han hörde ej
    riktigt här nere vid dörren. Tänk, om han skulle försöka smyga sig fram
    och sätta sig i en bänk han som de andra?--Men tänk, om polisen, som
    brukade gräla på hans mor, kom och körde ut honom? Åhnej, där i skuggan
    af den höga kaminen--där kunde han sätta sig, där såg nog ingen honom.
    
    Och lille Josef satte sig där och lyssnade. Han hörde, huru där talades
    om ting, som han blott förut genom mormor förnummit små glimtar af. Och
    det lilla törstande lammet drack ur lifvets rika källa, som Gud öppnat
    för oss i sitt ord. Men af allt hvad Josef hörde, fäste sig ingenting så
    mycket i hans sinne som ordet om Jesu fattigdom på jorden, på det att vi
    därigenom skulle blifva rika. Till sist uppmanade predikanten alla de
    närvarande att flitigt läsa sin bibel, så skulle de icke blott själfva
    blifva rika utan äfven kunna göra andra rika och lyckliga.
    
    Efter den sammankomsten kände sig Josef så lycklig. Den store Guden i
    himmelen var ju äfven hans fader, och denne skulle han närmare få lära
    känna i bibeln.
    
    "Ack, den som bara hade en bibel!" suckade han, när han smög sig ut igen
    från den varma, ljusa salen.
    
    Nästa gång det predikades där, var Josef där igen, men nu kom han icke
    ensam, han hade en annan gosse med sig. Otto Berg hette den gossen. Hans
    mor ägde en hvitvaruhandel vid samma gata och brukade anlita Josefs mor
    till skurning om lördagarna. Otto var en snäll pojke, som gick i
    söndagsskolan och gärna lånade Josef sina berättelseböcker. Han brukade
    också rätt ofta springa uppför de många trapporna för att förkorta någon
    stund för den ofärdige gossen.
    
    Nu följde han honom till bönesalen, där återigen samme vänlige man
    talade. I dag talade han om vikten af att använda de gåfvor och pund,
    som Gud gifvit hvar och en att förvalta. Äfven den allra minsta och
    ringaste i Guds-rike kunde göra något för Jesus, blott det fanns kärlek
    i hjärtat.
    
    Längt in på natten låg Josef vaken efter den predikan. Han bad Jesus
    visa honom, hvilket pund han gifvit honom att få tjäna med. Han kände en
    innerlig kärlek till frälsaren och han önskade, att han på något sätt
    kunde visa, att han älskade honom. Men han var ju blott en liten ofärdig
    gosse, och hvad kunde väl en sådan göra.
    
    "Gode Herre Jesus, visa mig något sätt", bad han.
    
    Och frälsaren hörde hans bön enligt sitt löfte: "Hvad I bedjen fadern i
    mitt namn, det skall jag gifva eder".
    
    Utom sin lifliga önskan att få veta på hvad sätt han skulle kunna tjäna
    frälsaren hade Josef ännu en bön, som han oaflåtligen bad att få
    uppfylld. Han önskade få en egen bibel, ty någon sådan fanns ej i hans
    hem. När familjen flyttade in från landet, tyckte hans mor, att det ej
    vore lönt att släpa med sig några böcker, ty hon hade ju aldrig tid att
    läsa. Mannen söp upp allting och mormor var ju blind, och Josef--ja,
    ingen tänkte på, att han någon gång skulle vilja läsa i de där "gamla
    luntorna".
    
    (Forts.)
    
    
    
    Det är friskt i skogen.
    
    Med teckning.
    
    Det är friskt i skogen en nordisk vinterdag, när snön ligger djup på
    marken, knarrande under foten och gnistrande i solljuset. Ja, friskt och
    vackert är det att få vara därute och se gran och fur bära hela fång af
    hvit snö på sviktande, mörkgröna grenar och med kronorna böjda under
    snökristallernas glittrande tyngd.
    
    [Illustration: JESUS STILLAR STORMEN.]
    
    Det är friskt och tyst i skogen en klar vintermorgon, medan ännu
    stjärnorna lysa från den grönblå rymden och synas så nära, som om de
    sutte i storfurornas topp. De se så vakna och menande ut, som om hvar
    och en af dem hade en stor, ljus saga att berätta.
    
    [Illustration: DET ÄR FRISKT I SKOGEN.]
    
    Det är lif och stämning i skogen en sådan där vintermorgon, när solen
    går upp och färgar allt i rosenrödt. Hör, hur mesarna hvissla och hoppa,
    lätta och viga från träd till träd. Se, hur domherren lyser med det
    stora, röda bröstet vändt mot solen. Nu flyttar han sig till en ny kvist
    för att få mera sol. Men det sker så afmätt och tungt, att snön faller
    från grenarna i ett regn af tusen små silfverstjärnor. Och där längre
    bort höres spettarnas smattrande hugg, tjäderns och orrens bullrande
    flykt och ekorrens viga krafsande på släta furustammar.
    
    Ja, hvad det är friskt och vackert och fullt af lif i skogen en sådan
    vinterdag! Har du varit med där och känt, huru blodet sjuder och svallar
    af glädje och kärlek till det vackra svenska fosterlandet? Har du känt,
    huru mod och kraft och arbetslust vakna oeh växa i hjärtat och spänna
    armens muskler att föra yxan, så att dess stål gnistrar i solljuset och
    sänker sig djupt till märgen på skogens jättar, tills de falla till
    marken med knastrande dån? Är du fjorton år och en svensk gosse af rätta
    slaget, då har du redan varit med och känt, huru friskt det är i skogen.
    Då har du ock varit med om att på sjungande slädföre vid bjällrors klang
    med ett par frustande, ångande hästar i tömmarna låta skogens träd åka
    fram mot hemmet för att där blifva friska stockar i rödmålad vägg eller
    värmande vinterbrasor på hemmets härd.
    
    Ja, säg själf, du svenska gosse, är det inte friskt i skogen?
    
    _J. B. G._
    
    
    
    För våra allra minsta.
    
    Goda vänner.
    
    Att de här två, gossen och hunden, äro goda vänner, det kan då hvar och
    en se. Men huru de lärt sig att hålla af hvarann, se det är en annan
    fråga. Det skall jag nu tala om för våra allra minsta.
    
    [Illustration]
    
    Jo, ser du den där lille gossen har ett hem, ett godt och älskligt hem,
    som hans far och mor beredt åt sig och sina barn. Där bor den lille,
    alldeles som du själf bor hos din far och mor, och där har han sett och
    känt huru de älska honom och hålla af honom och söka bereda honom en
    ostörd och ogrumlad lycka. Gossen har lärt sig att hålla af far och mor
    igen, och att vara ett lydigt och snällt barn. Han har också känt, huru
    godt det gör honom själf ända in i hjärtat, när mor eller far sluter
    honom i sin famn och talar ömma, vänliga ord till honom. Lillen har en
    så brinnande lust att vara vänlig och god mot alla, mot far och mor, mot
    tjänarinnan, mot grannbarnen och mot alla Guds skapade varelser, icke
    minst mot den förståndige och vänfaste hunden.
    
    Förra sommaren trillade lillen i bäcken, som flyter nedanför hemmet.
    Ingen människa såg olyckan, men Karo kom som en hvirfvelvind, högg
    gossen i sjömansjackan och drog honom upp på det torra så kvickt, att
    han inte hann att ge hals, förrän han låg i gröngräset på bäck-vallen.
    Då skrek gossen af alla krafter, så att mor kom och tjänarinnan kom och
    fick se Putte våt och eländig men utom all fara.
    
    Karo satt ett stycke ifrån och såg på huru mor tröstade och ledde in sin
    gosse. När far korn hem från sitt arbete och fick veta, hvad som skett,
    då klappade han Karo: "Du är då en präktig och förståndig hund. Tack
    skall du ha, för att du räddat vårt enda barn från att drunkna! Du är en
    hederspojke." Putte hörde på. Han tyckte som far och mor och så sprang
    han och slog armarna om Karos hals, såsom du ser å teckningen.
    
    _J. B. G._
    
    
    
    Feladt och heladt.
    
    Berättelse af "Mormor".
    
    "Du får inte kalla mig för _du_ längre", sade Greta Moll mycket
    bestämdt.
    
    "Hvarför det?"
    
    Lotta Bergström framställde sin fråga med ett så oförställdt uttryck af
    förvåning i sina bruna ögon, att Greta kände sig riktigt besvärad och
    nästan ångrade hvad hon sagt. Slutligen svarade hon dock med en liten
    knyck på nacken:
    
    "Det passar inte, för jag är en fin flicka och går i en riktig skola i
    sta'n, och du--du bara traskar i folkskolan."
    
    "Jaså, adjö då--fröken."
    
    Det var med en ton af obeskrifligt förakt, som Lotta sade detta, och
    sedan sprang hon utan att en enda gång se sig tillbaka tvärs öfver ängen
    och genom hagen rakt in i den lilla stugan, hvilken utgjorde hennes
    torftiga hem och där modern just nu stod vid spiseln och lagade maten.
    
    "Hvad nu då, är du redan här igen?" frågade denna och såg helt förvånad
    på sin flicka.
    
    Men Lotta svarade ej, utan kastade sig gråtande på träsoffan, som stod
    framme vid fönstret och gömde sitt fräkniga ansikte i förklädet. Det
    stormade inom henne, och både vreden och sorgen höjde sina röster
    därinne.
    
    "Hur kunde Greta säga så till mig, som varit hennes bästa vän så länge?"
    Det var _sorgen_, som suckade så tungt öfver den bittra missräkningen.
    
    Men nu höjde _vreden_ sin röst: "Usch, hvad hon blifvit dum och
    högmodig!--Jag skall aldrig heller bry mig om henne mera."
    
    Det var verkligen en sorglig sanning, att Greta blifvit högmodig och
    tyckte sig vara mycket för mer än sina forna skolkamrater, och det var
    detta högmod, som tog sig uttryck i de ord, med hvilka vår berättelse
    börjar:
    
    "Du får inte kalla mig för du längre."
    
    Greta och Lotta voro jämnåriga och hade varit lekkamrater ända sedan
    Lottas far och mor flyttade till den lilla stugan, som de hyrt af patron
    Moll. Lotta var då redan sju år och hennes bror Erik elfva. Han hade
    redan gått i "storskolan" ett par år och tyckte sig vara en riktig kaxe,
    hvilket han emellanåt lät Lotta förstå, då hon ej tillräckligt villigt
    fogade sig i hans befallningar.
    
    De hade kommit till Solbacken--så kallade de sin lilla stuga--tidigt på
    våren, och en vacker dag i augusti samma år trippade Lotta för första
    gången på väg till skolan.
    
    Nu började ett nytt skede i den lilla flickans lif. Öfver detta skede
    kunde man såsom öfverskrift sätta ordet _glädje_, ty hon som mången gång
    känt sig ensam, emedan hon ej haft någon jämnårig att leka med, hon fick
    nu så många kamrater, att hon knappt visste, hur hon skulle kunna reda
    sig med dem alla.
    
    Förut hade hon rätt ofta frågat sin mamma: "Hvad skall jag göra?" men nu
    fick hon så mycket att tänka på, att hon aldrig hade tid att ha tråkigt.
    
    Bland de små skolkamraterna var det i synnerhet två flickor, som Lotta
    fäste sig vid och den ena af dem var Greta Moll. Hon var enda barnet
    till "patrons", och kanske icke så litet bortklemad och själfsvåldig,
    men i grund och botten var hon dock en liten snäll flicka.
    
    Den andra af Lottas goda vänner var Anna Lisa Pettersson. Hennes far var
    en fattig skomakare, men fastän han var fattig och hade många barn, var
    han likväl alltid glad och frimodig, ty han litade på sin himmelske
    faders hjälp och välsignelse i sitt arbete.
    
    Lotta och Anna Lisa bodde ej långt ifrån hvarandra. Det var blott fem
    minuters väg emellan Solbacken och Grantorpet. Men gick man utefter
    stora landsvägen ner till Åby herrgård, där Greta bodde, måste man
    skynda sig riktigt, om man skulle hinna dit på en kvarts timme.
    
    När de små flickorna samtidigt började skolan, brukade Lotta först gå
    och hämta Anna Lisa, och sedan trafvade de i väg just som ett par små
    vagnshästar ner till Greta. Var hon då icke genast färdig, så väntade de
    gärna, till dess de fingo henne med sig den lilla del af vägen som
    återstod, innan de kommo fram till skolhuset.
    
    "Mina små blommor", brukade lärarinnan smeksamt kalla barnen. En dag
    frågade hon, om de kunde förstå, hvarför hon kallade dem så.
    
    Alla barnen funderade, men visste icke, hvad de skulle svara därpå. Till
    slut reste sig en liten flicka med ljusa lockar kring det rosiga
    ansiktet och sade blygt:
    
    "Mamma och pappa kalla mig för Gullvifvan."
    
    "Jaså, lilla Eva. Det var ett mycket vackert namn. Men jag menar
    någonting ännu högre. Jag ser i eder alla _evighetsblommor_, och jag
    önskar innerligt att ni alla må växa och blomstra i Guds solsken."
    
    Hon sade detta med ett så kärleksfullt allvar, att barnen kände, hvilken
    betydelse låg däri, ehuru de ej fullt kunde fatta hennes mening.
    
    När de sedan kommo ut under rasten, sade en af gossarne:
    
    "Vet ni hvad?--Jag vill mycket hellre vara en fågel, för han kan flyga
    hvart han vill, än en blomma, som inte kan komma ur fläcken utan stå på
    samma ställe jämt."
    
    (Forts.)
    
    
    
    Barnavännens anmälan 1905
    
    Se föregående nummer!
    
    De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
    tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
    vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
    prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
    bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
    blifva i tillfälle att läsa den.
    
    Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
    bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
    kretsar.
    
    Prenumerationen fortfar hela året.
    
    Uppsala i Jan. 1905.
    
    
    
    REDAKTIONEN.
    
    Bibelläsning
    eller hvad står det i nästa söndags text?
    
    Veckan 13-19 Febr. 1905.
    
    M. 13. Mark. 5: 22-24, 35-42.  _Jairi dotter._
    T. 14.       v. 22-23.         _Jairus beder till Jesus för sin dotter._
    O. 15.       v. 24.            _Jesus följer för att hjälpa._
    T. 16.       v. 35-36.         _Budskap om död; löfte om lif._
    F. 17.       v. 37-38.         _Sorg och oro i Jairi hus._
    L. 18.       v. 39-40.         _Jesus bjuder tystnad,_
    S. 19.       v. 41-42.         _han uppväcker Jairi dotter._
    
    _Söndagsskoltext för den 19 Februari._
    
    Mark. 5: 22-24, 35-42.
    
    _Minnesvers_: Ps. 50:15. Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och
    du skall prisa mig.
    
    UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.
    
    
    
    
                                BARNAVÄNNEN
    
    N:o 7    Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
    16 Febr. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.                      1905.
    
                               Jairi dotter.
    
                          Mark. 5:23-24, 35-42.
    
    Frälsaren hade nyss varit på östra stranden af Genesaret och utdrifvit
    onda andar från en stackars besatt man. Likväl var hans besök så
    ovälkommet för folket i Gadara, att de bådo honom gå bort från deras
    område. Detta vittnar mer än tillräckligt om att dessa människor ej
    behöfde Jesus och ej uppskattade välsignelsen af hans besök. Den ende,
    som han där fick hjälpa, var den besatte mannen.
    
    Så for Herren åter öfver Genesaret och kom till Kapernaum. Knappt hade
    ryktet om hans ankomst försports, förr än mycket folk samlade sig och
    Jesus talade till dem. Under det han talar, kommer en man med hastiga
    steg fram till honom. Vi kunna af hans dräkt se, att det är en rik man,
    det är synagogföreståndaren Jairus. Synagogföreståndarne voro vanligen
    Jesu fiender, de föraktade profeten från Nasaret. Men så snart Jairus
    kommer fram, faller han ned för Jesu fötter. Han uttrycker därmed den
    största möjliga aktning, ty endast för konungen eller inför Gud brukade
    man falla ned för att tillbedja. Jairus tror, att Jesus är mer än en
    vanlig människa, därför faller han ned för hans fötter. Han har något på
    hjärtat, det kunna vi förstå, och under tårar framstammar han sin bön:
    "Min dotter ligger på sitt yttersta, kom och lägg händerna på henne, att
    hon må lefva."--När det kära barnet ligger på dödsbädden, då vill ett
    fadershjärta gärna skaffa hjälp. Gadaras folk hade bedt Jesus gå bort,
    Jairus ber honom komma. Det var nöden, som gjort Jesu närvaro önskvärd,
    det var nöden, som lärde Jairus bedja så som han gjorde.
    
    Jesus följer med, men för folkets skull kan han blott gå långsamt. Så
    blir han uppehållen af en annan, som också söker hjälp. Vi kunna ana,
    huru Jairus fruktar, att Jesus skall komma för sent. Ja, där komma
    verkligen några från Jairi hus. De frambära sitt förkrossande budskap:
    "_Din dotter är död!_" Liksom ej detta vore nog, säga de till Jairus:
    "Hvarföre gör du numera Mästaren omak?" Men Jairus får också höra en
    annan röst, full af kärlek och tröst: "_Frukta icke, allenast tro!_"
    
    I detta ögonblick, då dottern är död, och allt synes hopplöst, så manas
    Jairus att _tro_, ja att tro på honom, som en gång uppväckte änkans son.
    För de små är denna saliga tros-konst ej så främmande, men vi äldre ha
    lärt oss att tvifla. Ack, hvilken dyrbar sak är ej tron! Den tror, att
    Mästarens hand kan gifva lif åt den redan döda, den tror, att det lönar
    sig att bedja, huru mörkt det ser ut. Gud vare lof, Jairus lämnar icke
    sin trosståndpunkt, han förtröstar, fastän man tillropar honom: "Hvarför
    gör du ännu Mästaren omak?" Denna tro får sin härliga lön, ty ingen
    skall komma på skam, som förtröstar på Herren.
    
    Måtte äfven vi manas att bedja, äfven om det är en vida ringare ting vi
    behöfva. Ty intet är så ringa, att du ej kan få tala om det för Jesus,
    och intet är så stort, att du ej kan få hoppas, att Herren skall höra
    din bön. Ja, Herre, föröka oss tron!
    
    _Fr. E._
    
    
    
    Bilder ur onkel Erics tittskåp.
    
    1. Lycklige Josef.
    
    (Forts. fr. föreg. n:r.)
    
    En dag kort före påsk kom hans lille vän Otto i rask fart springande
    uppför alla fyra trapporna. "Kan du tänka dig, Josef", ropade han, "att
    farbror Sven varit inne hos oss och bjudit mig ut till Sorunda öfver
    päsklofvet för att leka med kusinerna. Han gaf mig också en blank krona,
    som jag skulle få använda alldeles som jag ville."
    
    "Tänk, så snällt af honom!" sade Josef lifligt. Sedan tillade han mera
    för sig själf: "Det är väl hans pund att göra människorna glada med sina
    penningar".
    
    "Ja", sade Otto och nickade bekräftande. "Och nu ville jag ge dig den
    här kronan", fortfor han, "ty du din stackare får ju aldrig komma ut
    någonstans i det fria och leka som vi andra."
    
    "Åhnej, Otto, inte skall du ge mej slanten, som du själf fått. Ser du,
    jag behöfver nog inte leka jag som ni andra."
    
    "Du!--Jo, om någon behöfver komma ut, så är det väl du. Ack, om jag
    finge taga dig med mig! Det får jag inte förstås, men kronan skall du
    ha, ty--ty--ser du--" och den lille rödkindade Otto lade sin arm omkring
    den bleke Josefs hals och hviskade: "Ser du, det lofvade jag Jesus." Och
    Otto såg både blyg och lycklig ut.
    
    "Tack", sade Josef enkelt. Gossens ögon lyste, då han fortfor: "Otto,
    Otto, vet du hvad? Jag har bedt Jesus så mycket om en bibel. Tänk--tänk
    du, om man kunde få en bibel för en krona?"
    
    "Ja, kanske", sade Otto dröjande. "Men vet du, jag hade tänkt, att du
    skulle använda kronan för att få komma ut litet. Du kunde få åka upp
    till Skansen och hem igen ett par gånger--skulle du inte vilja det?"
    
    "Nej, tack snälla Otto, jag vill hellre ha en bibel, ty ser du--jag har
    mitt pund där", tillade han hemlighetsfullt.
    
    Otto såg på sin vän. Hvad Josef kunde bli vacker ibland, tyckte han. Han
    var ibland så lik den där ängeln, som satt öfver mammas säng.
    
    "Du får göra alldeles som du vill, Josef. Kanske du också vill, att jag
    skall gå ned i bokhandeln och försöka få en bibel för kronan?"
    
    "Ja, om du ville göra det, vore du allt förfärligt snäll", sade Josef,
    som nu riktigt strålade af glädje.
    
    På det viset fick Josef sin bibel, hvilken skulle göra honom till den
    lycklige Josef, som grannarna sedan kallade honom.
    
    Omkring en vecka efter det Josef fått sin bibel, sjuknade han och kunde
    icke mera gå till sin kära bönesal. Men efter någon tid blef han dock så
    stark, att han kunde börja studera sin bibel. Hvad den ofärdige gossen
    njöt af denna läsning, det kunna måhända ej många af eder, små vänner,
    förstå. Han kände också snart till innehållet af nya testamentets sköna
    berättelser bättre än många, som i åratal läst den heliga boken.
    
    Det var under en sömnlös natt, som Gud hade uppenbarat för honom,
    hvaruti hans pund bestod: Han skulle sprida Guds ord bland människorna.
    Men huru skulle detta ske? Jo, äfven detta hade han fått klart för sig.
    Han hade en vacker handstil och kunde pränta. Detta kom honom nu väl
    till pass vid det arbete han tänkte utföra. Genom att för hvarje dag
    spara in något öre af de mjölkpenningar han fick af sin mor hvar morgon,
    kunde han skaffa sig litet postpapper jämte de allra näpnaste små
    kuvert. På papperet textade han så prydligt han kunde alla de bibelord,
    som gjort honom själf godt och på hvarje kuvert skref han dessa ord:
    "Tag och läs, hvar och en som går förbi".
    
    Då Josef hade sin bädd alldeles bredvid fönstret, gick det så bra att
    strö ut de små brefven öfver den lifliga gatan. Detta var nu det sätt,
    på hvilket han kunde tjäna Gud, och han var glad i sin gärning. Då han
    fått i ordning en liten brefsamling, bad han: "Gode Gud, välsigna ditt
    eget ord!" Och så förde vinden lille Josefs små kärleksbudskap ut i
    världen liksom flingor af nyfallen snö.
    
    O, mina kära små vänner, hvad göra _vi_ för Jesus och för människorna
    omkring oss? Tänk på den frågan och svara på den, då ni i kväll bedja
    eder aftonbön. Gud välsigne eder alla!
    
    (Forts.)
    
    
    
    En som gratulerar.
    
    Med teckning.
    
    Det var i midten af maj. På vägen utanför den höga trädgårdsmuren möttes
    två människor. Den ene var en rik man med glad och fryntlig uppsyn, den
    andre var en liten fattig pojke i träskor och trasiga kläder, men äfven
    den lille var vid godt mod och pep och hvisslade i kapp med bofinkarna
    däruppe i lönnträden.
    
    Den rike, lycklige mannen var som sagdt vid det gladaste lynne, det äro
    icke alla rika. Han stack handen i fickan och tänkte ge den lille
    tiggargossen en så stor slant, att han därför kunnat köpa en hel kostym
    och därtill både skor och strumpor samt en hel skjorta och dito mössa.
    Men han hejdade sig, han ville pröfva honom först.
    
    "Har du brådtom i dag, min lille vän?"
    
    "Nej, jag har inte ett dugg att göra."
    
    "Vill du då hjälpa mig, ty jag har en hel hop med arbete, och du kan
    säkert uträtta åtskilligt?"
    
    "Ja, det kan jag nog."
    
    "Nå, men vill du också?"
    
    "Ja, visst vill jag."
    
    "Kom då, så skall du strax få börja."
    
    Gossen följde med in i trädgården, som för öfrigt var den rike mannens.
    De följdes åt fram till trädgårdsmästaren, som vördnadsfullt hälsade på
    sin husbonde.
    
    [Illustration: JAIRI DOTTER.]
    
    [Illustration: EN SOM GRATULERAR.]
    
    "Här har jag en liten parfvel med mig, som både vill och kan uträtta
    åtskilligt, såsom han själf sagt mig, och då är det ju skada, att han
    inte har någon annan sysselsättning än att härma bofinkarna. Det kan han
    för öfrigt få göra också här inne, medan han plockar bort ogräs ur
    blomsterlanden och springer ärenden åt "mäster". Först skall ni nu laga
    i ordning en jättebukett och sända honom med den hem till min hustru, ty
    det är i dag hennes namnsdag."
    
    "Jag har redan en bukett i ordning; det är ju i dag den 15: de. Får jag
    visa den?"
    
    Buketten var utmärkt; den lades i en stor korg och på ett papper skref
    den rike: Fru Sophie. Så sändes gossen upp till den slottslika bostaden
    med sin börda och ägaren följde långsamt efter.
    
    Fru Sophie stod på verandan och såg efter sin man, då den lille litet
    blygt men ändå redigt bar fram både blommorna och hälsningen å papperet.
    Den lille blef naturligtvis vänligt mottagen och fick både bullar och
    saft så mycket han förmådde.
    
    "Ser du en sådan liten arbetskarl jag funnit till hjälp åt vår
    trädgårdsmästare?" Det var den rike, som nu återkom och riktade frågan
    till sin hustru.
    
    "Men då får du väl ändå bestå honom nya kläder, tänker jag?"
    
    "Just så har jag tänkt." Och så kom det sig, att lille fattige Petter
    blef en liten fin och flitig gosse, som arbetade så svetten lackade och
    hvisslade i kapp med bofinkar och löfsångare, så det ekade i trädgården.
    Men lille Petters mor tackade Gud hvar dag för att han låtit hennes
    gosse möta en rik man, som var barmhärtig.
    
    _J. B. G._
    
    
    
    En besynnerlig fisk.
    
    Med teckning.
    
    "Frambringe vattnet ett vimmel af lefvande varelser!" Så lydde
    skapareorden i tidens begynnelse, och allt eftersom århundradena rullat
    fram, har människan kommit till insikt om, att haf och sjöar verkligen
    vimla af lif. Ju längre forskaren lyckas tränga ned i de vida djupen med
    sin elektriska lykta och sin bottenskrapa, ju flera nya varelser
    upptäcker han alltjämt.
    
    För många af Barnavännens läsare är nog fisken å vår teckning en ny
    bekantskap, äfven om han hört själfva namnet uttalas i ett annat
    sammanhang. Ty ordet "_Näbbgädda_" säges, styggt nog, inte bara om
    fisken.
    
    Näbb-eller horngäddan så kalla vi fisken å vår teckning. Den är lika
    hemmastadd i alla europeiska haf och än längre bort i världen samt
    trifves godt i både Nordsjön och Östersjön och är i dessa haf ingalunda
    en sällsynt företeelse.
    
    Vår teckning visar oss näbbgäddans utseende och skapnad bättre än alla
    beskrifningar. Hon uppnår en längd af öfver en meter, men hon är smal
    som en ål och väger ej mer än ett kilo. Anledningen till hennes namn är
    väl först och främst den långa "näbben", som är bildad af de utdragna
    käkbenen, hvilka äro väpnade med hvassa tänder ända ut så långt
    öfverkäken räcker. Men det är mycket möjligt, att namnet härleder sig
    äfven däraf, att fisken vill nosa och "näbba" på allt den ser. Ligger
    ett halmstrå eller en kvist och flyter på vattnet, så skall hon genast
    ränna på dessa föremål med sin långa näbb och liksom undersöka dem.
    Ibland lockar denna hennes nyfikenhet näbbgäddan i olycka, såsom då hon
    rusar mot en fiskarbåt så häftigt, att hon dör.
    
    I allmänhet uppträder näbbgäddan vid kusterna i stora stim, vanligen på
    samma gång som makrillen och anses som ett förebud till dennes ankomst.
    Hennes föda består af mindre fisk, som hon krossar mellan käkarna, innan
    hon sväljer dem. Ehuru hennes kött är magert och segt och användes mest
    till bete, fångas hon likväl ganska mycket.
    
    Vår teckning visar oss, huru näbbgäddan roar sig under vackra
    sommardagar. Vanligen simmar hon mot stranden nära ytan under slingrande
    rörelser. Stundom hoppar hon nästan rätt upp i luften, men faller ner
    igen med stjärten förut. Man kunde tro, att ingeniörerna vid sina
    ritningar till torpeder haft näbbgäddan i tankarna, så snarlika äro de
    hoppande fiskarna å teckningen dessa nutidens farliga angreppsvapen mot
    fartygen i sjöstrider.
    
    _J. B. G._
    
    
    
    [Illustration: EN BESYNNERLIG FISK.]
    
    Feladt och heladt.
    
    Berättelse af "Mormor".
    
    (Forts: fr. föreg. n:r.)
    
    I denna hans åsikt instämde äfven de andra gosssarne, och till sist
    kommo de öfverens om att flickorna fingo vara blommor bäst de ville, men
    för dem låg målet högre.
    
    Omväxlande med lek och allvar gingo så några terminer, till dess den
    dagen randades, då de små skolkamraterna fingo flytta upp i
    "storskolan".
    
    Men till deras stora sorg lämnade nu Greta den lilla vänkretsen. Saken
    var nämligen den, att hennes morbror, som bodde i Stockholm, erbjöd sin
    lilla systerdotter att bo i hans hem och dela undervisningen med hans
    egna flickor, hvilka voro i den åldern att de skulle börja i en högre
    flickskola.
    
    Gretas föräldrar antogo med tacksamhet det vänliga anbudet, men själf
    grät hon strida tårar vid tanken på afskedet från hemmet och alla sina
    vänner.
    
    "Om det inte vore så många mil till Stockholm ändå!" suckade hon. Men
    fadern tröstade henne med att hon skulle få komma hem till julen,
    och--"då skall jag själf komma och hämta dig", tillade han.
    
    Ja, detta var ju visserligen ett godt löfte, förstås, men det var så
    långt, så långt till julen.
    
    Det blef nu många rörande afsked från både små och stora. Till och med
    kalfvar och grisar fingo en känsla af att Greta höll af äfven dem, då
    hon den sista morgonen kom ut i ladugården med fickorna fulla af bröd,
    som hon delade ut ibland dem, medan tårarna fördunklade hennes eljest så
    klara ögon.
    
    Hon hade redan dagen förut sagt farväl till Lotta och Anna Lisa, och då
    hade hon lagt dem allvarligt på hjärtat att tänka på henne hvarenda dag.
    Hon skulle då aldrig glömma dem--nej aldrig.
    
    Greta kände sig mycket ensam den första tiden i sin morbrors hem.
    Kusinerna voro äldre än hon, och småningom utöfvade de ett stort
    inflytande på henne. Men detta inflytande var ej alltid af god
    beskaffenhet, snarare tvärtom.
    
    De voro mycket svaga för fina kläder, och redan samma dag Greta kom,
    måste hon visa dem sina klädningar.
    
    "Har du ingen stiligare?" frågade de med illa dold missräkning öfver
    kusinens enkelhet.
    
    "Nej", svarade Greta och vände dem ryggen, harmsen öfver att de så kunde
    ringakta hennes bästa klädning.
    
    "Lilla landtlollan", kallades hon i smyg af sina nya skolkamrater,
    hvilka funno henne mycket underlägsen, jämförd med dem själfva. De voro
    redan små modedockor och talade med stor tvärsäkerhet om hvilka af
    kamraterna voro "snobbiga" och "stiliga", med flera sådana uttryck, som
    Greta aldrig förr hört i sitt enkla, landtliga hem.
    
    Det fanns ju visserligen också många snälla, barnsliga flickor i skolan,
    men i det kotteri, dit Gretas kusiner hörde, och där sålunda äfven Greta
    hade sina flesta umgängesvänner, rörde sig de dagliga samtalsämnena
    omkring barnbaler och liknande nöjen. Lärare och lärarinnor kritiserades
    också och föräldrarnas förmögenhet och rang diskuterades.
    
    Under den första tiden af sin vistelse i Stockholm talade Greta ofta om
    sina små vänner därhemma, men då ingen visade intresse därför, blef det
    alltmera sällan, och till sist ertappade hon sig själf därmed, att en
    hel dag kunde gå till ända, utan att hon en enda gång tänkt på dem. Och
    så bleknade minnet af dem allt mer och mer.
    
    Utan att hon själf visste det, tog hon allt djupare intryck af sin
    omgifning. Sålunda började hon att med ringaktning se ned på dem, om
    hvilka hon inbillade sig, att de stodo lägre än hon, och när hon nu
    tänkte på sina forna glädjeämnen, fann hon dem simpla och tarfliga.
    
    (Forts.)
    
    
    
    Barnavännens anmälan 1905
    
    Se föregående nummer!
    
    De som själfva läst Barnavännen och funnit den vara en god och lämplig
    tidning för barnen i söndagsskolan och för barnen i hemmet, dem bedja vi
    vördsammast därom, att de må söka uppmuntra vänner och bekanta att
    prenumerera på den för deras barn. Om blott hvarje postprenumerant sökte
    bereda rum för Barnavännen i ännu ett hem, så skulle flera tusen små
    blifva i tillfälle att läsa den.
    
    Söndagsskolans lärare och lärarinnor samt öfriga församlingsmedlemmar
    bedja vi söka bereda tidningen inträde i nya söndagsskolor och i nya
    kretsar.
    
    Prenumerationen fortfar hela året.
    
    Uppsala i Jan. 1905.
    
    
    
    REDAKTIONEN.
    
    _Bibelläsning_
    eller hvad står det i nästa söndags text?
    
    Veckan 20-26 Febr. 1905.
    
    M. 20.  Mark. 6:14-29.  _Johannes döparens död._
    T. 21.       v. 14-16.  _Herodes' onda samvete._
    O. 22.       v. 17-20.  _Orsaken till Johannes' fängslande och död._
    T. 23.       v. 21-22.  _Herodes' gästabud,_
    F. 24.       v. 23.     _hans löfte._
    L. 25.       v. 24-25.  _Herodias' list._
    S. 26.       v. 26-29.  _Döparens död och begrafning._
    
    _Söndagsskoltext för den 26 Februari._
    
    Mark. 6:14-29.
    
    _Minnesvers_: Matt. 24:13. Men den som håller ut intill änden, han skall
    varda frälst.
    Header as received
    The Project Gutenberg eBook of Barnavännen, 1905-02
        
    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
    most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
    you will have to check the laws of the country where you are located
    before using this eBook.
    
    Title: Barnavännen, 1905-02
    
    Author: Various
    
    Editor: J. B. Gauffin
    
    
            
    Release date: December 5, 2008 [eBook #27417]
    
    Language: Swedish
    
    Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/27417
    
    Credits: Produced by Juliet Sutherland, Rénald Lévesque and the
            Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
    Full Project Gutenberg licence
        
    
    Updated editions will replace the previous one—the old editions will
    be renamed.
    
    Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
    law means that no one owns a United States copyright in these works,
    so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
    States without permission and without paying copyright
    royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
    of this license, apply to copying and distributing Project
    Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
    concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
    and may not be used if you charge for an eBook, except by following
    the terms of the trademark license, including paying royalties for use
    of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
    copies of this eBook, complying with the trademark license is very
    easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
    of derivative works, reports, performances and research. Project
    Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
    do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
    by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
    license, especially commercial redistribution.
    
    
    START: FULL LICENSE
    
    THE FULL PROJECT GUTENBERG™ LICENSE
    
    PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
    
    To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
    distribution of electronic works, by using or distributing this work
    (or any other work associated in any way with the phrase “Project
    Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
    Project Gutenberg License available with this file or online at
    www.gutenberg.org/license.
    
    Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg
    electronic works
    
    1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg
    electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
    and accept all the terms of this license and intellectual property
    (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
    the terms of this agreement, you must cease using and return or
    destroy all copies of Project Gutenberg electronic works in your
    possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
    Project Gutenberg electronic work and you do not agree to be bound
    by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
    or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
    
    1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
    used on or associated in any way with an electronic work by people who
    agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
    things that you can do with most Project Gutenberg electronic works
    even without complying with the full terms of this agreement. See
    paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
    Gutenberg electronic works if you follow the terms of this
    agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg
    electronic works. See paragraph 1.E below.
    
    1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
    Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
    of Project Gutenberg electronic works. Nearly all the individual
    works in the collection are in the public domain in the United
    States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
    United States and you are located in the United States, we do not
    claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
    displaying or creating derivative works based on the work as long as
    all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
    that you will support the Project Gutenberg mission of promoting
    free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg
    works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
    Project Gutenberg name associated with the work. You can easily
    comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
    same format with its attached full Project Gutenberg License when
    you share it without charge with others.
    
    1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
    what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
    in a constant state of change. If you are outside the United States,
    check the laws of your country in addition to the terms of this
    agreement before downloading, copying, displaying, performing,
    distributing or creating derivative works based on this work or any
    other Project Gutenberg work. The Foundation makes no
    representations concerning the copyright status of any work in any
    country other than the United States.
    
    1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
    
    1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
    immediate access to, the full Project Gutenberg License must appear
    prominently whenever any copy of a Project Gutenberg work (any work
    on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
    phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
    performed, viewed, copied or distributed:
    
        This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
        other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
        whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
        of the Project Gutenberg™ License included with this eBook or online
        at www.gutenberg.org. If you
        are not located in the United States, you will have to check the laws
        of the country where you are located before using this eBook.
      
    1.E.2. If an individual Project Gutenberg electronic work is
    derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
    contain a notice indicating that it is posted with permission of the
    copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
    the United States without paying any fees or charges. If you are
    redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
    Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
    either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
    obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg
    trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
    
    1.E.3. If an individual Project Gutenberg electronic work is posted
    with the permission of the copyright holder, your use and distribution
    must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
    additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
    will be linked to the Project Gutenberg License for all works
    posted with the permission of the copyright holder found at the
    beginning of this work.
    
    1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg
    License terms from this work, or any files containing a part of this
    work or any other work associated with Project Gutenberg.
    
    1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
    electronic work, or any part of this electronic work, without
    prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
    active links or immediate access to the full terms of the Project
    Gutenberg License.
    
    1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
    compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
    any word processing or hypertext form. However, if you provide access
    to or distribute copies of a Project Gutenberg work in a format
    other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
    version posted on the official Project Gutenberg website
    (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
    to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
    of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
    Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
    full Project Gutenberg License as specified in paragraph 1.E.1.
    
    1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
    performing, copying or distributing any Project Gutenberg works
    unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
    
    1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
    access to or distributing Project Gutenberg electronic works
    provided that:
    
        • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
            the use of Project Gutenberg works calculated using the method
            you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
            to the owner of the Project Gutenberg trademark, but he has
            agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
            Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
            within 60 days following each date on which you prepare (or are
            legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
            payments should be clearly marked as such and sent to the Project
            Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
            Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
            Literary Archive Foundation.”
        
        • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
            you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
            does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
            License. You must require such a user to return or destroy all
            copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
            all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
            works.
        
        • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
            any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
            electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
            receipt of the work.
        
        • You comply with all other terms of this agreement for free
            distribution of Project Gutenberg™ works.
        
    
    1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
    Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
    are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
    from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
    the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
    forth in Section 3 below.
    
    1.F.
    
    1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
    effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
    works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
    Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
    electronic works, and the medium on which they may be stored, may
    contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
    or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
    intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
    other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
    cannot be read by your equipment.
    
    1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
    of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
    Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
    Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
    Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
    liability to you for damages, costs and expenses, including legal
    fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
    LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
    PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
    TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
    LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
    INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
    DAMAGE.
    
    1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
    defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
    receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
    written explanation to the person you received the work from. If you
    received the work on a physical medium, you must return the medium
    with your written explanation. The person or entity that provided you
    with the defective work may elect to provide a replacement copy in
    lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
    or entity providing it to you may choose to give you a second
    opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
    the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
    without further opportunities to fix the problem.
    
    1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
    in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
    OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
    LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
    
    1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
    warranties or the exclusion or limitation of certain types of
    damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
    violates the law of the state applicable to this agreement, the
    agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
    limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
    unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
    remaining provisions.
    
    1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
    trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
    providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
    accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
    production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
    electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
    including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
    the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
    or any Project Gutenberg work, (b) alteration, modification, or
    additions or deletions to any Project Gutenberg work, and (c) any
    Defect you cause.
    
    Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg
    
    Project Gutenberg is synonymous with the free distribution of
    electronic works in formats readable by the widest variety of
    computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
    exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
    from people in all walks of life.
    
    Volunteers and financial support to provide volunteers with the
    assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg’s
    goals and ensuring that the Project Gutenberg collection will
    remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
    Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
    and permanent future for Project Gutenberg and future
    generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
    Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.
    
    Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
    
    The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
    501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
    state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
    Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
    number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
    U.S. federal laws and your state’s laws.
    
    The Foundation’s business office is located at 41 Watchung Plaza #516,
    Montclair NJ 07042, USA, +1 (862) 621-9288. Email contact links and up
    to date contact information can be found at the Foundation’s website
    and official page at www.gutenberg.org/contact
    
    Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
    Literary Archive Foundation
    
    Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
    public support and donations to carry out its mission of
    increasing the number of public domain and licensed works that can be
    freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
    array of equipment including outdated equipment. Many small donations
    ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
    status with the IRS.
    
    The Foundation is committed to complying with the laws regulating
    charities and charitable donations in all 50 states of the United
    States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
    considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
    with these requirements. We do not solicit donations in locations
    where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
    DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
    visit www.gutenberg.org/donate.
    
    While we cannot and do not solicit contributions from states where we
    have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
    against accepting unsolicited donations from donors in such states who
    approach us with offers to donate.
    
    International donations are gratefully accepted, but we cannot make
    any statements concerning tax treatment of donations received from
    outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
    
    Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
    methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
    ways including checks, online payments and credit card donations. To
    donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.
    
    Section 5. General Information About Project Gutenberg electronic works
    
    Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
    Gutenberg concept of a library of electronic works that could be
    freely shared with anyone. For forty years, he produced and
    distributed Project Gutenberg eBooks with only a loose network of
    volunteer support.
    
    Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
    editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
    the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
    necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
    edition.
    
    Most people start at our website which has the main PG search
    facility: www.gutenberg.org.
    
    This website includes information about Project Gutenberg,
    including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
    subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

    Source: Project Gutenberg ebook #27417. Public-domain status is recorded per item; the licence text above is reproduced unchanged.

    Source
    Project Gutenberg
    Record
    ebook 27417
    Rights
    public domain (US)
    Rendered
    2026-11-21
    Completeness
    Complete held text.