Gutenberg · e01.org
Cover of Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika
Project Gutenberg cover, or a typographic cover where none is held.

Gutenberg · ebook 15724

Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika

by Hjalmar Bergman · Swedish · public domain in the US

  • Language Swedish
  • PG edition 2005
  • Rights public domain (US)
  • Source Project Gutenberg
0%

Contents

    JULIUS KROK UTSTÅR MÅNGA VEDERVÄRDIGHETER OCH VÄXER NÅGRA TUM

    JULIUS KROK BLIR MILLIONÄR OCH VÄXER YTTERLIGARE NÅGRA TUM

    III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN

    PERSONREGISTER:

    Amerikanaren, hemlighetsfull främling, lökodlare, sektstiftare, möjligen sedelförfalskare. Anders, poliskonstapel. Andersson, Blekängsmadam, baderska, städerska. Andersson, smed, föreg. son. Bergfeldt, greve, major. Bergfeldt, Vilhelm, greve, löjtnant, brukspatron. Bernhusen de Sars, Roger, baron och kammarherre, stor brukspatron. Björner, fältkamrer, lomhörd, lånar ut pengar. Björner, Abraham, son av föreg. och en Lilja, v. häradshövding, stadsfullmäktiges ordförande, praktiserande jurist. Book, prost, något pietist, sedermera känd för sitt Bordeaux. Book, Mimmi, föreg. syster, stadens mest aktade mamsell. Bring, förste stadsläkare, kallad "Fädoktorn". Broms, J.

    A., plåtslagare, fabriqueur, Blekängens skapare. Broms, Louise, föreg. hustru, dotter av prosten Roth, efter sin död benämnd "lilla gumman i himlen". Bäckman, magister, stor politikus. Bäckman, Ottilia, föreg. hustru. Carlén, klockare. Carlén, kallad "mutter Carlén", föreg. änka, innehar Carléns källare. Ekman, Rosa, artist under pseudonymen Rosine de Rose, sedermera värdinna på Tre Remmare och gemenligen kallad Gula Rosen. Enberg, fru, hushållerska på Björkenäs. Evelin, sköka, sedermera jungfru. Hagelin d.ä., skomakare, vederdöpare, reformator. Hagelin, madam, föreg. hustru. Hagelin d.y., skofabrikör, Zionisternas äldste. Hagelin, Benjamin, son av madam Hagelin, bibeldoktor i Amerika, predikant och profet. Halling, Gustaf, inspektor på Björkenäs, bror till fru Enberg. Holmin, Paulus, kallad "Aposteln", lektor vid Elementarläroverket, en fläckfri karaktär, innehar ett rent samvete. Hyltenius, Per, fil. dokt., brukspatron, beryktad hanrej. Hyltenius, Blenda, föreg. hustru, möjligen dotter av baron Bernhusen, egentliga orsaken till sin mans ryktbarhet. Johnsson, f.d. betjänt på Rogershus, dillerant. Krok, trivialskolerektor, mes, g.m. en Lilja. Krok, Julius, föreg. son, ingenjör, samhällsreformator, g.m. Krok, Marie, dotter av J.

    A. Broms.

    Deras barn: Louise, g.m. lektor Paulus Holmin. Agnes, ogift, förestår en söndagsskola. Abraham, lantbrukselev, t.f. inspektor på Björkenäs. Köpman från Göteborg, faster Mimmis älskare. Lagerström, verkmästare, sedermera kontorschef hos Broms & Krok. Larsson, stadsvakt, trädgårdsmästare. Larsson, byggmästare, bankdirektör m.m., Bethaniaförsamlingens äldste. Larsson, fru, föreg. hustru, Zionistiskt trosvittne. Lisen, fru Maries trotjänarinna. Lilja, Abraham I II III, brukspatroner på Viskingeholm. Lönrot, konstapel, överkonstapel, kommissarie. Ohlsson, Enok Ebenezar, grovarbetare utan anställning, rabulist. Pettersson, kallad "Liter-Pelle", arbetare, sedermera fattighjon. Pettersson, Malin, föreg. hustru, frånskild, håller hus. Petterssons tvillingar, föreg. barn. Redaktörn av Nyheterna, gammal hedersman, läser sällan sin tidning och anser ej, att det könsliga är det centrala i livet. Roth, Eberhard, prost, rationalist, barnafader. Roth, Johan Jacob, konsistorii skjutshäst, slutligen komminister och gift med en dotter av Book, samhällsfiende. Roth, Elis Eberhard, föreg. son, med. lic, stadsläkare, cynisk filosof, kallad "Jublet", möjligen far till E.

    E. Ohlsson. Sadelmakaregesäll, stor orosande. Schönmayer, Isac, möbelhandlare. Siedel, änkenåd. Siedel, Arvid, föreg. son, brukspatron. Starke-Petter, stadsvakt. Stenberg, Paulus, borgmästare. Sörman, trädgårdsdräng, verkmästare m.m. Sörman, fru, föreg. hustru, f.d. skänkmamsell av ovanlig skönhet.

    Deras barn: Sörman, Gusten, arbetare, kontorist, kontorschef, rabulist. Sörman, Elsa, sömmerska, förlovad med A. Krok, Zionistiskt trosvittne. Vickberg, f.d. hovmästare och kammartjänare.

    Dessutom två stycken borgmästare, två stycken stadsfiskaler.

    Samt Folk.

    I. BLEKÄNGEN

    I norra delen av staden ligger Blekängen, som icke längre är någon äng.

    Blekängen består av lådformiga två, eller trevåningshus, betäckta med gul, grå eller laxfärgad rappning, som ofta faller av och sällan lagas.

    Husen bebos av Bromsens arbetare, "verkstadsarbetare" eller "tändsticksarbetare"--men allesamman Bromsens.

    Längst i norr löper Blekängsgatan från öster till väster. Således medsols, men den besväras sällan av solen. Ännu i april är den kullrig av sotiga snöhögar, som vid ovarsam beröring spruta gyttja. I oktober är gatan bottenlös. Denna förstadsaveny skäres på tre ställen av till namnet kungliga gator: Karl Johans, Sofias och Oscars. Vid Karl Johansgatan ligger Bromsens Verkstad, vid Sofiagatan ligger krogen Tre Remmare, på vars trappa Broms och Sörman mördades. Mittemot Oscarsgatans mynning på andra sidan Blekängsbäcken ligger tändsticksfabriken.

    Blekängsbäcken leder Tanningesjöns vatten ned till Storån. Den börjar vackert bland al och gran, bildar små leksaksfall under Backarnas björkar, som alla vrida sina kronor mot sydost. Han är ännu tämligen ren och fin, då han träffar Brända stenen vid stadsgränsen. Men Blekängsgatan fördärvar hans karaktär, och redan vid Blekängsbron är han en slusk bland bäckar.

    Bron förbinder stad och land. När lantpatronerna åkt över bron, hålla de ett ögonblick för att putsa näsan, för att se på klockan, för att skjuta mössan ner i nacken, för att taga piskan ur stället--korteligen--för att göra en vacker entré. Bönderna stanna också vid bron. Märren skall vattnas, eller har hon fått något fanstyg i hoven. Pojken tar tömmarna, och far tittar in på Tre Remmare för att höra "um di vill ha nån potatis". Pojken står och krafsar i hoven, och Blekängsbarnen råda honom vänligt att gå till skomakar Hagelin för att få starka skor åt märren.

    Bron är ständigt bevakad av Blekängsbarn. De förbrylla bönderna med kuggfrågor, och i mörkret kasta de sten efter patronerna. Skärvor av blomkrukor, gamla nattkärl och annat kasta de i bäcken. Ibland fånga de kattor och egga dem att angripa brons råttor. Men på hela Blekängen finns ej den katt, som vågar anfalla fotslånga råttor med bävertänder.

    Råttkungen själv bor under bron. Det är endast "Liter-Pelle" och Johnsson--"galna Johnsson" nämligen--som har sett honom, men man kan knappast betvivla hans existens. Skomakar Hagelin har motionerat om honom i stadsfullmäktige. Han har icke, som somliga velat påstå, någon slags krona på huvudet. Men han är fulla tre fot lång, han är mycket gammal, lever i månggifte och är upphovet till alla stadens rått-hordar.

    Det var också han, som bet ihjäl fru Siedels gula tax. Man fann liket uppkastat på Brända stenen, illa stympat. Fru Siedel sökte hämnd genom att lägga ut förgiftade köttstycken, ostbitar, mjölk. Andra djur togo skada därav, men råttkungen var henne för slug. Till sist försökte hon med gift i brännvin. Råttkungen drack icke en droppe. Varav skomakar Hagelin drog den slutsatsen, att råttkungen måste vara en rättrogen muhammedan.

    "--förty det vi veta, att muhammedanerna icke förtära brännvin eller sådant se--"

    Upptäckten av råttkungens religion ligger emellertid långt tillbaka i tiden. Fru Siedel dog ett tiotal år innan Broms kom till staden, vilket förklarar den annars oförklarliga omständigheten, att den gamla frun lät bygga sitt änkesäte på Backarna. På den tiden fanns icke Blekängslådor, icke verkstad, icke tändsticksfabrik. Från sitt fönster i södra gavelrummet såg den gamla frun en välskött åker skuren i tu delar av Björkenäsvägen. Det var en livlig väg, då som nu.

    Där åkte fru Siedels käre son, patron Arvid på Björkenäs, lång och mager, allvarlig som en präst. Där kom som orkanen med vinande klatschar och rytande "se opp" den käre svärsonen, baron Roger Bernhusen de Sars. Ofta körde han själv sitt svarta spann eller sina fuxar, och ofta måste Blekängsbron repareras. Bredvid honom på bocken satt galna Johnsson, ännu en späd yngling utan mustascher, finnar och hicka. Och på kaleschens dynor vilade ett eller annat fruntimmer, vackert men okänt.

    Onsdagar och lördagar kom käre kusin Lilja från Viskingeholm. Han höll framför änkesätet en kvart eller så, spall kaffe på vargskinnspälsen, stoppade sockerbitarna i västfickan och grät över de dåliga smörprisen.

    Det var de tre herremansåken. Bondkärrorna, som skramlade förbi, voro oräkneliga och räknades icke. Men ibland kunde det hända, att en kärra, en riktig bondskjuts, stannade utanför änkesätet. Då visste gamla frun, att det var Liljas dotterson, den käre Abraham Björner, som friade till kaffekoppen. Och då fick hon brått! Fram med spetsmössan och fram med den "dyrbara" sockerkakan. Han arbetade som en slav, den stackars gossen, skjutsades från domsaga till domsaga. Men ändå kunde han finna en stund över för sin kära grande tante, skämtade lustigt, värmde hennes händer mellan sina och lät henne kyssa en fjunig och rödblommig kind.

    Var det sommar och vackert väder, tog gamla frun kaschmirschalen och bamburöret ut ur skåpet och vandrade själv nedför Björkenäsvägen till bäcken och över bron. Där steg hon av vägen, stannade ett ögonblick för att torka lorgnettens glas och vandrade sedan långsamt och högtidligt fram mellan vävarna, som voro utlagda på ängen till blekning.

    Det var alla stadens vävar. Alla mäns skjortor och alla fruars och mamsellers linnen och alla pigors särkar lågo här i sitt vardande. En viktig förrättning således och ett viktigt ögonblick detta, då gamla fru Siedel fyllde sitt självpåtagna värv att granska, berömma och döma. Hon var landsfru, hon var nåden på Björkenäs och stadens fruar och mamseller visste och erkände, att hennes dom ej kunde jävas. De visste också, att hon icke skrädde orden, och att hennes pipiga stämma nådde vida. De rodnade och bleknade, ungdomar fingo tårar i ögonen och samvetssjuka och harhjärtade rullade hastigt ihop sina vävar och flydde.

    Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram, givande var och en, vad henne tillkom av gott och ont. Först när hon hunnit fram till sista räckan, närmast staden, stoppade hon in lorgnetten och med en liten handrörelse lät hon förstå, att hennes värv var fört till slut, att denna sista väv låg utanför all dom och rannsakan, över all granskning och allt beröm.

    Och i det hon utförde en vacker nigning, snörpte ihop den tandlösa munnen och log:

    --Min komplimang, min söta! Förträffligt, alltför charmangt.

    Ty här hade nåden från Björkenäs mött sin ålderdoms käraste väninna, faster Mimmi, prostens syster, den mest aktade mamsell i staden och dess obestridda härskarinna.

    FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA

    I tidernas begynnelse härskade över staden en borgmästare vid namn Paulus Stenberg. Han var en frihetsälskande man och son av en frihetsälskande man. Fadern hade hela fyra veckor hållits kvar på högvakten, därtill dömd av "tyrannen". Och sonen hade tagit verksam del i 1809 års händelser, åtminstone påstod han så själv. Som borgmästare bibehöll han sin frihetskärlek men förenade den med en fruktansvärd despotism. Han avskydde allt "fransöskt" och visade detta genom att äta fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket grovkornig.

    Han stutade skolpiltarna och ibland även de yngre lärarna, ty trivialskolans rektor var en mes, som icke förstod sköta sin färla.

    Brännvinsbränningen befordrade han och likaså supandet. Han fann det politiskt och nationalekonomiskt hälsosamt.

    --Vilka äro de människor, som icke supa? frågade han sin hustru. Och hustrun svarande:

    --Människor, som icke supa, äro dels sådana, som hava begått ett brott, dels sådana, som umgås med planer att begå ett brott, vilka planer de icke vilja i ruset röja.

    Det var en paragraf i borgmästare Stenbergs medborgerliga katekes, ett oskrivet arbete, som stadens borgmästarinna, nattvakter och fyllbultar måste känna punkt för punkt.

    Borgmästarens makt, som i världsliga ting var oinskränkt, sträckte sig även in på det ecklesiastiska området. Han avskydde pietister, och konventikelplakatet var en av de få kongl. förordningar, som han verkligen respekterade. Den ende, som kunnat stävja borgmästarens makt åtminstone på kyrkstämman, prosten Eberhard Roth, var en man, som "med förnuftets logiska slutledningar sökte förena tron på religionens uppenbarade sanningar" och som följaktligen varken hade tid eller kraft för annat arbete.

    Eberhard Roth var en riddare av studielampan, han var sliten, kantstött och smutsgrå, hans hår hade fallit, och skägget, som fått växa ut först på gamla dagar, var fruktansvärt strävt och ovårdat. Han drack endast vatten och åt utan att se maten, utan att lukta på den, utan att smaka.

    En verklig asket. Två gånger om året drack han vin för att visa, att han icke förhävde sig inför sin Frälsare, "den där ock drack vin". Men det var allt. Han var så mager, att prostinnan honom ovetande stoppade vadd här och där i kläderna, på det att han ändå måtte se ut som en bättre människa och Herrans tjänare.

    I ett hänseende måste likväl prosten Eberhard ha svikit de asketiska idealen, ty prostgården vimlade ständigt av barn. Prostinnan använde tre rum till barnkammare. Ett för flickorna, ett för gossarna och ett för äldste sonen, som var ett geni. Denne gosse tog livet av sig. Somliga påstodo, att han överansträngt sig, andra åter menade att han förälskat sig i en adlig fröken. Hur som helst, tredje rummet ärvdes av sonen numro två, som var ett halvt geni och särdeles kunnig i hebreiska språket. Han blev sedermera präst, till en början rationalist liksom fadern, därefter ritchlian och konsistorii skjutshäst.

    Han slutade sina dagar som komminister i fädernestaden och gifte sig med prosten Books dotter.

    Prosten Roth efterträddes nämligen av prosten Book, en ståtlig prästman från västkusten. Och nu kom det till heta duster mellan världslig och andlig myndighet. Book var så där halvt om halvt pietist och predikade väldeliga mot superiet. Han höll bönestunder och hans älsklingstext var den stygga historien om Lot och hans döttrar, vilken gav honom gott tillfälle att utmåla dryckenskapens ohyggliga följder.

    En söndag under högmässan satt borgmästaren i sin bänk och stirrade framför sig med blodsprängda, utstående ögon. Förr i tiden hade han alltid sovit i kyrkan, men med åren hade han blivit sömnlös och led mycket därav. Han satt nu där och stirrade framför sig och såg på sina ullvantar, som voro trasiga, och tänkte på sin hustru, som var död, och på sina barn, som också voro döda, och på alla andra, som voro döda och på alltsamman. Och bäst han satt, började han brumma och småsjunga:

    "Herre, fräls min gamla själ, herre, fräls min gamla själ--"

    Helt sakta och tanklöst till en början, men så småningom allt högre och ursinnigare--

    "Min gamlade själ", vrålade han, "mitt själaskrälle!"

    Prosten Book, som sett många underliga fall av väckelse, trodde ett ögonblick att någonting sådant förelåg och skyndade ned till borgmästarebänken. Men när Stenberg blev varse sin fiende, lade han sig på ryggen, sparkade och svor. Han bars in i sakristian. Prosten konstaterade, att borgmästaren fått slag. Det var fjärde anfallet under två år och gubben hade sina nittio bakom sig. Book frågade, om han ville anamma sakramentet. Men gubben hasplade fram en massa fula ord, som väl må skrivas på dödsyrans räkning.

    Så slutade borgmästar Stenberg. Hans släkt skingrades över jorden, och endast en telning därav har sedermera återvänt till staden: Stenbergs dotterdotters son, lektor Paulus Holmin, "Aposteln" kallad.

    Det världsliga herraväldet i staden var till ända. Borgmästarens efterträdare var en obetydlig person, prosten Book däremot högst betydande. Han avlade så småningom de pietistiska sympatierna. Och sedan han satt en damm för brännvinsfloden, började han själv dricka ett gott bordeaux, som han tog på fat från Göteborg. Vinet vann snart en viss ryktbarhet, biskopen visiterade oftare än förr, och lantpatronerna började umgås i stadens prostgård. Även nåden på Björkenäs gjorde visit, dock först sedan prostinnan, som var en tarvlig människa, lämnat det jordiska och ersatts av faster Mimmi.

    Under fulla fyratio år styrde prosten och hans syster. Ständigt lika kraftigt och klokt men icke alltid lika lyckligt. Det fanns också många svårigheter att övervinna. Hantverksmästare, handlande och ämbetsmän voro alla gifta, och det var ingen särdeles konst att styra dem. Det gjorde faster Mimmi, vars tron var en kaffesäck. Med skolpojkar, gesäller och marknadsbönder ställde det sig svårare. De voro oberoende män och ofta mycket oförvägna.

    Det fanns en sadelmakaregesäll--hans namn har sjunkit tillbaka inom det historiskt ovissa, men hans gärning lever--den gesällen var en verklig revolutionär. Han fordrade egendomsgemenskap, stal en pistol och slog in fönster. Han ville riva kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart predikas". Han var en Luther i många stycken men en bov i andra. Det var han, som första gången tände en Valborgsmässoeld på brända stenen. Han kallade den frihetseld, och när den slocknat, ville han dränka sig i Blekängsbäcken, som dock var för grund.

    Det var även han, som antände Backarnas uthus och sålunda blev indirekt medskyldig i änkefru Siedels död. Detta sista dåd erkände han aldrig, men dömdes och dog i fängelset.

    Han var onekligen den värste, men det fanns flera sådana orosandar inom samhället. Den nye borgmästaren måste upprätta en säkerhetspolis, som till en början bestod av Larsson och Starke-Petter. Larsson hade varit trädgårdsdräng och återvände snart nog till denna näring, i det att han vårdade borgmästarinnans och faster Mimmis trädgårdar. Starke-Petter däremot var en fruktansvärd man, f.d. rättare på Klockeberga, stark och våldsam. Skomakar Hagelin påstod, att Starke-Petter "hade rättfärdigheten".

    Han var i själva verket så omutligt rättfärdig, att han häktade själve stadsfiskalen för fylleri. Och när Starke-Petter häktat, vågade icke borgmästaren fria. Han beredde myndigheterna många ledsamheter. När järnvägen kom, häktade han en massa "rallare", och man hade nära nog måst inställa arbetet. Men i rättan tid lyckades faster Mimmi gifta bort honom med borgmästarinnans piga. Starke-Petter klipptes liksom Simson och behöll endast det mått av rättfärdighet, som kan vara lämpligt för en polisman.

    Faster Mimmis makt över de gifta männens sinnen berodde av en massa små omständigheter, vilkas inre samband man måhända icke genast skönjer.

    Syskonen Book hade uppfostrats i en prästgård på västkusten, ett enkelt hem, där man ofta läste postillan men sällan fann fläskstrimlor i rotmoset. De lärde förtrösta på Guds vishet och på människors enfald.

    Och på sig själva. I sitt tjugonde levnadsår kom Mimmi till Göteborg som husmamsell. Hon var då ett stort och vackert fruntimmer. Unga herrar, som fått sina seder fördärvade i London eller kanske till och med i Paris, förärade henne bröstnålar av guld, silverkammar, luktdosor av bärnsten eller kristall och andra prydliga föremål. Hon lade gåvorna i kistan och bemötte givarna med ett orubbligt, oförstående lugn. Hon var oantastlig och praktisk. Likväl gjorde hon farliga bekantskaper. Hon stavade sig igenom "Les mystères de Paris" och "Le juif errant".

    Som hon var tämligen okunnig i franska språket, trodde hon sig gå förlustig de värsta mysterierna och anade hemligheter, som Eugène Sue sannolikt skulle ha skämts att publicera.

    Vidare lärde hon känna Webers Aufforderung zum Tanz, och hon dansade polkamazurka med en ung man, vars lätt beslöjade fräckhet, svarta hår, kulörta sidenduk och snäva byxor gjorde ett oförgängligt intryck på den unga kvinnosjälen. Den unge mannen talade en hel del om "vanitas vanitatum", och han ville låna mamsellen mr Thackerays alldeles förträffliga böcker. Mamsellen bedyrade, att hon icke ville läsa alltför fria och vådliga romaner. Den kraftiga unga flickan greps av en obotlig rädsla för det svarta håret och de snäva byxorna.

    Hon undvek, hon stängde sig inne, hon lagade en bitter dryck efter recept av år 1722, en dryck som borde "purgere liffhet och desslikes conservere mot odygdige fantaisier och importune propositioner". Den gav henne icke någon lindring. Då bad hon till sin avlidna mor, hon ville återkalla sitt rena, lugna barnasinne. Men bönen blev till ett hett, extatiskt svall av ord, som gjorde henne halvgalen. Slutligen kastade hon en schal över huvudet och sprang ut i natten för att finna svalka. När dagen bräckte låg hon och lekte med det fruktade svarta håret.

    Hon jollrade och skrattade som ett tillfredsställt barn. Endast i de onaturligt vidgade, rödskiftande pupillerna fanns det ännu något kvar av en obotlig rädsla.

    Mamsell Mimmis kärlekssaga, som hon själv mätte i timmar och sekunder, kan för överskådlighetens skull indelas i veckor: tre vackra veckor, tre grymma veckor och en lugn vecka. Under den sistnämnda återvann mamsell Mimmi--som benämningen antyder--sitt lugn. Och väl återvunnet förlorade hon det aldrig mer. Det svarta håret och de snäva byxorna kom att tillhöra ett rikt fruntimmer, vars släktförbindelser gav kompanjonskap i ett stort handelshus. Faster Mimmi flyttade till brodern änkemannen. Hon hade magrat men icke förlorat något av sin reslighet, sin raka rygg. Hon blev snart nog kantig, hennes hy skrumpnade hastigt och fick en gråbrun färg. Men sitt lugn behöll hon, som sagt, och sin vilja.

    Hon hyste en stor förkärlek för de följetonger, som på den tiden voro moderna. Hon läste dem mycket metodiskt och prickade de mera obegripliga ställena med sin strumpsticka. Hon gjorde också jämförelser mellan dessa berättelser och sin egen roman. För övrigt fick denna ett slags epilog, som blev av stor betydelse både i stadens och faster Mimmis historia.

    Den svarthårige mannen sände henne varje nyår ett brev, artigt och korrekt, en nyårshälsning. Och av tacksamhet för vad som hade varit--kanhända ock för vad som aldrig blev--skickade han henne till julen en kaffebal. Faster Mimmi ville i förstone icke bränna, mala, koka eller dricka denna kärleksgåva. Det var naturligtvis en känslosak, men till sin bror sade hon, att kaffet måste ligga till sig. Först när nästa jul medförde en ny kaffebal, insåg hon, att saken måste tagas mera praktiskt.

    Man kan föreställa sig, vad en bal härliga, stora, bruna Javabönor skulle betyda på en tid, då stadens handlande sålde blågrönt, bittert Amerikakaffe för två riksdaler skålpundet. Det var en psykisk kraft, en makt. Och faster Mimmi visste att begagna den. För henne gällde det icke som för brodern att skaffa fint umgänge i prostgården. Hon ville behärska staden, dess kvinnliga del. Och genom kvinnkönet mankönet i största möjliga utsträckning.

    Hon följde mer demokratiska principer än brodern. Varje torsdag steg hon ut på trappan och neg så djupt krinolinen tillät. Och alla fruar och madammer och mamseller nego. De nego en gång och släppte sina palsternackor, sina kalvsidor och oxläggar. De nego två gånger och torkade sina rödfrusna händer, de nego tre gånger och vandrade i lovlig ordning in i Vår Herres prostgård för att dricka kaffe. Var det idel madammer, så dracks kaffet i köket, fru borgmästarinnan och likställda fördes in till salens björk- och almmöbler, men infann sig själva Björkenäsnåden, hissades förmaksgardinerna och glaskronan och den blänkande mahognyn befriades från sina överdrag.

    Samtalen under dessa kaffestunder voro livliga och rörde sig om allt, varom ett anständigt samtal kan röra sig. Värdinnan lade inga band på yttrandefriheten, men tonen var städse den bästa alltifrån kökets. "Nej, att mamselln ska vara så go och gemen!" till förmakets: "Nej, alltför delikat, min söta, en verkligen alltför delikat arom!"

    Minst talade faster Mimmi själv. Om det var i hennes intresse, kunde hon giva ämnet för dagens förhandlingar--det skedde så där i förbigående, allt under det att hon skötte kaffepannan. Men sedan kopparna fyllts och de första, tvekande orden letat sig fram, återtog faster Mimmi sin stickning och förblev en tyst åhörarinna. Och likväl var det hon, som ledde samtalen. Stickade hon raskt, så talade man raskt, skedarna skramlade, kaffet rann och allt var klarhet och sämja. Gick stickningen långsamt, gick samtalet trögt.

    Och lade faster Mimmi strumpan i knät och kliade sig under lockarna med stickan, så suckade man till Gud och svalde ömsom kaffe, ömsom luft. Men i rätta ögonblicket kom det ett litet ord från faster Mimmi, som gav förhandlingarna ny riktning och ny fart. Ett menlöst och stilla framsagt litet ord men likväl verksamt och mäktigt. Ty gott kaffe vill alla dricka. Och rätta vägen vill alla vandra, om blott de veta, var den går.

    Sålunda styrde faster Mimmi staden. Det är visserligen sant att viktigare beslut fattades och genomfördes av prosten och Stadens Äldste.

    Men det förringar på intet sätt faster Mimmis betydelse.

    • * * * *

    Sadelmakargesällen, som ofrivilligt blev orsak till Starke-Petters hårda men kortvariga despoti, har även anklagats för fru Siedels förtidiga död. Anklagelsen är sann, försåvitt det verkligen var han, som antände Backarnas uthus. Den gamla damen väcktes av eldskenet och sprang i blotta nattdräkten--som dock bestod av linne, yllestrumpor, två kjolar, en röd och en grön, samt en mycket vid yllekofta--ned till Blekängsbäcken för att hämta vatten. Hon lyckades också hämta upp två ämbar vatten, som hon ställde ifrån sig framför hemlighusets knastrande dörr. Därpå föll hon till marken, hon svimmade icke, men hon fick kramp i vadorna.

    Hon fördes till prostgården, och jämnt en vecka efter olyckshändelsen insomnade änkefru Siedel i den eviga sömnen. Hon var då sjuttioåtta år gammal. I sin ungdom hade hon varit tjänarinna men hade sedermera städse beflitat sig om ett gott och förnämt uppförande.

    Begravningen blev den gamla damen värdig, kostnaden bestreds huvudsakligast av svärsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade nämligen ont om penningar. Så när som på tiotusen riksdaler, vilka gingo till missionen och till Abraham Björner, ärvde han hela sin mors förmögenhet. Men inom kort gick den förlorad.

    Tack vare patron Siedels ständiga penningbrist förlorade Backarna snart hedern av att vara en adlig släkts änkesäte. En främling hyrde hus och trädgård, han betalade tvåhundra riksdaler banco men medförde i övrigt ingenting gott. Backarnas trädgård fylldes med allehanda konstiga lökväxter, och ett drivhus uppbyggdes. En dräng, Sörman--även han en främling--anställdes enkom för att vårda örtagården. Han var en god arbetare men förde på fritider ett ogudaktigt liv. Hans husbonde, som var en mycket sederen person, tillät honom icke att bo på Backarna. Han fick hyra sig ett rum i närmaste hus och bodde sålunda vägg om vägg med krogen Tre Remmare.

    Sedan han blivit väckt och omvänd flyttade han till Hagelins och inledde en kärlekshandel med madammen.

    Det var utan tvivel främlingen som väckte såväl Sörman som skomakar Hagelin och hans hustru. I Backarnas vindsrum hade främlingen inrättat ett litet tryckeri, och där arbetade han varje morgon och varje afton till långt in på natten. Folk påstod, att han fabricerade falska sedlar, men de enda alster av detta hemlighetsfulla tryckeri, som kommo till allmänhetens kännedom, var en slarvigt stavad och slarvigt tryckt uppbyggelseskrift.

    Den utdelades gratis av madam Hagelin och innehöll en sorts klassificering av synderna samt några delvis splitter nya meddelanden om yttersta domen. I övrigt ingenting graverande. Efter två års verksamhet på Backarna försvann främlingen, lämnande lökar och en handpress som ersättning för sista årets oguldna hyra. Borgmästaren sände Starke-Petter att söka förfalskade sedlar på Backarnas vind, och faster Mimmi gick själv dit upp för att möjligen vinna någon upplysning beträffande rymmarens religion. Men båda två fingo återvända med oförrättat ärende.

    Främlingens religion förblev en hemlighet. Hans proselyter levde länge i ovisshet och rädsla liksom får, de där ingen herde hava. Prosten Book kallade dem förgäves tillbaka till det rätta fårahuset, under det att faster Mimmi stängde sin dörr för de kätterska madammerna. Skomakar Hagelin tog slutligen sitt parti, tillkallade en baptistpredikant från Norrköping och lät döpa sig och sitt hus i Blekängsbäcken. I sin hänförelse ville skomakaren döpa om själva bäcken och kalla den Jordan.

    Men icke ens de troende kunde förmås att giva ett så heligt namn åt ett vatten, som flöt mellan Tanningen och Storån och som till på köpet var ett tillhåll för råttkungen, hans gemåler och avföda.

    När underrättelsen om Hagelins "upptåg" nådde prostgården, sutto syskonen Book vid brädspelsbordet, och gubben hade bredvid sig en av dessa varmt färgade toddar, som genom noggrann vård kunna hållas vid liv en hel lång höstafton. Prosten blev djupt bedrövad, han satte händerna för ansiktet och försjönk i betraktelser. Syster Mimmi lade sakta ifrån sig tärningarna och tog till strumpstickorna, hon ville icke störa honom. Efter en stund sade prosten--och hans tänder skallrade:

    --Husch då! Du ska se, Mimmi, att skomakarn får ryska snuvan. Nå, tillade han betänksamt, det blir hans sak, den tosingen. För resten har man aldrig sett, att vederdöparna vunnit anhängare inom de burgna klasserna. Men det är ju skada ändå, ja minsann minsann--

    Prosten hade rätt, det var endast fattigt folk, magert och blekt och askgrått folk, som slöt sig till Hagelin. Och även bland dem ansågs det som en skam. De frågade varandra: Ska madam Eriksson gå och köpa skor?

    Vilket betydde: Ska madam Eriksson gå och höra Hagelin predika? Det lät ju ståtligt och förmöget: att köpa skor. Men när man talar om en så viktig tilldragelse, brukar man varken slå ned ögonen eller dra ned mungiporna och sucka som i själanöd.

    Hagelinarna gjorde verkligen icke mycket väsen av sig. De sjöngo sina psalmer med låg röst, och dopen förrättades i brunnen på skomakaregården. Prosten Book hade lätt för att glömma, han glömde vederdöparna, och faster Mimmi fann icke skäligt att oroa honom med några påminnelser.

    Hände så en decembernatt fram i slutet på femtiotalet, att kyrktuppen blåste ned. Samma orkan, som förstörde hundratals tunnland Björkenässkog, satte fart i S. Johannes gamla tupp och förde honom över prostgården, över torget rakt in i fältkamrer Björners trädgård. Han krossade ett päronträd och väckte gamle fältkamrern, som eljest ansågs vara en mycket lomhörd person.

    Skadan var i och för sig icke stor, tuppen var gammal och rostig.

    Prosten lät genast beställa en ny tupp, vacker och stor nog att rymma två tunnor spannmål. Beställningen lämnades till den nye plåtslagaren på norr, en ung man, skötsam och kyrklig. Hans namn var Jakob Broms, och han var icke född i staden.

    Emellertid måste beställningen pro forma bekräftas av kyrkostämman. Och här mötte en överraskning! Just som prosten en smula hastigt och vårdslöst lyfte klubban för att klubba fast beslutet, reste sig skomakar Hagelin, talade och sade, att man ingalunda borde anskaffa ett nytt plåtkreatur. Ty tuppen, påstod Hagelin, är ett hedniskt symbolum.

    Varifrån hade skomakaren hämtat detta ord, och vad menade han därmed?

    Ingen visste det. Prosten rodnade ända upp över hjässan, och det tunna håret låg som vit aska över glöd. Han slog klubban i bordet och gick sin väg. Men när han kommit in i prostgårdens trädgård, började han gråta.

    Han stannade bland drivorna, och faster Mimmi måste ta honom under armen och till hälften draga honom in på expeditionsrummet.

    --Fy, det var för lett, Mimmi, nej fy, det var för lett att se honom!

    Just så ser satan ut.

    S. Johannes fick naturligtvis sin tupp och prosten sin vilja fram. Men sekteristernas skara ökades dag för dag. Psalmerna sjöngos med högan röst, och Hagelin bannade både kyrka och prost. Upprorsandan verkade bland unga och gamla. Det gick ända därhän, att en äldre madam, inbjuden i faster Mimmis eget kök, fällde detta yttrande:

    --Ja men han är väl också människa--

    Om hon därmed menade prosten eller Hagelin är obekant och kan också göra detsamma. Den pratsjuka gumman utstöttes ur församlingen och med henne följde många madammer och en eller två fruar. Bland dem, som övergingo till sekteristerna, var även plåtslagare Broms. Det var en betydande förlust för statskyrkan.

    J. A. Broms hade antagit titeln fabriqueur, han hade gift sig med mamsell Louise Roth, gamle prostens yngsta dotter, och räknade sålunda svågerskap med stadens komminister, som ju för övrigt även han var en ur ortodox synpunkt misstänkt person. J. A. Broms inköpte den del av Björners trädgård, som gränsade till Storgatan. Här uppförde han ett trevåningshus, det största i staden näst rådhuset. På nedre botten fanns det butiker med jättestora fönster. Och under takstolarna fanns det en torkvind större än faster Mimmis.

    Mot tre riksdaler i veckan upplät han denna vind åt brödraförsamlingen, som icke längre rymdes i skomakarverkstaden. Själv hade J. A. Broms sällan tid att åhöra Hagelins tämligen långdragna predikningar. Men han sände sin hustru, sin dotter och sina gesäller upp på vinden. Och han tillhöll Hagelin att varje lördagsafton läsa upp hustavlan, en önskan, som Hagelin, själv familjefader och arbetsgivare, med största förnöjelse efterkom.

    Det högkyrkliga partiet sammansmälte till en aristokratisk klick, mäktig visserligen på grund av det stora fyrktal dess medlemmar representerade, men ständigt oroad och chikanerad av den sekteristiska massan. Faster Mimmi steg icke längre ut på trappan att niga för alla stadens madammer.

    Kaffet delades ut skålpundsvis som ett slags pension åt ett fåtal trofasta själar. Prostens svärson, komminister Roth, förtärde halva balen, och man kan likväl icke påstå, att han gjorde skäl för den rikliga gåvan. Han var trög och lat, föraktade baptisterna men hyste ett lömskt hat till prostgården.

    Gamle prosten fick således ensam strida mot otron, bäst han kunde. När han satt vid sin bordeaux eller vid sin toddy, hände det, att anden föll över honom och ingav honom utomordentligt kraftiga och sinnrika argument mot de vederdöpare. Men ingen förstod att fixera dessa andens blixtar, de försvunno i mörkret. Och nästa söndag vände prosten på fjärdingen och tog fram en predikan, gammal och tam, lämplig för de tider, då alla får betade i samma hage.

    Vartannat år beställde prosten nya stövlar. När han då hade skomakaren på knä framför sig, drog han honom omilt i de grå testarna, talade och sade:

    --Ho är du, Hagelin, att du kallar min kyrka en sköka i Babylon? Har du varit i Babylon du, Hagelin? Har du sett någon sköka då? Inte det heller?

    Nej, det hade han icke, ty i mannaminne hade det icke funnits någon verklig sköka i staden, och främmande länder hade skomakaren aldrig berest. Han kom sålunda till korta inför prostens större lärdom och blev honom svaret skyldig. Men otron stävjades icke. Och tiden--eller kanske det var vinet eller toddarna--for illa fram med gamle prästen. Den höga, "serafiska" stämman sjönk till ett grötigt mummel, minnet strejkade och benen skälvde som på en orkeslös häst. När han stod i predikstolen, kunde det ibland hända, att han bröt av mitt i texten, tog timglaset och höll det mot ljuset, skakade och synade.

    De stunderna rann sanden besynnerligt sakta.

    Och komminister Roth, som skulle stått sin svärfar och förman bi, var sannerligen icke värd en vitten. Tre ting hade han kära här i världen, komminister Roth, sin järnkamin, sin kaffekopp och sin sjöskumspipa, som eldades med "Hoppet" eller med holländsk knaster. Kaminen eldade han med brädlappar och kol, som sonen Elis Eberhard måste stjäla från farbror Broms' kolupplag. Ack, vad kunde det göra svåger Broms? Han var rik, han. Och hade dessutom bara ett barn, under det att Rothen hade åtta.

    Elis Eberhard blev svart om händerna, men det fick mor tvätta av, hon skulle också ha något att göra.

    Roth satt framför kaminen varje ledig stund, och de voro många. Han varken läste eller tänkte. En och annan gång tog han pipan ur mun och spottade på det glödande järnet, det var allt. Han låg sällan stilla en natt, vid tretiden måste han upp och elda. Först när järnet glödde gick han åter till vila, eller väckte sin stackars hustru och skrämde henne med hårda och oblyga smekningar. Han var en mycket dyster och fåordig man, denne Johan Jacob Roth. När han predikade talade han med flit så lågt, att ingen skulle höra honom. Han var avskydd av alla människor.

    Tre gånger hade det brutit ut skorstenseld i komministergården. Tredje gången fick komministern--så prostens svärson han än var--böta för uraktlåten sotning. Fjärde gången var olyckan framme. Gnistorna trängde in i skräddare Wendells vind, där ett lager nyberedd vadd låg till torkning. Vindsluckorna stodo öppna, det blåste som alltid i februari en tämligen stark NNV. Skräddargården brann, därefter buntmakarens, därefter bagare Berthelssons, vars hus var i två våningar.

    Klockan en kvart över nio på aftonen bröt elden ut. Den nyss inslumrade staden väcktes av klämtning och nattvaktens rop. Kort därefter gick brandtrumman. Borgmästarinnan, som dagen förut givit livet åt en son, bars på en madrass över till prostgården. Borgmästaren flydde med den nyfödde ut ur staden och återvände först följande morgon. Alla människor tappade huvudet, till och med Bromsen, som eljest var en redig person.

    Han lät sina gesäller vattendränka kollagret, som låg en halv fjärdingsväg norr om brandstället. Klockare Carlén lät rada upp säckar fyllda med sand framför kyrkan. Han var en beläst man och visste att sandsäckar kunna skydda vid belägring. Eldskräcken gjorde honom med all hans lärdom till ett åtlöje.

    Faster Mimmi ensam bibehöll hela sin sinnesnärvaro och sin handlingskraft. I en fläng lät hon pigorna snörpa ihop lakan, dränkte vävsjoket i vatten och satte upp det som brandsegel framför prostgården.

    Samtidigt ordnade hon med sprutorna, bildade tre langningskedjor från klappbryggan i Storån upp till brandstället, och sände ridande bud till Klockeberga, Björkenäs, Rogershus och Viskingeholm.

    Småttingar och åldringar togo sin tillflykt till prostgården. Två kaffepannor ångade på spisen, och linne- och klädskåp stodo på vid gavel. Sekterister och högkyrkliga gräto om varandra. Och trädgården förvandlades till en möbelmarknad. Prosten stannade i sin säng. Men han hade tänt ljus, och i högra handen höll han bibeln och i den vänstra psalmboken. Han bad med högan röst. Då faster Mimmi stack huvudet inom dörren bad han henne lösa upp nattmössebanden, på det att han skulle kunna stiga upp och gå ut till sin församling. Men faster Mimmi svarade:

    --Nej, ligg du stilla, Book, och bed vår Herre om hjälp. Någon skall göra det.

    Vid tvåtiden stodo sju gårdar i lågor. Björkenässprutan hade kommit strax efter tolv, och klockan tre kom Rogershussprutan. Baron de Sars red sin åbäkiga fux. Av någon anledning hade han iklätt sig kammarherreuniform, och den verkade disciplinerande. Han förde kommandot under tre timmar. Vid halvsjutiden blev han plötsligt trött och förklarade, att elden icke stod att hejda. Så red han hem--till "det vackra fruntimret" påstod stadsborna, som aldrig kunde förlåta denna desertering.

    På hemvägen mötte han Viskingeholmfolket.

    --Nej, vänd om! ropade baronen. Det tjänar förbanne mig ingenting till.

    Det brinner värre än i helvetet.

    Viskingeholmfolket läto sig emellertid icke hejdas. Deras anförare, en ung förvaltare, hade måst utkämpa en skarp dust med gubben Lilja, innan han fick lov att komma staden till hjälp. Det var en nätt och prydlig liten herre, förvaltaren Julius Krok. Han bar en lång öronlock, som gärna ville falla ned i ansiktet och som gav hans utseende en anstrykning av koketteri. Han var son till gamle trivialskolerektorn, den mesen, och dotterson till Lilja.

    När Viskingeholmarna åkte över Blekängsbron, hade elden nått Södergränd i söder, Jordgatan i öster och Gamla gatan i väster. Två gårdar voro redan brunna till grunden, åtta tak hade fallit och allt som allt härskade elden obestritt över fjorton gårdar. I prostens trädgård fanns icke längre plats för flera trasiga möbler, och i prostgården trängdes gubbar, gummor och illtjutande småfolk. Faster Mimmi packade en höskrinda full med barn, lät Sörman taga tömmarna och satte madam Hagelin till att taga vård om barnen. De körde upp till Backarna.

    Skrindan fastnade i snön och barnen måste bäras i säckar upp till huset.

    Själv måste faster Mimmi söka ett par timmars vila, benen bar henne icke längre. Borgmästaren övertog befälet, understödd av Broms, som äntligen återvunnit fattningen. Julius Krok blev emellertid den verklige ledaren.

    Han övergav offensiven, de brinnande husen fingo brinna, och alla sprutor och hinkar spydde sitt vatten över väggar, som rykte, knastrade, svartnade. De första springande blå lågorna dränktes. Små kåkar, munsbitar för de dånande lågorna, revos och trävirket bortskaffades.

    Gummor, som med svedda kjolar hoppade över bränderna, jämrande och ropande förlupna kattor vid namn, fasttogos och inspärrades i Stenbergs plåtbeslagna kurra. Drängar med krokiga, skälvande ben och sömniga ögon fingo smaka förvaltarens spö. Han var värre än satan, förvaltaren, han var värre än ängelen Gabriel. Han dansade som en vilde kring elden, han skrek tills stämman sprack, han kröp så nära elden, att den koketta öronlocken fräsande reste sig som borsten på en ilsken hund.

    Förvaltare Krok vann varken kärlek eller ära på den kuppen. Han fick svett skinn. Han fick tre processer på halsen och måste betala skadestånd för nedrivna kåkar. Men han begränsade elden.

    Den enda, som uppskattade hans verk, var faster Mimmi. Hon kom ut på torget med liniment och bandager. Julius Krok stod ensam på kullen, samma kulle, där man sedermera rest Gustaf Wasas staty. Då faster Mimmi blev varse det brända, sotiga ansiktet och det svarta håret, greps hon av ett slags svindel. Hon gick rakt fram till ynglingen, omfamnade honom och kysste honom. Alltsedan Göteborgstiden hade faster Mimmi icke kysst en man, icke ens sin bror. Klockan var åtta på kvällen, men torget var rikligt upplyst av lågorna.

    Sedan faster Mimmi kysst ynglingen och fällt några tårar, beströk hon det brända ansiktet och händerna med kalkliniment och förde honom in i prostgården.

    Under natten flammade elden upp några gånger men dämpades. Och följande morgon var faran överstånden. Tre eller fyra hus stodo likväl ännu i ljusan låga.

    Vid middagstiden sprängde baron de Sars i spetsen för en tio, tolv ryttare över Blekängsbron. På torget möttes han av borgmästaren, som ödmjukt tackade hans nåd, men tillika påpekade, att elden redan var släckt.

    --Vasa? skrek hans nåd. Va fan nu då? Redan släckt? Va fan oroar ni folk för? Om ni släcker själva? Vasa? Helt om! För tusan! Förbålt idiotiskt!

    Helt om, karlar! Fy fan!

    Vad beträffar orsaken och upphovet till allt detta elände, komminister Johan Jacob Roth, förblev han lugn och oberörd sittande vid sin järnkamin. Och icke nöjd med den eld, som rasade i staden, stoppade han brädlapp på brädlapp, kolstycke på kolstycke ned i kaminen, vars lucka hade handtag i form av en ängels huvud. I den allmänna villervallan tänkte ingen på komministern, vådaeldens orsak förblev en hemlighet och Johan Jacob behövde icke ens böta för uraktlåten sotning.

    Eldsvådenatten hade sonen Elis Eberhard kommit in till honom och sagt:

    --Far, far! Nu brinner det i skorsten igen och elden har tatt i skräddaregården.

    Komministern reste sig och gick bort till fönstret.

    --Ja, sade han, elden är smittsam. Alldeles som elakt lynne.

    Han återvände till kaminen och satte sig. Men när han såg gossens upphetsade och förskräckta ansikte, sade han:

    --Skräddarens kåk brinner, Elis Eberhard. Men det har ingen betydelse.

    En människa brinner och slocknar. Ett hus brinner och slocknar. Allting brinner och slocknar. Det har ingen betydelse. Lämna din far i fred, Elis Eberhard. Det är det enda, som har någon betydelse.

    Detta lugna ansikte, denna lugna röst, dessa lugna ord i en sådan stund gjorde på gossens sinne ett outplånligt intryck.

    BROMS & KROK

    På gamla dagar blev fabriqueur J. A. Broms bekajad med en del skröpligheter, som gjorde honom till en föga prydlig person. Näsan, det stora bogsprötet, som pekat käckt och oförskräckt rakt fram, sjönk ihop, hängde slankig ned över munnen och fick en sjuklig rödblå färg. Ögonbryn och ögonhår föllo av, och ögonens mattgrå iris med små stickande pupiller skymtade fram mellan rödflammiga, varkantade ögonlock. Gubben bar på sin hjässa en skinnmössa, framtill barsliten och solkigt grå som en gammal råtta. Under mössan fanns det en svart kalott, under kalotten--åtminstone om söndagarna--en grågrön peruk, och under peruken ännu en kalott av gulvitt ylle, ett plagg, som sällan kom med i tvätten.

    Sommar och vinter bar han denna varma huvudbonad men begagnade däremot aldrig ytterrock. Om vintern lyste en gul kalvskinnsväst i den slitna bonjourens öppning, och mellan väst och ylleskjorta låg ett eller flera kattskinn, fasthållna med segelgarnståtar. Understundom kunde det hända, att kattsvansarna hängde fria nedanför skinnvästen, vilket gav dräkten en viss fantastisk prägel.

    J. A. Broms hade en föreställning om, att denna klädsel icke anstod en fabriqueur och riddare av Kongl. Wasaorden. Han undvek södra staden, som efter branden blivit rikemanskvarter. I södra staden bodde en massa främlingar, de kände icke J. A. Broms, och det kunde falla dem in att skratta åt honom. I och för sig kunde det visserligen vara likgiltigt.

    Men han hade ett retligt lynne, och sedan han tvenne gånger måst böta dryga summor för misshandel, undvek han helst all onödig förargelse.

    Dessutom föraktade han dessa fina hus, dessa järnbalkonger, dessa flaggstänger, dessa väderflöjlar i form av drakhuvuden eller förgyllda pilar. Han, J. A. Broms, hade skaffat staden dess första fina trevåningshus, och han ångrade det icke, ty fastigheten var räntabel.

    Men han trivdes icke i sitt hem. Han älskade de fattigas boningar.

    Blekängen, det var hans kvarter. Där var han känd, och där lät man helst bli att reta honom. När han gått sin morgonrond genom verkstaden, knäade han Karl Johansgatan utför, tog av till höger och kom in på Sofiagatan.

    I vänster hand höll han sin enkäpp och med högra handens fyra återstående fingrar en hörlur. Det var en så att säga officiell hörlur, vars begagnande vid vissa tillfällen borde underlätta ett stilla lyssnande vid andra, viktigare. Men det gamla knepet lurade ingen.

    Bromsen fick aldrig höra sanningen.

    På Sofiagatan undersökte han varje hus, knackade försiktigt på rappningen, som föll och föll och föll. Han tog upp bitar från marken och sökte passa in dem i det, som fanns kvar. Han grälade över murarna och kallade dem tjuvar, fähundar, latmaskar. Men han svor aldrig.

    Vid nästa hus knackade han på dörren efter att först ha kastat en blick genom fönstret. Vanligen kom ingen och öppnade varken vid första, andra eller tredje knackningen. Då blev han otålig, slog på rutan med hörluren och ropade:

    --Se så, madammen, jag ser henne allt! Marsch bara och öppna! Se så, hon står ju bakom ugnen. Jag ser henne allt.

    Madammen kröp fram ur ugnsvrån, öppnade och neg. Hade hon bara vetat, att det var fabrikörn själv--

    Men innan nödlögnen mumlats till hälften, hade gubben slunkit in som en katt och nosat i alla vrår, i rum, i kök, i skafferi.

    --Ja, här har madammen det riktigt trevligt, riktigt rart, vill jag säga. Andersson klagar, den drummeln. Skulle en inte trivas här?

    Madammen ger honom en tung, trött blick och säger:

    --Har en bara Guds ord, fabrikörn, så trivs en var som helst. Om det så vore i helvetet--

    --Husch fy, madammen, fy skäm ut sig! sladdrar gubben och sätter luren till örat. Tror madammen att en får så här rart i helvetet? Nej då, nej då.

    --Det drar, säger madammen. Det är röta i gaveln. Jag kan sticka ut hela armen.

    Gubben bort i hörnet, stöter försiktigt med käppen och nosar.

    --Det skulle en kunna täppa till, säger han betänksamt. Har madammen ingen gammal kjol? Var har hon gjort av den gröna, hon hade? Det går så bra. Jag är född i en torparstuga jag, ser madammen. Aldrig har jag det så varmt och gott i mitt stenhus, som jag hade där. Se, mor förstod att täppa till hon, ser madammen. Det går så bra, så bra--Madammen tänker väl inte flytta, inte?

    --Vart tycker fabrikörn, att vi skulle flytta? Till söder?

    --Nej, ser hon det, madammen, det går inte. På söder tar de hundra riksdaler för ett rum. Utan kök. Hundra blanka riksdaler! Jag sa det åt Andersson. Här är riktigt trevligt, riktigt rart--

    --Ja, det är ända som i de saligas boningar, säger madammen tungt och utan skymten av ett löje. Bara en sluppe draget och värken. Det tar på krafterna, ser fabrikörn. Och så är en rädd, att barnen ska bli krokiga och vinda i förtid--

    Alla dessa kvinnor, som kommit in från landsbygden för att föda barn åt Bromsens arbetare, plågades av en obetvinglig skräck för kroppsliga lyten. Ungarna blevo för jämmerligt ynkliga, tyckte de. Det var riktigt svårt att ta i dem. De stannade i växten som martallar, de fingo aldrig kött på benen, och musklerna voro mjuka och slankiga som vadd. De sökte trösta sig själva och varandra med att tala om "engelska sjukan", som kan läsas bort eller smörjas bort. Men det var klen tröst.

    Gubben Broms å sin sida bjöd på andra tröstegrunder. Han stack fram sin högra hand, som verkligen var stygg att skåda, och sade:

    --Ser madammen? Se på den! Tummen är borta och lillfingret är som en skrumpen ärtskida. Må tro, den har värkt den. Husch! Och ändå har en tagit sig fram, så en reder sig--

    Broms' ofärdighet var emellertid varken medfödd eller ens åsamkad under barnaåren. Själv ville han göra troligt, att handen skadats vid den stora branden, men i själva verket torde olyckan ha timat minst ett tiotal år senare, eller just vid den tid, då Broms började in- och återköpa Blekängshusen.

    Ett par år efter branden hade skomakar Hagelin på Broms' inrådan för en köpeskilling av tvåtusen riksdaler banko förvärvat Blekängen av brukspatron Arvid Siedel. Meningen var, att Brödraförsamlingen skulle övertaga köpet. Men i avgörandets stund vägrade de Äldste, påverkade av Sörman, som förebar såväl ekonomiska som religiösa betänkligheter. Där stod nu skomakaren med sin äng och sin skuld. Lyckligtvis trädde Broms emellan och köpte ängen för femton hundra. Broms i sin tur styckade ängen i tomter, som han sålde till sina arbetare. Han hjälpte dem även med att skaffa byggnadslån och gav dem många goda råd. I trots därav gick det trögt au betala räntor och amortering.

    Och Broms blev så småningom tvungen att återköpa sina tomter plus husen. De enda, som förlorade något på Blekängsaffären, torde--förutom arbetarna--ha varit några leverantörer och Hagelin.

    Penningförlusten tog skomakaren med beundransvärt lugn. "Herren gav och Herren tog", var hans valspråk. Han var en from och god människa och hyste icke agg mot någon kristen, icke ens mot Sörman. F.d. trädgårdsdrängen hade gått i Bromsens tjänst, var till namnet verkmästare men till gagnet vida mer. Även inom brödraförsamlingen intog han en ledande ställning, vilket i sin mån bidrog att stärka principalens.

    Mitt i dessa endräktens tider begav det sig, att madam Hagelin födde sin man en son. Skomakaren, som redan var en tämligen bedagad man, vägrade att erkänna detta barn. Huruvida han hade skäl för denna vägran eller ej, må lämnas oavgjort. Säkert är, att han hävdade sin åsikt med en ursinnig häftighet, som eljest var helt och hållet främmande för hans lugna natur. Han hade en vana, skomakaren, att vid allvarliga tillfällen riva sin kala hjässa med högra handens naglar, alltunder det att han med den vänstra handen dunkade sig hårt i korsryggen.

    Under de månader, som föregingo och följde efter madam Hagelins förlossning, rann blodet från skomakarens hjässa, och hans rygg blev slutligen så öm, att han måste skrika under de självgivna slagen. Denne stillsamme man, som mitt i den starkaste religiösa upphetsning kunde bibehålla en viss värdighet, fick med ens ett okuvligt begär att skrika.

    --Det är Sörman! skrek han, så att det ekade i Blekängslådornas väggar.

    Det är Sörman, ditt djävla--

    Skomakar Hagelin svor!

    Och han ville göra mer än så. Med åsidosättande av den himmelska rättvisan ville han vända sig till den mänskliga, åberopande en paragraf i strafflagens adertonde kapitel. Slaget var riktat mot de brottsliga, men det skulle utan tvivel drabba hela Brödraförsamlingen. Och det skulle skada J. A. Broms' intressen.

    Fabrikören lät kalla Hagelin till sig, tog honom med upp på torkvinden och reglade dörren.

    --Var tänker du göra av barnet? frågade Broms.

    --På Barnhuset! skrek skomakaren.

    --Vad tänker du göra med din hustru?

    --På fästning! skrek skomakaren.

    --Ska du verkligen väcka förargelse i församlingen, kära Hagelin? Kära gamla Hagelin! Ska du göra oss till spott och spe för hedningarna?

    Skomakaren spottade själv, han kröp in i torkvindens mörkaste hörn och med ansiktet vänt emot väggen fortfor han att klösa sin hjässa och dunka sin rygg. Broms ställde sig bakom honom, smekte honom över kinden och sade:

    --Husch, kära Hagelin, fy skäm ut dig! Du ska se, att det blir så bra, så bra--Du är gamle mannen, Hagelin, husch sådana tokerier. Du har ju barn förut, käre vän, många barn. Vad kan det göra--en till--

    Hagelin, som oroades av den smekande handen, vred plötsligt på huvudet och bet sin tröstare. Framtänder hade han inga men en stor hörntand, som rispade upp handen mellan tummen och pekfingret. Broms svarade med att slå honom i nacken, och slagsmålet var i full gång. I början var det sannolikt icke Broms' mening att behandla sin motståndare alltför hårt.

    Men handen sved. Och lantpojkens kärlek till slagsmål, som årtionden legat halvkvävd under herremannens fina och milda seder, fick åter luft och styrka och makt.

    Så länge striden varade, yttrades icke ett ord. Och icke heller efteråt.

    Hagelin fick stanna på vinden till mörkrets inbrott. Han leddes då till sitt hem av Elis Eberhard Roth, som på den tiden var medicine kandidat.

    Roth och madammen skötte väl om honom, och han slapp varaktigt men. Om Sörman talade han icke vidare, ej heller om strafflagens adertonde kapitel. Barnet betraktade han med likgiltighet. Men han agade honom aldrig, vilket måhända bevisar, att slagsmålet icke utplånat alla tvivelsmål.

    Den ende, som egentligen blev lidande på kuppen, var Bromsen. Han vanskötte såret, skämdes att gå till läkare och misstrodde Elis Eberhard. Följden blev, att tummen några månader senare måste amputeras.

    Det hände tolv år efter branden och kan således icke ställas i samband därmed.

    Emellertid drog han största möjliga fördel av sitt lyte. Den hiskligt vanställda handen gav honom en prägel av lidande, som kunde vara nog så nyttigt, när det gällde att övertyga Blekängsmadammerna om lidandets allmänmänskliga karaktär. Det var för övrigt ett drygt arbete att få folk att bo kvar i Blekängslådorna. Oupphörligen dök det upp planer på nybyggen än här än där. Men det var svårt att finna plats. Backarna, som erbjöd lämplig terräng och en av skogen skyddat läge, hade efter patron Siedels ekonomiska fall övergått i svågerns, baron de Sars' ägo. Och han sålde icke.

    De goda madammerna byggde luftslott där uppe på Backarna De fantiserade om trädgårdstäppor och potatisland. Nej, se jag ska då ha rovor, det är likare.--Nej, se jag ska ha sockerärter--Ja se, nog ska en ha pilargoner och tullipaner! Man talade till och med om en ko eller åtminstone en get. Och en gris naturligtvis--naturligtvis en gris!

    Förslaget togs verkligen så pass på allvar, att en deputation bestående av fem arbetare sändes till baron de Sars på Rogershus. Deputationens ledare var en viss ung Pettersson, på äldre dagar nämnd med spenamnet "Liter-Pelle". Klockan sju en söndagsmorgon i april drog man åstad tagande vägen över Tanningen och Björknäs. Det är fulla tre mil till Rogershus. Matsäck medfördes och något brännvin, som dock icke skulle få förtäras förrän efter väl förrättat ärende. Vid ettiden hade man kommit till början av Rogershusallén.

    Deputationen slog sig ned på dikesrenen, förtärde matsäcken och diskuterade frågan. En arbetare, som varit dräng på Rogershus, föreslog, att man omedelbart skulle återvända till staden, tre förhöllo sig tveksamma, men unge Pettersson, som i smyg tagit sig en klunk ur flaskan, vandrade modigt upp på gården, följd på något avstånd av sina kamrater. Han steg in i betjäntflygeln och begärde att få tala med kammartjänaren Vickberg, hans nåds allt i allom.

    Audiensen beviljades, och Pettersson framställde sitt ärende. Vickberg strök sig om hakan och sade:

    --Jag skulle knappast tro, att vi sälja. Det skulle strida mot våra intentioner och våra principer.

    Intentioner och principer! Pettersson drog sig ögonblickligen mot dörren. Men Vickberg hejdade honom med en vänlig handrörelse.

    --Om herrarna ha tillfälle att dröja en halvtimma eller så, skall jag framlägga er anhållan för hans nåd baron och kammarherren. Bevars, bevars, det är min plikt, och jag gör det gärna. Men jag ger er inga förhoppningar.

    Vickberg kände sin herre endast alltför väl. Baron blev ursinnig och hotade att i egen hög person föra spanskröret över deputationen.--Vasa?

    Kom det fem osnutna lymlar och ville köpa Backarna? Backarna, som den idioten Arvid lurat på honom! Kanske han skulle låta lura sig en gång till, vasa?

    Ut med sig, Vickberg!

    Men Vickberg hann icke stänga dörren, förrän silverklockans ilskna klirrande kallade honom tillbaka.

    --Vasa, Vickberg, känner han till les droits humains? Inte. Ge dem då en sup per man, de hundsfottarna. Hur många är de? Fem? Ja, ge dem två då.

    Och något tilltugg. Va fan glor han på? Ska jag föda en armé, jag? Ge dem så många supar han vill, tio, tjugo, trettio. Bara jag slipper si honom! Ut med sig, fule krumelur!

    Deputationen fick avslag och supar, en glad kväll, vars minne levde en mansålder. Men madammerna fingo ingenting, varken rovor eller gris, varken "pilargoner" eller "tullipaner".

    Broms, som fick nys om saken, åkte sedermera själv ut till Rogershus, men blev icke mottagen. Vickberg vågade icke ens underrätta om hans närvaro av fruktan att hans nåd skulle begå någon våldshandling.

    Ett par år senare bröt emellertid konsortiet Vickberg-de Sars mot sina "principer och intentioner". Tre tunnland avsöndrades från Backarna och såldes till f.d. förvaltaren Julius Krok, hjälten från stora branden.

    Julius Krok var en hans nåd behaglig person och dessutom anförvant på långt håll. Han var son till gamle trivialskolerektorn, en beskedlig människa men omåttlig rökare och tidvis drinkare. Sin ungdom tillbragte han på Viskingeholm hos morfadern Lilja. Men när den äldre Lilja dog och efterträddes av sin son, fann unge Krok icke längre behag i Viskingeholm, framför allt icke i morbroderns sätt att hantera sitt folk. Han drog ut i världen. Efter en tre fyra år återvände han till staden.

    Han var alltjämt späd och finlemmad som en yngling, nästan som en gosse. Han gick ständigt klädd i brun bonjour, brun halsduk och bruna handskar. Öronlocken fanns kvar. Faster Mimmi tog en smula hand om honom, men sin mesta tid tillbragte han i doktor Elis Eberhard Roths sällskap på Carlénska källaren. Och så småningom började både Gud och människor förstå, att Julius Krok, ingenjör Julius Krok, var en slarver.

    Arvet efter morfadern Lilja hade icke varit obetydligt, men svårt att förvandla i reda pengar. Krok sålde därför alla sina arvsanspråk och rättigheter till sin kusin på mödernet, vice häradshövding Abraham Björner. Det blev i alla fall en ganska vacker summa, trettio tusen riksdaler. En del därav gick åt på utländska resor, en del fastnade i klockaränkan Carléns kassakista. Återstoden måste förkovras. Ingenjör Krok köpte åtskilliga tunnland ekskog, belägen en fyra mil söderut... han hade fått nys om, att ekvirket skulle stiga på nyåret. Köpet avslutades under Mickelmässan, då alla lantpatroner komma till staden för att bestämma spannmåls- och kreaturspriser och andra priser.

    Köpeskillingen erlades kontant.

    Sedermera visade det sig, att skogen till största delen bestod av asp.

    Julius Krok kunde naturligtvis ha stämt säljaren, men han hyste en obetvinglig avsky för allt "bråk". Och dessutom gav honom den susande skogen en utomordentligt god idé. För att utnyttja aspvirket beslöt han anlägga en tändsticksfabrik.

    Det var betydelsefullt, det skulle giva staden ett kolossalt uppsving, och det skulle visa både Gud och människor, att Julius Krok icke var någon slarver. Under loppet av ett år förbrukade han så mycket energi, som--enligt doktor Roths utsago--var beräknad för femtio. Han förvärvade tomten, han lånade pengar, han byggde, han reste utomlands för att köpa maskiner. Till kompanjon tog han Roth, som likväl endast kunde bidraga med sitt ärliga namn, sin splitternya värdighet av andre stadsläkare och ett högtidligt löfte "att förbruka minst en ask om dagen, två ifall jag får dem gratis".

    När året var tilländalupet, stod fabriken under tak, fix och färdig. Där fanns maskiner, som tillverkade tiotusen askar om dagen, maskiner, som skuro tjugutusen stickor i minuten. Där fanns virke och kol och svavel och paraffin. Allt, ända till kontorsmöbel och skrivtyg.

    Det enda, som fattades, var driftkapital. Och det borde naturligtvis anskaffas. Ingenjören, som börjat slappna en smula efter alla ansträngningar, fick ånyo ett anfall av energi. Han vände sig till Rogershus. Baronen erbjöd honom tiotusen som gåva--men inga lån, nej för tusan, han ville inte bli lurad som en blind orrtupp. Han vände sig till gamle fältkamrern, som någon gång brukade placera sina medel mot skäligen hög ränta. Nej, kort och gott.

    Den lille ingenjören tappade fullständigt modet. Han kröp ihop som en skälvande fågelunge i gumman Carléns röda schaggsoffa. Hans ansikte var fuktigt och vitt, locken hängde ned över ögat.

    --Du ska se, Elis, du ska se--han svalde och kippade efter andan. Du ska se, att det går ikull.

    Elis Eberhard hällde i honom rhum och lät honom logera i sitt väntrum om nätterna. Han vågade icke lämna honom ensam. Sålunda förstörde han sin egen goda sömn, ty ingenjören steg ofta upp mitt i natten och väckte kamraten för att få diskutera alla möjliga och framförallt alla omöjliga utvägar. En natt sade han:

    --Elis, du ska se, att det är Bromsen som står bakom. Han vill själv ha fabriken.

    --Tro det? mumlade doktorn. Vet du, vad du då ska göra? Du ska gifta dig med Bromsens dotter.

    Julius Krok fräste till av harm över det opassande skämtet. Men när han åter krupit till kojs ropade han genom dörren:

    --Elis! Varför skulle jag gifta mig med Bromsens dotter?

    --Idiot! mumlade Elis Eberhard. Sov, idiot!

    En afton i schaggsoffan kramkastade Krok utan märkbart sammanhang med det föregående samtalet:

    --När jag inte tycker om henne?

    Doktorn svarade ögonblickligen:

    --Det har ingen betydelse. Får du bara fabriken i gång och får du fred för dina kreditorer, så betyder det andra ingenting. Kusin Marie tycker om dig, och du tycker icke om någon annan. Antar jag? För resten, även om så vore--

    --Du är allt bra cynisk du, Elis.

    --Det har jag efter min far. Han var konsistorii skjutshäst, och det lär garantera cynism under tre generationer.

    Min far var trivialskolerektor, han, sade Julius Krok långsamt och tanklöst. Och med en djup suck tillade han:

    --Jag kan inte minnas, att jag tyckt om något ungt fruntimmer. Nej, inte det jag minns.

    Doktorn tog sin vän under armen, och de gingo upp i Bromsens hus.

    Mamsell Marie satt ensam i salen och sydde. Hon var en mycket duktig flicka, något grovt byggd och icke vacker men med ett stillsamt och gott sätt. De båda ungherrarna började konversera, samtalet gick skäligen trögt. Marie såg knappast upp från sitt arbete, som förargligt nog bestod av ett par linnebyxor. När herrarna gått, grät Marie av skam över dessa byxor. Hon kunde aldrig tro, att ingenjören skulle vilja komma igen.

    Men han kom igen, ibland med, ibland utan doktorn. Han tycktes en smula tankspridd, en smula besvärad, och han märkte sannolikt icke, att byxorna ersatts av ett vackert broderi. Han talade mycket om allmänna angelägenheter, om fördelen av ett republikanskt styrelsesätt, om social lagstiftning och sådant. Marie begrep icke ett ord, men hon tyckte, att det var mycket roligt att höra på. Ibland såg hon honom rakt i ansiktet, och hon märkte då, att han var blygare än hon. Ibland tyckte hon, att hon borde säga något som lät vänligare än det vanliga: "God dag, far är inte hemma, men han kommer nog", eller, "Adjö, Lisen ska få lysa i trappan, för det är allt mörkt".

    Men vad skulle hon säga? Hon skulle vilja säga något med ögonen. Det var förfärligt med ögonen, det var förfärligare än malheuren med byxorna.

    Hon kunde ingenting säga med ögonen, de sågo ut som två små gråstenar.

    Hon baddade dem med rosenvatten, det hjälpte icke. Blev hon riktigt upprörd, sprang hon bort till spegeln för att se, om där ändå icke skulle synas någonting i ögonen, någonting. Nej, ingenting. Bara gråsten.

    På sin väns inrådan beslöt emellertid Julius Krok att göra pinan kort.

    Han bytte den snusfärgade bonjouren mot en svart, tog crêmefärgade handskar och cylinder. När Marie fick se honom i denna stass, tyckte hon sig aldrig ha sett någonting vackrare. Hon sprang ut i köket och ville sända in Lisen med bud om ett plötsligt illamående. Men Lisen, som visste, hur landet låg, sköt henne varligt inom salsdörren och stängde.

    Där stod hon inför honom, och han var blek och rynkade pannan som i vrede, öronlocken låg ned över ögat.

    --Jag har kommit, sade han kort och bestämt, för att göra fröken Marie en allvarlig fråga.

    I sin halvt vanvettiga rädsla hakade flickan upp sig på ordet fröken.

    Vad för slag, kallade han henne fröken?

    --Gode ingenjören, jag är ju bara en mamsell.

    Julius Krok återfick sin naturliga ungdomliga färg. Han lade ifrån sig cylindern, satte sig vid bordet och började utveckla skälen för bortläggandet av tilltalsordet mamsell. Han hade mycket demokratiska idéer. Marie nickade gillande och sade:

    --Ja, det står så i Aftonbladet. Far har också läst det, att man ska kalla alla ogifta för fröken--

    Hon lade en viss tonvikt på ogifta, möjligen för att leda honom in på en annan tankegång. Men under en god halvtimme utvecklade och förfäktade han sina sociala idéer. Och för första gången fann Marie dessa argumenteringar en smula långtråkiga.

    Plötsligt avbröt han sig, skrattade till och drog i locken. Och utan förlägenhet sade han--

    --Nej, vet Marie va? Här sitter jag och pratar--och jag, som var kommen för att fria--

    --Jag kunde nog se det, sade hon och nickade förnumstigt. Ingenjören är så vådligt fin, så--

    --Nå--? frågade han en smula ansträngt.

    Hon nickade igen.

    --Jo, om det är så, att ingenjören vill, så--

    J. A. Broms hade ju en hel del att invända mot sin dotters val. Men Marie var van att sköta sig själv. Krok var heller icke helt och hållet barskrapad, hade dessutom goda och fina släktförbindelser. Vidare var det ju tändsticksfabriken.

    Bröllopet stod i prostgården--första och enda gången fabrikören satte sin fot i faster Mimmis förmak. De nygifta flyttade in i Bromska huset.

    Firmanamnet blev Broms & Kroks Tändsticksfabrik, men tecknades endast av J. A. Broms.

    Julius Kroks sakkunskap i fråga om tändsticksfabrikation var icke särdeles stor. Men den besvärade i alla fall hans svärfar.

    --Husch, lille Julius Krok går och viktar sig, det är inte bra, det är inte bra--

    Han införskrev från Jönköping en viss Lagerström, en grobian till karl men en "riktig tändsticksmänniska". Det var första steget till ingenjörens avlägsnande. Han måste erkänna sin underlägsenhet, och svärfaderns gnat drev honom snart ut ur fabrikssalarna.

    --En tändsats ska vara att tända med, ser lille Krok, alldeles som huvudet på en klok människa är att tänka med. Ser lille Krok, det är inte bara för utseendets skull man har sitt huvud--

    Julius Krok kröp upp på kontorsstolen. Det var ett straffarbete, bokföringen. Men han ansåg sig på något sätt böra förtjäna de femtusen, som svärfadern årligen gav fru Marie. Han skaffade sig en kontorsrock och ett tjockt pennskaft, han tänkte med en viss grym njutning på, att han så småningom skulle slita ut det där pennskaftet.

    Redan första dagen kände han gång efter annan en het, fuktig pust i nacken. Det var Sörman, som stod och koxade över hans axel, granskande arbetet. Julius Krok tyckte, att det påminde om skoltiden, och när han kom hem berättade han det skämtande för sin hustru. Fru Marie sade:

    --Ja, Sörman vet nog, hur det ska vara.

    Det stack ingenjören. Följande dag pustade det åter i nacken, och Sörmans jämrande röst pep tätt intill hans öra:

    --Aj, aj, nu har ingenjörn gjort alldeles på tok--

    Han svängde om på stolen.

    --Vad menar Sörman? Hur kan Sörman tillåta sig--?

    Sörman drog sig baklänges, morrade fram ursäkter. Krok vände sig åter till arbetet, men det gick runt för honom, siffrorna blevo suddiga och meningslösa, han förstod icke deras sammanhang.

    --Hör, Sörman--sade han dröjande. Vad är det, som är på tok? Gör jag inte rätt?

    --Å för allan del! Sörman dristade visst inte rätta sin förman. Och ingenjören skulle inte vara orolig. Om fabrikören bleve missbelåten, så skulle nog Sörman taga det på sig.

    Krok betänkte sig en stund och sade därpå saktmodigt och lågmält:

    --Nej, det ska Sörman slippa.

    Han drog av sig kontorsrocken, kröp åter in i sitt snusbruna skal och lämnade kontoret. Fru Marie blev ledsen, när hon såg sin lille man återvända mitt på blanka förmiddagen. Varför?

    --Jag duger icke till det.

    --Å! sade fru Marie.

    Julius Krok började på allvar undra över, vad han egentligen skulle kunna duga till. Han återvände till sina ungdomliga funderingar över arbetareklassens ställning. I utländska fabriker hade han sett en del nya anordningar för arbetarnas hygien och trevnad. Det var något att taga fasta på. Där hade han kanske funnit sitt arbetsfält.

    Han gick till svärfar.

    --God dag, god dag, lille Krok, vad är det nu han vill?

    Jo, han ville till att börja med föreslå, att en av torksalarna, som icke brukades, skulle inredas till läsestuga och matrum. Vidare borde man uppföra ett litet duschhus, kanske också anordna ett enkelt varmbad--

    --Husch! Vad säger han? Dusch? Dusch får man på dårhus. Pettersson lille, Pettersson, kom hit ett tag! Vill han ha dusch, Pettersson?

    Ingenjören vill duscha er allihop, allihop!

    --Hä, hä, hä, flinade Pettersson. Och inom kvarten var nyheten spridd över hela fabriken och ett bra stycke in på Blekängen. Ingenjören vill duscha oss! De yngre skrattade, de äldre förskräcktes, blickade dolskt under ögonbrynen och mumlade:

    --Han ska så fan heller, den stollen!

    Julius Krok sade till sin svärfar:

    --Jag är trettioett år. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke.

    --Låt mig se, låt mig se--Bromsen tänkte efter. Jo för all del, jag har också varit så där vid pass en trettio. Då hade jag byggt om verkstaden, och fått upp stenhuset--just där lille Kroken bor, ja. Och jag hade lagt dräneringsrör i hela södra staden, och jag hade torrlagt garvarebrunn, och jag hade varit med om sparbanken, fast de fockade mig. Och Enskilda höll jag på med. Jo vasserra, en hinner med mycket på trettio år, bara en ligger i, bara en ligger i--

    --Jag har ingenting att ligga i--

    --Då skaffar man sig. Eller också lever en på sina räntor. Det går så bra, så bra--

    • * * * *

    Julius Krok levde på sina räntor. Sysselsättning behövde han strängt taget icke sakna. Fru Marie hade alltid något ärende han kunde uträtta.

    Om förmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran och tall, gestikulerade en smula och tuggade sönder sina mustascher. Och när skymningen föll på, kröp han upp i änkan Carléns schaggsoffa, tåligt väntande på vännen Roth. Elis Eberhard var en trogen vän, men han hade icke sinne för det sociala. Icke heller kunde han förstå, att någon människa kunde längta efter arbete.

    --Om Gud ville befria mig från mina skulder--ja, jag menar de riktiga--och dessutom kanske bevilja mig en liten pension, så stannade jag inte en timme i "yrket". Jag skulle tugga tobak och läsa följetonger, rörande följetonger. Jag tycker om att bli rörd, när det inte rör mig. För resten ska du inte sucka, Julius Krok. Har man ingenting annat att göra, så kan man alltid göra en god gärning. Gå ut och valla prosten ett par timmar om dagen. Han behöver motion.

    Prosten behövde motion, men faster Mimmi vågade icke längre släppa ut honom ensam. Det var mycket svårt. Gjorde hon min av att vilja följa honom, blev han ond, fick blodet åt huvudet och förklarade sluddrande, att han icke var något litet barn, som behövde tillsyn. Fick han gå ensam, gick han vanligen in i något hus, in till mer eller mindre främmande människor, åt vilka han gav alldeles galna namn och titlar.

    Han slog sig ned och pratade om ditt och datt, mest om ting och människor, som redan länge varit gömda och glömda. Vad de andra svarade, det brydde han sig icke mycket om, men efter en stund tog han upp sin silverrova, höll den tätt framför högra ögat och sade:

    --Jaha, nu är klockan så mycket, nu är det kanske inte värt, att frun bjuder mig på något.

    Så blev han då bjuden på "något" och stannade timme efter timme. Till sist måste faster Mimmi kasta över sig den rundskurna kappan och ut och leta. Ingen visste, var prosten fanns. Hon måste gå ur hus och i hus, knacka på dörrarna och fråga:

    --Förlåt, är prosten här?

    Gatpojkarna stucko sina huvuden in i källargluggar och tittade under rännstensbroarna och ropade:

    --Förlåt, är prosten här?

    Och när syskonen sent omsider återvände till prostgården, ropade ungar i alla gathörn och ur alla portgångar:

    --Prosten är fångad! Prosten är fångad!

    Faster Mimmi tycktes varken se eller höra sina plågoandar. Men prosten slog efter dem med käppen, snurrade runt och fäktade och fick åter "blodet åt huvudet". Vilket allt skadade såväl hans hälsa som hans prästerliga anseende.

    Det var därför en glädjens dag för faster Mimmi, då lille Julius Krok slank inom dörren och lågmält och beskedligt frågade, "om icke farbror skulle vara hågad för en promenad?" Prosten anade icke oråd. Han lät pälsa på sig, kysste syster på kind och tog sin "snälle bror" under armen. Faster Mimmi satt i salsfönstret och vinkade åt dem, när de långsamt och gravitetiskt vandrade över torget.

    --Jaha, jag skulle kanske allt titta upp--upp ett slag. Tack för angenämt sällskap, min snälle bror.

    Men Krok släppte icke taget.

    --Nej, vi ska gå, farbror. Vi ska motionera oss. Vi sitta för mycket stilla.

    --Säger bror det? Ja, bara de inte bli ledsna, de beskedliga människorna. Se, jag ska säga bror, att församlingens herde har sina förpliktelser--

    Dag efter dag tog Krok sin "herde" ur båset och vallade honom på gatorna. Det avlöpte icke utan små tvister och tråkigheter. Men det var alltid en sysselsättning. Och en god gärning! Ingenjören sökte ibland inleda ett samtal över allmänna ämnen. Det gick inte. Prosten talade nog själv, men det var ett långsamt sluddrande tal, som varken hade början eller slut.

    --jo, ser bror, på min tid var det mera gudsfruktan--se--klimatet var allt något mildare--se--jag hade en tulubb, ser bror, jag vill minnas att det var blåräv--va--blåräv?--va är det för något?--det blev mal förstås--mal och mott--Mimmi är nog snäll förstås--men hon--börjar-- bli--gammal--

    Detta ingenjörens kärleksarbete fortsattes över sommaren ända in i november, då faster Mimmi sjuknade i "rosen". Hon kunde icke längre läsa sina följetonger, ingenjören läste dem högt för henne. Prosten var i alla fall för klen att kunna gå ut. Varje morgon stapplade han in till systern, och varje morgon blev han lika förbluffad.

    --Vaför något, Mimmi? Ligger du ännu? Du tänker väl inte bli sjuk?

    Faster Mimmi pekade med tummen över axeln och sade:

    --Vad ska det bli av honom, när jag är borta? En narr för gatpojkar och slinkor.

    Ingenjören sökte trösta, men hon begärde icke tröst. Plågorna gjorde henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville läsa sina följetonger, sköta sitt hus och vårda sin bror. När krafterna slutligen sveko, gjorde hon de sista förberedelserna. Två ekkistor beställdes, svepningslakan utsågos, alla gamla papper brändes, och prostens och hans systers testamenten uppsattes. Prosten ville icke underteckna.

    --Nej fy, det är för lett, sade han. Det är ju, som om jag skulle dö--snart--

    Han dog några veckor före faster Mimmi. Dödsorsaken antogs vara en alltför stor dosis sömnmedel. Underrättelsen om hans död framfördes till faster Mimmi först sent på kvällen. Hon hade legat vaken hela dagen men föll nu i sömn eller förlorade sansen. När hon vaknade, mindes hon emellertid, vad som hade skett och sade:

    --Ja, då är allt i ordning. Skaffa bra med granris och säg till klockaren, att kyrkan ska vara sopad och väl rengjord--

    Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer.

    Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta, att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i krusflorsschaletter. Gammalt folk, som icke på ett årtionde vågat sig ut ur ugnsvärmen, tog nu gud i hågen, svepte schalar kring sina länder och vandrade ut i kylan hållande psalmbok i höger hand och näsduk och glasögonfodral i den vänstra. När de finge se varandra, skrockade de högt av förvåning. Nej si Anners Ers, att du är i livet! Nej, har en sitt, Garvare-Malin! Hon ska väl ändå vara gammal.

    Gummorna trängde sig in till faster Mimmi, de måste nödvändigt veta, om det varit svårt. De krafsade henne på kinden och på ryggen med sina skrumpna händer. De läste upp en och annan psalmvers för henne, och dessemellan sade de:

    --Var inte lessen, lilla mamsell, hon kommer väl snart efter. Det kan ju inte dröja--

    Doktor Roth dunkade dem i ryggen och föste dem ut i salen till kaffet.

    De ströko sig emot honom som gamla kattor, kurrade och mumlade:

    --Nog ska en dö alltid, nog ska en dö, herre Jesus ja!

    Och det kunde Elis Eberhard icke bestrida. Han försökte få faster Mimmi i säng, men det lyckades icke. Kunde hon icke vara med, så skulle hon åtminstone se ståten från början till slut. Nu inser de, vad de förlorat, sade hon till doktorn, som nickade bekräftande. Faster Mimmi knäppte sina händer och prisade Gud:

    --Jag tackar dig, Herre, att du varit nådig från början till slut. Jag tackar dig, att du låter solen skina på min käre brors begravningsdag.

    Jag tackar dig, att han fick ett kristligt slut och en värdig begängelse--

    När faster Mimmi fem veckor senare följde sin bror, var det rusk och dusk och alls ingen ståtlig eller vacker begravning. I sitt testamente hade hon skrivit:

    "Ingen har älskat mig, må därför ingen lägga blommor på min grav. Ej heller må någon följa mig till graven undantagandes officierande präst och klockare samt 1) min käre neveu herr stadsläkaren och med. licentiaten Elis Eberhard Roth, 2) min käre vän vällovlige ingenjören Julius Krok, om han så önskar, 3) en för mig kär person, om han av fri vilje och utan andras tillskyndan sig infinner. I så fall är det min önskan, att denne person måtte taga sin plats i koret nära mitt döda stoft, där eljest kära anförvanter placeras."

    "Denne person" hade fyllt sina åttio år och vädret var ruskigt. Han infann sig icke. Under ett halvt sekel hade han sänt kaffebalar, nu sände han en liten krans av immorteller. Och doktor Roth, testamentexekutorn, ansåg, att blomsterförbudet i detta särskilda fall icke kunde vara bindande.

    Doktor Roth lade för övrigt i dagen en för honom ovanlig sentimentalitet. Han stödde sig tungt på vännen Kroks arm och mumlade någonting om: "Vi Bookar, Krokar och Rothar--" Och plötsligt sade han:

    --Julius Krok, du måste skaffa dig en son.

    --Käre vän, jag har ju två döttrar--

    --Förslår inte! Om du inte skaffar dig en son, så måste jag skaffa mig en. Vilket den allvise guden för min och sin och allas vår skull förbjude! Men ser du, vi Bookar, Krokar och Rothar--

    --Ja, vad duger vi till? frågade Krok.

    --Duger? Duger!--Nää--tillade han lågdraget och spakt. Nej, det kan du ju ha rätt i--

    RÅTTKRIGET

    Kroks bodde en trappa upp, Broms två trappor. På nedre botten hade Julius Krok öppnat en maskinaffär. Svärfadern var förlagsman, två eller tre gånger i månaden inspekterade han affären och gav råd, som voro befallningar.

    Broms bodde ensam i sin våning. Han använde salen till matrum och sovkammare, de andra rummen stodo tillbommade. På förmaksbordet stod i gyllende ram en dagerrotyp av fru Broms, född Roth. Bredvid porträttet låg en stor, skinnklädd bibel, och på bibeln stod en nattlampa med grön kupa. Den brann alla nätter från och med den första september till den första maj. När fabriqueuren tänt lampan, brukade han giva porträttet en kyss och en smekning på ramens baksida.

    --God natt, gumman lilla, muttrade han. God natt, gumman lilla i himlen, amen.

    J. A. Broms hade på gamla dagar blivit en öm make.--

    Fru Kroks Lisen städade salen och bar upp mat morgon och middag. Sitt "kaffe med dopp" förtärde han på krogen Tre Remmare, någon gång hos Carléns. I skymningen lunkade han hem, tände sin lampa och började rota bland sina papper. Men när papperen rasslat en stund, blev gubben mörkrädd. Han smög sig på tå in i förmaket och tände "lilla gummans" lampa. Det lugnade ibland, icke alltid. Blev det för svårt, lånade han upp lilla Louise, fru Maries äldsta dotter. Han var mycket angelägen om att stå väl hos lilla Louise. Han gav henne sockerpullor och förevisade alla sina kattskinn.

    --Morfar skulle ha en levandes katt, sade Louise.

    --Husch nej då. Jag har ju dig, lilla Lova!

    --Ja, men Lova har ingenting, hon.

    Emellertid nöjde hon sig med de döda kattorna, strök dem, schasade på dem och jollrade. Gubben återvände till sina papper. Hon störde honom aldrig, hon visste, att han inte dög att leka med.

    Vid sjutiden knackade det på dörren. Broms flög upp.

    --Vem kan det vara?

    --Inte ska morfar bli rädd. Det är ju bara Sörman.

    --Ja visst ja, suckade gubben och gick att öppna för sin förtrogne.

    Louise gömde sig under bordet, hon tyckte inte om Sörman.

    --Kan lilla Lova säga oss, vad Sörman är för en?

    --Sörman är en tjuvstryker.

    --He, he, he, där hör han! Vem säger det?

    --Barnen.

    --He, he, he, såna elaka ungar. Va säger de om morfar?

    --Morfar är fan själv.

    --He, he, he. Husch då, att Lovan ska vara tillsammans med såna där elaka ungar. Stöt i golvet, Sörman, så att Lisen kommer och hämtar henne. Ska Lova komma igen i morgon?

    --Ja, jag kan väl tänka det.

    --Ska Lova ge morfar en kyss?

    --Nej då, det gör Lova aldrig i livet.

    Hon hyste icke någon större ömhet för morfadern, men hon höll det för sin plikt "att hjälpa gubben, eftersom han är så fasligt rädd". Och sedan hon fått en liten syster på halsen, fann hon det obetingat angenämare däruppe hos morfar. Syster Agnes "förde ett leverne", och syster Agnes hade dessutom lurat henne. Hon hade fått löfte på en bror.

    Och så fick hon en syster!

    När Lisen badade den nyfödda i köket, smög Louise sig in i sängkammaren och kröp upp på sängkanten.

    --Nu ska väl inte mamma vara ledsen längre, sade hon.

    Fru Marie förklarade, att hon inte var ledsen alls--

    --Jaså, det var också besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hörde där uppe, att mamma både skrek och grät? Jo, det är snyggt! Jag var så ond, så jag kunde ha bitit pappa.

    --Det var inte pappas fel--

    --Jaså, det var då också besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som bestämde, att det skulle bli en flicka?

    Fru Marie sköt skulden på Gud, och Louise ångrade sin orättvisa misstanke.

    --Å! suckade hon. Ja, jag kunde väl tro't. Den stackars pappa får ju aldrig bestämma någonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be Gud, så att mamma ska nog få en pojke i alla fall.

    Louise bad. Men det tog sin tid att få Gud med på saken. Han ställde sig synbarligen tveksam, och Louise måste slutligen lova honom, att aldrig säga fula ord, som Blekängsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster Agnes. Det tog äntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet undfick namnet Abraham--ett alltför ståtligt namn för ett så litet kryp, tyckte Louise.

    --Han skulle väl haft skägg då! påstod hon. För resten är han då allt bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara större skillnad.

    Hon var emellertid mycket förtjust i brodern, och hon ville med all makt förmå morfadern att komma och beskåda det nya barnet. Men gubben ville inte, hade icke tid.

    --Ska inte morfar se på, när han badar?

    --Nej, husch då, husch då!

    --Ja men morfar skulle se, va han har för en liten söt stjärt.

    Ingenting kunde locka morfar från hans papper. Broms' affärer blevo med varje år allt mera komplicerade. De båda fabrikerna voro jämförelsevis lättskötta, likaså maskinaffären--i trots av Krokens många galna idéer.

    Men Blekängen krävde vaksamhet och förslagenhet, krävde arbete både dag och natt. Det var ett svårlöst problem: att göra få och små förbättringar och likväl få arbetarna att bo kvar. Deras anspråk växte.

    Icke nog med att de ville ha alla hål tillstoppade, väggarna diktade, taken tätade--de fordrade också kakelugnar, vattenledning, uthus, fönster--gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med en byggmästare, Larsson, som ville bygga åt dem. Lyckligtvis hade han små resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.

    Dessutom hade Broms och Sörman sina "metoder".

    Broms lånade ut pengar, Sörman förmedlade lånen som gåvos mot revers med ett eller två borgensnamn. Räntan var blygsam--sällan över 4-1/2%. Hela lånerörelsen var ju en sorts välgörenhetsinrättning, som uteslutande kom Bromsens arbetare till godo. Även som borgensmän godtogos endast Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna kassaskåpet.

    J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare. Omsättningarna försiggingo i regel utan svårigheter, och man skulle ha slarvat bra nog med räntorna, innan det blev tal om avdrag på lönen. Men det var en egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som på ett underbart sätt förlängde deras tillvaro: förfallodagen inträffade alltid mitt i vintern, då vedprisen stodo som högst, då nordnordvästen tjöt som argast i Blekängslådornas gluggar, då de välsignade ungarna måste ha skor på fötterna och någonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel på, att en "lapp" kunde förfalla till betalning vid midsommartid. Det var en egenhet.

    För J. A. Broms hade denna lånerörelse stor betydelse. Den ställde honom i ett innerligare förhållande till arbetarna. Den gav honom rätt att faderligt vårda, faderligt råda, faderligt tukta, där tuktan var av nöden. Framför allt gav den honom makt att stoppa alla okloka nybyggnadsplaner, alla fåvitska förslag att övergiva Blekängen, där man bodde så billigt och hade det så bra, så bra--

    Men å andra sidan krävde en så vitt förgrenad rörelse otroligt mycket arbete och omtanke. Som säkerhet för sina pengar hade han endast arbetarnas löner och deras bohag. Lönerna voro lätta att kontrollera, bohaget svårare. En à två gånger i veckan inspekterade Broms eller Sörman pantbankens och möbelhandlare Isac Schönmayers lager. Men det fanns även andra utvägar för en otrogen arbetare att bedraga sin husbonde. Vem kunde kontrollera alla gårdfarihandlare? Vem kunde förhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda dag måste Bromsen vandra ur hus i hus och räkna persedlarna.

    Han måste också se till att bohaget icke förstördes, han måste läsa lagen för vårdslösa hustrur och för elaka ungar, som äro värre än råttor.

    Oupphörligen måste han göra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt måste han övervaka sitt Blekängskapital, leda rännilarna, så att de icke måtte förrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.

    Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider.

    Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A.

    Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mörkrädd, han vakade i ångest och sov med maran.

    "Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin säga, förklarande vissa texter. "I sen honom komma med upprätt, viskande svans, med hornen till väders och uppspärrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en tigers klor. Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar, hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den beskedligaste katta."

    Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi kors--kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på satan. Men säkert är, att även Bromsen hade två gestalter. Och att han, då den gröna nattlampan flämtade och maran satt på lur, icke var stort farligare än den beskedligaste katta.

    Det var emellertid en hemlighet och kunde sålunda icke minska respekten.

    Blekängsmadammerna voro i allmänhet fromma kvinnor, som avskydde svordomar och stygga ord. Men när de välsignade ungarna kommo inrusande med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de vanligen inga invändningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid.

    Trasigt måste ställas undan och det prydligaste sättas fram. Matrester, vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men absolut nödvändiga.

    I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder, porslin--allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt mera lättsmält. Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade invånarna till liv och lem.

    Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder. Men fabrikören hade haft den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och råttkungen hade flyttat till Blekängsbron.

    Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av äkta valnöt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likväl icke var någon särdeles aktningsvärd kvinna, hade sett råttor ta blanka riksdalrar ur Tre Remmares disklåda.

    --Och nu ska inte fabrikörn tvivla på mig, för fabrikörn vet att jag aldrig ljuger för fabrikörn, för det är en skam att ljuga. Men likafullt såg jag en råttfuling, som hade svansen pinfull med tolvskillingar och tioöringar. Och det kan inte förklaras på annat sätt än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan--

    J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i sängkläderna. Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket, morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten under taket.

    Och de större barnen vaknade mitt i natten, skreko på ljus, gräto och illfänades, så att far själv måste stiga upp, schasa på råttorna och daska om ungarna.

    Skomakar Hagelin, församlingens äldste, en tänkande och behjärtad man, fick slutligen i uppdrag att frambära Blekängsbornas nöd inför stadsfullmäktige. Han utarbetade en hel liten historik över råttorna, "som ingalunda höra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med välvilja och aktning". Han nämnde i förbigående några ord om "en icke omöjligen existerande s. k. råttkonung, vars seder skola vara otuktiga och därför desto farligare och ovärdiga ett kristet samhälle, som även bland djuren bör beflita sig om tukt och hyfsning."

    Herrar stadsfullmäktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frågans remitterande till en kommitté, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk, biologisk och teologisk synpunkt måtte granska herr stadsfullmäktige Hagelins så märkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt alltsamman, och änkan Carléns toddar tömdes under glam och stim. Men hos Blekängsmadammerna var känslan för det komiska föga utvecklad. De sågo sig övergivna av denna världens stora, de vände sig till Gud, som väl ändå till sist ska få bukt med alla sina skapade varelser, det må nu vara råttor eller stadsfullmäktige eller lärda doktorer.

    • * * * *

    Denna ödmjuka, tålmodiga hållning behagade icke Blekängsbarnen. De fingo alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar.

    På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar.

    Enok Ebenezar var en sex sju år gammal, han hade i sin ungdom stått i ett ömt förhållande till änkan Carléns taxtik, som fött honom en son, Prick, en riktig fuling men en förträfflig råttdödare.

    Båda dessa djur hörde till Louise Kroks närmaste vänkrets. Hon beslöt att använda dem i råttkriget, det skulle kosta dem ansträngning och blod, men det skulle helt säkert bereda dem ett ogement nöje.

    Emellertid var Louise alltför klok att gå till verket utan grundliga förberedelser. Först och främst måste hon skaffa sig noggranna underrättelser om råttornas hemliv. Hon erfor av trovärdiga Blekängsbarn, att råttorna i början av september inte alls ha några ungar. Vidare att de vila sig på lördagarna alldeles som judarna, och att de således troligen hålla sig samlade under bron den dagen.

    Den första lördagen i september, som var en mycket ruskig och blåsig dag, samlade Louise sina trupper på Blekängsgatan. Hundarna höllos i band, far och son morrade ilsket åt varandra, men denna inbördes fiendskap skulle säkerligen försvinna, när de väl kommit i strid med råttorna.

    Louise ordnade sina skaror. Två gossar Björner, riktiga skvallerbyttor, skickades hem och vid deras hot att skvallra fästes intet avseende.

    Syster Agnes och lilla Abraham posterades i hörnet av Oscarsgatan, dels för att de icke måtte bli åsyna vittnen till blodbadet, dels för att hålla utkik på obehöriga. Av samma orsak placerades lilla flickan Sörman, som hade röda strumpor, och hennes bror i hörnet av Sofiagatan.

    Någon överrumpling från ordningsmaktens sida befarades icke. Men det fanns i staden en ung lektor Holmin, för vilken man aldrig kunde vara säker. Han smög ikring som en katt, flaxade fram ur dunkla vrår som en läderlapp. Han kallades "Aposteln" och fruktades av både Gud och människor men mest av barnen.

    Sedan dessa försiktighetsmått vidtagits, smögo sig Louise och två stycken pojkar in på tändsticksfabrikens gård för att stjäla bräder. Det var nämligen nödvändigt att stänga för brovalvets västra mynning, eljest skulle råttkungen kunna dra sig tillbaka uppför bäcken. Brädstölden avlöpte lyckligt, men under tiden råkade hundarna i slagsmål, barnen släppte snörena och Prick jagade sin fader Enok Ebenezar utför hela Blekängsgatan. Och ehuru Louise tämligen snart lyckades infånga dem, gjorde händelsen ett nedslående intryck på Blekängsbarnen.

    --Ä--det är inte värt, viskade de. Ä--och så kommer bara fabrikörn rätt vad det är och slår ihjäl oss.

    Av hänsyn till Louise kallade de honom fabrikörn i stället för gubbfan. Louise sade:

    --Det var då också besynnerligt. Ni vill väl bli uppätna av råttorna, kan jag tro. Usch, vad ni är fega. Jag ska nog sköta om morfar.

    Fördämningsarbetet påbörjades. Det var livat och utfördes snabbt och villigt. Louise måste dela sin uppmärksamhet mellan arbetet och lille Abraham, som börjat gråta. Hon blev otålig.

    --Ja, ett är då säkert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De är bara till besvär.

    Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen, dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde.

    Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko, hundarna skällde och sleto i banden.

    --Släpp dem inte! ropade Louise. Agnes måste gå hem med Abraham, för det börjar regna.

    --Gå hem själv! sade Agnes.

    Pojkarna förkunnade, att dammen var färdig. Vattnet började redan stiga upp på Blekängsgatan. Man måste handla. Men pojkarna hade fått myror i huvudet. Vem skulle egentligen få råttorna, de döda råttorna?

    --Usch, ni får ta dem. Var så god. Men jag ska ha råttkungen, för jag vill visa onkel Roth, att han finns.

    Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten.

    Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade Enok Ebenezar under bron.

    --Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna--

    Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig.

    --Hagelins pojke kommer, berättade hon.--Vilken av dem?

    --Benjamin.

    --Horungen, sade pojkarna. Men det förstod inte Louise.

    --Jaså den. Jag kan då inte förstå, att Enok inte ger skall. Vi måste släppa dit Prick också.

    Prick rusade genast in under bron och ställde till med ett förfärligt oväsen--Ä, de slåss, sade pojkarna.--Nej, de tar råttor, sade Louise.

    Passa på, säger jag er. Snart kommer de.

    Pojkarna beväpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise måste upp ur bäcken för att mota bort Agnes, som nyfiken närmat sig.

    --Att du inte skäms. Ska du låta barnet se på ett sådant elände.

    Under det att systrarna grälade med varandra och sökte trösta Abraham, som åter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron.

    Han gjorde sig underkunnig om vad som förehades. Det var en mycket stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet.

    --Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen uppgjorts, sade han eftertänksamt:

    --Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som gubb-fan.

    --Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna.

    --Ä--hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst. För resten är det väl ni, som ska slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå ihjäl en råtta inte.

    Louise kom fram till dem, hon var upprörd men behärskad.

    --Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade hon. Benjamin har aldrig fått lov att vara med.

    --Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag är, och går, vart jag vill. Fördömda ynkryggar. Adjö med dig, blodsugareunge.

    Därmed gick han. Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.

    Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta, som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade och nosade.

    En av pojkarna sade:

    --Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen?

    Louise svarade kort:

    --Det har jag sagt.

    --Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna.

    Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon behärskade sig och sade:

    --Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en.

    Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.

    --Det ska vi väl se, sade pojken. Det är väl ändå vi, som byggt dammen.

    --Understa dig inte, skrek Louise. Det är då också besynnerligt, ska vi ha slut på råtteländet eller ska vi inte--

    Men vattnet, som dämts upp bakom bron, hade redan fått hjälp, bräder och stenar vräktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och ett jämrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan bräderna, borrade ned tassarna i dyn och lyckades hålla sig kvar, tills Louise fick tag i hans halsband. Prick var räddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet över Blekängsbäckens stenar. Hans huvudskål var krossad.

    --Enok, Enok! Älskade Enok, ropade Louise. Å, snälla barmhärtige Gud, fräls Enok!

    Pojkarna lyckades få upp honom på land. Men när de sågo, att han var död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn.

    Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjänt kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade på huvudet och gick sin väg.

    Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror.

    Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda. Flickan tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne i lådan.

    --Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen.

    Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned kistan och började gräva i jorden.

    --Varför ska hon begravas? frågade gossen.

    --För det är synd om'na, sade flickan.

    --Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen.

    --Nej, det är bara när en döps. Men vi ska läsa Gud som haver.

    --Den kan Gusten med! sade gossen.

    Och så läste de "Gud som haver"--flickan flytande och med "betoning", gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog lillebror och spaden och släpade dem över bron.

    Och därmed var råttkriget slut.

    INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER.

    OCH APOSTELN VAKAR

    Vid fyllda fyratio år upphörde ingenjör Julius Krok med allt arbete.

    Maskinaffären gick bra, men ingenjören hade visat sig vara överflödig.

    Och likväl hade han gjort ganska mycket för den affären. Han hade bland annat låtit sätta upp två stora båglampor framför ingången, de första båglamporna i staden. Det var en väldig reklam, och dessutom inbillade han sig, att lamporna skulle verka uppryckande på stadens affärsliv.

    Krokens lampor betraktades länge som någonting märkvärdigt och utomordentligt luxuöst. Vid Mickelsmässan lockade de bönder som flugor.

    Och stadsborna själva stämde möte "under Krokens lampor", förebrådde sina lata och lättsinniga barn, att de "rände under Krokens lampor" och använde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser värre än Krokens lampor!"

    Julius Krok blev snart led vid sina lampor. De lyste honom i ansiktet, när han gick ut, de lyste honom i ansiktet, när han kom hem. Det var som att gå tvärs över societetshusets stora sal en första decemberkväll, då man firade konungens namnsdag. Julius Krok ville plocka ner sina lampor igen, men svärfar sade nej. Och följden blev, att Julius Krok höll sig hemma om kvällarna.

    För resten kunde han gärna stanna hemma. Änkan Carléns arvingar hade i grund förstört "källaren" för honom. De hade rivit ned det blågröna huset, schaggsoffan mellan kamin och fönstret existerade icke längre. De hade byggt upp ett stenhus med torn och tinnar. Röd plysch på möblerna, röda mattor på golv, vars bräder icke voro handsbreda. Uppasserskor i stället för skänkmamseller, och i stället för gumman Carlén med sin gulskaftade korkskruv, sin brokiga schal och sin vita spetsmössa, en blekfet herre i svart redingote, en blekfet herre med vaxade mustascher.

    Julius Krok kunde gärna hålla sig hemma, alltid fann han någon sysselsättning. Han satte sig vid bordet och såg på, hur fru Marie förde nålen upp och ned genom stramaljen. Ibland nickade hon åt honom, och han nickade igen. Ibland frågade hon, om han inte skulle gå ut och röra på sig litet. Det låg ingen ovänlighet i frågan, endast en svag ängslan att han kunde ha tråkigt.

    Men han hade icke tråkigt. Han satt och funderade över Abraham. Vad skulle gossen bli?

    Fru Marie sade:

    --Om Gud vill, så blir han en hederlig karl.

    Visserligen, men det var icke nog, icke ens det väsentliga. Julius Krok var själv en hederlig karl. Det viktigaste är, tänkte han, att gossen blir orädd, stark och ihärdig. Framför allt ihärdig, ja gärna envis, om det inte går för mindre. Av två onda ting--

    Doktor Roth hade ställt gossens horoskop och spått--på skämt-- naturligtvis--att han skulle bli skarprättare.

    --Av morfar har han ett flinthjärta, av mor ett orubbligt lugn, idel goda egenskaper. Men tyvärr har pojkstackarn en far. En kar' som sover tre år och vaknar det fjärde för att rusa upp och hugga yxan i sten. Låt honom studera till skarprättare. Det är inte ärofullt men det är nyttigt--

    Sådant skämt behagade icke Julius Krok, det var alltför grovkornigt.

    Han insåg naturligtvis det löjliga i att söka staka ut en treårig pys' levnadsbana. Men det var något att sysselsätta tankarna med, en fantasilek. Fru Maries hand, som med maskinmässig precision förde nålen, plågade honom. Yllegarnet fräste mot stramaljen, det var ett obehagligt ljud, ständigt upprepat, ständigt upprepat.

    --Marie, skulle du inte vila dig?

    --Vila mig? Hon såg upp, hela ansiktet log, men ögonen voro av gråsten, matta och uttryckslösa. Man kan väl inte vila sig jämt--

    --Se på mig, hi, hi, fnittrade ingenjören till. Se bara på mig, Marie--

    --Det är en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom familjen och dess närmaste omgivning betraktades ingenjören som en "tänkare". Och man bemötte honom fördenskull med en viss medlidsam vördnad. Detta förhållande var honom varken obekant eller obehagligt.

    Han kunde icke låta bli att kokettera med sin öronlock, och han kunde icke låta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att när han stirrade framför sig, tystnade barnens stoj, och när han snurrade öronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i köket eller in i barnkammaren. Den enda, som icke hyste någon vördnad för öronlocken, var lilla Agnes.

    --Om pappa ändå ville klippa bort den tussen, sade hon, så skulle pappa se riktigt snygg ut.

    När Agnes satt vid salsbordet och sydde dockkläder, gick ingenjören in till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han gjorde en liten sned bugning för sin dotter och sade:

    --Kära Louise, kan jag få sitta här en stund? Här är så varmt och skönt.

    --O ja då, det fick han visst! Louise var välviljan själv, hon gjorde bekvämt för pappa, skulle nödvändigt lägga upp hans fötter på en stol, svepte honom i filtar och erbjöd sig till och med att springa upp till morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham stränga förmaningar.

    --Gå nu inte sta och kladda på pappa, för då blir det smisk. Och hör sen!

    Ingenjören höll en tidning för ansiktet och lyssnade på barnens joller.

    Det var nästan uteslutande Louise, som förde ordet. Hon kunde alla Blekängsmadammernas jeremiader utantill, hon kände livets, särskilt det äktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med dockan Vera. Det skedde medelst några hastigt frammumlade besvärjelser.

    Och sen brast stormen lös!

    --Jaså! Det var besynnerligt. Tycker du, att det här är ett kristligt leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?

    --Jag är inte full, sade. Abraham.

    --Jaså? Inte det? Du kan ju inte stå på benen. Nog får en tåla att du tar dig ett glas, eftersom du är karl. Men du får sova i förstugan och hör sen! Jag vill inte veta av några konster, så att barnen ser det--

    --Skulle ni inte kunna leka någonting vackert? frågade ingenjören. Till exempel, att Abraham är en prins, som drar ut på friarestråt. Och så dödar han en stor drake. Jag ska gärna vara draken, jag. Så här--titta--Och ingenjören grinade till sig på ett mycket diaboliskt sätt. Men Louise skakade på huvudet.

    --Ja, du förstår, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham är alldeles för liten. Inte vet han, vad en drake är. Bara han blir stor så ska vi leka vackra lekar.

    Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i åminnelse. Då måste han ligga stilla under pappas stol, vädra någon gång och morra men alltid vara mycket lydig. Under tiden berättade Louise historier från Blekängen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Sörman sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berättade hon om madam Pettersson, madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.

    --Jo för ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, för när han gifte sig så drack han ut tre liter. Och han var så oredig på morgon när han vakna', så när han fick se madam Pettersson i sängen, så sa' han: Säg mig sanningens ord, Malin: Är vi gifta eller är vi bara förlovade? Och då sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och så sa' hon, att han skulle skämmas, för annars hade hon minsann inte legat där. Och då sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag drömt.

    Men vet du, vad onkel Roth sa'? För han var med, då Malin fick tvillingarna, för de var väl sjuka, de små kräken, kan jag tänka. Och när då Liter-Pelle kom hem om middan, så sa' onkel Roth: Jubla, Pettersson, jubla, det är tvillingar. Och nu så kallar de onkel Roth för jubeldoktorn. Det kan en veta, att det är ingenting att jubla åt. Men Liter-Pelle, den stollen, han är så glad och säger att kors i jösse namn, det lär ska vara mina pojkar båda två, efter vad Malin säger. Men madam Andersson säger, att han kan vara lagom stursk. För när man har flera hundra kronor skuld och avdrag på lönen för hyran, så ska man inte vara så överflödig, det går aldrig väl, säger madam Andersson.--

    --Vovvovvov, skällde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.

    --Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd.

    --Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga?

    --Jo, det voro de visst det, påstod Louise. Är ett barn icke riktigt smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn.

    --Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem?

    Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant.

    --Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja.

    Och tvillingarna med!

    Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade av sig filten och började vandra av och an i rummet. Abrahams balja var måhända icke lämpad för folkbad i större skala. Men det fanns andra utvägar. Byk- och brygghuset på söder. t.ex.? Ett otäckt gammalt ruckel visserligen, som icke använts på många herrans år. Men pannmur och panna funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast slå ihop några kar. I hast skulle det ske, ty skedde det icke i hast, så skedde det aldrig!

    Louise fick i uppdrag att förbereda barnen. Hon beskrev för dem badets behag, och hon talade om, att barn bli mycket snällare, sen de väl blivit rena. Och tänk, vad fin du ska bli! sade hon. Tänk om din mamma inte känner igen dig!

    Det där skrämde barnen en smula och bland mödrarna restes ett segt motstånd. Nog kände man den stollige ingenjören. Männen hade han velat duscha, och nu ville han bada ihjäl ungstackarna. Men han skulle allt akta sig, det kunde bli fästning för mindre.

    Doktor Roth, som understödde företaget med många råd och ännu flera speglosor, ansåg, att man borde vända sig till skolmästaren. Men han måste tas med lämpor. Magister Bäckman var en beläst man och en stor politikus. Han hade radikala åsikter i många stycken, men i fråga om barnavård höll han sig helst till det gamla.

    --Nu skall det prövas, sade doktorn, när de båda herrarna klättrade uppför magisterns knarrande trätrappor. Nu ska det prövas, om vi äro kallade att styra folkens öden.

    Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina testar med fingrarna och bugade.

    Nej, se herr stadsläkare Roth och herr ingenjör Krok--det var en ära.

    Ottilia, min hustru, jag har fått besök! Giv mig en nystärkt krage.

    Behagar herr doktorn en pris snus?

    Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och nös, som endast doktor Roth kunde nysa. Därefter sade han:

    --Magistern har väl hört den sista nyheten? Inte? Jo, nu må magistern tro!--

    --Va'--va'--va' är det, herr doktor? Va' är det?--Ottilia, du glömmer att göra les honneurs.

    Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn kastade bomben.

    --Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud Aten.

    Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget pekade i vädret. Han var överväldigad.

    --Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig farit till Grekland, det forna Hellas.

    --Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder. När de lämnade magistern, var han entusiastisk badvän. Han tyckte icke om nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sändebud, Hellas' förfall hade bragt honom till besinning.

    Den första lördagen i september tågade folkskolans barn i god ordning ned till brygghuset, där madam Andersson fyrade på under pannan. Först kommo gossarna med magister Bäckman i spetsen. Han räknade: ett tu. Se rätt fram! På lämpligt avstånd följde fru Ottilia med flickorna. De fnissade förläget och några av de minsta gräto av skam och ängslan.

    Söderfruarna granskade tåget i reflexionsspeglarna och utbytte sina tankar. I Garvarebrunnsgränd hade några Blekängsmadammer samlats "för att säga adjö" åt barnen. De voro fortfarande misstrogna och förargade på ingenjören. Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen.

    Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna.

    Men intet mänskligt var honom främmande. Han spände ut sin regnkappas vingar och flög ut ur portgången.

    --Vart skulle magistern taga vägen? Bada? Bada gossar och flickor om varandra?--Nej, bykstugan var delad i tu delar förmedelst ett skynke?--Och vem garanterar?

    --Det gör Ottilia.

    Lektorn betraktade fru Ottilia och kände sig något lugnad. Men för säkerhets skull beslöt han att övervara det första badet. Aposteln kommer med, viskade barnen, och de höllo sig tysta som små möss.

    Ångan, hettan, plaskandet eggade upp "Aposteln". Han blev röd under ögonen, hans händer skälvde.

    --Det här går inte an, viskade han till magistern. Det måste vara olika baddagar för gossar och flickor.

    Magistern hade ingenting att invända i princip, men han trodde, att det skulle bli dyrare för ingenjören, som stod för kostnaden.

    --Det är snuskigt att tänka på pengar i ett sådant fall, menade lektorn. Han gick genast upp till ingenjören och frågade honom öppet, om han ville vara en ungdomens förförare. Nej, det ville han icke. Han begärde ökade anslag av fru Marie, och de beviljades utan knöt. Fru Marie var mycket medgörlig, nar det gällde mannens "funderingar".

    Följande lördag var det åter gossarnas tur att bada. Lektor Holmin mötte vid södertull, magistern satte skägget i vädret och låtsades icke se honom. Men lektorn strök honom över rockärmen och sade:

    --Jag tänkte hjälpa magistern med att ha uppsikt över gossarna. Det är en oerhört svår sak. Vi måste betänka, tillade han viskande, att själva nakenheten verkar förförande.

    Magistern tuggade fram ett: fi donc! och marscherade rak som en korpral in i den vita dimman. "Aposteln" flög efter med flaxande vingar.

    Rastlöst tassade han av och an mellan badkaren, stannade ett ögonblick här och där för att spänna sina rödsprängda ögon i någon lekfull syndare. Gossarna stänkte vatten på honom, det hörde till badningen, och dessutom hade han regnkappa. Magistern stod bakom pannmuren, pöste och fräste som själva ugnen. Men aposteln fullgjorde sin plikt utan människofruktan. Han sprang utefter väggarna och granskade dem med förstoringsglas. Och slutligen fann han, vad han sökte: En gosse hade klottrat ett fult ord på väggen.

    Det blev rannsakan! Magistern måste leta igenom alla fickor för att finna den brottsliges, som måste innehålla en blyerts. De hade blyertsar allesamman, mer eller mindre söndertuggade men brukbara.

    --Gossar, sade lektorn, och han talade milt, på det att den skyldige måtte gå i fällan. Gossar, kan någon av er säga, vad det här ordet egentligen betyder?

    Gossarna stirrade på varandra och i backen, magisterns sträva skägg gick till väders. Men madam Andersson slog sig på knäna och skrek:

    --Nej, aldrig hörde jag på maken! Ska det bli katkesförhör!

    Det blev skratt och fnissande. Aposteln flaxade ut, försvann som en svart fågel i dimman. Han flaxade upp på Nyheternas redaktion och satte sig att skriva. Redaktören, som var en trött gammal man, sade:

    --Ja, nu skriver du någonting rasande, Holmin. Och så får jag skämmas.

    Men vad gör det mig? Svärta som svärta, smörja som smörja.

    Artikeln framkallade mycket tissel och tassel i staden. Men magistern fortsatte oförtrutet att bada sina ungar. Han var envis som synden. Och dessutom var han född diplomat och politikus. När "lördagsgossarna" tågade förbi någon farlig punkt, där lektorn brukade stå på lur, tog han upp en psalm, vanligen den etthundra och tjugufjärde.

    "Mörksens furste stiger ned, hotande och vred--" ljöd det ur sjuttio vidöppna pojkgap. Och aposteln måste vända. Han kunde icke tysta ned psalmsångarna. Magistern visste, vad han gjorde.

    Men Julius Krok led av allt detta bråk. På söder sa' man, att han förförde barnen, och på norr, att han förkylde dem. Det var sorgligt båda delarna. Han visste ju, att det var överdrifter, men någon sanning kunde där ju ligga till grund. Också kunde han icke värja sig för den tanken, att allt vad han gjorde var galet. Eller snarare blev galet. I och för sig kunde det nog vara rätt och bra, men det behövdes bara, att han lade handen vid--

    Julius Krok förälskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra på måfå mellan stammarna. Han kunde lägga sin hand på en tall alldeles som man lägger handen på en väns axel, när man vill tala förstånd med honom, giva och taga skäl. Tallarna gåvo inga skäl och togo kanske icke heller.

    Men de läto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och ro. De störde honom icke, och de skrattade icke åt honom, när han vände ryggen till.

    Ibland fick Abraham följa med till skogen. Louise gick i skola och Agnes satt helst hos mamma. Men Abraham följde gärna med, i synnerhet om pappa bar honom, när han blev trött. Han var tyst och lydig, sprang efter som en liten hund. Syster Louise hade lärt honom, att man aldrig fick störa pappa, när han "tänkte". I skogen brukade pappa tänka högt och slå med händerna, men det förvånade icke Abraham. Han hade varit i kyrkan och sett prosten "bära sig åt". Han antog, att det här var någonting liknande och under alla förhållanden något, som han icke behövde bry sin hjärna med.

    På Blekängsgatorna kunde det någon gång hända, att Abraham kom i slagsmål med någon liten gosse. Det skedde i all tysthet. Pappa hade förbjudit honom att slå fattiga barn. Det var synd.

    --Ja men rika barn då? invände Abraham. Dom får jag väl klå?

    --Jo, medgav ingenjören, som icke ville göra alltför stora inskränkningar på sonens frihet. Jo, om det inte är flickor. Flickor äro nämligen svagare----Ja men Agnes är starkare än jag. Henne får jag väl klå? När hon säger Ahabraham--Ingenjören svarade undvikande, och gossen fick klart för sig att strykförbudet egentligen inskränkte sig till "fattiga barn". Han godtog det. Han tyckte inte om att fundera för mycket. Var det rätt, så var det rätt.

    En frostklar novembermorgon hade far och son förirrat sig ända upp till Tanningen, till den förfallna jaktstugan, som ligger högt över sjön.

    Abraham var trött och en smula grinig. Ingenjören satte sig på stenen utanför stugan, tog gossen i knät och berättade sagor. Han berättade om varulven, hans röst var entonig och Abraham somnade. Han vaknade av, att fadern rest på sig och, alltjämt hållande gossen i famn, upprepade gånger bugade i riktning mot stugan.

    Abraham vred sig ett halvt varv runt och såg en underlig syn. I stugdörren stod en stor, fet ung man, besynnerligt klädd. I trots av kylan bar han varken rock eller väst, bara skjorta och byxor. Men byxorna slutade vid knäna, de ludna benen voro blottade, fötterna voro instuckna i halmsockor. Han bar guldbågade glasögon och en tjock guldkedja hängde över magen. Även främlingen bugade upprepade gånger och smålog. Det lugnade icke Abaraham. Han hörde ingenjören be om förlåtelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen måste vara varulven. När främlingen närmade sig skrek han högt:

    --Spring då, pappa! Det är varulven.

    Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var.

    Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat. Hyltenius var systerson till baron de Sars på Rogershus och efter vad det påstods förlovad med baronens fosterdotter. Ingenjören kände honom ytligt, han blev förlägen över att hava blottat sig inför en främling. Han titulerade honom baron, tog tillbaka titeln, vecklade in sig, rodnade och snubblade på stenarna. Och Abraham skrek.--

    I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara att skotta Björkenäsvägen. Nordnordvästen blåste stadigt, strök snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som kafferostare.

    Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna.

    De tittade långt i kolbingen, eller gingo med händerna väl inrullade i förklädet runt vedstapeln på bakgården, den ynkliga lilla stapeln, som mest bestod av ris. Gummor och barn med säckar på ryggen ströko i mörkret omkring tändsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut vakter. Men vakterna fingo fri täring på Tre Remmare och det svarta fnaset i kolbingen steg ända upp till kanten. Det var avverkning i Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.

    Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten. Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.

    Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben.

    Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken.

    Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.

    Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman.

    Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och stirrade ut i mörkret.--

    J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt. Blev den affären icke klarerad på tillfredsställande sätt, så skulle det knaka i många knutar. Själve häradshövding Björner påstods vara illa däran. Han hade varit ute på Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade insjuknat i difteri. Gamla gubben! Världen hade fått en knuff.

    De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt förvånade.

    De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tänkt sig möjligheten.

    Skulle de inte ha arbete till dödagar?--Var står det skrivet? frågade Bromsen. Nej, det stod inte skrivet någonstans och arbetarna gingo hem till sina madammer, klöste sig bak öronen och sade:

    --Nej, gubbfan har nog rätt, si. Det står inte skrivet.

    Lyckligtvis var det slädföre och stor timmerkörsel i skogarna. Det var ovant arbete och hårt för dem, som skämts bort vid ångpannorna. Men det fick gå. Värst var det med matsäcken, som ibland måste lagas för både två och tre dagar, och med kläderna, som inte voro avsedda för utearbete. Men det fick gå. Förtjänsten var skaplig.

    Trettondagsafton slog vädret om. Sydosten kom. Backarnas björkar raknade, snön smälte. Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen.

    Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt. Till sist hade han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens.

    --Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det fanns inte plats längre i stathuset.

    --Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge dem?--

    --De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle. Men en kan i alla fall inte se likare ungar. Så inte kan det väl vara fabrikörns mening, att de ska svälta ihjäl?

    --Ja, varför super han så, kära Pettersson? Han super opp sina pengar--

    --Jag har inga pengar, fabrikörn. Jag super på krita, så det är ingenting att säga om.

    --Ja, vi ska se till, vi ska se till--

    Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hålla Blekängslådorna fria från de tunga istappar, som hotade att fördärva takkanter och stuprännor. Vädret var ostadigt, det snöslaskade och regnade om dagarna och frös om nätterna. På söder snöt man sig, hostade, drack fläderte och åt kungens av Danmark bröstkarameller. På norr drack man "uddevallare", när det fanns mojänger. Pettersson, som oupphörligen granskade sina tvillingar och vägde dem i handen eller på besman, var icke belåten. Han stack dem med pekfingret i köttet och skakade på huvudet.

    --Va i hällskock är det med dem? Äter di inte?

    --Nej, det är allt klent, sade Malin. Det är som om de hade svårt att få ner'et. Jag kan väl aldrig tro, att de är sjuka.

    --Å hut! Di där! Di är ju röda och varma som små kräftor.

    Men han gjorde i alla fall ett bra litet paket av tvillingarna och bar dem upp till doktor Bring. Doktor Bring var förste stadsläkare och efter vad det påstods en obegripligt lärd man. Han hade "öga", så att han vid första blick kunde se, vad som fattades. Till skillnad från "jubeldoktorn" kallades Bring fädoktorn, emedan han ofta hälsade sina patienter med frågan: Är du nu sjuk, ditt fä?

    Malin väntade i dryga två timmar på make och barn. Sedan sprang hon barhuvad och utan schal--schalen hade tvillingarna--upp till doktorn. I väntrummet fann hon Pettersson. Han satt på en stol och höll tvillingarna i knät. De sovo med öppna munnar.

    --Jag skulle vänta tills de vakna, sade Liter-Pelle och smålog fånigt.

    Jag kunde väl inte ge mig till att väcka på dem.

    --Din stolle! sade Malin. Hon tog tvillingarna och gick, Pettersson lomade efter. Inkommen i köket satte han sig vid spisen och stirrade slött framför sig.

    --Nå, va sa' han? frågade Malin. Men Pettersson svarade icke. Han satt där och svalde och svalde och emellanåt gick det ett skyggt, dumt leende över ansiktet. Då blev Malin rädd. Hon röck honom i öronen och skrek:

    --Jesus, Pettersson, är du full?

    --Nej, sade Pettersson långsamt och avvägt. Inte är jag full något inte.

    Men--di--har--difteriet--

    När Pettersons tvillingar kommit i jorden, tog han på nytt till att supa. Han stannade hela dagen på Tre Remmare och istapparna fingo växa bäst de gitte. En gång, när han såg fabrikörn komma fram bakom fabrikens plank, gick han ut till honom, strök av sig mössan och sade:

    --Jo, se det gick allt, som det skulle. Ungarna kom i jorden. Så nu ska inte fabrikörn vara orolig något över det. Utan lapa pengar bäst han kan.

    --Husch då, fy skäm ut honom! sade J. A. Broms och linkade bort så att kattsvansarna slogo honom om benen.

    --Ser han inte ut som fan själv? frågade Pettersson. Och närmaste man, som var Benjamin Hagelin, svarade:

    --En skulle slå ihjäl'en.

    J. A. Broms var en olycklig människa. Icke nog med att man gjorde honom ansvarig för allt ont, som hände, kölden, nöden, difteriepidemien. Man gjorde också intrång på hans äganderätt, man bestal honom. Stadens myndigheter bestulo honom! De båda stadsläkarna hade kommit upp med otyget, det kallades desinfektion och det bestod i att bränna--bränna J.

    A. Broms tillhörigheter, saker som utgjorde säkerhet för hans utlånade pengar. Han sökte tala reson med dem, först och främst med Elis Eberhard Roth, som ju i alla fall var hans kära avlidna hustrus egen köttslige brorson.

    --Se, du förstår, kära söta bror, att det är säkerhet för mina pengar.

    Kom med, du ska få se, att jag har uppskrivit alltsamman. Och så ska det brännas. Husch då! Det går ju så bra, så bra att tvätta--

    --Jag är kolossalt ledsen, onkel. Men du förstår--lagen, hälsovårdsstadgan. Och du kan ju hålla dig skadeslös genom att taga hypotek i gravarna. De stiger, de stiger!

    Doktor Bring sade:

    --Håll mun, ditt fä! Annars ska jag låta bränna Blekängen från kant till kant. Nu vet du.

    Det tog skruv. J. A. Broms visste icke längre var gränsen gick för dessa förfärliga läkares makt. Han måste inskränka sig till att verka i det tysta. Han sprang ur hus i hus, tiggde och bad:

    --Å kära söta, beskedliga madammen, inte ska hon ta det allra bästa täcket! Det ska brännas sen, förstår hon. Brännas! Husch då! Ett splitter nytt vadderat täcke värt sina tjugu--

    Men Blekängsmadammerna voro icke längre så undfallande. Döden hade givit dem en stor, dyster betydelse i samhället. Det var deras barn, som dogo, det var deras barn, som satte kyrkklockorna i rörelse. Ingenjör Krok bekostade ringningen, som eljest icke var vanlig vid fattigbegravning.

    Och klockorna ringde varje dag, tida och sent. Det var sorgens välde, som proklamerades. Och hur liten än trösten var, så var det i alla fall en tröst och nästan ett under, att dessa utmärglade bleka små kroppar kunde bringa Herrens väldiga klockor att sjunga.

    Julius Krok begav sig till Carléns för att träffa doktor Roth vid middagsbordet--det enda ställe, där man hade någon utsikt att träffa honom.

    --Hur går det? frågade ingenjören.

    --Det går som det ska gå. Sjuttiofem procent skickar vi till himlen, resten behåller vi. Hade vi bättre utrymme på sjukhuset, så kunde vi kanske begränsa epidemien. Men det har vi inte.

    --Det måste byggas, mumlade Krok, blek av förskräckelse. Vi måste bygga ett nytt sjukhus--

    --Ja, det är så dags det! Bring skall motionera om det i stadsfullmäktige, och det kan ju bli bra till en annan gång. För närvarande få vi nöja oss med det stora bromsiska sjukhus, som kallas Blekängen.

    I början av mars inlämnade hälsovårdsnämnden en rapport till stadsfullmäktige, i vilken epidemien äntligen kunde betecknas som begränsad. I sammanhang därmed äskade förste stadsläkaren, understödd av sin kollega, anslag till uppförande av ett nytt sjukhus. Ingenjör Krok talade för anslaget, men överväldigades plötsligt av rörelse, ryckte i sin lock, stammade och måste gå sin väg. Han återvände icke ens till voteringen, som han ansåg överflödig.

    Det var den och det var den icke, hur man nu vill taga saken.

    Häradshövding Björner bemötte stadsläkaren. Han påpekade för det första, att epidemien redan var begränsad, för det andra att stadsläkaren icke till full evidens bevisat det nuvarande sjukhusets otillräcklighet. För det tredje kunde man av världshistorien lära, att tvenne epidemier sällan uppträda omedelbart efter varandra (protester från läkarna).

    Slutligen ville han påminna om, att drätselkammaren för närvarande låge i underhandlingar med änkefru Carléns arvingar angående inköp av det nybyggda hotellet. En stad bör icke sakna ett stadshotell. Ett stadshotell är ett produktivt företag, av särskild betydelse för affärslivet. Erinrade om Mickelsmässan, som årligen samlade mycket och rikt folk i staden, de där man icke gärna kunde undanhålla all komfort.

    Yrkade slutligen, att herrar stadsfullmäktige måtte på grund av anförda omständigheter och då räntesatserna för närvarande voro osedvanligt höga, avslå herr förste stadsläkarens i och för sig behjärtansvärda motion.

    Doktor Bring rusade upp på stolen och skrek:

    --Du vill sauvera dina pengar, ditt fä!

    Men man var alltför van vid doktorns uppbrusningar för att ondgöra sig däröver. I övrigt voro meningarna delade. Häradshövding Björners segrade med knapp majoritet.

    På Blekängen brydde man sig icke stort om sjukhuset, vare sig nytt eller gammalt. Sjukdomen hade kommit, sjukdomen hade gått. Några barn hade den tagit med sig, några hade fått stanna kvar i stugorna. Och nu gällde det att smyga till sig mera kol och flera brädbitar. Ty vintern ville icke giva tappt.

    J. A. Broms ville heller icke giva tappt. Han ville övertyga sig om, hur mycket han förlorat. Och när reverserna förföllo, gjorde han några lagsökningar "på försök".

    Då jäste det. Madammerna började kalla sina män "stackare", harkrankar och dylikt. Männen gingo till Tre Remmare. Där satt den feta madam Ekman, talade innanför de tjocka kinderna och sade:

    --Inte en sup utan kontanter. Bromsen kräver mig.

    --Har ni hört, sade Benjamin Hagelin, krogmadammens gunstling. Nu har Liter-Pelles Malin gått och tätt livet av sig. De ha inte sett till henne på över åtta dar. Skulle en inte slå ihjäl'en?

    Liter-Pelle hade på Sörmans angivelse dömts till två månader för stöld.

    Han hade stulit ved och sålt för mat och supar. Hustru Malin hade gått sin väg, somliga påstodo till Rogershus, andra till Storån.

    Det jäste.

    Lilla Louise kom hem en kväll med svullen överläpp, näsblod och blånader. Hon hade fallit ned från brädstapeln på fabriksgården, påstod hon men ville i övrigt icke giva några förklaringar. Hela natten låg hon och grät, och Abraham måste slutligen tassa in och väcka mamma. Fru Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise:

    --Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det!

    Varför?--Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av "barnen".--Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka?

    --Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise.

    Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam Andersson hade sagt det. Men Louise hade visst inte fått stryk. Hon hade ramlat ned från brädstapeln.

    Och Louise tog löfte, att ingenting skulle sägas åt pappa. Och så skulle pappa hållas inne om kvällarna.

    I början av april hade Liter-Pelle tjänat ut sitt straff. Fängelset hade icke gjort honom tam, han såg ut som en vilde. Först begav han sig upp till Rogershus och fann där mycket riktigt sin hustru. Men svärföräldrarna ville icke släppa in honom. Han var straffad och de kunde icke skämma ut hela stathuset.

    Då vandrade han tillbaka till staden, till krogen. Där gavs ingen kredit. Benjamin Hagelin skaffade honom ett par supar och de kröpo in i det lilla grå rummet, "gråsuggan" kallat. De talade länge med varandra och en och annan av arbetarna släpptes också in.

    Den sjunde april på kvällen gick polisen Anders på Karl Johansgatan och polisen Lönrot på Oscarsgatan. De möttes i Garvaregränd.

    --Det är folk ute i kväll, sade Lönrot.

    --Ja, det är liksom oroligt, sade Anders.

    En mörk hop vältrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men konstaplarna ansågo sig böra hejda.

    --Ska vi hindra dem? frågade Lönrot.--Det är inte på mitt pass, svarade Anders och vek in på Karl Johansgatan.

    Folkhopen fortsatte Storgatan uppför och stannade framför Bromsens hus.

    Det var både män och kvinnor, och de sågo allesamman tämligen villrådiga ut. Kvinnorna dolde sina händer under förklädena, männen hade dragit slokhattar och mössor långt ned över ögonen. Men Liter-Pelle svingade sin mössa och skrek:

    --Ut med Bromsen! Ut med Kroken! Vi ska hänga Bromsen i Kroken och doppa dem i ån.

    Skaran växte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen blevo högljuddare. Madammerna togo fram händerna och snöto sig i förklädssnibbarna.

    J. A. Broms satt inne i förmaket hos "lilla gumman i himlen". Den gröna lampan var redan tänd, men i salen var det mörkt.

    Det knackade på dörren. Broms smög sig ut i salen, stängde förmaksdörren och tände salslampan. Med eldgaffeln i hand gick han bort och öppnade dörren. Den inträdande tog ett hastigt steg åt sidan.

    --Slå mig inte, slå mig inte, då går det galet.

    Det var Benjamin Hagelin. Han flämtade, och hans ögon hade en het glans, men det feta, skägglösa ansiktet var blekt som vanligt.

    --Nu har det allt gått, som jag sa' fabrikörn, viskade han andfådd, sväljande halva ord. Nu är de här, och de är alldeles rasande. Det gäller allt livet, ska fabrikörn se.

    --Tro det, tro det--sade Bromsen.

    Benjamin steg in under taklampan, så att ansiktet fick skugga.

    --Jo, det är nog så, fortsatte han. Men om fabrikörn vill ha fast de värsta, så är jag den ende, som kan ange dem. Och jag kan skaffa bevis också. Jag kan skaffa två vittnen på att Liter-Pelle sagt, att han ska flå fabrikörn.

    --Tro det, tro det--sade Bromsen.

    Benjamin drog sig närmre dörren.

    --Vill inte fabrikörn?

    --Husch, tror jag det! Men det blir väl så dyrt, så dyrt.--Vad ska du ha, min snälla gosse? Begär inte för mycket--

    Benjamin lyfte upp det ena benet och stod som en stork.

    --Vet fabrikörn va?--efter som de säger, att det var fabrikörn som liksom skaffade mig far min--

    --Nå så, nå så, säger de det--

    --Fabrikörn kunne väl hjälpa mig lite grand, så jag komme någon vart. Se jag ville läsa--

    --Nå så--nå så--vad ska du då bli, min snälla gosse?

    --Präst, sade Benjamin. Och hans ögon förstorades av lycka, och hans kinder fingo en ovanlig rodnad.

    --Fy skäm ut dig! skrek Bromsen. Innan Benjamin hann vika fick han eldgaffeln i huvudet och föll.

    --Slog jag för hårt? frågade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade bloden ur ansiktet med mössan och sprang utför trapporna.

    När han kom ut på gatan, var folkhopen redan förskingrad. Aposteln Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.

    Lille Julius Krok hade vandrat utför trapporna för att bjuda sitt liv åt folket. Han måste erkänna för sig själv, att han varit rädd, rädd så att han måst hålla sig i ledstången med båda händerna. Han hade tänkt på det fersenska mordet, han hade känt käppar och paraplykryckor och ursinniga kvinnors naglar. Men han hade likväl gått.

    Och när han nu såg gatan sopad, kände han icke enbart lättnad. Han kände också en stor tomhet och en viss besvikenhet. Han hade åtminstone velat tala vid folket, förklara sina goda avsikter.

    Han kände sig mycket kraftlös och måste sätta sig ett ögonblick i trappan. Hagelin höll på att snava över honom och gav honom en spark i korsryggen. Det gjorde mycket ont. Den lille ingenjören bet ihop tänderna, men kunde icke återhålla sina tårar.

    J. A. BROMS GÖR BOKSLUT

    Våren kom hastigt, isen bröt upp på en natt och Blekängsbäcken svämmade över. Bron och gatan förstördes. Likaså förstördes klapphuset i Storån.

    I den igenfyllda garvarebrunn puttrade det som i en gryta, gulgrön dy vällde upp och makadamen sögs ned. Staden måste lagas och lappas på alla håll och kanter och Bromsens avskedade arbetare fingo sysselsättning.

    Men den hårda vintern hängde efter med reverser, pantkvitton och obetalda räkningar, förtjänsten måste gå till avbetalningar, och arbetet kändes tungsamt.

    Barnen sökte utnyttja vårens möjligheter på bästa sätt, "jumpade" isstycken, plumsade i, drogos upp och värmdes med smörj. "Elementargossarna" eller "råttorna", som ville behålla de präktiga Storåflaken för sig själva, lågo i ständig fejd med Blekängsbarnen eller "snaskarna". På förmiddagen segrade "råttorna" och "snaskarna" drevos tillbaka över Garvarebrunnsgränd. Men sedan fabrikspiporna "visslat ut" de verkliga Blekängshjältarna, vände sig krigslyckan och striden kunde rasa het, förbittrad och oavgjord under timmar.

    Poliserna Anders och Lönrot bevistade dessa frispektakel, men inskredo först när någon slagen krigare stämde upp en tjutande klagosång.

    --Ni ska inte föra väsen, pojkar. Då får ni skingra er. Och vändande sig till sin kollega: Ska vi inskrida, Lönrot?

    --Äsch, inte ska en missunna pojkar att slåss. För resten ha de blydaggar, de djäklarna.

    Hotade striden att urartas till "oljud och förargelseväckande beteende" steg Anders, som var en djärv man, fram ur sin portgång och ropade:

    --Nu är det bäst, ni makar er, pojkar. Aposteln kommer över torget.

    Ibland kom varningen för sent, innan härvan av armar, ben och beckad tråd hann redas ut, var Aposteln över dem. I halvmörkret kändes han igen på sin slokhatt och på sin kappa, som flaxade och fladdrade både i storm och stiltje. "Råttorna" sökte skydd hos sina fiender, dolde sig bakom "snaskarna" eller smögo in i portgångar. Men Aposteln hade kattögon och såg i mörkret. Syndarens namn kom i domareboken, i straffregistret. Och om straffet icke drabbade den skyldige, så drabbade det den oskyldige.

    Det ena fick ta ut det andra, straff blev det i alla fall.

    Sedan Storån rensats, upphörde slagsmålen. Sommarlovet kom och en stor del av "elementargossarna" lämnade staden. Blekängshjältarna samlades på krogen för att "dricka märg i benen". De skämtade en smula med madam Ekman, som då och då valde sig favoriter ur ynglingaskaran men som på det stora hela taget behandlade dem alla med samma jämnstrukna vänlighet.

    Madam Ekman var icke född i staden. Hon hade kommit en Mickelsmässa med marknadsskoj och skjutbanetält. Hennes konstnärsnamn hade varit Rosine de Rose, men som hon led av gulsot ändrades det snart till Gula Rosen. I tältet gjorde hon bekantskap med Sörman och genom Sörmans inflytande blev hon härskarinna på Tre Remmare, som på sätt och vis hörde Bromsen till. Hon återtog då sitt borgerliga namn Ekman och beflitade sig om en fläckfri vandel. Själv påstod hon sig vara gift, men prästbetyget hade en annan åsikt.

    Gula Rosen strävade efter att bliva en bättre, en dygdig människa. Hon kände sina svagheter, och hon sökte bota dem genom att uppställa ett negativt sedligt livsprogram, vars huvudpunkter voro: att aldrig förtära något starkt undantagandes "besken", som är medicin, att aldrig "röra i lådan" och att aldrig radera i "boken", för så vitt det ej var alldeles nödvändigt. Att aldrig "se åt någon".

    Det var stränga fordringar, och madam Ekman förmådde sällan fullgöra dem, åtminstone icke alla på en gång. När hon greps av ruelse magrade hon märkbart, ögonen blevo röda och ögonlocken svullnade av tårar. Hon blev ovänlig mot alla människor och försvarade sig så hårdhänt mot närgångna kunder, att blodvite uppstod. Under sådana tider tålde hon endast Benjamin Hagelin, som hade en besynnerlig förmåga att styrka och trösta.

    --Tror du, frågade han, att du skulle stjäla, om du var rik? Skulle du supa, om du hade ett trevligt hem i stället för en nermöglad skrubb?

    Skulle du synda i köttet om du hade en god och kristlig make? Nej, ser Rosa det. Det är fattigdomen, som gör'et.

    --Det är Bromsen, det är Bromsen! skrek madam Ekman. Hon hade trots sin fetma lätt för att falla i extas. Och läxan var innött, slutsatserna drogos automatiskt.

    --Vem som bär skulden, det vet Domaren allena.

    --Tror Benjamin, att jag blir salig till sist ändå?

    De sutto mitt emot varandra inne i "gråsuggan", som var mycket trång och fylld av lampos och utdunstningar. Gula Rosen höll Benjamins händer i sina och stirrade honom i ögonen. Hans ögon hade en fjärrskådande blick, pupillerna voro blåskiftande som safirer. Han andades tungt och färgen steg över de blekfeta kinderna. Den dolska minen försvann och han fick ett på samma gång högtidligt och barnsligt glatt uttryck.

    --Rosa skall bliva salig, sade han långsamt, och det lät som om varje ord kostat en stor ansträngning. Jag ser, att Rosa skall bliva salig.

    --Å, hur kan han se det, hur kan han se det?

    --Det får jag icke säga.

    Men Gula Rosen böjde sig fram och viskade i hans öra:

    --Är det därför att Benjamin är ren--?

    --Jaa, svarade han svagt och motvilligt och tårarna stodo honom i ögonen.--

    Krogkunderna skämtade en smula över "madammens profet". Men det var ett tämligen tamt skämt. Man visste inte, vad Benjamin Hagelin gick och bar på. Omtyckt var han icke, men man hade ej heller något att lägga honom till last. Mot Bromsen var han lika hätsk som någonsin Liter-Pelle själv. Och det var alltid en förtjänst.

    Uppträdet den sjunde april hade kostat Liter-Pelle ytterligare två månaders fängelse. Han kom ut nedbruten och sjuk. Fru Marie tog hand om honom, skaffade honom plats som gårdskarl i det Bromsiska huset. Han höll sig nykter hela dagen, skötte sina sysslor och lekte med Abraham och med barnen Sörman, som vanligen höllo till på gården. Men för Louise var han skygg. Kom hon ned på gården, slank Pettersson in i vedboden och visade sig icke vidare. Det var emellertid sällsynt, att Louise deltog i lekarna. Hon hade blivit en mycket allvarsam flicka.

    När dagssysslorna voro undanstökade, gick Pettersson till Tre Remmare.

    De yngre kamraterna bjödo gärna på en sup för att få Liter-Pelle "i tagen". Han kunde berätta historier av alla de sorter och bredde på förfärligt. Han berättade hurusom han tagit livtag med baronen, som slutligen måst gripa till bönboken.--Släpp mig, Pettersson, så ska du få ligga i sparlakanssängen med Stockholms likaste--

    Men när gossarna frågade honom, om han trodde, att Malin skulle gifta om sig, blev han ledsen. Ruset slog om från glädje till sorg, och han grät sig till sömns med huvut på bordet.

    Vid halvåttatiden vaknade han, såg sig yrvaken och orolig omkring och vacklade bort till dörren.

    --Nu kommer'n, sluddrade han och knagglade sig utför stentrappan. Det blev tyst på krogen. De yngre gjorde miner, reste sig och ströko ut. De äldre stannade, tysta, tungsinta stirrade de ned i muggarna. Från gatan hördes en hackande hosta, ett harklande.

    --Husch ja. Åhåjaja.

    Broms och Sörman trädde in på krogen.

    --Guds fred, gott folk, hälsade J. A. Broms, utan att få svar. Hans syn hade blivit svag, och han stakade framför sig med käppen.

    --Husch ja, ett sådant väder. Har madammen något kaffe åt mig? Och så tar vi fram kladden.

    Han stakade sig fram till gråa rummet. Benjamin Hagelin smög ut på tåspetsarna, tryckte sig upp mot väggen och gjorde sig smal.

    --Husch då, brummade fabrikören. Var han nu där igen?--Kom, Sörman, så ska vi titta i kladden.

    Dörren stängdes och ut till krogrummet trängde blott ett och annat enstaka husch och Sörmans mumlande, då han läste upp siffrorna.

    Det blev allt svårare och svårare att hålla samman affärerna. "Metoden" visade sig ha två sidor, och på sistone hade den fula sidan kommit ut.

    Blekängsborna, som kedjats vid sina lådor med lån, började mista respekten för "lapparna." Flytta gjorde de visserligen icke, ty de hade vant sig vid eländet och började trivas. Men de betalade varken hyror eller räntor. Vräkning fruktade de icke, och utmätningarna voro ej heller så farliga, sedan man väl bitit huvudet av skam och kommit över blygseln. Möbler, husgeråd och kläder, som såldes på auktion, gingo för spottstyvrar. Och på ett eller annat sätt återvände de till Blekängen.

    Men fabrikören fick icke halva värdet.--

    För att täcka förlusterna, höjde fabrikören räntan och gjorde saker, som tangerade strafflagen. Därigenom blev indrivningen ytterligare försvårad, osäkerheten större.

    Det hade gått hål på säcken, slantarna rullade. Och det gick inte att laga, det sprack vid lappen och det sprack på hundrade andra ställen.

    Då fick J. A. Broms maran mitt på ljusa dagen. Människorna hade blivit oärliga. Tjuvar allesamman. Och de hade sammansvurit sig mot honom. De aktade icke för rov att plundra en gråhårsman, en sjuk, en döende.

    Ångesten gav honom rent kroppsliga plågor. Magen sögs in och blev till en grop. Han fick kramp i mellangärdet och kroknade allt mer. Den försvagade synen ökade hans misstro, hans förtvivlan. Snart skulle han kanske gå i mörkret, och minsta Blekängsunge skulle kunna sticka handen i hans ficka, bestjäla honom, plundra honom.

    Och ingen människa ville hjälpa honom, ingen ville förstå hans bekymmer.

    Fru Marie hänvisade honom till Gud. Men J. A. Broms hade vänt sig till Gud morgon och afton varje dag under sjuttio långa år. Och likväl tillstadde han, att J. A. Broms plundrades. Han kunde ha sänt en ängel eller, ännu bättre, ställt en pålitlig människa vid hans sida. Men det gjorde han icke.

    Visserligen fanns ju Sörman, Sörman, som kände "metoden" lika väl som fabrikören själv. Men Sörman var en tjuvstryker, barnen kallade honom så. Och ur spenabarns mun skall man höra sanningen. Dessutom hade Sörman på sistone börjat sticka med ord. Han klagade över arbetarnas hat och gjorde J. A. Broms ansvarig. Hans hustru hade blivit noskig av rädsla, det var fabrikörns fel. Hans barn vågade knappt gå till skolan, där de fingo stryk och hån av kamraterna. Det var fabrikörns fel. Och själv fick Sörman icke längre ro för sitt samvete. Till gengäld och hämnd ville han väcka fabrikörns.--

    Om kvällarna, när de sutto under salslampan med pappershögarna framför sig, grymtade han fram kristliga råd:

    --Skulle inte fabrikörn skänka efter en smula? Vad gagnar det människan att hon vinner hela världen, om hon tager skada till sin själ? Det blir en dag i himlen också, fabrikörn. Men då blir det allt att läsa mot i andra skuldpapper--

    Lyckligtvis hade Broms sin hosta, som bröt av litanian. Sörman fick hämta vatten, och när gubben druckit sade han:

    --Husch, Sörman, fy skäm ut sig. Tar jag skada till min själ? Jag är en hederlig man, och här finns inte ett öre, som är orättfånget. Men bär samvetet emot, Sörman, så skall han lämna min tjänst.

    --Det kan jag inte, för jag har hustru och barn.

    --Och jag då? triumferade gubben. Jag då? Har jag inte till och med barnbarn.--

    När papperen voro genomgångna, kontrollerade och diskuterade, gjorde Sörman tjänst som kammartjänare. Han drog av stövlarna, rocken, kalvskinnsvästen, kattskinnen och stoppade ned gubben i liggsoffan.

    Därefter släckte han taklampan och öppnade förmaksdörren för att släppa in det gröna skenet. Och under tiden muttrade den gamle fram långa ramsor, som än voro bön till Gud, än samspråk med tjänaren.

    --Se, vad han gör, Sörman, men han skall aldrig slå sin hustru. Husch nej då. Jag rörde en gång vid lilla gummans kind--det var inte ett slag, förstår han, jag bara så här dåttade till. Men sanna mina ord, Sörman, jag glömmer det varken natt eller dag. Där ser han bäst, att jag inte är någon elak människa.--

    --Nå, än Hagelin då?

    --Att han fick stryk, menar Sörman--

    --Nej, att han gick miste om Blekängen.

    --Husch då, den kunde han gärna behållt. Men att han fick stryk, det var till nytta. Han slapp att skämmas, och madammen och Sörman. Och barnet fick kristlig uppfostran. Men en lymmel har det blivit. Å herre Gud ja.

    Och gubben är död. Husch, så gå de och dö, och så kommer de till himlen och så vet en aldrig, vad de ställa till för en--

    Nej, gå nu med Gud, Sörman, och känn efter att låset tar.

    Gubben låg på höger sida med ryggen vänd utåt rummet. Han hade den smutsgula och den svarta kalotten på, men peruken låg som ett tomt igelkottsskinn och skräpade på salsbordet. Sedan han legat en timme vid pass och väntat på sömnen, måste han upp och gå. Han blundade när han vände sig om i den knakande soffan, ty det gröna skenet gav en oviss belysning och hans skumma ögon ville gärna se, vad som icke fanns. Först när han satt sig upp och fått de sockklädda fötterna i golvet, vågade han öppna ögonen. Han grep enkäppen, som låg på klädstolen, knäppte händerna över kryckan och reste sig, rätade ut sig bit för bit.

    Skedde det för hastigt, tog magkrampen genast ett bra tag och kastade honom på rygg.

    Uppkommen stakade han sig fram till bordet och satte på sig peruken, och sålunda utstyrd stakade han sig vidare in i förmaket. Men här måste han gå tyst och inte slamra med käppen, ty rummet inunder var barnkammare.

    Där sov Louise och de båda andra.

    Försiktigt firade han sig ned i den stoppade, gröna emmastolen. Käppen lade han på golvet. Han tände ljusen, som stodo i svanliknande silverstakar. Han ställde bibeln på rygg och lät den falla upp vid gårdagens kapitel. Där lågo glasögonen, "nattglasen".

    --Husch ja då, gumman lilla! Va' ska vi läsa? Jag tror inte, att vi fortsätter, för det var så lite uppbyggelse i går--

    Han började bläddra. Efter femtio års bibelläsning kände han ännu ej texterna utan slog upp på måfå, vilket hade till följd, att han vanligen hamnade i gamla testamentet.

    "Och Achab sade Isebel allt det Elia gjort hade, och huru han hade dräpt alla Baals profeter med svärd--"

    Sicken en rackare! tänkte gubben Broms, som icke kände sammanhanget. Den måtte väl ha fått till slut, ty Gud är rättvis--

    --Sir du, gumma lilla, va' de säger, men dräpt har jag inte. En ska vara elak, säger de, men det finns väl dom, som är värre--

    Han läste vidare, pekade ut orden och hoppade icke över ett enda. Han hade fått tag i ett bra kapitel, som icke väckte några obehagliga tankar. Och när det till slut talades om en gudsman, som offrade oxar och gav folket att äta, blev han förtjust:

    --Nå än jag då? Har jag inte tre hundra arbetare i mitt bröd! Det ska väl väga lite, det också.

    Han stirrade över bokkanten, stirrade tillbaka i livet. Och ju mer han såg, desto fastare blev övertygelsen, att han i grund och botten var en god man. En enda gång hade han slagit sin hustru, men det hade hon förlåtit. Hon hade till och med kysst hans hand, som då ännu var hel och väldig och stark. Hagelin hade han också slagit men i god avsikt.

    Och minnet av denna kraftutveckling livade upp honom. Han nickade åt porträttet, sköt ut munnen och gjorde en tokrolig min, som icke använts på de sista fyratio åren.

    --Tjänare, gumma lilla.

    Rösten, låg och hes som en väsning, erinrade om, att kraftens dagar voro förbi. J. A. Broms blev liten igen, rädd och frusen. Underkäken skakade och läpparna slogo mot varandra, så att det lät som smackningar.

    --Gumman lilla har det bra, hon, började han ett samtal. I himlen är det så bra, så bra--

    Men orden blevo till smackningar. Och dessutom kände han himlen alltför litet för att länge kunna fästa sina tankar där. Han lät tankarna svärma fritt, de följde smackningarna och snart satt han och skramlade i en fjäderlös kärra, som drogs av en gulvit märr. Och hur han åkte, så kom han i Rogershusallén.

    Då vaknade han eller kom till besinning. Rogershus? Vad skulle han göra där? Hämta Malin kanske? Så att Pettersson skulle få ett ordentligt hem igen. Nya tvillingar kanske. Och hålla sig borta från krogen. Husch ja då--

    --Men si, gumman lilla, det var inte mitt fel, att han blev straffad.

    För det var Sörman, som angav--

    Han debatterade frågan fram och tillbaka. "Lilla gumman" talade för en Rogershusresa, och J. A. Broms gjorde sina invändningar. Men det var bara svepskäl, och han visste hela tiden, att hon skulle få sin vilja fram. Sedan hon kommit till himlen, hade hon alltid fått sin vilja fram.

    Klockan sex på morgonen kom Sörman, han fann husbonden sittande i emmastolen, hopkramad av magkrampen, frusen så att han icke kunde få fram ett begripligt ord.

    --Si, si! sade Sörman. Har det nu varit svårt igen?

    Sörman tände brasa och knackade upp Lisen, som kom med välling. När gubben tinat upp en smula, sade han:

    --Sörman ska låta spänna för med detsamma. Jag ska åka till Rogershus och hämta hem Petterssons Malin.

    --Va ska det vara bra för?

    --Herran haver förenat och människor skola icke åtskilja. För resten var det Sörmans fel, men det gör detsamma.

    --Är det--är det frun, som sagt--?

    Gubben nickade högtidligt. Sörman klädde honom väl, fru Marie kom upp med Krokens päls, som var för liten men i alla fall bättre än ingen. Så bar det av i sakta lunk. I Björkenässkogen somnade gubben, sov utan drömmar, utan mara. Hästen, ett gammalt ök, som utrangerats ur Rogershus' besättning, tog sig fram på kända vägar och stannade utanför stallet. Gubben vaknade och ropade på hjälp. Hela gården tycktes ligga öde och folktom i höstregnet. Baron de Sars låg i Homburg och badade, och det påstods, att kyrkoherden redan arbetade på liktalet.

    J. A. Broms kravlade sig ner ur kärran. Han stakade sig uppför backen, men möttes av en stor grågul hund. Broms fruktade hundar och vände. Ett av statarebarnen kom rusande nedför backen. Broms frågade efter Malin och fick besked, att hon troligen var i ladugården. Han stakade sig in i ladugården. I första spiltan satt Malin, men hon satt icke på stol och icke i halm utan i knä på en dräng. Och där nojsades.

    --Fy skäm ut sig, sade Broms.

    Han stakade sig ut igen, och drängen, som följt en smula slokörad, hjälpte honom upp i åket.

    --Ska ni leva så? frågade Broms.

    --Någe roligt ska en väl ha, sade drängen. Mannen hennes sitter på fästning, så hon kan väl behöva någe roligt, stackare.

    Broms svängde piskan och höll sig rak och tapper hela allén igenom. Men när han kom ut på gärdena, slog vinden och regnet emot honom och han fick frossbrytningar.

    --Husch då, det hade vi ingenting för!

    Han kände sig mycket nedslagen. Det hade gått, som det ofta gick, när han letade efter något riktigt vackert och trösterikt ställe i skriften, och i stället fann mord och otukt och stöld. Och nu hade han gjort den långa resan förgäves. Och under tiden gick kanske Sörman i kassaskåpet eller raderade i böckerna. Han piskade på märren, körde i ojämn galopp.

    När han kom hem var han yr i huvudet. Pettersson, som tagit emot tömmarna, måste binda hästen vid gårdspumpen och bära fabrikörn upp på hans rum.

    --Jag har varit på Rogershus, ser Pettersson. Meningen var att jag skulle hämtat hem Malin åt honom.

    --Å, var det det, sade Pettersson, som envist stirrade på golvplankans rödbruna kvistar.

    --Men se det gick inte. Och inte ska Pettersson sörja en sån kvinna och bli en slarver för hennes skull. Hon är ett skarn, husch.

    --Hur vet fabrikörn det?

    --Jag såg det med egna ögon--

    --Fabrikörn ska ju eljest vara så skumögd--

    Broms satte luren till örat.

    --Hör han, Pettersson, han ska inte tro att jag ljuger. Och han ska förstå att det var i god mening--

    --Tror't, sade Pettersson och gick baklänges ut ur rummet. I detsamma kom familjen Krok--fru Marie med fläderte, lilla Agnes med bröstdroppar, Abraham med varmt krus och ingenjören själv med ett ryggplåster.

    --Vad var det med Pettersson? frågade fru Marie.

    --En skulle aldrig försöka--sade Broms efter en stund. Nej, husch då--en skulle aldrig försöka att göra gott när en har dåligt rykte.

    --Far har inte dåligt rykte, sade fru Marie lugnt men avgörande. Broms drack sitt te och räckte koppen åt Abraham.

    --Fråga pojken, mumlade han. Fråga pojken, vad ungarna kalla mig.

    Gubbfan.

    --Det säger de bara på narri, förklarade Abraham, som gärna ville trösta. Då slog Broms luren i bordet och svor:

    --Ja, va fan är det, som inte är narri?--

    Han gick bort till chiffoniern och tog fram sina papper. Och obekymrad om de andras närvaro började han granska siffrorna, satte kråkor och gjorde anteckningar. Fru Marie tog barnen med sig och gick för att icke störa. Ingenjörn satt kvar vid dörren och drog i sin lock.

    Broms sneglade på honom.

    --Säg--varför får lilla Lova inte komma hit upp? Tror ni, att jag lär henne dåligheter--

    --Louise går i skolan.

    --Om eftermiddagarna?

    --Då läser hon läxor.

    Broms vände sig plötsligt emot honom och sade:

    --Men sir du, siffror är siffror, din tok. Och mig ska de ta mig fan inte lura.

    --Svärfar skulle inte vara så sträng. Det ginge kanske bättre med fördragsamhet--

    --Å fy skäm ut dig! Ska du predika för din svärfar, Krok lille. Kan du säga, va den här hålan skulle ha varit utan mig? Det kan du inte, för den hade ingenting varit utan J. A. Broms. Men mig ska de rynka på näsan åt! Såna skalade kvastkäppar som du och dina gelikar. Det gör detsamma.

    Men att en inte ska få sova om nätterna, att en inte ska få sova, när en läser i Skriften och ber till Gud--

    Liknelsen med kvastkäppen gjorde intet intryck på ingenjören. Han kände, att det var ångest bakom de bittra orden, och han ville trösta. Han insåg, att det låg fara i gubbens fixa idéer, att de måste botas.

    --Svärfar skulle vara ute lite bland andra människor. Svärfar sitter och grubblar över sitt och sitt. Men det går inte i längden. Man måste tänka på andra också, annars blir man sjuk. Tänk om svärfar skulle följa med mig i kväll till hotellet? Vi ha stiftat en diskussionsklubb--

    --Va är det för något?

    Julius Krok rodnade och snodde sin lock.

    --Det är egentligen Roth och doktor Hyltenius och några fler och jag. Vi skulle komma tillsamman då och då för att utbyta åsikter om saker och ting. Det är första kvällen i kväll. Roth ska hålla ett litet programtal, så att säga. Och jag skulle relatera något angående fattigdomsförsäkring--

    Broms snurrade runt.

    --Va för slag? Kan man försäkra för fattigdom? Husch då, det var bra!

    Lille söte Krok, försäkra mig, försäkra mig. Husch då såna premier, vasa? Vet du, vad jag äger, bror lille? Nej, för det vet jag inte själv.

    Jag balanserar på två millioner. Men vad äger jag? Och så ska jag skänka efter--Ja, om ni försäkrar mot konkurs, annars kan jag få krypa in för vårdslöshet. Husch! Jag äger inte en fin rock en gång. Så jag kan inte få gå bland fint folk och diskutera. Husch nej då, de skulle sätta näsduk för näsan--

    Julius Krok fann det visserligen troligt, att svärfadern ej skulle bliva välsedd gäst. Men det förteg han och föreslog, att fabrikören skulle låna hans redingote. J. A. Broms skrattade så att de tunna, slaka läpparna slogo ut och in.

    --Husch ja då, tokigt ska vara tokigt. Det är narri. Skicka hit rocken.

    Men då ska jag ha uddevallare gratis.

    --Toddy? föreslog ingenjören ängsligt. Och det fick kvitta. Toddy eller uddevallare, det är lika bra, så bra, så bra--

    --Nu blir en folk igen, skrek han inåt förmaket, Alldeles som när lilla gumman bjöd på supéer och brylå--

    Hela dagen satt han lutad över sina papper, gjorde kråkor för fordringar, som skulle indrivas och härjade svårt bland Blekängsmadammernas bohag. I skymningen tvättade han sig och klädde om sig så gott han kunde, svepte en schal över axlarna och satte sig att vänta på rocken.

    Louise kom med lampa och rock. Hon måste ställa sig på en stol för att kunna hjälpa morfar.

    --Är jag fin nu då?

    Jo, Louise tyckte, att han var fin, fast rocken såg en smula urvuxen ut.

    På tillsägelse kysste hon morfars kind och lät lyfta sig ned från stolen.

    --Tycker lilla Lova om morfar då?

    --Ja.

    --Är det sanning det?

    --Ja, sade hon. Men han hörde på rösten, att hon narrades. Han strök henne över kinden med vänster hand.

    --Inte behöver du ljuga, ungstackare, sade han och stakade sig ut ur rummet. Louise kände en förfärlig tyngd i sitt bröst. Hon ville springa ut, men kunde inte komma förbi morfar i trapporna. Då kröp hon in under matsalsbordet och satte sig att gråta med munnen pressad mot de uppdragna knäna.

    J. A. Broms vandrade utför trapporna. Svärsonen tog honom under armen och de gingo över torget bort till det lysande hotellet. Fabrikören hade icke varit där efter änkan Carléns död. Prakten förbryllade honom. När han kom in i vestibulen måste han stanna.

    --Det är rakt som i kungliga operan förr i världen. Husch, va det måtte ha kostat.

    Det frackklädde herrn, som ville hjälpa honom av med rocken, gjorde honom ännu mera förlägen. Han ville rakt inte besvära. De frackklädde log, men när han fick se kalvskinnsvästen och kattsvansen tycktes han verkligen besvärad och vände sig bort. Julius Krok stoppade in kattsvansen och knäppte igen redingoten.

    När han väl kommit in i salen, blev han lämnad åt sig själv. Krok hade värdsplikter. J. A. Broms jämkade på peruken och grinade mot ljuset, som skar i de sjuka ögonen. Enkäppen hade han lämnat i tamburen och nu kom han varken fram eller tillbaka. Herrarna, som både kände honom och icke kände honom, drogo sig åt sidan. Han stod ensam under kronan, grinade och mumlade.

    --Är inte Roth här?--

    Gamle redaktören bröt bannet, gick fram och tog honom under armen.

    --Se goddagen, bror. Du ska väl ha dig någonting att sitta på.

    Han kom till ro under läktaren, ljuset plågade honom icke längre. Han gladde sig som ett barn åt allt det granna lullullet i dekorering på väggar och i tak. Vad det måtte ha kostat! Men honom hade det inte kostat någonting, och det var det trevliga.

    --Husch, det här skulle lilla gumman ha sett--

    --Ja, visst är det grant, sade redaktören. Och nu ska vi få höra granna tal också, vad det lider. Nå, kan du se gubbarna, bror? Känner du igen dem? Där har du greve Bergfeldt, gamle majorn. Han har ätit kålsoppa till middag och nu rapar han i ett. Men det gör ingenting, för han säger: Pardon, messieurs, jag har ätit kålsoppa, en förbannat god kålsoppa. Och så är den saken klar.

    --Hä, hä, hä, skrattade Broms. Det var riktigt trevligt att komma ut ett slag, så trevligt, så trevligt--

    --Tycker bror.--Den där fete gossen heter Hyltenius och ska vara förlovad med Rogershusarens fosterdotter. Han är förryckt, säger de, men det gör ju ingenting, när han får hustru och tre egendomar. Där ha vi Abraham Björner. Han har ett skägg, den karln, som tyder på ursvenskt hjärta och heder. Titta, kan bror se bakom pelaren där. Det är Holmin.

    Om han rakade bort mustascherna så skulle han ha ansikte som en flicka.

    Det är väl därför han är så sedlig. Nej, nu kommer Elis Eberhard, nu ska vi tiga och lyssna.

    Doktor Roth talade, men J. A. Broms lyssnade icke. Tankarna, som fängslats en stund av grannlåt och ljus, gledo åter in i gamla banor.

    Han slöt ögonen och såg pappersluntornas siffror. Luren, som han av artighet eller gammal vana hållit vid örat, föll till golvet. Och han iddes icke taga upp den. Vad skulle han höra? Tokprat! Han satt där han satt, därför att Kroken hade lurat honom dit, och därför att han betalt en krona i inträde. Nej, det var för resten inte den lille dumme Kroken, som lurat honom. Han hade lurat sig själv. Han hade trott, att den eviga tankegången skulle brytas. Men den bröts icke. Och den gick så här:

    Se, jag föddes i en torparstuga, där det inte fanns någon torpare, åtminstone har jag aldrig sett eller hört talas om honom. Men när jag var så fattig, måste jag använda alla medel för att komma mig upp.

    Likafullt gjorde jag aldrig något straffbart. Och ändå aktar folk mig som en tjuv. Och jag har hjälpt många människor, det kan en se i mina papper. Och ändå säger folk, att jag är obarmhärtig. De föraktar mig, fast jag gjort större arbete än någon annan i staden. Jag har inte stulit, jag har inte mördat, jag har icke begått hor. Jag har icke missbrukat Guds namn, jag har läst i Skriften och offrat åt församling och mission. Lilla gumman i himlen vet, att jag inte är elak, fast jag slog henne en enda gång, och det förlät hon mig. Och ändå får jag inte hjälp och inte sömn. Somliga hatar mig, somliga föraktar mig. Och mitt eget barnbarn--

    Här gjorde tanken en volt och kastade in på bakspår:

    För hur skulle jag kunna sälja mina ägodelar och dela ut bland de fattiga? Då burade de mig för vårdslöshet. Och hur ska jag kunna hjälpa att andra är fattiga, när jag inte vet, vad jag själv har? Om de inte bestule mig, så kunde jag kanske räkna ut det på ett ungefär, och ge bort, vad som blir över. Men de stjäl och stjäl och själv lever jag som en fattiglapp, då fattiglappar leva som herremän. Men en oveten unge kan inte få döma över en gammal man, som slitit en hund hela sitt liv--

    Han väcktes av sorl, av skratt och oväsen.

    --Va är det nu?

    --Det är Rothen förstås. Han säger, att vi ska samlas i endräkt för att diskutera det centrala i livet, det, som alla tänka på om dagen och begagna sig av om natten.--

    --Va är det då?

    --Det kan väl bror förstå--när det är Rothen, som säger det--Men jag ska ge honom på tafsen--

    Redaktören reste på sig, kutig och sned, hov upp sin grova röst och sade:

    --Förlåt, go herrar, jag vill inte störa, för jag ser nog, va det här ska bli för slags diskussioner. Och gärna för mig, eftersom jag tänker gå hem och lägga mig. Men det vill jag ha sagt för den heliga logikens skull, att gör herrarna det könsliga till det centrala i livet, så blir herrarna samt och synnerliga beskällare och ingenting annat. Och det skulle jag också tro--

    Inlägget hälsades med jubel. Men redaktören tog Broms under armen och sade:

    --Kom, bror, vi båda är för gamla. Pojktokar kan vara roliga till en tid, men de trötta i längden.

    Han lotsade fabrikörn ut i tamburen, där stod Julius Krok.

    --Nå, ingenjören, det blir en livad diskussionsklubb--

    Krok svarade icke, han stod på lur bakom dörren som en katt. När stojet lagt sig något rusade han in i salen, sprang upp på tribunen och drev doktorn en örfil.

    --Nej se! sade redaktören. Lammet tog humör.--

    I nästa ögonblick skållade nya skrattsalvor. Doktor Roth hade tagit sin lille vän upp på armen och bar honom kring i salen, görande miner som en öm dadda.

    --Nå, sade redaktören, det är ju väl, när det slutar med glädje. Kroken hade visst tänkt sig något annat, men det går val över, det med. Leve glädjen och ungdomen, kära bror. Vi gamla, vi nöjer oss med nattmössan och ett varmt krus vid fötterna.

    --Husch då, och såna ska sätta näsorna i vädret. Pojkvaskar.

    Redaktören ville följa honom hem, men Broms måste träffa Sörman. Och redaktören, som kände Sörman, drog sig tillbaka och gick åt annat håll.

    J. A. Broms stakade sig fram till Garvarebrunnsgränd. Vinden hade vänt sig och gått på nordväst. Skyarna slungades fram, över Backarna slog det blå blixtar utan knall.

    Polisen Lönrot gick sitt pass i Garvarebrunnsgränd, fabrikören frågade om han kunde följa honom till Tre Remmare. Det kunde han icke, men han ropade an en pojke, som stod i Sofiagatans hörn.

    --Han ska följa fabrikörn till Tre Remmare. Och se till att fabrikörn inte snubblar.

    J. A. Broms lade sin högra hand på gossens axel och vandrade långsamt framåt. Det brände och stack i den sjuka handen som alltid vid väderbyte. Smärtan drog åter upp ur speldosan, de nötta tankesträngarna gåvo ifrån sig sin gamla melodi, visan om debet och kredit här på jorden och debet och kredit i himlen.

    Men se att jag slog skomakarn, det var till hans eget bästa, för annars hade han fått skämmas för sin otrogna hustru--

    --Husch så du skakar, pojke. Fryser du?

    --Nej bevars, goda fabrikörn.

    Broms tvärstannade och drog åt sig den sjuka handen.

    --Är du nu här igen, din stryker? Vad vill du, va? Ska jag inte få fred för dig, va? Ska jag skicka polisen på dig?

    --Det var ju polisen, som skicka mig till fabrikörn. Och för resten vet jag inte, vad jag har gjort fabrikörn--

    Broms började gå, gick så gott som i blindo men ökade likväl stegen, så att Benjamin måste halvspringa.

    --Va har jag gjort fabrikörn?

    --Du stjäl. Du stjäl i kompis med krögerskan--

    --Det är lögn inför vår herre Jesus--

    --Tig! röt Broms och höjde käppen. Du stryker ikring mig, du. Du tror, att du ska plocka mig till sist. Men sir du, det går inte, det går inte.

    Du stryker ikring mig, för du vill slå ihjäl mig och ta plånboken. Men där blir du lurad, för jag är inte så dum, så jag bär pengar på mig--

    Han började hosta och kände ryckningar i maggropen. Benjamin stödde honom. När hostattacken gav med sig, sade Benjamin:

    --Fabrikörn vet, att om jag får läsa till präst, så ska jag bli som en annan människa. Se, det finns två naturer i mig, och jag kämpar för att den goda ska komma ovanpå. Ska inte fabrikörn hjälpa mig då?

    --Nej, svarade Broms. Rösten var försvagad efter hostattacken men alltjämt hård som glas. Jag hjälpte dig en gång, när du inte visste det.

    Och det har jag fått sota för. Jag får alltid sota för, att jag hjälper folk. Nu är det slut med det.

    Han försökte gå ifrån honom, men ynglingen följde flämtande och rörde vid hans rockärm.

    --Fabrikörn--bara en sak till. Är det fabrikörns allvar att madam Ekman ska bort från Tre Remmare?

    --Bort! skrek Broms. Hon har stulit--

    --Ska inte fabrikörn ha någon barmhärtighet--

    --Jag? Jag? Jag, som kunde ange henne--

    --Är det fabrikörns allvar?

    --Så sant jag lever, svor J. A. Broms för tredje gången denna dag. Och det var de tre första ederna efter väckelsen och dopet.

    Benjamin Hagelin sackade efter. Broms steg in på Tre Remmare, som var överfull med folk. När han såg så många människor, blev han skygg och gick åter ut på stentrappan. Skenet från lyktan kastades oroligt fram och tillbaka över stenarna. Kornblixtarna lyste upp över Backarnas björkar, vilkas grenar vredos i ängslan.

    --Fabrikörn ska val stiga in, ropade krögerskan. Sörman sitter i gråa rummet och tittar i kladden. Men en så fin kassa som i kväll ha vi inte haft på länge--

    J. A. Broms steg in. De närmaste makade sig åt sidan, så att han fick fri väg fram till lilla dörren. Men nästan på tröskeln till grå rummet satt Liter-Pelle. Han lade armarna i kors och stirrade husbonden rakt i ansiktet, hans uppsyn påminde om den stora grågula hundens. Och J. A.

    Broms blev rädd. Han stannade vid disken.

    --Ska inte fabrikörn gå in till Sörman, så kommer jag med kaffet.

    --Är det jag, som generar? Liter-Pelle sprang upp och bugade. Mjukaste tjänare. En fattig fan ska aldrig sitta i vägen för en rik.

    --Fy skäm ut dig, sade Broms och steg in till Sörman.

    Han slog sig ned vid bordet och granskade kladden, men siffrorna blevo orediga. Han lyssnade för att höra, vad som sades på hans rygg. Han hörde ingenting, det hade blivit tyst i krogrummet. Men det var honom i alla fall omöjligt att fästa tankarna vid siffror. Halvt bedövad av värmen slöt han ögonen. Då såg han ett ansikte. Först var det lilla gummans men blev så småningom Louises ansikte. Han såg den plågade, gråtfärdiga barnmunnen, som skulle ljuga kärlek till morfar.

    Och plötsligt slog det honom, att han aldrig givit Louise någonting.

    Varför hade han aldrig givit henne en leksak? En docka? Det hade icke varit snålhet, som hindrat. Han kände, att han kunde ge henne allt, allt vad han ägde. Och hon skulle ändå icke behöva ljuga någon kärlek. Det är narri. Narri som gubbfan och allt--

    Men nu orkade han inte längre. Om hon bara ville leka med en docka och krypa upp i hans knä--

    --Det skriker, sade Sörman.

    Det lät som ett långt utdraget vrål, som från en människa eller ett djur var omöjligt att avgöra. Det kom från gatan, möjligen från fabriken.

    Sörman gick ut för att höra, vad som stod på.

    J. A. Broms tog åter till kladden. Halvslummern hade friskat upp honom, siffrorna blevo tydliga. Han räknade klart och redigt, när han räknat ned och skulle vända, smålog han, så att tandköttet lyste fram.

    --Husch ja då, gumma lilla, mumlade han. Visst ska barnet ha en docka.

    Den kan då inte kosta mer än en tia eller så--

    Sörman slog upp dörren.

    --De säger, att de håller på och slå ihjäl fabrikshunden. Va ska vi göra, fabrikörn?

    --Tvy såna rackare! Husch då. Va ska vi göra? Jo, det ska han få se. Giv mig käppen.

    --Nej, gå inte ut, fabrikörn, man kan aldrig veta vad det är. Och de har släckt kroglyktan.

    --Den har vinden blåst ut.

    J. A. Broms gick ut i krogrummet. Han rätade på sig nästan som i forna dagar. Och när han såg krogmadammen sitta nerhukad och med bortvänt ansikte sade han:

    --Var inte rädd, lilla madammen, det är inte henne de vill åt. I krogdörren stod en skock arbetare, tysta och lyssnande till tjutet, som förnyades.

    --Det är inte en hund, sade Sörman. Det är någon som härmar.

    --Vi få se, vi få se.

    Han trädde ut på trappan, dörren stängdes bakom honom och han stod i mörkret. Han trevade och fick tag i Sörmans arm.

    --Nej, hör du, öppna, jag ser ingenting.

    --Det är något krångel, fabrikörn. Jag får inte upp låset. De håller för.

    Broms gick ner på gatan, Sörman stannade vid dörren, som han sökte få upp.

    --Gå inte för långt, fabrikörn. Här, sade han och stämman var hes. Ropa på polis. Här är sattyg--

    --Är du rädd? Jag ska väl knacka upp dörren--

    Han vände sig om, men i detsamma stupade Sörman nedför trappan. Broms vek åt sidan, kände ett kraftigt slag under vänstra bröstet och föll.

    --Låt mig inte glömma--mumlade han. En docka, en docka--

    Han kunde icke förstå, varför han låg där på gatan, och varför Sörman låg där. Men det bekymrade honom icke stort. Han var endast ängslig, att han skulle glömma dockan. En man har sitt arbete, sina affärer, sina bekymmer, en småsak faller honom lätt ur minnet.

    Men han ville inte glömma dockan--på inga villkor--

    Kornblixtarna dansade uppe på Backarna. Molnen jagade fram, som vilsna fåglar, jäktade av ångest och storm.

    J. A. Broms låg på rygg och stirrade upp mot dessa blixtbelysta moln.

    Det var för honom något nytt och ovanligt, och han förundrade sig. Men slutligen blev han trött på dansen och slöt ögonen.

    Poliserna Anders och Lönrot funno Sörman död. Broms andades ännu, men vaknade icke till sans.

    II. BACKARNA

    STADEN VÄXTE

    Okända, förbisedda främlingar, som i skepnad av arbetare, bodbetjänter, bokhållare smugglat sig in i samhället, läto maskerna falla och visade sig vara företagsamma, dristiga människor, de där byggde hus, satte i gång fabriker och öppnade diversebodar.

    Folkmängden ökades.

    Urinnevånarna kände icke längre igen sina gator. De mötte människor, som de aldrig sett förr. Människor med okända föräldrar, okända syskon, okända kläder, allting okänt. Det fanns till och med en karl, som icke kunde tala svenska, en tysk. Och häradshövding Björner hade en fransysk fröken i sitt hus. Jungfru Lisen kunde vandra hela Storgatan utför utan att möta en enda bekant--

    --mer än doktorn förstås och borgmästarns otäcka hundracka.

    Gamla damer, som en sista gång ville betrakta Karlslundens sönderskurna trädstammar, råkade in bland åbäkiga hus, gingo vilse på gator med främmande namn och måste skälvande och halvgråtande niga för en okänd poliskonstapel i pickelhuva och omgjordad med svärd.

    Södra kyrkogården stängdes, och en ny begravningsplats togs upp en fjärdingsväg söder om staden. Så långt skulle de döda färdas. Ensamma bland främlingar skulle de vila på en slätt, där det blåste förfärligt och där lördagskrattningen helt säkert skulle försummas. Det blev svårt för de gamla att dö.

    Och det var icke lätt att leva.

    Vad kostade famnen björk? Vad kostade smöret? Ägg? Kött? Bara vanligt buljongskött?--hu! Och skatterna.

    Utbölingarna gjorde sig stora förtjänster och levde kräsligt.

    Urinnevånarna erinrade sig tider, då de själva förvärvade rikedomar. De kommo mycket väl ihåg, hur de hade burit sig åt. Och de försökte omigen.

    Men knepen voro för gamla, utbölingarna för sluga. Då sålde de sina ägodelar--ifall de ännu ägde något--och lämnade staden. De trivdes icke längre, främlingarna togo för stor plats.

    Av invandrarna kommo naturligtvis icke alla till rikedom eller ens till god bärgning. I början kände främlingarna sig vilse och övergivna, små, föraktade, förbisedda. De sökte varann, som skrämda får. Men då de voro komna från skilda landsändar, kunde främlingskapet enbart icke utgöra ett föreningsband. Religionen blev här den starka sammanhållningen.

    Doktor Roth har påpekat, hursom de troende under loppet av ett decennium nådde fram till stadens högsta taxeringssiffror. I spetsen för denna uppmarsch kommo de, som tillhörde Betaniakyrkan på söder. Därnäst Hagelinarna, vilka också kallas "zionisterna" efter Hagelin den yngres skofabrik Zionsborg, där de en tid höllo sina möten.

    De världsligt sinnade främlingarna gingo i regel under. Gingo upp som solar i glans och glam, men slocknade hastigt, försvunno i mörker för att någon gång dyka upp igen som planeter av andra ordningen. De gingo till betanister och hagelinare för att söka hjälp men fingo till svar:

    Hjälp dig själv, och Gud skall hjälpa dig. Då togo de nya tag och hjälpte sig själva, men Gud lät bli att hjälpa dem, ty de voro icke troende och de offrade på världens och köttets altare. Och fabrikör Hagelin hjälpte icke, och byggmästar Larsson hjälpte icke. Ty varför skulle de taga brödet ur barnens mun och kasta det åt hundarna?

    Så föllo de världsliga och lättsinniga utan möjlighet att åter stå upp.

    De blevo till en låg kast, som måste uträtta ödmjuka sysslor. Blekängen var deras hemvist. Och man kände igen dem på deras kläder som varit av bättre kvalitet än någonsin de troendes, men som så småningom blevo till lumpor och smuts.

    De tydliga fördelarna av att tillhöra ett eller annat religiöst samfund verkade förädlande på stadens andliga liv. Det var slutligen endast personer i en oantastlig ställning och med fast lön, som vågade trotsa Gud och föra ett världsligt leverne. Mickelsmässan var alltjämt en syndens stora dag. Ty landspatronerna, som fruktade Gud var och en i sin socken, släppte Barrabam lös, så snart de åkt över Blekängsbron. Men jul och valborgsmässa och midsommar och Lucia hade blivit fromma, stillsamma dagar. Poliskonstaplarna gingo miste om extraförtjänster, som de fordom förvärvade genom att öva barmhärtighet mot felande bröder.

    På mindre än ett århundrade hade staden förvandlats från en sluskig liten håla, där den supige, ondsinta borgmästaren Paulus Stenberg regerade, till ett idogt, vackert samhälle med många bevillningskronor och mycken dygd.

    En så genomgripande, välsignad förvandling är icke ett verk av en människa eller ett fåtal. Det är många goda viljors verk. Men för krönikören träda de stora gestalterna i förgrunden. Och därför hava vi särskilt framhållit de tre, vilkas förtjänster om staden äro obestridda, ovanskliga--faster Mimmi, skomakaren och fabrikören.

    Faster Mimmi som med kaffekoppen förmildrade sederna. Skomakar Hagelin, som då han stred mot tuppens hedniska symbolum i själva verket stred mot rationalistisk vantro. J. A. Broms slutligen, som lärde folk att göra goda affärer och att kräva sin rätt utan pjosk och krumbukter.

    APOSTELNS ÄVENTYR

    1

    Emellertid bör man icke förtiga några omständigheter, vilka i viss mån strida mot ovanstående ljusa skildring. Staden var utan tvivel dygdig och idog. Men endast från Karlslunden i söder till Garvarebrunnsgränd i norr. Ty Blekängen hade vid denna tid ett lika stadgat ont rykte som någonsin fru Hyltenius på Björkenäs, och varje försök att förneka detta rykte torde vara lönlöst.

    Arbetare med något så när god timpenning och icke alltför stor familj ha för länge sedan övergivit de furstliga gatorna, Oscars, Sofias och Karl Johans. De ha flyttat till söder eller till öster till byggmästar Larssons sex stora hus, som alla måste sägas vara lika vackra, eftersom de alla sex äro byggda enligt samma ritning.

    På Blekängen har skräpet stannat, bottensatsen, de fattigaste familjerna med många barn, hustrur, som förlorat sina män, om de haft några, kvinnor, som taga mot fosterbarn, kvinnor, som hyra ut rum åt kringresande artister och glädjeflickor. Det finns även på Blekängen folk, som besöker Zionsborg och Betania. De gråta i templens förgårdar och hugnas med kollekten. Men slantarna offras på Tre Remmares disk, där Gula Rosen falnar i en långsam, dyster sjukdom.

    Sedan fabrikören och Sörman mördats--eller som hon uttrycker saken: omkommit i folkträngsel--har Gula Rosens liv varit idel sorg och jämmer.

    Förtjänsten är visserligen större nu än förr, men Benjamin Hagelin, som "läser till präst" någonstans i Amerika, behöver mycket pengar. Och Gula Rosen skickar varje månad allt, vad hon kan undvara och lite till. Det är i själva verket hennes enda tröst här i livet. De ynglingar, som alltjämt dricka märg i benen vid hennes disk, veta ej att säga vackra eller goda ord. Det skrumpna ansiktet, där ögonen flämta som slocknande lågor, avskräcker.

    Benjamin Hagelin är i Amerika. Liter-Pelle, som rannsakats angående Bromsiska mordet, rannsakats och frikänts, har hamnat på fattighuset. I spetsen för en skara gråklädda, kvastbärande gubbar sopar han Blekängens gator. Inom Tre Remmares dörr får han icke komma. Krogmadammen tål icke se honom. Och överkonstapel Lönrot tittar ofta in på krogen. Lyckligtvis har Liter-Pelle vänner, som förse honom med vad han behöver.

    För sina förtjänsters skull har Lönrot blivit en mäktig överkonstapel, Blekängens herre. Han inskrider alltjämt mot oljud och förargelseväckande beteende. Han vakar också över renligheten, över soplårar och avträden. Madammerna bjuda honom på kaffe och annat gott, som han förtär under tystnad, ty han är en fåordig man. Men när han druckit, drar han av högerhandsken, torkar mustascherna och säger:

    --Låt nu se, att det inte blir sjukt i gården, för då tar fan vid madammen.

    Alla dessa åligganden sköter han med nit och insikt. Men sedlighet och osedlighet förstår han sig icke på. Nej, tänker han och vänder sig bort, det är aldrig lönt att inskrida, för en kan ta fel.

    Vad Lönrot härutinnan kan brista, gottgör Aposteln. Den mannen känner icke vila. I skymningen, då goda borgare söka en soffa, ett brädspel, en grogg, axlar Aposteln sin kappa och smyger in i Blekängsgränderna. Han vaktar och vakar först och främst över "elementargossarna", som om kvällen utbyta skolmössorna mot fädernas avlagda hattar.

    Han styr skolan och Nyheterna och därmed den del av staden, som icke direkt lyder under församlingarnas äldste. Själv har han icke mer tid över för religionen, än vad som åtgår till Fader Vår och tre bordsböner.

    Men han står de troende nära och älskas som en broder.

    Tillsammans med Agnes Krok, fru Maries yngsta dotter, har han öppnat en söndagsskola. Hans avsikt lär ursprungligen ha varit att taga fröken Agnes till äkta. Det hade ur alla synpunkter sett varit en passande förbindelse. Men fröken Agnes var ful, hennes syster Louise däremot vacker om ock något odygdig. Och Aposteln, som sig ovetande bar på några ursprungliga instinkter, gifte sig med Louise. Vad som förmådde flickan att gifta sig med Aposteln, är svårare att förstå. Hon hade alltid varit en "liten mor", Louise, kanske såg hon barnansiktet under skäggmasken.

    Eller hypnotiserades hon av de brinnande ögonen, som verkligen ägde en vacker djupblå färg. Under förlovningstiden var lektor Holmin mycket lycklig. Barnet tog ut sin rätt, och han lekte med sin fästmö vilt och barnsligt, kyskt men okynnigt. Äktenskapet blev emellertid för båda parterna en missräkning. Aposteln fordrade ofantligt mycket av sin hustru och då hennes icke alltför starka hälsa led därav, blev han otålig, brysk. Han grubblade över sitt äktenskap, och då han betänkte, att Louise ännu efter två år icke blivit mor, fann han deras förhållande okyskt.

    Han gick nu till motsatt ytterlighet, förebrådde hustrun hennes smekningar och lät förstå, att hon hade förfört honom, en sedlig människa.

    Louise förstod i själva verket ingenting. Och brydde sig icke om att förstå. Hon pysslade med sina kanariefåglar, två gula små bollar som jungfru Lisen förärat henne i lysningspresent. Resten av denna stora värld brydde hon sig icke om, och hon vägrade bestämt att deltaga i söndagsskolans och andra allmänna arbeten.

    Aposteln sprang ned till fru Marie--de unga bodde i fabrikörns gamla våning--sprang ned och klagade sin nöd. Fru Marie fann sig tvungen att lämna sitt salsbord och sitt stramaljarbete för att hålla ett moderligt och svärmoderligt förhör. Det gick illa. Louise bara småskrattade och skakade på huvudet. Aposteln talade, flytande som vanligt. Men när han kom till "förförelsen", förlorade fru Marie för första och enda gången i sitt liv varje tillstymmelse till självbehärskning.

    --Skäms, människa, skäms, människa! skrek hon. Hon fann icke ord. Hon trummade med händer och fötter hela fanfarer. Louise blev skrämd och sprang efter vatten. Men Aposteln smittades av svärmoderns raseri. Han talade tills stämman sprack och saliven löddrade sig i mungiporna. Han liknade i detta ögonblick sin mormorsfar salig borgmästaren Paulus Stenberg, då han låg i kyrkbänken och förbannade Gud och Book och människosläktet.

    Slutet blev, att jungfru Lisen måste hämta doktorn. Han körde ut Aposteln och lät fru Marie gå till sängs. Sinnesrörelsen hade varit så ovanlig, kraftuttömningen så stor, att hon måste stanna i sängen mer än en vecka. Under tiden vistades Louise hos sin mor. Men då fru Marie återvände till stramaljen, återvände Louise till sin man, och man talade icke vidare om saken.

    Lille ingenjören hade hållits utanför, han visste ingenting och förstod ingenting och begrep ingenting. Men han tyckte synd om Louise utan att egentligen veta varför. När han var viss om att icke träffa sin måg, gick han upp till Louise, tog en stol och satte sig framför fågelburen.

    Där sutto far och dotter och nickade åt varandra, logo vänligt, klappade varandra på händerna och utbytte då och då några tankar angående kanariefåglars liv och leverne.

    En afton, då den lille ingenjören återvände från Holmins, blev han stående i tamburen, stödd mot dörren. Han suckade så tungt och stönande, att fru Marie släppte sitt arbete och ropade:

    --Nej, men varför suckar du, Julius? Va' är det?

    Ingenjören ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Han visste icke vad det var, och varför han suckade.

    --Säg, Marie, tror du, att Holmin är snäll mot Louise?

    --Har du märkt något?

    --Jag vet inte. Louise säger ju ingenting. Och jag har så svårt att fråga. Men är han inte snäll, så vore det ju bättre, att de skildes--

    Fru Marie skakade förskräckt på huvudet. Så illa kunde det icke vara.

    Svärsonen var långsint, det visste hon. Antagligen gick han och surade, därför att hon bett honom skämmas. Louise fick umgälla sin mors häftighet. Det var illa. Fru Marie insåg, att hon måste söka försoning med svärsonen. Det var visserligen en smula påkostande men måste ske.

    Hon tog sin stramalj och gick upp till Louise. De satte sig vid salsbordet. Strax efter åtta kom Aposteln hem.

    --Jaså, är svärmor här. God afton.

    Fru Marie svalde några gånger och kom slutligen fram med ursäkten.

    Louise rodnade ända upp under hårfästet.

    --Mamma har ingenting att be om ursäkt för.

    --Jaså, tror Louise det? Jo, svärmor har nog skäl att be om ursäkt. Men jag är inte långsint. Det skall vara glömt. Om svärmor lovar, att aldrig mer upprepa sådana ord i Louises närvaro. Det finns saker som icke lämpa sig för en ung kvinnas öron--

    Fru Marie stirrade på honom. Gråstensögonen fingo en glimt av outsäglig förvåning.

    --Men Paulus, det var ju du--

    Aposteln stödde sig med knogarna mot bordet. Han tog på sig en katedermin och började föreläsningen.

    --Mina tankar voro rena, ser svärmor, och följaktligen också mina ord.

    Men svärmor har en smutsig fantasi, och då blir allting smutsigt.--

    Han fortsatte att tala, och fru Marie avbröt honom icke. Hon var alltför häpen, och hon ansträngde sig för att möjligen kunna följa med denna föreläsning, som tycktes handla om henne själv, fru Marie Louise Krok, född Broms. Louise viskade:

    --Bry dig icke om det, mamma. Låt honom tala, det är det enda roliga han har här i livet. Och oss angår det inte. Vi behöver ju inte höra på. Jag hör aldrig på, vad han säger--

    --Tyst, viskade fru Marie. Hon var fast besluten att höra honom till slut, finna hans mening och söka förstå honom. Det var pinsamt och det var ansträngande, men det gällde ju dotterns framtid.

    --Vet icke svärmor, att det är synd att tubba en mans hustru, att egga henne till olydnad? Det står annars i katkesen, redan i lilla katkesen.

    Svärmor yvs över sina pengar, men de äro orätt fångna. Och när svärmor dör, skall jag giva min del till de fattiga. Jag vill icke leva av glädjehus--

    Fru Marie stack nålen i vädret och viftade med handen, som en skolflicka.

    --Vänta lite, Paulus. Jag förstod inte. Vem är det, som lever på glädjehus?

    Han sköt rygg, drev knogarna i bordsskivan, så att lampkupan skallrade.

    --Svärmor!

    Fru Marie fick kramp i ögonlocken, blinkade oupphörligt--av överansträngning och bedrövelse.

    --Nej, nu kan jag inte följa med, sade hon saktmodigt. Nu måtte jag alldeles ha tappat tråden. Säger Paulus verkligen, att jag lever på glädjehus?

    Aposteln återtog, lugnare och mera flytande:

    --Nej, det säger jag icke. Jag säger, att svärmor lever av glädjehus, nämligen av inkomsten från Blekängens glädjehus. Det är skillnad mellan av och på. Men för en smutsig fantasi är det lätt att leka med ord, när det gäller att åstadkomma en frivolitet. Vet svärmor, vad Garvarebrunnsgränd 22 är för ett hus? Och trettitvåan? Och Oscarsgatan 18? Oscarsgatan 18! Det är en veritabel bordell, hållen av Malin Pettersson, svärmors protegé. Det är en skam!

    Han slog knogarna i bordet och rusade ut, han sprang av och an genom ett par rum och smällde i dörrarna.

    Fru Marie tog åter till arbetet och under fulla fem minuter sydde hon lugnt och metodiskt som en maskin. Men det gråvita ansiktet fick så småningom färg, blåröda fläckar slogo upp på halsen, på kinderna, på pannan. Hakan sjönk och två djupa veck drogos från näsroten till mungiporna. När hon talade, var rösten sträv och dov.

    --Är det mitt fel, Louise? Kan jag veta, vad Blekängsmänniskorna ha för sig? Är det mitt fel?

    --Nej, mamma lilla, nej, nej--

    --Far lämnade dem aldrig ur sikte, han höll dem i tukt och ordning. Men det finns inte längre en människa sådan som far. Modig och rättfärdig, som far var--Julius är för blödig. Lagerström har inte tid. Och vad ska jag göra? Jag går ju aldrig ut.

    Julius vill, att jag ska låta riva hela Blekängen och bygga nya bostäder åt arbetarna. Men Lagerström säger, att det inte går. Och det går inte.

    Förra året gick tändsticksfabriken med över fyratiotusen förlust. Och jag vill ändå inte lägga ned driften. För Julius' skull. Det är ju hans verk, tändsticksfabriken.--Och så kommer Paulus och förebrår mig och säger, att jag lever av glädjehus--

    --Mamma lilla ska inte bry sig om honom--mamma lilla ska inte! Han har varit så konstig, sen han upptäckte det där--på Oscarsgatan. Ibland tycker jag synd om honom. Han får inte ro, varken natt eller dag--

    --Tänk om--tänk om--fru Marie drog henne intill sig. Jag är rädd ibland.

    Tänk om--om han inte mår bra--

    Louise skrattade till.

    --Jo, nog är han klok. På sitt sätt--

    --Ja men, barn--kan du inte flytta ned till oss? För en tid? Å, följ mig nu genast, innan han kommer tillbaka--

    Nej. Louise ville icke.

    Hon följde modern till dörren och ut i förstugan.

    --Nej, ser du, mamma, jag törs inte gå. Så länge jag stannar, vågar han ingenting göra mot pappa och mot dig. Därför är det bäst, jag stannar.--Nej tyst, tyst, mamma lilla, för nu står han i tamburen och lyss.

    Högt sade hon:

    --Jag har mitt sätt att vara klok, jag med.

    Och skrattade.

    2

    I slutet av mars, då dagsmejan tog snön skovelvis, strejkade tändsticksarbetarna. Året förut hade verkstaden haft sin strejk, den första i staden. Den inträffade mitt i vinterkylan och varade en knapp vecka. Samtliga strejkande återfingo sina platser med undantag av unge Sörman, som ansågs vara roten och upphovet till ofoget. Lagerström vägrade att återtaga honom i arbetet, och Lagerström var allsmäktig.

    Julius Krok, som varken hade lust att inlåta sig i strid med sin hustrus förste minister och ej heller ville lämna gossen på bar backe, gav honom kontorsarbete. Och det var just, vad som smakade Gusten Sörman. Han var en liten sprätt, en renlig och prydlig gosse och verkstadssotet hade varit hans bittra, förskräckta fiende. Detta förrädiska sot, som smusslar sig in överallt och hänger fast som onda drömmar.

    Kontorsarbetet tillät honom att vårda sitt yttre med mera framgång än tillförne. Det gav honom också stort anseende bland forna kamrater. Han hade icke förändrat sinnelag med sysselsättning, han var alltjämt god kamrat. Den sprättaktige lille kontorsherrn umgicks förtroligt med chefens egen son. Men han umgicks lika förtroligt med den obetydligaste sotjacka. Och det smickrade.

    De yngre arbetarna slöto sig kring Gusten Sörman som kring en liten profet. Han påstod sig vara socialdemokrat och anarkist, ibland det ena, ibland det andra. Marx kände han ej och icke heller någon annan stor profet. Men Liter-Pelle, som på sina resor från och till länsfängelset gjort åtskilliga bekantskaper, gav honom några föreställningar om klasskamp, om strejker, om solidaritet. Ett större mått av kunskap skulle utan tvivel ha besvärat honom. Han redde sig förträffligt med Liter-Pelles smulor, gjorde om dem efter lokala hänsyn och vann anhängare. Sörman var snart sagt den ende icke-troende, som ägde något inflytande i staden.

    Hans anhängare voro uteslutande unga män. I likhet med mästaren klädde de sig med en viss elegans, gjorde utgifter för kläder och hårpomador i ställer för brännvin och bedrevo en häftig kurtis med kvinnliga kamrater. Den misslyckade verkstadsstrejken hade icke gjort dem modfällda. Tändsticksstrejken borde enligt deras förmenande bliva ett dråpslag mot samhället, mot arbetsgivaren och framför allt mot fru Maries förste minister, verkmästare Lagerström. De anade icke, hur lägligt arbetsinställelsen kom för vederbörande.

    Och då Abraham Krok försäkrade, att Alexander Lagerström vore minst lika oavsättlig som någonsin Alexander av Ryssland, betraktade de honom med misstro och höll honom utanför sina rådslag.

    Det var nu en gång Abraham Kroks öde: att hållas utanför.

    Skolkamraterna, "elementargossarna" hade hållit honom utanför, emedan han icke ville deltaga i de stora bataljerna mot snaskar och deras vederlikar. Arbetarbarnen åter misstrodde honom, eftersom han i alla fall var en ättling av "gubbfan"--eller som det sedermera hette: en kapitalistunge. Han kände sin ensamhet men sörjde icke stort däröver.

    Gusten Sörman var honom en trogen vän, som tillfredsställde hans behov av manligt kamratskap. Och Gusten Sörmans syster tyckte han om.

    Barnen Sörmans mor hade varit skänkmamsell hos änkan Carlén. Elis Eberhard Roth, som äger en oskriven men tillförlitlig förteckning över alla tiders vackra skänkmamseller, har kallat henne "en riktig Guds sockerängel med själva fan i ögonen". Man måste sätta tro till denna en läkares och kännares beskrivning men samlivet med Sörman, den ständiga oron och den tragiska upplösningen av ett måhända olyckligt äktenskap hade icke lämnat mycket kvar av Guds sockerängel. Hon blev smutsig, grå och till den grad krokig, att man framifrån såg hennes nacke. Den skugga, hon kastade, var kullrig och såg ut som skuggan av en jordhög.

    När principalens son knackade på den Sörmanska dörren, hälsade hon honom med en djup nigning och med frågan:

    --Är det gossen eller flickan, som önskas?

    Och under många herrans år hade Abraham, artigt bugande, svarat:

    --Gossen, snälla fru Sörman.

    Men tiderna förändras. Abraham läste för prästen och konfirmerades. Han fick psalmbok, guldklocka och kedja. Och av doktor Roth en kråsnål i form av en hästsko. Denna nål hade ursprungligen varit en schalnål, en av dessa presenter, som faster Mimmi fått mot

    Edition notice Project Gutenberg source, credits & licence

    The reading text above is the public-domain work. The Project Gutenberg header, production credits and licence are kept here as provenance rather than shown before the book.

    Title
    Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika
    Author
    Hjalmar Bergman
    Release date
    April 28, 2005 [eBook #15724]
    Language
    Swedish
    Credits
    Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders
    Most recently updated
    December 14, 2020
    Transcriber and production notes
    Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders
    Front matter as received (title page, contents)
    VI BOOKAR, KROKAR OCH ROTHAR
    
    Ur en stadskrönika
    
    Av
    Hjalmar Bergman
    
    
    Svalans svenska klassiker
    
    Redaktör: Daniel Hjorth
    
    
    Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1912.
    
    
    
    INNEHÅLL:
    
    PERSONREGISTER
      I. BLEKÄNGEN
         FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA
         BROMS & KROK
         RÅTTKRIGET
         INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER.
           OCH APOSTELN VAKAR
         J. A. BROMS GÖR BOKSLUT
     II. BACKARNA
         STADEN VÄXTE
         APOSTELNS ÄVENTYR
         HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON
         ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN
           TILLVERKAR ETT ALIBI
         APOSTELNS FEMTE ÄVENTYR
    Header as received
    The Project Gutenberg eBook of Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika
        
    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
    most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
    you will have to check the laws of the country where you are located
    before using this eBook.
    
    Title: Vi Bookar, Krokar och Rothar: Ur en stadskrönika
    
    Author: Hjalmar Bergman
    
    
            
    Release date: April 28, 2005 [eBook #15724]
                    Most recently updated: December 14, 2020
    
    Language: Swedish
    
    Other information and formats: www.gutenberg.org/ebooks/15724
    
    Credits: Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders
    Full Project Gutenberg licence
        
    
    Updated editions will replace the previous one—the old editions will
    be renamed.
    
    Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
    law means that no one owns a United States copyright in these works,
    so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
    States without permission and without paying copyright
    royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
    of this license, apply to copying and distributing Project
    Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
    concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
    and may not be used if you charge for an eBook, except by following
    the terms of the trademark license, including paying royalties for use
    of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
    copies of this eBook, complying with the trademark license is very
    easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
    of derivative works, reports, performances and research. Project
    Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
    do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
    by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
    license, especially commercial redistribution.
    
    
    START: FULL LICENSE
    
    THE FULL PROJECT GUTENBERG™ LICENSE
    
    PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
    
    To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
    distribution of electronic works, by using or distributing this work
    (or any other work associated in any way with the phrase “Project
    Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
    Project Gutenberg License available with this file or online at
    www.gutenberg.org/license.
    
    Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg
    electronic works
    
    1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg
    electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
    and accept all the terms of this license and intellectual property
    (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
    the terms of this agreement, you must cease using and return or
    destroy all copies of Project Gutenberg electronic works in your
    possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
    Project Gutenberg electronic work and you do not agree to be bound
    by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
    or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
    
    1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
    used on or associated in any way with an electronic work by people who
    agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
    things that you can do with most Project Gutenberg electronic works
    even without complying with the full terms of this agreement. See
    paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
    Gutenberg electronic works if you follow the terms of this
    agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg
    electronic works. See paragraph 1.E below.
    
    1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
    Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
    of Project Gutenberg electronic works. Nearly all the individual
    works in the collection are in the public domain in the United
    States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
    United States and you are located in the United States, we do not
    claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
    displaying or creating derivative works based on the work as long as
    all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
    that you will support the Project Gutenberg mission of promoting
    free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg
    works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
    Project Gutenberg name associated with the work. You can easily
    comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
    same format with its attached full Project Gutenberg License when
    you share it without charge with others.
    
    1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
    what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
    in a constant state of change. If you are outside the United States,
    check the laws of your country in addition to the terms of this
    agreement before downloading, copying, displaying, performing,
    distributing or creating derivative works based on this work or any
    other Project Gutenberg work. The Foundation makes no
    representations concerning the copyright status of any work in any
    country other than the United States.
    
    1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
    
    1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
    immediate access to, the full Project Gutenberg License must appear
    prominently whenever any copy of a Project Gutenberg work (any work
    on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
    phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
    performed, viewed, copied or distributed:
    
        This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
        other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
        whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
        of the Project Gutenberg™ License included with this eBook or online
        at www.gutenberg.org. If you
        are not located in the United States, you will have to check the laws
        of the country where you are located before using this eBook.
      
    1.E.2. If an individual Project Gutenberg electronic work is
    derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
    contain a notice indicating that it is posted with permission of the
    copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
    the United States without paying any fees or charges. If you are
    redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
    Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
    either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
    obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg
    trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
    
    1.E.3. If an individual Project Gutenberg electronic work is posted
    with the permission of the copyright holder, your use and distribution
    must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
    additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
    will be linked to the Project Gutenberg License for all works
    posted with the permission of the copyright holder found at the
    beginning of this work.
    
    1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg
    License terms from this work, or any files containing a part of this
    work or any other work associated with Project Gutenberg.
    
    1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
    electronic work, or any part of this electronic work, without
    prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
    active links or immediate access to the full terms of the Project
    Gutenberg License.
    
    1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
    compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
    any word processing or hypertext form. However, if you provide access
    to or distribute copies of a Project Gutenberg work in a format
    other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
    version posted on the official Project Gutenberg website
    (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
    to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
    of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
    Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
    full Project Gutenberg License as specified in paragraph 1.E.1.
    
    1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
    performing, copying or distributing any Project Gutenberg works
    unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
    
    1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
    access to or distributing Project Gutenberg electronic works
    provided that:
    
        • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
            the use of Project Gutenberg works calculated using the method
            you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
            to the owner of the Project Gutenberg trademark, but he has
            agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
            Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
            within 60 days following each date on which you prepare (or are
            legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
            payments should be clearly marked as such and sent to the Project
            Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
            Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
            Literary Archive Foundation.”
        
        • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
            you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
            does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
            License. You must require such a user to return or destroy all
            copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
            all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
            works.
        
        • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
            any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
            electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
            receipt of the work.
        
        • You comply with all other terms of this agreement for free
            distribution of Project Gutenberg™ works.
        
    
    1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
    Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
    are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
    from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
    the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
    forth in Section 3 below.
    
    1.F.
    
    1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
    effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
    works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
    Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
    electronic works, and the medium on which they may be stored, may
    contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
    or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
    intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
    other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
    cannot be read by your equipment.
    
    1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
    of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
    Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
    Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
    Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
    liability to you for damages, costs and expenses, including legal
    fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
    LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
    PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
    TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
    LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
    INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
    DAMAGE.
    
    1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
    defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
    receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
    written explanation to the person you received the work from. If you
    received the work on a physical medium, you must return the medium
    with your written explanation. The person or entity that provided you
    with the defective work may elect to provide a replacement copy in
    lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
    or entity providing it to you may choose to give you a second
    opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
    the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
    without further opportunities to fix the problem.
    
    1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
    in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
    OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
    LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
    
    1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
    warranties or the exclusion or limitation of certain types of
    damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
    violates the law of the state applicable to this agreement, the
    agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
    limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
    unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
    remaining provisions.
    
    1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
    trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
    providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
    accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
    production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
    electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
    including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
    the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
    or any Project Gutenberg work, (b) alteration, modification, or
    additions or deletions to any Project Gutenberg work, and (c) any
    Defect you cause.
    
    Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg
    
    Project Gutenberg is synonymous with the free distribution of
    electronic works in formats readable by the widest variety of
    computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
    exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
    from people in all walks of life.
    
    Volunteers and financial support to provide volunteers with the
    assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg’s
    goals and ensuring that the Project Gutenberg collection will
    remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
    Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
    and permanent future for Project Gutenberg and future
    generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
    Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.
    
    Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
    
    The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
    501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
    state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
    Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
    number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
    U.S. federal laws and your state’s laws.
    
    The Foundation’s business office is located at 41 Watchung Plaza #516,
    Montclair NJ 07042, USA, +1 (862) 621-9288. Email contact links and up
    to date contact information can be found at the Foundation’s website
    and official page at www.gutenberg.org/contact
    
    Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
    Literary Archive Foundation
    
    Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
    public support and donations to carry out its mission of
    increasing the number of public domain and licensed works that can be
    freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
    array of equipment including outdated equipment. Many small donations
    ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
    status with the IRS.
    
    The Foundation is committed to complying with the laws regulating
    charities and charitable donations in all 50 states of the United
    States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
    considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
    with these requirements. We do not solicit donations in locations
    where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
    DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
    visit www.gutenberg.org/donate.
    
    While we cannot and do not solicit contributions from states where we
    have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
    against accepting unsolicited donations from donors in such states who
    approach us with offers to donate.
    
    International donations are gratefully accepted, but we cannot make
    any statements concerning tax treatment of donations received from
    outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
    
    Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
    methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
    ways including checks, online payments and credit card donations. To
    donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.
    
    Section 5. General Information About Project Gutenberg electronic works
    
    Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
    Gutenberg concept of a library of electronic works that could be
    freely shared with anyone. For forty years, he produced and
    distributed Project Gutenberg eBooks with only a loose network of
    volunteer support.
    
    Project Gutenberg eBooks are often created from several printed
    editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
    the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
    necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
    edition.
    
    Most people start at our website which has the main PG search
    facility: www.gutenberg.org.
    
    This website includes information about Project Gutenberg,
    including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
    Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
    subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

    Source: Project Gutenberg ebook #15724. Public-domain status is recorded per item; the licence text above is reproduced unchanged.

    Source
    Project Gutenberg
    Record
    ebook 15724
    Rights
    public domain (US)
    Rendered
    2026-11-21
    Completeness
    First 200,000 characters rendered.